30.12.2006   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 325/71

1.1

Kommittén har rådfrågats om det första initiativet och stöder i princip förfarandet att införa ändringar i förordning nr 2201/2003 i syfte att bredda föreskrifterna om behörighet och tillämplig lag och i dessa avseenden komplettera en förordning om erkännande av domstolsavgöranden i äktenskaps- och vårdnadsmål. Kommittén har i samband med grönboken om äktenskapsskillnad redan yttrat sig i frågor rörande domstols behörighet och tillämplig lag och hänvisar till detta mycket detaljerade yttrande (1).

1.2

Kommittén ställer sig ändå tveksam till om det är lämpligt att behandla frågan om fördelning av gemensam egendom (fast och rörlig egendom och andra äganderätter) separat genom att utvidga kretsen av personer som omfattas till icke-gifta par (som också kan ha gemensamma barn).

1.3

Kanske hade det varit mer logiskt att behandla alla följderna av en skilsmässa och vårdnaden om gemensamma barn i en heltäckande förordning nr 2201/2003 och i en annan förordning behandla alla följderna av en separation för ett par som ingått avtal om annan samlevnadsform än äktenskap eller faktiskt bor tillsammans. Detta skulle förmodligen ha ökat klarheten och förståelsen i fråga om tillämplig lag och underlättat erkännandet av domstolsbeslut, som ofta reglerar alla villkor och följder av en skilsmässa eller separation i en enda slutgiltig dom.

2.1

Kommissionen har lagt fram två initiativ för rådet rörande äktenskapsmål. Det ena avser hemskillnad för gifta par och innehåller förslag till ändringar i förordning nr 2201/2003, som trädde i kraft den 1 januari 2005. Det andra avser fördelning av gemensam egendom, oavsett om det handlar om skilsmässa eller separation, om par som ingått annat avtal om annan samlevnadsform än äktenskap eller sammanboende par.

2.2

Den rättsliga grunden för detta förslag är artikel 61 c i fördraget som ger gemenskapen behörighet att besluta om åtgärder som rör civilrättsligt samarbete, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 65.

2.3

Kommissionsledamot Franco Frattini har talat om dessa båda initiativ och sagt: ”Dessa initiativ kommer att göra livet lättare för par i EU …. De kommer att öka klarheten om rättsläget och göra det möjligt för makar att veta vilken rätt som kommer att vara tillämplig på deras äktenskap och vid äktenskapsskillnad. Syftet är inte att harmonisera den nationella lagstiftningen om äktenskapsskillnad, där stora skillnader råder, utan att garantera klarhet om rättsläget, flexibilitet och tillgång till domstolsprövning”.

2.4

Med tanke på det stora antalet skilsmässor i Europeiska unionen, berör frågan om tillämplig lag och domstols behörighet i äktenskapsmål ett stort antal medborgare varje år.

2.5

Rådets förordning (EG) nr 2201/2003, som upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 1347/2000 från och med den 1 mars 2005, innehåller inte några regler om tillämplig lag. Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 ger makar möjlighet att välja mellan flera olika behörighetsgrunder. När talan i ett äktenskapsmål har väckts i en nationell domstol i en medlemsstat, avgörs vilken lag som är tillämplig på grundval av de nationella lagvalsreglerna, som bygger på mycket olika kriterier. Större delen av medlemsstaterna avgör vilken lag som är tillämplig på grundval av en rad anknytningsfaktorer, så att målet regleras av den rättsordning som det har starkast anknytning till. Andra medlemsstater tillämpar systematiskt sina egna lagar (lex fori) i äktenskapsmål. I Belgien har parterna möjlighet att välja mellan lagstiftningen i det land där äktenskapet ingicks och belgisk lag.

3.1

Det initiativ som behandlas i detta yttrande avser tillämplig lag vid äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av ”internationella” äktenskap (makar av olika nationalitet eller av samma nationalitet men bosatta i en annan medlemsstat än den där de är medborgare) eller i mål rörande vårdnaden om gemensamma minderåriga barn. Det gäller alltså frågor rörande äktenskapsskillnad när det finns en utländsk anknytning utan att man överträder det innehållsmässiga tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003.

3.2

Kommittén medger att förslaget kommer att garantera medborgarna ändamålsenliga lösningar när det gäller klarhet om rättsläget, förutsebarhet, flexibilitet och tillgång till domstolsprövning. Kommittén håller med om den rättsliga grunden, som brukar tillämpas i civil- och handelsrättsliga frågor.

3.3

Till skillnad från vad som är fallet i de flesta medlemsstaterna behöver makarna i vissa länder inte vara av olika kön, men kommittén konstaterar att målsättningen med att ändra förordningen inte är att harmonisera den nationella lagstiftningen utan att fastställa vilken lag som skall tillämpas i de fall där det finns en utländsk anknytning och göra det möjligt att säkerställa domars verkan i hela gemenskapen utan exekvaturförfarandet. Överlag utgör inte ens grundläggande skillnader i nationell lagstiftning hinder för att den ändrade förordning som kommissionen föreslår tillämpas.

3.4

Kommittén har redan utarbetat ett yttrande om tillämplig lag vid äktenskapsskillnad med anledning av den grönbok om äktenskapsskillnad som offentliggjordes nyligen och hänvisar alltså huvudsakligen till detta yttrande när det gäller kommitténs åsikt om detta förslag. Kommittén understryker återigen vikten av ovan nämnda förordning för internationella par, för det förtydligar och förenklar villkoren för tillgång till domstolsprövning och för domstolsbesluts verkan på hela den inre marknaden.

3.5

Kommittén konstaterar att förslaget möjliggör två klart avgränsade situationer beroende på om makarna är ense eller oense om tillämplig lag, och att en ändring av förordningen skulle innebära allmänt erkända fördelar och större flexibilitet i det förstnämnda fallet, medan en ganska mekanisk modell skulle tillämpas i det senare. Detta innebär en skillnad jämfört med de situationer som avsågs i grönboken om äktenskapsskillnad, som föreslog mer flexibla lösningar i de fall då makarna var oense. Kommittén skulle ha önskat att denna flexibilitet bibehållits men erkänner att kommissionens förslag är enklare och förhindrar alltför utdragna förfaranden.

3.6

Förslaget möjliggör val av behörig domstol i de fall då de kärande är ense i frågan. Det utesluter helt och hållet möjligheten till renvoi (återförvisning), som kommittén däremot skulle kunna godta under vissa förutsättningar (att den första domstol där talan väckts är behörig att fatta beslut om återförvisning, domar i brådskande fall), som kommittén förklarade i sitt yttrande om grönboken om äktenskapsskillnad.

3.7

När det gäller ordre public-förbehållet ger förslaget domstolen en möjlighet att i undantagsfall vägra att godkänna ett utländskt domstolsbeslut om detta uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i domstolslandet (ordre public). Det skulle dock kunna uppstå skillnader mellan medlemsstaterna, och det kan hända att en dom som erkänts i ett land inte godkänns i ett annat, vilket innebär att domstolsbeslut inte har laga kraft överallt och att på så sätt ett olämpligt hinder uppstår.

3.8

Kommittén anser att man, framför allt när det gäller erkännande av domstolsbeslut från länder utanför EU, förmodligen bör klargöra att domstolsbeslut för att kunna erkännas måste vara förenliga med Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och med den stadga som Europeiska rådet antog i Nice 2000 samt med principen om strikt jämlikhet mellan makarna inför lagen. Varje stat som erhåller en begäran om erkännande och som konstaterar uppenbara avvikelser från EU:s grundläggande rättigheter bör invända mot att domstolsbeslutet verkställs och hänvisa till ”undantag på grundval av gemenskapens rättsordning”.

3.9

För att kunna garantera ett enhetligt erkännande i samtliga medlemsstater bör ett undantag på grundval av den nationella rättsordningen inte kunna anföras mot någon annan stat. Detta bör endast kunna ske med undantag som grundar sig på gemenskapens rättsordning. På så sätt skulle ett intryck av godtycklighet undvikas då ett givet organ vägrar erkänna ett beslut.

4.1

Det faktum att kommissionen lägger fram två olika initiativ beror på att lagstiftningsförslagen har olika räckvidd i fråga om vilka personer som omfattas. Förslaget om bodelning avser alla par, gifta eller ej.

4.2

Man kan dock ställa sig tveksam till hur relevant den föreslagna distinktionen är. Vid äktenskapsskillnad krävs nämligen särskilda lösningar beroende på egendomsförhållandena (med eller utan äktenskapsförord) och med hänsyn till eventuella gåvor mellan makarna som kan omfattas av särskilda bestämmelser på andra områden, t.ex. i arvsrätt.

4.3

Kanske hade det varit mer logiskt att behandla alla följderna – inklusive de ekonomiska – av en skilsmässa och vårdnaden om gemensamma barn i en heltäckande förordning nr 2201/2003 och i en annan förordning behandla alla följderna av en separation för ett par, eventuellt av samma kön, som ingått ett lagenligt avtal om annan samlevnadsform än äktenskap (t.ex. PACS i Frankrike) eller faktiskt bor tillsammans.

4.4

Detta skulle förmodligen öka klarheten och förståelsen i fråga om tillämplig lag och underlätta erkännandet av domstolsbeslut, som ofta reglerar alla villkor och följder av en skilsmässa eller separation i en enda dom, allra helst som det inte bara är egendomssituationen utan också situationen för barnen i ”atypiska” par som måste lösas.