52006DC0025

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 25.1.2006

KOM(2006) 25 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Tematiskt program för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer inom ramen för den kommande budgetplanen för perioden 2007–2013

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning 3

2. Bakgrund 3

2.1. Tillämpningsområde 3

2.2. Skäl för ett tematiskt program 5

2.3. Befintliga ramar för politik och samarbete samt tidigare erfarenheter 5

2.3.1. OECD-länder utanför EU 6

2.3.2. Nyligen industrialiserade länder och territorier i Asien 7

2.3.3. Länderna i Gulfstaternas samarbetsråd 8

3. De viktigaste dragen i det tematiska programmet för samarbete med industriländer 8

3.1. Övergripande mål 8

3.2. Särskilda mål 9

3.3. De viktigaste prioriteringarna 9

3.4. Principer för programplaneringen 11

BILAGORNA 13

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET

Tematiskt program för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer inom ramen för den kommande budgetplanen för perioden 2007–2013

1. INLEDNING

I syfte att rationalisera och förenkla den nu gällande lagstiftningen för gemenskapens yttre åtgärder har Europeiska kommissionen inom ramen för budgetplanen för 2007–2013 föreslagit en ny ram som omfattar sex instrument. Tre av instrumenten (för humanitärt bistånd, stabilitet och makroekonomiskt bistånd) är av övergripande karaktär i syfte att bättre svara mot särskilda behov och omständigheter. De tre övriga instrumenten (för stöd inför anslutningen, stöd till den europeiska grannskaps- och partnerskapspolitiken samt stöd till utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete) syftar till att genomföra särskilda strategier och är utformade för att täcka ett visst geografiskt område. I framtiden kommer dessa instrument att utgöra grundläggande rättsakter för gemenskapens utgifter inom ramen för program för externt samarbete, däribland de tematiska programmen, och kommer bland annat att ersätta de nuvarande tematiska förordningarna.

Tematiska program tillför ett klart mervärde genom att de genomför åtgärder som kompletterar de geografiska programmen, vilka förblir den huvudsakliga ramen för gemenskapens samarbete med tredjeländer.

Kommissionen har förbundit sig att diskutera tillämpningsområdet, målen och prioriteringarna för varje tematiskt program med Europaparlamentet och rådet på grundval av formella meddelanden till de båda institutionerna[1]. Denna process kommer att resultera i politiska riktlinjer för de efterföljande stegen i programplaneringen, särskilt för de tematiska strategidokument som skall utarbetas i enlighet med bestämmelserna för de ovannämnda instrumenten.

2. BAKGRUND

2.1. Tillämpningsområde

EU har under det senaste årtiondet konsekvent stärkt sina bilaterala förbindelser med en rad industriländer och nyligen industrialiserade länder och territorier i olika delar av världen, främst i Nordamerika, Östasien och Australasien men också i Sydostasien och Gulfregionen. Genom det planerade tematiska programmet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer ( Thematic Programme for cooperation with Industrialised and other High-income Countries – TPIC ) fastställs en ram för att utvidga och fördjupa samarbetet med och engagemanget i dessa industriländer och industrialiserade territorier som, trots sin geografiska spridning och skillnaderna när det gäller struktur och storlek, vill utveckla sina bilaterala förbindelser med EU. Samarbetet mellan EU och de här länderna styrs huvudsakligen av EU:s egna politiska mål men uppfyllandet av dessa mål kommer att komma alla berörda parter till godo.

Det tematiska programmet för samarbete med industriländer, som kommer att genomföras inom ramen för det planerade finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete[2] (DCECI), kommer huvudsakligen att inriktas på de partnerländer som har samma politiska, ekonomiska och institutionella strukturer och värderingar som EU och som både politiskt och handelsmässigt är viktiga bilaterala partner för EU och dessutom viktiga aktörer i multilaterala forum och globala styrelseformer. Det kommer emellertid också att rikta sig till nyligen industrialiserade länder och territorier med vilka det är av strategiskt intresse för unionen att främja sina politiska och ekonomiska förbindelser och sitt inflytande.

Det tematiska programmet för samarbete med industriländer får därför följande geografiska täckning:

1. Viktiga OECD-länder utanför EU[3]: Förenta staterna, Japan, Kanada, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland.

2. Vissa industrialiserade länder och territorier i Asien som inte finns med på den förteckning över mottagare av offentligt utvecklingsbistånd som upprättats av kommittén för utvecklingsbistånd[4]: Singapore, Hongkong, Macao, Brunei och kinesiska Taipei.

3. Länder i Gulfstaternas samarbetsråd som inte finns med på den förteckning över mottagare av offentligt utvecklingsbistånd som upprättats av kommittén för utvecklingsbistånd : Kuwait, Qatar, Förenade Arabemiraten, Bahrain och Saudiarabien[5].

Den geografiska räckvidden för det tematiska programmet för samarbete med industriländer kan komma att utvidgas i framtiden om och när länder eller territorier som omfattas av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete stryks från den förteckning över mottagare av offentligt utvecklingsbistånd som upprättats av kommittén för utvecklingsbistånd. De medel som tilldelats programmet kommer i så fall att anpassas därefter.

2.2. Skäl för ett tematiskt program

Förbindelserna och de därmed förbundna samarbetsprogrammen med de länder och territorier som omfattas av det tematiska programmet har utvecklats olika snabbt, enligt olika rättsliga grunder och inom olika politiska ramar[6], vilket återspeglar bland annat de berörda ländernas mångfald när det gäller storlek, kultur, befolkning, bilaterala ekonomiska förbindelser och handelsflöden med EU.

Det finns inte några bilaterala landsstrategier eller vägledande program för samarbete med industriländer. Samarbetsinitiativen inom ramen för det tematiska programmet för samarbete med industriländer kommer att fastställas på grundval av de gemensamma politiska mål och samarbetsmål som fastställs i de olika bilaterala instrument (t.ex. ramavtal, samarbetsavtal, politiska förklaringar, program för samarbete och handlingsplaner[7]) som reglerar förbindelserna mellan Europeiska unionen och partnerländerna. Syftet med initiativen är emellertid att komplettera och förstärka dialogen mellan EU och regeringarna i dessa länder genom självständigt samarbete mellan många olika aktörer i ett brett urval politiska frågor. Det ekonomiska stödet för samarbete med industriländer kommer huvudsakligen att inriktas på att stimulera initiativ från, och samverkan mellan, ekonomiska och sociala aktörer och andra privata och offentligrättsliga organ i EU och i partnerländerna, vilket kommer att stärka de bilaterala förbindelserna.

Denna typ av samarbete mellan EU och partnerländerna inom ramen för det tematiska programmet för samarbete med industriländer kunde inte på lämpligt sätt ges utrymme genom de geografiska programmen[8], i den mening som avses i finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete. Därför behövs det ett särskilt tematiskt program för att utveckla samarbetsinitiativ som följer ett program som styrs av EU:s strategiska mål. Stordriftsfördelar, synergieffekter, större effektivitet och synlighet kommer att uppnås om de mångskiftande bilaterala samarbetsinitiativen inordnas inom en och samma ram. Sannolikheten för detta är särskilt stor eftersom en del av initiativen kan vara regionala.

2.3. Befintliga ramar för politik och samarbete samt tidigare erfarenheter

Det bilaterala samarbetet med de länder och territorier som det tematiska programmet för samarbete med industriländer riktar sig till har tidigare utformats i enlighet med en lång rad rättsligt bindande och icke-bindande instrument (se bilaga 1). Nedan följer en redogörelse för de viktigaste resultaten och riktlinjerna enligt denna ram.

2.3.1. OECD-länder utanför EU

Grunden för både det tidigare och det framtida samarbetet med Förenta staterna, Kanada, Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland har varit de initiativ som inletts under perioden 2001–2006 enligt rådets förordning (EG) nr 382/2001. Dessa i sin tur utgår från de samarbetsprogram som fastställts i flera bilaterala instrument. Denna institutionella struktur har utgjort ramen inom vilken projekt för att stödja och stärka EU:s politiska och ekonomiska förbindelser med dessa länder har utvecklats. Denna struktur har också på ett lämpligt sätt kompletterat specifika bilaterala avtal mellan gemenskapen och några av dessa länder, t.ex. inom områden som utbildning och vetenskap och teknik.

Rådets förordning (EG) nr 382/2001 täcker två övergripande teman: dels utveckling av projekt som syftar till att stärka det bilaterala samarbetet med alla partnerländer på en rad olika områden, dels främjande av handelsförbindelser huvudsakligen inriktade på Japan och Sydkorea.

De viktigaste samarbetsinitiativ som genomförts är följande:

- Inrättande och utveckling av ett nätverk som omfattar 27 centrum för EU-frågor[9] vid universitet i de sex partnerländerna. Dessa centrum försöker att tillsammans med partnerländerna öka förståelsen för Europeiska unionen och dess institutioner, historia, ekonomi och politik.

- Stöd till den politiska dialogen mellan EU och Förenta staterna inom ramen för den nya transatlantiska agendan, Europeiska unionens och Förenta staternas initiativ för att förbättra den transatlantiska ekonomiska integrationen och tillväxten samt avtalet med Kanada om ökning av handel och investeringar.

- Utveckling av åtgärder som uppmuntrar politisk forskning och debatt genom olika tankesmedjor och andra organisationer i Förenta staterna och Kanada.

- Förstärkning av utbytesverksamhet genom initiativ såsom transatlantiska dialoger om det civila samhället, året för personutbyte mellan EU och Japan eller stöd till pilotprojekt när det gäller högre utbildning med Australien och Nya Zeeland. EU har också haft framgångsrikt samarbete med Förenta staterna och Japan när det gäller sysselsättnings- och socialpolitik med inriktning på demografisk utveckling, funktionshinder, lika möjligheter samt hälso- och säkerhetsfrågor.

När det gäller främjande av handelsrelationer har man försökt uppnå målet att underlätta marknadstillträdet för EU-företag i Japan och Korea och öka deras närvaro i dessa länder genom följande två huvudprogram:

- Ett program för utveckling av mänskliga resurser, ”Programmet utbildning av företagschefer i Japan och Korea”, vilket hjälper EU-företag att utveckla sina kunskaper om Japan och Korea genom språk- och företagsutbildning för deras viktigaste personer i ledande ställning. Flera än 1 000 europeiska chefer har hittills deltagit i programmet.

- EU:s kampanj ”Porten till Japan” som är ett handelsfrämjande program som syftar till att stödja små- och medelstora företag inom EU i deras ansträngningar att utveckla sin affärsverksamhet och öka sin försäljning på den japanska marknaden genom riktade besök för att befrämja handeln. Genom den pågående Porten till Japan-kampanjen förväntas cirka 1 000 små och medelstora EU-företag introduceras på den japanska marknaden under perioden 2002–2006.

Båda dessa program har utvidgats till att omfatta de nya medlemsstaterna.

Samarbetet och handelsverksamheten tillsammans omfattades av en extern utvärdering 2004[10] där slutsatsen blev att dessa initiativ är relevanta, effektiva och har en positiv inverkan, och att de bör fortsättas och förstärkas.

2.3.2. Nyligen industrialiserade länder och territorier i Asien

Det tematiska programmet för samarbete med industriländer omfattar också nyligen industrialiserade länder och territorier i Asien med vilka EU har inlett långsiktiga förbindelser: Brunei, Hongkong, Macao, Singapore och kinesiska Taipei. Programmet kommer att göra det möjligt att möta behoven av samarbete med de här länderna som inte kunde omfattas av förordningen om Asien och Latinamerika (ALA-förordningen)[11] eftersom det instrumentet var inriktat på utvecklingsländer.

Det finns inte något särskilt bilateralt avtal med Hongkong. I ett meddelande från 1997 med titeln ”EU och Hongkong: efter 1997” innan Hongkong återgick till Kina som en särskild administrativ region under principen ”ett land, två system”, framförde EU sin avsikt att främja sina förbindelser med detta territorium. Sedan dess har kommissionen förbundit sig att ha intensiva och effektiva kontakter med Hongkong och att undersöka hur förbindelserna när det gäller investeringar i handeln och samarbete skulle kunna bli av mer permanent slag.

EU är berett att stärka den bilaterala handeln och de ekonomiska förbindelserna och att lansera Macao som ett centrum för utbildning och kulturella utbyten.

Förbindelserna med kinesiska Taipei baseras på politiken för ”ett Kina”. Det finns inga diplomatiska eller politiska förbindelser, men intensiva kontakter äger rum på områdena ekonomi, handel, vetenskap och teknik, standarder och normer liksom på flera andra områden.

EG-Asean-avtalet utgör ramen för en institutionaliserad dialog med Brunei and Singapore som är inriktad på handel, ekonomiskt samarbete och utveckling. EU avser att etablera förbindelser med Singapore som grundar sig på en uppdaterad politisk dagordning som omfattar ett bredare urval av frågor. Detta sker bland annat genom ett nytt bilateralt samarbets- och partnerskapsavtal som håller på att förhandlas fram. Detta avtal speglar Singapores framträdande roll i förbindelserna mellan EU och Sydostasien när det gäller handel, näringsliv, utbildning och forskning.

2.3.3. Länderna i Gulfstaternas samarbetsråd

Slutligen omfattar det tematiska programmet för samarbete med industriländer länderna i Gulfstaternas samarbetsråd vilka tidigare omfattades av ALA-förordningen (se ovan). Även Kuwait, Qatar, Förenade Arabemiraten, Bahrain och Saudiarabien omfattas alltså av programmet[12].

EU:s förbindelser med Saudiarabien, Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar och Förenade Arabemiraten regleras av 1989 års samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskapen och Gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

Europeiska unionen strävar efter att stärka samarbetet mellan ekonomiska och sociala aktörer och aktörer i det civila samhället i EU och Gulfstaterna inom ramen för det strategiska partnerskap för Medelhavet och Mellanöstern som godkändes av Europeiska rådet i juni 2004. EU vill därför stärka samarbetet inom ett begränsat antal huvudområden för att på ett bättre sätt ge uttryck för förbindelsernas strategiska karaktär och gynna EU:s intressen i regionen.

Gulfstaterna är för närvarande EU:s femte största exportmarknad. Med anledning av de stora mängder olja som transporteras från Persiska viken (69 % av den totala EU-importen från länderna i GCC) innehar Gulfstaterna en fjortondeplats när det gäller export till EU.

Kommissionens samarbete med GCC är inriktat på energifrågor och ekonomiska frågor. Det förekommer en regelbunden dialog mellan experter i energifrågor vilket har lett till att det anordnas seminarier, workshopar och internationella konferenser. Dessutom inleddes ett ekonomiskt dialogmöte 2003 i syfte att underlätta dialogen och skapa större förståelse på områden av gemensamt intresse. Denna dialog bör utgöra ett forum för utbyte av sakkunskap och bästa praxis i frågor med anknytning till regional integration (t.ex. tullunion, ekonomisk och monetär union, konkurrenslagstiftning) liksom på andra områden som ligger i båda parternas intresse (t.ex. Irak).

3. DE VIKTIGASTE DRAGEN I DET TEMATISKA PROGRAMMET FÖR SAMARBETE MED INDUSTRILÄNDER

3.1. Övergripande mål

Det övergripande målet med det tematiska programmet för samarbete med industriländer (TPIC) är att skapa en enhetlig ram för att ytterligare utveckla förbindelserna mellan Europeiska unionen och partnerländerna, och att främja unionens intressen i dessa länder. Att stödja och stärka den politiska dialogen och det ekonomiska samspelet med dessa partner genom en rad konkreta samarbetsåtgärder kommer att bidra till att bredda och fördjupa både de bilaterala och de regionala förbindelserna och öka erkännandet av och förståelsen för EU och därmed göra unionen till en mer efterfrågad aktör på den internationella politiska arenan.

3.2. Särskilda mål

Programmet har följande särskilda mål:

- Att främja samarbetsprojekt, samarbetslänkar, ekonomiska partnerskap, utbytesverksamhet och gemensamma företag mellan aktörer i EU och i partnerländerna.

- Att främja utvecklingen av politisk dialog och spridningen av expertkunskap bland politiska och ekonomiska partner och arbetsmarknadens parter, liksom till andra aktörer i det civila samhället och icke-statliga aktörer i enlighet med de övergripande målen för varje enskilt partnerland.

- Att främja en bättre förståelse för EU (för dess institutioner, politik och ståndpunkter när det gäller globala utmaningar samt dess ekonomiska, sociala och politiska integrationsprocesser och deras inverkan på EU:s yttre förbindelser) hos alla parter i partnerländerna, däribland hos opinionsbildare, beslutsfattare, näringslivet och branschorganisationer, fackföreningar, konsumentsammanslutningar, miljögrupper, politiska partier, media, den akademiska världen och andra informationsspridare.

- Att förbättra uppfattningen om EU hos enskilda personer och offentliga och privata organisationer i partnerländerna och uppmuntra till ett större engagemang i EU till stöd för gemenskapens mål för den internationella politiken.

- Att stimulera bilateral handel, investeringar och tullsamarbete mellan EU och partnerländerna och främja samarbete för att stärka den sociala dimensionen och miljödimensionen av globaliseringen.

När så är lämpligt kan dessa mål också eftersträvas regionalt för att främja regionalt samarbete.

3.3. De viktigaste prioriteringarna

I syfte att uppnå märkbar effekt bör de ovannämnda målen uppnås genom fokusering på ett begränsat antal prioriteringar. Beroende på omständigheter och möjligheter kommer åtgärderna att utformas och genomföras i form av landsspecifika, regionala eller sektoriella initiativ. Kommissionen kommer att sträva efter konsekvens mellan de olika åtgärder som stöds i de olika länderna, vilket normalt också eftersträvades vid tidigare samarbete med OECD-länder utanför EU.

I samband med de mål som anges ovan är de viktigaste prioriteringarna för det tematiska programmet för samarbete med industriländer de följande:

- Offentlig diplomati framför allt genom att konsolidera och utvidga det befintliga nätverket av centrum för EU-frågor till spetsforskningscentrum och upprätta nya centrum i de partnerländer där sådana inte redan finns, och genom åtgärder för att främja nätverkande mellan EU-centren, men också genom att utveckla åtgärder som uppmuntrar politisk forskning och debatt genom tankesmedjor och andra organisationer på teman som är relevanta för utvecklingen av bilaterala förbindelser mellan EU och partnerländerna.

- Främjande av ekonomiska partnerskap, samarbete inom näringslivet och vetenskapligt och tekniskt samarbete. Detta kan uppnås bland annat genom att hjälpa EU-företag att bygga upp sin kapacitet att på ett mer effektivt sätt hantera särdragen på marknaderna i partnerländerna och i deras affärsklimat. I detta sammanhang bör de pågående program eller initiativ som sträcker sig längre än till 2006 efter behov fortsättas (t.ex. Programmet för utbildnings av företagschefer i Japan och Sydkorea) eller omarbetas (t.ex. kampanjen Porten till Japan). Inom ramen för denna prioritering kommer man att överväga möjligheten att, som ett sätt att främja affärskontakter, utvidga nätverket för euroinfokontaktcentrer till utvalda partnerländer som omfattas av programmet, liksom andra åtgärder för att stödja genomförandet av ekonomiska initiativ tillsammans med partnerländer. Eftersom de flesta länder som omfattas av det tematiska programmet för samarbete med industriländer är inriktade på nyskapande och konkurrenskraft och strävar efter att utveckla en kunskapsbaserad ekonomi borde det vara värdefullt och av gemensamt intresse att främja samarbetet inom vetenskap och forskning. Även om syftet med det tematiska programmet inte bör vara att finansiera FoU-projekt skulle det kunna stödja åtgärder som syftar till att stimulera och underlätta samverkan mellan forskare i EU och i partnerländerna och deras tillträde till möjligheter till finansiering inom ramen för sjunde ramprogrammet.

- Mellanfolkliga kontakter, inbegripet utveckling av utbildningssamarbete med de partnerländer som det inte finns något bilateralt avtal om utbildningssamarbete[13] med. Några av de industriländer som omfattas av det tematiska programmet är ledande när det gäller politik och system för grundläggande utbildning och yrkesutbildning och har högre utbildningsanstalter som är av världsklass. De har därigenom verkliga möjligheter att tillhandahålla utbildningssamarbete som är både dynamiskt och till ömsesidig nytta. Möjligheten att etablera ett regionalt samarbete inom den högre utbildningen i Asien och Stillahavsområdet med en enda ram för det bilaterala, regionala och, vid behov, multilaterala samarbetet mellan, å ena sidan, EU och, å andra sidan, partnerländerna i regionen, bör därför undersökas. Syftet skulle vara att stödja utvecklingen av gemensamma studieplaner och rörlighet för studenter och fakulteter mellan EU:s institutioner och partnerländernas institutioner och därigenom främja den utbildningspolitiska dialogen och andra specifika högre utbildningsinitiativ. Utöver denna ram för samarbete skulle man kunna undersöka möjligheten till utbildningssamarbete genom ökat tillträde till Erasmus Mundus-programmet, t.ex. en utvidgning av Erasmus Mundus ”Asien-fönster” till att omfatta Ostasien, Sydostasien och Australasien och genom inrättandet av ett transatlantiskt fönster. Syftet med ett sådant samarbete skulle vara att stimulera studenter och akademiker från partnerländerna att delta i Erasmus Mundus mastersutbildningar. Kommissionen kan inleda diskussioner med de berörda partnerländerna för att fastställa förfarandena och, i syfte att uppnå en multiplikatoreffekt för EU:s investeringar, tillsammans med partnerländerna undersöka möjligheterna till motsvarande bidrag från deras sida.

- Dialoger : Som ett komplement till den formella politiska dialogen på regeringsnivå kommer det tematiska programmet för samarbete med industriländerna att tillhandahålla stöd för dialog med och mellan aktörer på de områden som är av strategisk betydelse för samarbetet med de berörda partnerländerna, t.ex. inom näringslivet och på områdena konsumtion, miljö, energi och transport, sysselsättning, socialpolitik och lika möjligheter, medierna, inbegripet den audiovisuella sektorn etc., liksom åtgärder för att underlätta utbyte av information och bästa praxis för samarbetet på lagstiftningsområdet. Det kan också omfatta utvecklingen av särskilda besöksprogram för vissa målgrupper (t.ex. mediafolk, lagstiftande myndigheter, arbetsmarknadens parter och andra relevanta experter).

- Öka medvetenheten genom målinriktad verksamhet och målinriktade evenemang i partnerländerna i syfte att främja intresset för Europa och EU, öka EU:s synlighet i partnerländerna, hjälpa allmänheten att förstå vad EU står för och vad EU gör, öka medvetenheten om EU:s politik och institutioner liksom om EU:s roll som en internationell aktör på det ekonomiska och politiska planet samt framföra särskilda aktuella eller kommande mål för samarbetet.

Utöver de viktigaste samarbetsområdena ovan bör det tematiska programmet för samarbete med industriländerna även tillhandahålla en ram som är tillräckligt flexibel för att täcka och stödja landspecifika samarbetsområden eller nya samarbetsområden som kan komma att fastställas i framtiden.

3.4. Principer för programplaneringen

Kommissionen kommer att fatta beslut om de fyraåriga (2007–2010), och därefter om de treåriga (2011–2013), tematiska strategidokumenten (programplaneringsdokumenten) efter det att kommittéförfarandena ägt rum. De tematiska strategidokumenten för industriländerna kommer att innehålla närmare uppgifter om de politiska prioriteringarna och omsätta dem i planerade åtgärder. I strategidokumenten kommer kriterierna för stödberättigande att fastställas liksom vilken typ av åtgärder som skall genomföras. Komplementaritet med andra gemenskapsprogram, i synnerhet de andra tematiska programmen, och med nationella och regionala program kommer att eftersträvas, mot bakgrund av att risken för överlappning eller dubbelarbete är begränsad, då det inte finns några geografiska program[14] för de länder som berörs.

Det tematiska strategidokumentet kommer att innehålla en preliminär budgetfördelning mellan i) stödberättigade partnerländer och -territorier, ii) prioriterade åtgärder och iii) regionala initiativ som tas på bilateral nivå och av flera länder. Det kommer också att innehålla en budgetfördelning för de anslag som är avsedda att finansiera både driftskostnader och administrativa kostnader (tekniskt bistånd till EG, studier och utvärderingar). Kommissionen kommer på grundval av denna fleråriga programplanering att utarbeta årliga arbetsplaner där det fastställs vilka prioriterade åtgärder som skall stödjas, liksom specifika mål, förväntade resultat samt vägledande belopp.

Programmet kommer att förvaltas av kommissionen, vid behov, genom att ansvaret för förvaltningen delegeras till EG:s delegationer i partnerländerna.

Även om det inte är möjligt att ange en fast fördelningsnyckel, kommer man vid resursfördelningen bland annat att beakta storleken på det ekonomiska bidrag som gemenskapen tidigare lämnat (se bilaga 2) liksom till ländernas relativa storlek och den relativa omfattningen av de politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EU och partnerländerna. Hänsyn kommer dock även att tas till behovet av att uppnå betydande effekter i landet.

Kommissionen kommer, när så är möjligt, att sträva efter att dela finansieringen av kostnaderna med de berörda partnerländerna. Detta kommer dock inte att bli något absolut krav, eftersom partnerländerna, i vissa fall, (t.ex. offentlig diplomati) kan anse att EU:s politiska mål spår i strid med deras intressen.

Kommissionen kommer att utarbeta regelbundna verksamhetsrapporter och även genomföra en översyn efter halva tiden. En extern utvärdering av verksamheten under den första treårsperioden (2007–2009) kommer att utföras i syfte att bidra till utarbetandet av det andra tematiska strategidokumentet (2011–2013). Rapporterna kommer att översändas till och diskuteras med rådet och Europarlamentet.

BILAGA 1 : Etablerad samarbetsram.

De viktigaste rättsliga och politiska instrumenten för främjande av samarbete med de länder som deltar i det tematiska programmet för samarbete med industriländerna är följande:

1. OECD:s medlemsländer

Rådets förordning (EG) nr 382/2001 av den 26 februari 2001 om genomförande av projekt för att främja samarbetet och handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och industriländerna i Nordamerika, Fjärran Östern och Australasien, ändrad genom rådets förordning (EG) nr 1900/2005 av den 21 november 2005.

Den transatlantiska förklaringen från 1990 om förbindelserna mellan EU och Förenta staterna och den nya transatlantiska agendan och den gemensamma handlingsplanen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna från 1995; Europeiska unionens och Förenta staternas initiativ för att förbättra den transatlantiska ekonomiska integrationen och tillväxten som antogs vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna i juni 2005.

Handlingsplanen för Europeiska unionen och Japan som antogs vid det tionde bilaterala toppmötet mellan EU och Japan i december 2001.

Ramavtalet om handel och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Korea och den politiska förklaring som är bifogad avtalet från oktober 1996.

Den gemensamma förklaringen om förbindelserna mellan Australien och Europeiska unionen från 1997 och samarbetsagendan från 2003.

Den gemensamma förklaringen om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Nya Zeeland från maj 1999 samt handlingsplanen från 2004 om prioriteringar för det framtida samarbetet.

Ramavtalet från 1976 om handelssamarbete och ekonomiskt samarbete mellan Europeiska gemenskaperna och Kanada, förklaringen om förbindelserna mellan Europeiska gemenskapen och Kanada från 1990, EU:s och Kanadas gemensamma handlingsplan från 1996 och agendan för partnerskapet mellan EU och Kanada från 2004.

2. Nyligen industrialiserade länder och territorier i Asien

Samarbetet med Brunei, kinesiska Taipei, Hongkong, Macao (sedan 1999) och Singapore omfattas inte längre av rådets förordning (EEG) nr 443/92 av den 25 februari 1992 om finansiellt och tekniskt bistånd till och ekonomiskt samarbete med utvecklingsländerna i Asien och Latinamerika (”ALA”-förordningen) på grund av att dessa länder och territorier inte har status som utvecklingsländer.

Europeiska unionen har emellertid långsiktiga förbindelser med dessa länder och territorier.

Det finns inte något specifikt bilateralt avtal med Hongkong, men EU förklarade sig uttryckligen, innan Hongkong återlämnande till Kina som en särskild administrativ region enligt principen “ett land, två system”, ha för avsikt att främja förbindelserna med det territoriet. I ett meddelande från 1997 kallat ”Europeiska unionen och Hongkong efter 1997” åtog sig kommissionen att ha ett energiskt och effektivt engagemang med det särskilda administrativa områdets regering och utforska vägar för att göra handel, investeringar och samarbetsrelationer mellan EG och Hongkong SAR till mer permanenta inslag. EU har också ingått ett tullavtal med Hongkong (1999) och ett återtagandeavtal (2002). I enlighet med en informell överenskommelse äger möten regelbundet rum mellan högt uppsatta tjänstemän i Hongkong SAR och EG.

När det gäller Macao grundar sig förbindelserna på ett handels- och samarbetsavtal som ingicks den 14 december 1992, och som började att gälla den 1 januari 1993 samt på ett meddelande från kommissionen från november 1999 kallat ”Europeiska unionen och Macao: Efter år 2000”.

Även om det inte finns några diplomatiska eller politiska förbindelser med kinesiska Taipei, är kontakterna när det gäller områdena ekonomi, handel, vetenskap och teknik, standarder och normer, samt en del andra områden, intensiva. Alltsedan mars 2003 har kommissionen även ett kontor för ekonomi och handel i kinesiska Taipei.

Förbindelserna med Brunei Darussalam och med Singapore regleras genom 1980 års samarbetsavtal mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Aseanländerna (rådets förordning (EEG) nr 1440/80 av den 30 maj 1980 om slutandet av samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Filippinerna, Indonesien, Malaysia, Singapore och Thailand - medlemsländer i Sydöstasiatiska förbundet och Protokollet om utvidgning av samarbetsavtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen och Indonesien, Malaysia, Filippinerna, Singapore och Thailand, - Asean-staterna – till att också omfatta Brunei-Darussalam, EGT L 81, 23/3/1985). Förhandlingar med stadsstaten om ett nytt bilateralt samarbets- och partnerskapsavtal har inletts och förs målmedvetet.

3. Gulfstaternas samarbetsråd

EU:s förbindelser med Saudiarabien, Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar och Förenade arabemiraten regleras genom ett samarbetsavtal som undertecknades 1989 mellan Europeiska gemenskapen och Gulfstaternas samarbetsråd (GCC).

Förhandlingar om ett frihandelsavtal mellan EU och Gulfstaternas samarbetsråd inleddes 1990 och återupptogs 2001. Kommissionens mål är att dessa förhandlingar skall avslutas så fort som möjligt. Utöver dessa avtalsförbindelser har man en politisk dialog en gång om året på ministernivå då man bl.a. diskuterar mänskliga rättigheter, regionala frågor av gemensamt intresse och säkerhetsrelaterade ämnen, såsom samarbete för att bekämpa terrorism och icke-spridning.

BILAGA 2

Insatser som på senare tid genomförts på grundval av den befintliga tematiska budgetposten

Budgetpost 19-05-02 Förbindelser med OECD-länder utanför Europeiska unionen: perioden 2003–2006

Fördelning per partnerland (och huvudsaklig verksamhet) | Instrument | Belopp (€) |

Samarbete med USA (huvudsaklig verksamhet: EU-centrum, offentlig diplomati, uppsökande verksamhet, verksamhet inom ramen för den transatlantiska dialogen) (1) | Ansökningsomgång och anbudsinfordran | 10 704 956 |

Samarbete med Kanada (huvudsaklig verksamhet: EU-centrum, offentlig diplomati, kontakter mellan universitet, EU-centrum) (1) | Ansökningsomgång och anbudsinfordran | 2 913 866 |

Samarbete med Japan (huvudsaklig verksamhet: EU-centrum, mellanfolkligt utbyte …) | Ansökningsomgång | 3 164 179 |

Samarbete med Korea (EU-centrum) | Ansökningsomgång | 859 055 |

Samarbete med Australien och Nya Zeeland (EU-centrum, samarbetsprojekt inom den högre utbildningen) | Ansökningsomgång | 4 590 000 |

Program för att främja handel och ekonomi: - Kampanjen “Gateway to Japan” - Programmet för utbildning av företagschefer | Ansökningsomgång och anbudsinfordran (stipendier) | 12 678 071 28 918 530 |

Småskaliga samarbetsprojekt, utvärderingar, etc... | Kontrakt, bidrag | 1 172 246 |

TOTALT | 65 000 903 |

1) Utbildningssamarbetet med Förenta staterna och Kanada genomförs och finansieras separat på grundval av specifika bilaterala samarbetsavtal.

[1] Se Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – ”Yttre åtgärder genom tematiska program inom ramen för den kommande budgetplanen för perioden 200–2013” [KOM(2005) 324 slutlig] av den 3 augusti 2005.

[2] Kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete [KOM (2004) 629 slutlig] av den 29 september 2004.

[3] Omfattas för närvarande av rådets förordning (EG) nr 382/2001 av den 26 februari 2001 om genomförande av projekt för att främja samarbetet och handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och industriländerna i Nordamerika, Fjärran Östern och Australasien och om upphävande av förordning (EG) nr 1035/1999.

[4] Kommittén för utvecklingsbistånd är det viktigaste organ genom vilket OECD hanterar frågor i anknytning till samarbetet med utvecklingsländer.

[5] Saudiarabien kommer förmodligen att strykas från kommittén för utvecklingsbistånds förteckning över utvecklingsländer med högre eller medelstor inkomst senast 2008. Även Oman får omfattas av denna tredje kategori om bestämmelserna enligt finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete gör detta möjligt.

[6] Se bilaga 1.

[7] Se bilaga 1.

[8] Huvudsakligen program för externt bistånd som godkänts tillsammans med partnerländerna och som är inriktade på deras utvecklingsbehov.

[9] 15 centrum i Förenta staterna, fem i Kanada, ett i Australien, ett i Nya Zeeland och två i Japan. Nätverk för centrumen för EU-frågor håller på att byggas ut i Australien (två nya centrum), rationaliseras i Förneta staterna och byggas upp i Korea (ett centrum).

[10] ”Evaluation of the Executive training programme and the third Gateway to Japan Campaign” – JITEX Expertise Technologique et Stratégique – 23 juli 2004; ”Evaluation of the establishment and development of EU Centres” – The Evaluation Partnership – September 2004.

[11] Rådets förordning (EEG) nr 443/92 av den 25 februari 1992 om finansiellt och tekniskt bistånd till och ekonomiskt samarbete med utvecklingsländerna i Asien och Latinamerika. Macao har tidigare omfattats av samarbete som finansierades inom ramen för ALA-förordningen, men är inte längre berättigat till sådant stöd.

[12] Om verksamheterna är av regional karaktär kan de också omfatta Oman.

[13] För närvarande finns endast sådana avtal med Förenta staterna och Kanada.

[14] Detta gäller inte de länder som deltar i regionala program i den mening som avses i instrumentet för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete. Till exempel kan Brunei eller Singapore delta i ett Asean-program oberoende av (men samtidigt med) om man deltar i det tematiska programmet för samarbete med industriländerna.