52005DC0245

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 8.6.2005

KOM(2005) 245 slutlig

.

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om genomförandet av makroekonomiskt stöd till tredje land under 2004{SEC(2005) 747}.

1. INLEDNING

Denna rapport innehåller en allmän översikt över Europeiska gemenskapens makroekonomiska stöd till tredje land, med historisk bakgrund, sammanställning av insatserna under 2004 och sammanfattning av den ekonomiska situationen i mottagarländerna.

I del 3 uppmärksammas särskilt viktiga aspekter på den ekonomiska stabiliseringsprocessen och genomförandet av strukturella reformer i mottagarländerna. Framstegen på dessa områden avspeglar också i vilken mån de ekonomisk-politiska villkoren för gemenskapens makroekonomiska stöd har uppfyllts.

Revisionsrättens särskilda rapport från mars 2002 innehöll rekommendationer om förbättrad ekonomisk förvaltning i de stödmottagande länderna. Med hjälp av en revisionsbyrå genomförde kommissionen 2004 därför en operativ utvärdering av dessa länders finansiella flöden samt kontroller i samband med det makroekonomiska stödet. Slutsatserna av dessa utvärderingar kommer att beaktas när de politiska villkoren fastställs för stödets genomförande.

En extern konsult gör dessutom en utvärdering i efterhand för bedömning av det makroekonomiska stödets effekter i Armenien. Slutrapporten kommer att läggas fram 2005. I mottagarländerna skall ytterligare utvärderingar i efterhand göras av specialiserade företag som valts genom öppen anbudsinfordran.

Denna rapport läggs fram i enlighet med rådets beslut om makroekonomiskt stöd eller exceptionellt finansiellt stöd till tredje land och bygger på de rapporter som lagts fram under tidigare år. Parallellt offentliggörs en detaljerad rapport med ekonomisk och finansiell information om mottagarländerna (kommissionens arbetsdokument SEC(2005) 747) .

2. ÖVERSIKT

2.1. Bakgrund

Syftet med det makroekonomiskt stödet är att befrämja mottagarländernas politiska och ekonomiska reformer och genomförs i samband med stödprogram från IMF och Världsbanken. Stödet bygger på ett antal principer som bekräftas i rådets slutsatser från den 8 oktober 2002 och ges bara undantagsvis och som komplement till stödet från internationella finansinstitut och skall dessutom vara förbundna med vissa makroekonomiska villkor. Mottagarländerna har genom gemenskapens makroekonomiska stöd framför allt fått hjälp med att få till stånd ekonomiska reformer och strukturförändringar. I nära samarbete med IMF och Världsbanken har stödet använts för att främja åtgärder som skräddarsytts för att passa det enskilda landets behov, med det överordnade målet att stabilisera den finansiella situationen och införa marknadsekonomi.

2.2. Makroekonomiskt stöd 2004

Genom nio rådsbeslut har under perioden 2000–2003 stöd getts till Balkanländer (f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Kosovo, Bosnien-Hercegovina, Serbien och Montenegro samt Albanien). Denna tendens fortsatte även 2004 genom tre nya stödbeslut som gällde Albanien, Serbien och Montenegro samt Bosnien-Hercegovina. Det gör dessa Balkanländer till de största mottagarna av det makroekonomiska stödet under 2000–2004 genom att de nya besluten innebär ett totalbelopp på högst 733 miljoner euro.

2.2.1. Nya beslut

Under 2004 antog rådet tre nya beslut om västra Balkan:

- Den 29 april beslöt rådet att ge makroekonomiskt stöd till Albanien (en bidragsdel på 16 miljoner euro och en lånedel på 9 miljoner euro) (2004/580/EG).

- Den 7 december beslöt rådet att förlänga tidigare beslut om fortsatt makroekonomiskt stöd till Serbien och Montenegro (2004/862/EG) samt till Bosnien-Hercegovina (2004/861/EG).

- Under 2004 togs inget nytt rådsbeslut om de nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen, men kommissionen antog den 10 december 2004 ett meddelande om genomförandet av makroekonomiskt stöd till Armenien, Georgien och Tadzjikistan.

2.2.2. Utbetalningar

Utbetalningarna av makroekonomiskt stöd uppgick till totalt 32 miljoner euro. Av detta gällde 22 miljoner euro rena bidrag, där 10 miljoner euro avsåg Serbien och Montenegro, 6,5 miljoner Georgien och 5,5 miljoner Armenien (insatser som inleddes 2003 och slutfördes 2004).

Stödets lånedel uppgick till 10 miljoner euro och avsåg Bosnien-Hercegovina.

Utbetalningarna av bidrag till Tadzjikistan på 7 miljoner euro och lån till Serbien och Montenegro på 15 miljoner euro inleddes 2004, men av tekniska skäl har överföringen uppskjutits till 2005.

2.3. Det makroekonomiska stödets utvecklingstendenser och geografiska fördelning

Gemenskapens makroekonomiska stöd avser att främja makroekonomisk stabilisering i mottagarländerna och minska deras betalningsbalansproblem (och budgetproblem). Det har också en mycket stor betydelse när det gäller att främja strukturreformer. I och med att allt fler länder i gemenskapens närhet stod inför betalningsbalansproblem och inledde ambitiösa reformprogram har antalet länder till vilka gemenskapen kunde erbjuda sådant stöd ökat under årens lopp. Detta har inneburit att stödets geografiska fördelning förändrats jämfört med de första åren, då de flesta av mottagarländerna låg i Central- och Östeuropa. Till följd av konflikterna på västra Balkan, särskilt konflikten i Kosovo under 1999 och de politiska förändringarna i Serbien och Montenegro (dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien), uppstod genom de beslut som rådet antog under perioden 1999–2004 en tydlig trend mot en relativ ökning av det makroekonomiska stödet till Balkanländerna.

Ett utmärkande drag för de beslut som antogs under perioden 2000–2004 var den stora bidragsandelen som uppgick till 41 % av det totala beloppet, jämfört med 6 % under perioden 1990–1999. De nya proportionerna mellan bidrag och lån i stödpaketen avspeglar EU-institutionernas bedömning av den relativa graden av fattigdom i mottagarländerna och deras begränsade förmåga att betala ränta och amorteringar. Det noterades redan 2000 och 2001 att det makroekonomiska stödet inte enbart syftar till att främja makroekonomisk stabilisering utan också till att stödja mottagarländernas program för strukturreformer. Det makroekonomiska stödet har därför på ett effektivt sätt genomgående kombinerats med stöd från Phare-/Ispa-, Tacis- eller Cardsprogrammen, i syfte att stärka de institutioner som behövs för att strukturreformerna skall bli framgångsrika.

Av tabellerna 1 och 2 samt figurerna 1a och 2a framgår tydligt att gemenskapens makroekonomiska stöd är av exceptionell karaktär. Större delen av de makroekonomiska stödåtgärderna beslutades och genomfördes under åren omedelbart efter de politiska och ekonomiska förändringarna i länderna i Central- och Östeuropa. De svängningar i stödbeloppen som noterats sedan dess återspeglar att beslut fattats från fall till fall, efter en bedömning av de potentiella mottagarländernas makroekonomiska situation och återstående externa finansieringsbehov. Figur 1a visar beslutade nettotransaktioner under hela perioden från 1990 till 2004 (totalt drygt 6 miljarder) och figur 2a visar faktiskt utbetalda belopp (totalt drygt 5 miljarder). Av figurerna framgår att stödet till stor del koncentrerats till länder i Central- och Östeuropa (omkring 55 % av det samlade makroekonomiska stödet under de senaste 14 åren). Stödet till dessa länder har dock successivt minskats i takt med deras framsteg när det gäller makroekonomiska anpassningar och reformer. Under senare tid har makroekonomiskt stöd främst lämnats till västra Balkan (63,5 % av transaktionerna under 1999–2002 och 84 % under 2000–2004) samt vissa låginkomstländer bland de nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen. Att beloppen till Medelhavsländerna är relativt låga (13 % av de samlade belopp som godkänts, men inga nya godkännanden sedan 1996) bör ses mot bakgrund av att det finns andra former av makroekonomiskt bistånd som erbjudits dessa länder (särskilt strukturanpassningsstöden inom Meda).

3. SAMMANFATTNING AV MOTTAGARLÄNDERNAS EKONOMISKA SITUATION OCH REFORMER

3.1. Västra Balkan

Tillväxten på västra Balkan[1] beräknas uppgå till cirka 4,5 % under 2004, efter en nedgång under 2002–2003 som delvis berodde på minskande givarstöd och på att uppbyggnaden efter kriget avslutats. Albanien, Bosnien-Hercegovina samt Serbien och Montenegro väntades notera en tillväxt på drygt 5 %. Tillväxten var dock fortfarande relativt dämpad i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Kosovo. Den ekonomiska stabiliseringen fortsatte under 2003–2004. Inflationen var 2004 fortsatt sjunkande och låg i genomsnitt på 5,6 %. Efter betydande förbättringar tidigare år utvecklades konsolideringen av de offentliga finanserna mycket ojämnt i de olika länderna. Det offentliga underskottet (efter bidrag) väntades uppgå till i genomsnitt 2,7 %, vilket i stort sett motsvarar 2003 års nivå.

De externa obalanserna är ett fortsatt hot mot den makroekonomiska stabiliteten. För regionen som helhet var underskottet i handelsbalansen högt även under 2003–2004 (omkring 25 % av BNP). Underskottet i bytesbalansen för 2004 beräknas i genomsnitt uppgå till cirka 12 % av BNP vilket därmed är något högre än 2003. Detta betyder att flera länder för finansieringen av sitt bytesbalansunderskott var fortsatt beroende av givarstöd, som fortsatte att vara en väsentlig om än minskande källa till utländsk valuta. Under 2003 uppgick bidragen till 2,2 % av BNP i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, till 2,6 % i Albanien samt 2,4 % i Serbien och Montenegro. Kosovo är visserligen ett särfall genom att det utländska biståndet 2003 uppgick till 40,7 % av BNP, men ett av de många problem som den lokala ekonomin måste klara är att detta stöd minskar snabbt.

För marknadsekonomin är det grundläggande regelverket till stor del på plats. Medan f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien gjort betydande framsteg vid omstruktureringen och privatiseringen av stora företag, är de förlustbringande offentliga företagens situation fortfarande särskilt svår i Kosovo, Bosnien-Hercegovina samt Serbien och Montenegro, vilket kommer att anstränga budgeten och leda till minskade arbetstillfällen. Viktiga problem på medellång sikt är också reformen av offentlig förvaltning och de offentliga finansernas förvaltning. Här har betydande förbättringar skett sedan 2004, exempelvis reformen av tull- och skatteförvaltningen i Bosnien-Hercegovina under 2004 och Kosovos framsteg när det gäller budgetering enligt kontantprincipen. I hela regionen är svaga institutioner, särskilt inom rättsväsendet, ett fortsatt stort hinder för lagstiftningens tillämpning.

3.2. De nya oberoende staterna i f.d. Sovjetunionen

Under 2004 hade de nya oberoende staterna en fortsatt mycket stark ekonomisk utveckling, med en total produktionsökning på över 7,5 %.

Rysslands ekonomi är den dominerande i regionen. Höga råvarupriser på framför allt kolväten och metaller gjorde att landets BNP ökade med nästan 7 %, trots en betydande nedgång mot slutet av året. Det är fortfarande främst exportefterfrågan som driver på tillväxten, samtidigt som den inhemska konsumtionen är fortsatt stark till följd av ökade disponibla nettoinkomster. Den långsammare ekonomiska tillväxten i Ryssland under tredje kvartalet 2004 berodde på mer långsamt ökande fasta bruttoinvesteringar och på fortsatt minskad real nettoexport av varor och tjänster. Däremot har den totala konsumtionen uppvisat en stabil ökningstakt.

Tillväxttakten i flera andra OSS-länder har varit ännu högre. I Ukraina var BNP-tillväxten högre än 12 %, efter att ha legat över 9 % redan föregående år. Tillväxten i flera andra länder i regionen låg på runt 10 % ( Vitryssland, Armenien, Azerbajdzjan, Tadzjikistan, Kazakstan, Georgien ). Den svagaste ekonomiska utvecklingen hade Moldavien, där tillväxten ändå låg på cirka 6 %. Gemensamt för de flesta av dessa länder är att de gynnas av en jämn extern efterfrågan på några av sina huvudmarknader, främst Ryssland (för de minsta staterna) och Kina (särskilt viktigt för Ukrainas stålexport). En annan gemensam faktor är en stark inhemsk efterfrågan, underblåst av löner från utlandet (den största enskilda posten i bytesbalansen i några av regionens fattigaste länder). Några av de nya oberoende staterna gynnas av höga råvarupriser och betydande investeringar i naturresurser (Kazakstan, Azerbajdzjan) och av betydande utlandsfinansiering från offentliga källor (Georgien, Tadzjikistan, Kirgizistan) eller privata (Armenien).

I de flesta av regionens länder var inflationstrycket fortfarande under kontroll, trots den starka likviditetsökningen i form av ökande reserver (till följd av inflödet av utländsk valuta från varuexport och/eller löner från utlandet). Finanspolitiken var fortsatt stram i de flesta av länderna i regionen. Flera länder uppvisade betydande budgetöverskott. En stor del av vissa oljeproducerande länders skatteintäkter sparades i stabiliseringsfonderna (särskilt i Ryssland). Bytesbalansens utveckling var blandad. Å ena sidan noterades en blomstrande export i regionens två största ekonomier (Ryssland och Ukraina) och i flertalet små råvaruexporterande länder, vilket gav rekordstora bytesbalansöverskott (cirka 10 % av BNP i Ryssland och Ukraina). Å andra sidan drabbades många oljeimporterande länder av ökade bytesbalansunderskott. Flera av de nya oberoende staterna är fortfarande starkt beroende av internationella finansinstituts och bilaterala givares finansiering, och de har fortfarande långt till hållbara offentliga finanser.

Framstegen när det gäller omställningsprocessen har varit mycket ojämna i regionen. I flertalet länder har genomförandet av den andra fasens institutionella reformer till stöd för marknader och privata företag bara inletts. Av mottagarna av gemenskapens makroekonomiska stöd har Armenien och Ukraina kommit längst. Efter regimförändringen i slutet av 2003 har under 2004 även Georgien inlett ett ambitiöst anpassnings- och reformprogram. Samtidigt har framstegen varit få i Moldavien, där omfattande statlig inblandning och allvarliga brister i förvaltningen skadar investeringsklimatet och utgör ett fortsatt viktigt hinder för hållbar tillväxt och minskad fattigdom. Genomförandet av åtgärderna i handlingsplanen för EU och Moldavien som nyligen antogs inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken kommer att bli ett prov på Moldaviens vilja att målmedvetet och effektivt fullfölja en plan för genuina marknadsreformer.

[pic]

[pic]

[pic]

[pic]

[pic]

[pic]

[pic]

[pic]

[1] Här avses Albanien, Bosnien-Hercegovina, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Serbien och Montenegro samt Kosovo.