25.11.2005   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 294/1

1.1

Inom ramen för processen för förenkling av inremarknadslagstiftningen (SLIM) offentliggjorde kommissionen i september 1999 en studie sammanställd av en arbetsgrupp för bolagsrätt, som främst inriktade sig på förenklingen av första och andra direktivet. I sin rapport ”Report on a Modern Regulatory Framework for Company Law in Europe”, som lades fram i november 2002, noterade högnivågruppen av experter på bolagsrätt att flertalet av SLIM-gruppens förslag verkligen var värda att införas genom ett direktiv.

1.2

Det aktuella förslaget till direktiv avser att förenkla några avsnitt i andra direktivet, som för närvarande innehåller följande krav:

2.1

Förslaget till direktiv bygger på antagandet att en förenkling av andra direktivet skulle bidra avsevärt till att öka företagens effektivitet och konkurrenskraft utan att skyddet av aktieägare och borgenärer därmed skulle minska.

2.2

Mot bakgrund av detta har de olika artiklarna i förslaget till direktiv direkt eller indirekt följande syfte:

2.3

För att stävja marknadsmissbruk bör medlemsstaterna vid genomförandet av detta direktiv beakta bestämmelserna i direktiv 2003/6/EG och direktiv 2004/72/EG i fråga om marknadspraxis och en rad bestämmelser i syfte att säkerställa insynen i förvaltningen och de styrande organens ansvar.

3.1

Kommittén ställer sig bakom målsättningen med direktivförslaget och i princip de metoder som kommissionen föreslår för att uppnå denna. Man måste å andra sidan göra en åtskillnad mellan en regelrätt förenkling, som inte ändrar de befintliga bestämmelsernas innebörd och tillämpningsområde, och en modifierande förenkling, som genom att avskaffa vissa förfaranden som ursprungligen utformades som garantier för tredje man, för marknaden och för företagen själva, kan leda till en förändring – oavsett om den är omfattande eller ej – vad gäller de föregående direktivens skyddsinriktade synsätt.

3.2

En modifierande förenkling skall inte nödvändigtvis förkastas. Den kan tvärtom visa sig vara av godo om den lyckas anpassa bestämmelserna till de verkliga förhållandena på marknaden och företagens villkor. Om man väljer en sådan får kommissionen emellertid inte frångå sitt mandat, nämligen att förenkla, inte förändra, den gällande lagstiftningen. Med andra ord är varje ändring godtagbar om den bevisligen bidrar till att förenkla styrningen av företagen genom att förbättra konkurrenskraften och minska kostnaderna. Den kan däremot inte godtas om den innebär en inskränkning av tredje parts rättigheter, särskilt minoritetsaktieägarnas och borgenärernas. EESK vill göra parlamentet och rådet uppmärksamma på denna fråga, som är ytterst viktig om man inte vill ge medborgarna intrycket av att man vill utnyttja en förenklingsprocess för att införa omfattande ändringar som inte har något med förenkling att göra. Det är i den andan som EESK vill lämna sitt bidrag. Vi nöjer oss med att endast kommentera de aspekter som förtjänar att uppmärksammas, vilket gör det underförstått att vi stöder dem som inte nämns.

4.1

I artikel 10a.1 föreskrivs att medlemsstaterna kan besluta att inte tillämpa skyddsbestämmelserna i artikel 10.1, 10.2 och 10.3 i direktiv 77/91/EG när ett nytt tillskott till deras kapital utgörs av apportegendom – alltså om tillskottet består av börsnoterade värdepapper. I detta fall skall certifieringen av en expert kunna ersättas av en värdering på grundval av aktiernas vägda genomsnittspris under de tre senaste månaderna.

4.1.1

Kommittén godtar detta, men påpekar att beräkningen utifrån det vägda genomsnittliga priset under de senaste tre månaderna grundar sig på tidigare värden som inte beaktar framtida tendenser, som skulle kunna innebära att priserna stiger – eller sjunker. Regeln bör kompletteras så att det vägda genomsnittspriset betraktas som ett högsta pris med möjlighet för de beslutsfattande organen att välja en annan och välmotiverad värdering.

4.1.2

De lättnader som medges i artikel 10a.1 bör införas i hela EU. Om man överlåter detta beslut till medlemsstaterna, finns det risk för att den önskade avregleringseffekten uteblir i vissa länder.

4.2

I artikel 10a.2 fastställs att de skyddsbestämmelser som avses i punkt 4.1 inte heller behöver tillämpas om ett nytt kapitaltillskott består av andra värden än börsnoterade värdepapper (icke börsnoterade värdepapper, fastigheter, etc.). I detta fall måste värderingen ha gjorts tidigare av en oberoende expert, som måste ha tillräcklig utbildning och erfarenhet.

4.2.1

Kommittén anser att artikel 10a.2 a, som rör experter, bör strykas. Formuleringen ”tillräcklig utbildning och erfarenhet” är alltför vag. För detta direktivs vidkommande räcker det med en oberoende expert som är erkänd av de behöriga myndigheterna.

4.2.1.1

Tidsfristen på tre månader enligt artikel 10a.2 b, som rör den period som gäller för värderingen av apportegendomen, bör förlängas till minst sex månader.

4.2.2

Den andra kommentaren rör led c, där det föreskrivs att experten skall göra sin värdering ”i enlighet med allmänt vedertagna normer och principer för värdering i medlemsstaten”. EESK föreslår att de redovisningsregler som erkänns i lag eller i officiella förordningar uttryckligen anges.

4.2.3

Artikel 10.a3 erbjuder en möjlighet att inte tillämpa värderingsbestämmelserna när apportegendomen härrör från ”räkenskaperna” från det föregående räkenskapsåret. Begreppet ”varje tillgångspost” måste förtydligas. Det är oklart om det handlar om bokförda värden.

4.3

I artikel 10b.2 föreskrivs att ”varje medlemsstat skall utse en oberoende administrativ eller rättslig myndighet med ansvar för att undersöka lagligheten av (…) apportemissioner”. Som en formsak påpekar EESK att en rättslig myndighet alltid är oberoende och föreslår därför en smärre ändring av texten. Däremot är det viktigare att påpeka att en sådan myndighet omnämns vid flera tillfällen i direktivet, varje gång med hänvisning till olika funktioner, utan att dess exakta roll eller uppgifter preciseras.

4.3.1

Som bekant finns i varje medlemsstat administrativa eller rättsliga myndigheter som utför notariats-, tillståndsgivnings- och kontrolluppgifter. Det verkar nu vara dags att klargöra denna punkt, åtminstone internt inom varje medlemsstat, och att definiera en enda behörig myndighet (en enda instans i linje med tjänstedirektivet) för bolagsbestämmelser och bolagskontroll. Detta skulle innebära ett avgörande steg inte bara vad gäller förenkling utan också, och framför allt, vad gäller fullbordandet av inre marknaden.

4.4

I artikel 19.1 fastställs att i de medlemsstater där bolag tillåts förvärva egna aktier skall tillståndet till förvärv ges av bolagsstämman för en period på högst fem år. EESK anser att en period på fem år definitivt är för lång. Situationen på marknaden och i bolaget självt kan ändras radikalt och kan få de beslutsfattande i bolaget att tänka om. Ett förvärvsmandat på fem år är inte förenligt med bolagspraxis. Av försiktighetsskäl och för att ge bolagsstämman handlingsutrymme vore det i stället bättre att sänka mandatet till två år med möjlighet till förlängning varje eller vartannat år.

4.4.1

Kriteriet ”på styrelsens eller direktionens initiativ” i artikel 23.1 bör strykas. Formuleringen är alldeles för vag och kan endast vara avsett som exempel. Den tidsperiod på fem år som kassaflödesanalysen enligt andra stycket skall omfatta är för lång och bör minskas till två år.

4.5

I artikel 23a fastställs aktieägarnas rätt att bestrida bolagsstämmans godkännande av en transaktion rörande ett tillskott av apportegendom genom att begära att behörig domstol eller myndighet beslutar om transaktionens laglighet. EESK påpekar att besluten vid en bolagsstämma äger laga kraft och att en myndighet med uteslutande administrativa befogenheter svårligen kan besluta om att upphäva eller ändra dem. Detta förhållande gör det ännu mer nödvändigt att fastställa de behöriga organens olika roller (se punkt 4.3) och att inrätta en enda instans som också har rättsliga funktioner (förvaltningsdomstol).

4.6

I artikel 29 infogas en punkt som gäller styrelsens eller direktionens befrielse från kravet på att lägga fram en skriftlig redogörelse om begränsning eller upphävande av företrädesrätten i samband med en kapitalökning. EESK förstår inte skälet till denna bestämmelse, som förefaller strida mot öppenhetsprincipen utan att i någon avsevärd mening förenkla förfarandena. Påpekas bör även att aktieägarna får kräva att skälet till begränsningen eller upphävandet av företrädesrätten anges. Man har heller inte räknat med möjligheten att de berörda organen vägrar att lämna information eller att aktieägarna är oeniga om den information som de mottagit. Utgångspunkten borde emellertid vara bolagsrättens allmänna principer: Bolagsstämman har suveränitet vad avser de befogenheter som tilldelas företagsorganen och har alltid, i samtliga fall, rätt att bli informerad om vad som har skett och få en redogörelse som rör varje budgetpost, både vad gäller inkomster och utgifter. EESK föreslår att denna punkt stryks.

4.7

Artikel 39a innebär ingen förenkling i egentlig mening, utan endast ett försök till kodifiering – i linje med artikel 15 i direktivet om uppköpserbjudanden – av en bestämmelse som endast förekommer i några länder: en ”majoritetsaktieägare”, dvs. en aktieägare som äger en kvot som är lika med eller större än 90 % av ett börsnoterat bolag, kan tvinga minoritetsaktieägare att till honom eller henne sälja sina aktier ”till ett skäligt pris”. Medlemsstaterna kan höja den kvoten till högst 95 %. I ingressen till direktivförslaget talas om ”majoritetsaktieägare” också då det finns flera aktieägare, medan artikelns formulering antyder att det rör sig om en enda aktieägare. Denna tvetydighet måste klargöras i den slutliga texten.

4.7.1

En liknande bestämmelse har som nämnts ovan kodifierats i direktivet om uppköpserbjudanden, men det aktuella fallet är något annorlunda. Här saknas de garantier för öppenhet som är förbundna med ett uppköp samt förutsättningarna för uppköpet. Medan det otvivelaktigt ligger i majoritetsaktieägarnas intresse att kontrollera bolaget till 100 %, särskilt om det finns en minoritet som bromsar eller söker strid, kan minoritetsaktieägarna göra en annan och helt motsatt bedömning beroende på omständigheterna och den specifika situationen. En aktieägare utan inflytande på bolagets styrning skulle kunna acceptera att sälja sin aktiepost på fördelaktiga villkor, förutsatt att de är gynnsammare än vid en försäljning på börsen. Men om aktierna ger en god vinst eller har goda tillväxtutsikter skulle en investerare/aktieägare kunna vilja behålla sin aktiepost, och varför skulle han eller hon då tvingas göra sig av med den? Medan en minoritetsaktiepost på 10 % vanligtvis inte är till hinder för företagets styrning måste man ändå erkänna varje aktieägares valfrihet. Å andra sidan kan man inte utesluta undantagsfall där företagets styrning kräver kontroll över samtliga aktier. Endast i dessa fall skulle bestämmelsen i fråga vara berättigad, och då med tillsynsmyndighetens tillstånd.

4.8

Med artikel 16 i direktivet om uppköpserbjudanden som modell är artikel 39b en avspegling av föregående artikel. Minoritetsaktieägarna kan, individuellt eller gemensamt, tvinga majoritetsaktieägaren att köpa deras aktier, också här ”till ett skäligt pris”. Synpunkterna i föregående punkt gäller även här. Också i detta fall bör de behöriga myndigheterna ge sitt samtycke till ett säljtvång endast om det kan bevisas att försäljningen är nödvändig, med undantag för de fall då en försäljning sker när företaget väntas få en ogynnsam utveckling.

4.8.1

Kommitténs slutsatser vad gäller de två ovannämnda fallen grundar sig på vår rättvisesyn och på respekten för allmänna rättsprinciper. Aktieägarnas valfrihet måste bevaras helt och fullt och får inte begränsas av överväganden som går emot deras intressen, utom när det finns välunderbyggda tvingande skäl för detta.