52005DC0311

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 13.7.2005

KOM(2005) 311 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN

Förslag tillGEMENSAM FÖRKLARINGAV RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH KOMMISSIONENEuropeiska unionens utvecklingspolitik«Dokument om europeiskt samförstånd»

{SEK(2005) 929 }

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Inledning 4

Del I: Europeiska unionens utvecklingsstrategi 6

1. En gemensam syn på utveckling 6

1.1. Utvecklingspolitikens räckvidd 6

1.2. Unionens gemensamma värderingar 6

1.3. Fattigdomsbekämpning: ett mål på den internationella agendan 6

1.4. Unionens övriga utvecklingsmål 7

1.5. Utveckling som strategi för att åstadkomma en globalisering på rättvisa villkor 8

1.5.1. Sambandet mellan utveckling och säkerhet 8

1.5.2. Sambandet mellan utveckling och migration 8

1.5.3. Sambandet mellan utveckling och handel 8

1.5.4. Sambandet mellan utveckling och miljö 9

1.5.5. Sambandet mellan utveckling och den sociala aspekten av globaliseringen 9

2. Gemensamma principer 9

2.1. Resultatorienterat stöd 9

2.2. Det civila samhällets deltagande 9

2.3. En fördjupad politisk dialog 10

2.4. Ett åtagande gentemot instabila stater 10

3. Åtgärder som grundar sig på en gemensam tematisk ram 11

4. Metoder för att omsätta den gemensamma strategin i praktiken 12

4.1. Ökade finansiella resurser 12

4.2. Ökad effektivitet i biståndet 12

4.2.1. Gemensamt agerande till förmån för ökad samordning, harmonisering och anpassning 12

4.2.2. Förbättra biståndets kvalitet, bland annat genom nyskapande och flexibla biståndsformer 13

4.3. Säkra konsekvens i utvecklingspolitiken 14

DEL II: RIKTLINJER FÖR GENOMFÖRANDET AV GEMENSKAPENS UTVECKLINGSPOLITIK 14

BILAGA - Del 2: Riktlinjer för genomförandet av gemenskapens utvecklingspolitik 15

1. Kommissionens speciella roll 15

2. Olika tillvägagångssätt beroende på förutsättningar och behov 15

2.1. Olika sätt att gå tillväga för att genomföra utvecklingssamarbetet 15

2.2. Öppna kriterier för medelstilldelningen 17

3. Prioriteringarna väljs ut i samråd med partnerländerna 17

3.1. Principen om koncentration med bevarad flexibilitet 17

3.2. Gemenskapens bidrag till genomförandet av den gemensamma tematiskaramen 18

3.3. Stärkande av principen om integrering av övergripande aspekter eller generella principer 24

3.4. Stöd till globala initiativ och fonder 25

4. Ett brett spektrum av stöd- eller åtgärdsformer alltefter behov och resultat 25

Europeiska unionens utvecklingspolitik «Dokument om europeiskt samförstånd»

INLEDNING

1. Den största utmaning som världssamfundet står inför idag är att se till att globaliseringen blir en positiv faktor för hela jordens befolkning. Globaliseringen innebär visserligen betydande möjligheter, men de fördelar och bördor som dessa för med sig fördelas för närvarande ojämnt. Unionen strävar därför i sin utvecklingspolitik efter att uppnå en bättre hantering av globaliseringen, dra största möjliga nytta av den och att åstadkomma en rättvisare fördelning av de fördelar och bördor som den medför, i syfte att skapa fred och stabilitet i världen. Utarbetandet av en internationell utvecklingsagenda[1] skedde samtidigt med en ökning av den internationella terrorismen och konflikterna i de fattigaste länderna, en betydande ökning av migrationsströmmarna, både flyktingar och fördrivna personer, och en ökning av den olagliga handeln och de globala miljöhoten.

2. Unionens agerande när det gäller dess yttre förbindelser präglas av de mål och värden som den främjar i sin roll som aktör och part på världsscenen, nämligen befästande av demokratin och rättsstatsprincipen, respekt för de mänskliga rättigheterna och principerna för folkrätten, bevarande av freden och förebyggande av konflikter, stöd till en hållbar utveckling och främjande av goda styrelseformer globalt sett.

Dessutom ger unionen genom sina yttre förbindelser även uttryck för sin interna politik och därmed även för den europeiska modellen. Samstämmighet mellan dessa båda dimensioner - den inre och den yttre - är en nödvändig förutsättning för att unionen skall lyckas göra framsteg när det gäller dess viktigaste mål, nämligen att skapa välstånd, säkerhet och solidaritet inom ramen för en hållbar utveckling.

3. Utvecklingspolitiken utgör en viktig del av unionens yttre förbindelser. Den är i första hand inriktad på fattigdomsbekämpning, men uppfyllandet av detta huvudmål bidrar även till att uppfylla unionens mål på de sociala, miljömässiga och säkerhetspolitiska områdena samt till en bättre hantering av globaliseringen. Eftersom utveckling är en del av en internationell strategi är denna politik också, precis som när det gäller säkerhet, handel och miljö, ett av de områden där unionens engagemang för ett multilateralt samarbete är som mest påtagligt[2]. Utvecklingspolitiken bidrar i samverkan med andra delar av unionens yttre förbindelser, t.ex. grannskapspolitik och strategiska partnerskap med andra regioner, till enhetliga och effektiva åtgärder gentemot omvärlden.

4. Att halvera fattigdomen i världen fram till 2015 är den stora utmaningen under de kommande åren. Unionen står för 55 % av utvecklingsbiståndet i världen[3]. Både i Monterrey 2002 och nu senast inför FN:s toppmöte i New York i september 2005 bekräftade unionen med kraft sin vilja att bidra till förverkligandet av millennieutvecklingsmålen och förband sig att öka sitt bistånd till 0,56 % av BNP till 2010, i avsikt att 2015 nå upp till 0,7 %. Unionen är dessutom den part som är som mest öppen för att handla med de minst utvecklade länderna och andra låginkomstländer.

5. Principerna om partnerskap och partnerländernas egenansvar för sin utveckling, de grundläggande värderingarna och de mål som godkänts multilateralt är bindande både för medlemsstaterna och gemenskapen. Unionens bistånd både kan och bör göras mer effektivt genom ytterligare samordnings- och harmoniseringsinsatser. Genom detta dokument om europeiskt samförstånd anges således för första gången på 50 år av samarbete de gemensamma principer inom ramen för vilka unionen och dess 25 medlemsstater skall genomföra sin utvecklingspolitik i en anda av komplementaritet.

Denna gemensamma ram behandlas i del I av det förslag till förklaring som läggs fram i detta meddelande. Del II av förklaringen innehåller riktlinjer för hur denna gemensamma ram skall genomföras på gemenskapspolitisk nivå.

6. Kommissionen uppmanar rådet och Europaparlamentet att ansluta sig till denna gemensamma syn på utvecklingsfrågor, eftersom den anser att en trepartsförklaring skulle bidra väsentligt till uppnåendet av målet att unionen skall ha en enhetlig och effektiv politik gentemot omvärlden.

DEL I EUROPEISKA UNIONENS UTVECKLINGSSTRATEGI

I denna första del av förklaringen anges de mål och principer som medlemsstaterna och gemenskapen ansluter sig till inom ramen för en gemensam syn på utveckling.

1. EN GEMENSAM SYN PÅ UTVECKLING

Unionen är en tung aktör på världsscenen. Den strävar efter att vara en positiv kraft som kan bidra till förändring genom en bättre hantering av globaliseringen och en rättvisare fördelning av de möjligheter och rikedomar som denna medför. Dess åtgärder har till syfte att stödja utvecklingsländernas egna insatser.

1.1. Utvecklingspolitikens räckvidd

Unionens utvecklingspolitik omfattar alla utvecklingsländer som erhåller offentligt utvecklingsbistånd enligt den förteckning som upprättats av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC)[4].

1.2. Unionens gemensamma värderingar

Unionen bygger på värderingar som är gemensamma för alla medlemsstater och den både bekräftar och främjar dessa värderingar i sina förbindelser med omvärlden. Dessa värderingar omfattar respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Med utgångspunkt i dessa värderingar strävar unionen efter att upprätta partnerskap med tredjeländer och med internationella, regionala och globala organisationer som ansluter sig till principen om de mänskliga rättigheternas och de grundläggande friheternas allmängiltighet och odelbarhet.

Unionens utvecklingspolitik följer de principer och mål som ligger till grund för unionens yttre förbindelser. Dess mål är att främja ett multilateralt samarbete där världens länder delar på ansvaret både för förvaltningen av utvecklingen och för de säkerhetsrisker som finns på internationell nivå. Den förs inom ramen för FN och främjar således ett system med internationella regler, institutioner och instrument som världssamfundet inrättat bl.a. på områdena handel, internationella finansiella strukturer, sysselsättning och miljö.

1.3. Fattigdomsbekämpning: ett mål på den internationella agendan

I den internationella utvecklingsagenda som sammanfattas i millenniedeklarationen från september 2000 anges en åtgärdsram som unionen till fullo ansluter sig till. Utvecklingsagendan är inriktad på social och mänsklig utveckling, respekt för de mänskliga rättigheterna, jämställdhet mellan män och kvinnor, nära koppling mellan utveckling och miljö samt koppling mellan handel och utveckling. Millennieutvecklingsmålen är ett konkret uttryck för de politiska åtaganden som gjorts av alla FN:s medlemsstater enligt en tidtabell som bör göra det möjligt att uppnå betydande framsteg i alla länder fram till 2015.

De åtta millennieutvecklingsmålen är att

1) utrota extrem fattigdom och hunger,

2) ge alla tillgång till grundläggande skolgång,

3) främja jämställdhet mellan män och kvinnor och främja kvinnors självbestämmande,

4) minska barnadödligheten,

5) förbättra mödravården,

6) bekämpa hiv, aids, malaria och andra sjukdomar,

7) skapa en hållbar miljö,

8) inrätta ett globalt partnerskap för utveckling.

Dessa åtaganden kompletterades vid Monterreykonferensen om finansiering och toppmötet i Johannesburg om hållbar utveckling, då man bl.a. bekräftade vikten av partnerskap och delat ansvar mellan industriländerna och utvecklingsländerna, framsteg när det gäller styrelseformer och nödvändigheten av balans mellan den hållbara utvecklingens tre pelare (dvs. ekonomisk, social och ekologisk utveckling). Strategin för fattigdomsbekämpning bör grunda sig på de åtaganden på de sociala, ekonomiska och miljömässiga områdena och beträffande mänskliga rättigheter som gjorts vid toppmöten och stora internationella konferenser.

1.4. Unionens övriga utvecklingsmål

Unionen anser att det överordnade målet fattigdomsbekämpning förutsätter att man uppnår även de kompletterande målen att främja goda styrelseformer och respekt för de mänskliga rättigheterna, vilka ingår som en integrerad del av utvecklingen på lång sikt.

Goda styrelseformer

- Goda styrelseformer, inbegripet en stats förmåga att garantera sina medborgare deras rättigheter och friheter, samt demokratisering.

- Förebyggande av konflikter och förhindrande av att stater blir instabila, eftersom dessa båda faktorer väsentligt hindrar att millennieutvecklingsmålen uppnås.

Mänskliga rättigheter

- Främjande av mänskliga rättigheter såsom de definieras i internationella konventioner och andra internationella instrument, däribland medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, barns rättigheter, jämställdhet mellan män och kvinnor, sexuella och reproduktiva rättigheter samt minoriteters och ursprungsbefolkningars rättigheter.

- Social sammanhållning och trygghet, inbegripet främjande av ett människovärdigt arbete för alla.

- Respekt för migranters, flyktingars och fördrivna personers grundläggande rättigheter.

Unionens utvecklingspolitik är en viktig del av strategin för hållbar utveckling. Utveckling är dessutom av central betydelse för uppnåendet av målen välstånd och solidaritet, vilka är vägledande för unionen. Unionen strävar både i sin inre politik och i samband med sina yttre förbindelser efter att globaliseringen ska gagna alla och innehålla starka sociala inslag. Europa skiljer sig i detta från övriga aktörer på världsscenen.

1.5. Utveckling som strategi för att åstadkomma en globalisering på rättvisa villkor

1.5.1. Sambandet mellan utveckling och säkerhet

Fattigdom innebär brist på möjligheter, makt och valmöjligheter. Självbestämmande, delaktighet, integrering och redovisningsskyldighet är fyra faktorer som är viktiga både i samband med säkerhet och utveckling.

Utveckling är av avgörande betydelse för både den kollektiva och den individuella säkerheten på lång sikt. Det rör sig om två kompletterande områden, vilka båda är lika viktiga. En hållbar utveckling förutsätter fred och säkerhet, och den är dessutom den bästa strukturella lösningen på de bakomliggande orsakerna till våldsamma konflikter och ökningen av den organiserade internationella brottsligheten och terrorismen, vilka ofta sammanhänger med fattigdom, dåliga styrelseformer och försämring av eller brist på tillgång till naturtillgångar.

1.5.2. Sambandet mellan utveckling och migration

De ökade migrationsströmmarna är en följd av globaliseringen. Utveckling är den bästa långsiktiga lösningen på problemet med påtvingad migration och destabiliserande migrationsströmmar, eftersom den förbättrar levnadsvillkoren och skapar sysselsättningsmöjligheter i utvecklingsländerna och främjar fred och säkerhet. Det är också inom ramen för utvecklingssamarbete som man kan hitta varaktiga lösningar på problemen med flyktingar, fördrivna personer, människohandel och illegal invandring. Kvinnors och barns särskilda utsatthet i detta sammanhang fordrar särskilda åtgärder.

Migrationsströmmarnas positiva verkningar för utvecklingen bör maximeras, särskilt migrerande arbetstagares inkomstöverföringar och rörlighet för kvalificerad arbetskraft. Unionen kommer att sträva efter att dessa fördelaktiga verkningar blir så stora som möjligt och efter att förhindra kompetensflykt, särskilt på sjukvårds- och forskningsområdet.

1.5.3. Sambandet mellan utveckling och handel

Såsom varande den handelspartner som är mest öppen för handel med utvecklingsländerna kommer unionen att fortsätta att verka för ett ordnat öppnande av marknader som stöds av ett öppet och rättvist multilateralt handelssystem, vars regler och arbetssätt är uttryckligt utformade för att skydda de svagaste länderna. De bilaterala och unilaterala preferenssystemen kommer fortsatt att vara viktiga redskap för utveckling. Utvecklingsländerna blir mer och mer medvetna om behovet av att systematiskt integrera handeln i sina strategier för utveckling och fattigdomsbekämpning och att genomföra de interna reformer som är nödvändiga för att de skall kunna dra nytta av dessa möjligheter.

Unionen är medveten om att utvecklingsländerna behöver ett starkare stöd för att klara denna ofta komplexa process som syftar till att öppna dessa länder för handel och integrera dem i världsekonomin och kommer därför att ytterligare förbättra och bättre samordna stödprogrammen på handelsområdet och, i samarbete med världssamfundet, ge ytterligare stöd till dessa länders anpassning till och integration i världsekonomin. I detta sammanhang kommer särskild hänsyn att tas till de minst utvecklade och de mest sårbara länderna.

Det finns en positiv växelverkan mellan regional integration och det multilaterala handelssystemet. Utvecklingsländernas handelspolitik utformas alltmer på regional nivå. Unionen kommer, bl.a. inom ramen för avtalen om ekonomiskt partnerskap, att fortsätta att främja regional integration som en strategi för att uppnå en harmonisk och gradvis integration av utvecklingsländerna i världsekonomin.

1.5.4. Sambandet mellan utveckling och miljö

Fattigdom och miljö hänger nära samman. De fattigaste är både de som är mest beroende av naturtillgångar för att överleva, vilket ofta leder till att de överutnyttjar dessa, och de som drabbas mest av en försämring av miljön. Genom att tillgångar förvaltas på ett sätt som tar hänsyn till kommande generationer kan en hållbar utveckling även bidra till att uppnå rättvisa mellan generationer. En hållbar förvaltning av naturtillgångar, bekämpande av klimatförändring, avskogning och ökenspridning och ett förhindrande av förlusten av biologisk mångfald är nödvändiga förutsättningar för att millennieutvecklingsmålen skall uppnås.

Globaliseringen medför betydande utmaningar för miljön. Unionen kommer att främja utvecklingen av produktions- och konsumtionsmönster som har till syfte att begränsa tillväxtens negativa verkningar för miljön. Den kommer vidare att verka för att miljödimensionen tas med i strategier för fattigdomsbekämpning och liknande utvecklingsstrategier.

1.5.5. Sambandet mellan utveckling och den sociala aspekten av globaliseringen

Unionen kommer att stödja att större hänsyn tas till den sociala aspekten av globaliseringen så att alla kan dra nytta av fördelarna av denna. Den kommer även att sträva efter att uppnå samstämmighet inom utvecklingspolitikens olika delar och se till att politiken på områdena ekonomi, sysselsättning, sociala frågor och miljö kompletterar varandra både globalt, regionalt och nationellt. Unionen kommer även att sörja för att det finns förutsättningar för ett människovärdigt arbete för alla, öka stödet till rättvis handel och uppmuntra europeiska företag att ställa upp bakom principen om socialt ansvar.

2. GEMENSAMMA PRINCIPER

2.1. Resultatorienterat stöd

Utvecklingsländerna har huvudansvaret för att det förs en samstämmig och effektiv politik och för anskaffandet av sina egna utvecklingsmedel. Eftersom unionen erkänner värdet av att det finns olika sätt att uppnå utveckling stöder den strategier både för fattigdomsbekämpning, utveckling och reform i partnerländerna, under förutsättning att dessa är samstämmiga och grundar sig på millennieutvecklingsmålen. Utvecklingsländerna och unionen delar på ansvaret och skyldigheterna när det gäller de gemensamma insatserna och resultaten.

Unionens politik när det gäller utvecklingsländerna grundar sig på principerna om partnerskap och partnerländernas egenansvar för strategier och program för utvecklingssamarbete och anpassning till dessa länders strategier och förfaranden. Unionen främjar ett ökat deltagande av statliga organ som företräder samhället, särskilt nationalförsamlingar, parlament och lokala myndigheter.

2.2. Det civila samhällets deltagande

Unionen verkar för att det civila samhället och andra icke-statliga aktörer i partnerländerna skall delta i utvecklingsprocessen, så att utvecklingsstrategier och utvecklingsprogram är genomförbara, effektiva och verkningsfulla. Den ställer sig särskilt positiv till att ekonomiska och sociala aktörer, t.ex. fackliga organisationer, arbetsgivarorganisationer och den privata sektorn har börjat delta som parter i utvecklingen, vilket dock inte innebär att den övergivit sitt stöd till de organisationer i det civila samhället som är specialiserade på utveckling. Den strävar även efter att främja och underlätta den politiska och sociala dialogen både mellan de olika aktörerna och med gemenskapsinstitutionerna och partnerländerna.

2.3. En fördjupad politisk dialog

Både när det gäller politisk dialog och stödmetoder använder sig unionen alltmer av ett tillvägagångssätt som är resultatinriktat och grundar sig på framstegsindikatorer.

Det förs en regelbunden politisk dialog om respekten för de mänskliga rättigheterna, de demokratiska principerna och rättsstatsprincipen i syfte att bedöma utvecklingen och identifiera stödåtgärder. Dessa åtgärder är avsedda att förhindra överträdelser av dessa principer som anses utgöra grundsatser i unionens alla partnerskaps- och samarbetsavtal. I denna regelbundna dialog bör även frågor om gott styre behandlas, varvid särskild vikt bör fästas vid förhindrande och bekämpning av korruption.

2.4. Ett åtagande gentemot instabila stater

Unionen har för avsikt att inrikta sig mera på länder som presterar mindre, svåra partnerskap[5] och instabila [6] respektive sönderfallande stater. Trettio procent av den fattigaste befolkningen[7] bor i instabila stater. När det gäller dessa länder måste principerna för partnerskap och egenansvar anpassas från fall till fall.

Av solidaritet med de berörda befolkningarna och i syfte att säkra både ett effektivt bistånd på lång sikt och global säkerhet är det numera av avgörande betydelse att man lyckas förhindra att stater faller sönder. Detta är skälet till att unionen rekommenderar att dess engagemang fortsätter, även i länder där det råder en mycket svår situation. Detta förutsätter en lämplig avvägning mellan de prioriteringar som gäller för utrikespolitiken och de som gäller för utvecklingspolitiken, och att man finner synergieffekter mellan de olika instrument som används av unionen och dess medlemsstater.

I länder där det råder en övergångssituation förpliktigar sig unionen att främja och tillämpa principen om en koppling mellan katastrofhjälp, återuppbyggnad och utveckling på lång sikt genom att säkra samordning och komplementaritet med åtgärder som vidtas av andra multilaterala organisationer och det civila samhället. När det gäller utvecklingsprocessen i efterkrissituationer kommer integrerade övergångsstrategier att tillämpas, som både innehåller en politisk lösning och ekonomiskt stöd som avpassas till rådande behov. Dessa strategier kommer att syfta till att införa eller upprätta de nödvändiga förutsättningarna för genomförandet av utvecklingsprogrammen på lång sikt, bl.a. genom att återställa den institutionella kapaciteten, de grundläggande sociala tjänsterna, en tryggad livsmedelsförsörjning, infrastrukturen och att finna varaktiga lösningar för flyktingar och fördrivna personer och mer allmänt när det gäller medborgarnas säkerhet.

Europeiska unionen har även ett historiskt ansvar när det gäller små utvecklingsländer, t.ex. öar, som är särskilt sårbara för naturkatastrofer, klimatförändring och ekonomiska störningar som kommer utifrån. Den största utmaningen kommer att vara att göra dem bättre rustade för att klara dessa problem.

3. ÅTGÄRDER SOM GRUNDAR SIG PÅ EN GEMENSAM TEMATISK RAM

Unionen bör ha kapacitet att hantera många olika situationer och behov i partnerländerna. En gemensam tematisk ram för unionens och medlemsstaternas utvecklingspolitik gör det möjligt att samordna de ekonomiska, sociala, ekologiska och politiska dimensionerna av fattigdomsbekämpningsmålet och garanterar detta måls sektorsöverskridande karaktär. Fastställandet av dessa tematiska områden möjliggör dessutom en bättre samordning mellan utvecklingspolitiken och unionens interna och externa politik på övriga områden.

Tematiska områden som omfattas av unionens insatser

- Utveckling av människors rättigheter och kapacitet, tillgång till grundläggande tjänster (mänskliga rättigheter, barns rättigheter, jämställdhet mellan män och kvinnor, sexuella och reproduktiva rättigheter, tillgång till mat och sjuk- och hälsovård, bekämpning av fattigdomsrelaterade sjukdomar, befolkningsfrågor, migration, utbildning, kultur och konsumenternas rättigheter).

- Styrelseformer som främjar utveckling och säkerhet (styrelseformer och demokratiseringsprocesser, reform av statsförvaltningen, decentralisering, bekämpning av korruption och skatteflykt, förstärkning av det civila samhället, förebyggande av konflikter, instabila stater och naturkatastrofer, förvaltning av övergången mellan kristillstånd och utveckling).

- Miljöfrågor och en hållbar förvaltning av naturtillgångar (förvaltning och skydd av skogar, vatten, marina resurser och biologisk mångfald, tillgång till hållbar energi, klimatförändringar, ökenspridning och markförsämring, hållbar förvaltning av kemikalier och avfall samt hållbara produktions- och konsumtionsmönster).

- Ekonomisk tillväxt och utveckling av handeln; medel för att åstadkomma en hållbar utveckling (stöd till reformer, regional integration, utveckling av jordbruket, fisket och den privata sektorn, omfördelning av inkomsterna från tillväxten, företagens sociala ansvar, ekonomiskt samarbete, forskning på utvecklingsområdet, energi, informations- och kommunikationsteknik, nätverk, infrastruktur och tillgång till transporter).

- Tryggad livsmedelsförsörjning (tillgång till och tillträde till mat, näringskvalitet, förhindrande av livsmedelskriser) och fysisk planering (landsbygdsutveckling, stadsutveckling, decentraliserad lokal utveckling och balans mellan mänsklig verksamhet och ekosystemen.

- Bekämpning av ojämlikhet och främjande av social sammanhållning, inbegripet ett människovärdigt arbete för alla, (social trygghet och integration, produktiv sysselsättning, utveckling av mänskliga resurser, grundläggande sociala rättigheter, bl.a. bekämpning av barnarbete, social dialog).

På grundval av denna tematiska ram kan unionen utarbeta riktlinjer för en gemensam politik.

4. METODER FÖR ATT OMSÄTTA DEN GEMENSAMMA STRATEGIN I PRAKTIKEN

I FÖRDRAGET FASTSTÄLLS EN MYCKET TYDLIG RAM OCH ANGES GRUNDSATSERNA FÖR GEMENSKAPENS OCH MEDLEMSSTATERNAS ÅTGÄRDER: SAMORDNING, KOMPLEMENTARITET OCH BEHÖRIGHETSFÖRDELNING. UNIONEN KOMMER I ALL DEN UTSTRÄCKNING SOM ÄR NÖDVÄNDIG ATT UPPMÄRKSAMMA BEHOVET AV ATT INFÖR DE EUROPEISKA MEDBORGARNA REDOVISA OCH SYNLIGGÖRA HUR BIDRAGEN FRÅN EU HAR ANVÄNTS, SÄRSKILT NÄR DET RÖR SIG OM MULTILATERALA INSATSER.

4.1. Ökade finansiella resurser

EU bekräftar sitt åtagande att öka biståndsbudgetarna så att man når nivån 0,7 % av bruttonationalinkomsten i offentligt utvecklingsbistånd 2015, den nivå som de internationella experterna anser nödvändig för att millennieutvecklingsmålen skall kunna förverkligas och övriga mål för utvecklingssamarbetet skall kunna uppnås. Unionen har i detta syfte uppställt ett mellanliggande mål för det samlade utvecklingsbiståndet (från EU och medlemsstaterna) på 0,56 % år 2010 och individuella mål på 0,51 % (för EU-15) och 0,17 % (för EU-10), med beaktande av situationen för de medlemsstater som anslutit sig efter 2002. EU uppmanar de andra givarländerna och de nya tillväxtekonomierna att ansluta sig till denna helt nödvändiga ansträngning.

För att en hållbar och förutsebar ökning av de medel som ställs till förfogande till förmån för utveckling skall bli möjlig har EU åtagit sig att närmare undersöka de mest lovande lösningarna när det gäller innovativa finansieringskällor.

4.2. Ökad effektivitet i biståndet

4.2.1. Gemensamt agerande till förmån för ökad samordning, harmonisering och anpassning

För att minska transaktionsaktionskostnaderna i samband med biståndet och främja kapacitetsuppbyggnad i partnerländerna kommer EU att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att unionen skall respektera sina internationella åtaganden när det gäller att harmonisera biståndet och öka dess effektivitet. Dessa åtgärder kommer att baseras på egenansvar, anpassning till de berörda ländernas strategier och förfaranden, decentraliserad programförvaltning, resultatbaserad förvaltning och ömsesidigt ansvar [8]. Unionen kommer att använda de indikatorer på framgång som fastställts i detta sammanhang och förverkliga målen i Parisdeklarationen.

EU kommer att genomföra en arbetsplan[9] med konkreta, mätbara och tidsbundna åtgärder. Syftet med denna plan är för de kommande åren framför allt

i) att en bättre arbetsfördelning på land- och regionnivå skall uppnås, så att insatserna i ökad utsträckning kompletterar varandra; detta skall särskilt uppnås genom att det införs en gemensam programplaneringsram,

ii) att en «EU-färdplan » för varje land skall utarbetas,

iii) att en gemensam modell för finansieringsöverenskommelser som underlättar en harmonisering av förfarandena med partnerlandet skall upprättas,

iv) att ett minimum av EU-närvaro (från gemenskapens eller medlemsstaternas sida) i tidigare åsidosatta länder, särskilt länder som befinner sig i kris, skall säkerställas,

v) att fler gemensamma åtgärder skall vidtas och samfinansiering i ökad omfattning tillämpas så att det blir möjligt att göra gemensamma insatser med och mellan medlemsstaterna, ta tillvara de nya medlemsstaternas erfarenhet och underlätta för dessa länder att i gradvis tilltagande mån fungera som nya givarländer.

Insatserna på dessa områden kommer inte att utformas och vidtas isolerat. Denna gemenskapsåtgärd står öppen för hela utvecklingsgemenskapen och ingår som en del av de internationella ansträngningar som åtgärden vill ge nya stimulanser till. EU kommer att lägga särskild tonvikt vid samarbete med andra bilaterala utvecklingspartner och med multilaterala aktörer som Förenta Nationerna och de internationella finansiella instituten.

4.2.2. Förbättra biståndets kvalitet, bland annat genom nyskapande och flexibla biståndsformer

För att öka mottagarländernas egenansvar, säkerställa finansieringen av nödvändiga driftsbudgetar, främja en öppen och sund förvaltning av de offentliga finanserna och anpassa biståndet till partnerländernas egna förfaranden kommer budgetstöd och sektorstöd att få allt större utrymme när det gäller att genomföra biståndet från EU.

I syfte att öka biståndsbudgeterna och med hänsyn till att det är nödvändigt att garantera en stabil och förutsebar resurstilldelning kommer unionen att utarbeta en ny, stabilare finansieringsmekanism som skulle göra det möjligt för de länder som har gjort tillräckliga framsteg i sina strävanden att minska fattigdomen att gripa sig an åtgärder med ett medellångt perspektiv och särskilt att täcka återkommande kostnader för den personal som behövs för att garantera tillgången till grundläggande tjänster. Genom en sådan finansieringsmekanism skulle också genomförandet av sådana investeringar som är nödvändiga för en hållbar utveckling och vars fördelar ibland blir synliga först på lång sikt kunna underlättas.

Även skuldlättnad är en metod för att på ett förutsebart och samordnat sätt finansiera staternas budgetar. EU har åtagit sig att finna hållbara lösningar på det gissel som utvecklingsländernas skuldbörda utgör och kommer särskilt att pröva initiativ som syftar till att minska den multilaterala skulden, avser länder som är särskilt sårbara för utifrån kommande chocker eller avser länder som nyss varit indragna i en konflikt.

Övergång till obundet bistånd är ett annat viktigt inslag i ansträngningarna att öka effektiviteten i biståndet. Unionen bekräftar i detta avseende på nytt sin avsikt att främja en mera långtgående avbindning än den som föreskrivs i befintliga internationella avtal. Särskilt gäller detta livsmedelsbiståndet, som i ökad utsträckning kommer att inriktas på inköp lokalt och regionalt.

4.3. Säkra konsekvens i utvecklingspolitiken

Unionen har gjort åtaganden när det gäller konsekvens i utvecklingspolitiken. Den har fastställt flera politikområden vid sidan av utvecklingssamarbete där åtgärder kommer att vidtas för att hjälpa utvecklingsländerna att uppnå millennieutvecklingsmålen[10]. Detta är ett viktigt, tillkommande bidrag från EU:s sida till stöd för förverkligandet av dessa mål.

Vad genomförandet beträffar bör framsteg göras på tre nivåer: 1) på medlemsstatsnivå genom förbättring av de förfaranden och instrument som är av betydelse när det gäller att uppnå konsekvens i politiken; medlemsstaterna kan därvid låta sig inspireras av de metoder som vissa medlemsstater konstaterat vara de bästa; 2) på rådsnivå genom ökad faktisk integrering av utvecklingsfrågor i arbetet i rådets sektorsinriktade arbetsgrupper; 3) på kommissionsnivå bland annat genom att man bygger ut konsekvensanalyserna så att de också omfattar ett utvecklingsperspektiv.

* *

*

DEL II RIKTLINJER FÖR GENOMFÖRANDET AV GEMENSKAPENS UTVECKLINGSPOLITIK

DEL TVÅ AV DEN FÖRKLARING SOM LÄGGS FRAM I BILAGAN INNEHÅLLER RIKTLINJER FÖR GENOMFÖRANDET AV UTVECKLINGSPOLITIKEN PÅ GEMENSKAPSNIVÅ. SYFTET ÄR ATT KLARGÖRA GEMENSKAPENS ROLL OCH ATT ANGE PRIORITERINGAR SOM SEDAN KOMMER ATT AVSPEGLAS I EFFEKTIVA OCH KONSEKVENTA, LANDSPECIFIKA ELLER REGIONSPECIFIKA, PROGRAM FÖR UTVECKLINGSSAMARBETE.

BILAGA

DEL 2

RIKTLINJER FÖR GENOMFÖRANDET AV GEMENSKAPENS UTVECKLINGSPOLITIK

1. KOMMISSIONENS SPECIELLA ROLL

Kommissionen har, såsom politisk institution med uppgifter som tilldelats den genom fördraget, ett betydligt mera vidsträckt uppdrag än ett biståndsorgan. Den måste förfoga över ett brett spektrum av strategier och en bred åtgärdsarsenal som gör att den kan bemöta de mest skilda situationer.

Kommissionen är närvarande och aktiv i hela världen med en gemensam handelspolitik, med politisk dialog och med samarbetsprogram som omfattar så gott som alla utvecklingsländer och utvecklingsregioner. Ett omfattande nät av delegationer understöder den i denna verksamhet.

Den spelar en pådrivande roll när det gäller att åstadkomma harmonisering och komplementaritet inom unionen och i förhållande till andra givare, att i internationella sammanhang föra fram europeiska synsätt och tillvägagångssätt på utvecklingsområdet och att stimulera den europeiska debatten i utvecklingsfrågor. Den strävar efter att öka förståelsen för ömsesidiga beroenden och verkar för ökad solidaritet mellan Nord och Syd på grundval av de värderingar som EU bygger på. Den kommer i detta syfte särskilt att satsa på informations- och utbildningsåtgärder på utvecklingsområdet.

2. OLIKA TILLVÄGAGÅNGSSÄTT BEROENDE PÅ FÖRUTSÄTTNINGAR OCH BEHOV

2.1. Olika sätt att gå tillväga för att genomföra utvecklingssamarbetet

Gemenskapens utvecklingssamarbete kan inte genomföras på ett och samma sätt för alla länder och regioner utan måste skräddarsys för varje partnerland eller partnerregion.

Denna differentiering är nödvändig eftersom samarbetspartnerna är olika, utmaningarna likaså, och den görs i fråga om både den allmänna strategin och samarbetsprogrammen. Gemenskapens politik för det enskilda landet speglar i själva verket en kombination av olika mål (för utveckling, handel och ekonomi, säkerhet, stabilisering, miljö osv.). Hur den kombinationen ser ut beror på landets behov, prioriteringar och förutsättningar. För att genomföra politiken används en rad olika stöd- eller åtgärdsformer (t.ex. projektstöd, budgetstöd, humanitärt bistånd, stöd i krisförebyggande syfte, stöd till eller via det civila samhället eller tillnärmning av normer, standarder och lagstiftning) i en kombination som, också den, är specifik för varje land.

Man bör skilja mellan medelinkomstländer och låginkomstländer bland partnerländerna. Låginkomstländerna och de minst utvecklade länderna står inför enorma utmaningar när det gäller att förverkliga millennieutvecklingsmålen. Stödet till låginkomstländerna kommer att bygga på strategier för fattigdomsbekämpning. Tillgång på och tillträde till grundläggande tjänster, ekonomisk diversifiering, tryggad livsmedelsförsörjning, ett förbättrat styre och institutionella förbättringar kommer att ägnas vederbörlig uppmärksamhet.

Uppgiften är ännu svårare när det rör sig om komplicerade partnerskap eller konfliktdrabbade länder.

Lika viktigt för förverkligandet av millennieutvecklingsmålen är stödet till medelinkomstländerna. En stor del av världens fattiga lever i sådana länder. I många fall utmärks länderna av iögonenfallande orättvisor och ett svagt styre, vilket hotar stabiliteten i deras egen utvecklingsprocess. Gemenskapen fortsätter därför att understödja fattigdomsbefkämpning och andra centrala mål. Många medelinkomstländer är strategiska aktörer och spelar en viktig roll i globala politiska frågor, säkerhetsfrågor och handelsfrågor. De producerar globala kollektiva nyttigheter och fungerar som vägledarländer på regional nivå.

Den europeiska grannskapspolitiken syftar till att upprätta ett privilegierat partnerskap med EU:s grannländer inom vars ram de kan tillnärmas unionen och får möjlighet att delta i gemenskapens inre marknad. Grannskapspolitiken omfattar också stöd till dialog, reformer och social och ekonomisk utveckling.

När det rör sig om komplicerade partnerskap, instabila stater eller sönderfallande stater kommer gemenskapen i första hand att erbjuda grundläggande tjänster och angripa särskilda behov. I huvudsak kommer det att ske i projektform, i samarbete med det civila samhället och FN-organen. Gemenskapens insatser kommer framför allt att inriktas på att hjälpa partnerländerna att upprätta legitima, effektiva och stabila statliga institutioner och på att främja ett aktivt och organiserat civilt samhälle. För att dess bidrag i sådana syften skall få ökad verkan är kommissionen, i samarbete med sina internationella samarbetspartner, i färd med att fastställa principer för internationella insatser i instabila stater. Principerna avspeglar den erfarenhet som vunnits när det gäller biståndets effektivitet i sådana länder och omfattar sådana aspekter som konsekvens i insatserna, förebyggande av statens försvagning, konfliktförebyggande, harmonisering samt anpassning till ländernas egna strategier och förfaranden.

Gemenskapens strategier, särskilt på utvecklingsområdet, måste därför beakta bredare strategiska aspekter så att de helt och fullt avspeglar de olika gemenskapsmålen. Uppenbart är att differentieringen efter mottagare och behov och de komplexa kombinationerna av strategier kräver ett brett spektrum av tillvägagångssätt och teman i utvecklingspolitiken. Det ställs också allt större krav på att det råder konsekvens mellan strategierna på olika områden.

Landstrategidokument, regionstrategidokument och tematiska strategidokument är gemenskapens verktyg i programplaneringen. I dessa dokument fastställs den målinriktade kombination av strategier och stödinstrument som skall tillämpas för landet, regionen respektive det tematiska området och säkras konsekvens de olika strategierna och stödinstrumenten emellan. Den nya struktur för geografiska stödinstrument och instrument för akuta stödinsatser[11] som föreslagits för gemenskapsbiståndet ger gemenskapen goda förutsättningar att hantera olika sammanhang och omständigheter. De tematiska programmen spelar i detta sammanhang en understödjande, kompletterande roll. De fastställs alltefter det särskilda mervärde de tillför i förhållande till de geografiska programmen.

2.2. Öppna kriterier för medelstilldelningen

Den totala medelstilldelningen fastställs på grundval av geografiska eller tematiska kriterier. Inom ramen för ett geografiskt anslag fördelas medlen till ett enskilt land och granskas medelsutnyttjandet efter kriterierna behov, förmåga att utnyttja medlen samt resultat. Dessa kriterier får anpassas med hänsyn till programmens särdrag. I detta sammanhang kommer de särskilda krav som hållbar utveckling ställer att beaktas. I behovskriteriet ingår folkmängd, fattigdomens omfattning och social utvecklingsnivå. Resultatkriteriet omfattar framsteg i politiskt, ekonomiskt och socialt hänseende och förmåga att utnyttja biståndet, särskilt hur det berörda landet utnyttjar de begränsade resurser, inbegripet egna resurser, som står till förfogande för utveckling.

Genom denna metod för medelstilldelning främjas utveckling och framsteg i förverkligandet av millennieutvecklingsmålen samtidigt som gemenskapens politiska prioriteringar beaktas. Metoden är också tillräckligt flexibel för att den specifika situationen i mottagarländerna, t.ex. i små östater eller inlandsstater, osedvanligt stora och befolkningsrika länder eller länder som är utsatta för naturkatastrofer, skall kunna beaktas.

3. PRIORITERINGARNA VÄLJS UT I SAMRÅD MED PARTNERLÄNDERNA

3.1. Principen om koncentration med bevarad flexibilitet

Gemenskapen kommer att tillämpa principen om koncentration, som är en av de viktigaste principerna för att säkerställa effektivitet i biståndet. Det betyder att man inom ramen för programplaneringen av gemenskapens bistånd väljer ut ett begränsat antal åtgärdsområden i stället för att sprida ut insatserna på alltför många sektorer. För att åtagandena beträffande partnerskap, egenansvar och anpassning skall respekteras kommer detta urval att göras på land- och regionnivå.

Prioriteringarna kommer att fastställas genom en öppen och fördjupad dialog med de olika aktörerna på grundval av en gemensam analys och på ett sådant sätt att komplementaritet mellan olika givare säkras. Man bör vid programplaneringen beakta behovet av viss flexibilitet så att det finns möjlighet att snabbt reagera inför oförutsedda behov.

Harmoniseringsprogrammet kräver att givarna samarbetar när det gäller att stödja partnerländernas allmänna eller sektorsspecifika politik. Gemenskapen är beredd att ta sin del av ansvaret i detta sammanhang. Strategier för fattigdomsbekämpning inriktade på millennieutvecklingsmålen, eller motsvarande nationella strategier, måste utgöra utgångspunkten för detta arbete.

3.2. Gemenskapens bidrag till genomförandet av den gemensamma tematiska ramen

I sin programplaneringsdialog med partnerländerna för att fastställa vilka områden gemenskapens samarbete skall koncentreras till kommer kommissionen att beakta behovet av differentiering och komplementaritet och ländernas förmåga att utnyttja stödet. Utgångspunkten för detta arbete kommer att vara den gemensamma tematiska ram som fastställts för unionen och en gemensam analys av partnerländernas behov och resultat. Kommissionen har byggt upp en erfarenhet på flera områden och avser att vidareutveckla sin förmåga på dessa områden. Detta gäller bland annat följande:

- Gott styre; stöd till ekonomiska och institutionella reformer

När det gäller styresfrågor kommer gemenskapen att särskilt prioritera mänskliga rättigheter – inbegripet jämställdhet mellan kvinnor och män – och demokratisering, främjande av ett omfattande politiskt engagemang, stöd till reformer som är nödvändiga för att förebygga och bekämpa korruption, stöd till decentralisering och till lokala myndigheter samt stöd till en förstärkning av parlamentens roll.

Gemenskapen kommer också att sträva efter att den offentliga förvaltningen av miljöfrågor och sociala frågor förbättras genom att institutionella aktörer med ansvar för dessa frågor i ökad utsträckning får delta i det politiska beslutsfattandet och genom att icke-statliga aktörer får spela en större roll. I detta sammanhang kommer gemenskapen att fortsätta att genomföra unionens handlingsplan för att förstärka strategier för förvaltning och handel på skogsområdet.

Gemenskapen kommer att understödja reformerna på många olika sätt. Valet av stöd- eller åtgärdsformer blir beroende av det konkreta sammanhanget. Budgetstöd kommer i förekommande fall att betraktas som en stödform som är särskilt lämplig att använda i samband med strategier inriktade på ett förbättrat styre. Gemenskapen får nämligen då en viktig roll att spela när det gäller att förbättra förvaltningen av de offentliga finanserna överlag, alltså hela budgeten – vilket är viktigt för att bekämpa ineffektivitet och korruption och öka de samlade offentliga utgifternas effekter för fattigdomsminskning.

Gemenskapen kommer att främja principerna om gott styre på det finansiella området, skatteområdet och det rättsliga området, särskilt genom att verka för ökad öppenhet samt informationsutbyte och samarbete mellan de behöriga myndigheterna. Bekämpningen av företagsbedrägeri och ekonomiskt bedrägeri, penningtvätt, finansiering av terrorism, skattebedrägeri och skatteundandragande, korruption och andra ekonomiska oegentligheter, särskilt från företagens sida, kommer därigenom i sin tur att underlättas.

När det gäller att stödja ekonomiska och institutionella reformer, inbegripet strategier för fattigdomsbekämpning, kommer gemenskapen att fortsätta att vara en viktig aktör vid sidan av Bretton Woods-institutionerna. Den kommer att aktivt delta i dialogen med länderna om reformernas innehåll och ekonomiskt stödja de regeringar som inlett reformprogram. Liksom tidigare kommer gemenskapen att i sin dialog med länderna bevaka vilka effekter reformerna får för tillväxten och förbättring av företagsklimatet, makroekonomisk stabilitet och fattigdomsbekämpning. Den kommer att verka för att länderna tar ett ökat egenansvar för reformerna och i detta syfte ställa resultaten i centrum för dialogen. Särskild tonvikt kommer att läggas vid frågan om förbättrad förvaltning av de offentliga finanserna. Detta är avgörande för korruptionsbekämpningen och för ökad effektivitet i utgifterna. När förutsättningarna medger det kommer gemenskapen i första hand att välja budgetstöd som medel för att ekonomiskt stödja dessa program. Insatserna kommer att göras med beaktande av de riktlinjer i form av god praxis, särskilt avseende anpassning, samordning och villkor, som utfärdats av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC). Kompletterande stöd kommer att kunna ges för kapacitetsutveckling, via traditionella projekt .

Slutligen kommer gemenskapen att fortsätta att agera i skuldfrågan genom att fullgöra sina åtaganden och aktivt delta i den internationella debatten i denna fråga.

- Handel och regional integration

Handel är av avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt. Marknadsöppning och marknadstillträde på förmånsvillkor ger utvecklingsländerna tillväxtmöjligheter. Bristande kapacitet på utbudssidan begränsar emellertid ofta deras möjligheter att utnyttja dessa möjligheter. När det gäller handel och regional integration har gemenskapen som mål en hållbar tillväxt och en smidig, fortlöpande integrering av utvecklingsländerna i världsekonomin. På detta område prioriteras institutionell förstärkning och kapacitetsuppbyggnad för att länderna skall kunna utforma och effektivt genomföra en väl genomtänkt handelspolitik och integrationspolitik samt stöd till den privata och offentliga sektorn för att de skall kunna utnyttja nya handelsmöjligheter som erbjuds på den regionala marknaden och världsmarknaden och lättare kunna anpassa sig. Häri ingår förbättringar på utbudssidan genom att rättsreglerna utformas så, att klimatet blir mera investeringsbefrämjande samt åtgärder för att säkra tillgången till grundläggande understödjande tjänster (t.ex. vatten-, el- och teleförsörjning, finansiering osv.) som komplement till vad som redan gjorts på infrastruktur- och transportområdena. Stöd till den privata sektorn kommer liksom tidigare att vara ett viktigt insatsområde för gemenskapen. Förutom de åtgärder för att förbättra företagsklimatet som redan nämnts kommer detta att omfatta stöd till kapacitetsförstärkning samt åtgärder för att göra det lättare för den privata sektorn i utvecklingsländerna att få tillgång till finansiella tjänster, särskilt via Europeiska investeringsbanken. Stöden till mikrofinansiering kommer att fortsätta att öka i betydelse. Att ge fattiga befolkningsgrupper tillgång till finansiella tjänster är viktigt för att hjälpa dem att komma ur fattigdomen.

Handelsrelaterade områden kommer att ägnas särskild uppmärksamhet. Som exempel på sådana områden kan nämnas förenkling av handelsprocedurer, tjänster, överensstämmelse med föreskrifter på det sanitära och det fytosanitära området, tekniska normer och kvalitetsnormer samt immateriella rättigheter. En annan prioritering är att underlätta en omstrukturering av skattesystemet som innebär att importavgifter ersätts med bättre avvägda beskattningsformer.

De konkreta åtgärderna kommer till stor del att vara beroende av partnerländernas särdrag. För små länder, inlandsstater, östater och de minst utvecklade länderna måste den privata sektorns utbudskapacitet och möjligheterna att öka dess konkurrenskraft särskilt uppmärksammas. Budgetstöd under övergångsperioden är i dessa länder viktigt för att underlätta anpassningen av skatte- och avgiftsregler och förebygga kursändringar i politiken.

Handelshindren är ofta högre mellan utvecklingsländerna än mellan industriländerna och utvecklingsländerna. Genom regional integration kan hindren minskas och marknaderna vidgas, vilket kan ge stordriftsfördelar i produktionen och göra marknaderna mera attraktiva för investeringar. En stor del av det handelsrelaterade stödet lämnas, särskilt inom AVS-statsgruppen, inom ramen för regionala program som syftar till att understödja och stärka ekonomisk integration och att förbereda ekonomiska partnerskapsavtal. För många länder, framför allt de som har EU som viktigaste handels- och investeringspartner, är det fördelaktigt att söka uppnå en tillnärmning till gemenskapens inremarknadsregler.

- Infrastrukturer och transport

Gemenskapen främjar hållbara sektorsinriktade strategier inom transportsektorn. Huvudprinciperna i dessa strategier är att de berörda parternas behov skall tillgodoses, att transporterna skall vara säkra, överkomliga i pris och effektiva och att deras negativa effekter på miljön så långt möjligt skall minskas. Den strategi som tillämpas för tillhandahållande av transport måste vara ekonomiskt, finansiellt och institutionellt hållbar. Detta synsätt delas av utvecklingspartnerna.

Kommissionens svar på de afrikanska ländernas växande anspråk på att givarna skall öka sin finansiering av infrastrukturer är att upprätta ett partnerskap för infrastruktur. Partnerskapet kommer att avse olika nivåer: kontinental nivå, regional nivå och nationell nivå. Det kommer att inbegripa en optimal kombination av åtgärder omfattande dels indirekt stöd (i form av harmonisering av föreskrifter i lagar och andra författningar, institutionell utveckling och kapacitetsuppbyggnad), dels direkt stöd (i form av ytterligare medel för investeringar i infrastrukturer).

- Vatten och energi

Gemenskapens politik för integrerad förvaltning av vattenresurser syftar till att säkra en tillräcklig försörjning med dricksvatten av god kvalitet och tillfredsställande sanitära och hygieniska förhållanden för alla, särskilt för de alla fattigaste, i enlighet med millennieutvecklingsmålen, så att andelen människor som saknar varaktig tillgång till rent dricksvatten och grundläggande sanitära anläggningar halveras till år 2015.

Det europeiska vatteninitiativet bidrar till uppnåendet av dessa politiska mål. De viktigaste komponenterna i detta initiativ är att söka öka det politiska åtagandet att agera samt att ge frågor om vattenförsörjning och sanitära anläggningar ökad tyngd i ansträngningarna för att minska fattigdomen, att främja bättre metoder för vattenförvaltning, att uppmuntra till regionalt och lokalt samarbete i frågor som gäller vattenförvaltning samt att fungera som hävstång för ytterligare finansiering. Initiativet är geografiskt koncentrerat till Afrika. Erfarenheten från detta initiativ kommer att vara värdefull när det gäller att bygga upp en motsvarande verksamhet för länderna i Östeuropa, Centralasien, Medelhavsområdet och Latinamerika.

Det finns i låginkomstländerna hela befolkningsgrupper som saknar tillgång till elektricitet och är beroende av kostnadskrävande system för inhemsk energiförsörjning. Gemenskapens politik syftar därför i huvudsak till att genom EU:s energiinitiativ och Johannesburgkoalitionen för förnybar energi främja en stabil institutionell och finansiell miljö, att öka kunskaperna och medvetenheten på området och att främja kapacitetsuppbyggnad så att tillgången till moderna energitjänster förbättras. Stöd kommer också att lämnas för upprättande av den infrastruktur som är nödvändig för att koppla samman länderna och regionerna, så att stordriftsfördelar och ett mera kostnadseffektivt, hållbart resursutnyttjande kan uppnås. Gemenskapen stöder också utvecklingen av innovativa finansieringsmekanismer där både den offentliga och den privata sektorn medverkar.

I medelinkomstländerna koncentreras gemenskapens stöd i huvudsak till åtgärder som befrämjar en fortlöpande övergång från elproduktion baserad på fossila bränslen till elproduktion baserad på ekologiskt hållbara energikällor och åtgärder för förbättrad energieffektivitet.

- Social sammanhållning och sysselsättning

Gemenskapen främjar en integrerad social och ekonomisk strategi där ekonomin, sysselsättningen och den sociala sammanhållningen ses som inbördes avhängiga komponenter för bekämpning av ojämlikheter. Prioriteringarna kommer att vara beroende av partnerländernas eller partnerregionernas behov. Särskild tonvikt kommer att läggas vid socialpolitiska och skattepolitiska åtgärder som främjar rättvisa. Till de åtgärder som kommer att prioriteras hör bland annat stöd till sociala trygghetsreformer (t.ex. utvidgning av de befintliga sociala trygghetssystemen till personer som ännu inte omfattas och införande av hållbara och tillräckliga mekanismer för social trygghet) och till skattereformer inriktade på inkomstomfördelning, tillväxt som gagnar de fattiga samt sysselsättning.

Sysselsättning är en viktig faktor för att det skall bli möjligt att uppnå en hög grad av social sammanhållning. Gemenskapen kommer att stödja investeringar som genererar arbetstillfällen och befrämjar utvecklingen av mänskliga resurser. I detta syfte kommer den att främja människovärdigt arbete för alla i enlighet med Internationella arbetsorganisationens program. En fortlöpande integrering av den informella sektorn i den formella ekonomin, social dialog och företagens sociala ansvar kommer att ägnas särskild uppmärksamhet.

- Mänsklig och social utveckling

Gemenskapens politik för mänsklig och social utveckling syftar till att genom åtgärder på global nivå och i enskilda länder förbättra människors levnadsförhållanden i enlighet med millennieutvecklingsmålen.

Gemenskapen kommer att understödja strävandena till förbättrad hälsa genom att stärka hälso- och sjukvårdssystemen. Mänskliga resurser kommer att ägnas särskild uppmärksamhet. I tilltagande utsträckning kommer insatserna att vara en del av sektorsinriktade strategier och ta formen av sektorprogramstöd. I detta syfte kommer gemenskapen att förbättra sin förmåga att föra en politisk dialog på nationell nivå och sörja för att ett erfarenhetsutbyte med EU:s medlemsstater äger rum. Gemenskapen kommer att utarbeta en plan för gemensamma EU-åtgärder i bekämpningen av hiv/aids, malaria och tuberkulos i enskilda länder och globalt, med utgångspunkt i sin politiska ram på detta område och det europeiska handlingsprogrammet. Gemenskapsstrategier kommer att utarbetas för stöd till förebyggande åtgärder, behandling och vård. Sådant stöd kommer också att lämnas genom den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Åtgärder för att stödja föräldralösa och utsatta barn, hantera jämställdhetsaspekter av de tre sjukdomarna och bekämpa stigmatisering och diskriminering hör till de verksamheter som kommer att stödjas. Kopplingarna till och möjligheterna till samverkan med de strategier som syftar till att främja hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter kommer att grundligt undersökas. Vidare kommer gemenskapen att föreslå medlemsstaterna och NEPAD (Nytt partnerskap för Afrikas utveckling) att man gör gemensamma insatser för att lösa den extraordinära krisen när det gäller personalresurser inom hälso- och sjukvårdssektorn.

På utbildningsområdet prioriterar gemenskapen att primärskoleundervisning av god kvalitet och yrkesutbildning skall kunna erbjudas. Ansträngningar kommer att göras för att åtgärda de största ojämlikheterna. Främjande av flickors skolgång och deras säkerhet i skolan kommer att ägnas särskild uppmärksamhet. Utarbetande av sektorsplaner, finansiering av återkommande kostnader och deltagande i tematiska regionala eller globala initiativ på utbildningsområdet är åtgärder som kommer att övervägas, förutsatt att de tillför ett mervärde när det gäller utbildningsresultat, fastställande av normer eller uppföljningsverksamhet.

Gemenskapens politik för social utveckling syftar till att främja skyddet av enskilda, särskilt kvinnor och barn, mot människohandel och de värsta formerna av barnarbete och diskriminering, särskilt diskriminering på grund av kön eller funktionshinder.

Det ekonomiska stödet kommer i huvudsak att ges till de fattigaste länderna. I icke-stabila stater kommer gemenskapen att samarbeta med icke–statliga organisationer och FN-organ i syfte att tillhandahålla grundläggande tjänster och tillgodose särskilda behov, särskilt i form av projekt. Utöver sina insatser i enskilda länder har gemenskapen möjlighet att på global nivå med kraft föra fram EU:s synsätt och ståndpunkter i en rad centrala frågor, särskilt kvinnors rättigheter, hälsa, sexuella och reproduktiva rättigheter samt främjande av tillgången till säkra läkemedel till överkomliga priser.

- Landsbygdsutveckling och fysisk planering, jordbruk, tryggad livsmedelsförsörjning

Landsbygdsutveckling och jordbruk har under de senaste åren inte ägnats den uppmärksamhet som deras betydelse för tillväxt och fattigdomsbekämpning motiverar. För att investeringarna inom dessa sektorer skall komma i gång igen kommer gemenskapen att understödja genomförandet av områdesinriktade strategier för den fysiska planeringen som omfattar flera sektorer och som lägger tonvikt vid ökat lokalt inflytande och vid deltagande av de berörda aktörerna, både när investeringsprioriteringarna fastställs och i resursförvaltningen. Avsikten är att på så sätt främja framväxten av lokala utvecklingscentrum.

Gemenskapen kommer att fortsätta att spela en pådrivande roll när det gäller tryggad livsmedelsförsörjning, såväl internationellt som regionalt och nationellt, och stödja strategiska insatser i länder med kroniska försörjningsproblem. Åtgärderna kommer bland annat att omfatta förebyggande åtgärder, inbegripet förvarningssystem, utveckling av säkerhetsnät, förbättrad tillgång till förnödenheter, förbättring av livsmedlens näringsvärde samt kapacitetsuppbyggnad för utarbetande av strategier. Övergångsfaser och övergången från katastrofbistånd till utvecklingsstöd kommer att ägnas särskild uppmärksamhet.

På jordbruksområdet kommer gemenskapen att lägga tonvikten vid tillgång till resurser (mark, vatten, finansiering) och till nya möjligheter (nya marknader, ny teknik), särskilt för kvinnor. Allt efter de konkreta problemen och landets utvecklingsnivå kan gemenskapens prioriteringar komma att avse hållbar ökning av produktionen (låginkomstländer) eller konkurrenskraft på de internationella marknaderna och riskförvaltning (länder som är beroende av basprodukter). Mekanismer för att bemöta krissituationer kommer att ägnas särskild uppmärksamhet. För länder som befinner sig i en övergångsfas kommer tonvikten att läggas vid återuppbyggnad av produktionssystemen. För att teknikutvecklingen skall bli till gagn för utvecklingsländerna kommer gemenskapen att öka sitt stöd till jordbruksforskning på global nivå.

- Miljö och hållbar förvaltning av naturresurser

Gemenskapen kommer att understödja partnerländernas, såväl deras myndigheters som deras civila samhälles, ansträngningar – och stärka deras förmåga – att integrera miljöhänsyn i utvecklingen, bland annat genom genomförande av de multilaterala miljöavtalen[12].

Den kommer att bygga ut sina initiativ för bevarande och hållbar förvaltning av naturresurser, särskilt som inkomstkälla (skogar, fiskeresurser, osv.). Konkret kommer stödet att kunna ta formen av åtgärder inom ramen för nationella eller regionala strategier, men också av deltagande i eller bidrag till europeiska eller globala initiativ eller organisationer. Anslagen till forskning på utvecklingsområdet inom ramen för det sjunde programmet för forskning och utveckling kommer vidare att höjas.

Kontrollen av att skogsresurser förvaltas på ett hållbart sätt kommer att särskilt uppmärksammas, likaså att den sysselsättning, de inkomster för landsbygden och de miljöprodukter och miljötjänster som skogen genererar bevaras och utvecklas. Häri ingår bland annat att verka för att skogsförvaltningen sköts på lokal nivå och att förbättra förvaltningen av skogsresurser. Hållbar förvaltning av den biologiska mångfalden, inbegripet systemen med skyddade områden, rättvis fördelning av dess fördelar samt hantering av nationella problem rörande biosäkerhet kommer att understödjas genom ett utökat stöd till genomförandet av FN-konventionen om biologisk mångfald[13].

När det gäller klimatförändringen kommer gemenskapen att koncentrera sina ansträngningar på genomförandet av EU:s handlingsplan för klimatförändring och utveckling, i nära samarbete med medlemsstaterna. EG:s stöd till de minst utvecklade länderna och till små östater bland utvecklingsländerna kommer att fokusera på anpassning till de negativa effekterna av klimatförändringen. Vad bekämpning av ökenspridning samt hållbar markförvaltning beträffar kommer gemenskapen att koncentrera sina insatser på genomförandet av FN-konventionen om ökenspridning[14] genom att frågor om hållbar markanvändning integreras i utvecklingsländernas strategier.

- Konfliktförebyggande; instabila stater

EG bemödar sig om att förebygga uppkomsten av komplicerade partnerskap eller instabila stater. Den stöder styresreformer och allomfattande förebyggande strategier. Den förordar långsiktiga förebyggande åtgärder för att förhindra att stater blir instabila, konflikter uppstår, naturkatastrofer inträffar eller andra typer av kriser uppkommer i stället för motåtgärder när problemen uppstår.

Gemenskapen kommer att upprätthålla sitt stöd till konfliktförebyggande, konfliktlösning och upprättande av fred genom att angripa de primära orsakerna till våldsamma konflikter, särskilt fattigdom, förstörelse och exploatering av jord och naturtillgångar och orättvis fördelning av och tillgång till dessa, ett svagt styre, kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt bristande jämställdhet mellan könen. Den kommer också att främja dialog, deltagande och försoning i syfte att gynna fred och förhindra våldsutbrott.

Gemenskapen kommer att öka sitt stöd till partnerländernas och de regionala organisationernas ansträngningar för att förbättra förvarningssystem och bygga ut förvaltningskapacitet och institutionell kapacitet så att de på ett effektivt sätt kan satsa på förebyggande åtgärder. Den kommer också att utveckla sin förmåga att känna igen tidiga tecken på instabilitet hos en stat genom att tillsammans med andra givare förbättra gemensam analys och bevakning samt bedömningen av komplicerade, instabila eller sönderfallande stater.

* *

*

Som ett led i en politik som både rymmer och står öppen för nya synsätt och tillvägagångssätt behöver kommissionen utveckla nya strategier på områden som migration och utveckling, säkerhet och utveckling samt nät och sammankopplingar.

Kommissionen har en erkänd erfarenhet av olika stödformer, särskilt generellt budgetstöd och sektorprogramstöd, och därmed också av fördjupad dialog om både enskilda sektorer och förvaltning av de offentliga finanserna, liksom av öppenhet, redovisningsskyldighet och korruptionsproblem.

Som komplement till sitt kunnande och sin erfarenhet på utvecklingsområdet kommer kommissionen också att utnyttja hela sin tekniska sakkunskap på områden som egentligen inte har något samband med gemenskapens yttre åtgärder men där den kan dela med sig av sin erfarenhet – särskilt gäller detta inremarknadspolitik, handelspolitik, skattepolitik, konkurrenspolitik, fiskepolitik, miljöpolitik, sammanhållningspolitik, sysselsättningspolitik och politik för socialt skydd, forskningspolitik, utbildningspolitik samt kulturpolitik.

Kommissionen önskar på så sätt bidra till en arbetsfördelning baserad på vars och ens komparativa fördelar för att därigenom öka effektiviteten i biståndet.

3.3. Stärkande av principen om integrering av övergripande aspekter eller generella principer

Förutom att införa specifika åtgärder eller strategier måste man på vissa områden också tillämpa det som kallas mainstreaming , dvs. låta åtgärderna och strategierna genomsyras av vissa övergripande aspekter eller generella principer som är tillämpliga på alla initiativ och därför kräver ansträngningar inom flera sektorer.

Detta gäller främjande av jämställdhet mellan könen och mänskliga rättigheter i allmänhet och barns och ursprungsbefolkningars rättigheter i synnerhet, miljöhänsyn samt kapacitetsförstärkning, inbegripet genom ett ökat utnyttjande av informations- och kommunikationsteknik.

Kommissionen kommer att förnya sina ansträngningar att se till att detta tillvägagångssätt tillämpas och kommer att systematiskt och planmässigt[15] utnyttja alla tillgängliga resurser i detta syfte. Den kommer bland annat att fördjupa dialogen med sina samarbetspartner och upprätta nät för tillhandahållande av sakkunskap och tekniskt stöd i vilka medlemsstaternas och partnerländernas resurser sammanförs.

3.4. Stöd till globala initiativ och fonder

Globala initiativ och fonder är verksamma instrument för att föra fram nya politiska åtgärder eller bygga ut befintliga åtgärder med otillräcklig räckvidd. De kan lättare än traditionella stödorgan mobilisera allmänhetens uppmärksamhet och goda vilja.

Stödinsatser den vägen får emellertid inte undergräva dialogen med länderna eller negativt påverka anpassningen till deras strategier eller integreringen av medlen i budgetcykeln.

Därför måste man från fall till fall bedöma vilket mervärde de globala initiativen eller fonderna ger. Kommissionen kommer att utarbeta kriterier för sina beslut om gemenskapens deltagande och bidrag till globala fonder. Initiativ som bidrar till uppnåendet av millennieutvecklingsmålen eller till ökad tillgång på globala kollektiva nyttigheter kommer att prioriteras.

När det gäller initiativ för åtgärder i utvecklingsländerna kommer gemenskapens deltagande att vara beroende av möjligheten att integrera åtgärderna i de nationella eller regionala utvecklingsstrategierna och få till stånd en samordning med givarnas program.

Vid beslut om deltagande kommer också fondens förutsedda livslängd, liksom förekomsten av strategier för en avveckling av dess engagemang efter några år, att beaktas.

4. ETT BRETT SPEKTRUM AV STÖD- ELLER ÅTGÄRDSFORMER ALLTEFTER BEHOV OCH RESULTAT

Gemenskapen förfogar över ett brett spektrum av stödformer och åtgärdsformer för att genomföra sitt utvecklingsstöd och kan på så sätt bemöta olika behov och olika situationer. Denna breda åtgärdsarsenal, som enligt kommissionens förslag i fortsättningen kommer att erbjudas inom alla geografiska och tematiska program, representerar ett faktiskt gemenskapsmervärde.

Budgetstöd, som lämnas för att understödja allmänna eller sektorsinriktade utvecklingsstrategier, kommer att få ökande betydelse. Budgetstöd gör det möjligt för mottagarstaterna att hantera sina ökande driftsbudgetar, främjar harmonisering och anpassning till deras egen politik på olika områden, har låga transaktionskostnader och uppmuntrar resultatbaserade tillvägagångssätt. Stöd till sektorsreformer och styresreformer kan också lämnas genom andra åtgärdsformer i samarbete med andra givare.

I de länder som uppvisar de bästa resultaten kommer ett mera förutsebart, medelfristigt stöd att införas för att förbättra deras möjligheter att nå millennieutvecklingsmålen.

Gemenskapen kommer i ökande utsträckning att välja ett resultatorienterat tillvägagångssätt där framstegsindikatorer spelar en viktig roll. Den nuvarande ordningen med villkor för stödet kommer allt mer att utvecklas till en sorts ”kontrakt” baserat på framförhandlade, ömsesidiga åtaganden uttryckta i resultattermer.

Genom projektstöd kommer det särskilt att bli möjligt att tillhandahålla stöd i besvärliga situationer eller situationer som inte lämpar sig för budgetstöd. Det kan också användas för att understödja det civila samhället.

Skuldminskning, som kan ses som ett indirekt budgetstöd, är förenad med begränsade transaktionskostnader och främjar samordning och harmonisering mellan givarna. Skuldminskning kan hjälpa länderna att bli mindre sårbara vid externa chocker.

Gemenskapsstödet kommer liksom tidigare att i huvudsak lämnas som gåvobistånd, vilket särskilt lämpar sig för de fattigaste länderna och länder med begränsad återbetalningsförmåga.

Europeiska investeringsbanken spelar via sina investeringar i privata och offentliga företag i utvecklingsländerna en allt viktigare roll i genomförandet av gemenskapsstödet. Banken har under de senaste åren fått flera uppdrag i detta syfte. Med tanke på bankens växande roll bör det övervägas hur den på ett bättre sätt kan beakta fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling när den förvaltar sina uppdrag.

Gemenskapen kommer också att samarbeta med de relevanta internationella organisationerna och organen när det gäller åtgärder där ett sådant samarbete tillför ett mervärde.

Valet av de för varje land lämpligaste formerna för gemenskapsstödet kommer att göras inom ramen för programplaneringscykeln, som i allt större utsträckning måste anpassas till processerna för utarbetande av sektorsstrategier och genomförande av de nationella budgetarna.

[1] Åtgärdsprogram på det sociala, ekonomiska och miljömässiga området samt rörande mänskliga rättigheter som antagits vid FN:s konferenser under 1990-talet. Millennieutvecklingsdeklarationen och millennieutvecklingsmålen (2000) (Monterrey (2002), Johannesburg (2002) och New York (september 2005).

[2] Exempel på åtgärder inom dessa fyra områden som främjar ett multilateralt samarbete: Unionen spelade en avgörande roll för inrättandet av Internationella domstolen, ratificeringen av Kyotoprotokollet om miljön, upprättandet av Dohaagendan för handel och utveckling, den handlingsplan för kvinnors rättigheter som antogs i Beijing, Brysselkonferensen om de minst utvecklade länderna och Monterreyöverenskommelsen om utvecklingsfinansiering.

[3] EU står även för 55 % av medlen till IDA 14 (Internationella utvecklingsfonden).

[4] F.n. 151 länder (inbegripet de territorier som anges i förteckningen från DAC) med ett sammanlagt invånarantal på ungefär fem miljarder personer.

[5] För att ett partnerskap skall betraktas som svårt måste någon av följande faktorer föreligga: brist på engagemang från myndigheternas sida för uppnående av målet fattigdomsbekämpning, ej tillräckligt goda styrelseformer, korruption eller politiskt förtryck, institutioner som inte kan garantera medborgarnas säkerhet eller skapa nödvändiga förutsättningar för fred och frihet.

[6] Detta begrepp omfattar svåra partnerskap, krissituationer och efterkrissituationer.

[7] Extrem fattigdom definieras som en dagsinkomst på mindre än en US-dollar.

[8] Romdeklarationen från februari 2003 och Parisdeklarationen från mars 2005.

[9] Rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser från mötet den 22–23 november 2004, dok. 14724/04, bilaga 2 (rapport från arbetsgruppen för harmonisering : ” Advancing coordination, harmonisation and alignment: The contribution of the EU ”).

[10] Handel, miljö, klimatförändring, säkerhet, jordbruk, fiske, globaliseringens sociala dimension, sysselsättning och människovärdigt arbete, migration, forskning och innovation, informationssamhället, transport och energi.

[11] Kommissionens förslag till rådet och Europaparlamentet innefattar dels tre förordningar som avser geografiska stödinstrument: ett för grannskapspolitiken, ett för utvecklingssamarbete och ekonomiskt samarbete och ett för stöd inför anslutningen till EU, dels tre instrument för akuta insatser: ett för humanitärt bistånd, ett stabilitetsintrument och ett instrument för makroekonomiskt stöd.

[12] Inom områdena klimat, biologisk mångfald, ökenspridning, avfall och kemiska produkter.

[13] Förenta nationernas konvention om biologisk mångfald.

[14] Förenta nationernas konvention för bekämpning av ökenspridning.

[15] Strategiska miljöbedömningar och konsekvensanalyser när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män kommer att göras systematiskt, även när det gäller budgetstöd (grön budgetering) och sektorprogramstöd.