52006DC0747

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 30.11.2006

KOM(2006) 747 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om tillämpningen av förordning (EG) nr 304/2003 om export och import av farliga kemikalier

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om tillämpningen av förordning (EG) nr 304/2003 om export och import av farliga kemikalier

INLEDNING

Denna rapport har utarbetats i enlighet med artikel 21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 304/2003 om export och import av farliga kemikalier[1], nedan kallad ”förordningen”. Rapporten omfattar perioden 2003–2005. Den redogör för de huvudsakliga bestämmelserna i förordningen och de huvudsakliga uppgifter som har utförts av medlemsstaterna, kommissionen och industrin, och den går igenom genomförandet hittills av förfarandena, däribland de åtgärder som har vidtagits för att öka förordningens effektivitet. Rapporten går också igenom problem som uppkommit vid genomförandet och tänkbara ändringar av förordningen som skulle kunna förbättra tillämpningen ytterligare.

Rapporten är en sammanfattning av de uppgifter från kommissionen och medlemsstaterna som var tillgängliga den 8 september. Den fullständiga rapporten finns att tillgå på Internet[2].

BAKGRUND

Förordning (EG) nr 304/2003

Förordningen trädde i kraft den 7 mars 2003. Huvudsyftet med den är att genomföra Rotterdamkonventionen om förfarandet med förhandsgodkännande sedan information lämnats för vissa farliga kemikalier och bekämpningsmedel i internationell handel. Förordningen innehåller emellertid också ett antal bestämmelser som går betydligt längre än kraven i konventionen. Bestämmelserna gäller dessutom export till alla länder, inte bara till konventionens parter.

Utsedda nationella myndigheter och övergripande administrativ och rättslig ram

Varje medlemsstat har en eller flera egna utsedda nationella myndigheter, medan kommissionen agerar som gemensam utsedd myndighet för gemenskapen och innehar olika administrativa funktioner enligt förteckningen i avsnitt 2.3. Kommissionen samordnar också gemenskapens bidrag i alla tekniska frågor som rör konventionen, vid möten inom partskonferensen och undersökningskommittén för kemikalier.

Generellt sett har kommissionen alltså ansvar för att se till att förordningen genomförs på ett effektivt sätt. Här ingår hantering av export- och importmeddelanden, informationsutbyte med de utsedda nationella myndigheterna samt upprätthållande och utveckling av den Europeiska databasen om export och import (EDEXIM), som förvaltas av den Europeiska kemikaliebyrån vid Ispra.

Omkring 3,5–4 heltidstjänster krävs varje år för att utföra detta arbete.

Regelbundna möten hålls med EU:s utsedda nationella myndigheter för att diskutera genomförandet av förordningen, och särskilda expertmöten och andra informella möten hålls för att avhandla särskilda frågor.

Alla medlemsstater tycks ha den lagstiftning och administration som krävs för att genomföra och tillämpa förordningen. De har angivit vilka utsedda nationella myndigheter som är ansvariga för de administrativa funktioner som krävs och tillhandahålls för genomförandet, och i de flesta fall även vilka påföljderna blir vid överträdelser. I vissa medlemsstater är ansvaret för industrikemikalier respektive bekämpningsmedel uppdelat på olika utsedda nationella myndigheter.

De personalresurser som tas i anspråk vid genomförandet inom varje utsedd nationell myndighet varierar mellan 0,15 och 1,25 manår. Den personalen arbetar med hanteringen av exportanmälningar och begäran om uttryckligt medgivande.

Dessutom arbetar ytterligare personal från andra myndigheter, t.ex. tullkontoren, med genomförandet av förordningen.

Huvudsakliga operativa bestämmelser och förfaranden enligt förordning 304/2003

Exportanmälan (artikel 7)

EU:s exportanmälningsförfarande omfattar för närvarande omkring 130 kemikalier och grupper av kemikalier, vilka förtecknas i del 1 i bilaga I till förordningen (senast ändrad genom kommissionens förordning 777/2006). I förteckningen ingår

- kemikalier som har varit förbjudna eller underkastade stränga restriktioner enligt gemenskapslagstiftningen, och

- kemikalier som omfattas av PIC-förfarandet (nedan kallade ”PIC-kemikalier”), förutom de som omfattas av exportförbud.

Exportören skall lämna in en exportanmälan senast 30 dagar innan den första exporten av en kemikalie i förteckningen sker och senast 15 dagar före den första exporten varje därpå följande kalenderår. Exportanmälan krävs oberoende av hur kemikalien skall användas och oavsett om användningen är förbjuden/underkastad stränga restriktioner inom EU eller ej.

Anmälan lämnas in till exportörens utsedda nationella myndighet, som i sin tur kontrollerar att den är fullständig och vidarebefordrar den till kommissionen. Kommissionen skickar den första anmälan per kemikalie/importerande land som den tar emot varje år som en exportanmälan från gemenskapen. Kommissionen registrerar samtliga exportanmälningar i EDEXIM.

Kommissionen följer upp anmälningar för vilka det inte inkommer någon bekräftelse på mottagande från det importerande landet. Om nödvändigt skickas en andra kopia av anmälan.

Beredningar som innehåller en av de kemikalier som anges i bilaga I behöver också anmälas om kemikaliens koncentration är sådan att märkning krävs enligt gemenskapslagstiftningen. Förfarandet tillämpas också på varor eller färdiga produkter som innehåller sådana kemikalier i oreagerad form som omfattas av PIC-förfarandet eller är förbjudna eller underkastade stränga restriktioner i gemenskapen, i den betydelse som anges i konventionen.

Exportanmälningar från tredjeländer (artikel 8)

När kommissionen tar emot en exportanmälan om en kemikalie från ett tredjeland, registrerar den anmälan i EDEXIM och bekräftar mottagandet. Kommissionen sänder en kopia av anmälan och all tillgänglig information till den utsedda nationella myndigheten i den berörda medlemsstaten och, på begäran, kopior till övriga medlemsstater.

När en utsedd nationell myndighet i en medlemsstat tar emot en direktanmälan, måste den skicka den till kommissionen; därefter följer nämnda förfarande.

Rapportering av kemikalier som köpts och sålts (artikel 9)

Exportören av en kemikalie som förtecknas i bilaga I måste lämna in årliga rapporter till sin utsedda nationella myndighet med uppgifter om vilka mängder av den kemikalien som har exporterats till respektive importerande land. Importörerna måste tillhandahålla samma information för de kemikalier som släpps ut på gemenskapsmarknaden.

Utifrån denna information sammanställer de utsedda nationella myndigheterna sammanfattande rapporter och skickar dem till kommissionen, som i sin tur offentliggör en övergripande sammanfattning av dessa.

Inlämning av PIC-anmälningar av lagar och andra författningar till konventionssekretariatet (artikel 10)

Kommissionen skall lämna in anmälningar av anmälningspliktiga gemenskapslagar och -författningar. Medlemsstaterna får också lämna in anmälningar av nationella lagar och författningar via kommissionen efter samråd med de andra medlemsstaterna. I de fall lagar och andra författningar inte behöver anmälas kommer relevant information att skickas till konventionssekretariatet i enlighet med konventionens bestämmelser om informationsutbyte.

Antagande av gemenskapens importbeslut för kemikalier som omfattas av PIC-förfarandet (artikel 12)

Kommissionen skall anta gemenskapens importbeslut för PIC-kemikalier och i lämpliga fall i dem ange information om relevanta nationella åtgärder på medlemsstatsnivå.

PIC-förfarandet och uttryckligt medgivande (artikel 13)

PIC-förfarandet omfattar för närvarande 41 kemikalier och grupper av kemikalier, vilka förtecknas i bilaga III till konventionen (återges i del 3 i bilaga I till förordningen). De importbeslut som parterna i konventionen antar avseende dessa kemikalier offentliggörs var sjätte månad i ”PIC-cirkuläret”.

Enligt förordningen måste exportörerna följa dessa importbeslut. Framför allt kan exporten inte fortgå utan ett uttryckligt medgivande från importlandet. Det erhålls antingen genom ett positivt importbeslut, eller genom att det exporterande landets utsedda nationella myndighet på annat sätt inhämtar ett sådant från sin motsvarighet i det importerande landet. Förfarandet med uttryckligt medgivande omfattar kemikalier som är förbjudna eller underkastade stränga restriktioner i gemenskapen i den betydelse som anges i konventionen (förtecknas i del 2 i bilaga I till förordningen, och består för närvarande av 31 kemikalier och grupper av kemikalier), men omfattas ännu inte av PIC-förfarandet.

Uttryckligt medgivande för en kemikalie behöver i princip erhållas endast en gång. När en exportörs utsedda nationella myndighet har tagit emot ett medgivande bör det inte krävas av någon EU-exportör för efterföljande export, såvida inget annat anges i villkoren för medgivandet.

Exportanmälan (artikel 14)

Kemikalier och varor som förtecknas i bilaga V och som det är helt förbjudet att använda i gemenskapen får inte exporteras. Bilaga V omfattar för närvarande kvicksilverhaltig tvål eller såpa och tio kemikalier eller grupper av kemikalier som upptas i Stockholmskonventionen om långlivade organiska föroreningar i enlighet med bestämmelserna i den konventionen.

Krav på förpackning och märkning (artikel 16)

Alla farliga kemikalier och beredningar, vare sig de är förbjudna/underkastade stränga restriktioner inom EU eller ej, måste paketeras och märkas inför exporten på samma sätt som om de skulle ha marknadsförts i gemenskapen, dvs. märkningen och det åtföljande säkerhetsdatabladet bör innehålla samma information och i möjligaste mån vara på det importerande landets språk. Dessutom måste det importerande landets märkningskrav vara uppfyllda. Det finns också särskilda krav, bl.a. när det gäller sista förbrukningsdag, storlek och förpackning i behållare.

Uppdatering av bilaga I till förordningen (artikel 22)

Kommissionen skall åtminstone en gång om året se över kemikalieförteckningen i bilaga I med beaktande av den utveckling som skett i enlighet med gemenskapslagstiftningen och konventionen.

TILLÄMPNINGEN HITTILLS

Exportanmälan

Antalet exportanmälningar som har hanterats av medlemsstaterna uppgår till 2 273 stycken. Antalet har ökat betydligt mellan 2003 och 2005, från 223 till 1 174 anmälningar per år. Omkring 55–60 % av dem gällde ämnen, resten gällde beredningar. Antalet berörda kemikalier har fördubblats, från 24 år 2003 till 54 år 2005. Det sammanlagda antalet importerande länder har också ökat från 70 år 2003 till 101 år 2005.

Mer än 80 % av det totala antalet anmälningar kom från fem medlemsstater (Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Frankrike och Spanien). Tio medlemsstater (Cypern, Estland, Irland, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Portugal, Slovakien och Ungern) lämnade inte in några exportanmälningar.

Antalet exportanmälningar från EU som kommissionen skickade uppgick till totalt 1 717 stycken – 126 år 2003, 680 år 2004 och 911 år 2005. 200 skickade anmälningar kunde inte levereras (p.g.a. felaktig e-postadress, postadress m.m.) I en stor andel av fallen skickade inte det importerande landet någon bekräftelse på mottagandet, så som konventionen kräver. Under 2005 skickades 532 anmälningar ytterligare en gång. Vid partskonferensen uttryckte kommissionen oro för båda dessa faktum .

I de bekräftelser på mottagande som erhölls angavs det ofta huruvida medgivande för import gavs eller ej, oavsett om uttryckligt medgivande krävdes/hade begärts eller inte, vilket tyder på att vissa importerande länder inte har förstått EU:s förfaranden.

Uttryckligt medgivande

På databasen EDEXIM förs ett löpande register över uttryckliga medgivanden. Medlemsstaterna kan föra in sina uppgifter direkt, även om de importerande länderna ofta svarar till Europeiska kemikaliebyrån, som i sin tur för in dem. Den 10 februari 2006 hade enligt EDEXIM 478 uttryckliga medgivanden begärts från 95 länder för omkring 20 olika kemikalier och 70 olika beredningar. De flesta av dessa, som berörde 98 importerande länder, gällde kemikalier som förtecknas i del 2 i bilaga I, dvs. som inte är PIC-kemikalier; därav berörde ungefär 60 % av fallen två av dessa kemikalier: nonylfenol och nonylfenoletoxilat. Vid den tidpunkten hade elva länder för tolv kemikalier/beredningar avgivit totalt 239 uttryckliga medgivanden och avböjt 15 ansökningar om uttryckligt medgivande. De resterande ansökningarna, varav en del var från 2004, var ännu inte besvarade.

Det faktiska antalet fall är större. Förteckningen över uttryckliga medgivanden på EDEXIM började inte föras förrän 2004, så en del tidiga fall kan ha utelämnats. Dessutom har man försökt eliminera överlappande ansökningar eller dubbelansökningar i fall då medgivande redan har erhållits, något som dock inte alltid har lyckats, eftersom vissa importerande länder bara ger medgivande för en sändning i taget.

I många fall beror förseningarna på att kontaktuppgifterna för de importerande ländernas utsedda nationella myndigheter är felaktiga. Vid partskonferensen har kommissionen med eftertryck betonat nödvändigheten av att parterna uppdaterar informationen och uppmuntrat konventionssekretariatet att stödja konventionsparterna i arbetet med importsvar för kemikalier som omfattas av PIC-förfarandet.

Kommissionen har försökt stödja medlemsstaterna i arbetet med begäran om uttryckligt medgivande. Den har inhämtat klargöranden från importerande länder när deras svar varit oklara, och på begäran försett dem med ytterligare information. För att underlätta besvarandet har en standardiserad blankett för begäran utvecklats, vilken finns tillgänglig på engelska, franska, spanska och ryska. Kommissionen arbetar också med en förklarande anmärkning, som skall skickas till de importerande länderna tillsammans med exportanmälan och begäran om uttryckligt medgivande för att underlätta förståelsen för de olika förfarandena.

I de detaljerade riktlinjerna ingår också anvisningar för bästa möjliga hantering av fallen, liksom alternativa bevis som kan godkännas om det importerande landet inte inkommer med något svar.

Exportanmälan från tredjeländer

Det totala antalet exportanmälningar som har tagits emot från tredjeländer och registrerats i EDEXIM uppgick till 220 stycken. Det faktiska antalet är troligtvis något större, eftersom det kan vara så att en del inte har vidarebefordrats till kommissionen eller att de på annat sätt har undgått registrering. Trots att anmälningarna bör gå direkt till Europeiska kommissionen har de flesta medlemsstaterna ändå tagit emot anmälningar direkt från de exporterande länderna. Detta problem gäller huvudsakligen anmälningarna från Förenta staterna. Medlemsstaterna har begärt att de amerikanska myndigheterna i framtiden skall sända anmälningarna till kommissionen.

Erfarenheterna av EDEXIM

Ursprungligen fanns det tre versioner av denna databas: en för Europeiska kemikaliebyrån/GD Miljö, en annan för de utsedda nationella myndigheterna i medlemsstaterna och ytterligare en med information till allmänheten. Sedan dess har många förbättringar gjorts för att ta hänsyn till användarnas behov. De flesta medlemsstaterna anser att systemet fungerar väl och utgör ett mycket värdefullt redskap för hanteringen av exportanmälningar och som källa till data och information.

En del problem kvarstår, men många har lösts eller är under behandling. Arbetet med att utveckla en företagsversion är långt framskridet. En sådan version skulle göra det möjligt för exportörer att elektroniskt lämna in sina exportanmälningar för kontroll till sina utsedda nationella myndigheter. En särskild version håller också på att utvecklas för tullmyndigheterna, som behöver ett särskilt system för att underlätta sitt arbete med att kontrollera export och import i enlighet med artikel 17 i förordningen. Dessa planer välkomnas av medlemsstaterna. Europeiska kemikaliebyrån erbjuder manualer och utbildning för användarna. Byrån har organiserat sju utbildningspass och möten med användare för att diskutera förbättringar, däribland två möten med tullexperter.

Rapportering om handeln med kemikalier

Utifrån de rapporter som medlemsstaterna har lämnat in har kommissionen utarbetat sammanfattande rapporter för åren 2003, 2004 och 2005, vilka alla har offentliggjorts i EDEXIM. En analys för perioden 2003–2005 ingår i avsnitt 3.9 i den fullständiga rapporten.

Uppdatering av bilaga I

Kommissionen har regelbundet uppdaterat bilaga I. Bilagan har ändrats genom kommissionens förordningar (EG) nr 213/2003[3], 775/2004[4] och 777/2006[5].

Inlämnade PIC-anmälningar

Fram till idag har kommissionen lämnat in anmälningar om EU-lagstiftning för tolv kemikalier. Den har också vidarebefordrat anmälningar om nationella lagar och andra författningar för ytterligare två kemikalier.

Kommissionen har dessutom vid ett flertal tillfällen informerat andra länder om lagar och andra författningar i gemenskapen som inte uppfyller kraven för PIC-anmälan.

Importbeslut för PIC-kemikalier

Kommissionen har antagit följande beslut om gemenskapens importsvar för kemikalier som omfattas av PIC-förfarandet: 2003/508/EG[6], 2004/382/EG[7], 2005/416/EG[8] och 2005/814/EG[9].

Efter utvidgningen 2004 utökades, utan att andra ändringar gjordes, dessutom flera tidigare avgivna importsvar till alla 25 EU-medlemsstater.

Efterlevnad och genomförande

Det förefaller inte ha skett några allvarligare överträdelser av förordningen.

De flesta medlemsstater som rapporterade om överträdelser tillgrep inga påföljder, utan utfärdade varningar och planerade noggrannare övervakning i framtiden. I de flesta fall uppdagades bristerna i efterlevnaden antingen av tulltjänstemännen eller när företag hade lämnat in sina årliga rapporter om kvantiteter som exporterats och det kunde konstateras att motsvarande exportanmälningar saknades.

Informationsarbete

Medlemsstaterna och kommissionen har försett industrin med uppgifter, vanligtvis genom utbildning, seminarier, workshopar, nyhetsblad m.m. Dessutom tillhandahåller vissa medlemsstater överläggningar och utbildning för tulltjänstemän.

Utkast till detaljerade tekniska riktlinjer för utsedda nationella myndigheter har offentliggjorts på EDEXIM. Kommissionen har offentliggjort en guide till förordningen på alla EU-språk. De flesta utsedda nationella myndigheterna har skapat en webbsida om förordningen, där förordningen och guiden finns att tillgå på det egna landets språk.

Kommissionen har hållit föredrag för de utsedda nationella myndigheterna i importerande länder för att öka deras förståelse för EU-förfarandena. En del medlemsstater har startat informationsprogram tillsammans med tredjeländer med bland annat seminarier och studieresor.

PROBLEM VID GENOMFÖRANDET OCH MÖJLIGA FÖRBÄTTRINGAR

Tullkontroller

De flesta medlemsstaterna anser dels att genomförandet vid gränserna är viktigt, dels att det finns behov av närmare samarbete och regelbundet informationsutbyte mellan utsedda nationella myndigheter och tulltjänstemän.

Artikel 17 i förordningen är utformad i allmänna ordalag och är ganska svag. De flesta medlemsstaterna önskar tydligare bestämmelser, däribland särskilda krav för exportörer och lämpliga verktyg som skulle underlätta tullens arbete med att kontrollera export och import.

Därför pågår ett ganska långt gånget arbete med att klassificera kemikalier som omfattas av bilaga I i förordningen inom kombinerade nomenklaturen (KN) och att föra in ”varningsflaggor” i Europeiska gemenskapernas integrerade tulltaxa (TARIC) för de aktuella KN-numren. Varningsflaggornas uppgift är att uppmärksamma tulltjänstemännen på att särskilda bestämmelser gäller eller kan gälla för kemikalierna. Kopplat till utvecklingen av en tullversion av EDEXIM i syfte att möta tulltjänstemännens särskilda behov, har dessutom arbetet kommit långt med att i TARIC införa unika identifieringskoder, som EDEXIM tar fram för exportanmälningar som gjorts, uttryckliga medgivanden som erhållits m.m. Dessa skulle kunna användas av exportörer i avsnitt 44 på tulldeklarationen (det administrativa enhetsdokumentet) för att visa att bestämmelserna har efterlevts och skulle sedan lätt kunna kontrolleras av tulltjänstemän genom sökning i EDEXIM.

Det råder bred enighet om att det bör vara obligatoriskt att använda dessa särskilda identifieringskoder för att systemet skall vara effektivt.

Uttryckligt medgivande

Flera medlemsstater har problem med detta förfarande, framför allt gäller svårigheterna att i tid få svar från importerande länder. Trots ansträngningar från kommissionen och de utsedda nationella myndigheterna i de exporterande länderna erhålls i omkring hälften av fallen inga svar på en begäran – i andra fall kan det ta flera månader eller år – trots att det ofta är känt att kemikalien får användas i det berörda importerande landet. Det leder ofta till att ingen export kan äga rum från EU-länder, medan den kan ske från andra länder (eftersom de inte behöver erhålla uttryckligt medgivande för sina ämnen), vilket innebär att exportörer från EU missgynnas. Antalet fall som försenas på detta sätt är avsevärt mycket större än vad som kunde ha förutsetts när förordningen antogs, och arbetet med detta innebär en betydligt större arbetsinsats än väntat för medlemsstaterna och kommissionen. Till viss del beror problemet på felaktiga kontaktuppgifter, och till viss del verkar det också bero på brist på förståelse för våra förfaranden. Bristen på förståelse gäller särskilt kemikalier som inte är PIC-kemikalier och endast omfattar av del 2 i bilaga I, något som ofta är förvirrande för tredjeländer.

Om informationen gavs på det importerande landets språk skulle läget kunna förbättras. Det skulle också kunna hjälpa om större ansträngningar gjordes för att hjälpa de importerande länderna svara på en begäran och om kommissionen gavs en mer aktiv roll, bland annat som samordnare. Kommissionen har redan vidtagit sådana åtgärder när det har varit möjligt, och kommer att fortsätta med det. Dessa åtgärder har haft viss effekt. I det stora hela har situationen emellertid inte förbättrats i någon större utsträckning, och utan ytterligare åtgärder är det heller inte troligt att den kommer att göra det i framtiden.

En del medlemsstater är positiva till att kravet på uttryckligt medgivande avskaffas för kemikalier i del 2 i bilaga I eller, om det inte blir fallet, att villkoren för att införa kemikalier i den delen av bilaga I ses över. Enighet håller emellertid på att uppnås om att den bästa lösningen kanske vore att behålla förfarandet, men att, i fall då inget svar inkommer, låta exporten tillfälligt fortgå medan ytterligare arbete bedrivs för att erhålla medgivande.

Dessutom skulle möjligheten kunna undersökas att alltid låta en begäran om medgivande gå genom kommissionen, under förutsättning att nödvändiga resurser tillgängliggörs. Det skulle bidra till att förhindra onödiga överlappningar och dubbelarbete och kan också göra att eventuella missförstånd och förvirring undviks i de importerande länderna, som idag får exportanmälan från kommissionen (via europeiska kemikalieinspektionen) och begäran om medgivande direkt från medlemsstaterna.

Övrigt

Ökad tydlighet behövs i bestämmelserna om exportanmälningar (och i tillämpliga fall uttryckliga medgivanden) för beredningar. Denna fråga behandlas i de detaljerade tekniska riktlinjerna för utsedda nationella myndigheter, där det görs klart att en beredning endast omfattas av exportanmälan och krav på uttryckligt medgivande (i tillämpliga fall) när den innehåller en kemikalie som förtecknas i den eller de relevanta delarna av bilaga I till förordningen, om kemikaliens koncentration är sådan att märkning krävs enligt gemenskapslagstiftningen oberoende av om andra ämnen förekommer. Detta bör avspeglas i förordningen.

Det har föreslagits att exportanmälningarna bör innehålla uppgifter om förväntade exportmängder per år, så att det importerande landet får en tydligare helhetsbild. Det skulle också vara till hjälp om den avsedda användningen angavs i exportanmälningarna. De importerande länderna begär ofta ytterligare information av detta slag.

Definitionen av exportör i förordningen kan ge upphov till problem i samband med kravet på exportanmälan för varor som levereras av tillverkare eller leverantörer inom EG till handlare utanför EU som sedan exporterar varorna. Detta har tagits upp i de detaljerade tekniska riktlinjerna för utsedda nationella myndigheter, men behöver omfattas av själva förordningen så att förfarandet harmoniseras.

Förfarandet för hantering av exportanmälningar från tredjeländer är inte optimalt. De flesta av anmälningarna kommer från Förenta staterna. Förhoppningsvis kommer förfarandet att fungera smidigare när landet börjar skicka alla anmälningar direkt till kommissionen.

Flera medlemsstater angav att det var svårt att få information om import av kemikalier i bilaga I, och kopplade detta till förfarandet för exportanmälningar från tredjeländer. Sådana anmälningar gäller normalt sett inte kemikalier i bilaga I, så information däri skulle troligtvis inte hjälpa medlemsstaterna att uppfylla sina rapporteringskrav. Någon angav att bestämmelsen borde upphävas. Sådan information är emellertid viktig för insynen och användbar vid övervakningen för att kunna utvärdera effekten och effektiviteten hos förordningen och gemenskapens kemikalielagstiftning i allmänhet.

SLUTSATSER

Förordning 304/2003 har tillämpats i tre år. Under denna tid har arbetsbördan för de utsedda nationella myndigheterna ökat sedan exportörerna har fått ökad kännedom om bestämmelserna och mer kemikalier har lagts till de olika förfarandena. Totalt sett är resurserna för de utsedda nationella myndigheterna inte särskilt stora. Administrationen för exportörer och myndigheter är rimlig, men vissa myndigheter har ändå stött på problem. Arbetsbelastningen kommer att fortsätta att öka, men totalt sett bör det inte utgöra någon orimlig börda under förutsättning att nödvändiga resurser fortsätter vara tillgängliga på nationell nivå och EU-nivå.

Totalt sett har förfarandena i förordningen visat sig vara effektiva och väl fungerande. Det största problemet har varit väntan på svar på begäran om uttryckligt medgivande. Antalet sådana fall är mycket högre än vad som kunde förutses, vilket medför extraarbete. Det har ökat administrationen för exportörer, utsedda nationella myndigheter och kommissionen. Det har också missgynnat exportörer från EU gentemot konkurrenter, utan att nödvändigtvis öka skyddet för människors hälsa och miljön i de importerande länderna. Situationen är särskilt besvärlig när det gäller kemikalier i del 2 i bilaga I.

Trots att det inledningsvis var en del problem med EDEXIM, orsakade av svårigheter med att anpassa databasen till att helt uppfylla alla förordningens krav och möta användarnas behov, har stora framsteg gjorts i hanteringen av dessa problem. Framför allt kommer den planerade företagsversionen att förenkla och snabba på processen.

Samarbetet mellan medlemsstaterna och kommissionen fungerar utmärkt. I allmänhet rör sig informationen lätt mellan de olika parterna. Informationsutbytet med importerande parter skulle emellertid kunna förbättras.

Fram till idag verkar inga större problem ha uppkommit när det gäller bristande efterlevnad av bestämmelserna.

Vikten av genomförandet har betonats, framför allt tullmyndigheternas roll i detta avseende. Ett närmare samarbete med tullen behövs. Det finns också omfattande stöd för inrättandet av ytterligare verktyg för att hjälpa till att underlätta tullkontrollerna, framför allt på exportsidan.

Det finns också ett antal frågor av mindre betydelse där omfattningen av bestämmelserna skulle kunna förtydligas.

[1] EUT L 63, 6.3.2003.

[2] {0>http://ecb.jrc.it/edex<}0{>http://ecb.jrc.it/edex

[3] EUT L 169, 8.7.2003, s. 27.

[4] EUT L 123, 27.4.2004, s. 27.

[5] EUT L 136, 24.5.2006, s.9.

[6] EUT L 174, 12.7.2003, s.10.

[7] EUT L 199, 7.6.2004, s.7.

[8] EUT L 147, 10.6.2005, s.1.

[9] EUT L 304, 23.11.2005, s. 46.