52002AE0836

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om europeisk avtalsrätt"

(KOM(2001) 398 slutlig )

(2002/C 241/01)

Den 11 juli 2001 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 262 i EG-fördraget rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda meddelande.

Sektionen för inre marknaden, produktion och konsumtion, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 26 juni 2002. Föredragande var Daniel Retureau.

Vid sin 392:a plenarsession den 17-18 juli 2002 (sammanträdet den 17 juli 2002) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 114 röster för, 3 röster emot och 3 nedlagda röster.

1. Mot en globaliseringsrätt?

1.1. Den internationella handelsrätten hänger samman med globaliseringen av handeln med varor och tjänster och har till uppgift att reglera förbindelserna mellan de olika parterna i internationella kommersiella och finansiella transaktioner samt vid tillhandahållandet av tjänster över nationsgränserna. Handelsavtal omfattas av dessa bestämmelser och avtal med transnationella inslag regleras i vissa fall även av särskilda konventioner. I Romkonventionen från 1980(1) om tillämplig lag på avtalsförpliktelser, som är tillämplig i EU:s alla medlemsstater, finns alla bestämmelser om konflikter mellan olika lagar samlade.

1.2. Handelsrätten är ett ännu ofullständigt rättsområde som är resultatet av mellanstatliga initiativ, t.ex. inom ramen för FN:s kommission för handelsrätt (Uncitral), och privata initiativ från handelsaktörer, jurister eller forskare från universitetsvärlden och andra experter som föreslår analyser och teoretiska lösningar eller regler, frivilliga principer och uppförandekoder.

1.3. Den internationella handelsrätten har varit föremål för ett intensivt forskningsarbete. Detta har först och främst bedrivits av det internationella institutet för harmonisering av avtalsrätt (Unidroit, Rom) och på EU-nivå av kommissionen för europeisk avtalsrätt (Commission on European Contract Law), som under de senaste två åren har utarbetat en uppsättning principer och bestämmelser som syftar till att förena rättsprinciperna och rättspraxisen i de olika EU-länderna - framför allt den "kontinentala" lagstiftningen och brittisk common law - samt en expertkommitté (vars medlemmar i vissa fall sitter i flera kommittéer) som på uppdrag av parlamentet har utarbetat en studie om den nationella rätten i de olika länderna för att kartlägga de gemensamma principerna för europeisk avtalsrätt.

1.4. Parterna väljer om de vill tillämpa de ledande principer som dessa juristkommittéer eller branschorganisationer utarbetat. Dessa principer ingår i en sorts extra marknadslagstiftning som kan vara till nytta för avtalsparter och domare. Men i Europa uppstår ett problem när det gäller huruvida en nationell domare skall erkänna dessa privata koder i tolkningen av avtalsklausuler, eller när han skall klargöra parternas avsikter eller lösa en tvist, medan de utomstatliga bestämmelserna kan beaktas på annat håll, t.ex. inom ramen för Mexikokonventionen (CIDIP - interamerikanska konferensen om internationell privaträtt).

1.5. Det föreligger en motsägelse mellan å ena sidan principen om parternas avtalsfrihet och valfrihet i fråga om tillämplig lagstiftning, och å andra sidan de rättsliga ramar som den nationella domaren skall hålla sig inom, och många vänder sig därför till privata skiljedomare i tvister. Verkställandet av skiljedomar kräver dock inblandning av en nationell domare som skall bekräfta domen. I andra, mer sällsynta, fall kan den nationella domaren likt en högsta domstol kontrollera skiljedomarna, vilket också innebär en motsägelse. En lösning skulle kunna bestå i att de nationella domarna fick använda en enhetlig uppsättning europeiska principer och regler när parterna så önskade, för att tolka avtalsklausulerna eller som ett komplement vid behandlingen av snåriga eller av parterna förbisedda frågor.

1.6. Viktiga internationella konventioner på detta område har kommit till med hjälp av bl.a. Unidroits arbete och utformats under ledning av Uncitral.

1.7. Wienkonventionen från 1980 angående avtal om internationella köp av varor, som har ratificerats av ett stort antal länder och alla EU-länder utom Storbritannien, Portugal och Irland, utgör en fullständig och kompletterande rättslig ram som kan ersätta de nationella rättsramarna när parterna väljer detta för att reglera sina avtalsförbindelser. Denna konvention tillämpas i stor utsträckning i den internationella handeln med varor.

1.8. Upprättandet av avtal omfattar enligt denna konvention inte den fas som föregår avtalet, och de stater som ratificerar den kan välja att inte vara bundna av vissa delar i konventionen (upprättande av avtal, eller avtalets effekter). Konventionen består i huvudsak av ömsesidiga skyldigheter för parterna, som måste vara näringsidkare, varför bestämmelsernas räckvidd är begränsad. Konsumentavtalen omfattas alltså inte.

1.9. De avtal som gäller köp av varor är en viktig del av den internationella handeln, men de åtföljs i allmänhet av ett eller flera transportavtal (de flesta transporter sker till sjöss), försäkringsavtal för varorna etc.

1.10. Trots Uncitrals initiativ omfattar de ratificerade och gällande FN-konventionerna inte finansieringstjänster och andra tjänster, investeringar och försäkringar. Det finns dock en omfattande icke-bindande lagstiftning på dessa områden. WTO-regler och domsrätt för WTO:s tvistlösningsorgan håller också på att utvecklas på dessa områden, även om detta endast gäller stater och inte direkt berör privatpersoner.

1.11. Licenser och tekniköverföring, som ingår i vissa internationella avtal, omfattas först och främst av WTO-konventionerna om immaterialrätt (WIPO) och WTO:s avtal om immaterialrätt i samband med internationella handelsförbindelser (TRIPS-avtalen).

1.12. En internationell handelsrätt med universell tillämpning som överbrygger skillnaderna mellan de olika rättssystemen och kulturerna är fortfarande en utopi. Man kan konstatera att det är en lång väg kvar att gå genom att se på det låga antalet ratificeringar av internationella konventioner som hänför sig till väsentliga avtalsrättsliga frågor, vilka tas upp i bilaga II i meddelandet.

1.12.1. Man kan emellertid inte förneka de internationella aktörernas behov av en användbar, stabil och förutsägbar, universell ram som kan åstadkomma säkerhet och lojalitet i transaktionerna och respekt för bestämmelser och principer inom internationell offentlig rätt som ingår i de viktigaste internationella konventionerna och sedvanerätten (allmänna rättsprinciper såsom garantier för rätten till försvar, principen om god sed i kontrakt, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande arbetslivsnormer). Ett sådant gemensamt regelverk skulle säkert vara förenligt med internationaliseringen av handelstransaktioner och avtalen för dessa transaktioner.

1.13. Det kan verka enklare att åstadkomma harmonisering på en viss regional eller lokal nivå, som ett alternativ eller ett steg mot en globaliserad ekonomilagstiftning som inte förfogar över någon suverän lagstiftningsinstans eller domstol som kan jämföras med de nationella domstolarna, även om detta tomrum håller på att fyllas av WTO och dess tvistlösningsorgan samt den internationella handelskammarens internationella skiljedomstol.

1.14. Kommittén vill uppmärksamma att avtalsrättsliga frågor i kandidatländerna och problem med eventuella oförenligheter inte tas upp i meddelandet. Den juridiska situationen i kandidatländerna bör behandlas i grönboken (eller vitboken) som kommissionen förbereder.

2. Harmonisering av avtalsrätten i Europa

2.1. Allmänna kommentarer

2.1.1. En harmonisering av avtalsrätten inom Europeiska gemenskapen har blivit ännu mer önskvärd på grund av den inre marknaden. De senaste tjugo åren har framträdande jurister ägnat sig åt att utforma en europeisk avtalsrätt som förenar de "kontinentala" lagstiftningarna med det man brukar kalla engelsk common law, även om man med tanke på EG-rättens direkta tillämplighet och de färska reformerna och statute laws om bl.a. civilrättsliga förfaranden och mänskliga rättigheter borde kalla den för Englands och Wales lagstiftning eller i enkelhetens namn engelsk lagstiftning. Situationen ser lite annorlunda ut i Nordirland och framför allt i Skottland, eftersom dessa länder har egna lagstiftningar och rättssystem (även om de lyder under det brittiska överhuset) och ett självständigt parlament med vissa lagstiftningsbefogenheter. Irland har också ett eget common law-system som fungerar inom ramen för en konstitution.

2.1.2. Liksom i USA, där det finns en enhetlig handelslag som kan utgöra en rättslig ram för parterna och domarna samtidigt som varje delstat har sin egen lagstiftning, finns det i Storbritannien vissa rättsliga skillnader inom ett och samma land. Att lagstiftningen är enhetlig framstår alltså inte som något absolut nödvändigt för den inre marknaden i dessa två fall. Det är även den situation som för närvarande dominerar på den inre marknaden, men utan att det finns någon övergripande lagstiftning. En sådan skulle i framtiden kunna ta formen av en gemenskapslagstiftning som blir resultatet av kommissionens arbete, med stöd av kommissionen för europeisk avtalsrätt och andra kommissioner som arbetar med samma frågor, när det gäller gränsöverskridande kontrakt som har upprättats inom ett ekonomiskt område som regleras av gemenskapsrätten.

2.1.3. Det gemensamma ekonomiska området utgör en gynnsam förutsättning för att skapa en enhetlig avtalsrätt inom gemenskapens ekonomiska område, eftersom de flesta länderna har en gemensam valuta och det finns en inre marknad. Kommissionen undrar dock - och frågar oss - om det är genomförbart och lämpligt att ta ett europeiskt initiativ inom en viktig gren av handelsrätten som i konsekvensens namn eventuellt behöver utvidgas till en gemensam lagstiftning om avtalsförpliktelser (som kan komma att omfatta civilrättsligt och straffrättsligt ansvar som går utöver det avtalsrättsliga ansvaret i vissa fall när ett avtal inte fullgörs eller fullgörs bristfälligt, eller när avtasklausuler strider mot offentlig rätt).

2.1.4. Samtidigt som man tar hänsyn till hur det för närvarande ser ut i de olika berörda länderna, inklusive kandidatländerna, bör man uppmuntra kommissionen att skapa en enhetlig lagstiftning som är tillämplig på alla slags avtal och alla avtalsparter, även slutkonsumenterna. En europeisk avtalsrätt skulle vara fullständigt motiverad med tanke på de gränsöverskridande avtalen.

2.1.5. Frågan är om det inte vore lämpligt att samtidigt komplettera den internationella och den europeiska lagstiftning som redan finns, och därvid använda denna lagstiftning som utgångspunkt och beakta de metoder och standardavtal som i stor utsträckning används av avtalsparter i internationella avtal, eftersom handeln inom och utanför Europa i stor utsträckning regleras av gemensamma bestämmelser och principer och många företag är verksamma inom båda områdena.

2.2. Befintliga inslag i den europeiska avtalsrätten

2.2.1. Man bör understryka den viktiga gemenskapslagstiftning som redan finns på det avtalsrättsliga området och som syftar till att harmonisera nationella avtalsrättsliga regler, antingen på ett direkt sätt eller ett mer indirekt. Denna lagstiftning finns förtecknad i bilaga I i meddelandet, och bilaga III ger en strukturerad bild av denna lagstiftning och av internationella obligatoriska åtaganden på det avtalsrättsliga området.

2.2.1.1. Man kan fråga sig om gemenskapen har befogenheter som gör det möjligt att utarbeta en europeisk avtalsrätt (om man tolkar detta begrepp i dess vidaste mening, så att det omfattar konsumenträtt och handelsrätt samt därmed sammanhängande förpliktelser och ansvar). Det råder dock inga tvivel om att gemenskapen i kraft av sina skyldigheter på konsumentskyddsområdet och behörigheten för genomförandet av den inre marknaden har en solid grund för att föreslå initiativ som rör gränsöverskridande avtal.

2.2.2. Den europeiska konsumenträtten är särskilt välutvecklad när det gäller varu- och tjänsteavtal, och omfattar ofta hela kedjan från erbjudande till civilrättsligt avtalsansvar. Säljarens informationsskyldigheter (märkning och annan information) och produktansvar är exakta och detaljerade. Konsumentskyddet är numera föremål för en omfattande rättskorpus, även om den fortfarande är ofullständig på vissa områden (exempelvis konsumentkrediter och fastighetskrediter).

2.2.3. Vissa aspekter på avtalsförbindelser mellan näringsidkare behandlas i olika nationella lagstiftningar och i EG-rätten, nämligen garantier för den avtalspart som är svagast eller ekonomiskt beroende av den starkare parten. Liksom inom konsumenträtten är det fråga om att garantera ett förstärkt skydd för den mest utsatta parten och därmed uppnå den jämställdhet mellan avtalsparterna som är nödvändig för avtalsprincipen, en universalprincip i de liberala ekonomiernas avtalsrätt.

2.3. Problem som rör lagtexternas utformning

2.3.1. Dessa problem är många, både på gemenskapsnivå och nationell nivå. De juridiska texterna kan vara resultatet av politisk konsensus, deras ursprungliga stramhet kan bli lidande genom olika ändringar och formuleringarna är inte alltid tillräckligt tydliga.

2.3.2. På gemenskapsnivå ligger det i direktivens natur att man fastställer mål som skall uppnås, och därmed ger man utrymme för nationella rättsliga begrepp och tankegångar som ibland har olika innehåll i olika rättssystem. Texterna översätts till och från olika språk som vart och ett är bärare av en egen rättskultur, och kompromisserna leder ibland till vaga uttryck som kan få varierande tolkningar i de nationella lagstiftningarna. Detta riskerar att motverka den harmonisering som eftersträvas.

2.3.3. Det faktum att de flesta gemenskapstexterna har en sektorsinriktning kan göra att det enskilda landets inhemska lagstiftning blir mindre enhetlig, om de ändringar som följer av införlivandet leder till att bristfälligt samordnade sektorsspecifika bestämmelser överlappar varandra på ett lagstiftningsområde. När den inhemska lagstiftningen utformas kan samma problem uppstå som inom gemenskapslagstiftningen (ändringsförslag, kompromisser, vaga formuleringar som överlämnas åt läsarnas skarpsinnighet och domarnas tolkning eller bedömning).

2.3.4. Enhetlighetssträvandena överlåts på akademiska arbeten på juridikens område, pedagogiska utläggningar av universitetsprofessorer eller uppsättningar med principer eller riktlinjer, såsom de som utarbetas av Unidroit och andra tillfälliga organ, eller genom rättspraxis som eventuellt kan inspireras av det akademiska arbetet.

2.3.5. Det vore önskvärt att de lagstiftande instanserna inom de parlamentariska institutionerna undersökte enhetligheten inom en sektor eller på ett område när bestämmelserna når ett visst antal, i syfte att samla, kodifiera eller förenkla dem, harmonisera bestämmelser med internationellt, europeiskt eller nationellt ursprung och ge dem en klar och tydlig språkdräkt, så att lagstiftningen verkligen blir tillgänglig för medborgarna. Alla medborgare är ju skyldiga att känna till lagen, men på grund av de många texterna är detta i dag en rättslig omöjlighet. Varje år offentliggörs tiotusentals sidor i olika officiella tidningar, och en del av denna textmassa består av en mängd ändringar till tidigare texter som snarare borde tryckas i en ny konsoliderad version, så att den nya tillämpliga lagstiftningen blir begripligare. Kommittén har vid flera tillfällen påkallat en förenkling av texterna med tanke på dem som använder lagstiftningen(2).

2.3.6. Rekommendationer eller ömsesidig information om bra metoder skulle också kunna bidra till att lagtexterna fick en bättre utformning.

2.3.7. Inom avtalsrätten ligger ansvaret för avtalsklausulernas tydlighet eller otydlighet på avtalsparterna, åtminstone när det gäller klausuler som inte är bindande, och på minst en av parterna när det är fråga om standardavtal. Direktivet om oskäliga villkor(3) har satt stopp för viss diskutabel verksamhet, särskilt vad gäller standardavtal. Tyvärr innehåller standardavtalen ibland formuleringar som är svårbegripliga för den andra parten, eller viktiga klausuler som är tryckta med ytterst liten stil. Grundläggande formella bestämmelser behövs för att skydda den svagaste parten.

2.4. Likheter och skillnader mellan instrument och institutioner

Dessa kommentarer ger möjlighet till ytterligare reflexion och insatser för att söka övervinna vissa juridiska svårigheter. De borde få tillfälle att utvecklas mer, t.ex. i samband med en vitbok eller grönbok som kommissionen har aviserat eller ett ytterligare lagstiftningsförslag.

a) Förenhetligande

- Fördrag (harmoniseringsklausuler på områden som ligger inom gemenskapens behörighet).

- Förordningar.

- Beslut.

- EG-domstolen (domar och förhandsavgöranden).

- Standardavtal och standardklausuler.

b) Harmonisering

- Fördrag (harmoniseringsklausuler på områden med delad behörighet och pelare eller områden som i första hand är mellanstatliga eller nationella).

- Direktiv som direkt eller indirekt berör avtalsrätten (till exempel direktiv om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister eller om oskäliga villkor i avtal).

- Rekommendationer och resolutioner.

- Externa rättsliga begrepp införlivas i den nationella lagstiftningen (horisontellt införlivande). Risken finns att införlivandet blir ofullständigt, eller att vissa begrepp blir svårbegripliga eftersom de läggs "utanpå" och inte integreras i den nationella lagstiftningen.

- Internationella konventioner (vertikalt införlivande).

- Internationella eller regionala förslag till förenhetligande. Unidroit och kommissionen för europeisk avtalsrätt erbjuder enhetliga bestämmelser som avtalsparter, domare och skiljerdomare kan använda som referensram.

- De internationella domstolarnas rättspraxis (få lösningar är relevanta för privaträtten, eftersom det huvudsakligen rör sig om mellanstatliga fall) och de europeiska rättsliga organens rättspraxis (förstainstansrätten, EG-domstolen och Europadomstolen).

- Doktriner, europeiska juristseminarier, kontinuerlig utbildning av jurister och yrkesverksamma inom handeln.

- Internationella skiljedomstolar (internationella handelskammarens lista och privata privatpraktiserande jurister). Eftersom skiljedomarna inte offentliggörs (om parterna så önskar kan de även vara konfidentiella) och inte får någon större uppmärksamhet från universitetsvärlden är det svårt att fastställa rättspraxisens räckvidd och att få tillgång och kunskap om dessa domar.

- Icke-bindande lagstiftning (den rättspraxis som utgår från de internationella organisationernas övervakningsorgan, uppsättningar med principer som fastställts av internationella och regionala branschinstitut eller mellanstatliga institut med inflytande på innehållet i avtal, tvistlösning etc.).

c) Skillnader

- Fördrag: behörigheten är begränsad till vissa särskilda områden (konkurrens och konsumentfrågor).

- Rättslig (historisk och kulturell) pluralism och en mångfald av nationella rättsliga begrepp och begrepp i avtalen; skillnader inom privaträtten.

- Ökad mångfald inom rättsakterna, framför allt när det gäller avtal (handel med varor och tjänster via Internet, elektroniska signaturer, delad egendom, factoring etc.).

- Utbildning och rekrytering av domare, olika utbildnings- och erfarenhetskrav samt domsrätt för olika fall (allmänna domstolar, handelsdomstolar och förvaltningsdomstolar).

- Universitetsutbildning: kunskap om andra system, komparativ rätt samt internationell och europeisk privaträtt som del i utbildningarnas kärninnehåll. Denna faktor avgör om harmoniseringen främjas - eller hindras om denna undervisning saknas eller försummas.

- Utformningen av EG-texter: den redaktionella kvaliteten måste vara hög, vilket innebär tydlighet på alla språk, även om det naturligtvis är en försvårande omständighet att de termer som används och de sammanhang som termerna täcker uppfattas olika i de olika nationella rättssystemen. Det finns en risk att det uppstår en lagstiftning som kan tolkas på olika sätt i införlivandet och tillämpningen av bestämmelserna. I så fall blir EG-domstolens avgörande uppgift att spela en tolkande och enande roll. Men dess ingripande kan föregås av en period av rättslig ovisshet eller osäkerhet.

- Utarbetande av nationell lagstiftning, som kan få en lite annan innebörd än det lagstiftande EU-organet ursprungligen avsett, särskilt när det gäller införlivande av direktiv. Införlivandet kan leda till att landets rättsliga harmoni rubbas inom den del av den nationella lagstiftningen som delvis berörs av sekundärrätten, eller att det uppstår en motsättning eller olika lösningar i de fall det lagstiftande organet har en restriktiv syn på införlivande och inte tar hänsyn till behovet av rättslig jämvikt mellan nationella bestämmelser som ändrats genom införlivandet och sådana som inte ändrats. Den nationella lagstiftningen kan på så vis bli komplexare och mindre sammanhängande.

2.5. Kommittén är oroad över faktumet att texterna ökar kontinuerligt och snabbt till sitt antal och ibland är onödigt komplicerade. Detta ger anledning till oro både för juristerna, de företag som kan få stora utgifter på grund av denna ökning och de medborgare som bara har ofullständiga kunskaper om den gällande lagstiftningen.

2.6. Vid sidan av de bestämmelser inom offentlig rätt som är gemensamma för avtal och inte skiljer sig så mycket åt länderna emellan, utarbetas detaljerade lagstiftningsåtgärder inom avtalsrätten. Detta sker framför allt på konsumenträttens och arbetsrättens område, och syftet är att garantera att principen om likabehandling av parterna respekteras. Denna tolkning kan även tillämpas på andra typer av avtal, där en av parterna är svagare eller befinner sig i underläge gentemot den andra (den starkare parten), exempelvis vid underleverans, franchising och exklusiv distribution.

2.7. Principen om likabehandling är grundläggande för den primärrätt som har legat till grund för införandet av många texter mot diskriminering, och den har haft ett stort inflytande när en europeisk avtalsrätt successivt har skapats. Den genomsyrar hela sekundärrätten och kan utgöra en ytterligare motivering till gemenskapens lagstiftningsinitiativ.

2.8. När det gäller gemenskapens konsumenträtt genomsyras alla EU-texter med rätta av tanken att konsumenterna befinner sig i ett underläge gentemot säljarna - som är de starkaste parterna - och att de därför skall skyddas i tillräckligt hög grad.

3. Reflexioner och rekommendationer

3.1. I och med globaliseringen utvecklas en icke-bindande lagstiftning och huvudsakligen privata mekanismer för tvistlösning, framför allt mellan företag men ibland även mellan företag och stater i fråga om internationella ekonomiska avtal. Wienkonventionen från 1980 angående avtal om internationella köp av varor (CISG) erbjuder en kompletterande ram i en rättslig miljö som domineras av "avtalsparternas vilja" (som kan ge uttryck för ett styrkeförhållande på marknaden).

3.2. De lagstiftande avtalsparterna kan också välja domare, vilket givetvis sker inom den begränsning som avtalets effekter innebär (oftast en skiljedomare med i stort sett en domares befogenheter som har behörighet att fälla ett avgörande, eller mer sällan en domare från en nationell instans som kan verkställa beslutet genom att utdöma påföljder). Dessa fall, som i stor utsträckning regleras utan påföljder av internationella handelskammaren, rör i första hand transnationella företag och sammanhänger med den nya internationella arbetsfördelningen och handelsutvecklingen, men allt oftare berörs även medelstora företag inom vissa näringsgrenar (internationella finanser, tjänster som är knutna till ny teknik, internationella värdepappersrörelser, internationell konsultverksamhet etc.).

3.3. De moraliska och sociala värderingarna i ett visst land har inte längre någon plats i rambestämmelserna eller de kompletterande bestämmelserna. Tendensen är att dessa värden får stå tillbaka för principerna om god tro och samarbete i avtal, principer som är mer universella och mindre bundna till en viss kultur eller ett visst samhälle och som endast rör avtalsparterna. Individualismen och självständigheten blir på så vis viktigare. De europeiska avtalsrättsliga principer som utarbetats av den tillfälliga kommissionen gäller inte den ekonomiska och sociala europeiska offentliga rätt som ändå finns, och de är inte förankrade i den suveräna rättsram som endast i begränsad utsträckning finns på EU-nivå.

3.3.1. Den blivande europeiska avtalsrätten bör inriktas på att undvika dessa blindskär och på att vara steget före, samtidigt som den förblir fast förankrad i de privaträttsliga principer som är gemensamma i samtliga medlemsstater, i den europeiska ekonomiska och sociala offentliga rätten och den sociala modellen, och genom att utnyttja nationella domare som skall ha kompetens att kontrollera dessa avtal och att lösa tvister på basis av den europeiska avtalsrättlagstiftningen.

3.4. Standardhandlingarna och den internationella handelsrätten blir mer och mer kända bland småföretagen, och de utnyttjas i allt högre grad i deras gränsöverskridande verksamhet. Det gäller att inte i onödan göra ingrepp i dessa relationer, utom för att förebygga potentiellt missbruk, och att inte skapa för många europeiska egenheter som kan innebära hinder för ekonomiska förbindelser mellan europeiska och icke-europeiska företag.

3.5. Kommittén bedömer att det är att föredra att utarbeta en enhetlig och generell europeisk avtalsrätt, exempelvis i form av en förordning. Det går då att undvika skiljaktigheter, men det kan förutsätta förseningar och kompletterande studier. Samtidigt bör man kunna stödja sig på de redan genomförda arbeten inom kommittéer och institutioner som redan nämnts och på gällande internationella regler och praxis.

3.6. Under en första etapp, på medellång sikt, kan parterna om de så önskar välja europeisk rätt som grundval för sitt avtal. Under en senare etapp, på längre sikt och efter utvärdering och eventuella justeringar, blir den europeiska avtalsrätten den gemensamma lagstiftningen, men parterna kan ändå välja annan rättstyp för att bibehålla principen om avtalsfrihet.

3.7. En europeisk avtalsrätt bör täcka fasen före själva avtalet, utformningen av kontraktet, giltighetsvillkoren, uppfyllande eller icke-uppfyllande av åtaganden, betalningssätt osv. Den kommer att bli referenstext för senare lagstiftningsförslag som på ett eller annat sätt berör avtalsfrågor. Utöver att den ger ett säkrare rättsläge kan den redan genom sin existens reducera vissa transaktionskostnader.

3.8. Samtidigt som de ger en grundval av rättsprinciper och regler som är tillämpliga på alla avtal, bör särskilda eller mer detaljerade klausuler avseende vissa avtal eller med koppling till konsumentskyddet föras in i utkastet till europeisk avtalsrätt.

3.9. Den nationelle domaren bör således lösa eventuella tvister på grundval av denna rätt om parterna bundit sig för den europeiska rättsnivån i sina avtal.

3.10. Mikroföretag och hantverksföretag, särskilt de som verkar på en marknad som är nästan helt begränsad till ett lokalt eller regionalt område, saknar de ekonomiska resurser och specialkunskaper som krävs när de tillfälligtvis behöver skriva gränsöverskridande avtal. En europeisk avtalsrätt skulle ge dem möjlighet att planera ekonomiska förbindelser inom inre marknaden med större rättssäkerhet.

3.11. För konsumenterna innebär valet av europeisk avtalsrätt, om respektive nationell lagstiftning inte är tillämplig, en betydande garanti i fråga om rättssäkerhet i speciella gränsöverskridande operationer där nationell rätt inte är obligatoriskt tillämplig.

3.12. Kommittén delar helt och hållet kommissionens synsätt med avseende på att man skall undanta familjerätt och arbetsrätt. Dessa områden hänger intimt samman med rättstradition, historia och samhällsstruktur i var och en av medlemsstaterna. Vi anser ändå att gränsöverskridande arbetsavtal inte bör vara helt undantagna från resonemanget, eftersom de medför icke obetydliga problem med motstridiga lagar och befogenheter. Europeiska arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer skulle, om de anser det vara lämpligt, kunna behandla problemet och komma med förslag på området.

Bryssel den 17 juli 2002.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Göke Frerichs

(1) EGT C 27, 26.1.1998.

(2) EGT C 48, 21.2.2002; EGT C 125, 27.5.2002; CES 634/2002 fin.

(3) EGT C 116, 20.4.2001.