52002AG0062

Gemensam ståndpunkt (EG) nr 62/2002

antagen av rådet den 5 november 2002

inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/.../EG av den ... om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut

(2002/C 299 E/02)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 47.2, artikel 55 och artikel 95.1 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag(1),

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande(2),

i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget(3), och

av följande skäl:

(1) En verklig inre marknad för finansiella tjänster är avgörande för den ekonomiska tillväxten och skapandet av nya arbetstillfällen inom gemenskapen.

(2) Betydande framsteg har redan gjorts i upprättandet av denna inre marknad, vilket har inneburit att finansiella institut fått möjlighet att bedriva verksamhet i andra medlemsstater, samtidigt som en hög nivå säkerställts för konsumentskyddet på området finansiella tjänster.

(3) I kommissionens meddelande "Att genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: en handlingsplan", anges en rad åtgärder som behövs för att fullborda den inre marknaden för finansiella tjänster, och Europeiska rådet manade vid sitt möte i Lissabon den 23 och 24 mars 2000 till att denna handlingsplan skulle genomföras senast under år 2005.

(4) I handlingsplanen för finansiella tjänster framhålls att högsta prioritet bör ges åt behovet av att upprätta ett direktiv om särskild tillsyn över institut som tillhandahåller tjänstepensioner, eftersom dessa är viktiga finansiella institut som spelar en nyckelroll när det gäller att säkerställa de finansiella marknadernas integration, effektivitet och likviditet, men som inte omfattas av en samlad ramlagstiftning på gemenskapsnivå som ger dem möjlighet att fullt ut utnyttja den inre marknadens fördelar.

(5) Detta direktiv utgör således ett första steg på vägen mot en inre marknad för tjänstepensioner som organiseras på europeisk nivå. Genom att det fastställs att aktsamhetsprincipen ("the prudent person rule") skall vara den grundläggande principen för kapitalplaceringar och genom att det görs möjligt för institut att bedriva verksamhet över gränserna främjas en överflyttning av sparandet till tjänstepensionsområdet, vilket bidrar till ekonomiska och sociala framsteg.

(6) Syftet med de aktsamhetsregler som fastställs i detta direktiv är dels att garantera en hög grad av trygghet för de framtida pensionärerna genom att införa strikta tillsynskrav, dels att möjliggöra effektiv förvaltning av tjänstepensionsplaner.

(7) Institut som drivs helt åtskilt från ett uppdragsgivande företag och som förvaltar fonderade medel utifrån det enda syftet att tillhandahålla pensionsförmåner bör ha frihet att tillhandahålla tjänster och frihet att investera utan begränsningar, med förbehåll endast för samordnade aktsamhetskrav, oavsett om dessa institut är juridiska personer eller inte.

(8) I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör medlemsstaterna fortfarande ha det fulla ansvaret för tjänstepensionssystemens uppbyggnad, liksom för beslut om vilken roll var och en av de tre "pelarna" i pensionsförsäkringssystemet skall spela i enskilda medlemsstater. När det gäller den andra pelaren bör de också ha det fulla ansvaret för den roll och funktion som de olika institut som tillhandahåller tjänstepensionsförmåner har, t.ex. branschtäckande pensionsfonder, företagspensionsfonder och livförsäkringsföretag. Detta direktiv är inte ägnat att ifrågasätta detta prerogativ.

(9) De nationella reglerna för egenföretagares engagemang i tjänstepensionsinstitut skiljer sig åt. I vissa medlemsstater kan tjänstepensionsinstitut drivas på grundval av överenskommelser med en branschorganisation eller grupper av sådana vars medlemmar uppträder i egenskap av egenföretagare eller direkt med egenföretagare och anställda. I vissa medlemsstater kan en egenföretagare även bli medlem i ett institut när denne uppträder i egenskap av arbetsgivare eller tillhandahåller sina yrkesmässiga tjänster åt ett företag. I vissa medlemsstater kan inte egenföretagare bli medlemmar i ett tjänstepensionsinstitut om inte vissa villkor, inbegripet sådana som framgår av social- och arbetsmarknadslagstiftningen, är uppfyllda.

(10) Institut som förvaltar planer som betraktas som en del av sociala trygghetssystem, vilka redan har samordnats på gemenskapsnivå, bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Hänsyn bör dock tas till de specifika förutsättningar som gäller för de institut som i en enskild medlemsstat förvaltar såväl planer som betraktas som en del av sociala trygghetssystem som tjänstepensionsplaner.

(11) Finansiella institut som redan omfattas av ramlagstiftning på gemenskapsnivå bör generellt undantas från detta direktivs tillämpningsområde. Eftersom sådana institut i vissa fall även erbjuder tjänster på tjänstepensionsområdet, är det dock viktigt att se till att detta direktiv inte ger upphov till någon snedvridning av konkurrensen. Sådan snedvridning kan undvikas om aktsamhetskraven i detta direktiv tillämpas på livförsäkringsföretagens tjänstepensionsverksamhet.

(12) Om medlemsstaterna ges möjlighet att från tillämpningsområdet för nationell genomförandelagstiftning undanta institut som förvaltar planer som tillsammans har färre än hundra medlemmar, kan tillsynen underlättas i vissa medlemsstater utan att detta hindrar att den inre marknaden på detta område fungerar väl. Detta bör emellertid inte undergräva sådana instituts rätt att för förvaltningen av investeringsportföljen och för förvaringen av tillgångarna utse kapitalförvaltare och förvaringsinstitut som är etablerade och vederbörligen auktoriserade i andra medlemsstater.

(13) Sådana institut som "Unterstützungskassen" i Tyskland, där medlemmarna inte har någon laglig rätt till förmåner med visst belopp och där deras intressen skyddas av en obligatorisk lagstadgad obeståndsförsäkring, bör undantas från detta direktivs tillämpningsområde.

(14) För att skydda medlemmarna och förmånstagarna bör tjänstepensionsinstituten begränsa sin verksamhet till sådana verksamheter som avses i detta direktiv, inbegripet verksamheter som direkt föranleds av dessa.

(15) Om ett uppdragsgivande företag går i konkurs riskerar en medlem att förlora både sitt arbete och sina intjänade pensionsrättigheter. Detta gör det nödvändigt att säkerställa en tydlig åtskillnad mellan det uppdragsgivande företaget och institutet samt att minimikrav på aktsamhet fastställs för att skydda medlemmarna.

(16) Driften av tjänstepensionsinstitut och tillsynen över dessa företer betydande skillnader i de olika medlemsstaterna. I vissa medlemsstater kan tillsynen utövas inte bara över själva instituten utan också över de enheter eller företag som har auktoriserats för att driva dessa institut. Medlemsstaterna bör kunna ta hänsyn till sådana särdrag så länge som alla krav i detta direktiv uppfylls på ett korrekt sätt. Medlemsstaterna bör även kunna tillåta försäkringsföretag och andra finansiella företag att driva tjänstepensionsinstitut.

(17) Tjänstepensionsinstituten tillhandahåller finansiella tjänster, och de bör därför när det gäller deras verksamhet och villkoren för denna uppfylla vissa minimikrav på aktsamhet.

(18) Det stora antalet institut i vissa medlemsstater gör det nödvändigt med en pragmatisk lösning när det gäller kravet på förhandsgodkännande av institut. Om ett institut önskar förvalta en plan i en annan medlemsstat krävs det dock ett förhandsgodkännande av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som är hemland.

(19) Varje medlemsstat bör kräva att varje institut som är etablerat inom dess territorium upprättar årsbokslut och förvaltningsberättelser i vilka hänsyn tas till varje pensionsplan som institutet hanterar, och, vid behov, årsbokslut och förvaltningsberättelser för varje pensionsplan. Årsbokslut och förvaltningsberättelser som ger en rättvisande och korrekt bild av institutets tillgångar, skulder och finansiella ställning, i vilka hänsyn tas till varje pensionsplan som institutet hanterar, och som vederbörligen godkänts av en auktoriserad person, är en mycket betydelsefull informationskälla för planens medlemmar och förmånstagare samt för de behöriga myndigheterna. I synnerhet gör de det möjligt för de behöriga myndigheterna att övervaka institutets finansiella sundhet och att bedöma om det kan uppfylla alla sina avtalsmässiga förpliktelser.

(20) Ändamålsenlig information om pensionsplanen till medlemmar och förmånstagare är av avgörande betydelse. Detta är särskilt viktigt när det gäller framställningar om information avseende institutets finansiella sundhet, avtalsbestämmelserna, förmånerna och den faktiska finansieringen av de intjänade pensionsrättigheterna, placeringspolicyn och hanteringen av risker och kostnader.

(21) Ett instituts placeringspolicy är en avgörande faktor både vad avser tjänstepensionernas säkerhet och när det gäller att hålla kostnaderna för dessa på en rimlig nivå. Instituten bör därför upprätta och minst vart tredje år se över skriftliga riktlinjer för placeringsverksamheten. Dessa bör göras tillgängliga för de behöriga myndigheterna och på begäran även för pensionsplanens medlemmar och förmånstagare.

(22) För att de behöriga myndigheterna skall kunna utföra sina lagstadgade uppgifter bör de ges ändamålsenlig rätt till information och befogenheter att ingripa mot institut och de personer som faktiskt driver dem. Om ett tjänstepensionsinstitut har överlåtit vissa funktioner av väsentlig betydelse, t.ex. kapitalförvaltning, informationsteknik eller bokföring, till andra företag ("outsourcing") bör denna rätt till information och dessa befogenheter att ingripa kunna utsträckas till att täcka dessa utlokaliserade funktioner, för att myndigheterna skall kunna kontrollera huruvida verksamheterna drivs i enlighet med tillsynsbestämmelserna.

(23) Aktsamhet vid beräkningen av de tekniska avsättningarna är en grundläggande förutsättning för att det skall kunna säkerställas att pensionsåtagandena kan uppfyllas. Tekniska avsättningar bör beräknas enligt erkända aktuariella metoder och bestyrkas av kvalificerade personer. Maximiräntesatserna bör väljas på ett aktsamt sätt enligt relevanta nationella bestämmelser. De tekniska avsättningarna bör motsvara ett minimibelopp som är tillräckligt både för den fortsatta utbetalningen av de förmåner som redan är under utbetalning till förmånstagarna och för att återspegla de åtaganden som följer av medlemmarnas intjänade pensionsrättigheter.

(24) Det finns betydande skillnader mellan instituten i olika medlemsstater beträffande vilka risker som täcks. De medlemsstater som är hemländer bör därför ha möjlighet att fastställa ytterligare, mer detaljerade bestämmelser för beräkningen av de tekniska avsättningarna förutom bestämmelserna i detta direktiv.

(25) Tillräckliga och lämpliga tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna skyddar pensionsplanens medlemmar och förmånstagare i händelse av det uppdragsgivande företagets insolvens. I synnerhet när det gäller verksamheter över gränserna krävs det för ett ömsesidigt erkännande av de tillsynsprinciper som tillämpas i medlemsstaterna att de tekniska avsättningarna alltid är fullt täckta.

(26) Om ett institut inte bedriver verksamhet över gränserna, bör medlemsstaterna, utan att det påverkar tillämpningen av kraven i rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens(4), få tillåta en otillräcklig skuldtäckning av de tekniska avsättningarna, förutsatt att institutet har upprättat en tillfredsställande plan för hur fullständig skuldtäckning skall kunna återställas.

(27) I många fall kan det vara det uppdragsgivande företaget och inte institutet självt som står de biometriska riskerna eller som garanterar vissa förmåner eller viss avkastning. Det förekommer dock även att institutet självt står sådana risker eller lämnar sådana garantier, varvid det uppdragsgivande företaget i allmänhet har uppfyllt sina förpliktelser i och med de nödvändiga inbetalningarna. I dessa fall liknar de produkter som institutet erbjuder dem som tillhandahålls av livförsäkringsföretag, och de berörda instituten bör uppfylla i vart fall samma kapitalkrav som livförsäkringsföretag.

(28) Tjänstepensionsinstitut är mycket långsiktiga investerare. De tillgångar som dessa institut förfogar över får i regel inte lösas in annat än för tillhandahållande av pensionsförmåner. För att medlemmarnas och förmånstagarnas rättigheter skall skyddas på ett fullgott sätt bör instituten även ha möjlighet att välja placeringar som passar åtagandenas specifika typ och varaktighet. Dessa förhållanden kräver en effektiv tillsyn och en inriktning på investeringsregler som ger instituten det handlingsutrymme som behövs för att de skall kunna besluta om den säkraste och mest effektiva placeringspolicyn och som ålägger dem att agera på ett aktsamt sätt. Iakttagandet av aktsamhetsprincipen kräver därför en placeringspolicy som är anpassad till medlemsstrukturen i det enskilda tjänstepensionsinstitutet.

(29) Tillsynsmetoder och praxis skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. Dessa bör därför ges visst utrymme att efter eget skön i detalj utforma de investeringsregler som de önskar kräva att institut som är etablerade inom deras territorier skall följa. Dessa regler får dock inte inskränka den fria rörligheten för kapital, såvida det inte är motiverat av aktsamhetsskäl.

(30) Eftersom tjänstepensionsinstituten är mycket långsiktiga investerare med låga likviditetsrisker, har de förutsättningar att inom aktsamma gränser investera såväl i icke-likvida tillgångar, t.ex. aktier, som på riskkapitalmarknaderna. De kan också utnyttja fördelarna med en internationell diversifiering. Det bör därför inte, annat än av aktsamhetsskäl, finnas några begränsningar för investeringar i aktier, på riskkapitalmarknader eller i valutor andra än dem som åtagandena är uttryckta i.

(31) Om institutet emellertid bedriver verksamhet över gränserna, kan den behöriga myndigheten i värdmedlemsstaten kräva att institutet tillämpar begränsningar för investeringar i aktier och liknande tillgångar som inte är föremål för handel på reglerade marknader, i aktier och andra överlåtbara instrument som ges ut av samma företag eller i tillgångar denominerade i icke-matchande valutor, under förutsättning att dessa regler även gäller för institut i värdmedlemsstaten.

(32) Restriktioner rörande institutens fria val av godkända kapitalförvaltare och förvaringsinstitut begränsar konkurrensen på den inre marknaden och bör därför tas bort.

(33) Utan att det påverkar tillämpningen av nationell social- och arbetsmarknadslagstiftning avseende pensionssystemens uppbyggnad, inbegripet obligatoriskt medlemskap och utfallen av kollektivavtal, bör instituten ges möjlighet att tillhandahålla sina tjänster i andra medlemsstater. De bör tillåtas att åta sig uppdrag för företag som är etablerade i andra medlemsstater och att förvalta pensionsplaner med medlemmar i mer än en medlemsstat. Detta kan komma att leda till betydande stordriftsfördelar för instituten själva, men också till att förbättra konkurrenskraften hos gemenskapens näringsliv och underlätta arbetskraftens rörlighet. För detta krävs ett ömsesidigt erkännande av aktsamhetskraven. Om inget annat anges bör de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland utöva tillsyn över att aktsamhetskraven uppfylls.

(34) Rätten för ett institut i en medlemsstat att förvalta en tjänstepensionsplan som avtalats i en annan medlemsstat bör utövas med fullständigt iakttagande av bestämmelserna i gällande social- och arbetsmarknadslagstiftning i värdmedlemsstaten i den mån lagstiftningen är relevant för tjänstepensioner, exempelvis definitionen och utbetalningen av pensionsförmåner och villkoren för överföring av pensionsrättigheter.

(35) När en plans tillgångar och skulder hanteras fullständigt åtskilt ("ring-fenced") är bestämmelserna i detta direktiv tillämpliga separat på denna plan.

(36) Det är nödvändigt att få till stånd ett samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter och mellan dessa myndigheter och kommissionen.

(37) Kommissionen bör biträdas av en försäkrings- och pensionskommitté, som skall ta hänsyn till tjänstepensionsinstituts och försäkringsföretags speciella särdrag och vidta de åtgärder som är nödvändiga för att organisera arbetet i enlighet härmed.

(38) Eftersom målen för den föreslagna åtgärden, nämligen att skapa en rättslig ram på gemenskapsnivå som omfattar tjänstepensionsinstitut, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Syfte

I detta direktiv fastställs bestämmelser för inledande och utövande av verksamhet som bedrivs av tjänstepensionsinstitut.

Artikel 2

Tillämpningsområde

1. Detta direktiv skall tillämpas på tjänstepensionsinstitut. Om tjänstepensionsinstitut i enlighet med nationell rätt inte är juridiska personer skall medlemsstaterna tillämpa direktivet antingen på dessa institut eller, om inte annat föreskrivs i punkt 2, på de auktoriserade enheter som ansvarar för driften av dessa institut och agerar för deras räkning.

2. Detta direktiv skall inte tillämpas på

a) institut som förvaltar sociala trygghetssystem som omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71(5) och förordning (EEG) nr 574/72(6),

b) institut som omfattas av direktiv 79/267/EEG(7), direktiv 73/239/EEG(8), direktiv 85/611/EEG(9), direktiv 93/22/EEG(10) och direktiv 2000/12/EG(11),

c) institut vars verksamhet bygger på fördelningsprincipen ("pay as you go"),

d) institut där det uppdragsgivande företagets anställda inte har någon laglig rätt till förmåner och där det uppdragsgivande företaget när som helst kan lösa in tillgångarna och inte nödvändigtvis fullgöra sina skyldigheter att utbetala pensionsförmåner,

e) företag som gör bokföringsmässiga avsättningar för att kunna betala ut pensionsförmåner till sina anställda.

Artikel 3

Tillämpning på institut som förvaltar planer inom sociala trygghetssystem

Tjänstepensionsinstitut som också förvaltar obligatoriska anställningsrelaterade pensionsplaner som betraktas som en del av sociala trygghetssystem och som omfattas av förordningarna (EEG) nr 1408/71 och (EEG) 574/72 skall omfattas av detta direktiv, när det gäller den del av deras verksamheter som avser tillhandahållande av icke-obligatoriska tjänstepensioner. I sådana fall skall skulder och motsvarande tillgångar hållas fullständigt åtskilda och skall inte kunna överföras till de obligatoriska pensionsplaner som betraktas som en del av det sociala trygghetssystemet eller omvänt.

Artikel 4

Frivillig tillämpning på institut som omfattas av direktiv 79/267/EEG

De medlemsstater som är hemländer får välja att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 9-16 och 18-20 i detta direktiv på tjänstepensionsverksamheten hos försäkringsföretag som omfattas av direktiv 79/267/EEG. I sådana fall skall alla tillgångar och skulder som hänför sig till denna verksamhet hållas fullständigt åtskilda från, förvaltas och hanteras skilt från försäkringsföretagens övriga verksamheter, utan någon möjlighet till överföring.

I sådana fall, och endast när det gäller deras tjänstepensionsverksamhet, skall försäkringsföretagen inte omfattas av artiklarna 17 och 21 i direktiv 79/267/EEG och artiklarna 19-24 och 31 i direktiv 92/96/EEG(12).

Den medlemsstat som är hemland skall se till att antingen de behöriga myndigheterna eller de myndigheter som ansvarar för tillsynen av försäkringsföretag som omfattas av direktiv 79/267/EEG som en del av sin tillsynsverksamhet kontrollerar att den verksamhet som rör tjänstepensioner hålls strikt åtskild från övrig verksamhet.

Artikel 5

Små pensionsinstitut och pensionsplaner som följer av lag

Med undantag för vad som föreskrivs i artikel 19 får medlemsstaterna välja att helt eller delvis underlåta att tillämpa detta direktiv på ett institut som är etablerat inom deras territorium och som förvaltar pensionsplaner som sammanlagt har färre än 100 medlemmar. Om inte annat föreskrivs i artikel 2.2 skall sådana institut dock ha rätt att tillämpa direktivet på frivillig grund. Artikel 20 får tillämpas endast om alla övriga bestämmelser i direktivet är tillämpliga.

Medlemsstaterna får välja att inte tillämpa artiklarna 9-17 på institut som tillhandahåller tjänstepensioner enligt lag, vilka pensioner garanterats av en offentlig myndighet. Artikel 20 får tillämpas endast om alla övriga bestämmelser i direktivet är tillämpliga.

Artikel 6

Definitioner

I detta direktiv avses med

a) "tjänstepensionsinstitut" eller "institut": ett institut som, oavsett dess rättsliga form, förvaltar fonderade medel och som är etablerat oberoende av uppdragsgivande företag eller branschorganisation utifrån syftet att tillhandahålla pensionsförmåner i samband med yrkesutövning på grundval av en överenskommelse eller ett avtal som slutits

- enskilt eller kollektivt mellan arbetsgivare och arbetstagare eller deras respektive företrädare, eller

- med egenföretagare i enlighet med lagstiftningen i hem- och värdmedlemsstaten

och som bedriver verksamheter som direkt föranleds av dessa,

b) "pensionsplan": ett avtal, en överenskommelse, en stiftandeurkund ("trust deed") eller bestämmelser, vari anges vilka pensionsförmåner som skall lämnas och på vilka villkor,

c) "uppdragsgivande företag": varje företag eller annat organ, oavsett om det omfattar eller består av en eller flera juridiska eller fysiska personer, vilket handlar i egenskap av arbetsgivare eller egenföretagare eller en kombination av dessa, och som gör inbetalningar till ett tjänstepensionsinstitut,

d) "pensionsförmåner": förmåner i form av utbetalningar, antingen under återstående livstid eller under viss tid eller med ett engångsbelopp, som görs med anledning av uppnådd pensionsålder eller förväntat uppnående av pensionsålder eller, om de kompletterar dessa förmåner och tillhandahålls sekundärt, i form av utbetalningar vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning eller i form av bidrag eller tjänster som tillhandahålls vid sjukdom, medellöshet eller dödsfall,

e) "medlem": en person vars yrkesverksamhet ger honom/henne rätt till eller kommer att ge honom/henne rätt till pensionsförmåner enligt bestämmelserna i en pensionsplan,

f) "förmånstagare": en person som uppbär pensionsförmåner,

g) "behöriga myndigheter": de nationella myndigheter som har utsetts för att utföra de åligganden som anges i detta direktiv,

h) "biometriska risker": risker kopplade till dödsfall, invaliditet och lång levnad,

i) "den medlemsstat som är hemland": den medlemsstat där institutet har sitt säte och sin huvudsakliga förvaltning eller, om det inte har något säte, sin huvudsakliga förvaltning,

j) "värdmedlemsstat": den medlemsstat vars social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevant på tjänstepensionsområdet är tillämplig på förhållandet mellan det uppdragsgivande företaget och medlemmarna.

Artikel 7

Institutets verksamhet

Varje medlemsstat skall kräva att institut som är etablerade inom dess territorium begränsar sin verksamhet till sådan verksamhet som avser pensionsförmåner, inbegripet verksamheter som föranleds av dessa.

Om ett försäkringsföretag, i enlighet med artikel 4, driver sin tjänstepensionsverksamhet genom att hålla tillgångarna och skulderna fullständigt åtskilda, skall de fullständigt åtskilda tillgångarna och skulderna hanteras endast inom ramen för sådan verksamhet som avser pensionsförmåner och därav direkt föranledd verksamhet.

Artikel 8

Juridisk åtskillnad mellan uppdragsgivande företag och tjänstepensionsinstitut

Varje medlemsstat skall se till att uppdragsgivande företag är juridiskt åtskilda från tjänstepensionsinstitut, så att institutets tillgångar skyddas för medlemmarnas och förmånstagarnas räkning om det uppdragsgivande företaget går i konkurs.

Artikel 9

Villkor för att få bedriva verksamhet

1. Varje medlemsstat skall med avseende på alla institut som är etablerade inom dess territorium se till att

a) institutet är registrerat eller auktoriserat,

b) institutets faktiska verksamhet drivs av personer med god vandel som antingen själva har erforderlig yrkesmässig kompetens och erfarenhet på området eller anlitar rådgivare som besitter sådan kompetens och erfarenhet,

c) korrekt upprättade regler för institutets hantering av varje pensionsplan har införts och medlemmarna har fått tillräcklig information om dessa,

d) alla tekniska avsättningar beräknas och bestyrks av en aktuarie eller av någon annan expert på området, till exempel en revisor, i enlighet med nationell lagstiftning, på grundval av aktuariella metoder som erkänns av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland,

e) det uppdragsgivande företaget, om det garanterar pensionsförmånerna, är skyldigt att regelbundet finansiera detta åtagande,

f) medlemmarna hålls tillräckligt informerade om pensionsplanens villkor, särskilt vad gäller

i) de rättigheter och skyldigheter som parterna i pensionsplanen har,

ii) de ekonomiska, tekniska och övriga risker som är förbundna med pensionsplanen,

iii) vad dessa risker innebär och deras fördelning.

2. En medlemsstat får, i syfte att säkerställa att medlemmarnas och förmånstagarnas intressen skyddas på ett fullgott sätt, tillfoga ytterligare krav till villkoren för att få bedriva verksamhet i institut som är etablerade inom dess territorium.

3. En medlemsstat får tillåta eller kräva att institut som är etablerade inom dess territorium helt eller delvis överlåter driften av dessa institut till andra enheter som agerar för dessa instituts räkning.

4. När det gäller sådan verksamhet över gränserna som avses i artikel 20, skall villkoren för att få bedriva sådan verksamhet godkännas i förväg av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland.

Artikel 10

Årsbokslut och förvaltningsberättelser

Varje medlemsstat skall kräva att varje institut som är etablerat inom dess territorium upprättar årsbokslut och förvaltningsberättelser i vilka hänsyn tas till varje pensionsplan som institutet hanterar och, vid behov, årsbokslut och förvaltningsberättelser för varje pensionsplan. Årsboksluten och förvaltningsberättelserna skall ge en rättvisande och korrekt bild av institutets tillgångar, skulder och finansiella ställning. Årsboksluten och uppgifterna i förvaltningsberättelserna skall vara konsekventa, uttömmande, sakligt presenterade samt i vederbörlig ordning godkända av auktoriserade personer, i enlighet med nationell lagstiftning.

Artikel 11

Information som skall lämnas till medlemmar och förmånstagare

1. Beroende på hur pensionsplanen är utformad skall varje medlemsstat se till att alla institut som är etablerade inom dess territorium tillhandahåller minst den information som anges i denna artikel.

2. Medlemmar och förmånstagare och/eller, i förekommande fall, deras företrädare skall erhålla

a) på begäran: det årsbokslut och den förvaltningsberättelse som avses i artikel 10 och, i de fall ett institut är ansvarigt för mer än en plan, de årsbokslut och förvaltningsberättelser som avser deras särskilda pensionsplan,

b) inom skälig tid: all relevant information om ändringar av reglerna för pensionsplanen.

3. De riktlinjer för placeringsverksamheten som avses i artikel 12 skall på begäran göras tillgängliga för medlemmar och förmånstagare och/eller, i förekommande fall, deras företrädare.

4. Varje medlem skall på begäran även få utförlig och saklig information om

a) i tillämpliga fall, målnivån för pensionsförmånerna,

b) den faktiska finansieringen av de intjänade pensionsrättigheterna,

c) pensionsförmånernas storlek för det fall att anställningen upphör,

d) om medlemmen själv står för den finansiella risken: i förekommande fall, uppgifter om olika tillgängliga investeringsalternativ och den faktiska investeringsportföljen samt uppgifter om riskexponering och kostnader som är förenade med investeringarna.

5. Varje förmånstagare skall, vid pensionsavgång eller när andra förmåner skall betalas ut, få lämplig information om de förmåner som förmånstagaren har rätt till och om de utbetalningsalternativ som finns.

Artikel 12

Riktlinjer för placeringsverksamheten

Varje medlemsstat skall se till att varje institut som är etablerat inom dess territorium utarbetar och minst vart tredje år följer upp skriftliga riktlinjer för placeringsverksamheten. Dessa riktlinjer skall ofördröjligen ses över efter varje väsentlig förändring av placeringspolicyn. Medlemsstaterna skall föreskriva att riktlinjerna skall innehålla i vart fall sådana uppgifter som metoder för att mäta placeringsrisker, processer för riskkontroll och den strategiska allokeringen av tillgångar i förhållande till pensionsåtagandenas art och varaktighet.

Artikel 13

Uppgifter som skall lämnas till de behöriga myndigheterna

Varje medlemsstat skall se till att de behöriga myndigheterna har de befogenheter och de medel med avseende på alla institut som är etablerade inom dess territorium som är nödvändiga för att

a) kräva att varje institut, dess styrelse, verkställande direktör och andra befattningshavare i ansvarig ställning i institutet, skall lämna information om alla affärsangelägenheter eller överlämna alla affärshandlingar,

b) utöva tillsyn över affärsförbindelser mellan institutet och andra företag eller mellan institut, när institut överlåter funktioner till dessa företag eller institut ("outsourcing"), vilka påverkar institutets finansiella ställning eller som är av avgörande betydelse för vad som krävs för effektiv tillsyn,

c) regelbundet få tillgång till riktlinjerna för placeringsverksamheten, årsbokslutet och förvaltningsberättelsen och alla handlingar som krävs för tillsynen. Dessa kan vara dokument såsom

i) interna delårsrapporter,

ii) aktuariella värderingar och detaljerade beräkningar,

iii) analyser beträffande matchning av tillgångar och skulder ("asset-liability studies"),

iv) dokumentation som visar att riktlinjerna för placeringsverksamheten följs,

v) dokumentation som visar att inbetalningar skett planenligt,

vi) rapporter från de personer som tilldelats ansvaret för revisionen av de årsbokslut som avses i artikel 10,

d) utföra inspektioner på plats i institutens lokaler och, när så är lämpligt, på platser där utlokaliserade funktioner utförs för att kontrollera huruvida verksamheten bedrivs i enlighet med tillsynsreglerna.

Artikel 14

De behöriga myndigheternas befogenheter att ingripa samt deras förpliktelser

1. De behöriga myndigheterna skall kräva att varje institut som är etablerat inom deras territorium har sunda förvaltnings- och redovisningsmetoder samt tillfredsställande mekanismer för intern kontroll.

2. De behöriga myndigheterna skall ha befogenhet att gentemot varje institut som är etablerat inom deras territorium eller gentemot de personer som driver instituten vidta alla de åtgärder, däribland vid behov administrativa eller finansiella åtgärder, som är lämpliga och nödvändiga för att förebygga eller åtgärda varje oegentlighet som kan skada medlemmarnas och förmånstagarnas intressen.

De får även begränsa eller förbjuda institutets rätt att fritt förfoga över sina tillgångar, särskilt om

a) institutet inte har gjort tillräckliga tekniska avsättningar i förhållande till hela sin verksamhet eller om de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna är otillräckliga,

b) institutet inte längre uppfyller lagstadgat kapitalkrav.

3. För att skydda medlemmarnas och förmånstagarnas intressen får de behöriga myndigheterna helt eller delvis överföra befogenheter som, enligt lagstiftningen i den medlemsstat som är hemland, innehas av de personer som driver ett institut som är etablerat inom deras territorium till en särskild företrädare som är lämpad för att utöva dessa befogenheter.

4. De behöriga myndigheterna får förbjuda eller begränsa verksamheten i ett institut etablerat inom deras territorium, särskilt om

a) institutet inte på ett tillfredsställande sätt kan skydda medlemmarnas och förmånstagarnas intressen,

b) institutet inte längre uppfyller villkoren för att få bedriva sin verksamhet,

c) institutet allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter enligt de regler det omfattas av,

d) ett institut som bedriver verksamhet över gränserna inte följer kraven i den social- och arbetsmarknadslagstiftning i värdlandet som är relevant på tjänstepensionsområdet.

Varje beslut om att förbjuda ett institut att utöva sin verksamhet skall grundas på klart angivna skäl och delges institutet.

5. Medlemsstaterna skall se till att beslut avseende institut som fattats i enlighet med lagar och andra författningar som antagits i enlighet med detta direktiv kan överklagas till domstol.

Artikel 15

Tekniska avsättningar

1. Den medlemsstat som är hemland skall se till att institut som förvaltar tjänstepensionsplaner för samtliga pensionsplaner alltid innehar tillräckliga tekniska avsättningar motsvarande deras ekonomiska åtaganden till följd av gällande pensionsavtal.

2. Den medlemsstat som är hemland skall se till att institut som förvaltar tjänstepensionsplaner där institutets åtagande omfattar biometriska risker och/eller en garanti avseende antingen en viss avkastningsnivå eller en bestämd förmånsnivå, gör tekniska avsättningar som är tillräckliga i förhållande till samtliga åtaganden enligt dessa planer.

3. Dessa tekniska avsättningar skall beräknas varje år. Den medlemsstat som är hemland får dock tillåta att beräkningarna utförs vart tredje år, om institutet till medlemmarna och/eller de behöriga myndigheterna överlämnar ett intyg eller en rapport om justeringarna avseende de mellanliggande åren. Intyget eller rapporten skall ge en klar bild av den justerade utvecklingen av de tekniska avsättningarna och av förändringarna av de risker som täcks.

4. Beräkningen av de tekniska avsättningarna skall utföras och bestyrkas av en aktuarie eller någon annan expert på området, till exempel en revisor, i enlighet med nationell lagstiftning, på grundval av aktuariella metoder som erkänns av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland och enligt följande principer:

a) Minimibeloppet för de tekniska avsättningarna skall beräknas genom en tillräckligt aktsam aktuariell värdering, i vilken hänsyn tas dels till alla åtaganden avseende förmåner, dels till inbetalningarna, i enlighet med institutets pensionsarrangemang. Det skall vara tillräckligt både för den fortsatta utbetalningen av de pensioner och andra förmåner som redan är under betalning till förmånstagare och för att återspegla de åtaganden som följer av medlemmarnas intjänade pensionsrättigheter. De ekonomiska och aktuariella beräkningar som valts för värderingen av åtagandena måste också väljas på ett aktsamt sätt, vid behov med beaktande av en tillräcklig säkerhetsmarginal.

b) Maximiräntesatserna skall väljas på ett aktsamt sätt och fastställas enligt alla relevanta regler i den medlemsstat som är hemland. Dessa aktsamt valda räntesatser skall fastställas med beaktande av

- avkastningen på de motsvarande tillgångar som institutet har och med beaktande av den förväntade avkastningen på framtida investeringar, och/eller

- marknadsavkastningen på statsobligationer eller andra obligationer med låg kreditrisk.

c) De biometriska tabeller som används för att beräkna de tekniska avsättningarna skall grunda sig på aktsamma antaganden med beaktande av de viktigaste särdragen hos medlemsgruppen och pensionsplanerna, i synnerhet förväntade förändringar i de relevanta riskerna.

d) Metoden och underlaget för beräkningen av de tekniska avsättningarna skall i regel förbli desamma från ett räkenskapsår till ett annat. Ändringar kan dock vara motiverade till följd av förändringar i de rättsliga, demografiska eller ekonomiska förutsättningar som ligger till grund för antagandena.

5. Den medlemsstat som är hemland får, för att säkerställa att medlemmarnas och förmånstagarnas intressen skyddas på ett fullgott sätt, fastställa ytterligare, mer detaljerade krav för beräkningen av de tekniska avsättningarna.

6. För att kunna åstadkomma den ytterligare harmonisering av reglerna för beräkningen av tekniska avsättningar som kan vara motiverad - i synnerhet vad gäller räntesatserna och andra antaganden som påverkar de tekniska avsättningarna - kommer kommissionen vartannat år eller på begäran av en medlemsstat att rapportera till försäkrings- och pensionskommittén om situationen när det gäller utvecklingen av verksamhet över gränserna. Efter samråd med försäkrings- och pensionskommittén kommer kommissionen att föreslå de åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eventuella snedvridningar orsakade av olika räntesatser och för att i övrigt skydda förmånstagares och medlemmars intressen avseende varje plan.

Artikel 16

Skuldtäckning av tekniska avsättningar

1. Den medlemsstat som är hemland skall kräva att varje institut alltid skall inneha tillräckliga och lämpliga tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna för alla pensionsplaner som det förvaltar.

2. Den medlemsstat som är hemland får tillåta ett institut att under en begränsad tid inneha otillräckliga tillgångar för att täcka de tekniska avsättningarna. I detta fall skall de behöriga myndigheterna kräva att institutet antar en konkret och genomförbar återställningsplan så att kraven i punkt 1 blir uppfyllda igen. Planen skall vara förenad med följande villkor:

a) Institutet skall upprätta en konkret och genomförbar plan för hur det inom rimlig tid skall kunna återställa tillgångarnas storlek till den nivå som krävs för att helt täcka de tekniska avsättningarna. Planen skall göras tillgänglig för medlemmarna eller, i förekommande fall, deras företrädare och/eller godkännas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland.

b) När planen upprättas skall hänsyn tas till institutets specifika situation, särskilt vad gäller dess matchning av tillgångar och skulder ("asset-liability structure"), riskprofil, likviditetsplan, åldersprofilen hos de medlemmar som är berättigade till pensionsförmåner samt till om planerna befinner sig i uppbyggnadsskedet eller skall övergå till full fondering från att inte eller endast delvis ha varit fonderade.

c) Om pensionsplanen upphör att gälla under den period som avses ovan skall institutet underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland. Institutet skall inrätta ett förfarande för hur tillgångarna och motsvarande åtaganden skall överföras till ett annat finansiellt institut eller liknande organ. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland skall underrättas om detta förfarande, och/eller förfarandets huvuddrag skall göras tillgängliga för medlemmarna eller, i förekommande fall, deras företrädare i enlighet med konfidentialitetsprincipen.

3. När det gäller verksamhet över gränserna som avses i artikel 20 skall de tekniska avsättningarna alltid täckas av tillgångar som är tillräckliga i förhållande till samtliga åtaganden enligt de planer som institutet förvaltar. Om dessa villkor inte uppfylls skall de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland ingripa i enlighet med artikel 14. För att uppfylla detta krav får den medlemsstat som är hemland begära att tillgångarna och skulderna skall hållas fullständigt åtskilda.

Artikel 17

Lagstadgat kapitalkrav

1. Den medlemsstat som är hemland skall se till att institut, som förvaltar pensionsplaner där institutet och inte det uppdragsgivande företaget står för åtagandet att täcka en biometrisk risk eller garanterar en viss avkastning eller en viss förmånsnivå ständigt, som en buffert, innehar kompletterande tillgångar utöver de tekniska avsättningarna. Dess storlek skall återspegla typen av risk och tillgångssammansättningen avseende samtliga de pensionsplaner som institutet förvaltar. Dessa tillgångar skall vara fria från alla förutsebara åtaganden och fungera som en buffert för att kompensera skillnader mellan förväntade och verkliga kostnader och intäkter.

2. För beräkning av den lägsta storleken på de kompletterande tillgångarna skall bestämmelserna i artiklarna 18 och 19 i direktiv 79/267/EEG tillämpas.

3. Punkt 1 skall dock inte hindra medlemsstaterna från att kräva att institut som är etablerade inom deras territorium skall uppfylla lagstadgade kapitalkrav eller från att fastställa mer detaljerade föreskrifter, om sådana är berättigade av aktsamhetsskäl.

Artikel 18

Investeringsregler

1. Medlemsstaterna skall kräva att institut som är etablerade inom deras territorier skall investera sina tillgångar i enlighet med aktsamhetsprincipen och särskilt i enlighet med följande regler:

a) Tillgångarna skall investeras på det sätt som bäst gagnar medlemmarnas och förmånstagarnas intressen. Vid en eventuell intressekonflikt skall institutet eller den enhet som förvaltar dess portfölj se till att investeringen görs uteslutande i medlemmarnas och förmånstagarnas intresse.

b) Tillgångarna skall investeras på ett sätt som tillförsäkrar säkerhet, kvalitet, likviditet och lönsamhet för den samlade portföljen.

Tillgångar som skall täcka de tekniska avsättningarna skall dessutom investeras på ett sätt som är anpassat till de förväntade framtida pensionsförmånernas typ och varaktighet.

c) Tillgångarna skall till övervägande del investeras på reglerade marknader. Investeringar i tillgångar som inte är föremål för handel på reglerade finansmarknader måste under alla förhållanden hållas på aktsamma nivåer.

d) Det skall vara möjligt att investera i derivatinstrument, förutsatt att de bidrar till att minska investeringsriskerna eller underlättar effektiv förvaltning av portföljen. De måste värderas med aktsamhet med beaktande av den underliggande tillgången och tas med vid värderingen av institutets tillgångar. Institutet skall även undvika överdriven riskexponering gentemot en och samma motpart och gentemot annan derivatverksamhet.

e) Tillgångarna skall vara diversifierade på ett lämpligt sätt för att undvika dels överdrivet beroende av någon särskild tillgång, emittent eller företagsgrupp, dels ackumulation av risker i den samlade portföljen.

Investeringar i tillgångar som emitterats av samma emittent eller emittenter som tillhör samma grupp får inte innebära överdriven riskkoncentration för institutet.

f) Investeringarna i det uppdragsgivande företaget får inte överstiga 5 % av den samlade portföljen, och när det uppdragsgivande företaget ingår i en grupp får investeringarna i företag som ingår i samma grupp som det uppdragsgivande företaget inte överstiga 10 % av portföljen.

Om institutet har fått sitt uppdrag av flera företag skall investeringarna i dessa uppdragsgivande företag göras på ett aktsamt sätt och med hänsyn till behovet av lämplig diversifiering.

Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa de krav som avses i e och f på investeringar i statsobligationer.

2. Den medlemsstat som är hemland skall förbjuda institutet att ta upp lån eller ställa säkerhet på tredje parts vägnar. Medlemsstaterna får dock tillåta instituten att för en begränsad period ta upp vissa lån som endast syftar till att tillgodose likviditetsbehov.

3. Medlemsstaterna får inte kräva att de institut som är etablerade inom deras territorium investerar i särskilda typer av tillgångar.

4. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 12 får medlemsstaterna inte kräva att investeringsbeslut som fattas av ett institut som är etablerat inom dess territorium eller av dess kapitalförvaltare skall vara villkorat av något godkännande i förväg eller någon systematisk anmälan.

5. Medlemsstaterna får i enlighet med bestämmelserna i punkterna 1-4 fastställa mer detaljerade föreskrifter, även kvantitativa regler, för institut som är etablerade inom deras territorier om reglerna med hänsyn till samtliga åtaganden enligt de planer som institutet förvaltar är berättigade av aktsamhetsskäl.

I synnerhet får medlemsstaterna tillämpa investeringsbestämmelser som liknar dem i rådets direktiv 92/96/EEG.

Medlemsstaterna får dock inte hindra instituten från att

a) investera upp till 70 % av de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna eller, när det gäller planer där medlemmarna står den finansiella risken, 70 % av hela portföljen i aktier, överlåtbara värdepapper som kan jämställas med aktier och företagsobligationer som är föremål för handel på reglerade marknader och att besluta om dessa tillgångars relativa vikt i investeringsportföljen; om det är motiverat av aktsamhetsskäl får medlemsstaterna dock tillämpa en lägre gräns för institut som tillhandahåller pensionsprodukter med en långsiktig lägsta garanterad räntesats, står den finansiella risken och själva står för garantin,

b) investera upp till 30 % av de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna i tillgångar denominerade i andra valutor än dem som åtagandena är uttryckta i,

c) investera på riskkapitalmarknader.

6. Punkt 5 hindrar inte medlemsstaterna från att, även i enskilda fall, kräva att striktare investeringsregler tillämpas på institut som är etablerade inom deras territorier, särskilt med tanke på institutets åtaganden, om det är motiverat av aktsamhetsskäl.

7. När det gäller sådan verksamhet över gränserna som avses i artikel 20 får den behöriga myndigheten i varje värdmedlemsstat kräva att reglerna i andra stycket skall tillämpas på institutet i den medlemsstat som är hemland. I sådana fall skall dessa regler endast tillämpas på den del av institutets tillgångar som motsvarar den verksamhet som bedrivs i den enskilda värdmedlemsstaten. Dessutom skall de bara tillämpas om samma eller strängare regler även tillämpas på institut som är etablerade i värdmedlemsstaten.

Följande regler avses i första stycket:

a) Institutet får inte investera mer än 30 % av dessa tillgångar i aktier, andra värdepapper som kan jämställas med aktier och skuldförbindelser som inte är föremål för handel på reglerade marknader, eller också skall institutet investera minst 70 % av dessa tillgångar i aktier, andra värdepapper som kan jämställas med aktier och skuldförbindelser som är föremål för handel på reglerade marknader.

b) Institutet får inte investera mer än 5 % av dessa tillgångar i aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, obligationer, skuldförbindelser och andra penning- och kapitalmarknadsinstrument från samma företag och inte mer än 10 % av dessa tillgångar i aktier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, obligationer, skuldförbindelser och andra instrument på penning- och kapitalmarknaden från företag som ingår i en och samma grupp.

c) Institutet skall inte investera mer än 30 % av dessa tillgångar i tillgångar denominerade i andra valutor än dem som åtagandena är uttryckta i.

För att dessa krav skall uppfyllas får hemlandet kräva att tillgångarna hålls fullständigt åtskilda.

Artikel 19

Förvaltning och förvaring

1. Medlemsstaterna får inte begränsa institutens rätt att, för förvaltningen av investeringsportföljen, utse kapitalförvaltare som är etablerade i andra medlemsstater och som där är vederbörligen auktoriserade för sådan verksamhet i enlighet med direktiven 85/611/EEG, 92/96/EEG, 93/22/EEG, och 2000/12/EG samt de som avses i artikel 2.1 i detta direktiv.

2. Medlemsstaterna får inte begränsa institutens rätt att, för förvaringen av sina tillgångar, utse förvaringsinstitut som är etablerade i en annan medlemsstat och som är vederbörligen auktoriserade i enlighet med direktiven 93/22/EEG eller 2000/12/EG eller som är godkända som förvaringsinstitut enligt direktiv 85/611/EEG.

Bestämmelsen i denna punkt skall inte hindra den medlemsstat som är hemland från att göra det obligatoriskt att anlita förvaringsinstitut.

3. Varje medlemsstat skall vidta nödvändiga åtgärder för att göra det möjligt enligt sin nationella lagstiftning att i enlighet med artikel 14 förbjuda förvaringsinstitut som är etablerade inom dess territorium att fritt förfoga över förvarade tillgångar om detta begärs av den medlemsstat som är institutets hemland.

Artikel 20

Verksamhet över gränserna

1. Utan att det påverkar tillämpningen av nationell social- och arbetsmarknadslagstiftning avseende pensionssystemens uppbyggnad, inbegripet obligatoriskt medlemskap och utfallen av kollektivavtal, skall medlemsstaterna tillåta företag som är etablerade inom deras territorier att ge uppdrag åt tjänstepensionsinstitut som är godkända i andra medlemsstater. De skall även tillåta tjänstepensionsinstitut som är godkända inom deras territorier att åta sig uppdrag för företag som är etablerade inom andra medlemsstaters territorier.

2. Ett institut som önskar åta sig uppdrag för ett uppdragsgivande företag som är etablerat inom en annan medlemsstats territorium måste enligt artikel 9.4 godkännas i förväg av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland. Det skall till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland där det är auktoriserat anmäla att det avser att åta sig uppdrag från ett uppdragsgivande företag som är etablerat i en annan medlemsstat.

3. Medlemsstaterna skall kräva att institut som är etablerade inom dess territorium och som erbjuder sig att åta sig uppdrag för ett företag som är etablerat inom en annan medlemsstats territorium lämnar följande uppgifter när de gör en anmälan enligt punkt 2:

a) Värdmedlemsstat(er).

b) Det uppdragsgivande företagets namn.

c) De viktigaste särdragen i den pensionsplan som skall förvaltas för det uppdragsgivande företagets räkning.

4. När en behörig myndighet i den medlemsstat som är hemland mottar en underrättelse enligt punkt 2 och den inte har skäl att betvivla att institutets administrativa uppbyggnad, dess finansiella ställning eller dess lednings vandel och yrkesmässiga kvalifikationer eller erfarenhet på området är förenliga med den verksamhet som föreslås i värdmedlemsstaten, skall den inom tre månader från mottagandet av de uppgifter som avses i punkt 3 vidarebefordra dessa till de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten och informera institutet om detta.

5. Innan institutet börjar förvalta en pensionsplan för ett uppdragsgivande företag beläget i en annan medlemsstat, skall de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten inom två månader efter mottagandet av de uppgifter som avses i punkt 3 vid behov underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland om de krav i social- och arbetsmarknadslagstiftningen som är relevanta på tjänstepensionsområdet och som skall uppfyllas när pensionsplanen förvaltas på uppdrag av ett företag i värdmedlemsstaten samt om alla regler som skall tillämpas enligt artikel 18.7 och punkt 7 i denna artikel. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland skall underrätta institutet om dessa uppgifter.

6. Institutet får börja förvalta pensionsplanen på uppdrag av ett företag i värdmedlemsstaten i enlighet med de krav i värdmedlemsstatens social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevanta på tjänstepensionsområdet och de regler som måste tillämpas enligt artikel 18.7 och punkt 7 i denna artikel så snart som det har mottagit den underrättelse som avses i punkt 5 eller, om ingen underrättelse från de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland inkommer, efter utgången av den tidsfrist som anges i punkt 5.

7. I synnerhet skall ett institut som verkar på uppdrag av ett företag som är etablerat i en annan medlemsstat också beträffande medlemmarna i fråga omfattas av de informationskrav som de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten i enlighet med artikel 11 föreskriver för institut som är etablerade i den medlemsstaten.

8. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten skall underrätta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland om alla väsentliga ändringar dels av de krav i värdmedlemsstatens social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevanta på tjänstepensionsområdet som kan påverka pensionsplanen i den mån det gäller förvaltningen av denna på uppdrag av ett företag i värdmedlemsstaten, dels om de regler som måste tillämpas enligt artikel 18.7 och punkt 7 i denna artikel.

9. Institutet skall vara föremål för löpande tillsyn av de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, när det gäller verksamhetens förenlighet med de krav i arbetsmarknads- och sociallagstiftningen i värdlandet som är relevanta på tjänstepensionsområdet som anges i punkt 5 och med de informationskrav som anges i punkt 7. Om oegentligheter upptäcks vid denna tillsyn skall de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland omgående underrättas av de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten. De behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland skall i samordning med de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten vidta de åtgärder som krävs för att se till att institutet upphör med de upptäckta överträdelserna av social- och arbetsmarknadslagstiftningen.

10. Om institutet, trots de åtgärder som vidtagits av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland eller på grund av att lämpliga åtgärder saknas i den medlemsstat som är hemland, fortsätter att överträda de tillämpliga bestämmelser i värdmedlemsstatens social- och arbetsmarknadslagstiftning som är relevanta på tjänstepensionsområdet, får de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten, efter att ha informerat de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland, vidta lämpliga åtgärder för att förhindra eller beivra ytterligare oegentligheter och, om det är strikt nödvändigt, hindra institutet från att bedriva verksamhet i värdmedlemsstaten för det uppdragsgivande företagets räkning.

Artikel 21

Samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen

1. Medlemsstaterna skall på lämpligt sätt se till att detta direktiv tillämpas enhetligt genom regelbundet utbyte av information och erfarenheter i syfte att utveckla bästa praxis på detta område och ett närmare samarbete för att på så sätt förhindra snedvridning av konkurrensen och skapa de nödvändiga förutsättningarna för oproblematiskt medlemskap över gränserna.

2. Kommissionen och medlemsstaternas behöriga myndigheter skall ha ett nära samarbete för att underlätta tillsynen över tjänstepensionsinstitutens verksamhet.

Varje medlemsstat skall informera kommissionen om allvarligare problem som tillämpningen av detta direktiv ger upphov till.

Kommissionen och de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna skall så snart som möjligt behandla sådana svårigheter i syfte att finna lämpliga lösningar.

Fem år efter det att detta direktiv har trätt i kraft skall kommissionen lämna en rapport som innehåller en översyn av

a) tillämpningen av artikel 18 och de framsteg som har gjorts i anpassningen av de nationella tillsynssystemen, och

b) tillämpningen av artikel 19.2 andra stycket, i synnerhet den rådande situationen i medlemsstaterna när det gäller anlitandet av förvaringsinstitut och, i förekommande fall, den roll de spelar.

Kommissionen skall också biträdas av en försäkrings- och pensionskommitté.

3. De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten får be de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland att besluta att institutets tillgångar och åtaganden skall hållas fullständigt åtskilda i enlighet med artiklarna 16.3 och 18.7.

Artikel 22

Genomförande

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast ...(13). De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texten till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

3. Medlemsstaterna får till ...(14) uppskjuta tillämpningen av artikel 17.1 och 17.2 på institut som är etablerade inom deras territorium som vid den tidpunkt som anges i punkt 1 inte uppfyller det lägsta lagstadgade kapitalkrav som krävs enligt artikel 17.1 och 17.2. Institut som avser att bedriva verksamhet över gränserna i den mening som avses i artikel 20 får dock inte göra detta förrän de uppfyller reglerna i detta direktiv.

4. Medlemsstaterna får till ...(15) uppskjuta tillämpningen av artikel 18.1 f på institut som är etablerade inom deras territorier. Institut som avser att bedriva verksamhet över gränserna enligt artikel 20 får dock inte göra detta förrän de uppfyller reglerna i detta direktiv.

Artikel 23

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 24

Adressater

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i ...

På Europaparlamentets vägnar

Ordförande

På rådets vägnar

Ordförande

(1) EGT C 96 E, 27.3.2001, s. 136.

(2) EGT C 155, 29.5.2001, s. 26.

(3) Europaparlamentets yttrande av den 4 juli 2001 (EGT C 65 E, 14.3.2002, s. 135), rådets gemensamma ståndpunkt av den 5 november 2002 och Europaparlamentets beslut av den ... (ännu ej offentliggjort i EGT).

(4) EGT L 283, 28.10.1980, s. 23. Direktivet senast ändrat genom 1994 års anslutningsakt.

(5) Rådets förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2). Förordningen senast ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1386/2001 (EGT L 187, 10.7.2001, s. 1).

(6) Rådets förordning nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1). Förordningen senast ändrad genom kommissionens förordning (EG) nr 410/2002 (EGT L 62, 5.3.2002, s. 17).

(7) Rådets första direktiv 79/267/EEG av den 5 mars 1979 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva direkt livförsäkringsrörelse (EGT L 63, 13.3.1979, s. 1). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/12/EG (EGT L 77, 23.3.2002, s. 17).

(8) Rådets första direktiv 73/239/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan direkt försäkring än livförsäkring (EGT L 228, 16.8.1973, s. 3). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/13/EG (EGT L 77, 23.3.2002, s. 11).

(9) Rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag) (EGT L 375, 31.12.1985, s. 3). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/108/EG (EGT L 41, 13.2.2002, s. 35).

(10) Rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster inom värdepappersområdet (EGT L 141, 11.6.1993, s. 27). Direktivet senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/64/EG (EGT L 290, 17.11.2000, s. 27).

(11) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG av den 20 mars 2000 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EGT L 126, 26.5.2002, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/28/EG (EGT L 275, 27.10.2000, s. 37).

(12) Rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) (EGT L 360, 9.12.1992, s. 1). Direktivet senast ändrat genom direktiv 2000/64/EG.

(13) 24 månader efter det att detta direktiv har trätt i kraft.

(14) 5 år efter det datum som avses i punkt 1.

(15) 5 år efter det datum som avses i punkt 1.

UTKAST TILL RÅDETS MOTIVERING

I. INLEDNING

1. Den 13 november 2000 överlämnade kommissionen ett förslag till direktiv om tjänstepensionsinstituts verksamhet(1).

2. Ekonomiska och sociala kommittén avgav sitt yttrande den 28 mars 2001(2).

3. Den 4 juli 2001 antog Europaparlamentet sitt yttrande med 99 ändringar av kommissionens förslag(3).

4. Rådet antog sin gemensamma ståndpunkt och denna motivering den 5 november 2002.

II. SYFTEN

1. Kommissionen angav följande syften med förslaget i samband med dess framläggande:

- Att se till att investeringar är säkra och effektiva.

- Att göra det möjligt för institut att fritt välja kapitalförvaltare och förvaringsinstitut.

- Att skapa en verksamhet på lika villkor för alla tjänsteleverantörer.

- Att underlätta verksamhet över gränserna.

- Att garantera skydd av nuvarande och framtida pensionärer.

- Att skapa en inre marknad för finansiella tjänster.

- Detta skall särskilt gälla för kompletterande pensioner.

Enligt kommissionens förslag skall dessa mål uppnås genom fastställandet av ramar som inte inkräktar på uppbyggnaden av medlemsstaternas pensionssystem, medan samtidigt enhetlighet med annan lagstiftning på området för finansiella tjänster garanteras och hänsyn tas till nationell variation, och på samma gång en hög skyddsnivå säkras.

2. I princip kan rådet ställa sig bakom syftena med kommissionens förslag. Rådet har emellertid en skiljaktig uppfattning jämfört med förslaget i sin syn på deras relativa betydelse samt medlen för att uppnå dem, och anser att vissa av syftena är omedelbara, andra mer långsiktiga. Det har varit av yttersta vikt för rådet att medlemsstaterna fortfarande har det fulla ansvaret för uppbyggnaden av sina pensionssystem och för beslut om vilken roll var och en av de tre "pelarna" skall spela i pensionssystemet. Dessa uppfattningar har fått rådet att ändra kommissionens förslag på ett antal punkter så som framgår i följande avsnitt, som i många fall direkt eller indirekt bygger på Europaparlamentets ändringar. Resultatet är att rådet anser att dess gemensamma ståndpunkt är mer balanserad än kommissionsförslaget, att den på lämpligt sätt följer subsidiaritetsprincipen och tillgodoser synpunkter från medlemsstaterna, Europaparlamentet och kommissionen.

III. ÄNDRINGAR

A. Titel

Rådet delar Europaparlamentets uppfattning (i dess ändring 1) att den titel som föreslagits av kommissionen är alltför begränsande och potentiellt vilseledande. Den gemensamma ståndpunkten hänvisar därför i sin titel inte enbart till verksamheten inom institut som tillhandahåller tjänstepensioner, utan även till tillsyn över dessa.

B. Tillämpningsområde

Kommissionsförslaget tar inte i tillräcklig utsträckning upp institut som inte är juridiska personer. I ett antal medlemsstater kan emellertid även institut som inte är juridiska personer erbjuda tjänster på området för tjänstepensioner. Rådet har valt att beakta detta i ett tillägg till artikel 2.1 och använt sig av delar av Europaparlamentets ändring 33, som också tar upp denna oklarhet i kommissionsförslaget.

I artikel 2.2 a har rådet strukit hänvisningen till bilaga II till rådets förordning (EEG) nr 1408/71, som ansågs vilseledande eftersom artikel 2.2 utesluter vissa institut från tillämpningsområdet, och i artikel 2.2 b har en hänvisning infogats, till direktiv 73/239/EEG om annan direkt försäkring än livförsäkring, som ett komplement till den nuvarande hänvisningen till livförsäkringsdirektivet 79/267/EEG.

I artikel 2.2 d anser rådet att hänvisningen till "tyska s.k. 'Unterstützungskassen' och andra institut som arbetar på ett liknande sätt" som kommissionen föreslår är samtidigt alltför restriktiv och betänkligt vag, varför den har ersatts med en beskrivning av vad "Unterstützungskassen" faktiskt är.

När det gäller resten av artikel 2 anser rådet att det tillämpningsområde som kommissionen föreslår är lämpligt, och det respekterar varje enskild medlemsstats uppbyggnad av sitt eget pensionssystem.

C. Institut som förvaltar planer inom sociala trygghetssystem, försäkringsföretag, regler om pensionsprogram av mindre betydelse

I artikel 3 är rådet ense med kommissionsförslaget om att direktivet, om instituten förvaltar både obligatoriska system för social trygghet och icke-obligatoriska system för tillhandahållande av tjänstepensioner, bör vara tillämpligt på de sistnämnda systemen, dock under förutsättning att tillgångar och skulder hålls strikt åtskilda och inte kan överföras mellan obligatoriska och icke-obligatoriska system. Rådet har inte godtagit Europaparlamentets ändring 34 eftersom det vore oförsiktigt att hänvisa till all verksamhet som faller utanför de två förordningarna om social trygghet.

I artikel 4 har rådet tillämpat samma logik som i artikel 3 på livförsäkringsföretag som också förvaltar system för tillhandahållande av tjänstepensioner. Under förutsättning att tillhandahållande av tjänstepensioner är strikt åtskilt och organiseras och förvaltas separat, utan möjlighet till överföring, har den medlemsstat som är hemlandet möjlighet att tillämpa de relevanta bestämmelserna i detta direktiv. I motsats till kommissionens förslag anser rådet att artiklarna 9-16 och 18-20 har relevans, dvs. att tre artiklar (om villkor för verksamheten, bokslut och rapporter samt gränsöverskridande verksamhet) som kommissionen inte har föreslagit också bör vara tillämpliga om medlemsstaterna utnyttjar denna möjlighet.

Rådet har därvid tagit hänsyn till delar av Europaparlamentets ändring 120, med det undantaget att rådet inte delar Europaparlamentets uppfattning att artikel 17 om lagstadgat kapitalkrav är tillämplig om medlemsstaterna utnyttjar den möjlighet som avses ovan (Europaparlamentets ändringar 122 och 13 har å andra sidan inte inkluderats). Slutligen har rådet tagit med kravet i Europaparlamentets ändring 36 om att strikt åtskillnad mellan affärsrörelser skall kontrolleras av en myndighet i vederbörande medlemsstat. Rådet har emellertid intagit en mer flexibel hållning än Europaparlamentet genom att erkänna att det i vissa fall - i konsekvens med politiken att inte blanda sig i medlemsstaternas pensionssystem - kan vara mera naturligt att tillsynsmyndigheterna på försäkringsområdet garanterar denna åtskillnad än att de behöriga myndigheter som utses enligt detta direktiv gör detta. Skäl 15 har anpassats till den nya formuleringen i artikel 4 med hjälp av Europaparlamentets ändring 17.

I artikel 5 om små pensionsprogram och pensionsprogram som följer av lag har rådet valt samma infallsvinkel som Europaparlamentet i dess ändring 37 för att artikel 19 om förvaltning och förvaring skall tillämpas även om en medlemsstat har undantagit institut från en eller flera andra bestämmelser i direktivet eftersom de har småskaliga pensionsprogram. Följaktligen har även skäl 12 anpassats så att det harmonierar med andemeningen i Europaparlamentets ändring 15. Rådet delar dock inte Europaparlamentets uppfattning att tröskeln för möjligheten att göra undantag för institut bör sättas till 50 personer. I stället föredrar rådet 100 personer så som kommissionen föreslår.

Slutligen anser rådet det värdefullt att lägga till två nya inslag i artikel 5. I sådana fall där en medlemsstat har valt att undanta små institut från en eller flera bestämmelser i direktivet bör ett sådant institut icke desto mindre ha möjlighet att tillämpa direktivet på frivillig basis, t.ex. för gränsöverskridande verksamhet. För det andra önskar rådet att det skall stå klart att institut som undantas från artiklarna 9-17 på grund av sin stadgeenliga skyldighet att tillhandahålla tjänstepensioner inte får ägna sig åt gränsöverskridande verksamhet.

D. Definitioner

Definitionen av tjänstepensionsinstitut i artikel 6 a är central i direktivet och rådet anser att kommissionsförslaget i stora drag innehåller en användbar definition. Rådet motsätter sig dock att direkt individuellt medlemskap ingår i definitionen och därigenom omfattas av direktivets tillämpningsområde. Rådet anser också att två av de tre ändringar som föreslås av Europaparlamentet i dess ändring 38 förbättrar definitionen. Följaktligen klargör rådet att institutens rättsliga form är irrelevant (för att tillgodose möjligheten för institut utan status som juridiska personer enligt beskrivning i avsnitt B ovan). Dessutom instämmer rådet med parlamentet om att tillhandahållande av tjänstepensioner inte behöver vara institutets enda ändamål, så länge det bedriver verksamhet som bygger på detta. Följaktligen har rådet också delvis inkluderat Europaparlamentets ändring 16 i skäl 14.

När det gäller definitionen av uppdragsgivande företag i artikel 6 c delar rådet Europaparlamentets syn att kommissionens förslag inte i tillräcklig mån beaktar situationen för individer och egenföretagare som uppträder som uppdragsgivare. Rådet har därför vidgat definitionen i linje med Europaparlamentets ändring 40.

I definitionen av pensionsförmåner i artikel 6 d delar rådet Europaparlamentets syn att kommissionen i alltför hög grad framhåller dödsfall, invaliditet och upphörande av anställning på bekostnad av vad rådet betraktar som den naturliga utgångspunkten, nämligen uppnåendet av pensionsåldern. I enlighet med samma tankegångar som Europaparlamentets ändring 41 har det därför vänt på den inbördes ordningen mellan dessa beståndsdelar så att det står klart att förmåner som utbetalas vid dödsfall, invaliditet eller upphörande av anställning omfattas av definitionen pensionsförmåner endast om de utgör en komplettering till förmåner som betalas i samband med uppnåendet av pensionsåldern.

Å andra sidan har rådet inte kunnat godta den del av ändring 41 där det fastslås att ekonomisk trygghet under hela livstiden är syftet med pensionsförmåner, som rådet befarar skulle göra definitionen alltför restriktiv och skulle inkräkta på uppbyggnaden av nationella pensionssystem. Det har därför inte heller tagit med Europaparlamentets ändring 18.

I syfte att undvika att familjemedlemmar och andra tänkbara förmånstagare inkluderas i definitionen av medlemmar har rådet gjort denna snävare så att den omfattar personer som har rätt till förmåner i kraft av sin yrkesverksamhet. Rådet har också förkortat och förtydligat definitionen av biometriska risker och strukit definitionerna av riskkapitalmarknader och etableringsställe.

I definitionen av den medlemsstat som är hemland i artikel 6 i har rådet ersatt "är beläget" med exaktare hänvisningar till den plats där sätet och den huvudsakliga förvaltningen finns. Vidare ansåg rådet att det var lämpligt att binda definitionen av värdmedlemsstat i artikel 6 j till tillämplig social- och arbetslagstiftning. Rådet har inte varit berett att godta Europaparlamentets ändring 42 eftersom det fann det oklart från vad behöriga myndigheter närmare bestämt skulle vara oberoende.

E. Verksamhet och villkor för att få bedriva verksamhet

I artikel 7 om institutens verksamhet har rådet tagit upp den underliggande tanken i Europaparlamentets ändring 46 om restriktioner som gäller för fullständigt åtskilda tillgångar och skulder. Rådet är dock av den uppfattningen att behovet av strikt åtskillnad är som störst i den situation som beskrivs i artikel 4 varvid ett försäkringsföretag också tillhandahåller tjänstepensionsprogram. Det har därför valt att särskilt hänvisa till artikel 4.

I artikel 9 om villkor för att få bedriva verksamhet anser rådet att det tillägg som föreslås av Europaparlamentet i sin ändring 47 är en lämplig precisering varför det har inkluderats på ett flertal ställen i artikel 9 och på andra ställen (om än i modifierad form). Rådet delar också Europaparlamentets uppfattning att det registreringskrav som föreslås av kommissionen inte är tillräckligt i alla medlemsstater, varför det har lagt till "eller auktoriserat" som rådet anser fångar andemeningen i Europaparlamentets ändring 124. Rådet delar emellertid inte Europaparlamentets åsikt att det krävs definitioner av registrering och auktorisation (ändringarna 123 respektive 45). Inte heller kan det se någon mening med att lägga till ett villkor att det skall inrättas system för medlemmars och förmånstagares deltagande i enlighet med relevanta nationella bestämmelser, eftersom relevanta nationella bestämmelser som ingår i social- och arbetslagstiftningen automatiskt kommer att vara tillämpliga på pensionsinstitut som bedriver gränsöverskridande verksamhet. Rådet har därför avstått från att ta med Europaparlamentets ändringar 21 och 49.

I kommissionens förslag placeras aktuarier på samma nivå som andra experter på området i fråga om att beräkna och bestyrka tekniska avsättningar, men rådet föredrar att tekniska avsättningar beräknas och bestyrks av aktuarier. Som ett alternativ har dock rådet även angivit att tekniska avsättningar kan beräknas och bestyrkas av revisorer eller andra experter på området, så länge den nationella lagstiftningen på detta område och de aktuariella metoder som erkänns av de behöriga myndigheterna respekteras.

Rådet anser att Europaparlamentets ändringar 121, 125 och 126 är inadekvata eftersom de skulle kräva att varje institut erbjuder ytterligare förmåner utöver de som fastställs i tillämpningsområdet för direktivet och i definitionen av institut. Rådet anser att det rätta sättet att införa möjligheten till sådana förmåner i stället är genom föreskriften i artikel 9.2 som tillåter medlemsstaterna att lägga till krav på nationell basis om de så önskar. I enlighet med artikel 20.5 måste då institut som arbetar gränsöverskridande uppfylla värdmedlemsstatens krav i den mån dessa ingår i social- och arbetslagstiftningen. Denna princip kommer också till uttryck i skäl 34. Av samma anledning kan rådet inte godta Europaparlamentets ändring 51. Inte heller tror rådet att ändring 127 är ett meningsfullt tillägg till artikel 9.4, eftersom det redan fastställs i artikel 9.1 att institut måste vara registrerade eller auktoriserade.

Å andra sidan är rådet av samma uppfattning som Europaparlamentet när det gäller möjligheten för institut att överlåta förvaltningen till andra enheter, varför det har låtit andemeningen i ändring 52 ingå i artikel 9.3. Dock skulle rådet hellre se att medlemsstaterna ges fullständig frihet att tillåta eller kräva (eller helt bortse från) sådan överlåtelse.

F. Bokslut och förvaltningsberättelser, informationskrav

Rådet fäster stor vikt vid informationskraven i artiklarna 10-13 och har därför bemödat sig att göra dessa mer eftertryckliga:

- I artiklarna 10 och 11.2 har rådet understrukit behovet av att instituten beaktar alla pensionsprogram när de upprättar årsbokslut och förvaltningsberättelser och i vissa fall utarbetar särskilda årsbokslut och förvaltningsberättelser för enskilda pensionsprogram.

- Rådet har också lagt till krav om att årsbokslut och förvaltningsberättelser skall vara uttömmande och presenteras sakligt, och godkännandet av dem skall stå i överensstämmelse med nationell lagstiftning; den sistnämnda ändringen ställer artikel 10 på en linje med motsvarande bestämmelse i artikel 9.1 (jfr föregående avsnitt).

- I artikel 11.1 har rådet öppnat en möjlighet för medlemsstaterna att begära, och för institut att lämna, mer information än som krävs i återstoden av artikeln.

- Rådet anser att artikel 12.2 i kommissionsförslaget - ett krav om att på anmodan lämna riktlinjer för placeringsverksamheten - mer naturligt kan ingå i artikel 11 om information som skall lämnas till medlemmar och förmånstagare; därför är den införd i den gemensamma ståndpunkten som artikel 11.3 samt har vidgats så att den även är tillämplig på företrädare för medlemmar och förmånstagare.

- Rådet har strukit kravet i artikel 11.4 om att lämna detaljerad och utförlig information om målnivån för förmånerna tillsammans med årsbokslutet och förvaltningsberättelsen, eftersom rådet anser att det är tillräckligt att sådan information lämnas enbart på begäran.

- I artikel 11.5 har rådet specificerat vid vilken tidpunkt förmånstagarna har rätt till information om förmåner och betalningsalternativ.

- Rådet har från artikel 12 strukit skyldigheten för institut att till sina behöriga myndigheter lämna riktlinjer för placeringsverksamheten, med tanke på att det fäster större vikt vid att sådana riktlinjer finns tillgängliga och regelbundet ses över än att de lämnas automatiskt; i stället har en bestämmelse tillfogats i artikel 13 c med innebörden att de behöriga myndigheterna måste ha möjlighet att ta del av sådana riktlinjer.

- I artikel 13 b om information som skall lämnas vid outsourcing föredrar rådet det allmännare begreppet "affärsförbindelser" framför "avtal" som kommissionen föreslår eftersom inte all outsourcing sker enligt avtal; dessutom har rådet vidgat räckvidden för denna punkt så att den även täcker den situationen där ett institut överlåter funktioner till ett annat institut.

- Slutligen menar rådet att i artikel 13 c ii en aktuariell beräkning kan vara av begränsat intresse om inte också de underliggande detaljberäkningarna är inkluderade, och artikel 13 c vi har anpassats till motsvarande bestämmelser i artiklarna 9 och 10 (jfr detta och föregående avsnitt).

Genom dessa ändringar i artiklarna 10-13 har rådet också tagit med Europaparlamentets ändringar 62, 128 och 54 (om än i modifierad form). Rådet har å andra sidan inte kunnat godta någon del av ändringarna 56-59, 61, 129 och 64 eftersom de enligt rådets uppfattning skulle framstå som en ytterligare administrativ börda för instituten utan att de ger några uppenbara fördelar för medlemmar och förmånstagare. Rådet har vidare inte kunnat ta med Europaparlamentets ändring 53, eftersom det anser att "territorium" som kommissionen föreslår är den term som normalt används i gemenskapslagstiftning och därför är lämpligare än "jurisdiktionsområde" som Europaparlamentet använder i flera av sina ändringar.

G. De behöriga myndigheternas befogenheter och förpliktelser

Rådet har lagt märke till samma bristfällighet i rubriken till artikel 14 som Europaparlamentet i dess ändring 66, nämligen att medan artikeln handlar om de behöriga myndigheternas befogenheter och förpliktelser hänvisar den rubrik som kommissionen föreslår enbart till befogenheter.

Förutom ändring 66 har rådet också tagit med Europaparlamentets ändringar 67 och 69, om än i modifierad form i enlighet med föregående avsnitt. Motsvarande delar av ändringarna 68, 70 och 71 har också inkluderats i modifierad form.

Dessutom ansåg rådet att "får" i artikel 14.2 i kommissionsförslaget är tvetydigt och har därför ersatt det med "skall ha befogenhet att". Rådet ansåg också att det kunde behövas en specificering att det bland de åtgärder de behöriga myndigheterna skall ha befogenhet att vidta finns administrativa och finansiella åtgärder. I slutet av samma punkt ville rådet också klargöra att de två situationer där tillgångar kan frysas inte utgör en uttömmande förteckning.

I artikel 14.3 ansåg rådet att kommissionens förslag var otillräckligt med tanke på överföringen av befogenheter till särskilda företrädare. I motsats till förslaget anser rådet att denna bestämmelse bör vara tillämplig endast för befogenheter som fastställs enligt lagen i den medlemsstat som är hemlandet, inte för befogenheter som fastställs i det berörda institutets stadgar.

När det gäller artikel 14.5 som föreslås av kommissionen har rådet överfört den till artikel 20.9 eftersom det anser att det är ett naturligare ställe för en bestämmelse om befogenheter och förpliktelser vid gränsöverskridande verksamhet. I samband därmed har rådet också ändrat och införlivat delar av Europaparlamentets ändring 72 och lagt till en hänvisning till de informationskrav som fastställs i artikel 20.7.

Slutligen ställer sig inte rådet positivt till att kräva att de behöriga myndigheterna utarbetar årliga verksamhetsrapporter med detaljinformation om genomförda utredningar, då detta skulle kunna visa sig vara alltför betungande och samtidigt göra pågående och kommande utredningar svårare för myndigheterna. Europaparlamentets ändring 73 har därför inte tagits med i den gemensamma ståndpunkten.

H. Tekniska avsättningar och kapitalkrav

Rådet anser att bestämmelserna om tekniska avsättningar i artiklarna 15 och 16 är av yttersta vikt för tillsynen av institutens stabilitet. I stora drag kan rådet skriva under på de principer som redovisas i kommissionsförslaget, även om det anser att texten i kommissionsförslaget kräver komplettering och i vissa fall preciseringar. För att undvika oklarhet i samband med gränsöverskridande verksamhet har rådet exempelvis genomgående i artiklarna 15-17 specificerat att de bestämmelser som skall ingå där gäller medlemsstater som är hemland. På samma sätt önskade rådet göra fullkomligt klart att de avsättningar och åtaganden som det hänvisas till i artikel 15.1 avser hela den skala av pensionsprogram som finns i ett instituts verksamhet, och att avsättningarna måste motsvara åtagandena.

I artikel 15.3 har rådet lättat något på de krav som knyts till alternativet att utvidga perioden mellan beräkningarna av de tekniska avsättningarna till tre år. I stället för att kräva att instituten bestyrker sina justeringar under de mellanliggande åren föreskriver rådet en skyldighet att rapportera eller bestyrka antingen till myndigheter eller till medlemmar, eller till båda.

Artikel 15.4 har anpassats till den nya formuleringen av artikel 9 d i den mån aktuarier, revisorer och andra specialister är berörda. När det gäller de principer som är förtecknade i punkt 4 är rådets gemensamma ståndpunkt betydligt mer detaljerad än kommissionsförslaget om vad som bör beaktas i samband med beräkning av minimibelopp och maximiräntesatser. Rådet har också lagt till ett led om vilka biometriska tabeller som skall användas och lagt till demografiska förändringar bland de förhållanden som motiverar eventuella avbrott i beräkningen av tekniska avsättningar. Å andra sidan har rådet inte ansett det nödvändigt att ta med Europaparlamentets ändring 74 om värdering av eventuell överföring av pensionsrättigheter, som rådet anser redan tas upp i denna punkt. Rådet kan inte heller godta en strykning av artikel 15.5 som det fäster stor vikt vid. Även Europaparlamentets ändring 75 förkastas därför.

Med tanke på eventuella framtida kommissionsinitiativ på området för tekniska avsättningar grundade på erfarenheter ute i medlemsstaterna med att genomföra detta direktiv och för att undvika snedvridningar som förorsakas av olika räntesatsnivåer i olika medlemsstater har rådet också föreskrivit, i artikel 15.6, tvåårsrapporter från kommissionen till den kommitté som biträder den i dessa frågor. Dessa rapporter kan avläggas tätare om en eller flera medlemsstater kräver det.

I fråga om grunden för tekniska avsättningar (artikel 16) är rådet av den fasta övertygelsen att den allmänna regeln för institut bör vara att vid varje enskild tidpunkt ha tillräckliga tillgångar. Att i detta sammanhang hänvisa till genomsnittliga tillgångar beräknade över en ettårsperiod skulle, befarar rådet, föra in ett osäkerhetsmoment eller till och med en motsägelse i artikel 16.1. Därför kan rådet inte godta Europaparlamentets ändring 76.

Å andra sidan har rådet införlivat stora delar av Europaparlamentets ändringar 130, 77, 78 och 23 beträffande den återställningsplan som skall utarbetas i händelse av att det uppstår en situation med otillräckliga tillgångar. Dessutom anser rådet att detta slags planer (artikel 16.2 b) och information om det eventuella upphörandet av pensionsprogram (artikel 16.2 c) bör göras tillgängliga för medlemmarna eller deras företrädare.

Rådet är av den uppfattningen att ett starkare finansieringskrav för institut som bedriver gränsöverskridande verksamhet, enligt kommissionens förslag i artikel 16.3, är motiverat och att den formulering som föreslås av Europaparlamentet i dess ändringar 79 och 22 skulle kunna ses som en försvagning av denna bestämmelse. Dessa ändringar har därför inte kunnat tas med. I stället ansågs den punkt som kommissionen lade fram i behov av större klarhet i fråga om konsekvenserna av ett brott mot den. I ett sådant fall föreskriver rådet ett ingripande av den behöriga myndigheten i den medlemsstat som är hemlandet, vilket då kan komma att medföra att det krävs strikt åtskillnad mellan institutets tillgångar och skulder.

När det gäller artikel 17 om lagstadgade kapitalkrav har rådet tagit med Europaparlamentets ändring 80 som rådet betraktar som ett värdefullt tillägg till kommissionens förslag. Vidare har rådet eftersträvat att, genom tillägget "inte det uppdragsgivande företaget", förtydliga vilka situationer som avses i punkt 1. På samma sätt har rådet i punkt 2 klargjort att minimibelopp åsyftas och att de relevanta bestämmelserna i livförsäkringsdirektivet i detta avseende är artiklarna 18 och 19. Genom detta har rådet delvis införlivat Europaparlamentets ändring 81, men rådet kan inte förstå motiveringen för resten av ändringen (eller för den besläktade ändring 24) eftersom de två direktiv som Europaparlamentet avser redan har genomförts i alla medlemsstater.

Slutligen anser rådet att det finns behov av en extra punkt som ger medlemsstaterna rätt att fastställa ytterligare krav och mer detaljerade regler för kapitalkrav, om det är motiverat av aktsamhetsskäl.

I. Investeringsregler

I likhet med de ovan beskrivna tekniska avsättningarna är de investeringsregler som instituten måste använda sig av ytterst viktiga för rådet, vilket är anledningen till att det i artikel 18 har företagits flera ändringar vad gäller kommissionens förslag än i någon annan artikel i den gemensamma ståndpunkten.

Som utgångspunkt godkänner rådet kommissionens förslag om att den så kallade aktsamhetsprincipen bör utgöra grunden för alla investeringsregler. Med tanke på den begränsade erfarenhet av denna princip som finns i flera medlemsstater och tveksamheter huruvida den är tillräcklig i varje situation har rådet för det första fastställt att det finns ett behov av att klart ange vad som menas med aktsamhetsprincipen (punkt 1), för det andra givit medlemsstaterna möjlighet att komplettera den med andra regler om så är nödvändigt (punkt 5). I detta sammanhang bör följande nya inslag särskilt uppmärksammas:

- I artikel 18.1 a betonas vikten av att investeringarna skall göras på det sätt som bäst gagnar medlemmarnas och förmånstagarnas intressen.

- I punkt 1 c specificeras att investeringarna till övervägande delen skall ske på reglerade marknader.

- Punkt 1 d behandlar investeringar i derivatinstrument.

- Punkt 1 e tar upp riskexponering, inklusive ackumulation av de risker som uppkommer vid investeringar i tillgångar som emitterats av emittenter som tillhör samma grupp.

- I punkt 1 f fastställs ett tak för investeringar i det uppdragsgivande företaget samt i den grupp det uppdragsgivande företaget ingår i.

- Medlemsstaterna ges en möjlighet att inte tillämpa de två sista punkterna på investeringar i statsobligationer.

- I punkt 2 begränsas institutens möjligheter att uppträda som långivare eller borgenärer.

- Medlemsstaterna tillåts enligt punkt 5 att fastställa mer detaljerade föreskrifter, även kvantitativa regler, så länge de är berättigade av aktsamhetsskäl och omfattas av leden a-c. Särskild uppmärksamhet riktas i detta sammanhang på investeringsregler som är tillämpliga på livförsäkringsföretag.

- Punkt 7 innehåller tre kompletterande investeringsregler som värdmedlemsstaterna kan kräva att instituten följer om dessa bedriver gränsöverskridande verksamhet i värdmedlemsstaten i fråga, under förutsättning dock att värdmedlemsstaten tillämpar minst samma regler på sina egna institut.

Rådet väljer därför ett annat tillvägagångssätt än Europaparlamentet, vars lösning på problemet med att alla medlemsstater inte känner till aktsamhetsprincipen ledde fram till en övergångsperiod på upp till fem år. Rådet har därför inte kunnat införliva Europaparlamentets samtliga ändringar vid omformuleringen av artikel 18. Det har varit möjligt att i en modifierad form godta ändringarna 82, 83, 86, 87 och 89 samt delar av ändringarna 25 och 26, medan ändringarna 84 och 85 inte har godtagits. Ändring 88 har godtagits men bara när det gäller kommissionens rapport, dock i en modifierad form och i den nya artikel 21 i stället för artikel 18. Den gemensamma ståndpunkten innehåller emellertid inte den resterade delen av ändring 88 och inte heller ändring 27 som hör samman därmed.

J. Förvaltning och förvaring

Rådet stöder artikel 19 enligt kommissionens förslag, men erkänner att Europaparlamentets hänvisning till fondföretagsdirektivet är bra, särskilt med tanke på de ändrade bestämmelserna i och tilläggen till fondföretagsdirektivet genom det ändringsdirektiv som Europaparlamentet och rådet antog och undertecknade den 21 januari 2002. Rådet har därför införlivat ändring 90 i punkt 1 och delar av ändring 28 i skäl 32 om samma ämne.

Rådet, som är medvetet om att det i vissa medlemsstater är obligatoriskt att utse förvaringsinstitut och säkerhetsdepåhållare, har dessutom lagt till en bestämmelse i detta avseende i punkt 2.

Rådet har slutligen också lagt till en ny punkt om frysning av tillgångar som förvaringsinstitut och säkerhetsdepåhållare förfogar över i en medlemsstat på begäran av den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat.

K. Verksamhet över gränserna

Bestämmelserna i artikel 20 om gränsöverskridande verksamhet är enligt rådet ett av de viktigaste inslagen i detta direktiv. Dessutom anser det att de av kommissionen föreslagna bestämmelserna är passande men att de behöver kompletteras i några avseenden. Rådet är också av den uppfattningen att många av de ändringar som Europaparlamentet lagt fram är lämpliga tillägg till den text som kommissionen föreslår. Med den nya definitionen av uppdragsgivande företag i artikel 6 c visar det sig t.ex. inte längre lämpligt eller nödvändigt att hänvisa till enskilda uppdragsgivare i artikel 20. Dessa hänvisningar har därför utgått, i linje med Europaparlamentets ändringar 91, 92 och 131. Likaledes i linje med dessa tre ändringar, samt med den delvis godkända ändring 29, har rådet i punkt 2 införlivat ett krav om att institut skall godkännas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är hemland innan de åtar sig uppdrag från ett företag i en annan medlemsstat. Å andra sidan har rådet inte kunnat godkänna ändringarna 30 och 31 i detta sammanhang.

Rådet har även, i en modifierad form, godtagit Europaparlamentets ändringar 94 och 132, som det anser vara klarare och mer preciserade än motsvarande bestämmelser i kommissionens förslag och som också är i linje med rådets policy att alltid respektera medlemsstaternas arbetsmarknads- och sociallagstiftning, såsom det uttrycks i skäl 8.

Rådet har vidare i punkterna 9 och 10 kombinerat syftet i ändringsförslag 95 med artikel 14.5 enligt kommissionens förslag (jfr avsnitt G ovan om dess överföring till artikel 20). Rådet anser emellertid att återkallandet av godkännande enligt Europaparlamentets ändring 95 endast bör övervägas i extrema fall och att det i flertalet fall, vad gäller överträdelse av kraven, är lämpligare med andra åtgärder, som de som beskrivs i dessa två punkter.

Förutom de ovan nämnda ändringarna har rådet, som delvis utnyttjar Europaparlamentets ändring 106, ändrat punkt 1 för att förtydliga att rätten att ge uppdrag åt institut i andra medlemsstater inte påverkar tillämpningen av nationell social- och arbetsmarknadslagstiftning avseende pensionssystemens uppbyggnad, inbegripet obligatoriskt medlemskap och av utfallen av kollektivavtal. Det har även anpassat punkt 3 a till den nya definitionen av värdmedlemsstat, och lagt till hänvisningar till artiklarna 18.7 och 20.7 i punkterna 5, 6, 8 och 9.

L. Avslutande bestämmelser

Rådet har lagt till en artikel, som inte fanns med i kommissionens ursprungliga förslag, om samarbete mellan medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna och kommissionen, som det anser väsentligt för direktivet genomförande. Syftet med artikel 21 är i första hand att fastställa bästa praxis genom utbyte av information och erfarenheter mellan medlemsstaterna och, i andra hand, att se till att de upplysningar som är relevanta för genomförandet av direktivet fritt kan överföras mellan medlemsstaterna och kommissionen. Rådet har i detta syfte godkänt idéerna i Europaparlamentets ändringar 133 och 97 att inrätta en kommitté bestående av företrädare för medlemsstaterna för att biträda kommissionen.

Rådet hyser dessutom samma betänkligheter som Europaparlamentet ger uttryck för i sin ändring 88 om huruvida en kommissionsrapport om de framsteg som gjorts i fråga om anpassning av nationella tillsynssystem skulle vara till nytta. Rådet skulle emellertid vilja att kommissionen även rapporterar om tillämpningen av investeringsreglerna och om anlitandet av förvaringsinstitut.

När det gäller direktivets genomförande har flera medlemsstater angivit att de kommer att behöva en period på två år, vilken period rådet följaktligen valde i artikel 22. Dessutom har rådet beslutat att bevilja övergångsperioder på upp till fem år för genomförandet av vissa bestämmelser i artikel 22.3 och 22.4. Rådet kräver emellertid att institut som bedriver verksamhet över nationsgränserna inte skall omfattas av sådana övergångsperioder.

IV. SAMMANFATTNING

Rådet anser att direktivet, om det antas i enlighet med den gemensamma ståndpunkten, skulle vara ett betydelsefullt bidrag till säkrare och gynnsammare framtida pensioner i Europa, samtidigt som det utvidgar och bidrar till skapandet av den inre marknaden för finansiella tjänster. Rådet är medvetet om att detta direktiv endast är ett första steg i den riktningen och att ytterligare direktiv kommer att behöva antas i framtiden men betvivlar samtidigt inte att den balans som uppnåtts i den gemensamma ståndpunkten gör det möjligt för medlemsstaterna att effektivt genomföra direktivet och att det kommer att vara fördelaktigt för pensionsplanens nuvarande och framtida medlemmar och förmånstagare.

Rådet är i stor utsträckning överens med Europaparlamentet om ändringarna av kommissionens förslag enligt ovan. Mer än hälften av Europaparlamentets 99 ändringar har införlivats i rådets gemensamma ståndpunkt, antingen helt, delvis eller andemeningen i dessa.

(1) EGT C 96 E, 27.3.2001, s. 136.

(2) EGT C 155, 29.5.2001, s. 26.

(3) EGT C 65 E, 14.3.2002, s. 116.