52003PC0319

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om hantering av avfall från utvinningsindustrin

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. Strategiska aspekter

Avfallet från utvinningsindustrin hör till de stora avfallsströmmarna i EU. Det omfattar sådant material som måste avlägsnas för att man skall kunna komma åt mineraltillgångarna, som den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont, andra jordlager och gråberg, men också bearbetningsavfall som blir över när mineralerna till stor del utvunnits ur malmen. Det beräknas att sådant avfall utgör ungefär 29 % av allt avfall som produceras i EU under ett år, med en årsmängd på över 400 miljoner ton. [1]

[1] Europeiska miljöbyrån, http://themes.eea.eu.int/ Environmental_issues/waste/indicators/generation/index_html.

Vissa typer av sådant avfall är inert och utgör därför sannolikt inget betydande föroreningshot, förutom att de kan kväva flodbäddar och eventuellt kollapsa om de lagras i stora mängder. Vissa andra typer av avfall, särskilt det avfall som genereras vid utvinning av icke-järnmetaller, innehåller däremot stora mängder farliga ämnen, exempelvis tungmetaller. Genom utvinning och bearbetning av mineraler kan metaller och metallföreningar bli lättare åtkomliga, kemiskt sett, vilket kan leda till att surt eller alkaliskt lakvatten uppstår. Dessutom är hanteringen av bearbetningsavfall i sig en riskfylld verksamhet, eftersom avfallet ofta innehåller rester av processkemikalier och höga halter av metall. I många fall lagras sådant bearbetningsavfall i upplag eller stora dammar där de innesluts med hjälp av fördämningar. Om sådana dammar eller upplag kollapsar kan detta få allvarliga följder för miljön och människors hälsa och säkerhet. [2] Som exempel kan nämnas olyckorna i Aberfan (Wales, 1966) [3], Stava (Italien, 1985) [4], Aznalcóllar (Spanien, 1998) [5], Baia Mare och Baia Borsa (Rumänien, 2000) [6]. Andra sannolika allvarliga följder är de spår som avfallsanläggningarna konkret efterlämnar i naturen, och som medför minskad markproduktivitet, påverkan på ekosystemen, damm och erosion.

[2] Det bör beaktas att genomsnittet för hela världen uppgår till 1,7 sådana dammbrott i bearbetningsavfallsupplag per år under de senaste trettio åren (se A D M Penman, Risk analyses of tailings dams constructions, föredrag hållet vid seminariet om säker konstruktion av bearbetningsavfallsdammar -"Safe Tailings Dams Constructions" - som hölls den 19-21 september 2001 i Gällivare, http://europa.eu.int/comm/environment/ waste/mining_dams_seminar.pdf

[3] Den värsta olyckan någonsin i Storbritannien inträffade när en hög med inert avfall från en kolgruva i staden Aberfan (Wales) kollapsade. Olyckan ledde till 144 människors död, till största delen barn.

[4] Den 19 juli 1985 kollapsade en bearbetningsavfallsdamm med fluorit i Stava (Trento, Italien), och 200 000 m³ inert bearbetningsavfall släpptes ut. Detta ledde till att 268 människor omkom och 62 byggnader förstördes.

[5] Vid denna olycka släpptes 2 miljoner m³ bearbetningsavfall och 4 miljoner m³ vatten förorenat med tungmetaller ut i floden Guadiamar i ett område nära naturskyddsområdet Doñana i södra Andalusien.

[6] I Baia Mare brast en damm för bearbetningsavfall, vilket ledde till att ungefär 100 000 m³ vatten innehållande upp till 120 ton cyanid och tungmetaller släpptes ut i floden Lapus. Det förorenade vattnet följde sedan med strömmen till floderna Tisa och Somes, och nådde på så sätt Ungern, där det rann ut i floden Donau. I Baia Borsa släpptes 20 000 ton bearbetningsavfall ut i floden Novat, som är en biflod till floderna Viseu och Tisa.

Dessa effekter kan få permanenta följder för miljön, samhället och näringslivet, och det kan vara mycket svårt och dyrt att åtgärda dem genom saneringsinsatser. Avfall från utvinningsindustrin måste därför hanteras korrekt för att man i synnerhet på lång sikt skall kunna garantera slutförvaringsanläggningarnas stabilitet och undvika eller begränsa föroreningen av vatten och mark genom surt eller alkaliskt lakvatten och urlakning av tungmetaller.

Dessa frågor, dvs. stabilitet och förorening av mark och vatten, regleras redan i de flesta medlemsstaterna. Med tanke på de stora skillnaderna mellan kontrollerna och de många olika typerna av utvinningsföretag, som kan vara allt mellan multinationella företag och småföretag, är det emellertid viktigt att införa vissa minimikrav med hjälp av gemenskapsbestämmelser. På så sätt kan man skapa lika villkor i fråga om hantering av avfall från utvinningsindustrin, genom att specificera och förbättra kraven på avfallshanteringsanläggningarnas konstruktion, drift, avslutning och efterbehandling. Detta är särskilt viktigt med tanke på EU:s stundande utvidgning, eftersom många av kandidatländerna har ett stort antal utvinningsindustrier, och standarden där behöver höjas.

Ur rättslig synpunkt [7] omfattas avfall från utvinningsindustrin av de allmänna bestämmelserna i ramdirektivet om avfall (75/442/EEG) så länge det inte omfattas av annan, specifik gemenskapslagstiftning. Att det i direktiv 75/442/EEG uttryckligen talas om möjliga undantag för denna avfallsström, och att det ges möjlighet att införa särskilda bestämmelser för vissa avfallskategorier, talar för ett skräddarsytt rättsligt instrument för hantering av avfall från utvinningsindustrin. Men anläggningar för slutförvaring av avfall från utvinningsindustrin omfattas också av direktivet om deponering av avfall (1999/31/EG). Detta innehåller bestämmelser som inte alltid är anpassade till denna avfallsström (i synnerhet ett förbud mot deponering av avfall i flytande form i avfallsupplag, ett allmänt förbud mot deponering av icke-farligt avfall tillsammans med farligt avfall samt krav på inrättandet av barriärer och bottentätningar i deponier) och som, om de tillämpades i hela sin omfattning, förmodligen skulle innebära slutet för många utvinningsverksamheter. För att råda bot på denna ohållbara situation måste man därför skapa lämpliga rättsliga ramar som undantar avfall från utvinningsindustrin från bestämmelserna i direktivet om deponering av avfall och i stället inför skräddarsydda regler.

[7] Dessa frågor behandlas i detalj i avsnitt 5 i motiveringen.

Detta förslag bygger på ett meddelande som kommissionen publicerade i oktober 2000, med titeln Säker gruvdrift: en uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor [8]. Meddelandet hade utarbetats till följd av de nyligen inträffade gruvolyckorna i Spanien och Rumänien som nämns ovan, och tog bland annat upp behovet av en översyn av gemenskapens miljöpolitik med avseende på hantering av bearbetningsavfall och avfall från stenbrott.

[8] KOM(2000) 664 slutlig.

I meddelandet fastställs tre prioriterade insatser som skall leda till säkrare hantering av bearbetningsavfall. För det första a) en ändring av Seveso II-direktivet [9] så att detta även omfattar bearbetning av mineralmalm och hantering av bearbetningsavfall. Vidare b) ett initiativ för att införa ett nytt direktiv om hantering av avfall från utvinningsindustrin (detta förslag). Slutligen c) sammanställning av ett dokument om bästa tillgängliga teknik (BAT) för hantering av sten- och bearbetningsavfall i samband med gruvdrift. De initiativ som föreslogs i meddelandet stöddes av den internationella arbetsgrupp som upprättats för att granska olyckan i Baia Mare [10]. I den resolution som Europaparlamentet lade fram 2001 [11] fick meddelandet också ett positivt mottagande, och Europaparlamentet höll med om att det behövs ett direktiv om avfall från utvinningsindustrin.

[9] Rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (EGT L 10, 14.1.1997, s. 13).

[10] Report of the International Task Force for Assessing the Baia Mare Accident, december 2000.

[11] Europaparlamentets resolution om kommissionens meddelande om säker gruvdrift: en uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor, A5-0214/2001 av den 19 juni 2001.

Detta förslag till ett direktiv om hantering av avfall från utvinningsindustrin syftar till att upprätta särskilda rättsliga ramar för denna avfallsström och på så sätt komplettera de båda andra prioriterade insatserna. Förslaget innehåller bestämmelser genom vilka kommissionen inlöser det löfte den avgivit i samband med att förslaget antogs [12] i december 2001, nämligen att ändra Seveso II-direktivet så att det även omfattar viss gruvdrift [13].

[12] KOM(2001) 624 slutlig.

[13] I motiveringen till förslaget om ändring av Seveso II-direktivet fastställs det följande: "Kommissionen är medveten om att förslaget eventuellt inte täcker avfallsdammanläggningar som används i samband med mekanisk bearbetning och som inte innehåller några andra farliga ämnen än de som finns naturligt i marken eller alven, som till exempel tungmetaller. Därför föreslår kommissionen att säkerhetsaspekterna med avseende på sådana avfallsdammanläggningar skall omfattas av initiativet om hantering av bearbetningsavfall".

Europeiska IPPC-byrån i Sevilla, Spanien, håller för närvarande på att utarbeta ett dokument om bästa tillgängliga teknik (BAT) för hantering av sten- och bearbetningsavfall, i aktivt samarbete med företrädare för medlemsstaterna och näringslivet. Detta förväntas bli färdigt i slutet av 2003 [14].

[14] Ytterligare upplysningar om detta dokument finns på följande nätadress: http://eippcb.jrc.es/pages/ FActivities.htm.

2. Förslagets mål och huvudpunkter

Genom detta förslag skall minimikrav införas för att förbättra hanteringen av avfall från utvinningsindustrin. Dessa skall bland annat beröra miljörisker och hot mot människors hälsa som kan uppstå i samband med hanteringen och bortskaffningen av sådant avfall. Genom att i synnerhet främja avfallsåtervinning skall förslaget bidra till bevarandet av resurser och minska behovet av exploatering av orörda naturresurser. Främjande av återvinning kan också leda till minskad miljöpåverkan, eftersom behovet av nya gruvor därigenom minskar.

Förslaget omfattar avfall från alla sektorer inom utvinningsindustrin. Bestämmelserna förväntas emellertid främst beröra de sektorer som i första hand förorsakar betydande miljö- och hälsorisker (exempelvis metallgruveindustrin, i synnerhet där farliga ämnen används). I syfte att undvika överlappning och för att den administrativa bördan skall förbli rimlig undantas avfall som endast utgör en begränsad miljörisk från direktivets tillämpningsområde, till exempel icke förorenad matjord och avfall från provborrning efter mineraltillgångar, medan inert avfall omfattas av ett begränsat antal bestämmelser. Dessutom undantas avfall som trots att det uppkommit i samband med mineralutvinning eller -behandling inte lämpar sig för hantering enligt bestämmelserna i detta förslag, till exempel livsmedelsavfall eller avfall från off-shore-verksamhet.

I förslagets huvudtext ingår målen och de viktigaste kraven för avfallshanteringen. Lagtexterna kompletteras av tre bilagor med tekniska krav som kan anpassas till den tekniska utvecklingen genom ett kommittéförfarande, med beaktande av dokumentet om bästa tillgängliga teknik för hantering av bearbetningsavfall och gråberg beaktas.

Förslaget är särskilt inriktat på följande aspekter:

-Driftsfrågor i samband med avfallshantering.

-Förebyggande av mark- och vattenförorening.

-Avfallshanteringsanläggningarnas stabilitet (särskilt dammar för bearbetningsavfall).

Förslaget innehåller följande:

-En rad villkor som skall bifogas driftstillstånden: därigenom vill man se till att de avfallshanteringsanläggningar som får tillstånd vidtar tillräckliga miljö- och säkerhetsåtgärder. Villkoren skall respektera en lämplig jämvikt mellan å ena sidan den administrativa bördan för verksamhetsutövare och behöriga myndigheter när de söker eller utfärdar ett omfattande tillstånd för avfallshantering, och å andra sidan de fördelar som uppkommer i fråga om miljöskydd och olycksförebyggande.

-En rad allmänna bestämmelser avseende avfallshantering: därigenom vill man se till att verksamhetsutövarna innan de inleder utvinningsverksamhet beaktar och bokför den avfallsmängd som kommer att produceras, dess egenskaper och bästa tillgängliga metoder för en lämplig säker hantering av avfallet.

-Skyldigheten att redogöra för avfallets egenskaper innan det bortskaffas eller behandlas: därigenom vill man se till att avfallshanteringsmetoderna är anpassade till det berörda avfallets särskilda egenskaper, inte minst för att se till att upplag och dammar där stora mängder avfall kommer att slutförvaras förblir stabila på lång sikt.

-Åtgärder för att garantera säkerheten vid avfallshanteringsanläggningar: dessa bestämmelser är samma som ingår i Seveso II-direktivet, dvs. en strategi för undvikande av stora olyckor, system för riskhantering samt adekvat information till allmänheten. Dessa bestämmelser avser avfallshanteringsanläggningar som utgör en stor risk och som inte kommer att omfattas av tillämpningsområdet för ett reviderat Seveso II-direktiv.

-Kravet att utarbeta avslutningsplaner för avfallshanteringsanläggningar: Detta är en mycket viktig bestämmelse som skall garantera att avslutningsinsatserna blir en fast del av verksamhetsutövarens driftsplan.

-Krav på en lämplig finansiell säkerhetsnivå: därigenom vill man förstärka principen om att förorenaren betalar och se till att tillräckliga medel finns att tillgå för att lämna avfallsanläggningar i tillfredsställande skick efter avslutning, exempelvis om företaget blir föremål för tvångsförvaltning, går i konkurs eller t.o.m. tillämpar företagsplundring ("walk-away"-metoder). Detta överensstämmer med ett liknande krav i artikel 8 a iv i direktivet om deponering av avfall.

3. Miljöproblem som tas upp i förslaget

3.1. Överblick över avfall som produceras vid utvinningsverksamhet

Utvinningsverksamhet leder ofta till att stora mängder avfall produceras, eftersom andelen avfall i förhållande till slutprodukten normalt sett är hög. Sådant avfall, som kan vara en betydande föroreningskälla, omfattar den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont, andra jordlager, gråberg och bearbetningsavfall.

Den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont är det översta marklagret och lagras normalt sett på plats för att användas vid återställandet av platsen när utvinningsverksamheten har avslutats. Övriga jordlager och gråberg är sådant material som måste flyttas för att man skall komma åt malmen eller mineralerna. Hit hör också gråberg som uppstår vid borrning eller när man gräver fram och exploaterar malmådror eller berg med malmförekomster. Gråberget omfattar allt mellan små partiklar och stora klippblock. Gråberg kan användas som fyllmaterial i tidigare utgrävda områden, eller transporteras bort och användas i byggprojekt. Normalt sett deponeras emellertid i dag det mesta gråberget i upplag nära utvinningsplatsen.

Bearbetningsavfall är det fasta avfall som är kvar när mineraler utvunnits ur malm med hjälp av olika tekniker. När malmen brutits i en gruva brukar den krossas och malas. Den finmalda malmen koncentreras sedan så att de värdefulla mineralerna kan skiljas från den mindre värdefulla stenen. Mineralbearbetning omfattar fysisk och/eller kemisk separering som bygger på våtmekanisk anrikning, magnetseparering, elektrostatisk anrikning, flotation, vätskeextraktion, raffinering på elektrisk väg, lakning, utfällning och amalgamering. Vid konventionell mineralbearbetning uppstår bearbetningsavfall som antingen lämnar mineralbearbetningsanläggningen i vattenblandning, s.k. slurry, som till 15-60 % består av fast material, eller som grovt anrikningsavfall (mer eller mindre torrt). Grövre och finare anrikningsavfall kan användas för återfyllning av gruvhål. Det mesta bearbetningsavfallet deponeras i anläggningar på plats, till exempel sandmagasin eller upplag.

3.2. Miljöeffekter av avfall från utvinningsindustrin

Till de miljöeffekter som kan uppkomma vid avfallshanteringsanläggningar hör problem som har att göra med markanvändning, kvaliteten på yt- och grundvatten, fysisk stabilitet, damm och erosion samt kvaliteten på livsmiljöer och ekosystem på land och i vatten. Nedan redogörs det för de viktigaste frågorna, nämligen vattenförorening och stabilitet.

3.2.1. Vattenförorening [15]

[15] Detta avsnitt grundas i stor utsträckning på utdrag ur rapporten från projektet "Gruvdrift, mineraler och hållbar utveckling" (Mining, Minerals and Sustainable Development), som fått stöd vid World Business Council on Sustainable Development.

Vattenförorening kan uppstå i olika skeden i hanteringen av avfall från utvinningsindustrin. Om utsläpp inte motverkas kan detta leda till spill och skador på den omgivande miljön. Dessutom kan regnvatten och vatten från utvinningsprocessen leda till utlakning när det rinner genom bearbetningsavfall (detta gäller främst avfall från malm). Lakvatten ger upphov till svaveloxidering, vilket kan leda till att syra bildas, lösliga salter uppstår och att tungmetaller sprids till den omgivande miljön. Dessutom kan överblivna bearbetningskemikalier läcka ut, till exempel cyanid, syror och baser.

Dessa kan också uppstå genom sippring genom och under uppdämningsväggar, perkolation till lägre marklager och till grundvattnet samt överströmning över dammväggarna eller bräddavlopp.

Det allvarligaste och mest allmänna miljöproblemet med bearbetningsavfall är surt lakvatten. Syra bildas när svavelrikt material i sten- och bearbetningsavfall utsätts för och reagerar med syre och vatten, och bildar svavelsyra. Detta kan vara en naturlig process, men genom att exponera sådant material och bryta sönder det i små fragment kan gruvdriften kraftigt påskynda reaktionshastigheten för sådana processer.

Surt lakvatten åtföljs av sänkt pH-värde och ökade halter av lösta tungmetaller. Svavelsyra, som lätt bildas, löser metaller som järn, koppar, aluminium och bly. Ett av de största problemen med surt lakvatten är att syran är så svårnedbrytbar i naturen. En anläggning för bearbetningsavfall som bildar syra kan förorsaka allvarliga skador på yt- och grundvattnet och livet i vattnet under mycket lång tid. När syrabildningsprocessen en gång startat är det ytterst svårt att stoppa den. Kombinationen av syra och lösta föroreningar dödar de flesta formerna av liv i vattnet och leder till att vattendrag blir praktiskt taget sterila och att vattnet blir otjänligt som dricksvatten.

Dessutom måste man ta särskild hänsyn till att många bearbetningsavfallsavlagringar är ytterst finkorniga (liksom de finkorniga sediment som uppstår vid avnötning och erosion av skifferartat gråberg). I båda fall kan sådant inert avfall, utöver den risk för människors liv som uppstår genom slamflöden vid olyckor, även utplåna liv i vattenmiljöer genom att helt enkelt kväva allt i sin väg, även om det inte är kemiskt reaktivt.

3.2.2. Stabilitet [16]

[16] Ibid.

Vid förflyttningen av stora mängder av sten, cyanid, syra och andra farliga reagenter kan olyckor lätt uppstå. På global nivå är det största enskilda hotet att lagringsanläggningar för bearbetningsavfall kan kollapsa. Sedan 1975 har ungefär tre fjärdedelar av alla större gruvrelaterade miljöolyckor över hela världen haft att göra med kollapsande lagringsanläggningar. I snitt inträffar en större olycka per år, och dessa kan få katastrofala följder för miljön samt på människors hälsa och egendom.

Finkorninga bearbetningsavfallspartiklar har ofta sådana fysikaliska egenskaper att de (om avfallet är vattenmättat och utsätts för påfrestningar) uppträder tixotropt och i vissa fall kan ge upphov till förödande slamfloder, som vid de olyckor i Abertfan och Stava som nämnts ovan, och som tillsammans krävde 412 dödsoffer.

Eftersom lagringsanläggningar för bearbetningsavfall byggs över långa perioder bör den högsta prioriteringen vara att se till att man vid alla sådana konstruktioner utgår från högsta möjliga säkerhetsnormer. Men det är inte bara god konstruktion som behövs, utan också noggrann, regelbunden och rutinmässig övervakning och kontroll under en lång period. En absolut förutsättning för säker drift är att den sköts av personer med lämpliga kvalifikationer och klart ansvar. Regelbunden översyn och inspektion av säkerhetstillståndet är nödvändigt. Det behövs personal med lämplig utbildning för att se till att utvinningsföretaget genomför eventuella anpassningar av konstruktionskraven som kan bli nödvändiga när situationen ändras. Det behövs också löpande övervakning av skolad personal på de behöriga myndigheternas vägnar för att hålla uppsikt över förhållandena och ofördröjligen kunna ingripa om problem skulle uppstå.

4. Hantering av avfall från utvinningsindustrin i dagsläget [17]

[17] Sammanfattningen av teknisk information och exempel i detta avsnitt har främst hämtats från det första utkastet till BAT-dokumentet om hantering av bearbetningsavfall och gråberg vid gruvdrift (Management of tailings and waste rock in mining activities) som sammanställts av Europeiska IPPC-byrån i Sevilla i september 2002. Detta avsnitt ger endast en bred och förenklad överblick över läget.

Nedan ges några exempel på metoder som tillämpas i medlemsstaterna och kandidatländerna.

Hantering av jord och gråberg

-I vissa brunkolgruvor [18] är förhållandet mellan jord och brunkol ungefär 5:1. Det innebär att man varje år vid den största brunkolgruvan gräver bort ungefär 200 miljoner ton jord för att utvinna ungefär 40 miljoner ton brunkol. Avrymningsmassorna transporteras direkt på löpande band till den redan utgrävda delen av gruvan, där de används som fyllmaterial.

[18] Detta exempel är hämtat från www.rheinbraun.de.

-I öppna metallgruvor läggs gråberget upp i stora högar utanför schaktingången. I vissa fall läggs avfall som kan bilda syror upp separat. I en viss metallgruva täcker gråbergshögarna 400 ha, och 25 miljoner ton gråberg produceras varje år.

Hantering av bearbetningsavfall

-I många kolgruvor och vissa järngruvor uppstår två sorters avfall: en grov fraktion som läggs upp i högar, och en fraktion med fint avfall. Det senare avfallet släpps antingen direkt ut i dammar eller sandmagasin, eller filtreras till stor del så att endast det finaste materialet lagras i dammar medan det utfiltrerade materialet deponeras på upplagen.

-I de flesta gruvorna för icke-järnmetaller uppkommer vått avfall i form av slurry. Detta lagras i dammar. I vissa fall är dessa dammar klädda med syntetmaterial för att undvika läckage till marken. Om avfallet har potential att förorsaka surt lakvatten kan det bortskaffas under vatten för att undvika oxidering. Ofta används den grövre avfallsfraktionen för att fylla igen underjordiska utgrävningar. I guldgruvor används cyanid för att återvinna finguld i en lakningsprocess som genomförs i tankar. Innan detta avfall släpps ut i dammar bryter man vanligtvis ned cyaniden. I en koppargruva innehåller avfallsdammen i dag 330 miljoner kubikmeter avfall som täcker 1 400 ha, och i en annan produceras 18 miljoner ton avfall varje år.

-Vid utvinningen av så kallade industrimineraler hanteras bearbetningsavfallet på många olika sätt. I vissa fall används stora dammar som vid metallgruvorna, eller små dammar (av simbassängstorlek), stora upplag (ett pottaskeupplag kan vara upp till 240 meter högt och innehålla 130 miljoner ton avfall), återfyllnad samt torkat bearbetningsavfall som återfylls tillsammans med gråberg i utschaktade delar av gruvor och dagbrott.

Den producerade avfallsmängden varierar kraftigt mellan olika utvinningsverksamheter. Om en ren åder bryts uppstår nästan inget avfall alls. Vid kolbrytning är ungefär 75 % av det utvunna materialet kol och resten är bearbetningsavfall. Det innebär att man i Europa (de femton EU-länderna och kandidatländerna), där man årligen producerar 220 miljoner ton säljbart kol, genererar ungefär 70 miljoner ton bearbetningsavfall varje år. Guldmalm innehåller endast några få gram guld (Au) per ton brutet material. En guldhalt på 5 g/ton innebär exempelvis att man för att utvinna 1 ton guld måste bryta ungefär 200 000 ton malm, som kommer att sluta som bearbetningsavfall i en damm.

När gruvverksamheten avslutas täcks avfallsmaterialet vanligen med matjord och återplanteras. Om avfallet kan leda till att surt lakvatten uppkommer täcker man det antingen med ett mer eller mindre vattentätt skikt eller sätter det under vatten permanent.

5. Den rättsliga situationen på EU-nivå

5.1. Rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (ramdirektivet om avfall) [19]

[19] EGT L 194, 25.7.1975, s. 39. Direktivet senast ändrat genom kommissionens direktiv 91/156/EEG av 18 mars 1991 (EGT L 78, 26.3.1991, s. 31).

I ramdirektivet om avfall fastställs allmänna bestämmelser och principer för hantering av avfall enligt definitionen i artikel 1 a i direktivet. I artikel 2.1 b ii i direktivet fastställs att avfall från prospektering, brytning, behandling och lagring av mineraltillgångar samt utvinning i stenbrott inte skall omfattas av direktiv 75/442/EEG om de redan omfattas av annan lagstiftning [20]. I sitt meddelande Säker gruvdrift: en uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor har kommissionen redan visat att det för närvarande inte finns någon särskild gemenskapslagstiftning om denna typ av avfall, vilket innebär att direktiv 75/442/EEG även omfattar avfall från utvinningsindustrin [21].

[20] För närvarande föreligger en begäran om förhandsavgörande hos EG-domstolen (C-114/01 Avesta Polarit) om huruvida gruvdrift skall anses ligga utanför tillämpningsområdet för direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse. Kommissionen och de finska myndigheterna hävdar att hänvisningen till "annan lagstiftning" artikel 2.1 b ii i direktiv 75/442/EEG i dess ändrade lydelse avser "annan gemenskapslagstiftning", vilket skulle bekräfta att direktivet omfattar gruvsektorn, eftersom det för närvarande inte finns någon särskild gemenskapslagstiftning om avfall från utvinningsindustrin. Däremot hävdar Tyskland och Förenade kungariket att hänvisningen till "lagstiftning" avser både nationell lagstiftning och EU-lagstiftning. Deras tolkning skulle innebära att gruvsektorn inte omfattas av direktiv 75/442/EEG (eftersom det redan finns omfattande nationell lagstiftning). Detta argument skulle strida mot direktivets anda och syfte (i dess reviderade version från 1991). Där införs en gemensam definition av avfall för hela unionen, och det införs krav på en hög skyddsnivå för miljön över hela Europeiska unionen. Generaladvokaten avgav sitt yttrande den 10 april 2003 och bekräftade i detta kommissionens tolkning.

[21] I ljuset av domstolens dom i målet C-9/00 (Palin Granit Oy) anses material som den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont, gråberg, andra jordlager och bearbetningsavfall från utvinningsverksamhet vara avfall om de omfattas av definitionen i artikel 1 a i direktiv 75/442/EEG.

Preciseringen av undantaget i artikel 2.1 b ii i ramdirektivet om avfall, som infördes genom den ändring av den ursprungliga versionen av ramdirektivet om avfall från 1975 som fastställs i rådets direktiv 91/156/EEG, tyder på att man hade för avsikt att i gemenskapslagstiftningen införa bestämmelser om avfall från utvinningsindustrin genom en särskild rättsakt som skulle utarbetas vid en senare tidpunkt. Med tanke på att ramlagstiftningen om avfallshanteringen på gemenskapsnivå endast omfattar allmänna krav för skydd av miljön råder det allmän enighet om att det krävs särskilda gemenskapsåtgärder för vissa avfallsströmmar som utgör särskilda hot eller har större miljökonsekvenser på grund av avfallets mängd eller farlighet. Detta har framhållits sedan femte miljöhandlingsprogrammet antogs år 1992, och i synnerhet i gemenskapens avfallsstrategi som sågs över under 1996 [22]. Tillvägagångssättet med särskild lagstiftning för olika avfallsströmmar är förenligt med artikel 2.2 i ramdirektivet om avfall, där det uttryckligen fastställs att särskilda bestämmelser kan införas genom direktiv om hantering av olika kategorier av avfall. Detta tillvägagångssätt har fördelen att man kan införa skräddarsydda lösningar för att minska vissa sektorers miljöpåverkan och förbättra materialutnyttjandet och återvinningen för enskilda avfallsströmmar.

[22] KOM(1996) 399 slutlig.

I detta förslag fastställs skräddarsydda minimikrav för en industriverksamhet som med tanke på den stora mängd avfall den alstrar och den stora risken för att miljö- och hälsohot uppstår inte kan regleras tillräckligt genom det allmänna ramdirektivet om avfall. Detta förslag kommer efter antagandet att komplettera direktiv 75/442/EEG när det väl har antagits. Denna kompletterande funktion grundas både på artikel 2.2 i direktiv 75/442/EEG och på en hänvisning till det direktivet i vilken det anges att det nya direktivet, om inte annat anges, skall komplettera bestämmelserna i ramdirektivet om avfall.

5.2. Rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall (direktivet om deponering av avfall) [23]

[23] EGT L 182, 16.7.1999, s. 1.

Avfall från utvinningsindustrin omfattas allmänt av bestämmelserna i direktivet om deponering av avfall. Det viktigaste undantaget är "deponering av icke-förorenad jord eller icke-farligt inert avfall som uppkommer vid prospektering och utvinning, behandling och lagring av mineraltillgångar samt vid drift av stenbrott" (artikel 3.2 fjärde strecksatsen) [24]. När det gäller avfall från utvinningsindustrin omfattar direktivet om deponering av avfall sålunda både farligt och icke-farligt avfall som inte är inert. Eftersom vissa fraktioner av avfall från utvinningsindustrin är farligt och i praktiken ofta blandas med icke-farligt och inert avfall, omfattas även sådant avfall av direktivet om deponering av avfall.

[24] Medlemsstaterna kan också förklara att de vill utnyttja möjligheten i direktivet om deponering av avfall för att minska sina skyldigheter enligt det direktivet i fråga om permanent underjordsförvar av avfall i en djup geologisk hålighet, exempelvis en salt- eller kaliumgruva (se artiklarna 2 f och 3.5 i det direktivet). Denna lösning är emellertid endast av praktiskt intresse för gruvor som förfogar över djupa och ogenomträngliga underjordiska korridorer och håligheter efter brytning. Den är inte till någon nytta för dagbrottsverksamhet.

Direktivet om deponering av avfall behandlar allmänna och normalt förekommande aspekter av deponihantering som kan uppkomma vid deponering av hushållsavfall, kommersiellt avfall och industriavfall i en typisk deponi, i syfte att minska de negativa miljöeffekterna. Vissa bestämmelser i direktivet är därför inte anpassade till bästa hanteringsmetoder eller hanteringsproblem som är specifika för utvinningssektorn. Bland annat ingår följande bestämmelser i direktivet om deponering av avfall, som kan vara problematiska i samband med hanteringen av avfall från utvinningsindustrin:

-Förbud mot bortskaffande av flytande avfall i deponier. Därigenom blir driften av dammar för anrikningssand olaglig. Dessa dammar för anrikningssand är en viktig faktor i vissa typer av gruvverksamhet (som metallgruvesektorn och vissa typer av kolutvinning) [25]. Förbudet mot deponering av flytande avfall enligt direktivet om deponering av avfall skulle omöjliggöra denna form av behandling.

[25] Dammar för anrikningssand är stora sandmagasin för resterna (avfallet) från den malningsprocess genom vilken metallen utvunnits ur den brutna malmen. För att komma åt det värdefulla materialet mals berget till fina partiklar och blandas med vatten och kemikalier för att skölja ut materialet. Den fina blandning (slurry) som uppstår har samma konsistens som sand, lera eller slam. Den kan innehålla sulfider som i kontakt med luft kan bilda syra.

-Ett allmänt förbud mot samdeponering av icke-farligt och farligt avfall (med mycket begränsade undantag som kan komma i fråga för bearbetningsavfall) eller med inert avfall. Vid gruvdrift kan det avfall som produceras (jord, gråberg, bearbetningsavfall) bestå av en blandning av farligt, icke-farligt och inert material. I praktiken bortskaffas detta blandade avfall i samma upplagskonstruktion, eftersom avfallet härstammar från samma utvinningsplats. Det skulle därför vara meningslöst både ur ekonomisk synpunkt och av miljöskäl att deponera dem på olika bortskaffningsplatser.

-Kravet på att barriärer och bottentätningar skall konstrueras under deponierna för att förebygga förorening av grundvatten. När det gäller utvinning av mineraltillgångar är detta särskilda krav onödigt och till och med olämpligt för vissa typer av avfall (till exempel fall där bottentätningen kan leda till att ett upplag råkar i glidning så att anläggningen hotar att kollapsa). Det är därför diskutabelt huruvida bottentätningar och barriärer i anläggningar för avfall från utvinningsindustrin skulle medföra några nettovinster för miljön.

Det är sålunda uppenbart att vissa bestämmelser i direktivet om deponering av avfall inte är väl lämpade att garantera att hanteringen av avfall från mineralutvinningsverksamhet utför på ett säkert sätt. Hanteringen av sådant avfall måste i stället kontrolleras särskilt, på ett sätt som är anpassat till materialets särskilda egenskaper, varvid man även bör beakta att direktivet om deponering av avfall inte omfattar lämpliga bestämmelser för att förebygga olyckor, bland annat när det gäller fördämningarnas stabilitet i dammar för bearbetningsavfall.

5.3. Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (IPPC-direktivet) [26]

[26] EGT L 257, 10.10.1975, s. 26.

Den som bedriver någon av de verksamheter som anges i bilaga I till IPPC-direktivet är skyldig att inneha ett driftstillstånd som utfärdas av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Dessa tillstånd skall omfatta utsläppsgränsvärden eller motsvarande parametrar. Dessa skall grundas på bästa tillgängliga teknik (BAT). Enligt detta direktiv skall tillstånden, om det finns risk för miljöpåverkan, dessutom omfatta krav på åtgärder som rör andra förhållanden än dem som gäller vid normal drift, t.ex. i fråga om igångsättning, läckor, andra störningar i driften, tillfälliga avbrott och den slutliga nedläggningen av verksamheten. I direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar behandlas produktionsprocessens allmänna effekter på miljön. Exempelvis behandlas förorening av luften, vattnet och marken, produktion och hantering av processrester samt energianvändning.

Utvinningsverksamhet som sådan tas inte uttryckligen upp i det direktivet. Vissa typer av metallurgiska verksamheter, mineralbehandling, kemiska framställningsmetoder och deponeringsverksamheter (som berör annat avfall än inert avfall) omfattas emellertid av direktivet. Om utvinningen bedrivs som "därmed förknippad verksamhet" till någon av de verksamheter som ingår i förteckningen i bilaga I till IPPC-direktivet måste de omfattas av ett IPPC-tillstånd.

5.4. Rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (Seveso II-direktivet) [27]

[27] EGT L 10, 14.1.1997, s. 13.

Seveso II-direktivet syftar till att främja förebyggandet av allvarliga olyckshändelser med farliga ämnen. Dessutom skall det begränsa de negativa effekterna av sådana olyckor på människors hälsa och miljön, och på ett samstämmigt och effektivt sätt garantera en hög säkerhetsnivå inom hela gemenskapen. Bland annat föreskrivs att säkerhetssystem skall införas, med omfattande riskbedömning utgående från olika tänkbara olycksscenarier. Till de verksamheter som omfattas av detta direktiv hör kemifabriker och lagringsanläggningar för kemikalier där farliga ämnen för närvarande förekommer i betydande mängder.

I artikel 4 e i Seveso II-direktivet undantas gruvindustrins huvudverksamhet från direktivets tillämpningsområde, dvs. den verksamhet som utgörs av provgrävningar och utvinning av mineral i gruvor och dagbrott samt borrning. I artikel 4 f undantas dessutom avfallsdeponier. I förslaget om ändring av Seveso II-direktivet [28] föreslås det att artikel 4 e och 4 f i det direktivet skall ändras så att direktivet inte längre utesluter, utan även omfattar kemisk och termisk behandling och därmed sammanhängande lagring som berör farliga ämnen, samt anläggningar för bortskaffning av bearbetningsavfall som används vid dessa verksamheter.

[28] KOM(2001) 624 slutlig, 10.12.2001. Detta förslag genomgår för närvarande lagstiftningsprocessen i rådet och Europaparlamentet. Kommissionen har antagit ett ändrat förslag, och en politisk överenskommelse om en gemensam ståndpunkt har uppnåtts i rådet.

5.5. Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (ramdirektivet om vatten) [29]

[29] EGT L 327, 22.12.2000, s. 1.

I ramdirektivet om vatten fastställs de allmänna ramarna för skydd av alla former av vatten (floder, sjöar, kustvatten och grundvatten). Syftet är att förebygga föroreningar vid källan och att införa kontrollmekanismer som garanterar en hållbar förvaltning av alla källor till föroreningar. Ett viktigt krav i det direktivet är att det skall utarbetas förvaltningsplaner för avrinningsområden i vilka det fastställs hur de mål som satts upp för det berörda avrinningsområdet (ekologisk status, kvantitativ status, kemisk status och skyddsområdesmål) kan uppnås inom de tidsramar som fastställts.

I artikel 5 i direktivet föreskrivs det att all påverkan och alla effekter på ett avrinningsområde skall ha kartlagts till år 2004, och i artikel 8 föreskrivs det att ett övervakningsnät skall vara upprättat till 2006. Även om det inte nämns uttryckligen kommer punktkällor för vattenförorening, till exempel surt lakvatten från bearbetningsavfallsdammar, bearbetningsavfallsupplag eller håligheter efter brytning att behöva tas med i kartläggningen av påverkan och effekter på avrinningsområden. Tillsammans kan dessa krav i ramdirektivet om vatten också garantera att förorening från utvinningsindustrins övergivna avfallshanteringsanläggningar behandlas på ett lämpligt sätt.

5.6. Rådets direktiv 85/337/EEG [30] om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, ändrat genom direktiv 97/11/EG av den 3 mars 1997 [31] (EIA-direktivet)

[30] EGT L 175, 5.7.1985, s. 40.

[31] EGT L 73, 14.3.1997, s. 5.

I den ändrade versionen av direktivet om miljökonsekvensbedömning (EIA-direktivet) fastställs att projekt som sannolikt kommer att få betydande inverkan på miljön skall genomgå en miljökonsekvensbedömning innan tillstånd utfärdas. Denna konsekvensbedömning skall bland annat omfatta effekterna av avfall och även innehålla en redogörelse för åtgärder för att förebygga, minska eller lindra alla betydande negativa effekter. Den behöriga myndigheten skall beakta information som samlats in i samband med miljökonsekvensbedömningen när den utfärdar tillstånd.

Utvinningsindustrin tas i bilagorna till direktivet upp som sådan verksamhet som kan få betydande miljökonsekvenser och därför omfattas av kravet på miljökonsekvensbedömning. Bland annat omfattas stenbrott, dagbrott och underjordiska gruvor och borrhål av direktivets tillämpningsområde.

6. Den rättsliga situationen i medlemsstaterna och kandidatländerna

Utvinningsindustrin hör till EU:s äldsta industrisektorer. Under de senaste årtiondena har det stora flertalet av alla utvinningsindustrier övergivit den småskaliga underjordiska verksamheten och gått över till storskalig brytning i dagbrott. Därigenom uppstår större mängder avfall, eftersom den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont och de övriga jordlagren måste avlägsnas för att man skall komma åt mineralmalmen. I många fall är den jordmängd som måste skaffas undan flera gånger större än den mängd malm som bryts. Därigenom har gruvdriften också blivit en mer kapitalintensiv verksamhet, där det kan ta åtskilliga år innan en investering ger avkastning genom försäljning av utvinningsprodukter, dvs. normalt sett alla koncentrat.

6.1. Den rättsliga situationen i medlemsstaterna

Den stora mängd lagar och förordningar som omfattar utvinningsindustrin gör det omöjligt att ge en detaljerad redogörelse för lagstiftningen om gruvdrift och stenbrytning i medlemsstaterna i denna motivering [32].

[32] Mer detaljerade uppgifter finns i bilaga 7 till rapporten Management of mining, quarrying and ore-processing waste in the European Union, BRGM, december 2001, sammanställd på begäran av GD Miljö. rapporten finns på följande nätadress: http://europa.eu.int/comm/environment/ waste/0204finalreportbrgm.pdf.

I allmänhet har medlemsstaterna reglerat utvinningsindustrins verksamhet utgående från aspekter som försörjningstrygghet (metaller, strategiska mineraler) eller energipolitik (brunkol, kol, olja), med lagar som i vissa fall är flera hundra år gamla. Miljöaspekterna har tagits upp på senare tid, bland annat inom ramen för EU:s lagstiftning.

Lagstiftningen om utvinningsindustrin har vuxit med åren, ofta till följd av betydande händelser eller olyckor som har lett till begäran om särskild lagstiftning för att kontrollera eller förbjuda viss verksamhet i dessa industrisektorer. Till helt nyligen var lagstiftningen främst inriktad på arbetsmiljön i gruvschakt och stenbrott, och gruvdriftens miljökonsekvenser fick relativ lite uppmärksamhet.

Miljölagstiftningens omfång och tillämpning varierar mellan de olika medlemsstaterna, och avfall från utvinningsindustrin omfattas ibland av mycket olika bestämmelser. Bland annat ger bestämmelserna om avslutning och sanering av avfallshanteringsanläggningar samt övervakning av dessa under en längre tid inte alltid rättvisa villkor över hela den inre marknaden, och utan finansiell säkerhet riskerar skattebetalarna att få stå för de kostnader som kan uppkomma.

6.2. Den rättsliga situationen i kandidatländerna [33]

[33] Detta avsnitt grundar sig på ett utkast till en rapport från projektet PECOmines (Inventory, regulation and environmental impact of toxic mining wastes in pre-Accession Countries) som sammanställts av PECOmines-gruppen inom Gemensamma forskningscentrets avdelning för mark och vatten i Ispra: Tamás Hámor, Legislation of mining waste management in Central and Eastern European Candidate Countries, Ispra, mars 2002 (ej offentliggjord).

I många kandidatländer omfattas bearbetningsavfall i större eller mindre utsträckning av avfallslagstiftningen. Nationella bestämmelser om farligt avfall omfattar i allmänhet även farligt bearbetningsavfall, men inget av kandidatländerna har antagit några särskilda bestämmelser om hantering av farligt bearbetningsavfall. I vissa kandidatländer har direktivet om deponering av avfall (1999/31/EG) ännu inte införlivats i den nationella lagstiftningen.

I länder med gamla traditioner i fråga om underjordisk gruvdrift, och med betydande produktionssiffror, finns detaljerade säkerhetsbestämmelser för gruvdriften. Däremot tycks säkerheten i dammar för bearbetningsavfall inte ses som en prioriterad fråga. I några få kandidatländer finns lagstiftning om denna aspekt, och i andra håller man på att utarbeta särskilda bestämmelser om bearbetningsavfall. Avslutning av gruvverksamhet regleras inte lika mycket i detalj som öppningen av gruvor. De flesta kandidatländerna har särskild lagstiftning om sanering av områden under gruvans drift, men detta gäller inte för perioden efter det att gruvan avslutats (efterbehandling). Tillfällig eller definitiv avslutning av utvinningsverksamheten är ett viktigt problem, eftersom många gruvor lämnas utan att avslutningen och saneringen kontrolleras och säkerhetsåtgärder har vidtagits, och ibland utan verksamhetsutövare eller annan ansvarig efterträdare (ägarlösa gruvor). Detta medför allvarliga miljörisker, men utgör även ett hot för skattebetalarna, som kan tvingas stå för de kostnader som uppstår.

I de flesta kandidatländerna betalas royalties för utnyttjande av gruvor till de lokala och centrala myndigheterna. I princip kan miljöfonder användas för att finansiera sanering av utvinningsplatser. I ett land tas det ut avgifter för produktion av bearbetningsavfall, med undantag från de avrymningsmassor som skaffas undan vid brunkolbrytning. Avgiften varierar beroende på hur farligt och svårhanterligt/svårbehandlat avfallet är (sand från bearbetning av naturligt stenmaterial är exempelvis billigare än avfall från bearbetning av metallmalm), samt på den mängd som produceras och på hur länge det måste lagras.

7. Rättslig grund

Förslaget grundas på artikel 175.1 i EG-fördraget, som är den specifika rättsliga grunden för gemenskapens politik på miljöområdet. Därför är det medbeslutandeförfarandet som skall användas, i enlighet med artikel 251 i EG-fördraget, efter det att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén har konsulterats.

8. Subsidiaritet och proportionalitet

8.1. Subsidiaritet

Det finns redan omfattande nationell lagstiftning som av hävd täcker utvinningsindustrins ekonomiska och strategiska aspekter. Under de senaste trettio-fyrtio åren har miljöaspekter också börjat beaktas, och det har införts bestämmelser om förebyggande av olyckor och allvarliga miljökonsekvenser vid hanteringen av mineraltillgångar. Ofta har dessa bestämmelser kommit till som en följd av ökande oro i befolkningen när utvinningsindustrin gjort fel vid hanteringen av avfall, och i synnerhet efter det att en rad allvarliga olyckor inträffat.

Kommissionen anser att en rättslig ram för hanteringen av avfall från utvinningsindustrin är ett lämpligt verktyg för införandet av minimikrav som garanterar de välbehövliga förbättringar av sektorns miljöprestanda som krävs. Sektorn producerar stora mängder avfall och förorsakar därigenom betydande miljöskyddsproblem. Hittills har den emellertid endast omfattats av ett smalt spektrum av gemenskapslagstiftningen om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt om säker energiförsörjning.

Bolagsstrukturen inom utvinningsindustrin varierar mellan de olika medlemsstaterna: i vissa dominerar stora, multinationella företag, medan små och medelstora företag dominerar i andra. Dessutom finns det stora skillnader mellan medlemsstaterna på nationell, regional och lokal nivå vad gäller typ, omfång och effektivitet av de säkerhetskontroller som tillämpas på avfallshanteringsanläggningar inom utvinningsindustrin.

Gemensamma regler på EU-nivå skulle bidra till att skapa rättvisa förhållanden i fråga om minimikrav på administrativ kontroll och övervakning. Detta är viktigt för att den inre marknaden skall kunna utvidgas till att omfatta utvinningen av mineraltillgångar i EU, bland annat genom att det garanteras att den inre marknaden inte godtyckligt styckas upp efter de nationella gränserna.

Dessutom kan de negativa miljökonsekvenserna av felhanterat avfall från utvinningsindustrin vara gränsöverskridande, vilket tydligt framgick av de olyckor som nyligen inträffade i Spanien och Rumänien. I dessa fall fick miljöföroreningen av vatten och mark direkta följder för flera regioner och länder, vilket visar behovet av system som möjliggör lämpligt gränsöverskridande samarbete vid sådana olyckor.

De flesta sektorer inom utvinningsindustrin bedriver multinationell verksamhet och konkurrerar på globala marknader. Detta direktiv skulle kunna fungera som en vägledning för länder utanför gemenskapen som vill utveckla liknande normer för sin utvinningsindustri.

8.2. Proportionalitet

Detta förslag är formulerat som ett direktiv för att ge medlemsstaterna spelrum att anta de bestämmelser som är mest lämpade för att uppnå de fastställda målen. Vissa mer tekniska eller preskriptiva element (som avfallshanteringsplanernas innehåll och omfång, tröskelvärden för cyanid och cyanidföreningar i bearbetningsavfallsdammar och åtgärder för att minska vattenföroreningen) har införts för att garantera både en hög miljöskyddsnivå och harmoniserade avfallshanteringskontroller i hela EU, i överensstämmelse med bestämmelserna i EG-fördraget. [34]

[34] Se särskilt artiklarna 2, 6 och 174-176 i EG-fördraget.

I förslaget behandlas endast de aspekter som måste regleras på EU-nivå för att man skall kunna garantera att de mål som uppställs i EG-fördraget uppnås. De flesta åtgärder som skall vidtas måste sedan utvecklas i större detalj av de behöriga nationella myndigheterna, varvid hänsyn kan tas till rådande lokala förhållanden. Särskilda undantag har införts så att de administrativa bestämmelserna står i proportion till miljöriskerna.

Dessutom är förslaget så flexibelt formulerat att existerande god praxis och goda metoder som tillämpas i medlemsstaterna kan fortsätta att användas utan att ytterligare förvaltningsbördor behöver införas.

9. Samstämmighet med övrig gemenskapslagstiftning

Utvinningsindustrin omfattas av viss gemenskapslagstiftning inom området hälsa och säkerhet på arbetsplatsen genom bland annat rådets direktiv 92/91/EEG av den 3 november 1992 om minimikrav för förbättring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inom den del av utvinningsindustrin som utnyttjar borrning (elfte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) [35] och rådets direktiv 92/104/EEG av den 3 december 1992 om minimikrav för förbättring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa inom utvinningsindustri ovan och under jord (tolfte särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) [36]. I dessa direktiv fastställs minimikraven för arbetstagarnas hälsa och säkerhet i utvinningsindustrin ovan och under jord. Vissa av de åtgärder som verksamhetsutövare måste vidta för att skydda arbetstagarna är också av betydelse ur miljöskyddshänseende. Detta förslag är därför förenligt med tidigare lagstiftning om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, och kan till och med anses komplettera denna, eftersom en ökad miljöskyddsnivå även medför förbättringar av skyddet för arbetstagare.

[35] EGT L 348, 28.11.1992, s. 9.

[36] EGT L 404, 31.12.1992, s. 10.

EU:s energiförsörjningstrygghet kommer inte att påverkas i någon större utsträckning av detta förslag eftersom förslaget endast omfattar sådana åtgärder som är absolut nödvändiga för att uppnå de mål som satts för EU:s miljöpolitik. Det stora flertalet av de åtgärder som ingår i förslaget tillämpas redan nu som bästa praxis och i många fall är de också föreskrivna i lag på nationell nivå.

Detta förslag är förenligt med näringslivspolitiken, inbegripet strategier för små och medelstora företag. Med andra ord omfattar det endast sådana åtgärder som är nödvändiga för att uppnå de mål som satts. Bland annat kommer utvinningsindustrins stenbrottssektor inte att påverkas nämnvärt, eftersom inert icke-farligt avfall utesluts från de flesta bestämmelserna i direktivet. I EU domineras denna sektor av små och medelstora företag.

När det gäller konkurrenskraft och konkurrens leder förslaget till jämlika förhållanden i hela EU, vilket bidrar till att förebygga snedvridningar i produktionen av de råvaror som behövs för tillverkningsändamål. Följaktligen är det förenligt med gemenskapens konkurrenspolitik och den inre marknaden.

De minimikrav som fastställs i direktivet kan också vara av nytta vid bedömningen av huruvida utvinningsprojekt i länder utanför EU är förenliga med bestämmelserna. Exempelvis kan rättsakten bli ett viktigt instrument när man vill kontrollera att projekt som erhåller gemenskapsstöd i form av utvecklingsbidrag omfattar de åtgärder som behövs för att förebygga eller i möjligaste mån minska eventuella negativa miljöeffekter i länder utanför gemenskapen [37]. Den skulle också kunna fungera som riktmärke för europeiska företags utvinningsverksamhet i länder utanför gemenskapen, till exempel i utvecklingsländer, genom att främja tillämpningen av bästa praxis i verksamheter utanför EU.

[37] I kommissionens meddelande (KOM(2000) 424 slutlig) om den sammanställning av riktlinjer för verksamheten inom specifika samarbetsområden eller samarbetssektorer som skall godkännas av gemenskapen i Ministerrådet AVS-EG fastställs det i avsnitt 2.4 om utveckling av mineralresurser att hållbar utveckling av mineralsektorn bland annat bygger på att tekniskt och ekonomiskt bistånd skall kunna ges till "utformning av miljöregler och kontrollen av deras efterlevnad".

10. Förslagets innehåll

I artikel 1 fastställs förslagets syften.

I artikel 2 fastställs förslagets tillämpningsområde.

Förslaget omfattar avfall, dvs. den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont, avrymningsmassor, gråberg och bearbetningsavfall som producerats i samband med utvinning och/eller bearbetning av mineraltillgångar på land, med undantag för avfall som inte är specifikt för utvinningsindustrin. Sådant övrigt avfall som hushållsavfall, spillolja, använda batterier, uttjänta fordon osv. kommer även i fortsättningen att omfattas av gällande bestämmelser i ramdirektivet om avfall (75/442/EEG), direktivet om deponering av avfall (1999/31/EG) eller annan särskild EU-lagstiftning, beroende på den berörda avfallshanteringsverksamhetens mål och omfattning.

Tillämpningsområdet formuleras så att det överensstämmer med undantaget enligt artikel 2 b ii i ramdirektivet om avfall, i syfte att garantera rättslig klarhet.

Avfall från utvinningsindustriers offshore-verksamhet undantas från det föreslagna direktivets tillämpningsområde eftersom denna verksamhets särdrag gör att de tekniska åtgärder som ingår i detta förslag och som är avsedda för mineralutvinning på land inte låter sig tillämpas på offshore-verksamhet. Sådant avfall kommer även fortsättningsvis att omfattas av bestämmelserna i ramdirektivet om avfall.

Förorenad mark undantas från förslagets tillämpningsområde, och inert icke-farligt avfall omfattas endast av ett begränsat antal bestämmelser, med tanke på den relativt låga risk som hanteringen av sådant material medför. Detta är förenligt med liknande undantag från tillämpningsområdet för direktivet om deponering av avfall. Kommissionen anser att det på så sätt är möjligt att finna en jämvikt mellan de rättsliga krav som små och medelstora företag (som vanligen är producenterna av sådant avfall) måste uppfylla, och skyddet av miljön.

Avfall från utvinning och/eller behandling av mineraltillgångar som transporteras ut ur det område där det produceras (t.ex. borrkärnor från hålborrningar som anförtros en entreprenör för bortskaffning) undantas också från förslagets tillämpningsområde och omfattas endast av bestämmelserna i direktivet om deponering av avfall. Därigenom vill man undvika att det uppstår kryphål i EU-lagstiftningen för avfallshanteringsverksamhet som inte genomförs på plats.

Beträffande prospektering har kommissionen föreslagit att med tanke på de små mängder avfall detta ger upphov till och för att undvika onödiga bördor för utvinningsindustrin inte ändra den gällande lagstiftningen. Detta innebär konkret att bestämmelserna i direktiv 75/442/EEG fortsätter att gälla, i synnerhet artiklarna 4 och 8 i det direktivet.

Kommissionen anser att avfall från utvinningsindustrin uppvisar vissa särdrag och egenskaper som gör det olämpligt att tillämpa direktivet om deponering av avfall på denna typ av avfall. Därför undantas avfall som täcks av detta förslag från bestämmelserna i direktivet om deponering av avfall.

I artikel 3 fastställs de definitioner som behövs för detta direktivs syften.

Inert avfall definieras i artikel 3.2 på samma sätt som i direktivet om deponering av avfall.

Definitionen av mineraltillgångar (artikel 3.3) innehåller exempel på mineraler och organiska och oorganiska sammansättningar som anses omfattas av utvinningsindustrins ekonomiska verksamhet.

Definitionen av utvinningsindustri (artikel 3.4) har plockats från en liknande definition i direktiven 92/91/EEG och 92/104/EEG. I det sammanhanget har man undvikit att använda termer som "gruva" och "stenbrott" för att visa att detta förslag, trots alla rättsliga skillnader mellan de olika medlemsstaterna i fråga om typ av utvunna och/eller bearbetade mineralier, avser avfall från alla utvinningsindustrins sektorer.

Bearbetning definieras i artikel 3.5 på ett sätt som tydliggör att smältning och/eller metallurgisk verksamhet som omfattar termiska processer inte berörs av detta förslag. Däremot omfattar definitionen avfall som producerats vid mineralbehandling på en annan plats än där mineralerna utvunnits (till exempel bauxit som importeras från länder utanför unionen och som ger upphov till rött slam när den använts för aluminiumframställning).

I artikel 4 fastställs allmänna krav för säker hantering av avfall från utvinningsindustrin. Alla åtgärder som vidtas skall grundas på bästa tillgängliga teknik enligt definitionen i direktiv 96/61/EG. Sådan bästa tillgängliga teknik utvecklas av Europeiska IPPC-byrån i Sevilla (Spanien) och kommer inom kort att offentliggöras i form av ett s.k. BAT-dokument (BAT - best available technique). Kommissionen anser att denna metod gör det möjligt att garantera högsta möjliga miljöskyddsnivå på ett sätt som ger rättslig säkerhet utan att medföra onödiga bördor för industrin.

I artikel 5 föreskrivs det att verksamhetsutövaren skall utarbeta en avfallshanteringsplan. Genom den bestämmelsen, i kombination med artikel 7.2 c, kommer man att kunna se till att verksamhetsutövaren förser de behöriga myndigheterna med alla uppgifter som behövs för att förebygga eller begränsa avfallshanteringens miljöeffekter.

Genom korshänvisningar till artiklarna 11-12 och bilaga II spelar avfallshanteringsplanerna och deras innehåll en avgörande roll i förslaget. Kommissionen anser att sådana avfallshanteringsplaner kommer att vara ovärderliga redskap för verksamhetsutövarna och möjliggöra korrekt och tidig planering av avfallshanteringsmetoder som begränsar avfallsproduktionen och dess skadliga effekter och samtidigt främjar återvinning och lämplig återanvändning av utvunnet material.

I artikel 5.6 fastställs uttryckligen möjligheten att sammankoppla innehållet i denna avfallshanteringsplan med andra, liknande instrument som utvecklats på grundval av nationella lagar eller gemenskapslagstiftningen. Därigenom vill man undvika onödigt dubbelarbete för verksamhetsutövarna och de behöriga myndigheterna.

I artikel 6, i förbindelse med bilaga I, presenteras ett av de viktigaste elementen i detta förslag, nämligen kravet på verksamhetsutövarna att förebygga allvarliga olyckshändelser och deras negativa följder för människor och miljö. I syfte att undvika överlappningar i lagstiftningen kommer avfallsanläggningar som omfattas av kraven i direktiv 96/82/EG i dess ändrade lydelse (Seveso II-direktivet) inte att omfattas av bestämmelserna i denna artikel. Kommissionen anser att den på så sätt uppfyller det löfte som gavs vid antagandet av förslaget till ändring av Seveso II-direktivet och se till att alla utvinningsindustrins avfallsanläggningar som potentiellt kan ge upphov till allvarliga olyckshändelser omfattas av lämpliga förvaltningsmetoder och i synnerhet regelbundet inspekteras av de behöriga myndigheterna. Samtidigt skall det garanteras att allmänheten får tillgång till relevant information.

Den säkerhetsförvaltare som verksamhetsutövaren skall utse för daglig övervakning av strategin för förebyggande av olyckor behöver inte vara en annan person än verksamhetsutövaren. Kommissionen anser däremot att de dagliga aktiviteter som berörs av detta kommer att få mer uppmärksamhet genom att man betonar behovet av en yrkesperson på plats som bär ansvar för strategin för olycksförebyggande.

Denna artikel berör endast anläggningar med hög risk (kategori A), eftersom dessa anläggningar i princip har störst sannolikhet att ge upphov till allvarliga olyckor. De kriterier som definieras i bilaga III till förslaget kommer att garantera att alla avfallsanläggningar som kan utgöra ett allvarligt hot för miljön och folkhälsan klassificeras i kategori A.

I enlighet med bestämmelserna i Århuskonventionen [38] så som den undertecknats av Europeiska gemenskapen, och i synnerhet med artikel 7 i denna föreskrivs det i artikel 6.6 att medlemsstaterna skall se till att den berörda allmänheten på ett tidigt stadium får faktiska möjligheter att delta i utarbetandet eller översynen av den externa planen för räddningsinsatser.

[38] Förenta nationernas konvention av den 25 juni 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslut och rätt till överprövning i miljöfrågor.

I artikel 7 föreskrivs det att medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövare har tillstånd. Där fastställs också vilka element som skall omfattas av tillståndet. Korshänvisningarna till artiklarna 5-6 och 14 garanterar att alla gällande bestämmelser om miljöskydd i förslaget beaktas vid ansökan om och utfärdande av tillstånd. Därigenom kommer verksamhetsutövarna att behöva förse de behöriga myndigheterna med de uppgifter som krävs för att ansökan skall kunna bedömas. Tillståndens innehåll skall garantera att bestämmelserna i detta förslag efterlevs korrekt.

Genom artikel 8 ges allmänheten möjlighet att granska tillståndet i enlighet med de principer och skyldigheter som ingår i Århuskonventionen. Kommissionen anser att man genom att ge allmänheten dessa möjligheter bidrar till öppenhet och insyn i förfarandet och främjar utvinningsindustrins insatser för att öka allmänhetens förtroende för dess verksamhet. Formuleringen av denna artikel är förenlig med artikel 6 i Århuskonventionen och gör det möjligt att informera allmänheten om tillståndsansökningar och att ge den möjlighet att medverka i beslutsprocessen.

Genom artikel 9, i kombination med bilaga III, införs ett klassificeringssystem för avfallsanläggningar som tar hänsyn till de sannolika följderna av olyckor med utsläpp av det avfall som ingår i anläggningen. Kriterierna för klassificering av dessa anläggningar kommer att behöva utvecklas vidare i kommittéförfarandet, eftersom det rör sig om ytterst tekniska frågor som kräver undersökningar från fall till fall.

I artikel 10 föreskrivs vissa åtgärder avseende återfyllning, dvs. när avfall läggs tillbaka i utvinningshålet. Kommissionen vill visserligen uppmuntra detta, men anser att återfyllt avfall trots allt kräver viss beaktning för att man skall kunna garantera att det är stabilt, förebygga vattenförorening och möjliggöra adekvat övervakning.

I artikel 11 fastställs allmänna krav och mål för konstruktion och underhåll av anfallsanläggningar. I förslaget redogörs det inte för detaljerna för den konstruktionsteknisk som skall användas, eftersom man inte ansåg att detta var lämpligt i en sådan rättsakt. Kommissionen anser att de behöriga myndigheterna är bäst rustade att bedöma huruvida verksamhetsutövaren följer de riktlinjer som ges i BAT-dokumentet.

I artikel 12 föreskrivs åtgärder för att garantera att avfallsanläggningar avslutas och övervakas korrekt. Där fastställs vilka uppgifter verksamhetsutövaren skall utföra och vilken roll de behöriga myndigheterna spelar vid övervakningen av avslutnings- och efterbehandlingsförfarandena. På detta sätt vill kommissionen förebygga företagsplundring ("walk-away-metoder") genom skrupelfria verksamhetsutövare eller när utvinningsföretag går i konkurs, genom att införa åtgärder som är förenliga med principen om att förorenaren betalar och som inte medför onödiga bördor för industrin.

I artikel 13 ingår allmänna åtgärder för att förebygga att avfall som deponerats i en avfallsanläggning ger upphov till negativa miljöeffekter, bland annat på vatten och mark. Denna artikel ger en lämplig koppling till gällande gemenskapslagstiftning om vatten, vilket gör det möjligt att undvika överlappning av kraven.

Artikeln omfattar också en konkret bestämmelse som rör den känsliga frågan om cyanidhantering inom utvinningsindustrin. Det övre gränsvärde på 50 ppm av WAD-cyanid (weak acid dissociable - svagt syralöslig) som satts för andelen fri cyanid och cyanidföreningar i bearbetningsavfallsdammar har föreslagits av International Cyanide Management Code [39], som upprättats under överseende av Förenta nationernas miljöprogram (UNEP) och International Council on Metals and the Environment (ICME) Enligt de uppgifter som kommissionen förfogar över, och som har bekräftats av företrädare för industrin (Euromines) kan guldutvinningsanläggningar i EU och kandidatländerna utan problem hålla dessa gränsvärden. Kommissionen anser emellertid att den tekniska utvecklingen på detta område bör främjas så att de potentiella negativa miljöeffekterna av cyanidspill kan minskas ytterligare. Därför har man satt som mål att inom tio år från och med att detta direktiv införlivas i två steg införa ett gränsvärde på 10 ppm WAD-cyanid, vilket definitivt verkar vara uppnåeligt (redan i dag uppnår vissa guldbearbetningsanläggningar dessa låga värden). Medlemsstaterna har rätt att anta strängare miljöskyddsåtgärder än vad som föreskrivs i detta förslag.

[39] http://www.cyanidecode.org/ .

I artikel 14 föreskrivs att ett system för finansiella säkerheter som skall tillhandahållas av verksamhetsutövaren måste införas innan bortskaffningsverksamheten inleds. Sådana säkerheter skall täcka alla kostnader som kan uppstår för tredje parter som måste sanera området om verksamhetsutövaren går i konkurs eller plundrar företaget. Den kan omfatta system som utgår från en finansprövning av det berörda företaget. Denna artikel har formulerats mycket försiktigt för att undvika att industrin belastas onödigt, samtidigt som det viktiga målet uppnås.

I artikel 14.5 klargörs det att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin i enlighet med principen om att förorenaren betalar och i överensstämmelse med bestämmelserna om miljöansvar i fråga om avfallshantering så som de fastställs i direktivförslaget om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador [40] måste ha lämplig täckning för sitt ansvar för miljöskador eller överhängande skadehot som uppkommer genom deras verksamhet. I bilaga I till ovan nämnda förslag omfattas "Avfallshantering, bl.a. insamling, transport, återvinning och bortskaffande av farligt avfall och annat avfall, inbegripet övervakning av sådan verksamhet och efterbehandling av deponier, som kräver tillstånd eller registrering i enlighet med rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall [41] och rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall [42]. Denna hantering omfattar bl.a. drift av deponier som omfattas av rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall [43] och drift av förbränningsanläggningar som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall [44]. Som angivits i avsnitt 5.1 i denna motivering omfattar sådant avfall även avfall från utvinningsindustrin. Sålunda täcks utvinningsindustrins avfall redan av bestämmelserna i det föreslagna direktivet om att förebygga och avhjälpa miljöskador.

[40] Europaparlamentets och rådets direktiv .../.../EG om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (kommissionens förslag KOM(2002) 17 slutlig, 23.1.2002).

[41] EGT L 194, 25.7.1975, s. 39. Direktivet ändrades senast genom kommissionens beslut 96/350/EG av den 24 maj 1996 om anpassning av bilagorna IIA och IIB till det direktivet (EGT L 135, 6.6.1996, s. 32).

[42] EGT L 377, 31.12.1991, s. 20. Direktivet ändrades senast genom rådets direktiv 94/31/EG av den 27 juni 1994 (EGT L 168, 2.7.1994, s. 28).

[43] EGT L 182, 16.7.1999, s. 1.

[44] EGT L 332, 28.12.2000, s. 91.

I artikel 15 fastställs ett förfarande för samråd mellan grannländer i syfte att utbyta information och se till att allmänheten informeras om avfallsanläggningar som kan få negativa konsekvenser för deras miljö.

I artikel 16 fastställs en av de viktigaste punkterna i förslaget: de behöriga myndigheternas skyldighet att inspektera alla avfallshanteringsanläggningar. Mot bakgrund av erfarenheterna under senare år i samband med de allvarliga olyckorna i Aznalcóllar och Baia Mare menar kommissionen att det behövs ett effektivt system för kontroll av efterlevnad om man skall kunna undvika allvarliga miljöskador.

I artikel 16.2 föreskrivs att verksamhetsutövare skall bevara dokumentation om avfallsanläggningens konstruktion och vidare utveckling och att denna dokumentation skall lämnas över om en annan verksamhetsutövare tar över driften. Kommissionen anser att man med denna metod kan undvika allvarliga olyckor och begränsa deras följder, eftersom bristande överföring av information om anläggningar som kan ha varit i drift i tiotals år är en viktig faktor i misskötseln av sådana anläggningar.

I artikel 17 föreskrivs att medlemsstaterna skall tillhandahålla den information som behövs för att man skall kunna bedöma om denna rättsakt varit framgångsrik och uppskatta utvinningsindustrins framtida avfallsproduktion. Det behövs framför allt information om olyckor och incidenter, så att dessa uppgifter på lämpligt sätt kan göras tillgängliga för de berörda medlemsstaterna.

I artikel 18 föreskrivs att medlemsstaterna skall införa påföljder för brott mot de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med detta direktiv, för att se till att företagen avskräcks från oansvarigt beteende.

I artikel 19 föreskrivs utbyten av information om metoder för inventering och sanering av avslutade avfallsanläggningar som vållar allvarliga miljöföroreningar. Därigenom kommer miljöbelastningen från en betydande del av "det historiska arvet" att minskas.

Samtidigt föreskrivs spridning av bästa tillgängliga teknik. Sedan 2001 har kommissionen organiserat informationsutbyten om bästa tillgängliga teknik i fråga om avfallshantering i utvinningssektorn mellan medlemsstaterna och de berörda organisationerna. Resultaten av dessa initiativ planeras komma att publiceras under 2004. Medlemsstaterna bör ta hänsyn till denna information när de genomför detta direktiv.

I artikel 20 fastställs bestämmelser för de åtgärder för genomförande och ändring som kommissionen kan komma att behöva vidta med hjälp av den kommitté som avses i artikel 21. Denna kommitté inrättas genom direktiv 75/442/EEG och omfattar sakkunniga med behövlig kompetens i fråga om hantering av avfall från utvinningsindustrin. Dessa utses av medlemsstaterna.

I bilaga I ingår en förteckning över punkter som skall beaktas vid utarbetandet av en strategi för förebyggande av allvarliga olyckshändelser, samt över de punkter som skall offentliggöras.

I bilaga II fastställs de parametrar som skall analyseras inom ramen för förfarandet för karakterisering av avfall.

I bilaga III fastställs kriterierna för fastställande av avfallsanläggningars riskkategori.

11. Konsekvensanalys: förslagets konsekvenser för företag, särskilt små och medelstora företag

11.1. Varför behövs det, med tanke på subsidiaritetsprincipen, gemenskapslagstiftning på detta område?

I artikel 2 i ramdirektivet om avfall fastställs det att "avfall från prospektering, brytning, behandling och lagring av mineralresurser samt utvinning i stenbrott" skall undantas från direktivets tillämpningsområde "i den utsträckning de redan omfattas av annan lagstiftning". Där föreskrivs också att "bestämmelser som avser särskilda fall eller som kompletterar bestämmelserna i detta direktiv i fråga om hanteringen av vissa avfallskategorier kan komma att beslutas genom särdirektiv".

Med tanke på skillnaderna mellan medlemsstaternas bestämmelser på detta område och att miljökonsekvenserna av avfall från utvinningsindustrin ofta går utöver nationsgränserna krävs det minimibestämmelser på EU-nivå för att förbättra miljö- och säkerhetsaspekterna vid förvaltningen av avfallshanteringsanläggningar.

Det föreslagna direktivet ses som den bästa lösningen för att öka klarheten i fråga om hantering av avfall från utvinningsindustrin och skapa en ram för insatser som kan få stöd från kommissionen, medlemsstaterna och den berörda industrin. Fördelarna med gemensamma regler för hela EU ses som en positiv faktor, vilket ytterligare stödjer idén med EU-lagstiftning snarare än en mängd olika nationella, regionala och lokala kontroller av skiftande effektivitet.

11.2. Vilka är det föreslagna direktivets främsta syften?

Det föreslagna direktivet skall skapa en ram inom vilken verksamhetsutövare i utvinningsindustrin och medlemsstaterna kan enas om lämpliga åtgärder. I förslaget försöker man framför allt att undvika för många föreskrifter i en industrisektor som kännetecknas både av anläggningar som kan komma att vara i drift i hundratals år, och av snabb teknisk förändring.

Direktivförslagets två främsta tekniska syften är att

-minska de skadliga effekterna av förorenat lakvatten från avfallshanteringsanläggningar, eftersom dessa kan förorsaka mycket långsiktiga miljöskador som finns kvar långt efter det att anläggningarna och de tillhörande gruvorna eller stenbrotten har avslutats, och

-förebygga eller minska effekterna av olyckor och i synnerhet att garantera att fördämningar och dammar för bearbetningsavfall är stabila på lång sikt, eftersom bristande fördämningar kan leda till omfattande miljöskador och även till hot mot människors liv.

De viktigaste förvaltningsförfarandena i det föreslagna direktivet berör följande punkter:

-Planering, tillståndsgivning och eventuellt avslutning av utvinningsindustrins avfallshanteringsanläggningar, med särskilda åtgärder för sådana anläggningar som kan ge upphov till gränsöverskridande effekter.

-Mekanismer för att hantera allvarliga olyckshändelser och oförutsedda händelser.

-Införandet av mekanismer för att se till att alla verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin inrättar (och behåller) tillräckliga finansiella säkerheter för att garantera att den avfallsanläggning för vilken de har ansvar vid behov fullständigt kan återställas, oberoende av verksamhetsutövarnas status och ekonomiska situation när denna återställelse skall göras.

11.3. Vilka påverkas av direktivförslaget?

11.3.1. Näringslivssektorer

Inom näringslivet kommer alla (eller så gott som alla) verksamhetsutövare som driver gruvor och stenbrott att påverkas av direktivet, liksom även olje- och gasutvinnande industri på land. I detta sammanhang omfattar "verksamhetsutövare" alla parter som är inblandade i utvinning, bearbetning och lagring av malm och mineraler. Nationella, regionala och lokala statliga förvaltningar kommer också att påverkas, inbegripet autonoma och halvautonoma tillsynsmyndigheter och andra behöriga myndigheter.

Omfånget av lagstiftningens inverkan kommer att variera kraftigt beroende på det producerade avfallets art och mängd och på de tillståndsregler under vilka verksamhetsutövaren för närvarande bedriver sin verksamhet. Verksamheter som uppfyller alla nedanstående kriterier kommer sannolikt att känna minst förändringar till följd av direktivet:

-De som producerar malm eller mineraler som helt eller till största delen är inerta och som inte använder vatten eller kemikalier i produktionen och

-de som använder dagbrottsteknik och återfyller den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont, avrymningsmassor och gråberg i det utgrävda området och

-de som är verksamma helt och hållet ovanför grundvattennivån inom områden där ingen (eller mycket liten) risk för översvämningar föreligger och

-de som redan fått tillstånd och omfattas av bestämmelser om miljöprestanda och säkerhet.

I direktivförslaget görs det ingen åtskillnad mellan avfallsanläggningar som ligger över respektive under grundvattennivån (tredje strecksatsen ovan), men det är uppenbart att anläggningar som endast producerar inert avfall (första strecksatsen ovan) och som inte regelbundet eller ständigt är översvämmade kommer att ha enklare avfallshanteringsplaner och riskbedömningar. Dessa i sin tur kommer att vara lättare att genomföra och billigare att utveckla. Detta gäller däremot inte anläggningar med icke-inert avfall som kan förorena grundvatten genom lakning, oberoende av huruvida avfallet befinner sig över eller under grundvattennivån.

Verksamheter som uppfyller något av nedanstående kriterier kommer sannolikt att känna mest förändringar till följd av direktivet (såvida de inte redan har tillstånd och i viss utsträckning omfattas av bestämmelser om miljöprestanda och säkerhet):

-De som producerar malm, mineraler eller avfall som i sig är farligt (eller kemiskt aktivt under "normala" förhållanden) och/eller

-de som producerar malm eller mineral från en malmfyndighet med potential att producera sur eller basisk förorening och/eller

-de som använder vatten för att bearbeta sin malm eller sina mineraler, eller för att lagra sitt avfall och/eller

-de som använder kemikalier (som cyanid eller xantater) för att bearbeta sin malm.

11.4. Vilka åtgärder måste företagen vidta för att följa direktivförslaget?

11.4.1. Överblick

Verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin kommer att få en rad nya uppgifter till följd av införlivandet av det föreslagna direktivet. För många verksamhetsutövare, inte minst i de nuvarande medlemsstaterna, kommer dessa uppgifter inte att vara helt nya, eftersom utvinningsindustrin redan till stor del är reglerad och de flesta företagen redan har strategier och system för att ta itu med de frågor som det föreslagna direktivet handlar om.

Det krävs redan tillstånd enligt bestämmelserna i ramdirektivet om avfall, så de marginella effekterna av det föreslagna direktivet torde vara begränsade. Många skyldigheter (och tillhörande kostnader) kan lindras genom ökad klarhet för verksamhetsutövare och myndigheter. BAT-dokumenten kan väntas ge viss klarhet, men medlemsstaterna bör bidra genom att på nationell nivå utarbeta och offentliggöra exempel på avfallshanteringsplaner och strategier, samt genom att ge teknisk vägledning som verksamhetsutövare och enskilda tjänstemän kan tillämpa för att inte behöva lösa varje problem på egen hand.

11.4.2. Kostnader som kan uppstå

De nya skyldigheter (och extrakostnader) som verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin kommer att omfattas av kan delas in i tre grupper:

-Engångskostnader som direkt har att göra med anpassningen av befintliga eller planerade anläggningar till de föreskrifter och driftsregler som införs genom det föreslagna direktivet.

-Extra årliga kostnader under anläggningens driftsfas.

-Extra årliga kostnader under anläggningens efterbehandlingsfas.

Genom artiklarna 5-13 i förslaget kommer det sannolikt att uppstå vissa engångskostnader för många verksamhetsutövare, även om inte alla kommer att påverkas av alla artiklar. De högsta kostnaderna förväntas uppstå till följd av artiklarna 11 (konstruktion och förvaltning av avfallsanläggningar) och 13 (förebyggande av vatten- och markföroreningar). Artiklarna 5-6 och 12-13 förväntas medföra vissa extra årliga kostnader för många verksamhetsutövare under driftsfasen. Artiklarna 12 (avslutning och efterbehandling) och (i mindre utsträckning) 13 (förebyggande av vatten- och markföroreningar) kommer sannolikt att medföra vissa extrakostnader för de flesta verksamhetsutövarna i samband med efterbehandlingen.

Eftersom kostnaderna för inrättandet av finansiella säkerheter är skilda från andra kostnader och förväntas utgöra en betydande del av de sammanlagda kostnaderna skall artikel 14 behandlas mer detaljerat. Artikel 14 berör risken för att en verksamhetsutövare går i konkurs under eller i slutet av driftsfasen och inte har medel för att täcka kostnaderna för avslutning och efterbehandling. Denna risk motverkas genom att verksamhetsutövarna åläggs att på förhand inrätta en separat finansiell säkerhet som räcker för att täcka alla sådana kostnader. I Irland och Kanada finns det redan i dag system som kan jämföras med det som avses i artikel 14. Gängse former för den finansiella säkerheten är kontanter, kreditlöften eller bankgarantier, betalningsgarantier utställda av försäkringsbolag eller borgensförsäkring. Kontanter är i praktiken inget alternativ för de flesta företagen, och skulle inte heller vara ett ekonomiskt meningsfullt val såvida inte företaget förfogar över kapitalöverskott. Kreditlöften och bankgarantier räknas direkt av från företagens checkkredit. De minskar det kapital som företaget kan låna med motsvarande belopp och kan på så sätt bidra till att öka företagets allmänna kostnader för lån. För företag vars kreditbedömning är lägre än "AA" är detta förmodligen inget lämpligt (eller betalbart) val. Då återstår skuldsedlar och liknande garantimekanismer (som kan vara villkorsbundna eller kravbundna, så att de när som helst kan ändras på långivarens begäran). Sådana garantier arrangeras i allmänhet av en specialiserad mellanhand och såvida inte verksamhetsutövarens skuld klassas som "investment grade" måste garantin sannolikt säkras mot någon form av motgaranti med ställd säkerhet från verksamhetsutövarens sida. Etablerade verksamhetsutövare, särskilt sådana som har ett mångsidigt och starkt moderföretag, kan säkra sina obligationer mot sin balansräkning (dvs. kostnaderna för säkerheten är samma som deras räntekostnader). Mindre starka och välkända företag kan få problem med att arrangera de säkerheter som krävs. Enligt rapporter från Irland ligger de årliga kostnaderna för de nödvändiga finansiella säkerheterna (obligationer) på mellan 0,5 och 0,75 % av obligationernas värde. Rapporter från Kanada tyder snarare på att kostnaderna ligger kring 1,0 %. För 1 miljon euro i betalningsgarantier skulle 1,0 % utgöra 10 000 euro per år.

11.5. Vilka åtgärder måste de nationella, regionala och lokala myndigheterna vidta för att följa direktivförslaget?

De nationella myndigheterna kommer att behöva inrätta (eller anpassa) och sedan underhålla system för reglering, inspektion och efterlevnadskontroll som motsvarar de krav som fastställs i direktivförslaget. I vilket omfång dessa uppgifter delegeras till regionala och lokala myndigheter kommer i många fall att bero på ländernas geologi, som i sin tur bestämmer huruvida (och i vilken utsträckning) kommersiellt lönsam utvinning av mineraler är möjlig.

De flesta extrakostnader som myndigheterna kommer att drabbas av har att göra med utgifter för anställning av extra teknisk och administrativ personal. Efter de första 5-10 åren, när det nya systemet har etablerat sig, kommer dessa kostnader sannolikt att sjunka. Antalet ny personal och de tekniska kvalifikationer som personalen behöver kommer att variera från land till land beroende på hur många avslutade, pågående och potentiella framtida gruvor, stenbrott och andra anläggningar för utvinningsindustrin landet har och av vilken typ dessa är. En grupp på fem personer på nationell regeringsnivå samt en kompletterande grupp på fem personer i den behöriga myndigheten kan väntas kosta något under en miljon euro per år (löner, andra personalkostnader, kontorsutrymme och andra nödvändiga inrättningar). På regional eller lokal nivå skulle det dessutom kunna behövs ytterligare administrativa resurser.

11.6. Vilka ekonomiska verkningar förväntas direktivförslaget få?

Nedanstående kostnadsberäkningar måste ses mot bakgrunden av att direktivet om deponering av avfall (1999/31/EG) ännu inte är tillämpligt på avfallshanteringsanläggningar för utvinningsindustrin. Med tanke på de potentiella följderna av tillämpningen av ramdirektivet om avfall och direktivet om deponering av avfall kan det med fog hävdas att där bestämmelserna i dessa direktiv måste tillämpas till fullo på avfall från utvinningsindustrin kommer extrakostnaderna för att följa bestämmelserna i det här förslaget att vara marginella.

Enligt resultaten från en undersökning som genomförts på uppdrag av kommissionen [45] ligger det aktuella nettovärdet [46] för det sammanlagda kostnadsflödet knappt under 670 miljoner euro, varav största delen förväntas falla på byggaggregatsektorn (50 %), den underjordiska kolgruvesektorn (21 %), den underjordiska metallgruvesektorn (12 %) och sektorn för specialleror och gips (9 %). Dessa beräkningar omfattar både de femton medlemsstaterna och de tio ansökarländerna, och grundas på antagandet att många befintliga anläggningar kommer att behöva anpassa sina avfallshanteringsmetoder i viss mån.

[45] Financial evaluation of a Proposal for a Directive on waste from the extractive industry, Symonds Group, november 2002. Ovan angivna kostnadsberäkningar är hämtade ur en uppdatering från 2001 utgående från det reviderade förslaget till ett direktiv.

[46] Konceptet med nettonuvärde (Net Present Value, NPV) används allmänt av finansanlytiker för att jämföra olika kassaflöden (till exempel serier av utgifter och/eller intäkter spridda över olika perioder av år). Nettonuvärdet är en beräkning av ett belopp i dagens pengavärde som motsvarar ett specifikt kassaflöde utgående från en viss ränta. På så sätt beaktas kostnaderna för att låna och/eller använda pengar, och det faktum att en euro i dag är värd mer än löftet om en euro någon gång i framtiden.

Undersökningen visar att det aktuella nettovärdet av de kostnader som underjordiska gruvor kommer att drabbas av under en fyrtioårsperiod skulle vara ungefär 83 miljoner euro. För att sätta detta i ett sammanhang kan det sägas att med en metallproduktion på ungefär 2 miljoner ton per år (grovt räknat), dvs. 80 miljoner ton på fyrtio år, skulle detta innebära en kostnad på ungefär 1 euro per ton utvunnen metall. Även om de siffror som undersökningen grundas på är mycket osäkra visar det ovan nämnda resultatet att de extra kostnader som skulle absorberas av konsumenterna eller läggas på metallkonsumenterna skulle vara små, uttryckta i procent.

I en undersökning som genomfördes 2001, om kostnader för att förbättra hanteringen av bearbetningsavfall (Costs of improving the management of mining waste) [47] utgick man från ett litet antal gruvor för att bedöma de allmänna kostnaderna för avfallshantering i metallgruvor. Kostnaderna beräknades uppgå till knappt 15 euro per ton bruten metall i zinkgruvor, och ungefär dubbelt så mycket i koppargruvor.

[47] A study on the costs of improving the management of mining waste, Symonds Group, oktober 2001 (se nätadress: http://europa.eu.int/comm/environment/ waste/studies/mining/mining_cost.pdf). De kostnadsantaganden som görs i denna undersökning utgår från situationen i utvinningssektorn innan bestämmelserna i direktivet om deponering av avfall trädde i kraft.

Om man kombinerar resultaten från den undersökningen med de beräkningar som nämns ovan (på 1 euro per ton bruten metall för nya avfallshanteringsåtgärder) kommer man fram till att kostnadsökningen för avfallshantering till följd av detta förslag skulle ligga mellan 5 och 10 % av de nuvarande avfallshanteringskostnaderna för många gruvor.

För byggaggregat beror den höga andelen av de sammanlagda kostnaderna på det relativt stora antalet dagbrott (20 000 i de nuvarande femton medlemsstaterna och uppskattningsvis 50 000 i ansökarländerna, varav de flesta är små och medelstora företag). Det aktuella nettovärdet för byggnadssten har uppskattats till 335 miljoner euro (dvs 33,5 miljoner per år utspritt på den tioårsperiod under vilken ett dagbrott normalt är i drift). Detta kan jämföras med sektorns omsättning (enbart i de femton nuvarande medlemsstaterna) på 35 000 miljoner euro och produktion av ungefär 2 650 miljoner ton byggnadssten per år [48]. Extrakostnaderna skulle därför uppgå till ungefär 0,1 % av omsättningen och 0,01 euro per ton sålt stenmaterial. De extrakostnader som skulle uppstå för små och medelstora dagbrott förväntas vara begränsade till ungefär 425 euro per år under driftsfasen och 625 euro per år under efterbehandlingsfasen.

[48] www.uepg.org

11.7. Innehåller direktivförslaget åtgärder för att ta hänsyn till de små och medelstora företagens särskilda situation?

Även om inga direkta undantag för små och medelstora företag ingår i direktivförslaget kommer de undantag som möjliggörs i praktiken i första hand att beröra sådana företag. För det första omfattas inte oförorenad matjord av förslaget. Dessutom omfattas inert avfall endast av ett begränsat antal bestämmelser. De flesta små och medelstora företag som potentiellt sett skulle ha kunnat påverkas av förslaget (stenbrott för prydnadssten, industrimineraler osv.) producerar endast icke-farligt inert avfall och oförorenad jord. Därigenom kommer de antingen inte att påverkas av bestämmelserna i detta direktiv, eller endast beröras av ett begränsat antal krav. Dessutom gäller artikel 6 (som berör förebyggande av allvarliga olyckshändelser och tillhandahållande av information till allmänheten) endast anläggningar som klassats i kategori A. Samma sak gäller för artikel 15 (som berör gränsöverskridande effekter). Även om vissa gruvor och stenbrott som drivs av små och medelstora företag kommer att klassas i kategori A vore det svårt att motivera att sådana företag då skulle tillåtas uppfylla lägre säkerhetsnormer än övriga företag i samma kategori.

12. Samråd med berörda parter

För att se till att så många olika berörda parter som möjligt konsulteras om förslagets potentiella tillämpningsområde och innehåll har kommissionens generaldirektorat för miljö organiserat en rad möten, workshops och tekniska seminarier, beställt flera undersökningar och satt upp en webbsida [49] om initiativet.

[49] http://europa.eu.int/comm/ environment/ waste/ mining.htm.

En undersökning om kostnaderna för förbättrad hantering av bearbetningsavfall (Costs of Improving the Management of Mining Waste) genomfördes av Symonds Group i oktober 2001. I den undersöktes de ekonomiska följderna av genomförandet av avfallshanteringsåtgärder. En annan undersökning om de tekniska aspekterna av hanteringen av bearbetningsavfall (Management of Mining, Quarrying and Ore-Processing Waste in The European Union), genomförd av konsultbolaget BRGM, offentliggjordes i april 2002. I den undersöktes avfallsmängderna och hanteringsmetoderna i EU. Båda undersökningar gjordes tillgängliga på GD Miljös webbsida (se ovan) när de hade slutförts.

Dessutom har tre arbetsdokument utarbetats. Dessa skall fungera som bas för specifika diskussioner med alla berörda parter (medlemsstaterna, kandidatländerna, olika sektorer inom näringslivet och icke-statliga organisationer). Resultaten av ovan nämnda undersökningar har också använts vid sammanställningen av dessa arbetsdokument. Även arbetsdokumenten har gjorts tillgängliga på webbsidan, tillsammans med de rådfrågade parternas skriftliga ställningstaganden. Det har också inrättats en e-postlåda till vilken olika berörda organ eller personer kan sända sina kommentarer.

De rådfrågade parternas ståndpunkter (medlemsstater, kandidatländer, näringslivet och icke-statliga organisationer) kan sammanfattas på följande sätt:

12.1. Medlemsstater och kandidatländer

Det har hållits tre möten med företrädare för medlemsstaterna och kandidatländerna.

De flesta länderna välkomnar Europeiska kommissionens initiativ att föreslå ett direktiv för att förbättra hanteringen av utvinningsindustrins avfall. Förslaget ses som en möjlighet att införa omfattande bestämmelser för denna avfallsström, med tanke på att bestämmelserna i direktivet om deponering av avfall anses vara olämpliga för denna typ av avfall.

I de viktigaste förslagen och inläggen togs följande frågor upp:

-Direktivets tillämpningsområde borde inriktas på sådant bearbetningsavfall som har störst potential att skada miljön. Man bör exempelvis undvika att onödigt belasta hanteringen av inert, icke-farligt avfall eller avfall från prospektering. Det har också hävdats att vissa krav är för preskriptiva och att man i stället borde låta många frågor lösas på medlemsstatsnivå eller i BAT-dokument.

-Klassificeringen av avfallsanläggningar är en viktig fråga eftersom det avgör tillämpningen av viktiga bestämmelser i direktivet. I allmänhet föredras ett flexibelt klassificeringssystem där driftsvillkoren kan beaktas till fullo, och som därför bör grundas på ett riskbedömningsförfarande.

-De tekniska bilagorna behöver inte vara alltför detaljerade, och det anses lämpligare att ta upp tekniska frågor i BAT-referensdokumentet. Därför föreslås det också att i direktivet införa lämpliga hänvisningar till BAT.

-Kravet att övergivna anläggningar för bearbetningsavfall skall inventeras och att saneringsskyldighet skall införas anses medföra ett krävande arbete som inte borde regleras på EU-nivå.

12.2. Näringslivet

Flera näringslivsorganisationer har konsulterats och lämnat kommentarer mellan 2001 och 2002. Hit hör följande:

IMA (Industrial Minerals Association) -Europa

EAA (European Aluminium Association)

UK Coal

Euromines (European Association of Mining Industries, Metal Ores & Industrial Minerals)

British Aggregates Association

Bundesverband Baustoffe Steine+Erden e.V. (Tyska byggmaterialföreningen)

CBI (Confederation of British Industries)

CEAMIM (Comité de las Empresas Andaluzas de Minería Metálica)

CECSO (European Solid Fuels Association)

CEPMC (Council of European Producers of Materials for Construction)

CERAME-UNIE (Liaison Office of the European Ceramic Industry)

CLC (Cobre Las Cruces S.A.)

FEAD (European Federation of Waste Management and Environmental Services)

OGP (International Association of Oil and Gas Producers)

RNGM (Rio Narcea Gold Mines S.A.)

The BANKS Group (Förenade kungarikets producenter av kol i dagbrott)

The Mining Association of the United Kingdom

UEPG (European Aggregates Association)

WVB (Wirtschaftsvereinigung Bergbau e.V.)

Deras ståndpunkter sammanfattas nedan:

-Flera organisationer stöder initiativet att införa en särskild rättslig EU-ram för utvinningsindustrins avfall, medan några få ifrågasätter behovet av en sådan ram. Förslagets potentiella inverkan på företagens konkurrenskraft och den extra förvaltningsbörda som kan uppstå har ifrågasatts. Det anses nödvändigt att klargöra förslagets koppling till ramdirektivet om avfall och till annan relevant EU-lagstiftning, gällande eller under förberedelse. Det föreslås också att förslaget bör undvika överlappning av gällande bestämmelser, särskilt i fråga om tillståndsförfaranden.

-Vad gäller förslagets tillämpningsområde har det föreslagits att uttrycket "avfall" bör definieras ordentligt, utgående från de metoder som används inom utvinningsindustrin. I synnerhet anses det att material som den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont, avrymningsmassor och inert avfall bör undantas från förslagets tillämpningsområde eller behandlas i enlighet med varje materials potentiella risk. Vissa rådfrågade parter ansåg också att bestämmelserna om allvarliga olyckshändelser bör utelämnas ur förslaget och i stället tas upp endast i Seveso II-direktivet.

-Beträffande förslagets innehåll ansågs det att det bör vara flexibelt och undvika att vara för preskriptivt. Bestämmelserna skulle stå i proportion till de miljöproblem som sannolikt kan uppstå. De flesta rådfrågade parter höll med om att det behövs ett klassificeringssystem för avfallsanläggningar som grundas på riskbedömning. Arrangemanget av finansiella säkerheter bör ge tillräckligt spelrum för beslut i medlemsstaternas myndigheter. Det har också begärts att tillräckliga hänvisningar till BAT-dokumentet görs i hela texten.

12.3. Icke-statliga organisationer

Följande icke-statliga miljöorganisationer har varit inblandade:

Europeiska miljöbyrån (EEB)

Minewatch

WWF (Världsnaturfonden)

Deras ställningstaganden kan sammanfattas på följande sätt:

-Kommissionens initiativ till en särskild rättslig ram för bearbetningsavfall välkomnas. Organisationerna betonar att förslaget måste vara tillräckligt omfattande, och tydligt resultatorienterat. Det får inte vara alltför beroende av BAT. I synnerhet måste det på ett adekvat sätt täcka inert avfall, som kan ha en betydande föroreningspotential, men också andra viktiga frågor som gruvhål och olycksförsäkring.

-Förslaget bör helst formuleras på ett entydigt sätt, och uttrycket "avfall" bör definieras bättre. Direkta korshänvisningar till annan relevant EU-lagstiftning bör införas. Det hävdas att inventeringen av avslutade avfallsanläggningar skulle vara mindre belastande om den vore inriktad på dokumenterade betydande inverkningar, och det föreslås att man vid klassificeringen av anläggningar uttryckligen skall utgå från miljöaspekter.

12.4. Övriga

Kommentarer har också inkommit från följande:

EFG (European Association of Geologists)

Madrid School of Mines

SHCMOEI (Safety and Health Commission on the Mining and Other Extractive Industries)

Med undantag för SHCMOEI stöder dessa parter förslaget om hantering av avfall från utvinningsindustrin. Den behöriga personens roll i fråga om förebyggande av olyckor betonas. Övriga kommentarer och förslag överensstämmer i stort sett med näringslivets och de icke-statliga organisationernas ställningstaganden ovan.

Även projektet "ERMITE" (Environmental Regulation of Mine waters In The EU), som finansierats inom femte ramprogrammet för forskning har bidragit med vetenskapliga och tekniska råd (kontraktnummer EVK1-CT-2000-078).

2003/0107 (COD)

Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om hantering av avfall från utvinningsindustrin

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR BESLUTAT FÖLJANDE

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 175.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag, [50]

[50] EGT C..., ..., s. ...

med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [51],

[51] EGT C..., ..., s. ...

med beaktande av Regionkommitténs yttrande, [52]

[52] EGT C..., ..., s. ...

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, [53] och

[53] Europaparlamentets yttrande av den [ ], rådets gemensamma ståndpunkt av den [ ] och Europaparlamentets beslut av den [ ].

av följande skäl:

(1) I kommissionens meddelande [54] "om säker gruvdrift: en uppföljning av den senaste tidens gruvolyckor", presenteras ett initiativ till reglering av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin som en prioriterad åtgärd. Detta dokument skall komplettera andra initiativ avseende de planerade ändringarna av rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår [55], men också för att utarbeta ett dokument om bästa tillgängliga teknik för hantering av sten- och bearbetningsavfall från utvinningsindustrin inom ramen för rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar [56].

[54] KOM(2000) 664 slutlig.

[55] EGT L 10, 14.1.1997, s. 13.

[56] EGT L 257, 10.10.1975, s. 26.

(2) I sin resolution av den 19 juni 2001 om meddelandet uttryckte Europaparlamentet sitt starka stöd för ett direktiv om avfall från utvinningsindustrin.

(3) I Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram [57] fastställs det som mål för avfall som fortfarande genereras att dess farlighetsgrad bör minskas och det bör medföra så liten risk som möjligt; företräde bör ges åt återvinning, särskilt materialåtervinning; mängden avfall som skall bortskaffas bör minimeras och bortskaffas på ett säkert sätt; avfall som är avsett att bortskaffas bör behandlas så nära uppkomstplatsen som möjligt, i den mån det inte leder till en minskning av effektiviteten i avfallshanteringen. I beslut nr 1600/2002/EG föreskrivs också utvecklingen av åtgärder för att förebygga stora olycksrisker som prioriterad insats inom området olyckor och naturkatastrofer, särskilt risker som uppstår inom utvinningsindustrin; dessutom föreskrivs utvecklingen av åtgärder avseende bearbetningsavfall. I beslut 1600/2002/EG föreskrivs även som prioriterad åtgärd att man skall främja hållbar förvaltning inom utvinningsindustrin för att på så sätt minska miljökonsekvenserna.

[57] EGT L 242, 10.9.2002, s. 1.

(4) I enlighet med målen för gemenskapens miljöpolitik behövs det minimikrav för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa negativa effekter på miljön och folkhälsan som kan uppkomma till följd av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin, exempelvis bearbetningsavfall (dvs. det fasta material som blir över efter olika typer av bearbetning av mineralier), gråberg och andra jordlager (dvs. material som flyttas för att man skall komma åt en malmåder eller mineraltillgång), och den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont (dvs. markens översta skikt).

(5) Följaktligen bör detta direktiv omfatta hanteringen av avfall från utvinningsindustrin på land. Sådana bestämmelser bör emellertid grundas på de principer och prioriteringar som fastställts i rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall [58], som i enlighet med artikel 2.1 b ii i det direktivet fortsätter att gälla för alla former av avfallshantering från utvinningsindustrin som inte omfattas av det här direktivet.

[58] EGT L 194, 25.7.1975, s. 39. Direktivet senast ändrat genom kommissionens beslut 96/350/EG (EGT L 135, 6.6.1996, s. 32).

(6) I syfte att undvika överlappning och orimliga administrativa krav bör direktivets tillämpningsområde begränsas till sådan verksamhet som anses vara viktigast för att uppnå direktivets mål.

(7) Därför bör bestämmelserna i detta direktiv inte gälla för avfallsströmmar som uppstår i samband med verksamhet för utvinning eller bearbetning av mineraler som inte direkt har med utvinnings- eller bearbetningsprocessen att göra. Om sådant avfall deponeras i eller på marken gäller bestämmelserna i rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall [59], exempelvis för avfall som produceras vid en utvinnings- eller behandlingsanläggning som transporteras till en annan plats för deponering i eller på marken.

[59] EGT L 182, 16.7.1999, s. 1.

(8) Bestämmelserna i detta direktiv bör inte heller gälla för avfall som uppkommer vid offshore-utvinning och -bearbetning av mineraltillgångar, deponering av icke-förorenad matjord eller avfall från prospektering efter mineraltillgångar, medan icke-farligt inert avfall från utvinning och bearbetning av mineraltillgångar endast bör omfattas av ett begränsat antal bestämmelser, med tanke på den låga risk det medför för miljön.

(9) Detta direktiv omfattar visserligen hanteringen av sådant avfall från utvinningsindustrin som kan vara radioaktivt, men bör emellertid inte täcka sådana aspekter som är specifika för radioaktivitet.

(10) I syfte att respektera de principer och prioriteringar som fastställs i direktiv 75/442/EEG, i synnerhet i artiklarna 3-4 i detta, bör medlemsstaterna se till att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin vidtar alla nödvändiga åtgärder för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa alla faktiska eller potentiella negativa effekter på miljön och folkhälsan till följd av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin.

(11) Sådana åtgärder bör grundas på bästa tillgängliga teknik enligt definitionen i direktiv 96/61/EG, och medlemsstaterna bör själva, när de tillämpar sådan teknik, avgöra hur avfallets tekniska egenskaper, dess geografiska belägenhet och de lokala miljöförhållandena lämpligast kan beaktas.

(12) Medlemsstaterna bör se till att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin utarbetar lämpliga avfallshanteringsplaner för behandling, återvinning och deponering av bearbetningsavfall. Sådana planer bör struktureras så att de garanterar att avfallshanteringsalternativ planeras på lämpligt sätt för att minska avfallsproduktionen och göra avfallet mindre skadligt, samt för att främja avfallsåtervinning. Dessutom bör avfall från utvinningsindustrin klassificeras på grundval av sin sammansättning så att man i största möjliga mån kan garantera att sådant avfall endast reagerar på förutsägbart sätt.

(13) För att minska olycksrisken och garantera en hög skyddsnivå för miljö och folkhälsa bör medlemsstaterna se till att alla verksamhetsutövare tillämpar en strategi för att undvika allvarliga olyckshändelser vid avfallshantering. I fråga om förebyggande åtgärder bör detta även omfatta utarbetandet av ett säkerhetssystem, planer för räddningsinsatser som kan användas vid olyckor och spridning av säkerhetsinformation till alla personer som kan tänkas beröras av en stor olycka. Om en olycka inträffar bör verksamhetsutövarna vara skyldiga att förse de behöriga myndigheterna med all relevant information som kan behövas för att lindra de faktiska eller potentiella miljöskadorna. Dessa särskilda bestämmelser bör inte gälla för anläggningar inom utvinningsindustrin som omfattas av direktiv 96/82/EG om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår.

(14) På grund av de särskilda omständigheter som präglar hantering av avfall från utvinningsindustrin är det nödvändigt att införa särskilda ansöknings- och tillståndsförfaranden för alla kategorier av avfallsanläggningar som tar emot sådant avfall. Sådana förfaranden bör vara förenliga med de allmänna tillståndskrav som fastställs i artikel 9 i direktiv 75/442/EEG.

(15) Medlemsstaterna bör ålägas att se till att allmänheten informeras om ansökningar om avfallshanteringstillstånd och att den berörda allmänheten rådfrågas innan ett avfallshanteringstillstånd utfärdas, i enlighet med Förenta nationernas konvention av den 25 juni 1998 om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslut och rätt till överprövning i miljöfrågor (Århuskonventionen), så som den undertecknats av Europeiska gemenskapen.

(16) Det är nödvändigt att klart ange de krav som avfallsanläggningar som betjänar utvinningsindustrin måste uppfylla vad beträffar lokalisering, skötsel, kontroll, avslutning samt åtgärder för förebyggande av och skydd mot alla slags miljöhot på både kort och lång sikt, och särskilt mot förorening av grundvattnet genom lakvatteninfiltration i marken.

(17) Det är nödvändigt att klart definiera de olika kategorierna av anläggningar som används för hantering av avfall från utvinningsindustrin, utgående från tänkbara effekter av eventuell förorening från driften av sådana anläggningar eller från olyckor som leder till utsläpp av avfall från en sådan anläggning.

(18) Avfall som deponeras i håligheter efter brytning måste också omfattas av vissa bestämmelser så att skydd av grund- och ytvatten, avfallets stabilitet och lämplig övervakning kan garanteras efter det att deponeringsverksamheten slutförts.

(19) I syfte att se till att anläggningar för avfall från utvinningsindustrin byggs och underhålls korrekt bör medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att sådana anläggningars konstruktion, placering och förvaltning sköts av personer med teknisk kompetens. Det är nödvändigt att se till att verksamhetsutövare och personal har sådan utbildning och kunskap som ger dem de kvalifikationer och färdigheter som behövs. Dessutom bör de behöriga myndigheterna kontrollera att verksamhetsutövarna vidtar lämpliga åtgärder avseende konstruktion och underhåll av nya avfallsanläggningar eller utbyggnad eller ombyggnad av befintliga anläggningar, inbegripet efterbehandling efter avslutande av anläggningen och/eller utvinningsverksamheten.

(20) Det är nödvändigt att avgöra när och hur en avfallsanläggning som betjänar utvinningsindustrin bör avslutas samt att fastställa verksamhetsutövarens skyldigheter och ansvar under efterbehandlingsperioden.

(21) Medlemsstaterna bör kräva att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin genomför övervakning och förvaltningskontroller, i syfte att undvika förorening av vatten och mark och identifiera alla skadliga effekter på miljön och människors hälsa som avfallsanläggningarna kan ge upphov till. I syfte att minska vattenföroreningen bör utsläpp av avfall i mottagande vattendrag överensstämma med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område [60]. Dessutom bör koncentrationerna av cyanid och cyanidföreningar från vissa sektorer av utvinningsindustrin, med tanke på deras skadliga och toxiska egenskaper, minskas till lägsta möjliga nivå med hjälp av bästa tillgängliga teknik. Det bör därför införas tröskelvärden för högsta tillåtna koncentration, i syfte att förebygga skadliga effekter.

[60] EGT L 327, 22.2.2000, s. 1. Direktivet har ändrats genom beslut nr 2455/2001/EG (EGT L 331, 15.12.2001, s. 1).

(22) Verksamhetsutövare i avfallsanläggningar som betjänar utvinningsindustrin bör vara skyldiga att deponera en finansiell säkerhet eller motsvarande i form av en tillräcklig garantisumma för att garantera att alla skyldigheter som föreskrivs i tillståndet uppfylls, inbegripet alla bestämmelser om avslutning och efterbehandling av anläggningen. Den finansiella säkerheten bör vara tillräckligt stor för att täcka kostnaderna för sanering av området, utförd av en oberoende tredje part med lämpliga kvalifikationer. Garantin måste också tillhandahållas innan deponeringsverksamheten inleds i avfallsanläggningen och bör anpassas regelbundet. Dessutom är det viktigt att klargöra att verksamhetsutövare inom utvinningsindustrin omfattas av lämpligt skadeståndsansvar för miljöskador eller överhängande skadehot som uppkommer genom deras verksamhet i enlighet med principen om att förorenaren betalar och i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv .../.../EG om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador [61].

[61] Europaparlamentets och rådets direktiv .../.../EG om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (kommissionens förslag KOM(2002) 17 slutlig, 23.1.2002).

(23) För drift av avfallsanläggningar för utvinningsindustrin som sannolikt kan få betydande gränsöverskridande följder för miljön i en annan medlemsstat behövs det ett gemensamt förfarande som underlättar samråd mellan grannländer. Ett sådant förfarande bör också garantera att tillräckligt informationsutbyte förekommer mellan myndigheterna och att allmänheten erhåller korrekt och tillräcklig information om alla sådana anläggningar som kan få negativa följder för miljön.

(24) Medlemsstaterna måste se till att behöriga myndigheter upprättar ett effektivt system för inspektioner eller likvärdiga kontrollåtgärder beträffande avfallsanläggningar som betjänar utvinningsindustrin. Utan att det påverkar en verksamhetsutövares skyldigheter enligt tillståndet måste en inspektion genomföras innan deponeringsverksamheten inleds för att kontrollera att tillståndsvillkoren uppfylls. Dessutom bör medlemsstaterna se till att verksamhetsutövare och deras efterföljare alltid har aktuell dokumentation om sådana avfallsanläggningar och att verksamhetsutövare lämnar över uppgifter om anläggningens tillstånd och drift till sina efterföljare.

(25) Medlemsstaterna bör regelbundet rapportera till kommissionen om genomförandet av detta direktiv, inbegripet uppgifter om olyckor och incidenter. Kommissionen bör rapportera till Europaparlamentet och rådet på grundval av dessa rapporter.

(26) Medlemsstaterna bör fastställa bestämmelser om påföljder vid överträdelser av detta direktiv och se till att de genomförs. Dessa påföljder bör vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

(27) Kommissionen bör garantera ett lämpligt utbyte på medlemsstatsnivå av vetenskaplig och teknisk information om hur inventering av avslutade avfallsanläggningar skall gå till, och om utvecklingen av metoder för att hjälpa medlemsstaterna att efterleva artikel 4 i direktiv 75/442/EEG vid saneringen av avslutade avfallsanläggningar. Dessutom bör informationsutbyte om bästa tillgängliga teknik garanteras inom och mellan medlemsstaterna.

(28) Detta direktivs mål, det vill säga förbättrad hantering av avfall från utvinningsindustrin, kan inte uppnås i tillräcklig utsträckning av de enskilda medlemsstaterna, eftersom inkorrekt hantering av sådant avfall kan leda till gränsöverskridande föroreningar. I enlighet med principen om att förorenaren betalar är det bland annat nödvändigt att beakta eventuella skador på miljön förorsakade av utvinningsindustrins avfall, och nationella skillnader i tillämpningen av den principen kan leda till mycket olika ekonomisk belastning för de berörda verksamhetsutövarna. Dessutom gör olikheter i de nationella strategierna för hantering av avfall från utvinningsindustrin det svårt att uppnå målet att garantera en miniminivå av säker och ansvarsfull hantering av sådant avfall och att maximera återvinningen av sådant avfall i hela gemenskapen. Med tanke på att målet, till följd av åtgärdens omfång och effekter, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen så som den fastställs i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen, som beskrivs i samma artikel, går direktivet inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(29) De åtgärder som krävs för att genomföra detta direktiv bör antas i enlighet med beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [62].

[62] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(30) Driften av avfallsanläggningar som redan existerar när detta direktiv införlivas bör regleras så att nödvändiga åtgärder inom en särskilt angiven tidsperiod kan vidtas för att anpassa sådana anläggningar till detta direktiv.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1 Syfte

I syfte att garantera en kontinuerlig och samstämmig tillämpning av de principer och prioriteringar som fastställs i direktiv 75/442/EEG om avfall, särskilt artiklarna 3 och 4 i detta, fastställs i det här direktivet åtgärder, förfaranden och riktlinjer för att i möjligaste mån minska sådana skadliga miljöeffekter och därav följande hot mot människors hälsa som kan uppkomma till följd av hanteringen av avfall från utvinningsindustrin.

Artikel 2 Räckvidd

1. Om inte annat följer av bestämmelserna i punkt 2 omfattar detta direktiv hanteringen av avfall från utvinningsindustrin (nedan kallat "utvinningsavfall"), dvs. avfall från prospektering, utvinning, bearbetning och lagring av mineraltillgångar och från driften av stenbrott.

2. Följande skall emellertid undantas från detta direktivs räckvidd:

a) Avfall som uppkommer genom utvinning och bearbetning av mineraltillgångar, men som inte direkt uppkommer till följd av denna verksamhet, bland annat livsmedelsavfall, spillolja, uttjänta fordon, använda batterier och ackumulatorer.

b) Avfall från offshore-utvinning och -bearbetning av mineraltillgångar.

c) Deponering av icke-förorenad jord som uppkommer vid utvinning, behandling och lagring av mineraltillgångar samt vid drift av stenbrott.

d) Avfall som genereras vid en anläggning för utvinning eller bearbetning och som transporteras till en annan plats för deponering i eller på marken.

e) Avfall från prospektering efter mineraltillgångar.

3. Deponering av icke-farligt inert avfall skall endast omfattas av bestämmelserna i artikel 5.1 och 5.2, artikel 11.2 a-e samt artikel 13.1 a-c i detta direktiv.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av annan gemenskapslagstiftning skall inget avfall som omfattas av detta direktiv samtidigt omfattas av bestämmelserna i direktiv 1999/31/EG.

Artikel 3 Definitioner

I detta direktiv avses med

(1) avfall: avfall så som det definieras i artikel 1 a i direktiv 75/442/EEG,

(2) farligt avfall: avfall som omfattas av artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall [63],

[63] EGT L 377, 31.12.1991, s. 20. Direktivet ändrades senast genom rådets direktiv 94/31/EG av den 27 juni 1994 (EGT L 168, 2.7.1994, s. 28).

(3) inert avfall: avfall som inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar, Inert avfall löses inte upp, brinner inte och reagerar inte fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt, inte heller bryts det ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa. Den totala lakbarheten och det totala föroreningsinnehållet i avfallet samt ekotoxiciteten hos lakvattnet skall vara obetydliga och får framför allt inte äventyra kvaliteten på yt- och/eller grundvatten,

(4) mineraltillgångar eller mineraler: naturligt förekommande avlagringar i jordskorpan av en organisk eller oorganisk sammansättning som olja, bituminös skiffer, kol, brunkol, metaller, sten, skiffer, lera, grus eller sand, inbegripet naturgas men med undantag för vatten,

(5) utvinningsindustri: alla anläggningar och företag som bedriver utvinning av mineraltillgångar ovan eller under jord, inbegripet utvinning genom borrning av borrhål eller bearbetning av det utvunna materialet,

(6) bearbetning: användning av mekaniska, fysikaliska eller kemiska processer eller kombinationer av processer, som tillämpas på mineraltillgångar i syfte att utvinna mineralet, inklusive partikelstorleksreducering, storlekssortering, separering, lakning och omanrikning av tidigare förkastat avfall, men med undantag för termiska processer,

(7) bearbetningsavfall: fast avfall som återstår efter bearbetning av mineraler genom separeringsprocesser (t.ex. krossning, malning, storlekssortering, flotation och andra fysikalisk-kemiska metoder) för att skilja värdefulla mineraler från mindre värdefullt berg,

(8) upplag: konstruerad anläggning för bortskaffande av fast avfall på markytan,

(9) fördämning: konstruerad struktur för att hålla tillbaka eller innesluta vatten och avfall i en damm,

(10) damm: naturlig eller konstruerad anläggning för deponering, tillsammans med olika mängder fritt vatten, av finkornigt avfall, normalt sett bearbetningsavfall, som uppkommit i samband med bearbetningen av mineraltillgångar och från rening och återvinning av processvatten,

(11) svagt syralöslig cyanid: cyanid och cyanidföreningar som dissocierats med svag syra vid ett visst, angivet pH-värde,

(12) lakvatten: vätska som perkolerar genom det deponerade avfallet och släpps ut från eller samlas upp i en avfallsanläggning, inbegripet förorenat lakvatten, som kan ha skadliga effekter på miljön om det inte behandlas på lämpligt sätt,

(13) avfallsanläggning: område avsett för uppsamling eller deponering av avfall i fast eller flytande form eller i lösning eller suspenderat tillstånd under mer än ett års tid, vilket kan inbegripa fördämningar och andra konstruktioner avsedda att innesluta, hålla tillbaka, avgränsa eller på annat sätt stödja en sådan anläggning, samt även t.ex. upplag och dammar, med undantag för håligheter efter brytning i vilka avfall läggs tillbaka efter utvinning av mineraler,

(14) allvarliga olyckshändelser: händelser i en anläggning som leder till allvarliga hot mot människors hälsa eller miljön, omedelbara eller fördröjda, på plats eller på annat håll,

(15) farliga ämnen: ämnen, blandningar eller beredningar i enlighet med rådets direktiv 67/548/EEG [64] och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/45/EG [65],

[64] EGT P 196, 16.8.1967, s. 1.

[65] EGT L 200, 30.7.1999, s. 1.

(16) bästa tillgängliga teknik: enligt definition i artikel 2.11 i direktiv 96/61/EEG,

(17) mottagande vattendrag: ytvatten enligt definition i artikel 2.1 i direktiv 2000/60/EG, grundvatten enligt definition i artikel 2.2 i direktiv 2000/60/EG, vatten i övergångszoner enligt definition i artikel 2.6 i direktiv 2000/60/EG samt kustvatten enligt definition i artikel 2.7 i direktiv 2000/60/EG,

(18) sanering: behandling av mark som påverkats av en avfallsanläggning, i syfte att återställa marken i ett tillfredsställande tillstånd, med särskild hänsyn tagen till den markkvalitet, det djur- och växtliv och de naturliga livsmiljöer, sötvattensystem, landskap och eventuella nyttoanvändningar som fanns innan anläggningen byggdes,

(19) allmänheten: en eller flera fysiska eller juridiska personer och, i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, sammanslutningar, organisationer eller grupper av dessa,

(20) den berörda allmänheten: den del av allmänheten som berörs eller som kan bli berörd, eller som har ett intresse av den beslutsprocess i miljöärenden som avses i artiklarna 5-6 i detta direktiv; icke-statliga organisationer som främjar miljöskydd och som uppfyller kraven i nationell lagstiftning skall enligt denna definition anses ha ett sådant intresse,

(21) verksamhetsutövare: den fysiska eller juridiska person som har ansvar för hanteringen av utvinningsavfall i enlighet med den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där avfallshanteringen äger rum, bland annat i fråga om drifts- och efterbehandlingsfasen,

(22) avfallsinnehavare: den som producerar avfallet eller den fysiska eller juridiska person som äger eller är i besittning av det,

(23) behörig person: en fysisk person som har den tekniska kunskap och erfarenhet, enligt definition i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där personen är verksam, som behövs för att utföra de uppgifter som uppkommer till följd av detta direktiv,

(24) behörig myndighet: den myndighet som en medlemsstat utser som ansvarig för att utföra de åligganden som följer av detta direktiv,

(25) område: all mark på en specifik geografisk plats som förvaltas av en verksamhetsutövare,

Artikel 4 Allmänna bestämmelser

1. Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövare som driver en avfallsanläggning vidtar alla åtgärder som krävs för att förebygga eller i möjligaste mån begränsa alla skadliga effekter på miljön eller på människors hälsa till följd av anläggningens drift, inbegripet efter det att anläggningen avslutats, och för att förebygga allvarliga olyckshändelser vid anläggningen samt begränsa följderna av sådana olyckor för miljön och för människors hälsa.

2. De åtgärder som avses i punkt 1 skall bland annat grundas på bästa tillgängliga teknik, utan att någon särskild teknik eller metod föreskrivs, men med hänsyn tagen till avfallsanläggningens tekniska egenskaper, dess geografiska läge och de lokala miljöförhållandena.

Artikel 5 Avfallshanteringsplan

1. Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövaren utarbetar en avfallsahanteringsplan för behandling, återvinning och bortskaffande av utvinningsavfall.

2. Avfallshanteringsplanen skall ha följande syften:

a) Att förebygga eller minska avfallsproduktionen och avfallets skadlighet, bland annat genom att hänsyn tas till

i) avfallshanteringen i konstruktionsskedet och i samband med val av metod för mineralutvinning och -bearbetning,

ii) de förändringar som avfallet kan genomgå genom dess yta förstoras och det exponeras för de förhållanden som råder ovan jord,

iii) att avfall bör återfyllas i de utgrävda tomrummen efter utvinning av mineralen i den mån detta är praktiskt genomförbart och lämpligt ur miljösynpunkt,

iv) att den kultiverade delen av jorden ner till C-horisont bör spridas på sin ursprungliga plats efter det att avfallsanläggningen avslutats eller, om detta inte är praktiskt genomförbart, återanvändas som matjord på annat håll,

v) användning av mindre farliga ämnen för bearbetning av mineraltillgångar.

b) Att främja återvinning av avfall genom materialutnyttjande, återanvändning eller återinsamling av sådant avfall där detta är lämpligt ur miljösynpunkt.

3. Avfallshanteringsplanen skall minst omfatta följande element:

a) Karakterisering av avfall i enlighet med bilaga II och den beräknade sammanlagda mängden avfall som kommer att produceras under driftsfasen.

b) En redogörelse för den drift som kommer att ge upphov till avfall, och för all eventuell efterbehandling av sådant avfall.

c) En redogörelse för hur bortskaffandet av sådant avfall kan komma att påverka miljön och människors hälsa, samt för de åtgärder som kommer att vidtas för att förebygga sådana effekter.

d) De föreslagna kontroll- och övervakningsförfarandena enligt artikel 11.2 c.

e) De föreslagna planerna för avslutning och efterbehandlingsförfaranden samt för övervakning i enlighet med artikel 12.

f) Åtgärder för förebyggande av förorening av vatten och mark enligt artikel 13.

Avfallshanteringsplanen skall ge tillräckliga upplysningar för att den behöriga myndigheten skall kunna bedöma huruvida verksamhetsutövaren uppfyller alla krav i direktivet.

4. Avfallshanteringsplanen skall ses över vart femte år och i förekommande fall ändras för att ta hänsyn till viktiga förändringar i driften av avfallsanläggningen eller av det avfall som skall bortskaffas. Alla ändringar skall anmälas till den behöriga myndigheten.

5. Planer som utarbetas i enlighet med annan nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning och som innehåller de uppgifter som anges i punkt 3 kan användas om detta kan förebygga onödig överlappning av information och onödigt dubbelarbete för verksamhetsutövaren, under förutsättning att alla krav i punkterna 1-4 uppfylls.

Artikel 6 Förebyggande av allvarliga olyckshändelser och information

1. Bestämmelserna i denna artikel skall gälla för avfallsanläggningar i kategori A enligt definition i artikel 9, med undantag för avfallsanläggningar som omfattas av direktiv 96/82/EG.

2. Utan att det påverkar gemenskapslagstiftningen, särskilt rådets direktiv 92/91/EEG [66] och rådets direktiv 92/104/EEG [67], skall medlemsstaterna se till att risker för allvarliga olyckshändelser identifieras och att alla nödvändiga åtgärder vidtas vid utveckling, konstruktion, drift och underhåll av avfallsanläggningen för att förebygga sådana olyckor och begränsa deras inverkan på människors hälsa och miljön, inbegripet eventuella gränsöverskridande effekter

[66] EGT L 348, 28.11.1992, s. 9.

[67] EGT L 404, 31.12.1992, s. 10.

3. För de syften som avses i bestämmelserna i punkt 2 skall varje verksamhetsutövare utarbeta en strategi för förebyggande av allvarliga olyckshändelser och införa ett säkerhetssystem som genomför denna strategi i enlighet med vad som anges i punkt 1 i bilaga I.

Som del i denna strategi skall verksamhetsutövaren utse en säkerhetsförvaltare med ansvar för genomförande och regelbunden övervakning av strategin för förebyggande av allvarliga olyckshändelser.

Verksamhetsutövaren skall utarbeta en intern plan för räddningsinsatser som omfattar de åtgärder som skall vidtas inom anläggningen vid olycksfall.

Den behöriga myndigheten skall utarbeta en extern plan för räddningsinsatser som omfattar de åtgärder som skall vidtas utanför anläggningen vid olycksfall. Verksamhetsutövaren skall förse den behöriga myndigheten med all information som behövs för att myndigheten skall kunna utarbeta en sådan plan.

4. De planer för räddningsinsatser som avses i punkt 3 skall ha följande syften:

a) Att innesluta och begränsa allvarliga olyckshändelser och andra incidenter för att minimera deras effekter och i synnerhet att begränsa skadorna på människors hälsa eller på miljö och egendom.

b) Att genomföra de åtgärder som behövs för att skydda människors hälsa, miljön och egendom för effekterna av stora olyckor och andra incidenter.

c) Att sprida nödvändiga uppgifter till allmänheten och till de berörda tjänsterna eller myndigheterna i området.

d) Att möjliggöra sanering, återställande och sanering av miljön efter allvarliga olyckshändelser.

Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövaren vid en allvarlig olyckshändelse omgående förser de behöriga myndigheterna med alla upplysningar den behöver för att minska följderna för människors hälsa och bedöma och minimera alla faktiska och potentiella miljöskador.

5. Medlemsstaterna skall se till att den berörda allmänheten på ett tidigt stadium får konkreta möjligheter att delta i utarbetandet eller översynen av den externa planen för räddningsinsatser som skall sammanställas i enlighet med punkt 3. I detta syfte skall den berörda allmänheten informeras om alla sådana förslag och all relevant information görs tillgänglig, inbegripet uppgifter om rätten att delta i beslutsprocessen och om den behöriga myndighet till vilken kommentarer och frågor kan ställas.

Medlemsstaterna skall se till att den berörda allmänheten får möjlighet att yttra sig inom rimliga tidsramar och att allmänhetens inlägg beaktas vid besluten om den externa planen för räddningsinsatser.

6. Medlemsstaterna skall se till att information om säkerhetsåtgärder och om de åtgärder som skall vidtas vid olycksfall, omfattande minst de element som anges i punkt 2 i bilaga I, tillhandahålls den berörda allmänheten gratis och rutinmässigt.

Denna information skall ses över vart tredje år och, när så är nödvändigt, uppdateras.

Artikel 7 Ansökan och tillstånd

1. I enlighet med artikel 9 i direktiv 75/442/EEG skall ingen avfallsanläggning tillåtas bedriva verksamhet utan tillstånd från den behöriga myndigheten. Tillståndet skall omfatta de element som anges i punkt 2 och skall tydligt ange den kategori som anläggningen hör till i enlighet med de kriterier som fastställs i artikel 9.

Under förutsättning att alla krav i denna artikel uppfylls kan alla tillstånd som utfärdats i enlighet med annan nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning kombineras till ett enda tillstånd om man därigenom kan undvika onödig överlappning av information och onödigt dubbelarbete för verksamhetsutövaren eller den behöriga myndigheten.

2. Ansökan om tillstånd skall minst omfatta följande uppgifter:

a) Verksamhetsutövarens personuppgifter.

b) Den föreslagna platsen för avfallsanläggningen, inbegripet eventuella tänkbara alternativ.

c) Avfallshanteringsplanen enligt artikel 5.

d) I förekommande fall ett dokument som visar att en strategi för förebyggande av stora olyckor och ett säkerhetssystem för genomförande av strategin har inrättats i enlighet med artikel 6.3.

e) Lämpliga arrangemang för att tillhandahålla den garanti som avses i artikel 14.

3. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att se till att allmänheten informeras om ansökningar om tillstånd för avfallshantering i enlighet med artikel 8.1 och att den berörda allmänheten i god tid ges praktiska möjligheter att delta i förfarandet för utfärdande av tillstånd för avfallshantering i enlighet med artikel 8.2-8.6.

4. Tillståndet skall endast utfärdas om ansökan visar att

a) verksamhetsutövaren uppfyller alla krav i detta direktiv,

b) avfallshanteringen är förenlig med den relevanta avfallsplan eller de relevanta avfallsplaner som avses i artikel 7 i direktiv 75/442/EEG.

5. Alla uppgifter som ingår i tillstånd som utfärdats i enlighet med denna artikel skall på begäran för statistiska ändamål göras tillgängliga för gemenskapens och medlemsstaternas behöriga statistikmyndigheter. Känsliga uppgifter av rent kommersiell art, som exempelvis uppgifter om affärsrelationer och kostnadskomponenter skall inte offentliggöras.

Artikel 8 Allmänhetens deltagande

1. Allmänheten skall på ett tidigt stadium under tillståndsförfarandet, och senast så snart som information rimligtvis kan ges, genom offentliggörande eller på annat lämpligt sätt, exempelvis elektroniska media där sådana finns att tillgå, informeras om följande:

a) Att en ansökan om tillstånd gjorts eller, i förekommande fall, att ett förslag till uppdatering av tillstånd inkommit i enlighet med artikel 7.

b) I förekommande fall att ett beslut kräver samråd mellan medlemsstaterna i enlighet med artikel 15.

c) Uppgifter om de myndigheter som är behöriga att fatta beslut eller från vilka information kan erhållas eller till vilka kommentarer (eller frågor) kan läggas fram, samt uppgifter om tidsgränserna för att inkomma med kommentarer eller frågor.

d) Resultatet av ett eventuellt beslut eller, i förekommande fall, utkastet till beslut.

e) I tillämpliga fall uppgifter om förslaget om uppdatering av tillstånd och tillståndsvillkor.

f) Angivande av hur information kommer att göras tillgänglig samt tid och plats för detta.

g) Detaljerade bestämmelser om allmänhetens deltagande och samråd i enlighet med punkt 5 nedan.

2. Medlemsstaterna skall se till att följande ställs till allmänhetens förfogande inom rimliga tidsramar:

a) I enlighet med nationell lagstiftning, de viktigaste rapporter och rekommendationer som de behöriga myndigheterna har fått in vid den tidpunkt då allmänheten informeras i enlighet med punkt 1.

b) I enlighet med bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG om allmänhetens tillgång till miljöinformation [68], all information utöver den som avses i punkt 1 i denna artikel och som är av vikt för beslutsfattande i enlighet med artikel 7 i det här direktivet men som först blir tillgänglig efter det att den berörda allmänheten har informerats i enlighet med punkt 1 i denna artikel.

[68] EGT L 41, 14.2.2003, s. 26.

3. Den berörda allmänheten skall ha rätt att yttra sig till den behöriga myndigheten innan beslut fattas.

4. Resultaten av de samråd som hållits i enlighet med denna artikel skall tas i beaktande vid beslutsfattandet.

5. De närmare åtgärderna för allmänhetens deltagande enligt denna artikel skall beslutas av medlemsstaterna för att ge den berörda allmänheten möjlighet att förbereda sig och delta på ett effektivt sätt.

6. Efter det att ett beslut har fattats skall den behöriga myndigheten informera den berörda allmänheten i enlighet med lämpliga förfaranden och hålla följande information tillgänglig för den berörda allmänheten:

a) Beslutets innehåll, inbegripet en kopia av tillståndet.

b) De skäl och överväganden som beslutet grundar sig på.

Artikel 9 Klassificeringssystem för avfallsanläggningar

För detta direktivs syften skall medlemsstaterna klassificera avfallsanläggningar som antingen utgörs av upplag eller konstruerade dammar utgående från anläggningens riskpotential. Följande kategorier finns:

(1) Kategori A: Avfallsanläggning som, om den kollapsar eller drivs på ett inkorrekt sätt utgör en betydande olycksrisk.

(2) Kategori B: alla avfallsanläggningar som inte omfattas av kategori A.

Kriterierna för att avgöra om en avfallsanläggning skall klassificeras i kategori A anges i bilaga III.

Artikel 10 Håligheter efter brytning

Medlemsstaterna skall se till att verksamhetsutövare, om de har för avsikt att återfylla avfall i håligheter efter brytning, vidtar lämpliga åtgärder för att

(1) garantera avfallets stabilitet i enlighet med artikel 11.2,

(2) förebygga förorening av yt- och grundvatten i enlighet med punkterna 1 och 2 i artikel 13,

(3) övervaka avfallet i enlighet med punkterna 4 och 5 i artikel 12.

Artikel 11 Konstruktion och underhåll av avfallsanläggningar

1. Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att se till att förvaltningen av avfallsanläggningar anförtros kompetenta personer och att teknisk utveckling och personalutbildning tillhandahålls.

2. Den behöriga myndigheten skall förvissa sig om att verksamhetsutövaren när en ny avfallsanläggning byggs eller en befintlig anläggning ändras uppfyller följande krav

a) Avfallsanläggningen skall vara placerad på en lämplig plats, särskilt mot bakgrund av geologiska, hydrogeologiska och geotekniska faktorer, och skall vara så konstruerad att den uppfyller alla krav avseende förebyggande av förorening av mark, grundvatten och ytvatten och möjliggör effektiv uppsamling av förorenat vatten och lakvatten om, och på det sätt som, detta anges i tillståndet.

b) Avfallsanläggningen skall konstrueras, förvaltas och underhållas på ett sätt som garanterar dess fysiska stabilitet och förebygger förorening och kontaminering av mark, ytvatten och grundvatten.

c) Lämpliga arrangemang skall göras så att anläggningen övervakas och inspekteras av kompetenta personer och så att åtgärder kan vidtas om resultaten av denna övervakning visar på instabilitet eller vatten- eller markförorening.

d) Lämpliga arrangemang skall göras för sanering av marken i området och avfallsanläggningens avslutande.

e) Lämpliga arrangemang skall vidtas för avfallsanläggningens förvaltning efter det att driften lagts ned.

Dokumentation över sådan övervakning och inspektionsverksamhet som avses i punkt c skall bevaras för att garantera att lämplig information kan överlämnas om anläggningen övertas.

3. Verksamhetsutövaren skall utan dröjsmål anmäla alla händelser som kan påverka anläggningens stabilitet och alla betydande negativa miljöeffekter som uppdagas vid avfallsanläggningen i samband med kontroll- och övervakningsförfarandena. Verksamhetsutövaren skall genomföra den interna planen för räddningsinsatser och följa eventuella andra uppmaningar från den behöriga myndigheten om korrektionsåtgärder som skall vidtas.

Verksamhetsutövaren skall stå för de kostnader som uppkommer i samband med de åtgärder som skall vidtas.

Verksamhetsutövaren skall i den omfattning som den behöriga myndigheten bestämmer och åtminstone en gång om året på grundval av samlade uppgifter rapportera alla övervakningsresultat till de behöriga myndigheterna, i syfte att avgöra om tillståndsvillkoren följs och för att öka kunskaperna om vad som händer med avfallet.

Artikel 12 Avslutning och efterbehandling av avfallsanläggningar

1. Medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att garantera att bestämmelserna i punkt 2-5 efterlevs.

2. För att en avfallsanläggning skall få inleda avslutningsförfarandet måste något av följande villkor vara uppfyllda:

a) De relevanta villkoren i tillståndet skall vara uppfyllda.

b) Den behöriga myndigheten har, på huvudmannens begäran, utfärdat tillstånd.

c) Den behöriga myndigheten fattar ett motiverat beslut om detta.

3. En avfallsanläggning kan anses som definitivt avslutad först när den behöriga myndigheten inom en rimlig tidsfrist har utfört en slutbesiktning på platsen, utvärderat alla rapporter som lagts fram av verksamhetsutövaren, intygat att området har sanerats och meddelat verksamhetsutövaren att den godkänner avslutningen.

Detta godkännande skall inte på något sätt minska verksamhetsutövarens ansvar enligt villkoren i tillståndet eller övrig lagstiftning.

4. Utom i fall där den behöriga myndigheten beslutar att ta över sådana uppgifter från verksamhetsutövaren skall denne när en avfallsanläggning har avslutats för gott utan att det påverkar annan nationell lagstiftning eller gemenskapslagstiftning om avfallsinnehavarens ansvarsskyldighet vara ansvarig för avfallsanläggningens underhåll, övervakning och kontroll under fasen efter avslutandet och under så lång tid som den behöriga myndigheten kan kräva, utgående från vilka risker som föreligger och hur länge de kan väntas bestå.

5. Om den behöriga myndigheten anser att detta är nödvändigt skall verksamhetsutövaren efter det att en avfallsanläggning har stängts i synnerhet kontrollera avfallsanläggningens fysiska och kemiska stabilitet och minimera eventuella negativa miljöeffekter, särskilt på yt- och grundvatten, genom att se till att

a) alla strukturer som hör till anläggningen övervakas och bevaras, varvid kontroll- och mätutrustningen ständigt skall vara färdig att användas,

b) i förekommande fall hålla överloppsrännor och bräddavlopp rena och fria.

6. Efter avslutande av en avfallsanläggning skall verksamhetsutövaren utan dröjsmål anmäla alla händelser eller utvecklingar som kan påverka anläggningens stabilitet och alla betydande negativa miljöeffekter som uppdagas i samband med kontroll- och övervakningsförfarandena. Verksamhetsutövaren skall genomföra den interna planen för räddningsinsatser och följa eventuella andra uppmaningar från den behöriga myndigheten om korrektionsåtgärder som skall vidtas.

Verksamhetsutövaren skall stå för kostnaderna för åtgärderna.

Verksamhetsutövaren skall i de fall och den omfattning som den behöriga myndigheten bestämmer på grundval av samlade uppgifter rapportera alla övervakningsresultat till de behöriga myndigheterna, i syfte att avgöra om tillståndsvillkoren följs och för att öka kunskaperna om vad som händer med avfallet.

Artikel 13 Förebyggande av vatten- och markförorening.

1. Den behöriga myndigheten skall förvissa sig om att verksamhetsutövaren har vidtagit alla åtgärder som behövs för att

a) bedöma det deponerade avfallets potential att generera lakvatten, både under driftsfasen och efterbehandlingsfasen, och fastställa avfallsanläggningens vattenbalans,

b) förhindra uppkomsten av lakvatten och att ytvatten och/eller grundvatten förorenas av avfallet,

c) behandla förorenat vatten och lakvatten som samlats in från avfallsanläggningen så att detta når upp till den kvalitet som krävs för att det skall få släppas ut.

2. Om den behöriga myndigheten på grundval av en bedömning av miljörisker och med särskilt beaktande av rådets direktiv 76/464/EEG [69], rådets direktiv 80/68/EEG [70] eller direktiv 2000/60/EG, där så är lämpligt, beslutar att uppsamling och behandling av lakvatten inte är nödvändig, eller om det har konstaterats att avfallsanläggningen inte utgör någon potentiell risk för mark, grundvatten eller ytvatten, får kraven i punkt 1 b-c ovan minskas eller frångås i enlighet därmed.

[69] EGT L 129, 18.5.1976, s. 23.

[70] EGT L 20, 26.1.1980, s. 43.

3. Medlemsstaterna skall föreskriva att verksamhetsutövaren skall efterleva de relevanta kraven i direktiv 2000/60/EG för att få rätt att bortskaffa utvinningsavfall i fast form, som slam eller i vätskeform, i mottagande vattendrag.

4. För dammar som innehåller cyanid skall verksamhetsutövaren se till att koncentrationen av svagt syralöslig cyanid i dammen med hjälp av bästa tillgängliga teknik minskas till lägsta möjliga nivå och att koncentrationen av den svagt syralösliga cyaniden vid utsläppspunkten för bearbetningsavfallet från bearbetningsanläggningen till dammen under inga omständigheter överskrider 50 ppm från och med [införlivandedatum], 25 ppm från och med [införlivandedatum + fem år] och 10 ppm från och med [införlivandedatum + tio år].

På begäran av de behöriga myndigheterna skall verksamhetsutövaren med hjälp av en riskbedömning utgående från de särskilda förhållanden som råder vid anläggningen visa att dessa koncentrationer inte kan minskas ytterligare.

Artikel 14 Finansiell säkerhet och miljöansvar

1. Innan verksamhet som omfattar deponering av avfall i eller på marken inleds skall den behöriga myndigheten kräva en säkerhet, i form av en garantisumma eller liknande (inbegripet industri-stödda gemensamma garantifonder) så att

a) det finns täckning för alla skyldigheter enligt det tillstånd som utfärdats i enlighet med detta direktiv, inbegripet bestämmelser om efterbehandling,

b) det finns tillräckliga medel tillgängliga vid alla tidpunkter för att sanera den mark som påverkas av avfallsanläggningen.

2. Den garanti som avses i punkt 1 skall beräknas utgående från följande:

a) Anläggningens sannolika miljöpåverkan, med beaktande av bland annat anläggningens kategori, avfallets egenskaper och den framtida användningen av den sanerade marken.

b) Antagandet att oberoende kvalificerade tredje parter kommer att bedöma situationen och utföra de saneringsarbeten som behövs.

3. Garantisummans storlek skall regelbundet anpassas till den saneringsverksamhet som behöver genomföras vid avfallsanläggningen.

4. Om den behöriga myndigheten godkänner avslutandet enligt artikel 12.3 skall den skriftligen befria verksamhetsutövaren från de garantiskyldigheter som avses i punkt 1.

5. Bestämmelserna i direktiv .../.../EG [71] om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador skall på motsvarande sätt gälla för miljöskador till följd av drift av anläggningar för utvinningsavfall, samt för alla direkta risker för sådana skador till följd av driften av en sådan avfallsanläggning.

[71] Europaparlamentets och rådets direktiv .../.../EG av den [...] om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (kommissionens förslag KOM(2002) 17 slutlig, 23.1.2002, EGT C 151 E, 25.6.2002, s. 132).

Artikel 15 Gränsöverskridande effekter

1. Om en medlemsstat konstaterar att driften av en avfallsanläggning i kategori A kan få en betydande, skadlig inverkan på miljön i en annan medlemsstat, eller om en medlemsstat som kan komma att påverkas på sådant sätt begär detta, skall den medlemsstat inom vilkens område ansökan om tillstånd enligt artikel 7 lämnades in, till den andra medlemsstaten överlämna de uppgifter som tillhandahållits i enlighet med den artikeln, samtidigt som den ställer dessa till förfogande för medborgarna i den egna medlemsstaten.

Sådan information skall på ett ömsesidigt och jämlikt sätt ligga till grund för eventuella samråd som kan komma att behövas inom ramen för bilaterala relationer mellan två medlemsstater.

2. Inom ramen för bilaterala relationer skall medlemsstaterna dessutom se till att ansökningarna i de fall som avses i punkt 1 under en lämplig tidsperiod också ställs till den berörda allmänhetens förfogande i den medlemsstat som sannolikt kommer att påverkas, så att denna allmänhet också får möjlighet att ta ställning till ansökningarna innan den behöriga myndigheten fattar sitt beslut.

3. Medlemsstaterna skall se till att den information som i enlighet med artikel 6.4 tillhandahålls den behöriga myndigheten av verksamhetsutövaren vid en olycka vid en avfallsanläggning enligt punkt 1 omgående vidarebefordras till den andra medlemsstaten i syfte att minska följderna för människors hälsa och göra det möjligt att bedöma och minimera de faktiska och potentiella miljöskadorna.

Artikel 16 Inspektioner utförda av den behöriga myndigheten

1. Innan driften påbörjas, och därefter med regelbundna mellanrum som fastställs av den berörda medlemsstaten, skall den behöriga myndigheten inspektera de avfallsanläggningar som omfattas av artikel 6 för att försäkra sig om att villkoren i tillståndet är uppfyllda. En bekräftelse på att villkoren är uppfyllda skall inte på något sätt minska verksamhetsutövarens ansvar enligt villkoren i tillståndet.

2. Medlemsstaterna skall kräva att verksamhetsutövaren bevarar ständigt uppdaterad dokumentation över all avfallshanteringsverksamhet och håller den tillgänglig för den behöriga myndighetens inspektion och ser till att det vid eventuellt byte av verksamhetsutövare under driften av en avfallsanläggning sker en lämplig överföring av all relevant uppdaterad information och dokumentation om anläggningen.

Artikel 17 Rapporteringsskyldighet

1. Vart tredje år skall medlemsstaterna till kommissionen överlämna en rapport om genomförandet av detta direktiv. Rapporten skall upprättas på grundval av ett frågeformulär eller en förlaga som skall antas av kommissionen i enlighet med förfarandet i artikel 21.2. Rapporten skall överlämnas till kommissionen inom nio månader från utgången av den treårsperiod som den omfattar.

Kommissionen skall inom nio månader från mottagandet av rapporterna från medlemsstaterna offentliggöra en rapport om genomförandet av detta direktiv.

2. Varje år skall medlemsstaterna till kommissionen överlämna information om händelser som anmälts av verksamhetsutövarna i enlighet med artiklarna 11.3 och 12.6. Kommissionen skall på begäran göra denna information tillgänglig för medlemsstaterna.

Artikel 18 Påföljder

Medlemsstaterna skall fastställa bestämmelser om påföljder vid överträdelse av de nationella bestämmelser som har antagits i enlighet med detta direktiv och skall vidta alla åtgärder som krävs för att se till att dessa bestämmelser genomförs. De påföljder som fastställs skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.

Artikel 19 Informationsutbyte

1. Kommissionen skall, med bistånd av den kommitté som avses i artikel 21, se till att ett adekvat utbyte av teknisk och vetenskaplig information äger rum mellan medlemsstaterna med syfte att bidra till utvecklingen av metoder för följande ändamål:

a) Upprättandet av inventarier över avslutade avfallsanläggningar. Sådana metoder skall möjliggöra identifiering av avslutade avfallsanläggningar och deras klassificering mot bakgrund av deras potentiella inverkan på människors hälsa och miljön. Anläggningarna skall klassificeras i två grupper, en övre som omfattar avslutade anläggningar som förorsakar allvarliga negativa miljöeffekter eller har potentialen att bli allvarliga hot mot människors hälsa, miljön och/eller egendom under den närmare framtiden, och en lägre grupp som omfattar anläggningar som inte har betydande negativa miljöeffekter och ingen potential att i framtiden utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa, miljön och/eller egendom.

b) Sanering av sådana avslutade avfallsanläggningar som ingår i den övre gruppen i inventariet, i enlighet med kraven i artikel 4 i direktiv 75/442/EEG. Sådana metoder skall möjliggöra införandet av lämpligaste riskbedömningsförfaranden och åtgärder för återställande som är anpassade till de olika geologiska och hydrogeologiska förhållanden som råder i Europa.

2. Medlemsstaterna skall se till att den behöriga myndigheten följer eller informeras om utvecklingen i fråga om bästa tillgängliga teknik.

3. Kommissionen skall organisera informationsutbyte om bästa tillgängliga teknik mellan medlemsstaterna och de berörda organisationerna, samt om övervakning och utveckling av sådan teknik. Kommissionen skall offentliggöra resultaten av detta informationsutbyte.

Artikel 20 Genomförande och ändring

1. Inom tre år från och med det att detta direktiv träder i kraft skall kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 21.2 anta de bestämmelser som krävs för att

a) harmonisera och regelbundet överföra den information som avses i artiklarna 7.5 och 12.6 i detta direktiv,

b) genomföra artikel 13.4, bland annat tekniska krav avseende definitionen av svagt syralöslig cyanid och metoder för att mäta denna,

c) upprätta tekniska riktlinjer för den garantisumma som skall ställas till förfogande enligt artikel 14.2,

d) upprätta tekniska riktlinjer för inspektioner i enlighet med artikel 16,

e) komplettera de tekniska kraven för karakterisering av avfall i bilaga II,

f) fastställa kriterier för klassificeringen av avfallsanläggningar i enlighet med bilaga III, inbegripet tröskelvärden för koncentrationerna av farligt avfall och farliga ämnen,

g) fastställa harmoniserade de standarder för provtagning och analysmetoder som behövs för det tekniska genomförandet av det här direktivet.

2. Eventuella ändringar som i framtiden kan bli nödvändiga för att anpassa bilagorna till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen skall antas av kommissionen i enlighet med det förfarande som avses i artikel 21.2.

Sådana ändringar skall uteslutande företas i syfte att uppnå en hög miljöskyddsnivå.

Artikel 21 Kommitté

1. Kommissionen skall bistås av den kommitté som inrättats genom artikel 18 i direktiv 75/442/EEG, nedan kallad "kommittén".

2. När det hänvisas till denna punkt skall artiklarna 5 och 7 i beslut 1999/468/EG tillämpas, med beaktande av bestämmelserna i artikel 8 i det beslutet.

Den tid som avses i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.

Artikel 22 Övergångsbestämmelser

Medlemsstaterna skall se till att avfallsanläggningar som beviljats tillstånd eller som redan befinner sig i drift senast den [införlivandedatum] överensstämmer med bestämmelserna i detta direktiv inom fyra år från och med det datumet, med undantag för de anläggningar som avses i artikel 14.1, för vilka överensstämmelse måste garanteras inom sex år från och med det datumet.

Artikel 23 Överföring

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den [datum för ikraftträdande + 18 månader]. De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 24 Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

Artikel 25 Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i...... ......

På Europaparlamentets vägnar På rådets vägnar

Ordförande Ordförande

BILAGA I

Strategi för förebyggande av allvarliga olyckshändelser ochinformation till den berörda allmänheten

1. Strategi för förebyggande av allvarliga olyckshändelser

Verksamhetsutövarens strategi för förebyggande av stora olyckor och säkerhetssystem skall stå i proportion till de risker för allvarliga olyckshändelser som avfallsanläggningen medför. Vid genomförandet av strategin och säkerhetssystemet skall följande faktorer beaktas:

(1) Strategin för förebyggande av allvarliga olyckshändelser skall omfatta verksamhetsutövarens allmänna mål och handlingsprinciper i fråga om begränsningen av risker för allvarliga olyckshändelser.

(2) Säkerhetssystemen skall omfatta den del av det allmänna förvaltningssystemet som innehåller organisationsstrukturen, ansvarsfördelningen samt metoder, förfaranden, processer och resurser för utarbetandet och genomförandet av strategin för förebyggande av allvarliga olyckshändelser.

(3) Följande aspekter skall tas upp i säkerhetssystemet:

(a) Organisation och personal: uppgifter och ansvarsområden för den personal som har att göra med hanteringen av stora risker på alla olika nivåer inom organisationen. Identifiering av denna personals utbildningsbehov och tillhandahållande av den utbildning som befinns vara nödvändig. De anställdas, och i förekommande fall entreprenörernas, delaktighet.

(b) Identifiering och bedömning av stora risker: antagande och genomförande av förfaranden för systematisk identifiering av stora risker som uppkommer vid normala och onormala driftförhållanden samt bedömning av deras sannolikhet och allvar.

(c) Driftskontroll: antagande och inrättande av förfaranden och instruktioner för säker drift, bland annat underhåll av anläggningen, processer, utrustning och tillfälliga stopp.

(d) Hantering av förändringar: antagande och genomförande av förfaranden för planering av ändringar av avfallsanläggningar eller konstruktion av nya sådana anläggningar.

(e) Planering för nödfall: antagande och genomförande av förfaranden för identifiering av förutsebara nödsituationer genom systematiska analyser samt för förberedelse, provning och översyn av räddningsplaner som kan tillämpas vid sådana nödsituationer.

(f) Övervakning av driften: antagande och genomförande av förfaranden för löpande bedömning av överensstämmelsen med de mål som fastställs i verksamhetsutövarens strategi för förebyggande av allvarliga olyckshändelser och dennes säkerhetssystem, samt av metoderna för undersökning och korrigering vid bristande överensstämmelse. Förfarandena skall omfatta verksamhetsutövarens system för rapportering av allvarliga olyckshändelser eller incidenter, i synnerhet sådana som har att göra med att skyddsåtgärder inte har fungerat, samt undersökning och uppföljning av dessa på grundval av de erfarenheter som gjorts.

(g) Inspektion och översyn: antagande och genomförande av förfaranden för regelbunden systematisk bedömning av strategin för förebyggande av allvarliga olyckshändelser och säkerhetssystemens effektivitet och lämplighet. Dokumenterad översyn av strategins och säkerhetssystemets funktion och uppdatering av dessa, utförd av ledningen.

2. Information till den berörda allmänheten

(1) Verksamhetsutövarens namn och avfallsanläggningens adress.

(2) Informationslämnarens befattning.

(3) Bekräftelse av att avfallsanläggningen omfattas av de lagar och andra författningar som genomför detta direktiv och, i förekommande fall, att informationen om de faktorer som avses i artikel 6.2 har överlämnats till den behöriga myndigheten.

(4) En klart och enkelt formulerad redogörelse för den verksamhet eller de verksamheter som pågår inom anläggningen.

(5) Vanliga eller generiska namn eller allmän riskklassificering för de ämnen och beredningar som ingår i den berörda avfallsanläggningen, samt för avfall som kan förorsaka allvarliga olyckshändelser. Denna information skall kompletteras med en redogörelse för de viktigaste farliga egenskaperna.

(6) Allmänna uppgifter om de allvarliga olycksriskernas art, bland annat deras potentiella effekt på den omgivande befolkningen och miljön.

(7) Adekvat information om hur den berörda omgivande befolkningen kommer att varnas och hållas informerad om en allvarlig olyckshändelse inträffar.

(8) Adekvat information om vad den berörda befolkningen skall göra och hur de skall förhålla sig vid en allvarlig olyckshändelse.

(9) Bekräftelse av att verksamhetsutövaren är skyldig att vidta lämpliga åtgärder på plats för att hantera allvarliga olyckshändelser och minimera deras effekter, och i synnerhet att verksamhetsutövaren skall samarbeta med räddningstjänsten.

(10) En hänvisning till den externa planen för räddningsinsatser som upprättats för att hantera effekter av en olycka utanför anläggningen. Hit hör uppmaningen att följa alla eventuella instruktioner och uppmaningar från räddningstjänstens sida i samband med en olycka.

(11) Uppgifter om var ytterligare upplysningar kan erhållas, med beaktande av de bestämmelser om sekretess som fastställs i nationell lagstiftning.

BILAGA II

Karakterisering av avfall

Det avfall som skall bortskaffas i en anläggning skall karakteriseras så att man på lång sikt kan garantera anläggningens fysiska och kemiska stabilitet och förebygga allvarliga olyckshändelser. Avfallskarakteriseringen skall i förekommande fall och i överensstämmelse med anläggningens kategori omfatta följande aspekter:

(1) En redogörelse för det berörda avfallets förväntade fysiska, kemiska och radiologiska egenskaper.

(2) En klassificering av avfallet i enlighet med de relevanta punkterna i kommissionens beslut 2000/532/EG [72], med särskilt beaktande av avfallets farliga egenskaper.

[72] EGT L 203, 28.7.2001, s. 18.

(3) En beskrivning av de kemiska ämnen som kommer att användas vid bearbetningen av mineraltillgångarna, och dessa ämnens stabilitet.

(4) En redogörelse för deponeringsmetoden.

(5) En redogörelse för vilket transportsystem som kommer att tillämpas.

BILAGA III

Kriterier för klassificering av avfallsanläggningar

En avfallsanläggning skall klassificeras i kategori A om

-förlust av människoliv om anläggningen skadas eller kollapsar inte fullständigt kan uteslutas på grundval av en riskanalys för vilken faktorer som avfallsanläggningens storlek, lokalisering och miljöinverkan har beaktats, eller

-om anläggningen innehåller avfall som över en viss tröskel har klassificerats som farligt enligt direktiv 91/689/EEG, eller

-om anläggningen innehåller ämnen eller beredningar som över en viss tröskel klassificeras som farliga enligt direktiv 67/548/EEG eller 1999/45/EG.