5.3.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 56/2

1.

Syftet med detta tillkännagivande är att på ett allmänt sätt beskriva de skäl som ligger till grund för systemet för ärendefördelning i artiklarna 4.4, 4.5, 9 och 22 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EG:s koncentrationsförordning) (1) (nedan ”koncentrationsförordningen”) och de nyligen gjorda ändringarna av systemet, att redogöra för vilka rättsliga kriterier som måste vara uppfyllda för att ett hänskjutande skall kunna ske och att ange vilka omständigheter som kan beaktas vid beslut om hänskjutanden. Tillkännagivandet ger också praktisk vägledning om hur systemet för hänskjutande fungerar, särskilt mekanismen för hänskjutande före anmälan i artikel 4.4 och 4.5 i koncentrationsförordningen. Den vägledning som ges i detta tillkännagivande gäller i tillämpliga delar reglerna för hänskjutande i EES-avtalet (2).

2.

Gemenskapens behörighet på området för koncentrationskontroll definieras genom de omsättningsrelaterade kriterierna i artikel 1.2 och 1.3 i koncentrationsförordningen. Kommissionen och medlemsstaterna har inte konkurrerande behörighet när de prövar koncentrationer. Det är i stället så att koncentrationsförordningen fastställer en klar uppdelning av behörigheten. Koncentrationer som har ”gemenskapsdimension”, dvs. som överskrider tröskelvärdena för omsättning i artikel 1 i koncentrationsförordningen, omfattas av kommissionens exklusiva behörighet. Enligt artikel 21 i koncentrationsförordningen får medlemsstaterna inte tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning på sådana koncentrationer. Koncentrationer som inte uppnår tröskelvärdena omfattas av medlemsstaternas behörighet. Kommissionen har inte behörighet att pröva dem enligt koncentrationsförordningen.

3.

Det faktum att behörigheten fastställs uteslutande med hänvisning till på förhand fastställda omsättningsrelaterade kriterier ger rättslig förutsebarhet för de samgående företagen. De ekonomiska kriterierna är i allmänhet effektiva indikatorer på vilken typ av transaktioner som kommissionen har bättre förutsättningar att handlägga. I förordning (EEG) nr 4064/89 kompletterades dock detta behörighetssystem som bygger på en sådan klar skiljelinje med en möjlighet att på begäran och om vissa kriterier var uppfyllda hänskjuta ärenden från kommissionen till medlemsstaterna och vice versa.

4.

När förordning (EEG) nr 4064/89 först infördes var rådets och kommissionens avsikt att förfarandet för hänskjutande endast skulle tillämpas ”i undantagsfall” och i fall där ”medlemsstatens konkurrensintressen annars inte kan skyddas i tillräcklig utsträckning” (3). Mycket har dock skett sedan förordning (EEG) nr 4064/89 antogs. För det första har nästan alla medlemsstater infört lagar om koncentrationskontroll. För det andra har kommissionen i flera ärenden utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning och hänskjutit ärenden till medlemsstaterna enligt artikel 9 när den ansett att den berörda medlemsstaten varit bättre lämpad att undersöka ärendet än kommissionen (4). På samma sätt har flera medlemsstater i ett antal ärenden (5), beslutat att göra ett gemensamt hänskjutande av ett ärende enligt artikel 22 i situationer där de ansåg att kommissionen var bättre lämpad att undersöka ärendet (6). För det tredje är det allt fler transaktioner som inte uppnår tröskelvärdena i artikel 1 i koncentrationsförordningen och därför behöver anmälas i flera medlemsstater, en tendens som förväntas öka i takt med ökningen av antalet medlemsstater i gemenskapen. Många av dessa transaktioner har en påverkan på konkurrensen som går utöver enskilda medlemsstaters territorier (7).

5.

Tanken bakom de ändringar som har gjorts av systemet för hänskjutande i koncentrationsförordningen var att göra det lättare att omfördela ärendena mellan kommissionen och medlemsstaterna i enlighet med subsidiaritetsprincipen, så att den eller de myndigheter som har bättre förutsättningar för att undersöka en viss koncentration i princip skall handlägga ärendet. Samtidigt ville man behålla de centrala inslagen i det gemenskapssystem för koncentrationskontroll som infördes 1989, särskilt att koncentrationer med gränsöverskridande verkningar skall prövas vid en enda instans (”one-stop-shop”) för att motverka att allt fler koncentrationer måste anmälas till flera olika myndigheter inom gemenskapen (8). Sådana flerfaldiga anmälningar medför ofta avsevärda kostnader för både konkurrensmyndigheter och företag.

6.

Enligt det nuvarande systemet för ärendefördelning kan ett initiativ till hänskjutande även tas innan en formell anmälan till någon myndighet på medlemsstatsnivå har gjorts. Detta ger samgående företag möjlighet att i ett så tidigt skede som möjligt försäkra sig om vilken myndighet som kommer att vara behörig att pröva deras transaktion. Sådana hänskjutanden före anmälan har den fördelen att de minskar de extra kostnader, ofta i form av tidsfördröjningar, som är förenade med ett hänskjutande efter anmälan.

7.

De ändringar av systemet för hänskjutande som gjordes genom förordning (EG) nr 139/2004 motiverades av en önskan att systemet skall fungera som en mekanism för att fastställa behörighet som är flexibel (9) men som samtidigt säkerställer ett effektivt skydd för konkurrensen och begränsar utrymmet för ”forum shopping” i så stor utsträckning som möjligt. Särskilt med hänsyn till vikten av att det råder rättslig förutsebarhet bör det dock betonas att hänskjutanden fortfarande är ett undantag från den generella regeln att behörigheten avgörs av objektiva tröskelvärden för omsättning. Kommissionen och medlemsstaterna har dessutom fortfarande ett avsevärt utrymme för skönsmässiga bedömningar när de beslutar om huruvida ett ärende som omfattas av deras ”ursprungliga behörighet” skall hänskjutas eller inte eller huruvida de skall godta att pröva ett ärende som inte omfattas av deras ”ursprungliga behörighet” enligt artikel 4.4 och 4.5, artikel 9.2 a eller artikel 22 (10). Den enda vägledning i detta avseende som ges i detta tillkännagivande rör frågan om vissa ärenden eller ärendetyper lämpar sig för ett hänskjutande.

8.

Det system för koncentrationskontroll som infördes genom koncentrationsförordningen, där mekanismen för hänskjutande av ärenden mellan kommissionen och medlemsstaterna ingår, överensstämmer med subsidiaritetsprincipen i EG-fördraget (11). Vid beslut om att hänskjuta ärenden bör man således ta vederbörlig hänsyn till alla aspekter av den principen och särskilt vilken myndighet som har de bättre förutsättningarna för att genomföra utredningen, fördelarna med ett system som bygger på principen om prövning vid en enda instans och vikten av att det råder rättslig förutsebarhet i fråga om vilken myndighet som är behörig (12). Dessa faktorer har samband med varandra och hur stor vikt som fästs vid var och en beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Framför allt bör kommissionen och medlemsstaterna när de överväger om de skall utnyttja sina möjligheter att begära eller godta ett hänskjutande beakta behovet av att säkerställa ett effektivt skydd för konkurrensen på alla marknader som påverkas av transaktionen (13).

9.

I princip bör behörigheten att handlägga en koncentration endast överföras till en annan konkurrensmyndighet om denna är bättre lämpad för att handlägga en koncentration. Lämpligheten bedöms på grundval av de särskilda omständigheterna i ärendet och vilka verktyg och vilken sakkunskap myndigheten har tillgång till. Särskild hänsyn bör fästas vid var koncentrationens eventuella påverkan på konkurrensen kommer att uppstå. Hänsyn kan även tas till vilka konsekvenser (i form av administrativt arbete) som ett eventuellt hänskjutande skulle ge (14).

10.

Argumenten för att överföra behörigheten till en annan myndighet är normalt starkare när det förefaller som att en viss transaktion kan ha en betydande påverkan på konkurrensen och därmed bör prövas ingående.

11.

Vid beslut om att hänskjuta ärenden bör man även beakta fördelarna med prövning vid en enda instans, som är en central princip bakom koncentrationsförordningen (15). Denna princip gynnar såväl konkurrensmyndigheterna som företagen. Det är normalt administrativt effektivare om en enda konkurrensmyndighet handlägger ett ärende genom att man undviker det dubbelarbete, den splittring och de risker för osammanhängande handläggning (i samband med utredningen, bedömningen och eventuella korrigerande åtgärder) som kan bli följden om flera myndigheter är inblandade. För företagens del, särskilt samgående företag, har det den ytterligare fördelen att det minskar de kostnader och den administrativa börda som skyldigheten att anmäla till flera olika myndigheter medför. Det minskar även risken för motstridiga beslut till följd av att samma transaktion bedöms av flera olika myndigheter enligt flera olika lagstiftningar.

12.

Man bör därför om det är möjligt undvika att ärenden splittras upp genom hänskjutanden (16), om det inte står klart att det lämpligaste för att säkerställa ett effektivt skydd för konkurrensen på samtliga marknader som påverkas av transaktionen är att ett ärende bedöms av flera myndigheter. Även om partiella hänskjutanden är möjliga enligt artiklarna 4.4 och 9, bör det normala således vara att en och samma myndighet handlägger ett ärende i dess helhet (eller åtminstone alla delar av ärendet som har samband med varandra) (17).

13.

Vederbörlig hänsyn bör också tas till vikten av att det råder rättslig förutsebarhet kring vilken myndighet som är behörig att handlägga en viss koncentration, ur samtliga berörda personers synvinkel (18). Ärenden bör därför endast hänskjutas när det finns tvingande skäl att avvika från den ”ursprungliga behörigheten” för det aktuella ärendet. Detta gäller särskilt hänskjutanden efter anmälan. Om ett hänskjutande har skett före anmälan gäller på liknande sätt att ett hänskjutande efter anmälan i samma ärende bör undvikas i största möjliga utsträckning (19).

14.

Vikten av rättslig förutsebarhet bör också beaktas när det gäller de rättsliga kriterierna för hänskjutande, särskilt – med hänsyn till de snäva tidsfristerna – i skedet före anmälan. Därför bör hänskjutanden som görs före anmälan i princip begränsas till fall där det är relativt enkelt att redan från början fastställa omfattningen av den geografiska marknaden och/eller förekomsten av en eventuell inverkan på konkurrensen, så att beslut om sådana hänskjutanden kan fattas snabbt.

15.

Systemet med hänskjutanden före anmälan sätts igång genom en motiverad skrivelse som ges in av parterna i koncentrationen. Parterna skall innan de framställer en sådan begäran kontrollera om de rättsliga kraven i koncentrationsförordningen i detta hänseende är uppfyllda och om ett hänskjutande före anmälan skulle överensstämma med de vägledande principer som det redogjorts för ovan.

16.

Två rättsliga krav måste vara uppfyllda för att kommissionen skall kunna hänskjuta ett ärende till en eller flera medlemsstater enligt artikel 4.4:

17.

Vad gäller det första kriteriet krävs i princip att de parter som begär hänskjutande kan visa att transaktionen kan ha en potentiell påverkan på konkurrensen på en avgränsad marknad i en medlemsstat, som kan visa sig vara påtaglig och därmed kräva en närmare granskning. Sådana indikationer kan vara endast preliminära och de föregriper inte resultatet av prövningen. Det krävs inte att parterna visar att påverkan på konkurrensen sannolikt är negativ (20) men de bör peka på faktorer som generellt talar för att transaktionen kommer att ha vissa effekter på konkurrensen (21).

18.

Vad gäller det andra kriteriet krävs att parterna visar att en geografisk marknad där konkurrensen påverkas av transaktionen på nyss beskrivet sätt (punkt 17) är nationell eller snävare än nationell (22).

19.

För att i största möjliga mån kunna bedöma utfallet av en begäran om hänskjutande bör samgående parter som överväger en sådan begäran förutom att kontrollera att de rättsliga kraven är uppfyllda överväga om det är troligt att ett hänskjutande av ärendet kommer att anses lämpligt. De måste därvid granska tillämpningen av de vägledande principer som beskrivits ovan (punkterna 8 – 14) och särskilt göra en bedömning av om den eller de myndigheter som de vill att ärendet skall hänskjutas till är bäst lämpade att handlägga ärendet. När de gör detta bör de beakta både var det är troligt att transaktionen kommer att påverka konkurrensen och hur lämpad den nationella konkurrensmyndigheten skulle vara att granska affären.

20.

De ärenden som lämpar sig bäst att hänskjutas till en medlemsstat är koncentrationer som har gemenskapsdimension och påverkar konkurrensen på marknader som är nationella eller snävare och vars effekter troligen kommer att begränsas till eller få det största ekonomiska genomslaget i den aktuella medlemsstaten (23). Detta gäller särskilt fall då följderna skulle inträffa på en avgränsad marknad som inte utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden. Om ärendet hänskjuts till en enda medlemsstat iakttas även principen om prövning vid en enda instans.

21.

Det beror på omständigheterna i det enskilda ärendet om det är lämpligt att hänskjuta en koncentration som har gemenskapsdimension och som förutom att den potentiellt kan få en betydande påverkan på konkurrensen på en nationell marknad även kan ge betydande gränsöverskridande verkningar (t.ex. för att koncentrationens effekter på en geografisk marknad kan ha avsevärda återverkningar på geografiska marknader i andra medlemsstater eller för att den kan ge upphov till utestängningseffekter och således fragmentering av den gemensamma marknaden (24)). Eftersom både kommissionen och medlemsstater kan vara lika lämpade eller ha lika god kapacitet att handlägga sådana ärenden, bör det även i fortsättning finnas ett betydande bedömningsutrymme när det gäller att besluta om sådana ärenden skall hänskjutas eller inte.

22.

Om koncentrationer, som har gemenskapsdimension och potentiellt kan påverka konkurrensen på flera marknader som är nationella eller snävare än nationella i fler än en medlemsstat, kan vara lämpliga att hänskjuta till medlemsstater beror på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. hur många marknader som sannolikt kommer att påverkas, utsikterna att eventuella konkurrensproblem kan lösas genom korrigerande åtgärder som är proportionella och inte motstridiga samt hur mycket utredningsarbete ärendet kan komma att kräva. Om ett ärende kan ge upphov till konkurrensproblem i flera medlemsstater och kräva samordnade underökningar och korrigerande åtgärder, kan det tala för att kommissionen behåller behörigheten över hela ärendet (25). Å andra sidan gäller att om ett ärende ger upphov till konkurrensproblem som även om de berör nationella marknader i fler än en medlemsstat inte verkar kräva några samordnade undersökningar eller korrigerande åtgärder kan det vara lämpligt med ett hänskjutande. I ett litet antal fall (26) har kommissionen även ansett det vara lämpligt att hänskjuta en koncentration till mer än en medlemsstat, eftersom de konkurrensvillkor som gällde på de berörda marknaderna i de aktuella medlemsstaterna skiljde sig åt betydligt. När handläggningen av ett ärende splittras på detta sätt kan de samgående parterna inte dra nytta av principen om prövning vid en enda instans, men detta är inte av lika stor vikt i skedet före anmälan eftersom hänskjutandet i så fall kommit till stånd efter en frivillig begäran från de samgående parterna.

23.

I så stor utsträckning som möjligt bör man även beakta om den nationella konkurrensmyndighet som ärendet är tänkt att hänskjutas till har särskild sakkunskap om lokala marknader (27) eller håller på att undersöka en annan transaktion i den berörda sektorn, eller står i begrepp att inleda en sådan undersökning (28).

24.

Enligt artikel 4.5 finns det bara två rättsliga krav som måste vara uppfyllda för att parterna i transaktionen skall kunna begära att ett ärende hänskjuts till kommissionen, nämligen att transaktionen måste vara en koncentration enligt definitionen i artikel 3 i koncentrationsförordningen och att koncentrationen får prövas enligt den nationella konkurrenslagstiftningen om kontroll av företagskoncentrationer i minst tre medlemsstater (se även punkt 65 och följande samt punkt 70 och följande).

25.

För att i största möjliga mån kunna bedöma utfallet av en begäran om hänskjutande bör samgående parter som överväger en sådan begäran förutom att kontrollera att de rättsliga kraven är uppfyllda överväga om det är troligt att ett hänskjutande av ärendet kommer att anses lämpligt. De måste därvid granska tillämpningen av de vägledande principer som beskrivits ovan och särskilt göra en bedömning av om kommissionen är den myndighet som har de bättre förutsättningarna för att handlägga ärendet.

26.

I detta hänseende klargörs det i skäl 16 i koncentrationsförordningen att en begäran om hänskjutande till kommissionen som görs före anmälan är särskilt relevant när koncentrationen påverkar konkurrensen även utanför en medlemsstats territorium. Särskild hänsyn bör därför tas till var det är troligt att transaktionen kommer att påverka konkurrensen och hur lämpligt det är att kommissionen granskar transaktionen.

27.

Det bör särskilt bedömas om ärendet verkligen är gränsöverskridande till sin natur, med hänsyn till faktorer som dess troliga effekter på konkurrensen och vilka undersöknings- och rättstillämpningsbefogenheter som kommer att behövas för att motverka dessa effekter. Man bör därför särskilt uppmärksamma frågan om ärendet kan ge potentiella effekter på konkurrensen på en eller flera marknader som påverkas av koncentrationen. I vilket fall som helst kan tecken på eventuella effekter på konkurrensen vara endast preliminära (29) och föregriper inte resultatet av undersökningen. Det krävs inte heller att parterna visar att påverkan på konkurrensen sannolikt är negativ.

28.

De ärenden som lämpar sig bäst för ett hänskjutande till kommissionen är ärenden där den eller de marknader där konkurrensen kan komma att påverkas är vidare än nationella (30) eller där vissa av de marknader som potentiellt påverkas är vidare än nationella och de huvudsakliga ekonomiska verkningarna av koncentrationen har anknytning till dessa marknader. Eftersom konkurrensdynamiken i sådana ärenden sträcker sig över territorier som går utöver nationsgränserna och de därmed kan kräva utredningsinsatser i flera olika länder och att den handläggande myndigheten har lämpliga utredningsbefogenheter, är det troligt att kommissionen har de bästa förutsättningarna att genomföra undersökningen.

29.

Kommissionen kan vara bättre ägnad att handlägga (i fråga om utredning, bedömning och eventuella korrigerande åtgärder) ärenden som ger upphov till potentiella konkurrensproblem på flera marknader som är nationella eller snävare än nationella och som ligger i flera olika medlemsstater (31). Kommissionen bör vara bäst lämpad att genomföra undersökningen i sådana ärenden eftersom den kan se till att granskningen i de olika länderna blir enhetlig och effektiv, kan utöva de utredningsbefogenheter som situationen kräver och kan lösa eventuella konkurrensproblem genom enhetliga korrigerande åtgärder.

30.

I likhet med vad som sägs ovan avseende artikel 4.4 gäller att det är beroende av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall om det är lämpligt att hänskjuta koncentrationer som, trots att deras potentiella påtagliga påverkan på konkurrensen gäller en nationsomfattande marknad, ändå kan ge väsentliga gränsöverskridande effekter. Eftersom såväl kommissionen som medlemsstaterna kan ha lika goda förutsättningar att behandla sådana ärenden, bör det även i fortsättningen finnas ett avsevärt bedömningsutrymme när det gäller att besluta om sådana ärenden skall hänskjutas eller inte.

31.

I största möjliga utsträckning bör man också beakta om kommissionen är särskilt väl ägnad att göra en korrekt prövning av ärendet. Därvid beaktas särskilt omständigheter som särskild sakkunskap eller tidigare erfarenheter från den berörda sektorn. Ju mer en koncentration sannolikt påverkar konkurrensen inom ett område som går utöver en medlemsstat, desto troligare är det att kommissionen har bättre förutsättningar att genomföra undersökningen, särskilt i fråga om att inhämta faktauppgifter och utöva utredningsbefogenheter.

32.

Koncentrationens parter skulle slutligen kunna göra gällande att det finns starka skäl att kommissionen handlägger ett ärende (trots att det inte förefaller ha effekter på konkurrensen), till exempel med hänsyn till de kostnader och den tidsfördröjning det medför att anmäla koncentrationen i flera medlemsstater (32).

33.

En medlemsstat som vill begära att ett ärende hänskjuts till den efter anmälan till kommissionen har enligt artikel 9 två valmöjligheter. De finns i artikel 9.2 a respektive 9.2 b.

34.

För att ett hänskjutande till en eller flera medlemsstater enligt artikel 9.2 a skall kunna ske måste följande rättsliga krav vara uppfyllda:

35.

Vad gäller det första kriteriet krävs att den medlemsstat som begär att ärendet skall hänskjutas på grundval av en preliminär analys kan visa att det finns en verklig risk för att transaktionen kan påverka konkurrensen negativt och därmed måste granskas närmare. Sådana preliminära indikationer kan ha formen av prima facie-bevis för en eventuell påtaglig påverkan på konkurrensen. Sådana bevis föregriper dock inte resultatet av den fullständiga undersökningen.

36.

Vad gäller det andra kriteriet måste medlemsstaten visa att den eller de geografiska marknader som påverkas av transaktionen på nyss angivet sätt (punkt 35) är nationella eller snävare än nationella (33).

37.

Förutom kontrollen av om de rättsliga kraven är uppfyllda bör även andra omständigheter beaktas vid bedömningen av om det kan anses lämpligt att hänskjuta ett ärende. Det innebär att kommissionen granskar begäran mot bakgrund av de vägledande principer som beskrivits ovan och, särskilt, gör en bedömning av om den eller de myndigheter som begär att ärendet skall hänskjutas är bäst lämpade att handlägga ärendet. Därvid bör den beakta både var det är troligt att transaktionen kommer att påverka konkurrensen och hur lämpad den nationella konkurrensmyndigheten skulle vara att granska affären (se punkterna 19–23 ovan).

38.

För att ett hänskjutande till en eller flera medlemsstater enligt artikel 9.2 b skall kunna ske måste följande rättsliga krav vara uppfyllda:

39.

Vad gäller det första kriteriet krävs att en medlemsstat som begär att ärendet skall hänskjutas på grundval av en preliminär analys kan visa att koncentrationen kan påverka konkurrensen på en marknad. Sådana preliminära indikationer kan ha formen av prima facie-bevis för en eventuell påtaglig påverkan på konkurrensen. Sådana bevis föregriper dock inte resultatet av den fullständiga undersökningen.

40.

Vad gäller det andra kriteriet skall en medlemsstat som begär att ett ärende skall hänskjutas visa att den marknad där konkurrensen påverkas av transaktionen på ovan angivet sätt (punkt 38) utgör en avgränsad marknad inom en medlemsstat och dessutom att marknaden i fråga inte utgör en väsentlig del av den gemensamma marknaden. På grundval av besluts- och rättspraxis (34) i denna fråga förefaller det som att sådana situationer generellt är begränsade till marknader med snäv geografisk räckvidd inom en medlemsstat.

41.

Om dessa villkor är uppfyllda är kommissionen skyldig att hänskjuta ärendet.

42.

För att en eller flera medlemsstater skall kunna hänskjuta ett ärende till kommissionen enligt artikel 22 måste två rättsliga krav vara uppfyllda:

43.

En koncentration uppfyller det första kriteriet om den kan ha en märkbar inverkan på handelsmönstret mellan medlemsstater (35).

44.

Vad gäller det andra kriteriet krävs, liksom enligt artikel 9.2 a, att den eller de medlemsstater som begär att ärendet skall hänskjutas på grundval av en preliminär analys kan visa att det finns en verklig risk för att transaktionen kan påverka konkurrensen negativt och därmed måste granskas närmare. Sådana preliminära indikationer kan ha formen av prima facie-bevis för en eventuell påtaglig påverkan på konkurrensen, vilka dock inte föregriper resultatet av den fullständiga undersökningen.

45.

Eftersom det kan förorsaka de samgående parterna extra kostnader och tidsfördröjningar att hänskjuta ärenden till kommissionen efter anmälan bör normalt endast de ärenden hänskjutas som förefaller innebära en verklig risk för påverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstater och där det framgår att ärendena bäst behandlas på gemenskapsnivå (36). Följande kategorier av ärenden lämpar sig normalt bäst för ett hänskjutande till kommissionen enligt artikel 22:

46.

De rättsliga reglerna för systemet för hänskjutande finns i koncentrationsförordningen. I artikel 4.4 och 4.5 samt artiklarna 9 och 22 i förordningen redogörs för de olika steg som måste gås igenom innan ett ärende kan hänskjutas från kommissionen till medlemsstater och tvärtom.

47.

Var och en av de fyra bestämmelserna innehåller en mekanism för hänskjutande av en viss kategori koncentrationer. Följande indelning kan göras:

48.

I de flödesscheman som finns i bilaga I till detta tillkännagivande beskrivs grafiskt de olika steg i förfarandet som skall följas enligt de mekanismer för hänskjutande som föreskrivs i artikel 4.4 och 4.5 samt artiklarna 9 och 22.

49.

Endast de berörda företagen (37) kan begära ett hänskjutande före anmälan. Det är upp till de berörda företagen att kontrollera huruvida koncentrationen uppfyller kriterierna i artikel 4.4 (dvs. att koncentrationen har gemenskapsdimension men kan påverka konkurrensen på en avgränsad marknad inom en medlemsstat påtagligt) eller artikel 4.5 (att koncentrationen inte har gemenskapsdimension men får prövas enligt den nationella konkurrenslagstiftningen i minst tre medlemsstater). De berörda företagen kan i så fall besluta att begära att ärendet hänskjuts till eller från kommissionen genom att göra en motiverad begäran därom i RS-formuläret. Kommissionen översänder utan dröjsmål begäran till samtliga medlemsstater. Återstoden av förfarandet skiljer sig åt mellan artikel 4.4 och artikel 4.5.

50.

Enligt artikel 9.2 och artikel 22.1 sätts förfarandet för hänskjutande efter anmälan igång av medlemsstaterna, antingen på eget initiativ eller på uppmaning av kommission enligt artikel 9.2 eller artikel 22.5. Förfarandena skiljer sig åt beroende på om det är fråga om ett hänskjutande till eller från kommissionen.

51.

Följande avsnitt i detta tillkännagivande beskriver ett antal inslag i systemet närmare, i syfte att ge ytterligare vägledning till företag som överväger att framställa en begäran om hänskjutande i skedet före anmälan eller som är parter i transaktioner som skulle kunna komma i fråga för ett hänskjutande efter anmälan.

52.

Detta avsnitt ger vägledning om vissa aspekter av systemet för hänskjutande i artikel 4.4 och 4.5 samt artiklarna 9 och 22 i koncentrationsförordningen.

53.

Enligt artikel 19.2 i koncentrationsförordningen åligger det kommissionen att vidta de åtgärder som anges i förordningen i nära och ständig samverkan med medlemsstaternas behöriga myndigheter (de nationella konkurrensmyndigheterna). Samarbete och dialog mellan kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna, liksom mellan de sistnämnda, är särskilt viktigt i fråga om koncentrationer som är föremål för koncentrationsförordningens system för hänskjutande.

54.

Enligt skäl 14 i koncentrationsförordningen bör kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter tillsammans utgöra ett nätverk av offentliga myndigheter, som utövar sin respektive behörighet i nära samarbete och använder sig av effektiva förfaranden för informationsutbyte och samråd, för att säkerställa att ett ärende handläggs vid den myndighet som är bäst lämpad för det, mot bakgrund av subsidiaritetsprincipen och för att i största möjliga utsträckning undvika flerfaldiga anmälningar av en och samma koncentration.

55.

Nätverket bör säkerställa en effektiv fördelning av koncentrationsärenden i enlighet med de principer som beskrivs i avsnitt II ovan. Detta innebär även att se till att mekanismen för hänskjutande före anmälan fungerar smidigt och att i så stor utsträckning som möjligt ha ett system för att så tidigt som möjligt identifiera potentiella framställningar om hänskjutande efter anmälan (46).

56.

Enligt artikel 4.4 och 4.5 skall kommissionen ”utan dröjsmål” översända motiverade skrivelser från de berörda företagen (47). Kommissionen strävar efter att översända dessa skrivelser under den arbetsdag som följer den dag då de mottogs eller utfärdades. Information inom nätverket kommer att utbytas på olika sätt beroende på omständigheterna, t.ex. per e-post, vanlig post, fax eller telefon. Känslig eller konfidentiell information utbyts med säker e-post eller med något annat skyddat kommunikationssätt.

57.

Alla medlemmar i nätverket, dvs. kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna, deras tjänstemän och andra anställda och andra personer som arbetar under dessa myndigheters överinseende samt tjänstemän och andra anställda vid andra myndigheter i medlemsstaterna, är bundna av sekretessreglerna i artikel 17 i koncentrationsförordningen. De får inte röja upplysningar som de har inhämtat med stöd av koncentrationsförordningen och som är av sådant slag att de omfattas av sekretess, om inte den fysiska eller juridiska person som tillhandahållit uppgifterna har samtyckt till att de lämnas ut.

58.

Rådgivning och informationsutbyte inom nätverket är en fråga mellan de offentliga myndigheterna och påverkar inte några rättigheter eller skyldigheter för företagen enligt gemenskapens eller nationell konkurrenslagstiftning. Varje konkurrensmyndighet förblir fullt ansvarig för att principen om en rättvis rättegång iakttas i de ärenden den handlägger.

59.

För att systemet för hänskjutande skall kunna fungera snabbt och smidigt är det av avgörande vikt att de parter som begär ett hänskjutande närhelst kommissionen begär det inkommer med fullständiga och korrekta upplysningar, i rätt tid och så effektivt som möjligt. Lagens krav på vilka uppgifter som skall lämnas och vad följderna kan bli av att lämna oriktiga, ofullständiga eller vilseledande uppgifter finns i koncentrationsförordningen, i förordning (EG) nr 802/2004 (nedan ”tillämpningsförordningen”) och i RS-formuläret (48).

60.

I RS-formuläret anges att alla upplysningar som lämnas i en motiverad skrivelse skall vara korrekta och fullständiga. Om parterna lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan kommissionen antingen anta ett beslut enligt artikel 6.1 a i koncentrationsförordningen (om den under utredningen får kännedom om att villkoren i artikel 4.5 inte uppfylls) eller med stöd av artikel 6.3 a eller artikel 8.6 a i koncentrationsförordningen återkalla ett beslut enligt artikel 6 eller artikel 8 som den fattat till följd av ett hänskjutande enligt artikel 4.5. Efter antagandet av ett beslut enligt artikel 6.1 a eller efter återkallelse är nationell konkurrenslagstiftning på nytt tillämplig på transaktionen. Vid hänskjutanden enligt artikel 4.4 som görs på grundval av oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan kommissionen kräva en anmälan enligt artikel 4.1. Kommissionen har dessutom befogenhet att ålägga böter enligt artikel 14.1 a i koncentrationsförordningen. Parterna bör vidare vara medvetna om att om ett ärende hänskjuts på grundval av oriktiga eller ofullständiga uppgifter i RS-formuläret, kan kommissionen och/eller medlemsstaterna överväga att göra ett hänskjutande efter anmälan som upphäver ett hänskjutande före anmälan som byggde på sådana oriktiga och ofullständiga uppgifter (49).

61.

När de berörda företagen lämnar upplysningar på RS-formuläret eller i allmänhet när de begär ett hänskjutande före anmälan, behöver de inte visa att koncentrationens verkningar kan skada konkurrensen (50). De bör dock lämna så mycket uppgifter som möjligt som tydligt visar på vilket sätt koncentrationen uppfyller kriterierna i artikel 4.4 och 4.5 och varför det vore lämpligare om koncentrationen prövades av den eller de myndigheter som anges i begäran. Koncentrationsförordningen föreskriver inte att ett RS-formulär som har lämnats in skall offentliggöras, och detta är inte heller avsikten. Även en transaktion som inte har gjorts offentlig kan således vara föremål för en begäran om hänskjutande före anmälan.

62.

Även om kommissionen enligt tillämpningsförordningen accepterar RS-formulär på vilket som helst av gemenskapens officiella språk, uppmuntras berörda företag som lämnar upplysningar som skall spridas till nätverket att använda sig av ett språk som alla som upplysningarna riktar sig kan förstå. Det kommer att underlätta medlemsstaternas behandling av begäran. När det är fråga om hänskjutande till en eller flera medlemsstater uppmuntras dessutom de begärande parterna starkt att bifoga en kopia av sin begäran översatt till språket (språken) i den eller de medlemsstater som de begär att ärendet skall hänskjutas till.

63.

Förutom de rättsliga krav som anges i RS-formuläret bör de berörda företagen vara beredda att tillhandahålla ytterligare upplysningar om så krävs och att diskutera saken med kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter på ett uppriktigt och öppet sätt, så att kommissionen och nationella konkurrensmyndigheter kan bedöma om koncentrationen i fråga bör hänskjutas.

64.

Informella kontakter mellan å ena sidan samgående företag som överväger att lämna in en begäran om hänskjutande före anmälan och å andra sidan kommissionen och/eller nationella myndigheter uppmuntras aktivt, även efter det att RS-formuläret har lämnats in. Kommissionen har åtagit sig att ge informell vägledning i ett tidigt skede för företag som vill utnyttja det system för hänskjutande före anmälan som anges i artikel 4.4 och 4.5 i koncentrationsförordningen (51).

65.

Det är bara koncentrationer enligt definitionen i artikel 3 i koncentrationsförordningen som kan hänskjutas enligt artikel 4.5 och artikel 22. Endast koncentrationer som omfattas av den relevanta nationella konkurrenslagstiftningen om kontroll av koncentrationer kan hänskjutas enligt artikel 4.4 och artikel 9 (52).

66.

Framställningar om hänskjutande före anmälan enligt artikel 4.4 och 4.5 i koncentrationsförordningen måste avse koncentrationer för vilka det finns en tillräckligt konkret plan. Det innebär åtminstone att de berörda företagen har en ärlig avsikt att gå samman eller, om det är fråga om ett offentligt bud, att de offentligt har tillkännagivit en avsikt att lägga ett sådant bud (53).

67.

Artikel 4.4 och 4.5 är endast tillämplig i skedet före anmälan.

68.

I artikel 4.4 anges att de berörda företagen får begära hänskjutande genom en motiverad skrivelse (RS-formuläret) ”innan en koncentration anmäls enligt punkt 1”. Detta innebär att begäran endast kan göras om något CO-formulär inte har lämnats in enligt artikel 4.1.

69.

På motsvarande sätt anges i artikel 4.5 att begäran kan framställas ”före varje anmälan till de behöriga [nationella] myndigheterna”. Detta innebär att denna bestämmelse bara kan tillämpas om koncentrationen i fråga inte har anmälts formellt till någon behörig myndighet i en medlemsstat. En enda anmälan, som lämnats in var som helst i gemenskapen, är ett hinder för att tillämpa artikel 4.5. Att en transaktion inte anmäls nationellt under behandlingen av en begäran enligt artikel 4.5 skall enligt kommissionens mening inte leda till någon påföljd.

70.

Enligt artikel 4.5 kan de berörda företagen framställa en begäran om hänskjutande före anmälan av en koncentration som inte har gemenskapsdimension och ”som får prövas enligt den nationella konkurrenslagstiftningen i minst tre medlemsstater”.

71.

Att en koncentration ”får prövas”, eller är prövningsbar, bör tolkas så att koncentrationen omfattas av en medlemsstats behörighet enligt den statens nationella konkurrenslagstiftning om koncentrationskontroll. Det behöver inte finnas något krav på obligatorisk anmälan, dvs. koncentrationen behöver inte vara ”anmälningspliktig” enligt nationell rätt (54).

72.

Enligt artikel 4.5 tredje och fjärde styckena skall ett ärende inte hänskjutas om minst en medlemsstat ”som är [behörig] att undersöka koncentrationen enligt sin nationella konkurrenslagstiftning” har meddelat att den invänder mot ett hänskjutande. En ”behörig” medlemsstat är en medlemsstat där koncentrationen är prövningsbar och som därmed har behörighet att pröva den enligt sin nationella konkurrenslagstiftning.

73.

Alla medlemsstater mottar ett exemplar av RS-formuläret, inte bara de som är ”behöriga” att pröva ärendet. Det är emellertid bara ”behöriga” medlemsstater som beaktas vid tillämpningen av artikel 4.5 tredje och fjärde styckena. Enligt artikel 4.5 tredje stycket får ”behöriga” medlemsstater inom 15 arbetsdagar från mottagandet av RS-formuläret meddela att de invänder mot hänskjutandet. Om samtliga behöriga medlemsstater samtycker till hänskjutandet anses ärendet få en gemenskapsdimension enligt artikel 4.5 femte stycket. Enligt artikel 4.5 fjärde stycket räcker det däremot med att en enda ”behörig” medlemsstat invänder för att ärendet inte skall få hänskjutas från någon medlemsstat.

74.

Med hänsyn till ovannämnda konstruktion är det av avgörande betydelse för att artikel 4.5 skall fungera smidigt att alla medlemsstater som får pröva ett ärende enligt nationell konkurrenslagstiftning, och som alltså är ”behöriga” att undersöka fallet enligt sin nationella konkurrenslagstiftning, identifieras korrekt. Därför krävs det i RS-formuläret att de berörda företagen lämnar upplysningar som är tillräckliga för att var och en av medlemsstaterna skall kunna fastställa huruvida de är behöriga att pröva koncentrationen enligt sin nationella lagstiftning.

75.

Om RS-formuläret har fyllts i korrekt bör inga problem uppstå. De berörda företagen har då korrekt identifierat alla medlemsstater som är behöriga att pröva ärendet. Om däremot de berörda företagen inte har fyllt i RS-formuläret korrekt eller om det finns en verklig oenighet om vilka medlemsstater som är ”behöriga” att pröva ärendet kan det uppstå komplikationer.

76.

När 15-dagarsperioden har löpt ut utan att några invändningar har gjorts betraktas hänskjutandet som giltigt. Det innebär att även beslut som kommissionen har fattat enligt artikel 6 eller artikel 8 till följd av ett hänskjutande enligt artikel 4.5 är giltigt.

77.

Detta betyder dock inte att berörda företag kan missbruka systemet genom att uppsåtligen eller av oaktsamhet lämna oriktiga uppgifter i RS-formuläret, t.ex. uppgifter om medlemsstaternas behörighet att pröva koncentrationen. Som anförs i punkt 60 kan kommissionen i så fall vidta åtgärder för att rätta till situationen och för att avskräcka från sådant missbruk. De berörda företagen bör också vara medvetna om att när ett hänskjutande har gjorts på grundval av oriktiga eller ofullständiga uppgifter kan en medlemsstat, som anser sig vara behörig att pröva ett ärende men inte fått tillfälle att lägga sitt veto mot ett hänskjutande på grund av att oriktiga uppgifter lämnats, begära ett hänskjutande efter anmälan.

78.

Enligt artikel 4.4 fjärde stycket, artikel 4.5 fjärde stycket, artikel 9.1 och artikel 22.3 andra stycket skall kommissionen underrätta medlemsstaterna och de berörda personerna eller företagen om alla beslut den har fattat enligt dessa artiklar om huruvida ett ärende skall hänskjutas eller inte.

79.

Underrättelsen lämnas i form av en skrivelse som är adresserad till de berörda företagen (eller, vid beslut enligt artikel 9.1 eller artikel 22.3, till den berörda medlemsstaten). Samtliga medlemsstater får en kopia av skrivelsen.

80.

Det finns inte några krav på att sådana beslut skall offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning  (55). Kommissionen kommer emellertid att ge lämplig offentlighet åt sådana beslut på GD Konkurrens hemsida, med förbehåll för reglerna om sekretess.

81.

Enligt artikel 9.6 måste den nationella konkurrensmyndigheten, när kommissionen hänskjuter en anmäld koncentration till en medlemsstat i enlighet med artikel 4.4 eller 9.3 besluta i ärendet ”utan onödigt dröjsmål”. Det innebär att den behöriga myndigheten skall handlägga ärendet så snabbt som möjligt enligt nationell lag.

82.

Det anges dessutom i artikel 9.6 att den behöriga nationella myndigheten inom 45 arbetsdagar efter det att kommissionen har hänskjutit ärendet eller efter det anmälan mottagits på nationell nivå om sådan anmälan krävs skall informera de berörda företagen om resultatet av den ”preliminära konkurrensbedömningen” och om ”vilka åtgärder” den eventuellt tänker vidta. De samgående parterna bör följaktligen inom 45 dagar efter hänskjutandet eller efter anmälan ges så mycket information att de kan förstå vilken typ av preliminära farhågor för konkurrensen myndigheten har och informeras om hur omfattande utredningen kan förväntas bli och hur länge den kan förväntas pågå. Den berörda medlemsstaten får endast i undantagsfall förlänga denna tidsfrist, om de berörda företagen inte försett kommissionen med den information som krävs enligt medlemsstatens nationella konkurrenslagstiftning.

83.

Detta tillkännagivande kommer att ses över regelbundet, särskilt om bestämmelserna om hänskjutande i koncentrationsförordningen ändras. Det bör i detta sammanhang noteras att kommissionen enligt artikel 4.6 i koncentrationsförordningen senast den 1 juli 2009 skall rapportera till rådet om hur bestämmelserna om hänskjutande före anmälan i artikel 4.4 och 4.5 fungerar.

84.

Detta tillkännagivande påverkar inte den tolkning som Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätt kan göra av fördraget och annan tillämplig lagstiftning.