52006PC0057

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 7.2.2006

KOM(2006) 57 slutlig

2004/0055 (COD)

Ändrat förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande

(framlagt av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget)

MOTIVERING

1. BAKGRUND

Den 19 mars 2004 antog kommissionen ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande[1]. Förslaget överlämnades till parlamentet och rådet den 19 mars 2004. Den 9 februari 2005 avgav Europeiska ekonomiska och sociala kommittén sitt yttrande om kommissionens förslag[2]. Europaparlamentet vidarebefordrade förslaget till sitt utskott för rättsliga frågor (rapportansvarigt) och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter (för yttrande). Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter lämnade sitt yttrande den 13 juni 2005. Utskottet för rättsliga frågor godkände sin rapport den 14 juli 2005. På sitt möte den 2 december 2005 nådde rådet en allmän överenskommelse om förordningens artiklar. Vid plenarmötet den 13 december 2005 antog Europaparlamentet sitt yttrande om att godkänna kommissionens förslag, på villkor att det ändrades på ett antal punkter. De ändringar som antogs av Europaparlamentet motsvarar den text som rådet enades om den 2 december 2005. I princip ersätter de artiklarna i kommissionens ursprungliga förslag.

2. SYFTET MED FÖRSLAGET

De ändringar som Europaparlament antagit beaktas i detta ändrade förslag i form av en anpassning av det ursprungliga förslaget till förordning om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande.

3. KOMMISSIONENS STÅNDPUNKT OM DE ÄNDRINGSFÖRSLAG SOM ANTAGITS AV EUROPAPARLAMENTET

3.1 Ändringsförslag som godtagits av kommissionen

Ändringsförslagen 26, 27, 28, 32, 34, 35, 36, 37, 38, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 48, 49, 50, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67 och 73 kan godtas i i den form Europaparlamentet har lagt fram dem. De förenklar nämligen det föreslagna förfarandet, tillför ytterligare aspekter på de europeiska betalningsföreläggandenas fria rörlighet, gör instrumentet klarare eller preciserar detaljer och tillför element som kan främja genomförandet av den föreslagna förordningen.

Exekvatur avskaffas genom förordningen vilket krävt att nya skäl införs som till stor del är hämtade från Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar.

3.2 Ändringar som godtas i princip eller efter omformulering

Ändringarna 30, 31, 33, 47, 51, 52, 53, 68, 69, 70, 72, 74 och 75 kan godtas i princip men behöver formuleras om:

Ändring 30 – i denna klargörs att vid beräkning av frister tillämpas rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister. I skälet krävs vissa språkliga justeringar för att inte inverka på EG-domstolens tolkning av hur den förordningen skall tillämpas på gällande civilrättsliga instrument.

Ändring 31 – i denna föreslås att svaranden i relevant standardformulär skall informeras om hur frister beräknas enligt rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister. Även om detta i princip kan godtas, motiverar det inte ett nytt skäl. Ändring bör i stället ske av motsvarande standardformulär.

Ändring 33 – i denna åläggs domstolarna att ta hänsyn till om svaranden klart och tydligt bestrider föreläggandet. Vikten av att skydda rätten till försvar bör framhållas. Skälet bör därför få en starkare formulering.

Ändring 47 – hänvisningen bör gälla artikel 4b i stället för artikel 4b.3 i parlamentets text.

Ändring 51 – (ej tillämplig med avseende på den svenska versionen).

Ändring 52 och 53 – dessa krävs eftersom det införs en bestämmelse om avskaffande av exekvaturförfarandet för europeiska betalningsförelägganden. De är en exakt kopia av motsvarande miniminormer för delgivning i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar. Det krävs dock en teknisk justering till följd av den definition på ”gränsöverskridande ärenden” som föreslås i ändring 39 (artikel 1a.1 enligt parlamentet). Enligt denna definition kan svaranden ha sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en stat som inte är medlem i Europeiska unionen. I sådana fall skall denna stats delgivningsbestämmelser tillämpas när ett europeiskt betalningsföreläggande skall delges svaranden. Denna möjlighet måste beaktas i ändringarna 52 och 53, som således bör hänvisa till ”statens” och inte ”medlemsstatens” delgivningsbestämmelser.

I ändring 68 bör hänvisningen i stycke b avse artikel 12d–f i parlamentets förslag.

I ändring 69 bör hänvisningen i stycke 1 b avse artikel 12c i parlamentets förslag.

Ändring 70 – denna bör hänvisa till bilagorna (i plural), eftersom förordningen kommer att innehålla flera bilagor.

Ändring 72 – denna anger detaljerat hur förordningen skall ses över mot bakgrund av hur den fungerat i förhållande till nationella betalningsförelägganden. Översynen skall göras fem år efter det att förordningen trätt i kraft. Eftersom det i ändring 73 görs en skillnad mellan datum för förordningens ikraftträdande respektive tillämpning, är det lämpligare att i ändring 72 hänvisa till datumet för dess tillämpning snarare än för dess ikraftträdande. Detta är också i linje med diskussionerna i rådet.

Ändring 74 – denna bör bli föremål för en ordentlig teknisk granskning och omformuleras med hänsyn till den mjukvara som kan möjliggöra elektronisk hantering av europeiska betalningsförelägganden.

Ändring 75 – i denna föreslås en bilaga till ansökningsformuläret. Tekniskt sett är bilagan en del av ansökningsformuläret och bör därför ingå i ändring 74.

3.3 Ändringar som delvis godtagits av kommissionen

Ändringarna 29, 39 och 76 kan delvis godtas.

Ändring 29 – denna skall klargöra syftet med den särskilda prövning som svaranden kan ha rätt till efter det att tidsfristen för att bestrida det europeiska betalningsföreläggandet löpt ut. Eftersom denna prövning är viktig för att skydda svarandens rätt till försvar, bör den vara mer specifik och klargöra att termen ”exceptionella omständigheter” kan avse en situation där ett europeiskt betalningsföreläggande baserats på felaktiga uppgifter som sökanden angett i ansökningsformuläret. Detta är också i linje med diskussionerna i rådet.

Ändring 39 – syftet med denna är att definiera begreppet ”gränsöverskridande ärenden” i denna förordning. Kommissionen kan visserligen godta att förordningen begränsas till gränsöverskridande ärenden och ansluter sig i stora stycken till den föreslagna definitionen. Samtidigt kan den inte godta termen ”medlemsstat” när det gäller var parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort. Hänvisningen till ”medlemsstat” i samband med parterna får betydande rättsliga och politiska konsekvenser. Denna hänvisning skulle innebära att det europeiska förfarandet för betalningsföreläggande inte kan användas av sökande som inte har hemvist i EU eller mot svarande som inte har hemvist i EU, i de fall där EU-domstolar är behöriga, särskilt i enlighet med Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område. Att sökande som inte har hemvist i EU inte skulle kunna använda förfarandet är mycket tveksamt med tanke på Europeiska unionens internationella förpliktelser, särskilt i samband med GATT 1994, GATS och TRIPs-avtalet. Om den nya rättsakten tillämpas i kombination med 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, får detta ytterst oönskade effekter med avseende på sökande som har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en stat utanför EU som är part i den konventionen. Slutligen väcker definitionen vissa frågor som har att göra med EES-avtalets tillämpning.

Ändring 76 – i denna föreslås att bilagorna 2 och 3 i kommissionens ursprungliga förslag utgår. Även om bilaga 2 kan utgå, så är detta inte fallet med bilaga 3. Bilaga 3 och övriga bilagor som utgör standardformulären bör omarbetas i enlighet med det ändrade förslaget, med hänsyn till den mjukvara som kan möjliggöra elektronisk hantering av europeiska betalningsförelägganden.

3 .4 Ändringar som inte kan godtas

Ändring 71 kan inte godtas eftersom den föreslagna justeringen inte är tekniskt korrekt. Hänvisningen bör här avse hela artikeln, inte bara punkten i fråga.

4. SLUTSATS

Med beaktande av artikel 250.2 i EG-fördraget ändrar kommissionen sitt förslag enligt följande.

2004/0055 (COD)

Ändrat förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING

om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (Text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.5 andra strecksatsen,

med beaktande av kommissionens förslag[3],

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande[4],

i enlighet med artikel 251 i EG-fördraget, och

av följande skäl:

(1) Gemenskapen har satt som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras. För att uppnå detta skall gemenskapen bland annat vidta de åtgärder på området för civilrättsligt samarbete som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

(2) Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 uppmanades rådet och kommissionen att utarbeta ny lagstiftning i frågor som bidrar till att underlätta det rättsliga samarbetet och till att stärka rätten att få sin sak prövad i domstol och hänvisade i det sammanhanget särskilt till betalningsförelägganden.

(3) Den 30 november 2000 antog rådet kommissionens och rådets gemensamma åtgärdsprogram för genomförande av principen om ömsesidigt erkännande av domar på privaträttens område[5]. I åtgärdsprogrammet övervägs möjligheten att införa ett särskilt, enhetligt och harmoniserat förfarande i gemenskapen för att få ett rättsligt avgörande på vissa områden, bland annat i fråga om obestridda fordringar. Detta utvecklades i Haagprogrammet, som Europeiska rådet antog den 5 november 2004 och som uppmanar till fortsatt aktivt arbete med det europeiska betalningsföreläggandet.

(4) Kommissionen antog den 20 december 2002 en grönbok om ett europeiskt betalningsföreläggande och om åtgärder för att förenkla och påskynda handläggningen av tvister om mindre värden. Med grönboken inleddes ett samråd om möjliga mål och inslag i ett enhetligt och harmoniserat europeiskt förfarande för indrivning av obestridda fordringar.

(5) En snabb och effektiv indrivning av utestående fordringar som inte är föremål för tvist är av största betydelse för de ekonomiska aktörerna i Europeiska unionen. Försenade betalningar är nämligen en viktig orsak till insolvens som hotar företags överlevnad, särskilt för små och medelstora företag, och leder till stora förluster av arbetstillfällen.

(6) Alla medlemsstater försöker lösa problemet med indrivning av stora mängder obestridda fordringar, de flesta av dem genom förenklade förfaranden för betalningsföreläggande, men både innehållet i den nationella lagstiftningen och de inhemska förfarandenas effektivitet varierar avsevärt. Dessutom är de befintliga förfarandena ofta inte tillämpliga eller praktiskt användbara i gränsöverskridande situationer.

(7) Det behövs en gemenskapslagstiftning som garanterar lika villkor för borgenärer och gäldenärer i hela Europeiska unionen, på grund av de hinder för effektiv rättslig prövning i gränsöverskridande ärenden som den nuvarande situationen ger upphov till och den snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden som uppstår genom att de förfaranden som borgenärer kan utnyttja inte fungerar lika effektivt i alla medlemsstater.

(8) Denna förordning syftar till att genom ett europeiskt betalningsföreläggande förenkla, påskynda och minska kostnaderna för tvister i gränsöverskridande ärenden som rör obestridda penningfordringar. Den skall också möjliggöra fri rörlighet för europeiska betalningsförelägganden i alla medlemsstater genom att fastställa miniminormer som, om de iakttas, medför att mellanliggande förfaranden i medlemsstaterna för erkännande och verkställighet inte längre behövs.

(9) Förfarandet som införs genom denna förordning utgör en ytterligare möjlighet för sökanden, som även fortsättningsvis kan välja att använda ett förfarande enligt nationell lagstiftning. Det innebär att denna förordning varken ersätter eller harmoniserar de befintliga ordningarna för indrivning av obestridda fordringar.

(10) Förfarandet bör i största möjliga utsträckning bygga på att standardformulär används i kommunikationen mellan domstolen och parterna, för att underlätta handläggningen och möjliggöra användning av automatisk databehandling.

(11) När medlemsstaterna beslutar om vilka domstolar som skall vara behöriga att utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande, bör vederbörlig hänsyn tas till behovet att säkra möjligheten till domstolsprövning.

(12) I ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande bör sökanden vara skyldig att lämna upplysningar som är tillräckliga för att fordran och grunden för denna klart skall kunna identifieras, så att svaranden med full vetskap om omständigheterna kan välja att bestrida fordran eller inte.

(13) Det bör i detta sammanhang vara obligatoriskt för sökanden att åberopa viss bevisning till stöd för att dennes påståenden är korrekta, utan att sökanden faktiskt behöver lämna in skriftlig bevisning till domstolen.

(14) Inlämnande av en ansökan om europeiskt betalningsföreläggande innebär att alla eventuella domstolsavgifter måste betalas.

(15) På grundval av formulärets uppgifter prövar domstolen fordran, bland annat frågan om behörighet och beskrivningen av bevisningen. Därmed kan domstolen göra en preliminär materiell prövning av fordran och bland annat avvisa uppenbart ogrundade eller icke godtagbara fordringar. Det är inte nödvändigt att denna prövning görs av en domare.

(16) I det europeiska betalningsföreläggandet bör svaranden upplysas om att denne kan välja mellan att antingen betala den utestående skulden till sökanden eller, om svaranden vill bestrida fordran, lämna in ett svaromål inom tre veckor. Utöver de fullständiga upplysningar om fordran som sökanden lämnat, bör svaranden underrättas om betalningsföreläggandets rättsliga betydelse och särskilt om följderna av att inte bestrida fordran.

(17) Beslut om att avvisa en ansökan om europeiskt betalningsföreläggande kan inte omprövas i högre instans. Detta utesluter dock inte möjligheten att få beslutet omprövat i samma instans.

(18) Då civilprocesslagstiftningen i olika medlemsstater skiljer sig åt, särskilt när det gäller delgivning, bör särskilda och detaljerade miniminormer definieras. Metoder som inte uppfyller dessa normer i praktiken kan inte användas för delgivning av ett europeiskt betalningsföreläggande.

(19) Alla de delgivningssätt som förtecknas i artiklarna 13 och 14 utmärks av att det antingen är helt säkert (artikel 13) eller ytterst sannolikt (artikel 14) att handlingen har delgivits adressaten.

(20) Personlig delgivning till vissa andra personer än svaranden i enlighet med artikel 14.1 a och 14.1 b är bara giltig, om personerna faktiskt accepterat/mottagit det europeiska betalningsföreläggandet.

(21) Artikel 15 bör tillämpas i situationer där svaranden inte kan företräda sig själv inför domstol, vilket är fallet med juridiska personer, och det föreskrivs i lag hur dennes ombud skall utses. Den bör också tillämpas i situationer där svaranden har utsett ett ombud, exempelvis en advokat, att företräda svaranden i de domstolsförhandlingar som avses.

(22) Domstolen skall granska att de processuella miniminormerna har iakttagits och utfärda ett standardiserat europeiskt betalningsföreläggande.

(23) Lämnar svaranden in ett bestridande, skall standardformuläret i bilagan användas. Domstolarna bör dock även beakta skriftliga bestridanden i annan form, om de är formulerade på ett klart och tydligt sätt.

(24) Bestridande som lämnats inom tidsfristen bör leda till att det europeiska förfarandet för betalningsföreläggande avbryts och till att ärendet automatiskt övergår i ett ordinarie civilrättsligt förfarande, om inte sökanden uttryckligen har begärt att förfarandet i så fall skall avslutas. Begreppet ordinarie civilrättsligt förfarande i denna förordning behöver inte nödvändigtvis tolkas enligt nationell lagstiftning.

(25) I undantagsfall bör svaranden kunna ansöka om ny prövning av det europeiska betalningsföreläggandet, trots att tidsfristen för inlämning av bestridande har löpt ut. En sådan ny prövning i undantagsfall betyder inte att svaranden får en andra möjlighet att bestrida fordran. Den nya prövningen av om den aktuella fordran är välgrundad får inte utgå från andra skäl än dem som svaranden åberopar som exceptionella omständigheter. Andra exceptionella omständigheter enligt artikel 20.2 kan handla om att det europeiska betalningsföreläggandet baserats på felaktiga uppgifter i ansökningsformuläret.

(26) De samlade domstolsavgifterna för ett europeiskt betalningsföreläggande och det ordinarie civilrättsliga förfarandet i samband med ett bestridande får inte överstiga domstolsavgifterna för ett ordinarie civilrättsligt förfarande som inte har föregåtts av ett europeiskt betalningsföreläggande. I dessa kostnader ingår dock inte till exempel advokatarvoden eller kostnader för delgivning av handlingar genom annan instans än domstol.

(27) Har ett europeiskt betalningsföreläggande som utfärdats i en medlemsstat blivit verkställbart, skall det i verkställighetshänseende uppfattas som om det utfärdats i den medlemsstat där verkställighet söks. Det ömsesidiga förtroendet inom medlemsstaternas rättssystem motiverar att en domstol i en medlemsstat bedömer om alla villkoren är uppfyllda för att utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande, så att det kan verkställas i alla andra medlemsstater utan att en domstol i den verkställande medlemsstaten behöver pröva om de processuella miniminormerna har tillämpats korrekt. Utan att det påverkar tillämpningen av denna förordning, särskilt artiklarna 22.1–2 och 23, skall det fortfarande vara nationell lagstiftning som reglerar verkställigheten av europeiska betalningsförelägganden.

(28) Perioder och frister bör beräknas enligt rådets förordning (EEG, Euratom) nr 1182/71 av den 3 juni 1971 om regler för bestämning av perioder, datum och frister[6].

(29) Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför, på grund av åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går förordningen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(30) Denna förordning respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Denna förordning syftar särskilt till att säkerställa att rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 i stadgan iakttas fullt ut.

(31) De åtgärder som behövs för att genomföra denna förordning bör antas i enlighet med rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter[7].

(32) I enlighet med artikel 3 i det protokoll om Förenade kungarikets och Irlands ställning som fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen har Förenade kungariket och Irland meddelat att de önskar delta i beslutet om och tillämpningen av denna förordning.

(33) I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det protokoll om Danmarks ställning som fogats till Fördraget om Europeiska unionen och Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen deltar Danmark inte i beslutet om denna förordning och är därför inte bundet av den och omfattas inte av dess tillämpning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 Syfte

1. Syftet med denna förordning är

- att införa ett europeiskt betalningsföreläggande för att förenkla, påskynda och minska kostnaderna för tvister i gränsöverskridande ärenden som rör obestridda penningfordringar, och

- möjliggöra fri rörlighet för europeiska betalningsförelägganden i alla medlemsstater genom att fastställa miniminormer som, om de iakttas, i den verkställande medlemsstaten medför att mellanliggande förfaranden för erkännande och verkställighet inte längre behövs.

2. Denna förordning skall inte hindra en sökande från att försöka driva in en fordran enligt artikel 4 genom att använda ett annat förfarande i en medlemsstats lagstiftning eller i gemenskapslagstiftningen.

Artikel 2 Tillämpningsområde

1. Denna förordning är i gränsöverskridande ärenden tillämplig på civilrättens område, oberoende av typen av domstol. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor, eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av statliga befogenheter (”acta iure imperii”).

2. Denna förordning skall inte gälla

a) makars förmögenhetsförhållanden, arv eller testamente,

b) konkurs, likvidation av företag eller andra juridiska personer, tvångsförvaltning, ackord och liknande,

c) socialförsäkringar,

d) fordringar som uppstått på grund av förpliktelser som inte är avtalsreglerade, utom om

i) de varit föremål för ett avtal mellan parterna eller skulden erkänts, eller

ii) de avser betalda skulder som uppstått på grund av gemensamt ägande.

3. Med medlemsstat avses i denna förordning samtliga medlemsstater med undantag av Danmark.

Artikel 3 Gränsöverskridande ärenden

1. Med gränsöverskridande ärenden avses i denna förordning ärenden där minst en av parterna har sitt hemvist eller sin vanliga vistelseort i en annan stat än den medlemsstat där ärendet inlämnats till domstol.

2. Hemvist skall fastställas i enlighet med artiklarna 59 och 60 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område[8].

3. Tidpunkten för att avgöra om ett ärende är gränsöverskridande är när ansökan om betalningsföreläggande inlämnats i enlighet med denna förordning

Artikel 4

Europeiskt förfarande för betalningsföreläggande

Det europeiska förfarandet för betalningsföreläggande införs för indrivning av penningfordringar som avser ett bestämt belopp och som har förfallit till betalning när ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande lämnas in.

Artikel 5 Definitioner

I denna förordning gäller följande definitioner:

1. Ursprungsmedlemsstat : den medlemsstat där ett europeiskt betalningsföreläggande utfärdas.

2. Verkställande medlemsstat : den medlemsstat där verkställighet av det europeiska betalningsföreläggandet begärs.

3. Domstol : en myndighet i medlemsstaterna som är behörig med avseende på det europeiska betalningsföreläggandet eller motsvarande ärenden.

4. Ursprungsdomstol : den domstol som utfärdar det europeiska betalningsföreläggandet.

Artikel 6 Behörighet

1. För tillämpningen av denna förordning skall behörigheten faställas enligt motsvarande gemenskapslagstiftning, särskilt rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område.

2. Om fordran emellertid rör ett avtal som har ingåtts av en person i egenskap av konsument och för ändamål som kan anses ligga utanför dennes affärs- eller yrkesverksamhet skall, om konsumenten är den svarande, bara domstolarna i den medlemsstat där denne har hemvist enligt artikel 59 i förordning (EG) nr 44/2001 vara behöriga.

Artikel 7 Ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande

1. En ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande skall göras med hjälp av standardformuläret i bilagan.

2. I ansökan skall anges

a) namn på och adress till parterna, och i förekommande fall till deras ombud och den domstol till vilken ansökan görs,

b) fordrans belopp, inklusive kapitalbelopp och där så är tillämpligt ränta och avtalsreglerade sanktioner,

c) räntesatsen, om ränta yrkas på fordran, och den tidsperiod för vilken ränta yrkas om inte lagstadgad ränta automatiskt läggs till kapitalbeloppet enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning,

d) grunden för fordran, inbegripet en beskrivning av de omständigheter som åberopas som grund för fordran och i förekommande fall för den ränta som yrkas,

e) en beskrivning av den bevisning som åberopas som stöd för fordran,

f) grunderna för domstolsbehörighet, och

g) ärendets gränsöverskridande karaktär i enlighet med artikel 3.

3. I sin ansökan skall sökanden försäkra på heder och samvete att de upplysningar han eller hon lämnat är sanna och förklara sig vara medveten om att allt lämnande av medvetet falska uppgifter kan komma att bestraffas enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

4. I en bilaga till ansökan kan sökanden meddela domstolen att han eller hon motsätter sig att ärendet överförs till vanliga domstolsförhandlingar enligt artikel 17 om svaranden bestrider föreläggandet. Detta skall inte hindra sökanden från att meddela domstolen detta senare, dock alltid innan betalningsföreläggandet utfärdas.

5. Ansökan skall lämnas in i pappersform eller i någon annan kommunikationsform, även elektronisk, som är tillåten i ursprungsmedlemsstaten och tillgänglig för ursprungsdomstolen.

6. Ansökan skall undertecknas av sökanden eller i förekommande fall av dennes ombud. Om ansökan lämnas in i elektronisk form enligt punkt 5 ovan, skall den signeras i enlighet med artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer[9]. Signaturen skall erkännas i ursprungsmedlemsstaten och får inte omfattas av ytterligare krav.

En sådan elektronisk signatur skall dock inte krävas om och i den mån det vid ursprungsmedlemsstatens domstolar finns ett alternativt elektroniskt kommunikationssystem, som är tillgängligt för en viss grupp av förhandsregistrerade godkända användare och med vars hjälp dessa användare kan identifieras på ett säkert sätt. Medlemsstaterna skall informera kommissionen om sådana kommunikationssystem.

Artikel 8 Prövning av ansökan

På grundval av ansökningsformuläret skall den domstol som har att bedöma ett europeiskt betalningsföreläggande så snabbt som möjligt pröva om kraven i artiklarna 2, 3, 4, 6 och 7 är uppfyllda och om fordran förefaller vara välgrundad och godtagbar. Prövningen kan äga rum i form av ett automatiserat förfarande.

Artikel 9 Kompletteringar och rättelser

1. Om kraven i artikel 7 inte är uppfyllda skall domstolen ge sökanden tillfälle att komplettera eller rätta ansökan, såvida den inte är uppenbart ogrundad och icke godtagbar. Domstolen skall använda standardformuläret i bilagan.

2. När domstolen uppmanar sökanden att komplettera eller rätta ansökan skall den sätta en tidsgräns som den anser lämplig enligt omständigheterna. Domstolen kan förlänga tidsfristen om den så finner lämpligt.

Artikel 10 Ändring av ansökan

1. Om de krav som avses i artikel 8 är uppfyllda enbart för en del av ansökan skall domstolen meddela sökanden detta med hjälp av standardformuläret i bilagan. Sökanden skall uppmanas att godta eller avvisa ett förslag till europeiskt betalningsföreläggande till ett belopp som domstolen fastställer, och informeras om konsekvenserna av sitt beslut. Sökanden skall svara genom att sända tillbaka domstolens standardformulär inom en tidsfrist som fastställs av domstolen i enlighet med artikel 9.2.

2. Om sökanden godtar domstolens förslag skall domstolen utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande i enlighet med artikel 12 för den del av ansökan för vilken sökanden godtagit detta. De konsekvenser den återstående delen av den ursprungliga ansökan ger upphov till skall avgöras av nationell lagstiftning.

3. Om sökanden inte svarar inom den tidsfrist som domstolen fastställt eller avvisar domstolens förslag skall domstolen avvisa ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande i dess helhet i enlighet med artikel 11.

Artikel 11 Avvisning av ansökan

1. Domstolen skall avvisa ansökan i följande fall:

a) Om sökanden inte svarar inom den tidsfrist som domstolen fastställt enligt artikel 9.2.

b) Om sökanden inte svarar inom den tidsfrist som domstolen fastställt eller avvisar domstolens förslag på det sätt som avses i artikel 10.

c) Om kraven i artiklarna 2, 3, 4, 6 och 7 inte är uppfyllda.

d) Om ansökan är uppenbart ogrundad eller icke godtagbar.

Grunderna för att ansökan avvisats skall meddelas sökanden på standardformuläret i bilagan.

2. Beslut om att avvisa ansökan kan inte överklagas.

3. Att ansökan avvisats skall inte hindra sökanden från att fullfölja sitt krav med hjälp av en ny ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande eller något annat förfarande inom ramen för en medlemsstats lagstiftning.

Artikel 12 Utfärdande av ett europeiskt betalningsföreläggande

1. Om villkoren i artikel 8 är uppfyllda skall domstolen utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande på standardformuläret i bilagan så snart som möjligt och normalt inom trettio dagar räknat från den dag då ansökan kom in.

Den tid sökanden behöver för att komplettera, rätta eller ändra ansökan skall inte räknas in i trettiodagarsperioden.

2. Det europeiska betalningsföreläggandet skall utfärdas tillsammans med en kopia av ansökningsformuläret. De upplysningar sökanden lämnat enligt artikel 7.4 skall inte ingå.

3. I föreläggandet skall svaranden upplysas om de alternativ han eller hon har, nämligen att

a) betala det belopp som anges i föreläggandet, eller

b) motsätta sig föreläggandet genom att lämna in ett bestridande till ursprungsdomstolen inom den tid som anges i artikel 16.2.

4. I föreläggandet skall svaranden upplysas om följande:

a) Att föreläggandet har utfärdats enbart på grundval av uppgifter från sökanden och att dessa inte har kontrollerats av domstolen.

b) Att föreläggandet blir verkställbart om inte ett bestridande lämnas in till domstolen enligt artikel 16.

c) Att förfarandet vid ett bestridande kommer att gå vidare vid den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten enligt vanliga civilrättsliga regler, såvida inte sökanden uttryckligen har begärt att förfarandet i så fall skall avslutas.

5. Domstolen skall se till att föreläggandet delges svaranden i enlighet med nationell lagstiftning på ett sätt som uppfyller minimikraven i artiklarna 13–15 nedan.

Artikel 13 Delgivning med mottagningsbevis

Det europeiska betalningsföreläggandet får delges svaranden på något av följande sätt enligt den berörda statens lagstiftning:

a) Personlig delgivning genom att svaranden undertecknar ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

b) Personlig delgivning, varvid den behöriga person som utförde delgivningen undertecknar ett dokument där det anges att svaranden har tagit emot delgivningen eller utan giltig grund vägrat att ta emot den, och datum för detta.

c) Delgivning per post genom att svaranden undertecknar och skickar tillbaka ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

d) Delgivning på elektronisk väg, såsom fax eller e-post, där svaranden undertecknar och skickar tillbaka ett mottagningsbevis med angivande av datum för mottagandet.

Artikel 14 Delgivning utan mottagningsbevis

1. Det europeiska betalningsföreläggandet får också delges svaranden på något av följande sätt enligt den mottagande statens lagstiftning:

a) Personlig delgivning på svarandens hemadress till en person som bor i samma hushåll som svaranden eller är anställd där.

b) Personlig delgivning i svarandens företagslokaler till en person som är anställd av svaranden, om denne är egenföretagare eller juridisk person.

c) Delgivning genom att föreläggandet läggs i svarandens brevlåda.

d) Delgivning genom att föreläggandet deponeras på postkontor eller hos en behörig myndighet medan en skriftlig underrättelse om detta läggs i svarandens brevlåda, förutsatt att det i underrättelsen klart anges att det rör sig om en domstolshandling eller att den har den rättsverkan att delgivning anses ha skett och att tidsfrister har börjat löpa.

e) Delgivning per post utan sådant bevis som avses i punkt 3, om svaranden har sin adress i ursprungsmedlemsstaten.

f) Delgivning på elektronisk väg med automatiskt mottagningsbevis, förutsatt att svaranden uttryckligen har godkänt detta delgivningssätt på förhand.

2. Vid tillämpningen av denna förordning är delgivning enligt punkt 1 inte tillåten om adressen till gäldenärens hemvist inte är säkert känd.

3. Delgivning enligt punkt 1 a–d skall bestyrkas med hjälp av:

a) ett dokument undertecknat av den behöriga person som utförde delgivningen, med angivande av

i) delgivningssätt,

ii) delgivningsdag,

iii) om handlingen delgivits någon annan person än svaranden, namnet på denne och dennes förhållande till svaranden,

eller

b) I fråga om punkt 1 a–b, ett mottagningsbevis undertecknat av den delgivne.

Artikel 15 Delgivning till ombud

Delgivning enligt artiklarna 13 och 14 får också göras till svarandens ombud.

Artikel 16 Bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet

1. Svaranden kan lämna in ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet till ursprungsdomstolen med hjälp av standardformuläret i bilagan, som skall lämnas till svaranden tillsammans med det europeiska betalningsföreläggandet.

2. Bestridandet skall sändas inom trettio dagar från det datum då svaranden delgavs föreläggandet.

3. Svaranden skall i bestridandet ange att han invänder mot kravet, men behöver inte ange grunderna för detta.

4. Bestridandet skall lämnas in i pappersformat eller i någon annan form, även elektronisk, som är tillåten i ursprungsmedlemsstaten och tillgänglig för ursprungsdomstolen.

5. Ansökan skall undertecknas av sökanden eller i förekommande fall av dennes ombud. Om ansökan lämnas in i elektronisk form enligt punkt 4 ovan skall den signeras i enlighet med artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/93/EG av den 13 december 1999 om ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer. Signaturen skall erkännas i ursprungsmedlemsstaten och får inte omfattas av ytterligare krav.

En sådan elektronisk signatur skall dock inte krävas om och i den mån det vid ursprungsmedlemsstatens domstolar finns ett alternativt elektroniskt kommunikationssystem, som är tillgängligt för en viss grupp av förhandsregistrerade godkända användare och med vars hjälp dessa användare kan identifieras på ett säkert sätt. Medlemsstaterna skall informera kommissionen om sådana kommunikationssystem.

Artikel 17 Verkningar av ett bestridande

1. Om ett bestridande lämnas in inom den tidsfrist som anges i artikel 9.3 skall förfarandet gå vidare vid en behörig domstol i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna för ordinarie civilrättsliga förfaranden, om inte sökanden i ansökan uttryckligen har begärt att förfarandet i så fall skall avslutas enligt artikel 7.4.

När sökanden har sökt driva in sin fordran med hjälp av ett europeiskt betalningsföreläggande, får detta inte medföra att hans ställning i påföljande ordinarie rättsförfaranden på något sätt förändras enligt nationell lagstiftning.

2. Övergången till ordinarie förfarande enligt punkt 1 skall ske enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

3. Sökanden skall meddelas om svaranden har lämnat in ett bestridande och om ärendet överförts till ett ordinarie förfarande.

Artikel 18 Verkställbarhet

1. Om inget bestridande har kommit in inom den tidsfrist som anges i artikel 16.2 med tillägg av en rimlig tidsperiod för att en skrivelse skall hinna komma fram, skall ursprungsdomstolen utan dröjsmål förklara det europeiska betalningsföreläggandet verkställbart med hjälp av standardformuläret i bilagan. Den domstol som utfärdar föreläggandet skall kontrollera delgivningsdatum.

2. Utan att det påverkar punkt 1 skall de formella kraven för verkställbarhet regleras av ursprungsmedlemsstatens lagstiftning.

3. Domstolen skall sända det verkställbara betalningsföreläggandet till sökanden.

Artikel 19 Avskaffande av exekvaturförfarandet

Ett europeiskt betalningsföreläggande som har blivit verkställbart i ursprungsmedlemsstaten skall erkännas och verkställas i andra medlemsstater utan att det krävs en verkställighetsförklaring och utan möjlighet att bestrida erkännandet.

Artikel 20 Förnyad prövning i undantagsfall

1. Efter utgången av tidsfristen i artikel 16.2 har svaranden rätt att begära att den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten gör en ny prövning av betalningsföreläggandet om

a) i) betalningsföreläggandet har delgivits på ett av de sätt som föreskrivs i artikel 14, och

ii) delgivningen utan svarandens förskyllan inte ägde rum i så god tid att han eller hon hade möjlighet att förbereda sitt svaromål,

eller

b) svaranden var förhindrad att bestrida fordran på grund av force majeure eller extraordinära omständigheter som uppstått utan dennes egen förskyllan.

I båda fallen skall svaranden ha vidtagit åtgärder utan dröjsmål.

2. Efter utgången av tidsfristen i artikel 16.2 har svaranden rätt att ansöka om ny prövning av betalningsföreläggandet vid den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, om föreläggandet uppenbart utfärdats på felaktiga grunder med tanke på kraven i denna förordning eller på grund av andra exceptionella omständigheter.

3. Om domstolen avslår ansökan därför att inget av de skäl till prövning som anges i punkterna 1 och 2 föreligger, skall det europeiska betalningsföreläggandet fortfarande gälla.

Om domstolen beslutar att en prövning är motiverad av ett av de skäl som anges i punkterna 1 och 2 skall det europeiska betalningsföreläggandet betraktas som ogiltigt.

Artikel 21 Verkställighet

1. Utan att det påverkar bestämmelserna i denna förordning, skall verkställighetsförfarandet regleras av lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.

Ett europeiskt betalningsföreläggande som har blivit verkställbart skall verkställas enligt samma villkor som en verkställbar dom som meddelats i den verkställande medlemsstaten.

2. För verkställighet i en annan medlemsstat skall sökanden till de behöriga verkställande myndigheterna i den medlemsstaten lämna

a) det europeiska betalningsföreläggandet, sådant det förklarats verkställbart av ursprungsdomstolen, i form av en kopia som uppfyller de nödvändiga villkoren för fastställande av dess äkthet, och

b) vid behov en översättning av det europeiska betalningsföreläggandet till det officiella språket i den verkställande medlemsstaten eller, om det finns flera officiella språk i den medlemsstaten, det officiella språket eller ett av de officiella språken för domstolsförfaranden på den ort där verkställighet begärs, i enlighet med den medlemsstatens lagstiftning, eller till ett annat språk som den verkställande medlemsstaten har uppgett att den godkänner. Varje medlemsstat får ange vilket eller vilka av de officiella språken för Europeiska gemenskapens institutioner förutom dess eget som den kan godkänna att det europeiska betalningsföreläggandet utfärdas på. Översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig därtill i någon av medlemsstaterna.

3. Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas av en sökande som i en medlemsstat begär verkställighet av ett europeiskt betalningsföreläggande som utfärdats i en annan medlemsstat med motiveringen att han är utländsk medborgare eller att han inte har hemvist eller inte är bosatt i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 22 Vägrad verkställighet

1. Verkställighet skall på svarandens ansökan vägras av den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten om det europeiska betalningsföreläggandet är oförenligt med ett beslut eller ett betalningsföreläggande som tidigare har meddelats i en medlemsstat eller i tredje land, om

a) det tidigare beslutet meddelades angående samma sak och mellan samma parter, och

b) det tidigare beslutet uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den verkställande medlemsstaten, och

c) den omständighet som gör domen oförenlig inte kunde ha åberopats som en invändning under domstolsförfarandet i ursprungsmedlemsstaten.

2. Verkställighet skall efter ansökan även vägras om och i den mån svaranden har betalat sökanden det belopp som tilldömts denne i det europeiska betalningsföreläggandet.

3. Det europeiska betalningsföreläggandet får aldrig omprövas i sak i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 23 Vilandeförklaring eller begränsning av verkställighet

Om svaranden har begärt en ny prövning i enlighet med artikel 20 får den behöriga domstolen i den verkställande medlemsstaten på svarandens begäran

a) begränsa verkställighetsförfarandet till säkerhetsåtgärder, eller

b) göra verkställigheten beroende av att det ställs en säkerhet som domstolen fastställer, eller

c) när det föreligger exceptionella omständigheter, låta verkställighetsförfarandet vila.

Artikel 24 Rättsligt ombud

Det skall inte vara obligatoriskt att företrädas av en advokat eller annan jurist

a) för sökanden i samband med ansökan om ett europeiskt betalningsföreläggande,

b) för svaranden i samband med bestridandet av ett europeisk betalningsföreläggande.

Artikel 25 Domstolsavgifter

1. De samlade domstolsavgifterna för ett europeiskt förfarande för betalningsföreläggande och det ordinarie civilrättsliga förfarande som följer på detta vid ett bestridande av det europeiska betalningsföreläggandet i en medlemsstat, får inte överstiga domstolsavgifterna för ett ordinarie civilrättsligt förfarande som inte har föregåtts av ett europeiskt förfarande för betalningsföreläggande i den medlemsstaten.

2. Vid tillämpning av denna förordning skall med domstolsavgifter avses avgifter och kostnader som skall betalas till domstolen och vilkas storlek fastställs i enlighet med nationell lagstiftning.

Artikel 26 Förhållande till nationell processlagstiftning

Alla processuella frågor som inte tas upp särskilt i denna förordning skall regleras av nationell lagstiftning.

Artikel 27

Förhållande till förordning (EG) nr 1348/2000

Denna förordning skall inte påverka tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1348/2000 om delgivning i medlemsstaterna av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

Artikel 28

Information om delgivningskostnader och verkställighet

Medlemsstaterna skall samarbeta för att informera allmänhet och jurister om

a) kostnader för delgivning av handlingar, och

b) vilka myndigheter som är behöriga för verkställighet enligt artiklarna 21–23,

särskilt genom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område, vilket inrättades genom rådets beslut 2001/470/EG av den 28 maj 2001.

Artikel 29 Information om behörighet, prövningsförfaranden, kommunikationsmedel och språk

1. Medlemsstaterna skall senast den ... 200... underrätta kommissionen om

a) vilka domstolar som har behörighet att utfärda ett europeiskt betalningsföreläggande,

b) prövningsförfarandet och de behöriga domstolarna med avseende på tillämpningen av artikel 20,

c) vilka kommunikationssätt som är tillåtna för det europeiska betalningsföreläggandet och tillgängliga för domstolarna, och

d) vilka språk som tillåts i enlighet med artikel 21.2 b.

Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om senare ändringar av dessa uppgifter.

2. Kommissionen skall ställa den information som meddelats i enlighet med punkt 1 till allmänhetens förfogande genom offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning och på andra lämpliga sätt.

Artikel 30 Ändringar av bilagorna

Standardformulären i bilagorna skall uppdateras eller anpassas tekniskt, så att de är fullt förenliga med bestämmelserna i den här förordningen, enligt det förfarande som avses i artikel 31.

Artikel 31 Kommittéförfarande

1. Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats genom artikel 75 i förordning (EG) nr 44/2001.

2. När det hänvisas till denna artikel skall artiklarna 3 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av artikel 8 i samma beslut.

Artikel 32 Översyn

Kommissionen skall senast den ... 200… [10] lägga fram en detaljerad rapport för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén där man ser över hur det europeiska betalningsföreläggandet har fungerat. Rapporten skall innehålla en bedömning av hur betalningsföreläggandet har fungerat och en utvidgad konsekvensanalys för varje medlemsstat.

Medlemsstaterna skall i detta syfte informera kommissionen om hur det europeiska betalningsföreläggandet fungerar över gränserna, så att vederbörlig hänsyn kan tas till god praxis inom Europeiska unionen och så att praxis återspeglar principerna om bättre lagstiftning. Informationen bör innehålla uppgifter om domstolsavgifter, förfarandets längd, effektivitet, användarvänlighet och medlemsstaternas nationella betalningsförfaranden.

Kommissionens rapport skall när så är lämpligt åtföljas av ändringsförslag.

Artikel 33 Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den … 200….

Den skall tillämpas från och med den … 200…, med undantag av artiklarna 29, 30 och 31, som skall tillämpas från och med den … 200… .

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

Utfärdad i Bryssel den

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

På rådets vägnar

Ordförande

[1] KOM(2004) 173 slutlig, 19.3.2004 och KOM(2004) 173 slutlig/3, 25.5.2004.

[2] CESE/2005/133, EGT C 221, 8.9.2005, s. 77.

[3] KOM(2004) 173 slutlig, 19.3.2004 och KOM(2004)173 slutlig/3, 25.5.2004.

[4] CESE/2005/133, EUT C 221, 8.9.2005, s. 77.

[5] EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.

[6] EGT L 124, 8.6.1971, s. 1.

[7] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

[8] EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

[9] EGT L 13, 19.1.2000, s. 12.

[10] Fem år efter det att denna förordning trätt i kraft.