30.4.2004   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 112/83

1.1

Många undersökningar och offentliga rapporter visar att mycket redan görs för att exempelvis rena vatten och luft, men det står klart att det krävs avsevärda insatser både i dagens medlemsstater och i anslutningsländerna för att bibehålla människans existensgrundvalar och det europeiska naturarvet, följa gällande miljölagar och styra Europa mot hållbar utveckling.

1.2

Det är välkänt att miljötekniken har en viktig roll när det gäller att lösa vissa miljöproblem. Medveten om detta har kommissionen utarbetat ”Europeiska unionens handlingsplan för miljöteknik” (1), som nu diskuteras med berörda institutioner och det organiserade civila samhället. EESK har välkomnat detta steg eftersom miljötekniken (t.ex. renings- och filtreringsanläggningar) har lett till betydelsefulla framsteg inom miljöskyddet under de senaste åren och årtiondena. Det gäller både fasta anläggningar som industrianläggningar eller kraftverk och mobil utrustning.

1.3

Att gränsvärden för bilavgaser fastställts, och skärpts, är ett exempel på kontinuerlig teknisk vidareutveckling av en teknik som lättar trycket på miljön. Detta exempel visar också

1.4

Miljötekniken har följaktligen blivit en viktig komponent i miljöpolitiken. Men i de fall där det inte gått att nå tillräcklig framgång med tekniska lösningar krävs det strukturella förändringar. I detta yttrande begränsar kommittén sig till att belysa miljötekniksektorn under olika aspekter.

1.5

Miljötekniken är ju inte bara betydelsefull utifrån miljöpolitiska resonemang. Vetenskap och industri på området har numera blivit en viktig samhällsekonomisk och sysselsättningsskapande faktor. För närvarande omsätts över 183 miljarder euro i Europa i detta sammanhang (2). Därför har EESK redan välkomnat det meddelande som kommissionen lagt fram om utarbetandet av en handlingsplan för miljöteknik (3).

1.6

Tidigare erfarenheter visar att det precis som i många andra ekonomiska sektorer finns otillräckliga finansieringsresurser på miljöteknikens område för att inom önskvärda tidsramar genomföra alla projekt som identifierats och betraktats som nödvändiga. Det finns således många miljöpolitiskt nödvändiga åtgärder som inte kan realiseras.

1.7

Inom ramen för detta yttrande är det inte möjligt, och inte heller avsikten, att generellt kommentera läget och utvecklingen för miljön och miljöskyddet i anslutningsländerna. Situationen är alldeles för komplex för att man skall kunna redovisa enbart positiva eller enbart negativa aspekter av miljöutvecklingen. Det är entydigt att många av de direkt iakttagbara (lokala) miljöbelastningarna i anslutningsländerna delvis kunnat förvärras kraftigt på senare år. Däremot har andra, mindre direkt iakttagbara miljöproblem tillkommit (4). Det går emellertid inte att komma ifrån att det nu gått att reducera många direkta hälsorisker genom stängning av särskilt miljöpåfrestande industrier och tillämpning av teknik som avlastar miljön.

1.8

Ändå kvarstår det mycket att göra för att uppfylla de miljönormer som föreskrivs i EU-lagstiftningen. Det krävs investeringar i miljöinfrastrukturen på ungefär 80–110 miljarder euro för att omsätta gemenskapens regelverk i de central- och östeuropeiska staterna (5). Men pengar är det ont om även i anslutningsländerna. De statliga miljöinvesteringarna konkurrerar här direkt med andra statliga uppgifter som socialpolitik, utbildning, infrastruktur osv. Även i fråga om industrins eller allmänhetens investeringar gäller principen att man i möjligaste mån skall undvika felaktig tilldelning av resurserna. Det gäller alltså att utnyttja till buds stående medel så effektivt som möjligt och söka efter effektiva lösningar med gynnsamma kostnader.

1.9

I detta yttrande kommer vi därför att behandla miljöteknik i de central- och östeuropeiska staterna. En stor del av exemplen i yttrandet är hämtade från Polen. Dels är Polen det största anslutningslandet, och en avsevärd del av framtidens EU-stöd kommer att gå dit. Polen präglas också, som knappast något annat anslutningsland, av starka skillnader mellan stadsregioner och landsbygd. Yttrandet kommer att visa att detta är i hög grad relevant för miljöteknikområdet. Som nästan inget annat anslutningsland ställs Polen också inför fortsatta extrema omvälvningar inom industrisektorn. Och slutligen har Polen valts som exempel för att EESK kan se tillbaka på långvarigt samarbete med landet på miljöskyddsområdet.

1.10

De kommentarer och krav som framförs i detta yttrande är emellertid tillämpliga på samtliga anslutningsstater och gäller även många av dagens medlemsstater.

1.11

Europeiska unionen har redan de senaste åren, under föranslutningsskedet, satsat finansiellt på miljöinvesteringar i anslutningsländerna. Detta är en viktig och välkommen skillnad jämfört med EU:s tidigare utvidgningar. Med sitt finansiella stöd understryker kommissionen hur miljöskyddet växer i betydelse. Hittills har man bl.a. förfogat över Phare- och Ispa-programmen, delvis också Sapard. Här måste man notera att kommissionen gång på gång konstaterat svårigheter med att utnyttja medlen.

1.12

Under åren 1995–2000 tilldelades miljösektorn 398,2 miljoner euro ur Phareprogrammet och 460,2 miljoner euro ur Ispa. Det gällde till största delen vattenprojekt (omkring 82,3 % av de totala medlen), följt av projekt på avfallsområdet (15,7 % av medlen) och bekämpning av luftföroreningar (2 %) (6). Under dessa sex år fick Polen totalt 233,4 miljoner euro (alltså omkring 40 miljoner per år i genomsnitt).

1.13

Här skall hänsyn tas till att Ispaprogrammet inrättades först i och med år 2000. Sedan dess går omkring 500 miljoner euro från Ispa till miljöinvesteringar i de central- och östeuropeiska staterna. Av detta får Polen mellan 30 och 37 %.

1.14

Det finansiella stöd som EU ställt till förfogande har säkert varit värdefull hjälp för anslutningsländerna, men det skall sägas att länderna själva svarat för huvuddelen av finansieringen och att de måste göra det även i framtiden. ”Phare- och Ispa-medlen kan bara täcka en mindre del av anslutningsländernas finansieringsbehov på miljöområdet: 1,1 % av totalbehovet inom vattensektorn, 0,75 % i avfallssektorn och bara 0,03 % i luftsektorn, enligt uppgifter från EU:s revisionsrätt” (7).

1.15

Fram till och med år 2000 låg oftast det totala utlandsbiståndet för finansiering av miljöåtgärder i Polen på ”bara” omkring 5 % av alla miljöskyddsinvesteringar. EU:s bidrag utgjorde bara en del av detta.

1.16

Detta läge kommer emellertid att ändras väsentligt efter anslutningen. Av de 7,3 miljarder euro i strukturfondsmedel som Polen skall få från EU under åren 2004–2006 kommer 545 miljoner euro att utgå som miljöåtgärder, enligt uppgift från det polska miljöministeriet. I Ispaprogrammets ställe träder då Sammanhållningsfonden in, som svarar för knappt 7,6 miljarder euro under åren 2004–2006. Av detta bör Polen få mellan 45 och 52 %, således mellan 3,4 och knappt 4 miljarder euro. Som bekant spaltas Sammanhållningsfonden upp i hälften miljö- och hälften transportinvesteringar. Polen kommer alltså i framtiden att förfoga över mellan 1,3 och 1,5 miljarder euro per år i EU-medel för miljöområdet.

1.17

Utnyttjandet av EU-medlen till miljöskydd i anslutningsländerna har hittills varit allt annat än optimalt. Om det i framtiden kommer att finnas väsentligt mer pengar måste man ännu noggrannare än hittills se till att dessa avsevärda summor satsas på ett effektivt sätt och inte slösas bort i illusoriska tillväxtplaner eller illa anpassade projekt, exempelvis genom teknik som är onödigt avancerad och kostsam. EU:s revisionsrätt tog i sin specialrapport nr 5/2003 om finansiering av miljöprojekt i ansökarländerna bland annat upp kritiken om att man gång på gång godkänt projekt där det fanns risk för överkapacitet, och därmed risk för oekonomiskt utnyttjande av EU-medlen och onödigt höga driftskostnader. Som ett av flera exempel tog rapporten upp vattenreningsverket i Szczecin, som bara utnyttjas till 40 % av kapaciteten.

2.1

Enligt EESK:s uppfattning kan miljöteknik ”efter behov” ha en mycket viktig roll

2.2

”Efter behov” innebär för kommittén att man måste söka lösningar i varje enskilt fall som inte bara inriktas på det tekniskt genomförbara eller den tekniska effektiviteten, utan i högsta grad väger in situationen på ort och ställe och även läget för de människor som bor där.

2.3

Vi skall nu förtydliga med några exempel vad EESK avser:

2.3.1.1

När Polen slutgiltigt övergav sitt kommunistiska förflutna i slutet av 1980-talet fick miljöskyddet mycket stor betydelse inom politiken. Det är inte överraskande, för många drabbades i hög grad av extrema miljöbelastningar, framför allt från industrianläggningar men också från den koleldade bostadsuppvärmningen.

2.3.1.2

I Kraków gjordes undersökningar om hur man kunde reducera svaveldioxidbelastningen, som inte bara påverkade människornas hälsa utan också i stor skala förstörde de kulturellt och arkitektoniskt utomordentligt värdefulla husfasaderna. En av de första åtgärder som planerades var storskalig sanering av två kraftverk.

2.3.1.3

Alternativa kalkyler som utarbetats parallellt hade emellertid också visat att samma finansiella satsning som den tekniska upprustningen av kraftverken krävde skulle ha gett dubbelt så hög spareffekt i fråga om svaveldioxid om man i stället hade bytt ut de gamla kolkaminerna i bostäderna och satt in energisparåtgärder i husen (isolering, värmeisolerande fönster osv.).

2.3.1.4

Dessa åtgärder hade samtidigt gett befolkningen på platsen bättre boendeförhållanden och främjat hantverket lokalt, och därmed bidragit betydligt mer till att dra igång den lokala konjunkturen. Trots detta finansierade man saneringen av kraftverken, vilket säkert helt och hållet berodde på den utländska storindustrins intressen. Den fick till slut stora delar av uppdraget.

2.3.2.1

För närvarande gör Polen mycket stora och positiva ansträngningar för att förbättra avloppsvattenreningen. Man började huvudsakligen i storstäderna med konstruktion eller sanering av reningsverk, och nu sätts också många planer och anläggningsarbeten igång på mindre orter, eller har redan avslutats.

2.3.2.2

För glesbefolkade landsbygdsområden är det både av tekniska och finansiella skäl mindre lämpligt med de centrala lösningar som utan tvekan är förnuftiga i tätbefolkade centra. Trots detta planeras nästan undantagslöst lösningar med senast tillgängliga teknik.

2.3.2.3

Ett exempel på detta är kommunen Sokoły i vojvodskapet (länet) Podlasie i nordöstra Polen. Kommunen täcker 160 km2 och har 29 kommundelar som man planerar skall anslutas till det reningsverk som för närvarande byggs i centralorten.

2.3.2.4

Vid sidan av uppförandet av själva den tekniska anläggningen är avloppsledningarna alltid en av de största investerings- och underhållsposterna. I det polska nationella programmet för avloppsvattenhantering från december 2003 framgår det tydligt att bara 1/3 av investeringarna går till konstruktion eller modernisering av reningsanläggningarna medan 2/3 krävs för ledningarna. I detta fall planeras tryckledningar (med motsvarande kostnadsintensiva pumpstationer) för att transportera avloppsvattnet till det centrala reningsverket. I befolkningscentra ligger de specifika ledningslängderna på i regel 0,5–2 meter per invånare, och i landsbygdsområden är det i vissa fall godtagbart med upp till 5–10 meter per invånare. I detta fall ligger planerna på delvis långt över 20 meter, delvis upp till 40 meter ledning per invånare, och då är inte anslutningarna till de enskilda husen medräknade.

2.3.2.5

Avloppsplanerarnas förslag kan inte på något sätt betraktas som en lösning som är anpassad till förhållandena ute på fältet. Den erbjudna lösningen erinrar starkt om den felplanering på avloppsområdet som realiserades efter återföreningen i Östtyskland. Den har lett till skyhöga avloppsavgifter och utgör nu en reell lokaliseringsnackdel. Även där inleds projekt som bygger på illusoriska tillväxtförväntningar men också på felaktig tillämpning av storskaliga strukturer på landsbygdsregioner.

2.3.2.6

Illa anpassade lösningar resulterade i mycket höga avloppsavgifter som skadar de berörda regionernas ekonomiska utveckling i dubbel bemärkelse: Dels hade det gått att utnyttja de pengar som måste gå till höga avloppsavgifter till den ekonomiska utvecklingen på andra områden, dels kan höga avloppsavgifter avskräcka kommersiella företag med stort vattenbehov från att lokalisera sig där.

2.3.2.6.1

Enligt den beskrivning som gjorts av en paraplyorganisation för lokala aktionsgrupper mot dyra avloppsprojekt i delstaten Thüringen formligen exploderade kostnaderna för vatten- och avloppssamfälligheterna efter det att investeringarna delvis fått stöd med strukturfondsmedel. Friedrichsroda kommun skickade exempelvis nyligen ut specifikationer till invånarna om anslutning till vattenförsörjning och avlopp på en nivå över 10 000 euro, i ett fall till och med 99 000 euro (8). Först hade man gjort avloppsplanerna attraktiva för medborgarna, bl.a. med hänvisning till höga investeringsbidrag, men nu blir de upprörda över de följdkostnader som tidigare förtegs.

2.3.2.7

I sammanhanget erinrar kommittén om EU:s revisionsrätts kritik. Rätten rapporterar inte bara om överdimensionerade avloppsprojekt utan också om snarast inkompetenta konsulter som köper in dyra ”färdigpaketerade” projekt.

2.3.2.8

Exemplet Mirosławice (i Trzebiatóws kommun vid Östersjökusten) visar att man faktiskt, som EESK befarat, gång på gång gör sådana felplaneringar och att de fall som revisionsrätten redovisat inte är undantag. Det kan sedan få grava konsekvenser även för tillämpningen av anpassad teknik. I Trzebiatów utnyttjades stödmedel till ett överdimensionerat vattenreningsverk. I kommundelen Mirosławice ville Tysklands statliga miljöstiftelse stödja ett demonstrationsprojekt med konstruktion av en naturnära reningsanläggning som utvecklats speciellt för mindre orter vid Östersjökusten. Efter två års projektförberedelser, och trots att kommunen gett sitt godkännande och att byggnadslov hunnit ges, hoppade kommunen till slut av projektet eftersom man konstaterade att det centrala reningsverk som strax tidigare byggts i Trzebiatów på grund av överdimensionering hade akut behov av att fler orter anslöt sig för att fungera effektivare. Projektet med tillämpning och demonstration av en decentraliserad, behovsanpassad avloppshanteringslösning fick falla.

2.3.3.1

Enligt det gamla ordspråket är ju nöden uppfinningarnas moder. Reningsverksföreståndaren i den nordostpolska kommunen Zambrów har (än så länge) inte tillgång till de finansiella medel som skulle behövas för att installera en teknisk bearbetningsanordning för avloppsslam. Hans lösning är att delvis kompostera avloppsslammet, och för detta använder han sig av kompostmaskar – som han ser som sina ”trognaste och effektivaste medarbetare”. Till en del sprids avloppsslammet ut på vassbäddar i reningsverket som utvecklats till formliga naturparadis. Denna kompost används gärna av lantbrukare och övriga befolkningen på grund av dess jordförbättringsegenskaper (9). Kostnaderna för avloppsslamåtervinningen i Zambrów uppgår till endast 5 % av de kostnader som gäller för reningsverk som använder sig av tekniska lösningar för att hantera och göra sig av med avloppsslam. En avgörande faktor, och som också ingår i denna ”miljöanpassning”, i fallet Zambrów är att avloppsslammet inte innehåller några skadliga ämnen (något som dock inte kan sägas gälla för många andra landsbygdsområden i anslutningsländerna). Detta gör att kommunen Zambrów har de lägsta avloppsvattenkostnaderna i regionen. Men trots att denna kommun förfogar över en effektiv och kostnadsmässigt fördelaktig avloppsvatten- och avloppsslamhanteringsanläggning lyfts den lösning som reningsverksföreståndaren själv har utvecklat inte särskilt ofta fram som modell.

2.3.3.2

EESK vill framhålla att det just för landsbygdsområden finns (miljöanpassade) reningsmetoder som fungerar mycket bra i praktiken och som inte orsakar några avloppsslamproblem, t.ex. i reningsverk med vattenväxtbäddar.

2.3.4

Ytterligare exempel på miljöanpassad teknik – utan minsta anspråk på fullständighet – utgörs av bl.a. lokala energiproduktionsanläggningar.

2.3.5

Tyskland, som sedan några år tillbaka satsar på ökad användning av förnybar och därmed koldioxidneutral energi, kan ses som ett exempel på hur miljöanpassad teknik på ett positivt sätt kan kopplas till såväl miljöintressen som sysselsättningseffekter.

2.3.6

I Tyskland används i dagsläget mer stål till vindkraftverksbyggen än inom varvsindustrin. I vissa struktursvaga områden, t.ex. Ostfrisiska öarna, har flera tusen (!) nya arbetstillfällen kunnat skapas tack vare vindkraften.

2.3.7

För lantbrukarna i Tyskland blir samtidigt biogasanläggningar en allt lönsammare ny källa till extrainkomster. Skolor och andra offentliga byggnader kommer allt mer att värmas upp med lokalt producerad förnybar energi, t.ex. flis – i stället för med traditionella fossila bränslen som olja eller gas som måste importeras långa sträckor. Bara i ”kolstaten” Nordrhein-Westfalen har hittills över tusen pelletsförbränningsanläggningar tagits i bruk, något som inte bara avlastar miljön, utan även skapar nya arbetstillfällen.

2.3.8

För att driva en flisvärmeanläggning, som kan värma t.ex. rådhus, skolor, kommunhus, ålderdomshem och sjukhus i en mindre stad, behövs det ofta tre, fyra eller t.o.m. fem lantbrukare för att avverka klenvirke, hacka det till flis och ombesörja transport till anläggningen.

2.3.9

Även i länder som t.ex. Österrike och de nordiska länderna kan man notera en boom för utbyggnad och drift av träpelletsanläggningar, medan det däremot i anslutningsländerna ännu så länge knappast finns några anläggningar alls för förnybar energi.

3.1

EESK rekommenderar att kommissionen inom ramen för den planerade strategin för att främja miljöteknik ingående undersöker orsakerna till de stora skillnaderna när det gäller användning av miljöanpassad teknik. Kommittén är naturligtvis medveten om att inte minst de ekonomiska grundförutsättningarna måste vara de rätta. Särskilt i länder där kolindustrin fortfarande subventioneras starkt, samtidigt som alternativa energiformer inte får tillräckligt stöd (som i Polen) är det i viss mån inte ens ekonomiskt försvarbart med energisparande åtgärder.

3.2

Förutom det faktum att det saknas rättslig grund bör man särskilt även påtala de jämförelsevis dåliga finansieringsvillkoren. Med räntesatser på upp till 20 % blir investeringar inte alltid lönsamma på kort sikt, trots en betydande energibesparingspotential. Olika (privatfinansierade, fondknutna etc.) kontrakteringssmodeller skulle därför kunna få stor betydelse och bör främjas ytterligare.

3.3

Med tanke på att man skall främja en hållbar utveckling måste det också ligga i kommissionens intresse att undersöka de brister som fortfarande står i vägen för tillämpningen av miljöanpassad teknik och därigenom hjälpa till att åtgärda dessa brister.

3.4

För övrigt bör man i samband med detta inte bara koncentrera sig på anslutningsländerna, utan helt klart även ta sig en titt på de nuvarande medlemsstaterna. Det visar sig då att det vid sidan av de ekonomiska grundförutsättningarna även finns andra viktiga faktorer. Med stort intresse har EESK sålunda inom ramen för sitt arbete kunnat konstatera att det inom EU där de olika medlemsstaterna haft så gott som samma utgångsläge ändå har lett till mycket stora skillnader när det gäller användning av miljöanpassad teknik. I exempelvis Grekland har vid det här laget nästan varje hus en solcellpanel (för varmvattenproduktion, men allt oftare även för elproduktion) på taket, medan man i Italien eller Spanien inte träffar på sådana paneler i alls lika stor utsträckning.

3.5

Även om sådana initiativ i t.ex. Polen och andra central- och östeuropeiska länder ännu så länge ligger i sin linda kan dessa länder ändå redan nu dra nytta av den ökande användningen av miljöanpassad decentraliserad teknik i de övriga länderna inom EU. I Polen har ett antal träpelletstillverkningsanläggningar tagits i bruk, vars produktion dock nästan uteslutande är ämnad för export till Sverige, Finland och Österrike.

3.6

EESK vill betona att man i detta sammanhang inte endast bör uppmärksamma klassisk miljöteknik, utan även miljöanpassad teknik på områden som man kanske inte direkt uppfattar som närliggande områden, eftersom även denna teknik kan ge mycket positiva miljö- och regionalpolitiska effekter.

3.7

Exempelvis mindre ysterier och gårdsmejerier, som i många medlemsstater har blivit symbol för regionala specialiteter och regional identitet, är i Polen än så länge någonting okänt. Företrädare för olika myndigheter har t.o.m. fått den uppfattningen att EU:s regler förbjuder etablering och drift av småysterier. Sådana decentraliserade bearbetningsanläggningar har dock inte bara betydelse för det lokala jordbruket och för det lokala hantverket. Indirekt bidrar de även till att stabilisera den regionala ekonomin och till jordbruksproduktionen och därmed även till att natur och miljö bevaras.

3.8

De exempel som valts här får dock inte förstås på så sätt att EESK skulle vara emot storskaliga lösningar på miljöteknikområdet. Det råder inget tvivel om att även storskaliga lösningar i vissa fall kan vara miljöanpassade lösningar. När man t.ex. vet att Budapest står för hälften av föroreningarna som går ut i Donau i Ungern varken kan eller vill man gå emot ett storskaligt reningsverk. EESK vill snarare framhålla att man måste försöka hitta den lösning som är bäst anpassad till de lokala förhållandena, så att man

3.9

EESK vill därför varna lite för den ”fascination” för storskaliga projekt som i vissa fall kunnat konstateras, och som i de central- och östeuropeiska länderna eventuellt kan tillta med de kommande årens tillskott av finansiella medel som nämns ovan. Det är dock inte EESK:s sak att ”förhindra” någonting, utan snarare att leda in utvecklingen på rätt väg.

3.10

Kommittén beklagar att det i anslutningsländerna saknas breda kunskaper om miljöanpassad teknik och att de (mycket få) ingenjörsfirmor som finns och de tillståndsgivande myndigheterna föredrar storskaliga lösningar – tyvärr även i de fall då sådana lösningar inte är lämpliga. Följden blir ofta betydligt dyrare investeringar, något som för ingenjörsfirmorna innebär påtagligt gynnsamma konsekvenser för deras arvoden. Till detta kommer dessutom att man med ”etablerad” teknik tror sig vara på den ”säkra sidan” när det gäller de miljöeffekter man vill uppnå.

3.11

Ett sådant handlingssätt styr även ofta på förvaltningsnivå – alltifrån Europeiska kommissionen och ända ner till de kommunala myndigheterna. En koncentration på färre storprojekt är dessutom förenat med mindre administrativ belastning – redan i Bryssel saknas ofta de personella resurser som behövs för att man skall kunna gå över till miljöanpassade och ofta tekniskt sett småskaligare lösningar. Att de nationalekonomiska kostnaderna för ett sådant tillvägagångssätt mångfaldigt överstiger de ökade personalkostnader det skulle bli fråga om verkar inte intressera någon. En annan faktor är att storskaliga anläggningar ofta inte skulle behöva några stora stödinsatser, eftersom de till skillnad från medelstora och mindre kommuner lättare kan hitta privata investerare.

3.12

I de tidigare starkt centralistiskt präglade anslutningsländerna är det säkert så att tron på centraliserade uniforma lösningar inte har övergivits helt överallt.

3.13

De nämnda exemplen visar att man med miljöanpassad små- eller medelstorskalig teknik för att få bukt med lokala miljöproblem kan uppnå samma, eller ibland t.o.m. bättre resultat till en lägre kostnad. Sådan miljöanpassad teknik

3.14

Trots detta har miljöanpassade och kostnadsmässigt fördelaktiga lösningar besynnerligt nog en snarast negativ image.

4.1

Under de kommande åren kommer således omfattande stödmedel att utgå till miljöinvesteringar i anslutningsstaterna. Hur de utnyttjas kommer i första hand att vara avhängigt av de beslut som fattas av de ansvariga i dessa stater.

4.2

EESK är medveten om att det inte kommer att finnas några direkta begränsningar från EU:s sida om anslutningsstaterna överväger att sätta in behovsanpassad miljöteknik. Men det räcker inte med detta. Kommittén anser att det behövs aktivt stöd med både sakkunskap och finansiering.

4.3

Kommittén understryker att möjligheterna att sådan teknik sätts in i högre grad kommer att öka först när

4.4

Allt fler beslut om miljöinvesteringar kommer i framtiden att fattas på lokal nivå. Beslutsfattare, särskilt i mindre kommuner, som inte har sakkunnig personal är nästan alltid hänvisade till extern fackkunskap för planeringen och senare genomförandet av investeringarna. De kontrakterade ingenjörsfirmorna saknar till viss del kunnandet – till viss del också viljan – när det gäller att erbjuda behovsanpassade och billigare lösningar som är social- och miljöpolitiskt bättre än ”senast tillgängliga teknik”. Till syvende och sist räknas deras prestationer i regel efter byggnationsvolym, inte efter om det om det handlar om den lösning som på sikt är gynnsammast och bäst anpassad till lokala förhållanden.

4.5

Det är inte sällsynt att planerarna även har kopplingar till byggföretag eller firmor som levererar teknik. Man skall inte underskatta det intresse som både planerare, näringsliv och även politikerna har av större ”färdigpaketerade” projekt. Systemet för uträkning av arkitekters och ingenjörers honorar bäddar för sådana, och byggnadsindustrin är intresserad av stora uppdrag. Det är inget undantagsfall att en producent av avloppsrör säger till en ung tekniker: ”Naturligtvis får man förtjänst på varenda meter!” Och det spektakel som förväntas omkring ett representativt invigningsfirande av ett storprojekt, med TV och press, kan verka mer lockande för en eller annan kommunpolitiker än att genomföra 20, 50 eller 100 småprojekt som knappt märks.

4.6

Det är vanligare än man kan tro att felaktiga uppgifter meddelas, medvetet eller omedvetet. EESK har exempelvis fått information om fall där man förklarade för de politiska beslutsfattarna att EU-lagstiftningen inte tillät några andra lösningar än ett centralt reningsverk med anslutning av alla kommundelar. Även om det här givetvis handlar om felaktig information är detta en belysning av problemet med brist på kunskap.

4.7

Till detta kommer andra, delvis praktiska och delvis psykologiska, aspekter: Att bygga med ”senast tillgängliga teknik” är ofta ganska lätt – det är raka vägen från ritbrädet på ingenjörsbyrån. Decentraliserade, behovsanpassade lösningar kräver ofta mer planeringsarbete, mycket mer detaljkännedom och ofta en stark vilja att genomföra dem, samtidigt som belöningen kan väntas bli lägre. Vem vill ta en svårare väg om den enkla dessutom kan löna sig bättre? I fråga om de storskaliga tekniska lösningar som erbjuds med senaste teknik känner sig både planerare och politiska beslutsfattare ”på den säkra sidan”. Man litar inte utan vidare på smålösningar, som ofta snarare betraktas som ”dåliga”, primitiva och osäkra. Hur skulle (se exemplet Zambrów under punkt 2.3.3) en simpel reningsverksarbetare kunna utveckla något som ingenjörerna inte kommer på (eller vill komma på)?

4.8

Det är särskilt viktigt att informera och utbilda både de politiskt ansvariga och ingenjörsföretagen. Kommissionen borde reflektera över att exempelvis etablera oberoende ”kompetenscentrum för behovsanpassad teknik” i anslutningsländerna. En uppgift för sådana centrum skulle kunna vara att organisera den överföring av know-how som krävs och svara för rådgivning till kommunala beslutsfattare, men också till det civila samhället, och således på sätt och vis stimulera efterfrågan på behovsanpassad miljöteknik. I vissa fall skulle de kunna spela en roll i förvaltningen av speciella stödfonder (se punkt 4.16 och följande).

4.9

Detta arbete i kompetenscentrum kan understödjas av en europeisk databas, som eventuellt byggs upp och förvaltas med Europeiska miljöbyråns medverkan, med förteckningar över kostnadseffektiv, behovsanpassad miljöteknik som enligt EU:s uppfattning visat sig fungera. På så sätt skulle den få en sorts ”godkännandestämpel”. De riktlinjer för alternativa avloppsreningsprocesser som GD Miljö har gett ut kan ses som ett steg i denna riktning.

4.10

Ingenting ger större intryck, och är förnuftigare när det gäller att eliminera misstron mot behovsanpassad miljöteknik, än att få studera praktiska exempel. Borgmästaren i Sokoły kommun (se punkt 2.3.2.3) satte stopp för sina avloppsplaner som gick ut på att ansluta alla kommundelar till den centrala anläggningen när han hade fått titta på fungerande alternativ (11).

4.11

EESK anser att också utbud och överföring av teknik ”efter behov” bör vara avpassade efter verkliga behov. I synnerhet bör de stödjas av åtgärder som syftar till att bygga upp det sociala samförstånd som inte alltid finns mellan befolkningen och den lokala förvaltningen.

4.12

Därför bör det skapas vägar för information, samråd och deltagande som inbegriper aktörer i näringsliv och samhälle och medborgarna.

4.13

Det kan också vara lämpligt att främja partnerskap mellan regioner eller kommuner som har genomfört intressanta experiment när det gäller miljöanpassad teknik, och regioner eller kommuner i de nya medlemsstaterna som befinner sig i liknande (eller helt annorlunda!) situationer. Dessutom borde man ge viss prioritet åt projekt som inom ramen för Interreg eller andra gemenskapsprogram integrerat främjandet av behovsanpassad miljöteknik.

4.14

I anslutning till den europeiska handlingsplan för miljöteknik som håller på att utvecklas reflekterar man över hur man skall kunna undanröja hindren för spridning av EU:s miljöteknik. Utbildnings- och demonstrationsprogram är ett angreppssätt som EESK skulle ställa sig positiv till. Men även här kommer det an på uppläggningen. Det är inte alltid som besöksprogram är inriktade på att bara visa de förnuftigaste lösningarna. Rena försäljningsaspekter står inte sällan i förgrunden.

4.15

Kommissionen har fog för att konstatera att den inte generellt utesluter behovsanpassad miljöteknik från några stödmöjligheter. Men det kan kritiseras att exempelvis projekt som skall få stöd ur Sammanhållningsfonden måste visa upp en minsta investeringsvolym på 10 miljoner euro för att över huvud taget komma i fråga. Därmed är det många högeffektiva småprojekt som inte kan få stöd på upp till 85 % av investeringssumman.

4.16

Analysen av hittillsvarande stödpraxis visar entydigt att de större städerna än så länge har prioriterats. Det är lätt att begripa eftersom man där kunnat uppnå en stor, koncentrerad avlastning av miljön med motsvarande investeringar, och eftersom exempelvis avloppsdirektivet främst behandlar rening av avloppsvatten i större städer. Parallellt med detta måste man ändå förmedla idéer om hur behovsanpassad teknik kan främjas, för växlarna ställs in i dag för framtida investeringar.

4.17

Kommittén är fullt medveten om att det inte bara är storstadsprojekt som får stöd ur Sammanhållningsfonden. Det förekommer till exempel också att avloppsreningskoncept omsätts till en distriktsorganisation för vattenförsörjning. En gruppbehandling av mindre projekt är också tänkbar men förekommer sällan. Eftersom beslutet om tilldelning av sammanhållningsmedel fattas i Bryssel rekommenderar kommittén att stödansökningarna skall kompletteras med en begriplig kalkyl över kostnaderna (för investeringar och underhåll) avseende centrala, halvcentrala och decentraliserade tekniska lösningar. Genom att förslagsställarna åtminstone i grova drag förutsätts studera alternativa modeller skulle man kunna bidra till betydande resursbesparingar i investeringsfasen och undvika höga följdkostnader.

4.18

I Polen finns det diverse finansieringsmöjligheter för miljöåtgärder, i princip även för mindre investeringar: nationella, regionala och till viss del lokala miljöfonder, ”ekofonden” (12) m.m. I framtiden kommer dessa fonder emellertid att i högre grad användas till att skaffa fram nödvändiga medel till de projekt som samfinansieras av EU. Det innebär konkret att man kan förmoda att det inte kommer att bli lättare att finansiera behovsanpassad miljöteknik, även om den ofta har kort avskrivningstid och ger de lägsta följdkostnaderna på sikt.

4.19

Därför föreslår EESK att man också överväger att binda vissa resurser till speciellt investeringar i anpassad teknik. En bestämd procentsats av medlen från Sammanhållningsfonden skulle till exempel kunna reserveras för projekt under en viss investeringsvolym. Det säger sig självt att de projekt som finansieras på detta sätt inte längre kan beviljas enbart av kommissionen, men en sådan specialfond skulle vara en milstolpe för spridningen av idéer om behovsanpassad teknik.

4.20

I samband med utarbetandet av detta yttrande har vi på nytt diskuterat ett kriterium som bl.a. förre ordföranden för EU:s revisionsrätt professor Bernhard Friedmann på sin tid tog upp, nämligen att man inte längre skulle bevilja några ”förlorade” bidrag utan i stället krediter (13) (med låg eller ingen ränta).

4.20.1

Hittillsvarande praxis leder ju till att exempelvis anläggning av reningsverk i vissa kommuner får stöd medan andra kommuner inte får något eftersom medlen är begränsade. I princip leder detta till orättvisor. På miljöområdet betyder det att just (de fattigare) landsbygdskommunerna distanseras ännu mer av (de i regel rikare) städerna på grund av hittillsvarande stödpraxis.

4.20.2

Om medlen däremot inte skulle utgå som bidrag utan som krediter från en rullande fond kunde man inte bara sätta igång fler projekt. Ytterligare en nyttig aspekt kunde vara att lånade pengar eventuellt hanteras med större försiktighet och ansvar.

4.20.3

Ett problem som exempelvis i Polen skulle kunna försvåra en omstrukturering av stödprogrammen består i kommunernas tidigare skuldsättning. Den höga skuldsättningen hindrar ofta redan i dag förberedelserna för investeringar i syfte att omsätta EU:s krav på lokal nivå. År 2001 uppgick de självstyrande förvaltningarnas skuldsättning i Polen till 12,3 miljarder zloty (3 miljarder euro), och år 2002 till 15,4 miljarder zloty (ca 4 miljarder euro), med stigande tendens. Det betyder att många kommuner har nått den tröskel för skuldsättning som lagen tillåter och inte längre kan ta upp några krediter.

4.21

För privata investeringar i behovsanpassad teknik (t.ex. energisparåtgärder, utbyggnad av förnybar energi, alternativa byggnadsmaterial och konstruktioner) skulle en sådan rullande specialfond kunna vara en intressant variant för lån till låg eller ingen ränta. Man bör överväga en koppling till de kompetenscentrum som föreslagits.

4.22

En möjlighet att mobilisera mer finansiella resurser är att den privata sektorn medverkar när det gäller att svara för offentliga tjänster (offentlig-privata partnerskap).

4.23

Denna partnerskapsmodell innebär emellertid inte bara möjligheter utan också risker. En felavvägd partnerskapsmodell kan exempelvis medföra avsevärda prisökningar. I Ungerns huvudstad Budapest blev det till exempel stora konflikter mellan det privata entreprenörföretaget och stadsstyrelsen efter enorma prishöjningar på över 200 %.

5.1

Miljötekniken spelar en betydelsefull roll när det gäller att reducera belastningen på miljön och i samband med den hållbara utvecklingen.

5.2

För att undvika felaktig resurstilldelning är det viktigt att verkligen se till att man alltid väljer en lösning som är bäst anpassad till den specifika situationen.

5.3

Behovsanpassade lösningar kan visserligen till viss del medföra högre planeringskostnader, men i investerings- och driftsfasen kan stora belopp sparas in, och på sikt kan fler arbetstillfällen skapas. De sparade beloppen skulle kunna avlasta både offentliga och privata budgetar. Anpassad miljöteknik är således en nödvändighet.

5.4

Både i anslutningsländerna och i dagens medlemsstater är behovsanpassad teknik ofta okänd, och den kommer alltför sällan till användning. Det beror bl.a. på att det i hög grad saknas know-how och på osäkerhet om det verkligen går att uppnå föreskriven standard med alternativ teknik.

5.5

EESK uppmanar kommissionen att ta upp detta problem till intensiv behandling i anslutning till genomförandet av handlingsplanen för främjande av miljöteknik. Bland annat skulle man kunna börja med att åtgärda bristen på information genom att inrätta kompetenscentrum för behovsanpassad teknik i anslutningsländerna.

5.6

En del av stödmedlen bör överföras till en fond som i första hand finansierar mindre åtgärder. Sammanhållningsfonden stöder i alltför liten utsträckning behovsanpassade lösningar. Inga projekt som omfattar mindre än 10 miljoner euro får stöd därifrån. Vid ansökningar om stöd ur Sammanhållningsfonden skulle det vara värdefullt om ansökarna uppgav varför man valt just den teknik som man söker stöd för och vilka alternativ som förkastats.