52001PC0522

Förslag till RÅDETS RAMBESLUT om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna

(Framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

1. UTLÄMNINGSINSTITUTETS HISTORISKA BAKGRUND

Utlämningsinstitutet kom till för att man, inom ett ofta komplicerat system av mellanstatliga politiska och diplomatiska förbindelser, skulle kunna överlämna en person som inte är hemmahörande i landet till ett annat lands myndigheter för lagföring eller straffverkställighet. Detta ofta långsamma och komplicerade förfarande är inte avpassat för ett gränslöst område som EU, som kännetecknas av en hög grad av förtroende och omfattande samarbete mellan stater som alla har höga rättssäkerhetskrav.

Utlämning regleras för närvarande i ett antal konventioner: Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 (nedan kallad 1957 års konvention) [SÖ 1959:65], tilläggsprotokollet av den 15 oktober 1975 till den konventionen (nedan kallat 1975 års protokoll) [SÖ 1976:27], andra tilläggsprotokollet av den 17 mars 1978 till den konventionen (nedan kallat 1978 års protokoll) [SÖ 1979:13] och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977 (nedan kallad terrorismkonventionen) [SÖ 1977:12]. När dessa konventioner undertecknades utgjorde de naturligtvis verkliga framsteg, men idag är de tunga och överspelade i förhållande till hur förbindelserna mellan Europeiska unionens medlemsstater utvecklats.

Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, och det informationssystem (SIS) som införts genom den, har i praktiken inneburit en väsentlig förbättring av informationen medlemsstaterna emellan om eftersökta personer. Den har också betydligt underlättat kontakterna mellan medlemsstaternas myndigheter vid anhållanden. Rättsligt sett innebär dock konventionen om tillämpning av Schengenavtalet ingen förändring av det traditionella utlämningsförfarandet i 1957 års konvention.

Konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 10 mars 1995 (nedan kallad 1995 års konvention) och konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater av den 27 september 1996 (nedan kallad 1996 års konvention) har till syfte att förenkla och påskynda utlämningsförfarandet enligt 1957 års konvention, och att undanröja många av de undantag som anges i den konventionen. Konventionerna innebär emellertid inte att det per definition politiska och mellanstatliga utlämningsförfarandet helt har avskaffats. Dessutom har konventionerna bara ratificerats av nio respektive åtta medlemsstater.

2. BETYDELSEN AV ÖMSESIDIGT ERKÄNNANDE

Genom Amsterdamfördraget infördes ett nytt mål för unionen, nämligen att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta innebär en radikal perspektivförskjutning. Vid toppmötet i Tammerfors angav stats- och regeringscheferna att principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bör bli en hörnsten i det rättsliga samarbetet på både det civilrättsliga och det straffrättsliga området. Vad beträffar utlämning innebär ömsesidigt erkännande att en nationell rättslig myndighet automatiskt, efter endast minimala kontroller, skall acceptera en framställning om utlämning från en rättslig myndighet i en annan medlemsstat.

3. NYA BILATERALA ÖVERENSKOMMELSER

Parallellt med det arbete som pågår på unionsnivå har flera medlemsstater inlett bilaterala förhandlingar för att ersätta det gammalmodiga utlämningsförfarandet med ett förenklat informellt förfarande med överlämnande direkt mellan rättsliga myndigheter. Drivkraften bakom sådana initiativ är det brådskande behovet av att finna effektiva sätt att bekämpa den ökande internationella brottsligheten. Italien och Spanien undertecknade en överenskommelse i december förra året. En liknande överenskommelse mellan Spanien och Förenade kungariket är under utarbetande.

Sådana initiativ är av godo i så måtto att de visar på det förtroende medlemsstaterna har för varandras rättssystem. Men de visar också att det mellanstatliga system som finns idag snabbt måste förändras, så att inte det redan komplicerade rättsläget när det gäller utlämning kompliceras ytterligare genom bilaterala avtal mellan medlemsstaterna.

4. DEN EUROPEISKA ARRESTERINGSORDERN

4.1. Bakgrund

I handlingsplanen från Wien uppmanades medlemsstaterna att snabbt ratificera och genomföra de två konventionerna om utlämning (punkt 45 c). Enligt slutsatserna från Europeiska rådets möte i Tammerfors bör "det formella utlämningsförfarandet (...) avskaffas bland medlemsstaterna när det gäller personer som är på flykt undan rättvisan efter att ha fått sin slutgiltiga dom och ersättas med enkelt överförande av personerna i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget. Förfaranden för brådskande utlämningsärenden bör också övervägas utan att detta påverkar principen om rättvis prövning". Kommissionen uppmanas att "mot bakgrund av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet lägga fram förslag i frågan".

Detta kommissionens mandat nämns också i Förebyggande och bekämpning av den organiserade brottsligheten: Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet, där kommissionen uppmanas att lägga fram "förslag om skyndsam utlämning av dömda personer som är på flykt undan rättvisan" (rekommendation nr 28). I strategin nämns också "möjligheten att på lång sikt inrätta ett enhetligt europeiskt rättsligt område i fråga om utlämning" och att i detta sammanhang behandla "[f]rågan om utlämning i samband med förfaranden in absentia, med full respekt för de grundläggande rättigheter som garanteras genom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna".

Efter de tragiska och blodiga terrorattacker utan motstycke som begicks mot det amerikanska folket den 11 september 2001 har EU:s stats- och regeringschefer, Europaparlamentets ordförande, Europeiska kommissionens ordförande och den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken på nytt efterlyst en europeisk arresterings- och utlämningsorder i enlighet med slutsatserna från Tammerfors, samt ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden.

4.2. Tillämpningsområde

Under beredningen av detta förslag har kommissionens enheter rådfrågat bland annat domare, advokater, företrädare för den akademiska världen samt personer som är ansvariga för utlämningsfrågor vid ministerier i stort sett alla medlemsstater. Undersökningen har gett vid handen att det saknas anledning att skilja mellan utlämning som begärs innan en brottmålsrättegång har inletts och utlämning som begärs för att verkställa domar. En sådan åtskillnad görs inte i någon bilateral eller multilateral överenskommelse och den är inte motiverad av praktiska skäl. Strävan efter en förenkling av det nuvarande rättsläget gör att den europeiska arresteringsordern bör ha samma tillämpningsområde som utlämningsförfarandet, som den är avsedd att ersätta, och omfatta både skedet före och efter rättegång.

4.3. Val av rättsligt instrument

Av effektivitetshänsyn har vi valt ett rambeslut för att införa den europeiska arresteringsordern. De många konventioner som utarbetats inom Europarådet, inom ramen för det europeiska politiska samarbetet och av Europeiska unionen har haft begränsad framgång, vilket framgår av det låga antalet ratifikationer. Den rättsordning som införts genom Amsterdamfördraget och det långt framskridna rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna gör det befogat att införa den europeiska arresteringsordern genom ett rambeslut, en typ av rättsakt som enligt artikel 34 i EU-fördraget "skall vara bindande för medlemsstaterna när det gäller de resultat som skall uppnås men skall överlåta åt det nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt".

4.4. Ett instrument som respekterar de grundläggande rättigheterna

Det system som föreslås har dubbla syften. För det första beaktas följderna av att gränserna öppnats inom det europeiska rättsområdet. Bekämpandet av brottslig verksamhet måste göras effektivare, och förslaget gör det lättare för rättsliga myndigheter att handla inom och utom respektive medlemsstat. Därigenom är förslaget ett viktigt bidrag till kampen mot internationell organiserad brottslighet. För det andra beaktas i förslaget EU-medborgarnas legitima önskemål om skydd för individens rättigheter.

I detta avseende kan flera punkter nämnas:

1) En person som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder skall omedelbart få tillgång till en advokat och, om nödvändigt, en tolk (artikel 11).

2) Om en person har anhållits på grundval av en europeisk arresteringsorder, skall de rättsliga myndigheterna i anhållandestaten alltid avgöra huruvida det är nödvändigt att hålla personen frihetsberövad utifrån de garantier personen kan lämna för att han inte avviker. Om garantierna är tillfredsställande, kan den anhållne försättas på fri fot (eventuellt förenat med villkor) i anhållandestaten till dess att han vid lämplig tidpunkt överlämnas till den utfärdande myndigheten (artikel 14). På så sätt kan man undvika långa häktningstider, som ibland endast beror på risken för att personen avviker. Likaså kan den myndighet som utfärdat arresteringsordern besluta att uppskjuta verkställigheten, om den anhållne förbinder sig att inställa sig frivilligt (artikel 13.3).

3) En person som dömts i sin frånvaro måste dömas på nytt, om personen ansökt om omprövning av avgörandet hos den verkställande myndigheten (artikel 35).

4) Antalet fall där personer med hemvist i andra medlemsstater häktas främst för att se till att de kan ställas inför rätta torde minska, eftersom den europeiska arresteringsorderns effektivitet ger ökade garantier för att personer kan överlämnas eller inställer sig hos den utfärdande myndigheten.

5) Onödiga eller olämpliga överföringar kommer att undvikas genom möjligheten till videokonferens (artikel 34). Vidare skall straffet i första hand avtjänas på en plats där den dömdes återanpassning kan ske på bästa sätt (artiklarna 33 och 36).

6) Brottmålsförfarandet kommer att gå snabbare, främst på grund av ökad användning av tillfälliga överföringar från en stat till en annan (artiklarna 39 och 40), vilket kommer att bidra till att den tilltalades rätt att få ett rättsligt avgörande inom skälig tid iakttas bättre. För den europeiska arresteringsordern gäller en strikt tidsfrist på nittio dagar (artikel 20), och den torde därför i betydande utsträckning bidra till att kravet på avgörande inom skälig tid uppfylls.

7) Avskaffandet av principen om dubbel straffbarhet sker inte på bekostnad av de stater som har den mildaste lagstiftningen. Systemet med en "negativ" uppräkning innebär att medlemsstater som har avkriminaliserat vissa handlingar kan undanta dessa från tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern (artikel 27).

8) En stat kommer fortfarande att kunna ställa som villkor för verkställighet av en europeisk arresteringsorder att fängelse på livstid inte tillämpas i praktiken (artikel 37).

Slutligen kommer medlemsstaternas domstolar när de utfärdar och verkställer europeiska arresteringsorder naturligtvis att vara skyldiga att iaktta allmänna principer om skydd för de grundläggande rättigheterna, i synnerhet 1950 års Europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

4.5. Förslagets huvudsakliga innehåll

Bestämmelserna om den europeiska arresteringsordern ser i huvudsak ut som följer:

1) Den europeiska arresteringsorderns syfte är tvångsvis överföra en person från en medlemsstat till en annan. Det föreslagna förfarandet ersätter det traditionella utlämningsförfarandet, men skall emellertid likställas med det sistnämnda vid tolkningen av artikel 5 om rätt till frihet och personlig säkerhet i europeiska konventionen.

2) Det rör sig om ett övergripande system som ersätter det nuvarande utlämningsförfarandet i alla avseenden. I motsats till överenskommelsen mellan Italien och Spanien är det således inte begränsat till vissa brott.

3) Systemet bygger på ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. Grundidén är följande: om en rättslig myndighet i en medlemsstat begär att en person skall överlämnas på grund av slutlig brottmålsdom eller på grund av att personen är föremål för brottsutredning, skall beslutet automatiskt erkännas och verkställas i hela unionen. Möjligheten att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder måste begränsas till några få fall.

Förslagets tillämpningsområde är nästan identiskt [1] med vad som gäller för utlämning: den europeiska arresteringsordern ger möjlighet att anhålla och överlämna en person som i en medlemsstat antingen slutligt dömts till ett fängelsestraff på minst fyra månader eller har blivit föremål för ett beslut före rättegång om frihetsberövande, om det brott för vilket personen lagförs är belagt med fängelse i mer än ett år.

[1] De två villkoren (att straffet inte har avtjänats och viss längd på det utmätta straffet) är kumulativa vid utlämning. De är självständiga här (se nedan under artikel 2).

Eftersom systemet innebär ett så allvarligt ingrepp för personen i fråga, har det ansetts viktigt att det skall komma till användning endast i allvarliga fall.

4) Verkställighet av en europeisk arresteringsorder är väsentligen ett rättsligt förfarande. Det politiska inslag som finns i utlämningsförfarandet avskaffas. Följaktligen försvinner också överklagandet av det politiska beslutet. Genom att dessa båda led i förfarandet avskaffas torde effektiviteten och snabbheten öka betydligt.

5) Bestämmelserna om en europeisk arresteringsorder beaktar unionsmedborgarskapet. Undantaget till förmån för egna medborgare saknar numera existensberättigande. Det mest relevanta kriteriet är inte medborgarskapet, utan var personen har huvudsaklig hemvist. Det gäller i synnerhet vid verkställighet av straffet. Det är tänkt att dels underlätta avtjänandet av straffet i anhållandelandet, om det förefaller lämpligast för den dömdes återanpassning, dels att verkställighetsstaten skall ha möjlighet att ställa villkoret, när arresteringsordern verkställs, att personen skall få återvända för att avtjäna straff som ådömts av en utländsk domstol.

6) Skälen för att vägra verkställighet av arresteringsordern är begränsade och anges uttömmande i förslaget för att så långt som möjligt förenkla och påskynda förfarandet. Principen om dubbel straffbarhet och specialitetsprincipen gäller inte. Däremot ges medlemsstaterna möjlighet att göra en "negativ" förteckning av brott, för vilka de förklarar att de vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder. Kravet på dubbel straffbarhet kan vidare återinföras i fall där den stat som utfärdat arresteringsordern har utövat extraterritoriell behörighet.

7) Den europeiska arresteringsorderns innehåll kommer att vara densamma i hela unionen. Myndigheterna i den verkställighet staten skall, utom i undantagsfall, kunna överlämna personen utan några ytterligare kontroller.

8) Den europeiska arresteringsordern skall mellan medlemsstaterna ersätta 1957 års konvention, 1975 och 1978 års protokoll, bestämmelserna om utlämning i terrorismkonventionen samt 1995 och 1996 års konventioner. Vissa bestämmelser i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet ersätts också.

5. KOMMENTARER TILL DE ENSKILDA ARTIKLARNA

Kapitel I: Allmänna bestämmelser

Artikel 1 - Syfte

Rambeslutet vilar på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. Enligt denna princip skall en europeisk arresteringsorder som utfärdats i en medlemsstat verkställas i hela unionen enligt rambeslutet.

Artikel 2 - Tillämpningsområde

En europeisk arresteringsorder kan utfärdas både för att verkställa en verkställbar dom och innan dom avkunnats.

Tillämpningsområdet skiljer sig föga från det som gäller enligt 1957 års konvention.

a) För vilka slag av avgöranden kan en europeisk arresteringsorder utfärdas? Det måste röra sig

- om en dom

- som är slutlig, eller

- som avkunnats i den tilltalades frånvaro (utevarodom), men som kan omprövas på ansökan (opposition) från den tilltalade (artikel 35), eller

- om ett verkställbart rättsligt avgörande som inte är slutligt och som meddelats antingen före rättegången eller av en domstol men kan överklagas, och som innebär frihetsberövande. Det är inte nödvändigt att medlemsstatens myndigheter först utfärdat en formell nationell arresteringsorder.

b) Hur höga straff krävs för att en europeisk arresteringsorder skall kunna utfärdas? I detta avseende skiljer sig bestämmelserna inte från vad som gäller enligt 1957 års konvention. Den praxis som utvecklats är tillfredsställande och kan fortsätta att tillämpas.

Eftersom principen om dubbel straffbarhet avskaffas, behövs det inte anges någon lägsta påföljd i verkställighetsstaten. Den europeiska arresteringsordern skall verkställas oavsett vilken påföljd som kan utmätas i verkställighetsstaten. Därför saknas det en hänvisning till den situation som avses i artikel 2.2 i 1996 års konvention.

Vid bedömningen av den lägsta påföljd som krävs för att en europeisk arresteringsorder skall kunna utfärdas likställs utevarodomar med slutliga avgöranden. Det gäller redan enligt 1957 års konvention (se den förklarande rapporten till den konventionen). I 1957 års konvention finns bestämmelser om kumulation med maximistraffet för brottet vid verkställighet av domar på över fyra månader. Detta villkor har avskaffats här, eftersom det är avgörandet i sig som erkänns och straffskalan är inte relevant när domen väl avkunnats.

På samma sätt är den situation som avses i artikel 2.2 i 1957 års konvention inte längre tillämplig, eftersom specialitetsprincipen har avskaffats (dock med förbehåll för artikel 41 i rambeslutet).

Vissa medlemsstater (till exempel Beneluxländerna och de nordiska länderna) har sinsemellan slutit överenskommelser som utvidgar tillämpningsområdet för utlämning mer än vad som föreskrivs i 1957 års konvention. Dessa länder får bestämma om de önskar bibehålla utlämningsprincipen eller om de föredrar att utvidga tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern sinsemellan.

Artikel 3 - Definitioner

a) En europeisk arresteringsorder är på samma gång en framställning om efterlysning, anhållande, häktning och överlämnande till rättsliga myndigheter i det utfärdande landet. I det tidigare systemet, 1957 års konvention såsom den bland annat genomförts genom konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, utgjorde framställningen om häktning och om utlämning två skilda skeden i förfarandet. Med tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden behövs inte längre en sådan åtskillnad. En europeisk arresteringsorder har inte bara de traditionella inslagen i en arresteringsorder (efterlysning, anhållande och häktning), utan är samtidigt en framställning om överlämnande till myndigheterna i den utfärdande staten. Det bör dock noteras att verkställighetsstatens fyra skyldigheter inte har samma rättsverkningar. Arresteringsorderns verkan som framställning om efterlysning och anhållande är bindande för verkställighetsstaten, såvida det inte rör sig om ett av undantagen i artiklarna 27, 28, 30 och 31. För häktning av den eftersökte krävs däremot ett särskilt beslut av en rättslig myndighet (artikel 14). Om den eftersökte inte samtycker, måste även en domstol besluta om dennes överlämnande till den rättsliga myndighet som utfärdat arresteringsordern.

b) Den europeiska arresteringsordern grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden. Förbindelserna stater emellan ersätts därigenom i stor utsträckning av förbindelser mellan rättsliga myndigheter. Begreppet "rättslig myndighet" omfattar domstolar (rättsliga myndigheter i egentlig mening) och åklagarmyndigheter, däremot inte polismyndigheter. Detta överensstämmer med 1957 års konvention (se förklarande rapporten till artikel 1). Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet som enligt rättegångssystemet i medlemsstaten är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder (artikel 4).

c) Den verkställande rättsliga myndigheten kan tillämpa olika förfaranden beroende på om det rör sig om ett förenklat förfarande eller inte (artikel 16). En åklagarmyndighet eller en domstol kan vara verkställande rättslig myndighet. Det avgörs enligt respektive medlemsstats processrättsliga regler. Det måste emellertid alltid vara den myndighet som fattar beslut om att verkställa arresteringsordern. Även om medlemsstaterna enligt artikel 5 kan ge behörighet åt en centralmyndighet i en rad fall, omfattas denna myndighet inte av definitionen.

d) Definitionen av utevarodom är hämtad dels från 1970 års Europeiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar [SÖ 1973:55], dels från Europarådets ministerkommittés resolution (75) 11. Den motsvarar i sak artikel 3 g i FN:s modell för utlämningskonvention (resolution 45/11 ändrad genom resolution 52/88). Definitionen har utformats med hänsyn till praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. En utevarodom är en dom mot vilken det måste föras särskild talan (opposition) för att den tilltalade skall kunna dömas på nytt i sin närvaro. Däremot omfattar begreppet inte avgöranden mot en person som har fått en kallelse till domstol inom sedvanliga tidsfrister enligt lagstiftningen i den stat där avgörandet meddelats, men som avsiktligt har underlåtit att inställa sig och inte försökt låta sig företrädas av ombud, och utan att frånvaron beror på en omständighet utanför personens kontroll.

e) Definitionen av skyddsåtgärd är hämtad från 1957 års konvention.

f) Definitionen av eftersökt måste göra det möjligt att harmonisera begreppen i hela texten.

Artikel 4 - Behöriga rättsliga myndigheter

Vilken rättslig myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder avgörs enligt medlemsstaternas inhemska lagstiftning. De kan ge denna uppgift antingen åt samma myndighet som har avkunnat domen eller beslutet enligt artikel 2, eller åt en annan rättslig myndighet.

Detsamma gäller den myndighet som är behörig att verkställa en europeisk arresteringsorder. Understrykas bör att den myndighet som avses i artikel 4 är behörig att avgöra om arresteringsordern är giltig och förordna om dessa verkställighet, det vill säga om överlämnande till de rättsliga myndigheterna i en annan medlemsstat, med undantag för fall där centralmyndigheten eventuellt är behörig (artikel 5). Det politiska och administrativa skedet, som kännetecknar utlämningsförfarandet, avskaffas således.

Artikel 5 - Centralmyndighet

Punkt 1 i artikeln har sitt ursprung i bestämmelserna i 1996 års konvention och i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater från 2000. Det rör sig om en bestämmelse som har till syfte att förenkla uppgiftsutbyte mellan medlemsstater och därför måste det nuvarande systemet behållas. Centralmyndigheternas uppgift skall vara att underlätta överföring och verkställighet av arresteringsorder mellan medlemsstaterna. De skall bland annat ansvara för översättning och administrativt bistånd vid verkställighet av arresteringsorder.

Enligt fattas beslutet om arresteringsorderns giltighet och om formerna för dess verkställighet av den rättsliga myndigheten i anhållandelandet. Medlemsstaterna får emellertid föreskriva att ett begränsat antal frågor skall handhas av en central förvaltningsmyndighet, till exempel därför att denna typ av beslut enligt inhemsk lagstiftning skall fattas av en förvaltningsmyndighet. Så gäller exempelvis beslut huruvida en person omfattas av immunitet (artikel 31) eller huruvida det finns tvingande humanitära skäl att skjuta upp arresteringsorderns verkställighet (artikel 38), men även för att bedöma en medlemsstats åtagande att inte ådöma frihetsstraff på livstid (artikel 37).

Om en medlemsstat utnyttjar möjligheten att utse en centralmyndighet, ansvarar medlemsstaten för att kontakterna mellan den behöriga rättsliga myndighet som fattar beslutet och centralmyndigheten samordnas, så att den förstnämnda myndigheten i sitt beslut kan ta hänsyn till centralmyndighetens inställning, och att den totala tidsfristen på nittio dagar iakttas. Systemet måste vara uppbyggt på ett sådant sätt att centralmyndigheten får kännedom om den eftersöktes invändningar innan den fattar beslut.

Artikel 6 - Den europeiska arresteringsorderns innehåll

Den europeiska arresteringsordern skall innehålla i princip de uppgifter som anges i uppräkningen i artikel 95 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Följande uppgifter har lagts till:

- Ådömt straff om det rör sig om en verkställbar dom eller det straff som kan utmätas om det rör sig om ett beslut före rättegången.

- Vid utevarodom information om rätten och formerna för att ansöka om omprövning av avgörandet.

- Det faktum att personen, för samma gärning, fått kvarbli i frihet mot försäkran om att inställa sig och inte gjort det, eller avvikit från den anstalt där personen placerats.

Detta sista villkor är viktigt, för det innebär att ett annat förfarande blir tillämpligt vid verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. Om personen har försatts på fri fot på vissa villkor som inte har uppfyllts, kan arresteringsordern i princip verkställas enligt ett förenklat förfarande, utan att personens samtycke behöver inhämtas (med förbehåll dock för den verkställande rättsliga myndighetens bedömning, se artikel 17). Det är därför viktigt att denna del av den europeiska arresteringsordern fylls i noggrant. Så kan ske i olika skeden i förfarandet: antingen från början eller när den utfärdande rättsliga myndigheten tillämpat artikel 13.3 (uppskjutande av arresteringsorderns verkställighet under förutsättning att personen inställer sig), eller om personen redan anhållits enligt samma arresteringsorder och försatts på fri fot av den rättsliga myndigheten i anhållandestaten (artikel 14), men personen i fråga underlåtit att inställa sig. I de två sistnämnda fallen skall den utfärdande rättsliga myndigheten komplettera arresteringsordern.

Översändandet av dessa uppgifter har verkan av framställning om efterlysning, anhållande, häktning och överlämnande till den rättsliga myndighet som meddelat det avgörande på vars grund den europeiska arresteringsordern har utfärdats. I princip skall dessa uppgifter räcka för att de rättsliga myndigheterna i anhållandestaten skall verkställa arresteringsordern och endast i undantagsfall skall verkställighetsstaten kräva ytterligare uppgifter.

Kapitel II: Förfarande

Avsnitt 1 - Allmänna bestämmelser

Artikel 7 - Kontakter mellan myndigheter

Grundregeln, som hämtats från konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater, är att den europeiska arresteringsordern skall skickas direkt mellan myndigheterna. Tillämpningen av denna regel förutsätter naturligtvis att den myndighet som utfärdat arresteringsordern känner till var den eftersökte befinner sig.

Liksom i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp (artikel 6) får medlemsstaterna föreskriva att kontakterna i vissa skall ske via en centralmyndighet.

Avsnitt 2 - Användning av Schengens informationssystem

Artikel 8 - Rapport

Om man inte vet var den eftersökte befinner sig, skall Schengens informationssystem användas. Rambeslutets bestämmelser kommer att ersätta artikel 95.1 och 95.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. De ytterligare uppgifter som skall lämnas av medlemsstaternas behöriga myndigheter (Sirene-kontor) ändras och anpassas till innehållet i den europeiska arresteringsordern (artikel 6). Spridning sker liksom tidigare enligt Schengenförfarandet. I detta skede skall sekretess iakttas vid översändning av uppgifterna. Genom att använda det säkra Schengenförfarandet iakttas europeiska bestämmelser om skydd för personuppgifter.

Artikel 9 - Påpekande i Schengens informationssystem (flaggning)

Bestämmelserna i artikel 95.3-95.6 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet upphävs. Artikel 94.4 skall inte gälla den europeiska arresteringsordern. Genom rambeslutet införs principen att arresteringsordern kan verkställas i hela unionen. Endast i ett begränsat antal fall får verkställighet vägras. När en europeisk arresteringsorder har utfärdats får ett påpekande ("flagga") endast införas i SIS enligt detta rambeslut i följande situationer: principen om dubbel straffbarhet har undantagsvis återinförts av en medlemsstat genom en "negativ" förteckning (artikel 27), utövande av extraterritoriell behörighet (artikel 28), verkställighetsstaten har utfärdat amnesti för brottet (artikel 30) eller personen åtnjuter immunitet i verkställighetsstaten (artikel 31). Påpekandet innebär att den medlemsstat som infört påpekandet får vägra anhållande på sitt territorium av en person för vilken arresteringsorder utfärdats. Detsamma gäller om den rättsliga myndigheten i anhållandestaten har beslutat att tillfälligt försätta en person på fri fot i avvaktan på dennes överlämnande till de rättsliga myndigheterna i den utfärdande staten (ett nytt anhållande anses inte behövas; artikel 14) eller om den utfärdande rättsliga myndigheten tillfälligt upphävt arresteringsorderns verkan (artikel 13.3). I dessa fall måste för det första den medlemsstat som infört "flaggan" underrätta den utfärdande staten om denna sin åtgärd, och för det andra en uppgift om var personen befinner sig översändas till de behöriga myndigheterna i den utfärdande staten, om en kontroll sker i den staten. Denna sistnämnda skyldighet är hämtad från artikel 95.5 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet.

Vad beträffar tidsfristerna för att införa en europeisk arresteringsorder i Schengensystemet innebär tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande att regeln blir den motsatta till vad som gäller enligt de nuvarande bestämmelserna i artikel 95.3, 95.4 och 95.6 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Huvudregeln måste nu bli att spridning alltid skall ske. Rapporten om att anhållande inte skall ske kan införas senare, men möjligheten avskaffas att uppskjuta spridning av arresteringsordern i avvaktan på att dess förenlighet med nationell rätt avgörs.

Avsnitt 3: Anhållande och häktning

Artikel 10 - Tvångsåtgärder

Rambeslutet innebär inga förändringar av gällande rättsläge på denna punkt. Det är verkställighetsstatens lagstiftning som skall tillämpas på de tvångsåtgärder som den anhållne kan utsättas för. Ett undantag är dock rätten till advokat och tolk, som alltid gäller för den europeiska arresteringsordern (se nedan artikel 11.2).

Det ankommer på behöriga polisiära och rättsliga myndigheter att i enlighet med inhemsk lagstiftning vidta de första åtgärderna för att gripa personen och fastställa dennes identitet. Enligt praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna måste tvångsåtgärderna vara nödvändiga och proportionerliga. Eftersom en europeisk arresteringsorder är grund för häktning, måste personen kvarhållas till dess att den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten fäller ett avgörande om denne i enlighet med inhemsk rätt (artikel 14). Medlemsstaterna får i sin inhemska lagstiftning fastställa de kontroller som skall göras under tiden från det att personen grips tills denne ställs inför de rättsliga myndigheterna i verkställighetsstaten. Reglerna är desamma som de som gäller idag vid utlämning.

Artikel 11 - Den eftersöktes rättigheter

Rambeslutet innehåller samma distinktion som 1995 och 1996 års konventioner mellan fall där personen samtycker till överlämnandet till den stat som begärt anhållande och fall där denne invänder mot överlämnande.

Därför måste en person som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder omedelbart upplysas om innehållet i arresteringsordern och därmed ges tillfälle att samtycka till att genast överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten. Artikeln är hämtad från artikel 6 i 1995 års konvention.

När en person har anhållits har denne rätt att omedelbart få hjälp av en advokat och, om det behövs, av en tolk. Detta är en viktig garanti för att skydda individens rättigheter. En person som grips i ett land med en främmande rättsordning och ett språk som han inte behärskar för vidare transport till en annan medlemsstat måste från allra första början kunna få bistånd av en advokat. Garantin är unik för den europeiska arresteringsordern och gäller oberoende av vilket förfarande som tillämpas i medlemsstaten vid anhållande på grundval av en inhemsk arresteringsorder (se ovan).

Artikel 12 - Underrättelse till de rättsliga myndigheterna

De rättsliga myndigheterna skall omedelbart underrättas om anhållandet. De rättsliga myndigheterna i verkställighetsstaten underrättas på det sätt som föreskrivs i nationell lagstiftning. De rättsliga myndigheterna i utfärdandestaten underrättas om anhållandet antingen av den behöriga myndigheten i anhållandestaten eller av den eller de centralmyndigheter som anges i artikel 5.

Artikel 13 - Giltighetskontroll och uppskjutande av verkställighet

Av rättssäkerhetsskäl måste den europeiska arresteringsorderns giltighet alltid kontrolleras omedelbart hos de utfärdande rättsliga myndigheterna eller centralmyndigheten i utfärdandestaten. Denna kontroll är desto mer nödvändig, eftersom utfärdandestaten inte behöver göra en senare framställning om överlämnande - utfärdandet av själva arresteringsordern gäller ju som en sådan framställning.

Om arresteringsordern inte längre är aktuell, skall den anhållne genast försättas på fri fot, såvida han inte är föremål för en annan brottsutredning.

Den utfärdande rättsliga myndigheten får besluta att tillfälligt uppskjuta verkställigheten av arresteringsordern, om den anhållne i gengäld förbinder sig att inställa sig frivilligt på en angiven plats och vid en viss tid. Myndigheten kan också kräva ytterligare garantier eller ställa vissa villkor, till exempel att borgen ställas. Den anhållnes åtagande att inställa sig skall tas emot av den rättsliga myndigheten i anhållandestaten och meddelas den utfärdande rättsliga myndigheten. Eventuella följder av att den anhållne inte inställer sig skall också meddelas den sistnämnda myndigheten. Den utfärdande rättsliga myndigheten skall också översända information om tillfälligt uppskjutande av verkställighet till Schengens informationssystem, om arresteringsordern har spritts den vägen.

Om personen inställer sig som avtalat, förfaller arresteringsordern (artikel 25). I det motsatta fallet skall den utfärdande rättsliga myndigheten rapportera om personens underlåtenhet att iaktta skyldigheten, och arresteringsordern blir åter verkställbar. Om personen grips på nytt, skall förfarandet i artikel 17 tillämpas, det vill säga omedelbar verkställighet av arresteringsordern, utan undantag, även om samtycke inte föreligger, och utan att den anhållne hörs.

Artikel 14 - Tillfälligt försättande på fri fot

Från anhållandet och fram till överlämnandet till de utfärdande myndigheterna ansvarar verkställighetsstaten för den anhållne. De behöriga rättsliga myndigheterna i denna stat måste besluta huruvida den anhållne skall häktas. Detta beslut skall fattas enligt det förfarande och de tidsfrister som gäller i verkställighetsstaten. Den särskilda frågan om häktning får avgöras enligt ett annat förfarande än det som anges i artikel 18, som gäller arresteringsorderns giltighet och verkställighet. Den rättsliga myndigheten skall fälla avgörandet utifrån de garantier den anhållne lämnar om att inställa sig och att ställa sig till rättvisans förfogande för verkställighet.

Tanken med bestämmelsen är att personen skall kunna förbli i frihet i verkställighetsstaten fram till den tidpunkt då han överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten. Denna tidpunkt fastställs tillsammans av de rättsliga myndigheterna i utfärdande- respektive verkställighetsstaten, med utgångspunkt i de förstnämndas önskemål. Så länge personen befinner sig i verkställighetsstaten ansvarar denna för att han inte undandrar sig rättvisan. Den verkställande rättsliga myndigheten får ställa de villkor för beslutet om försättande på fri fot som är tillåtna enligt inhemsk lagstiftning, till exempel kräva borgen, utfärda reseförbud eller förordna att personen skall inställa sig med jämna mellanrum hos myndigheterna.

Den situation som avses här skiljer sig från den i föregående artikel. I motsats till artikel 13.3, som innebär att verkställigheten av arresteringsordern uppskjuts, är det här fråga om att verkställa den, något som anhållandestaten är ansvarig för.

Avsnitt 4 - Rättsligt förfarande för överlämnande

Artikel 15 - Prövning av en europeisk arresteringsorder

Den rättsliga myndighet som är behörig att förordna om arresteringsorderns verkställighet skall kopplas in så snart som möjligt, dock senast tio dagar efter anhållandet. Under tiden är det den behöriga myndighetens uppgift att om möjligt få den anhållne att samtycka till arresteringsorderns verkställighet. Vilken myndighet som är behörig att förordna om verkställighet kan bero på om samtycke ges eller inte. I de fall som avses i artikel 16 och 17 kan det vara en åklagarmyndighet och i övriga fall en domstol.

Artikel 16 - Samtycke till överlämnande

Artikeln bygger på artiklarna 7 och 8 i 1995 års konvention, särskilt när det gäller formerna för den anhållnes samtycke. Om han samtycker, skall arresteringsordern verkställas omedelbart. Bestämmelserna skiljer sig här inte nämnvärt från dem i 1995 års konvention, som redan utgör ett uttryckligt undantag från det formella utlämningsförfarandet. [2] Enligt konventionen är emellertid den anmodade staten behörig att pröva överlämnandet ur både laglighets- och lämplighetssynpunkt. Hädanefter kommer denna behörighet att regleras av rambeslutets bestämmelser om grunder för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern. Endast en rättslig myndighet skall vara behörig att fatta beslutet, men medlemsstaterna kan ge en åklagare denna behörighet. Bestämmelsen skiljer sig i detta avseende från bestämmelserna i artikel 18.

[2] Enligt 1995 års konvention kunde staterna förklara att samtycket skulle kunna återkallas. Denna begränsning finns inte kvar i vårt förslag.

Formaliteterna för att underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om den anhållnes samtycke har förenklats. Enligt 1995 års konvention är denna underrättelse av direkt betydelse för den ansökande statens framställning om utlämning. Eftersom den europeiska arresteringsordern har verkan som framställning om överlämnande, får underrättelsen om samtycke nu främst betydelse som praktisk information för den utfärdande rättsliga myndigheten.

Artikel 17 - Tidigare försättande på fri fot

Genom artikeln beaktas ett eventuellt tidigare förfarande i utfärdande- eller verkställighetsstaten. Om en person har anhållits, men försatts på fri fot, eller har försatts på fri fot efter att ha varit häktad och inte iakttagit skyldigheten att inställa sig hos de rättsliga myndigheterna (uppgifter om detta skall anges i arresteringsordern, se artikel 6 i), eller om personen avvikit, skall arresteringsordern verkställas enligt ett förenklat förfarande. Någon domstolsförhandling behöver i princip inte äga rum, även om samtycke saknas. Detsamma gäller om personen redan anhållits på grundval av samma europeiska arresteringsorder, åtagit sig att inställa sig hos den utfärdande rättsliga myndigheten men inte gjort det (artikel 13.3), eller tillfälligt har försatts på fri fot enligt artikel 14 och inte uppfyllt sina åtaganden.

Om den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten emellertid har skäl att anse att framställningen avser ett av de fall som anges i artiklarna 27-34, får den vända sig till domstol enligt förfarandet i artikel 18. Om den eftersökte ifrågasätter att det förenklade förfarandet tillämpas, kan han vända sig till domstol. Talan kan bara gälla huruvida förutsättningarna i punkt 1 är uppfyllda, det vill säga huruvida det rör sig om rätt person, huruvida personen verkligen har försatts på fri fot enligt punkt 1 och så vidare. Denna prövning skiljer sig således väsentligt från prövningen enligt artikel 18. Om den eftersökte väcker en sådan talan, får den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten eventuellt också pröva om personen skall förbli frihetsberövad enligt artikel 14.

Ett av artikelns syften är att indirekt ge ökade garantier för att personer med hemvist i andra medlemsstater inställer sig. Sådana personer utsätts ibland oftare för frihetsberövande, eftersom de rättsliga myndigheterna bedömer att personerna inte kan lämna tillräckliga garantier för att inställa sig. Genom förslaget kommer dessa personers situation att bli mer likställd med den som gäller för personer med hemvist i landet. Eftersom de rättsliga myndigheterna får en enkel och effektiv möjlighet att få personerna att komma tillbaka, även om de har hemvist i en annan medlemsstat, torde det bli lättare att låta personerna förbli i frihet eller att försätta dem på fri fot.

Artikel 18 - Förhandling

Om en person inte samtycker till överlämnande eller om det rör sig om fall som avses i artikel 17.2 eller 17.3, skall en domstol besluta om en europeisk arresteringsorders verkställighet. Syftet är att förbättra skyddet för den anhållnes rättigheter genom att han får rätt att höras av en oberoende domstol i ett kontradiktoriskt förfarande. I andra fall får åklagarmyndigheten besluta om verkställighet, om detta är tillåtet enligt rättsordningen i medlemsstaten.

Personen skall höras av domstol inom tio dagar efter anhållandet (artikel 15). Förhandlingen skall ske enligt processreglerna i verkställighetsstaten. Förhandlingen får i princip inte gälla den sakliga grunden för arresteringsordern, utan endast frågor om personens identitet eller arresteringsorderns formella giltighet (artikel 32). Domstolen i verkställighetsstaten kan emellertid också pröva huruvida undantagen i artiklarna 27-31, 33 och 34 eller de särskilda fallen som avses i artiklarna 35-40 föreligger, dock med förbehåll för centralmyndighetens eventuella befogenheter.

Utfärdandestaten skall företrädas eller kunna lämna synpunkter till domstolen. På så sätt blir det fråga om en riktig förhandling och eventuella kompletterande uppgifter kan lämnas (i princip i sällsynta fall) (artikel 19).

Artikel 19 - Kompletterande uppgifter

Det rör sig här om undantagsfall, eftersom uppgifterna i arresteringsordern i princip skall vara tillräckliga för verkställighet. Under vissa omständigheter (till exempel tillämpning av principen "ne bis in idem" eller kontroll av huruvida det rör sig om ett fall som omfattas av den negativa uppräkningen i artikel 27) kan det dock bli nödvändigt att komplettera uppgifterna till domstolen, som kan att förhandlingen skall skjutas upp. Ett sådant beslut får dock inte leda till att förfarandet överskrider de strikt fastställda tidsfristerna (artikel 20).

Artikel 20 - Tidsfrist för avgörande av huruvida en europeisk arresteringsorder skall verkställas

Varje stat skall genomföra förfarandet enligt sina egna regler och får föreskriva en möjlighet att överklaga det domstolens avgörande som avses i artikel 18. Men avsikten är att det förfarande som införs genom det här rambeslutet i första hand skall vara snabbt och effektivt. Ett avgörande om verkställighet av arresteringsordern måste därför kunna fällas mycket snabbt, och den utfärdande myndigheten måste mycket snabbt få ett slutligt svar på sin framställning. Tidsfristen på nittio dagar är densamma som i konventionen mellan Italien och Spanien. Den får inte under några omständigheter förlängas och omfattar hela förfarandet.

Artikel 21 - Vägran att överlämna och underlåtenhet att iaktta tidsfristen

En vägran att överlämna den eftersökte och underlåtenhet att iaktta tidsfristen på nittio dagar för att fatta beslut innebär att personen skall försättas på fri fot, såvida det inte rör sig om en straffdom som skall verkställas i den anmodade staten (artikel 33) eller det finns annat skäl för frihetsberövande.

Bestämmelserna om motiveringen av avslaget är hämtade från 1957 års konvention (artikel 18.2) med vissa ändringar.

Artikel 22 - Underrättelse om avgörandet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder

Artikeln är delvis hämtad från artikel 10 i 1995 års konvention. Den verkställande rättsliga myndigheten skall lämna underrättelsen direkt till den utfärdande rättsliga myndigheten. Det handlar alltså om en tillämpning av principen i artikel 7 om direkta kontakter mellan myndigheterna. Centralmyndigheterna kan i praktiken hjälpa till med översändandet (till exempel genom att översätta avgörandet).

Underrättelse om avgörandet skall ske omedelbart. I 1995 års konvention föreskrivs en tidsfrist på tjugo dagar för underrättelsen om att godta eller vägra utlämning. Den fristen har till syfte att göra det möjligt för den ansökande stat som fått avslag på ansökan om förenklat förfarande att göra en framställning om utlämning enligt det vanliga förfarandet. Denna möjlighet behövs inte längre och någon motsvarande tidsfrist föreslås inte för den europeiska arresteringsordern. Eftersom verkställighet kommer att vara regeln och vägran att verkställa undantaget, är det lämpligt att införa så lite formaliteter som möjligt för underrättelsen och i stället genast ordna med överlämnandet, så att det kan ske så snabbt som möjligt.

Artikel 23 - Tidsfrist för överlämnandet av den eftersökte

Överlämnandet skall ske inom tjugo dagar efter underrättelsen om samtycke eller avgörandet, oavsett vilken myndighet som har meddelat det senare.

Punkterna 2 och 3 bygger på 1995 års konvention (artikel 11). De gäller fall där verkställighet av arresteringsordern beviljats, men måste uppskjutas därför att force majeure hindrar överlämnande. Precis som i 1995 års konvention (se den förklarande rapporten) skall force majeure tolkas strikt enligt den internationella straffrättens regler. Det skall röra sig om en situation som inte kan förutses och inte kan förhindras (till exempel en olycka under transport, en strejk som hindrar att ett visst transportmedel används och något annat transportmedel inte finns tillgängligt, att den person som skall överlämnas blir allvarligt sjuk och måste tas in på sjukhus). I sådana fall måste ett nytt datum för överlämnande fastställas, som skall infalla så snart som möjligt. För övrigt är artikeln mer allmänt avfattad än motsvarande bestämmelse i 1995 års konvention. Om överföring av personen uteblir på grund av dennes personliga omständigheter, till exempel hälsotillstånd, gäller inte tidsfristen på två gånger tjugo dagar (punkt 3 andra stycket).

Om arresteringsordern utfärdats på grundval av en slutlig dom och den eftersökte är föremål för rättslig utredning som ännu inte lett till ett slutligt avgörande i verkställighetsstaten (artikel 39.1, 39.2 och 39.4), är den staten däremot inte bunden av tidsfristerna för överlämnande. Överlämnandet skall då ske först när utredningen är klar.

Slutdatumet för att överlämna personen skall fastställas genom överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, oavsett om den europeiska arresteringsordern verkställs inom föreskrivna tidsfrister eller om något undantagen i den här artikeln är tillämpliga.

Artikel 24 - Avräkning av tid för frihetsberövande vid verkställighet av påföljd

Vid utlämning garanteras inte alltid möjligheten att vid verkställighet av påföljd räkna av den tid en person suttit frihetsberövad i väntan på utlämning. Den bristen åtgärdas genom den här artikeln. Verkställighetsstaten måste därför underrätta utfärdandestaten om hur länge personen suttit frihetsberövad på grund av arresteringsordern.

Artikel 25 - Upphörande av giltighet

När den eftersökte har överlämnats, skall den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten försäkra sig om att arresteringsordern upphör att gälla. Det ankommer på den utfärdande rättsliga myndigheten att göra detta enligt sin inhemska lagstiftning och om nödvändigt införa uppgifterna i Schengens informationssystem. Arresteringsordern kan upphöra att gälla vid olika skeden i förfarandet: naturligtvis om överlämnandet äger rum, men exempelvis också om den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att straffet skall avtjänas i det landet eller om man konstaterar att den eftersökte redan tidigare har dömts för brottet.

Kapitel III: Grunder för att vägra verkställighet

Artikel 26 - Allmän bestämmelse

Rambeslutet innehåller en uttömmande uppräkning av skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Det kommer inte att finnas möjlighet för den rättsliga myndigheten i en medlemsstat att vägra att verkställa en arresteringsorder på några andra grunder än de som anges i artikeln, eller grunder som följer av allmänna bestämmelser om skydd av de grundläggande rättigheterna, i synnerhet Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna.

Artikel 27 - Förteckning över undantag

Principen om dubbel straffbarhet avskaffas. Detta är en följdriktig tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande: ett avgörande från en rättslig myndighet i en annan medlemsstat skall erkännas fullständigt, automatiskt och utan föregående kontroll. Det är därför inte väsentligt huruvida det brott som legat till grund för arresteringsordern inte finns eller huruvida brottsrekvisiten skiljer sig åt i verkställighetsstaten. Principen om ömsesidigt erkännande innebär att en medlemsstat inte bara erkänner hela den straffrättsliga lagstiftningen i de andra medlemsstaterna, utan också att medlemsstaten skall bistå dem med att se till att den efterlevs. På detta sätt kan man bland annat lösa problem som uppstår om medlemsstaterna inte samtidigt antar strafflagstiftning om nya brottstyper.

Artiklarna 27 och 28 innehåller dock två begränsningar.

Enligt artikel 27 får en medlemsstat upprätta en förteckning över gärningar för vilka den vägrar att verkställa europeiska arresteringsorder. Förteckningen får bara omfatta gärningar som inte är straffbara i den medlemsstat som upprättat förteckningen, men som är straffbara i andra medlemsstater. Det typiska exemplet är gärningar som avkriminaliserats i en medlemsstat (till exempel abort, narkotikainnehav och dödshjälp). Man kan säga att avkriminaliseringen i dessa fall har beslutats i demokratisk ordning och att landet inte längre är beredd att bistå andra länder, som fortfarande bestraffar gärningarna i fråga. I förteckningen får man också ta med mer allmänna frågor kopplade till brott, exempelvis straffmyndighetsålder. Förteckningen över gärningar skall översändas till rådets generalsekretariat och kommissionen och offentliggöras. En medlemsstat kan åberopa undantagen med början tre månader efter det att förteckningen, eller en ändring i förteckningen, offentliggjorts.

Artikel 28 - Territorialitetsprincip

Om en medlemsstat utövar extraterritoriell behörighet i fråga om en gärning som inte är straffbar i den medlemsstat där verkställighet begärs, får den sistnämnda staten vägra att verkställa arresteringsordern. Man anser att en stat utövar extraterritoriell behörighet när inget av brottsrekvisiten uppfyllts på dess territorium. I princip skall medlemsstaterna bistå varandra och verkställa europeiska arresteringsorder som utfärdats av de andra medlemsstaterna, även när om medlemsstaterna med tillämpning av nationell lagstiftning utövat extraterritoriell behörighet. Denna skyldighet gäller dock inte om gärningen inte är straffbar i den stat där verkställighet begärs. På så sätt kommer en medlemsstat inte att behöva verkställa en arresteringsorder för en gärning som helt begåtts på dess territorium, men som inte är straffbar där. Det kriterium som skall beaktas vid återinförandet av principen om dubbel straffbarhet är gärningens kvalificering i den materiella straffrätten, inte frågan huruvida den stat där verkställighet begärs skulle anse sig behörig för motsvarande brott. Med andra ord får verkställighet av arresteringsordern vägras om utfärdandestaten utövat extraterritoriell behörighet och det brott för vilket behörigheten utövats inte existerar i den stat där verkställighet begärs. Bedömningen av huruvida ett brott existerar i verkställighetsstaten skall ske strikt och inte omfatta huruvida en eventuell behörighet skulle finnas i ett liknande fall. Om brottet existerar juridiskt, men domstolarna i verkställighetsstaten i en motsvarande situation inte skulle vara behöriga att döma, skall arresteringsordern alltså verkställas.

Artikel 29 - Ne bis in idem

Principen om "ne bis in idem", det vill säga att man inte skall dömas två gånger för samma brott, är en grundläggande rättsprincip. Alla domstolar i medlemsstaterna är bundna av denna regel, som har bekräftats gälla utan undantag i hela unionen i artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Konventionen av den 25 maj 1987 mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om tillämpning av principen ne bis in idem klargör hur principen skall tillämpas och de undantag som finns. Konventionen har dock ratificerats av endast tre medlemsstater.

Enligt artikel 9 i 1957 års konvention får man vägra utlämning av detta skäl endast om den anmodade statens myndigheter slutligt dömt den eftersökte för det brott för vilket utlämning begärs (eller om de beslutat antingen att inte väcka åtal eller att efterge åtalet för samma brott). Vi tänker oss samma lösning här.

Det system vi föreslår tar hänsyn till den snabbhet som eftersträvas genom införandet av en europeisk arresteringsorder. Bestämmelserna skiljer sig åt beroende på om avgörandet i fråga har meddelats av en rättslig myndighet i verkställighetsstaten eller av ett tredje land. I det första fallet är det de rättsliga myndigheterna i verkställighetsstaten som skall pröva huruvida de omständigheter som lett till rättslig utredning i de båda staterna är identiska. I det andra fallet skall arresteringsordern verkställas och det blir domstolarna i utfärdandestaten som ansvarar för denna prövning.

1975 års protokoll har visserligen utvidgat tillämpningen av ne bis in idem till avgöranden från tredje stat som är ansluten till konventionen (artikel 2). Protokollet anger de fall där utlämning kan vägras med hänvisning till principen samt vissa undantagsfall där utlämning likväl kan ske. Denna lösning synes inte lämplig i samband med verkställighet av den europeiska arresteringsordern. För det första har protokollet ratificerats av endast sex av EU:s medlemsstater. För det andra medför det snabba förfarande som föreskrivs att prövningen kan ske snabbare och med större säkerhet än i verkställighetsstaten, som kanske inte förfogar över alla de faktauppgifter som krävs.

Om det råder konkurrerande behörighet mellan de rättsliga myndigheterna i utfärdande- respektive verkställighetsstaten för det brott som gett upphov till arresteringsordern, får verkställighet av den vägras, om verkställighetsstaten beslutat att inte lagföra brottet. Den lösning vi föreslår är i detta avseende densamma som den i 1957 års konvention.

Artikel 30 - Amnesti

Bestämmelserna i artikeln innehåller inga ändringar jämfört med bestämmelserna i 1978 års protokoll till 1957 års konvention (artikel 4), som återfinns i artikel 62.2 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och artikel 9 i 1996 års konvention. Lydelsen är snarlik.

Skälet till detta undantag är detsamma som för förteckningen i artikel 27. Amnesti beslutas i demokratisk ordning av ett land. Det är därför naturligt att detta land inte behöver medverka till att andra länder bestraffar gärningarna i fråga.

Däremot har preskription, som behandlas i artikel 8 i 1996 års konvention, tagits bort som en grund för att vägra verkställighet och detta även om båda staterna var behöriga att lagföra brottet. Medan amnesti är följden av en aktiv handling från lagstiftaren i verkställighetsstaten, är preskription endast följden av att brottet aldrig lagförts i den staten. Preskriptionen kan vara ofrivillig och endast bero på att myndigheterna i verkställighetsstaten inte känt till brottet, inte gjort tillräckligt för att utreda det, eller inte lyckats finna gärningsmannen. Sådana omständigheter bör således inte kunna användas emot den utfärdande rättsliga myndigheten. Det vore dessutom ologiskt om en stat skulle vara tvungen att verkställa en arresteringsorder för gärningar som den inte betraktar som ett brott, men kunna vägra verkställighet när gärningarna är brottsliga men har preskriberats.

Artikel 31 - Immunitet

Artikeln är hämtad från konventionen mellan Italien och Spanien. Den innebär att man får vägra verkställa en europeisk arresteringsorder, om personen åtnjuter immunitet i verkställighetsstaten. Detta skäl att vägra verkställighet införs därför att överlämnandeförfarandet i så hög utsträckning görs till en fråga mellan rättsliga myndigheter. I nuläget är det den politiska makten som avgör frågan om immunitet och dess följder. Hädanefter kommer immunitet vara ett särskilt skäl för undantag. Beslutet att erkänna den eftersöktes immunitet kan dock överlåtas på centralmyndigheten (artikel 5).

Artikel 32 - Avsaknad av nödvändiga uppgifter

Detta är ett traditionellt skäl för att vägra verkställa en arresteringsorder.

Dels måste den anhållnes identitet vara fastställd, dels måste arresteringsordern vara upprättad på det sätt som anges i artikel 6 i rambeslutet.

Kapitel IV: Grunder för att vägra överlämnande

Artikel 33 - Återanpassning

Om en europeisk arresteringsorder har utfärdats på grundval av ett slutligt avgörande, får den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten besluta att det är önskvärt för den anhållnes återanpassning till samhället att straffet avtjänas där. Det är endast den anhållnes personliga intresse som skall beaktas vid tillämpningen av bestämmelsen, och dennes samtycke krävs.

Kravet på samtycke strider inte mot artikel 69 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet. Den artikeln gäller fallet där den dömde flyr till en annan medlemsstat och utfärdandestaten översänder den fällande domen för verkställighet. Den dömdes samtycke till verkställighet krävs naturligtvis inte. I den här artikeln däremot rör det sig inte i första hand om översändande av en fällande dom, utan om verkställighet av en arresteringsorder. Huvudregeln måste vara att arresteringsordern skall verkställas, även om det rör sig om medborgare. För en person som är medborgare eller permanent vistas i verkställighetsstaten kan det vara önskvärt att avtjäna straffet i den staten. I så fall får verkställighetsstaten efter överenskommelse med den dömde besluta att straffet skall avtjänas där i stället för att verkställa arresteringsordern.

Vid det praktiska genomförandet av bestämmelserna kan medlemsstaterna bygga på 1983 års Europeiska konvention om överförande av dömda personer [SÖ 1985:1] och överenskommelsen av 25 maj 1987 om tillämpning av den konventionen mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater, i den mån de har ratificerat dessa rättsakter. Artikel 6.2 samt artiklarna 7, 8, 12 och 15 i 1983 års konvention är särskilt relevanta i detta hänseende. Men även mellan två stater som inte har ratificerat 1983 års konvention kan bestämmelsen i den här artikeln om lämpligaste plats för återanpassning genomföras. Det är alltså de två staternas uppgift att komma överens om de lämpligaste formerna för att avtjäna straffet.

Vid tillämpningen av artikeln får strafftiden inte ändras, även om den skiljer sig från vad som skulle ha ådömts i verkställighetsstaten. Bestämmelserna i artikel 10.2 i 1983 års konvention har således inte tagits med, eftersom deras tillämpning strider mot principen om ömsesidigt erkännande. Påföljdssystemet i verkställighetsstaten (avtjänandestaten) skall tillämpas.

Artikel 34 - Videokonferens

I vissa fall kommer den eftersökte inte att behöva överlämnas rent fysiskt, utan han kan bli kvar i verkställighetsstaten och ändå delta i rättegången. Det kan till exempel bli aktuellt om personen sitter fängslad i verkställighetsstaten eller om en förflyttning av praktiska skäl vore svår. De praktiska bestämmelserna är hämtade från artikel 10.9 i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater från 2000. Det är den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten som skall bestämma om formerna för videokonferensen i nära samarbete med de rättsliga myndigheterna i utfärdandestaten. Precis som i konventionen rör det sig inte om en obligatorisk åtgärd för utfärdande- och verkställighetsstaten. Endast om båda rättsordningarna tillåter videokonferens kan en sådan anordnas. Om en av de båda rättsliga myndigheterna av internrättsliga skäl avslår begäran om videokonferens, skall arresteringsordern verkställas.

Om den här artikeln tillämpas, är det den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten som enligt sin lagstiftning skall besluta om vad som skall ske med den anhållne i väntan på att videokonferensen anordnas, det vill säga om han skall förbli frihetsberövad eller försättas på fri fot.

Kapitel V: Särskilda fall

Artikel 35 - Utevarodom

Det faktum att en dom avkunnats i den tilltalades frånvaro enligt definitionen i artikel 1 hindrar inte att en europeisk arresteringsorder verkställs. Vårt förslag är dock mer vittgående än bestämmelserna i artikel 3 i 1978 års protokoll. Om det avgörande på vilket arresteringsordern grundas har meddelats i den tilltalades frånvaro, skall den verkställande myndigheten ta emot den berörda personens ansökan om omprövning enligt instruktionerna i arresteringsordern. I praktiken bör en direkt kontakt mellan de båda rättsliga myndigheterna, eventuellt med bistånd från centralmyndigheten, upprättas i sådana här fall för att kontrollera att de omständigheter som anförts till stöd för ansökan om omprövning är relevanta. Arresteringsorderns verkställighet skall ske på ett sådant sätt att den berörde verkligen kan utnyttja sin rätt att ansöka om omprövning. När ansökan inlämnas kan de rättsliga myndigheterna i utfärdandestaten fastställa ett datum för när personen måste inställa sig till förhandling. Arresteringsordern måste verkställas på ett sätt som gör att personen verkligen kan delta vid förhandlingen och försvara sig.

Artikel 36 - Återsändande till den verkställande medlemsstaten

Verkställighetsstaten får ställa som uttryckligt villkor för verkställighet av arresteringsordern att personen återsänds om och när dom avkunnats. Detta villkor borde göra det lättare för de medlemsstater som har svårt att utlämna egna medborgare att tillämpa bestämmelserna om den europeiska arresteringsordern. Den föreslagna lydelsen bygger på de förklaringar som gjordes i samband med ratificeringen av 1996 års konvention.

Artikel 37 - Straff eller skyddsåtgärd på livstid

Artikeln bygger på Portugals förklaring till 1996 års konvention. Den tillåter verkställighetsstaten att ställa som villkor för arresteringsorderns verkställighet att frihetsberövande på livstid inte i praktiken skall ske, även om det ådöms.

Artikel 38 - Uppskjutande av verkställighet av humanitära skäl

Artikeln avser konkreta situationer där personliga omständigheter, till exempel hälsoskäl, talar emot att arresteringsordern verkställs. Verkställigheten kan då uppskjutas till dess att personens hälsotillstånd har förbättrats. Därefter skall arresteringsordern verkställas så snart som möjligt.

Artikel 39 - Uppskjutande av överlämnande

Artikeln avser situationer där straffrättsliga förfaranden mot samma person, men för olika gärningar, är aktuella i utfärdande- och verkställighetsstaten.

Man måste då skilja mellan tre olika situationer:

a) Arresteringsorder har utfärdats på grundval av en slutlig dom. Överföring till utfärdandestaten kan då ske antingen efter det att rättegången avslutats i verkställighetsstaten eller när straffet har avtjänats där.

b) Arresteringsorder har utfärdats på grundval av ett beslut före rättegången eller av en utevarodom. I sådana fall är det nödvändigt att ge företräde åt det pågående förfarandet så att utfärdandestaten så snabbt som möjligt kan nå ett slutligt avgörande. Personen måste då överföras till utfärdandestaten, som efter avslutat förfarande på nytt skall återföra denne till verkställighetsstaten för fortsatt verkställighet.

I dessa fall är det naturligtvis lämpligt att överväga huruvida rättegången kan hållas genom videokonferens.

c) Om personen är föremål för lagföring för olika gärningar i två medlemsstater samtidigt, är det önskvärt att en provisorisk överföring sker, så att de båda rättsliga myndigheterna kan komma till ett slutligt avgörande så snabbt som möjligt. Beroende på hur långt de båda förfarandena har kommit bör de rättsliga myndigheterna i de båda medlemsstaterna samråda om överföringen av personen, eventuellt i flera omgångar, så att brottsutredning och rättegång kan genomföras. Även i dessa fall bör man överväga huruvida det är lämpligt med videokonferens.

Punkt 4 bygger på artikel 9.2 i EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp från 2000.

Om en medlemsstat har fått bistånd med att verkställa en europeisk arresteringsorder, måste den se till att personen senare ställs inför den rättsliga myndigheten i verkställighetsstaten. Det kan eventuellt vara lämpligt att domen från verkställighetsstaten avtjänas i utfärdandestaten. Alla uppgifter som krävs för att domen skall verkställas måste i så fall översändas av den behöriga myndigheten i verkställighetsstaten.

Om det är möjligt med hänsyn till arten av de brott för vilka personen lagförs i en av staterna, bör de rättsliga myndigheterna undersöka möjligheten att göra en framställning om lagföring i ett annat land enligt artikel 21 i 1959 års Europeiska konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, och på så sätt förena målen. I detta sammanhang bör man också nämna Europeiska konventionen av den 15 maj 1972 om överförande av lagföring i brottmål [SÖ 1976:21] och överenskommelsen av den 6 november 1990 mellan medlemsstaterna om överförande av lagföring i brottmål.

Artikel 40 - Flera framställningar

Artikeln reglerar den situationen att flera arresteringsorder har utfärdats samtidigt för olika brott av flera rättsliga myndigheter i olika medlemsstater. Sådana fall är mer komplicerade än de som beskrevs i föregående artikel och kan förekomma samtidigt med dem.

Texten är i allt väsentligt hämtad från artikel 17 i 1957 års konvention. Hänvisningen till medborgarskap har dock inte tagits med. Den regel som fastslås är nära samarbete mellan de rättsliga myndigheterna i de berörda medlemsstaterna, så att var och en av dem så snabbt som möjligt kan lagföra personen och meddela slutliga avgöranden. Formerna för samrådet kan bygga på bestämmelserna i artikel 39.

Dessutom föreskrivs att Eurojust skall rådfrågas.

Om ett tredje land också efterlyst en person, skall den europeiska arresteringsordern inte ha företräde (det motsatta förhållandet föreskrivs i konventionen mellan Italien och Spanien), åtminstone inte i förhållande till fördragsslutande parter till 1957 års konvention. Avsikten är att inte påverka förbindelserna mellan medlemsstaterna och andra signatärstater och i synnerhet att iaktta artikel 17 i konventionen. Om man vill ge företräde åt den europeiska arresteringsordern även när den konkurrerar med en framställning om utlämning från en tredje stat som är part till den konventionen, så måste konventionen ändras.

Vad beträffar en framställning om utlämning från en annan tredje stat är regeln att den europeiska arresteringsordern har företräde. Denna lösning kan motiveras med att den europeiska arresteringsorderns verkställighet måste vara enkel och snabb, medan man i förbindelserna med tredje stat fortfarande tillämpar det traditionella, långsammare utlämningsförfarandet. Den tredje staten får rikta sin framställning om utlämning till den stat vars rättsliga myndigheter har utfärdat den europeiska arresteringsordern.

Punkt 4 behandlar fallet med konkurrens mellan en europeisk arresteringsorder och en begäran om överlämnande från en internationell brottmålsdomstol. I ett sådant fall måste de berörda staterna samråda med iakttagande av internationella åtaganden.

Artikel 41 - Andra brott

Artikeln innebär att specialitetsprincipen slopas. De enda begränsningarna för detta undantag är de brott som finns angivna i den negativa förteckningen enligt artikel 27, de fall som avses i artikel 28 (den utfärdande medlemsstaten har utövat extraterritoriell behörighet) och artikel 30 (amnesti).

Artikel 42 - Överlämnande av föremål

Artikeln är direkt hämtad från 1957 års konvention. Avsikten är att behålla nuvarande rättsläge oförändrat. Artikeln skall tolkas utifrån de särskilda bestämmelserna i EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp från 2000, särskilt artikel 7 i denna.

Kapitel VI: Förhållandet till andra rättsliga instrument

Artikel 43 - Förhållandet till andra rättsliga instrument

I artikeln behandlas de följder rambeslutet har för förhållandet mellan medlemsstaterna på grund av de omfattande ändringar det innehåller. Den europeiska arresteringsordern ersätter alla juridiska instrument om utlämning mellan medlemsstaterna. Medlemsstaterna är därför skyldiga att varsko Europarådets generalsekreterare i enlighet med artikel 28 i 1957 års konvention. Bestämmelserna om utlämning i terrorismkonventionen påverkas också, eftersom principen om dubbel straffbarhet avskaffas.

Bestämmelser om utlämning i EU-instrument enligt vilka en medlemsstat som vägrar att utlämna sina medborgare själva skall låta åtala brottet [3] kommer inte längre att kunna tillämpas när detta rambeslut trätt i kraft. Överenskommelser mellan vissa medlemsstater i EU (exempelvis Benelux-konventionen, bilaterala avtal och lagarna i de nordiska länderna) påverkas inte i den mån de bestämmelserna är mer förmånliga. Dessa stater får själva avgöra om de vill utvidga tillämpningsområdet för den europeiska arresteringsordern för att bibehålla gällande rättsläge.

[3] Till exempel artikel 10.1 b i rådets rambeslut 2001/413/RIF av den 28 maj 2001 (EGT L 149, 2.6.2001).

Artikel 44 - Bestämmelser som rör konventionen om tillämpning av Schengenavtalet

Rambeslutet utgör en utveckling av Schengenregelverket. Bestämmelserna i artiklarna 59 till 66, som hänvisar till utlämningsförfarandet, ersätts emellertid. Detsamma gäller artikel 95, eftersom dess andra punkt hädanefter behandlar den europeiska arresteringsordern och möjligheten att flagga begränsas. Slutligen ersätts artikel 94.4 i den utsträckning den gäller utlämning.

Avtalet av den 18 maj 1999 mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket är tillämpligt på rambeslutet.

Kapitel VII: Praktiska bestämmelser

Artikel 45 - Transitering

Artikeln bygger delvis på artikel 16 i 1996 års konvention, men tillämpningsområdet utvidgas.

Ingen medlemsstat får vägra transitering av en person som omfattas av en europeisk arresteringsorder. Medlemsstaten skall alltid underrättas om transiteringen och besluta huruvida särskilda skyddsåtgärder måste vidtas under transiteringen. Medlemsstaten får tillåta att utfärdande- eller verkställighetsstatens myndigheter själva eskorterar en person genom landet.

Personen skall alltid åtföljas av följande handlingar:

- Handlingar som utvisar dennes identitet.

- Den europeiska arresteringsordern med en översättning.

- Den verkställande rättsliga myndighetens beslut med en översättning.

Bestämmelserna om överflygning är hämtade i oförändrad lydelse från 1996 års konvention.

Rambeslutet påverkar inte förhållandet till tredje länder genom vilka genomresa sker vid verkställighet av en europeisk arresteringsorder. Eftersom det då inte finns några sedvanliga utlämningshandlingar, måste man dock på förhand försäkra sig om att det tredje landets myndigheter accepterar en europeisk arresteringsorder i stället för dessa handlingar.

Artikel 46 - Översändande av handlingar

Artikeln är hämtad från artikel 6 i EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp från 2000. En viktig nyhet är att arresteringsordern kan översändas med alla medel, inklusive fax eller e-post, under förutsättning att dess äkthet kan fastställas och fullständig sekretess garanteras. Vid översändande av en europeisk arresteringsorder bör man kunna tillämpa bestämmelserna i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp (se den förklarande rapporten, artikel 6) för att komma överens om "de närmare arrangemangen för att fastställa äktheten när framställningar görs genom telefax, e-post eller andra former av telekommunikation".

Eftersom en europeisk arresteringsorder i sig är verkställbar, förenklas översändande av handlingar och kontroll av deras äkthet avsevärt. Det är främst i de fall som avses i artikel 32 (kompletterande uppgifter) som sådana frågor kan bli aktuella. De får avgöras genom överenskommelse direkt mellan medlemsstaternas rättsliga myndigheter, eventuellt med bistånd från centralmyndigheterna.

Artikel 47 - Språk

Den europeiska arresteringsordern skall översändas på utfärdande- eller verkställighetsstatens språk. Rambeslutet skiljer sig i detta avseende inte från bestämmelserna i 1957 års konvention.

Centralmyndigheten i verkställighetsstaten skall ombesörja översättningen till det egna språket av arresteringsordern, om så krävs, och alla övriga handlingar som behövs för förfarandet. Denna bestämmelse bygger däremot på konventionen mellan Italien och Spanien.

Artikel 48 - Kostnader

Bestämmelserna i rambeslutet är något ändrade och förenklade jämfört med artikel 24 i 1957 års konvention.

Huvudregeln är att alla kostnader i verkställighetsstaten skall betalas av denna, medan transportkostnader och alla övriga kostnader skall betalas av utfärdandestaten.

Kapitel VIII: Skyddsbestämmelse

Artikel 49 - Skyddsbestämmelse

Systemet med en europeisk arresteringsorder förutsätter att det råder ett fullständigt förtroende för standarden och pålitligheten hos samtliga medlemsstaters politiska och juridiska system. Därför införs en möjlighet för en medlemsstat att ensidigt besluta att tillfälligt vägra att erkänna europeiska arresteringsorder som utfärdats av en annan medlemsstat om den staten misstänks för att allvarligt och ihållande åsidosätta principerna i artikel 6 i EU-fördraget. Den medlemsstat som vägrar erkännande skall avge en förklaring till rådet och kommissionen. En sådan förklaring kan vara ett skäl att tillgripa det förfarande som anges i artikel 7 i EU-fördraget. Om förfarandet i artikel 7 inte inleds inom sex månader, skall vägran att erkänna europeiska arresteringsorder förlora sin verkan.

Vid tillämpningen av denna artikel är det verkställighetsstaten som utifrån omständigheterna skall avgöra huruvida den bör lagföra personen för de gärningar som ligger till grund för arresteringsordern.

Artikeln får emellertid bara tillämpas under övergångsperiod i väntan på att ett beslut fattas med tillämpning av artikel 7 i EU-fördraget gentemot en medlemsstat.

Kapitel IX: Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 50 - Offentliggörande

Uppgifterna om centralmyndigheten och dess befogenheter med tillämpning av artikel 5 skall offentliggöras innan rambeslutet träder i kraft.

Den "negativa förteckningen" över brott som en stat kan förklara inte vilja erkänna som grund för en arresteringsorder skall offentliggöras. Rådets generalsekretariat och kommissionen skall underrättas om alla ändringar i förteckningen minst tre månader innan de träder i kraft. Rådets generalsekretariat skall underrätta övriga medlemsstater om alla ändringar i förteckningen. Dessa ändringar skall också offentliggöras.

Artiklarna 51, 52 och 53 kräver inga särskilda kommentarer.

2001/0215 (CNS)

Förslag till

RÅDETS RAMBESLUT

om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR FATTAT DETTA RAMBESLUT

med beaktande av Fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel 29, artikel 31 a och 31 b samt artikel 34.2 b i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [4],

[4] EGT ...

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [5], och

[5] EGT ...

av följande skäl:

(1) Ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa kan uppnås genom ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas straffrättsliga system. Dessa system bygger på principerna om frihet och demokrati samt rättsstatsprincipen, och de respekterar de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av den 4 november 1950 och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(2) Det finns ett antal konventioner på detta område till vilka alla eller en del medlemsstater har anslutit sig. Bland dessa konventioner ingår Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977. Lagstiftningen om utlämning i de nordiska länderna är harmoniserad.

(3) Dessutom har medlemsstaterna upprättat följande tre konventioner som helt eller delvis gäller utlämning och som ingår i gemenskapens regelverk: konventionen av den 19 juni 1990 om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna mellan de medlemsstater som är anslutna till konventionen [6], konventionen av den 10 mars 1995 om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater [7] och konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater [8].

[6] EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

[7] EGT C 78, 30.3.1995, s. 1.

[8] EGT C 313, 23.10.1996, s. 11.

(4) De nuvarande förfarandena för utlämning är komplicerade och kan ge upphov till förseningar, och för att komma till rätta med detta bör det införas en ny förenklad ordning för överlämnandet av personer för åtal och straffverkställighet. Den nya ordningen avses ersätta de traditionella utlämningsordningarna, vilka inte längre uppfyller de krav som ställs i ett gemensamt område med frihet, säkerhet och rättvisa, där betydelsen av de nationella gränserna minskar.

(5) Avsikten är att den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut skall ersätta de traditionella utlämningsförfarandena och den måste omfatta samma tillämpningsområde som den multilaterala utlämningsordning som bygger på Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957.

(6) Eftersom detta mål inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna ensidigt och därför, på grund av kravet på ömsesidighet, bättre kan uppnås på unionsnivå får rådet vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som nämns i artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen och såsom denna definieras i artikel 5 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. I enlighet med proportionalitetsprincipen, som anges i den sist nämnda artikeln, går detta rambeslut inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(7) Den europeiska arresteringsordern bygger på principen om ömsesidigt erkännande: om en rättslig myndighet i en medlemsstat gör en framställning om överlämnande av en person för att åtala denne för ett brott som är belagt med frihetsberövande i minst tolv månader eller för verkställighet av en dom i brottmål som innebär frihetsberövande i minst fyra månader, bör myndigheterna i de övriga medlemsstaterna tillgodose denna framställning.

(8) Beslutet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder måste kontrolleras i tillräcklig omfattning, vilket innebär att det är en rättslig myndighet i den medlemsstat där personen i fråga har anhållits som kommer att fatta beslutet om huruvida arresteringsordern skall verkställas.

(9) Centralmyndigheternas roll i verkställandet av en europeisk arresteringsorder bör begränsas till praktiskt och administrativt bistånd och till situationer där centralmyndigheten har bättre förutsättningar att fatta beslutet än en rättslig myndighet.

(10) Den europeisk arresteringsordern bör ges en enhetlig utformning så att den verkställande rättsliga myndigheten utan att behöva några ytterligare handlingar kan avgöra om den skall verkställa arresteringsordern.

(11) I syfte att se till att förfarandet är effektivt och under förutsättning att verkställandet av en arresteringsorder inte leder till ett brott mot de grundläggande rättigheterna bör möjligheten att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder begränsas till klart definierade fall.

(12) Eftersom den europeiska arresteringsordern bygger på tanken om unionsmedborgarskap i enlighet med artiklarna 17-22 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, bör det undantag som enligt de traditionella utlämningsförfarandena gällde för ett lands egna medborgare inte tillämpas inom det gemensamma området med frihet, säkerhet och rättvisa. En unionsmedborgare bör kunna åtalas och dömas oberoende av var inom Europeiska unionen han eller hon har begått ett brott och oberoende av vilket land personen är medborgare i.

(13) Däremot bör möjligheten till återanpassning av en person som avtjänar ett fängelsestraff beaktas. Det bör därför vara möjligt att avtjäna ett fängelsestraff i den medlemsstat som erbjuder bäst möjligheter till återanpassning.

(14) En följd av tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande är att principen om dubbel straffbarhet och specialitetsprincipen inte längre kan gälla. Om verkställandet av en arresteringsorder för vissa gärningar emellertid skulle stå i strid med de grundläggande principerna för en medlemsstats rättssystem, måste den staten dock ha en möjlighet till undantag för dessa brott. Detta kan uppnås genom att varje medlemsstat får upprätta en uttömmande förteckning över de brott gällande vilka en europeisk arresteringsorder inte kommer att verkställas.

(15) Verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras i fall där en medlemsstat utövar extraterritoriell behörighet för gärningar som inte anses vara brott i den verkställande medlemsstaten.

(16) Systemet men en europeisk arresteringsorder bygger på en hög grad av förtroende mellan medlemsstaterna. Tillämpningen av systemet får avbrytas tillfälligt endast om en medlemsstat allvarligt åsidosätter principen i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen, vilket kan leda till tillämpning av artikel 7 i det fördraget.

(17) Den europeiska arresteringsordern bör ersätta samtliga tidigare instrument för utlämning mellan medlemsstaterna, även bestämmelserna om utlämning i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet [9].

[9] Artiklarna 59-66, artikel 94.4 och artikel 95 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 19 juni 1990, EGT L 239, 22.9.2000.

(18) Samtliga medlemsstater har ratificerat Europarådets konvention av den 28 januari 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter. De personuppgifter som behandlas i samband med genomförandet av detta rambeslut kommer att skyddas i enlighet med principerna i den konventionen.

(19) För Islands och Norges del utgör detta rambeslut utveckling av Schengenregelverket på det sätt som avses i det avtal som Europeiska unionens råd och dessa två länder ingick den 18 maj 1999 [10].

[10] EGT L 176, 10.7.1999, s. 36.

(20) Detta rambeslut respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns såsom allmänna gemenskapsrättsliga principer, bland annat i Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter, särskilt kapitel VI.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Kapitel I: Allmänna bestämmelser

Artikel 1 - Syfte

Syftet med detta rambeslut är att införa de regler enligt vilka en medlemsstat inom sitt territorium skall verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdas av en rättslig myndighet i en annan medlemsstat.

Artikel 2 - Tillämpningsområde

En europeisk arresteringsorder får utfärdas för

a) slutliga domar i brottmål och utevarodomar som innebär frihetsberövande eller en skyddsåtgärd omfattande minst fyra månader i den utfärdande medlemsstaten,

b) andra verkställbara rättsliga beslut i brottmål som innebär frihetsberövande och som gäller ett brott som är belagt med frihetsberövande eller en skyddsåtgärd på minst tolv månader i den utfärdande medlemsstaten.

Artikel 3 - Definitioner

I detta rambeslut avses med

a) europeisk arresteringsorder: en framställning, utfärdad av en rättslig myndighet i en medlemsstat och riktad till andra medlemsstater, om biträde när det gäller efterlysning, anhållande, häktning och överlämnande av en person som omfattas av en dom eller ett rättsligt beslut i enlighet med artikel 2,

b) utfärdande rättslig myndighet: en domstol eller en allmän åklagarmyndighet i en medlemsstat, som har utfärdat en europeisk arresteringsorder,

c) verkställande rättslig myndighet: en domstol eller en allmän åklagarmyndighet i en medlemsstat inom vars territorium den eftersökte befinner sig, som beslutar om verkställighet av den europeiska arresteringsordern,

d) utevarodom: en dom som meddelats av en domstol efter förhandling i brottmål, vid vilken den dömde inte var personligen närvarande; detta skall inte inbegripa domar som meddelats i mål där det klart kan fastställas att personen i fråga fått en kallelse i tillräckligt god tid för att denne skall kunna inställa sig och förbereda sitt försvar, men avsiktligt beslutat att inte inställa sig eller att inte låta sig företrädas, om inte det kan fastställas att frånvaron och underlåtenheten att underrätta domaren om detta berodde på omständigheter utanför den dömdes kontroll,

e) skyddsåtgärd: varje åtgärd som innefattar frihetsberövande och som föreskrivs i ett brottmål som tillägg till eller i stället för ett fängelsestraff,

f) den eftersökte: en person i fråga om vilken en europeisk arresteringsorder utfärdats.

Artikel 4 - Behöriga rättsliga myndigheter

Varje medlemsstat skall i enlighet med den nationella lagstiftningen utse de rättsliga myndigheter som är behöriga att

a) utfärda en europeisk arresteringsorder,

b) fatta beslut enligt kapitel II avsnitt 4 utan att det påverkar tillämpningen av artikel 5.4.

Artikel 5 - Centralmyndighet

1. Varje medlemsstat skall utse en centralmyndighet eller, om den konstitutionella ordningen så kräver, mer än en centralmyndighet för tillämpningen av detta rambeslut.

2. Centralmyndigheten skall biträda den behöriga rättsliga myndigheten. Den skall i synnerhet tillhandahålla översättningar, administrativt och praktiskt bistånd samt allmän information.

3. En medlemsstat får besluta att dess centralmyndighet skall ansvara för det faktiska översändandet och mottagandet av den europeiska arresteringsordern samt för annan officiell korrespondens i anslutning till arresteringsordern.

4. En medlemsstat får föreskriva att dess centralmyndighet får avgöra frågor som omfattas av artiklarna 31, 37 och 38.

Medlemsstaten skall se till att den eftersökte ges tillfälle att ge sin syn på den fråga som centralmyndigheten skall avgöra.

Den verkställande rättsliga myndigheten skall besluta om verkställandet av en europeisk arresteringsorder på grundval av centralmyndighetens beslut.

Artikel 6 - Den europeiska arresteringsorderns innehåll

En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:

a) Den eftersöktes identitet.

b) Den utfärdande rättsliga myndigheten.

c) Förekomsten av en slutlig dom eller något annat verkställbart rättsligt beslut som omfattas av artikel 2.

d) Huruvida den europeiska arresteringsordern utfärdas på grundval av en utevarodom och, i så fall, information om rätten att ansöka om omprövning och om det tillämpliga förfarandet i enlighet med artikel 35.1 andra stycket.

e) Brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering.

f) En beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, inbegripet tidpunkt och plats samt den eftersöktes andel i brottet.

g) Det ådömda straffet om det rör sig om en slutlig dom och i övriga fall den föreskrivna straffskalan.

h) Eventuella andra påföljder för brottet.

i) Huruvida den eftersökte redan har anhållits för samma brott och frigivits eller efter häktning före rättegång försatts på fri fot mot försäkran att inställa sig eller huruvida personen i fråga har avvikit från fängelse.

Kapitel II: Förfarande

Avsnitt 1 - Allmänna bestämmelser

Artikel 7 - Kontakter mellan myndigheter

1. Om den eftersöktes vistelseort är känd skall den utfärdande rättsliga myndigheten skicka den europeiska arresteringsordern direkt till den verkställande rättsliga myndigheten.

2. Punkt 1 skall inte hindra att en europeisk arresteringsorder eller uppgifter om den och dess verkställande skickas

a) från en medlemsstats centralmyndighet till en annan medlemsstats centralmyndighet,

b) från en medlemsstats rättsliga myndighet till en annan medlemsstats rättsliga myndighet, eller

c) från en medlemsstats centralmyndighet till en annan medlemsstats rättsliga myndighet.

Avsnitt 2 - Användning av Schengens informationssystem

Artikel 8 - Rapport

Om den eftersöktes vistelseort inte är känd får den utfärdande rättsliga myndigheten begära att en rapport registreras i Schengens informationssystem i syfte att anhålla den eftersökte för överlämnande.

Rapporten och de uppgifter som avses i artikel 6 skall utsändas genom den nationella centralmyndigheten som ansvarar för detta. Både rapporten och uppgifterna skall skickas på snabbast möjliga sätt som garanterar sekretess.

Artikel 9 - Påpekande i Schengens informationssystem (flaggning)

1. Om en verkställande medlemsstat anser att rapporten omfattas av artikel 27, 28, 30 eller 31 eller om personen försatts på fri fot tillfälligt i enlighet med artikel 14, får den göra ett påpekande i Schengens informationssystem om att den europeiska arresteringsordern inte kommer att verkställas inom dess territorium. I sådana fall skall den medlemsstaten i förväg samråda med de andra medlemsstaterna.

2. Om anhållandet inte kan äga rum på grund av att punkt 1 tillämpas, skall rapporten anses vara en rapport i syfte att meddela den eftersöktes vistelseort.

Avsnitt 3 - Anhållande och häktning

Artikel 10 - Tvångsåtgärder

Den verkställande medlemsstaten får vidta nödvändiga och proportionerliga tvångsåtgärder mot den eftersökte i enlighet med villkoren i dess nationella lagstiftning, inbegripet de bestämmelser om domstolsprövning som är tillämpliga när en person anhålls för att utlämnas.

Artikel 11 - Den eftersöktes rättigheter

1. Om den eftersökte anhålls på en annan medlemsstats territorium skall den behöriga myndigheten i denna medlemsstat i enlighet med den nationella lagstiftningen upplysa personen om arresteringsordern och dess innehåll samt om dennes möjlighet att samtycka till överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten.

2. Om den eftersökte har anhållits för att en europeisk arresteringsorder skall kunna verkställas skall den eftersökte har rätt till rättsligt biträde och vid behov till tolk.

Artikel 12 - Underrättelse till de rättsliga myndigheterna

Den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten skall genast underrättas om anhållandet.

Artikel 13 - Giltighetskontroll och uppskjutande av verkställighet

1. Så snart underrättelse om ett anhållande gjorts skall den utfärdande rättsliga myndigheten meddela den verkställande rättsliga myndigheten huruvida den europeiska arresteringsordern fortfarande gäller.

2. Om den utfärdande rättsliga myndigheten inte håller i kraft den europeiska arresteringsordern skall den anhållne omedelbart försättas på fri fot.

3. Den utfärdande rättsliga myndigheten får besluta att skjuta upp verkställigheten av arresteringsordern, under förutsättning att den anhållne frivilligt förbinder sig att vid en angiven tidpunkt inställa sig på en angiven plats. Detta åtagande skall tas emot av den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten och meddelas den utfärdande rättsliga myndigheten. Den utfärdande medlemsstaten får göra ett påpekande i Schengens informationssystem om detta. Om den anhållne inte fullgör sitt åtagande får den utfärdande rättsliga myndigheten åter göra den europeiska arresteringsordern verkställbar och komplettera uppgifterna i arresteringsordern, i synnerhet de uppgifter som avses i artikel 6 i. Den berörda personen skall underrättas om samtliga följder av att åtagandet inte fullgörs.

Artikel 14 - Tillfälligt försättande på fri fot

1. Om en person anhålls på grundval av en europeisk arresteringsorder skall den verkställande rättsliga myndigheten fatta beslut om huruvida den eftersökte skall förbli häktad.

Om den verkställande rättsliga myndigheten har anledning att tro att den anhållne inte kommer att avvika, fortsätta att begå brott eller förstöra bevismaterial när det gäller det eller de brott som den europeiska arresteringsordern bygger på och om den anhållne förbinder sig att hålla sig tillgänglig för verkställandet av den europeiska arresteringsordern, får den verkställande rättsliga myndigheten besluta att försätta denna person på fri fot fram till en senare tidpunkt som den utfärdande medlemsstaten och den verkställande medlemsstaten fastställer i samförstånd. Vid behov skall som krav för frisläppandet ställas att den eftersökte uppfyller de villkor som den verkställande rättsliga myndigheten ställer i enlighet med lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.

Den anhållne skall informeras om samtliga följder av att inte fullgöra åtagandet att hålla sig tillgänglig för verkställandet av den europeiska arresteringsordern.

2. Om den eftersökte inte fullgör sitt åtagande att hålla sig tillgänglig för verkställandet av den europeiska arresteringsordern, skall den verkställande rättsliga myndigheten underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta. I så fall får den utfärdande rättsliga myndigheten komplettera uppgifterna i arresteringsordern, i synnerhet de uppgifter som avses i artikel 6 i.

Avsnitt 4 - Rättsligt förfarande för överlämnande

Artikel 15 - Prövning av en europeisk arresteringsorder

En europeisk arresteringsorder skall prövas av den verkställande rättsliga myndigheten så snart som möjligt och under alla omständigheter inte mer än tio dagar efter anhållandet.

Artikel 16 - Samtycke till överlämnande

1. Om den anhållne samtycker till att överlämnas skall överlämnande ske i enlighet med artikel 23.

2. Samtycket skall ges till den verkställande rättsliga myndigheten i enlighet med den nationella lagstiftningen.

3. Samtycket skall inhämtas så att det framgår att personen i fråga har lämnat det frivilligt och fullt medveten om följderna.

4. Samtycket skall protokollföras i enlighet med den nationella lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten.

5. Samtycket är oåterkalleligt.

6. Samtycket skall omedelbart meddelas den utfärdande rättsliga myndigheten.

Artikel 17 - Tidigare försättande på fri fot

1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall verkställa en europeisk arresteringsorder omedelbart utan att behöva höra den eftersökte eller kontrollera att denne givit sitt samtycke, om denne avvikit från häktet eller underlåtit att uppfylla kravet på att återvända efter att

a) redan inledningsvis ha tillåtits vara på fri fot,

b) ha försatts på fri fot efter häktning före rättegång, eller

c) ha fått verkställigheten av arresteringsordern uppskjuten enligt artikel 13.3 eller tillfälligt försatts på fri fot enligt artikel 14.

2. Om den verkställande rättsliga myndigheten har orsak att tro att den eftersökte som avses i punkt 1 befinner sig i någon av de omständigheter som avses i artiklarna 27-34, skall den hänskjuta ärendet till domstolsförhandling enligt artikel 18.

3. Om verkställighet sker enligt punkt 1 får den eftersökte inför domstol resa invändningar mot skälen till att den punkten tillämpas.

Artikel 18 - Förhandling

En domstol i den verkställande medlemsstaten skall avgöra om en europeisk arresteringsorder skall verkställas efter förhandlingar som förts i enlighet med nationella processrättsliga regler

a) om den eftersökte inte samtycker till att överlämnas,

b) i de fall som avses i artikel 17.2 och 17.3.

Den utfärdande medlemsstaten får låta sig företrädas eller framföra synpunkter inför domstolen.

Artikel 19 - Kompletterande uppgifter

Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten överlämnat inte är tillräckliga för att den rättsliga myndigheten skall kunna avgöra om en europeisk arresteringsorder skall verkställas, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall mottas.

Artikel 20 - Tidsfrist för avgörande av huruvida en europeisk arresteringsorder skall verkställas

Ett avgörande om verkställighet av en europeisk arresteringsorder skall fällas så snart som möjligt och under inga omständigheter mer än 90 kalenderdagar efter att den eftersökte anhållits.

Artikel 21 - Vägran att överlämna och underlåtenhet att iaktta tidsfristen

1. Om den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att överlämna personen eller om inget avgörande om överlämnandet av den eftersökte fälls inom den tidsfrist som nämns i artikel 20, skall den anhållne omedelbart släppas fri, om det inte är nödvändigt att hålla denne häktad i enlighet med artikel 33 eller på någon annan grund för häktning.

2. Skälen skall anges för en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder eller till att tidsfristen enligt artikel 20 löpt ut utan att avgörande fällts.

Artikel 22 - Underrättelse om avgörandet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder

Den verkställande rättsliga myndigheten skall omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om sitt avgörande om verkställighet av den europeiska arresteringsordern.

Artikel 23 - Tidsfrist för överlämnandet av den eftersökte

1. Den eftersökte skall överlämnas så snart som möjligt vid en tidpunkt som de berörda myndigheterna skall komma överens om.

2. Om inte annat följer av punkt 3 skall den eftersökte överlämnas senast tjugo kalenderdagar efter

a) den anhållnes samtycke,

b) den verkställande rättsliga myndighetens avgörande enligt artikel 17.1, eller

c) domstolens avgörande enligt artikel 18 om verkställighet av den europeiska arresteringsordern.

Efter den tidsfristens utgång skall personen i fråga, om han eller hon sitter häktad, släppas fri inom den verkställande medlemsstatens territorium.

3. Om omständigheter som ligger utanför den verkställande medlemsstatens kontroll hindrar att den eftersökte överlämnas inom den tidsfrist som anges i punkt 2, skall den verkställande rättsliga myndigheten omedelbart underrätta den utfärdande rättsliga myndigheten om detta och komma överens om den ny dag för överlämnandet. I sådana fall skall överlämnandet äga rum inom tjugo kalenderdagar från den nya tidpunkt som bestämts.

Om personen i fråga fortfarande hålls i förvar efter utgången av den tidsfristen skall han eller hon släppas fri, om inte dröjsmålet beror på den eftersöktes personliga omständigheter.

4. De tidsfrister som anges i punkterna 2 och 3 skall inte gälla när artikel 39.1, 39.2 och 39.4 är tillämplig.

Artikel 24 - Avräkning av tid för frihetsberövande vid verkställighet av påföljd

1. Den utfärdande medlemsstaten skall från den totala tiden för det ådömda frihetsstraffet avräkna den tid av frihetsberövande som beror på verkställighet av en europeisk arresteringsorder.

2. I detta syfte skall alla uppgifter om hur länge den eftersökte berövats sin frihet på grundval av den europeiska arresteringsordern skickas till den utfärdande medlemsstaten.

Artikel 25 - Upphörande av giltighet

Den utfärdande rättsliga myndigheten skall se till att den europeiska arresteringsordern upphör att gälla från dagen för överlämnandet och vid varje tillfälle detta är nödvändigt.

Kapitel III: Grunder för att vägra verkställighet

Artikel 26 - Allmän bestämmelse

Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om de i artiklarna 27-34 angivna omständigheterna föreligger.

Artikel 27 - Förteckning över undantag

I den utsträckning det inte hindrar uppnåendet av målen i artikel 29 i Fördraget om Europeiska unionen får varje medlemsstat upprätta en uttömmande förteckning över gärningar som kan betraktas som brott i vissa medlemsstater, men avseende vilka medlemsstatens rättsliga myndigheter vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av att det skulle strida mot grundläggande principer i den statens rättssystem.

Förteckningen och alla eventuella ändringar i den skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning minst tre månader innan en medlemsstat får åberopa första stycket i fråga om en gärning.

Artikel 28 - Territorialitetsprincip

Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för en handling som inte betraktas som ett brott enligt lagen i den verkställande medlemsstaten och som inte till någon del begåtts på den utfärdande medlems statens territorium.

Artikel 29 - Ne bis in idem

1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den eftersökte av en rättslig myndighet i den verkställande medlemsstaten slutligt dömts för det brott för vilket den europeiska arresteringsordern har utfärdats.

2. Verkställighet av en europeisk arresteringsorder skall vägras om de rättsliga myndigheterna i den verkställande medlemsstaten har beslutat antingen att inte inleda eller att avsluta förfarandet avseende det brott för vilket den europeiska arresterings ordern har utfärdats.

Artikel 30 - Amnesti

Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder för ett brott som omfattas av amnesti i den verkställande medlemsstaten, om den medlemsstaten var behörig att åtala brottet enligt sin egen strafflag.

Artikel 31 - Immunitet

Verkställighet av en europeisk arresteringsorder skall vägras om den eftersökte åtnjuter immunitet enligt rättssystemet i den verkställande medlemsstaten.

Artikel 32 - Avsaknad av nödvändiga uppgifter

Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om

(a) den europeiska arresteringsordern inte innehåller de uppgifter som anges i artikel 6,

(b) den eftersöktes identitet inte kan fastställas.

Kapitel IV: Grunder för att vägra överlämnande

Artikel 33 - Återanpassning

1. Verkställighet av en europeisk arresteringsorder avseende en eftersökt får vägras, om denna person skulle ha bättre möjligheter att återanpassa sig i den verkställande medlemsstaten och om han eller hon samtycker till att avtjäna straffet i den medlemsstaten.

I så fall skall det straff som ådömts i den utfärdande medlemsstaten avtjänas i den verkställande medlemsstaten i enlighet med den sistnämnda medlemsstatens lagar. Det straff som ådömts i den utfärdande medlemsstaten får inte ersättas med en påföljd som föreskrivs i den verkställande medlemsstatens lag för samma brott.

2. Den slutliga dom som ligger till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, samt alla nödvändiga handlingar, skall översändas till den behöriga rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten för att denna skall kunna verkställa straffet.

Artikel 34 - Videokonferens

1. Den verkställande rättsliga myndigheten får avstå från att överlämna den eftersökte om

(a) den eftersökte från en plats i den verkställande medlemsstaten genom videokonferens kan delta i ett brottmålsförfarande i den utfärdande medlemsstaten, och

(b) den verkställande medlemsstaten och den utfärdande medlemsstaten godtar detta tillvägagångssätt.

Videokonferensen skall hållas i enlighet med lagstiftningen i de berörda medlemsstaterna och relevanta internationella instrument, däribland 1950 års Europakonvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

2. Den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten skall komma överens om de närmare reglerna för videokonferensen.

3. Om punkt 1 tillämpas skall den verkställande rättsliga myndigheten, i enlighet med dess nationella lagstiftning, besluta om häktning av den eftersökte.

Kapitel V: Särskilda fall

Artikel 35 - Utevarodom

1. Om den europeiska arresteringsordern har utfärdats på grundval av en utevarodom, skall en ny domstolsförhandling äga rum i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnandet.

Den verkställande rättsliga myndigheten skall underrätta den dömde om hans eller hennes rätt att ansöka om omprövning av domen och om förfarandet för att ansöka om sådan omprövning.

2. Varje medlemsstat skall ge sina rättsliga myndigheter behörighet att ta emot en ansökan om omprövning av domen från en person som varit föremål för en utevarodom och att informera den utfärdande rättsliga myndigheten om denna ansökan.

Artikel 36 - Återsändande till den verkställande medlemsstaten

Verkställigheten av den europeiska arresteringsordern får förenas med villkor om att den anhållne återsänds till den verkställande medlemsstaten för att avtjäna sitt straff, om det finns skäl att anta att han eller hon skulle ha bättre möjligheter att återanpassa sig i den medlemsstaten.

Artikel 37 - Straff eller skyddsåtgärd på livstid

Om det brott som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern är belagt med ett straff eller en skyddsåtgärd på livstid, får verkställigheten av den europeiska arresterings ordern förenas med villkor om att den utfärdande medlemsstaten åtar sig att främja tillämpningen av alla strafflindringsåtgärder som personen kan komma i åtnjutande av enligt den medlemsstatens lagstiftning och rättspraxis.

Artikel 38 - Uppskjutande av verkställighet av humanitära skäl

1. Verkställigheten av en europeisk arresteringsorder kan i undantagsfall skjutas upp, om det föreligger sakliga skäl att anta att verkställigheten uppenbart skulle sätta den eftersöktes liv eller hälsa i fara på grund av hans eller hennes ålder eller hälsotillstånd eller av andra tvingande humanitära skäl.

2. Verkställigheten av den europeiska arresteringsordern skall äga rum så snart dessa skäl har upphört att existera.

Artikel 39 - Uppskjutande av överlämnande

1. Om en europeisk arresteringsorder har utfärdats på grundval av en slutlig dom gentemot en person som är föremål för ett brottmålsförfarande i den verkställande medlemsstaten, får verkställigheten av den europeiska arresteringsordern skjutas upp till dess att den slutliga domen i det förfarandet har meddelats eller, om ett straff ådöms, till dess att straffet har avtjänats i den verkställande medlemsstaten.

2. Om en europeisk arresteringsorder har utfärdats på grundval av en slutlig dom gentemot en person som avtjänar ett straff i den verkställande medlemsstaten, får verkställigheten av den europeiska arresteringsordern skjutas upp till dess att det ådömda straffet har avtjänats i den verkställande medlemsstaten.

3. Om en europeisk arresteringsorder har utfärdats på grundval av ett annat verkställbart rättsligt beslut eller en utevarodom gentemot en person som avtjänar ett straff i den verkställande medlemsstaten, får den europeiska arresteringsordern verkställas på villkor att personen efter det slutliga beslutet i den utfärdande medlemsstaten återvänder till den verkställande medlemsstaten för att avtjäna den återstående delen av straffet, om inte artikel 34 är tillämplig.

4. Om en europeisk arresteringsorder har utfärdats på grundval av ett annat verkställbart rättsligt beslut eller en utevarodom gentemot en person som är föremål för ett brottmålsförfarande i den verkställande medlemsstaten, skall den utfärdande och den verkställande medlemsstaten komma överens om ett tillfälligt överförande av den eftersökte för att möjliggöra att förfarandet äger rum på villkor att personen återvänder, om inte artikel 34 är tillämplig.

5. I fall som avses i punkt 3 och 4 skall den utfärdande och den verkställande medlemsstaten genom en ömsesidig överenskommelse fastställa varaktigheten och villkoren för överföringen.

6. I fall som avses i punkt 3 och 4 skall den utfärdande medlemsstaten säkerställa att den eftersökte förblir tillgänglig för den verkställande medlemsstaten, antingen genom att verkställa den verkställande medlemsstatens slutliga dom på sitt territorium eller genom ett beslut före rättegången som fattas av den utfärdande medlemsstatens rättsliga myndighet.

Artikel 40 - Flera framställningar

1. Om två eller flera medlemsstater har utfärdat en europeisk arresteringsorder för samma person, skall beslutet om vilken av framställningarna som skall verkställas fattas av den verkställande rättsliga myndigheten, som skall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande samt de respektive datumen för framställningarna.

Alla inblandade rättsliga myndigheter skall samarbeta nära för att göra det möjligt att väcka åtal i var och en av medlemsstaterna så snart som möjligt.

2. Om flera framställningar, görs får de ges in till Eurojust, som skall yttra sig så snart som möjligt.

3. Vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredje land som är ansluten till Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, skall beslutet om huruvida den europeiska arresteringsordern eller framställningen om utlämning skall ges företräde fattas av den verkställande rättsliga myndigheten, som skall ta vederbörlig hänsyn till alla omständigheter, särskilt de som anges i artikel 17 i konventionen.

Vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om utlämning som givits in av ett tredje land som inte är ansluten till den konventionen, skall den europeiska arresteringsordern ges företräde.

4. Vid en konflikt mellan en europeisk arresteringsorder och en framställning om överlämnande som givits in av en internationell brottmålsdomstol, oberoende av om den domstolen är erkänd av alla medlemsstater eller inte, skall innan ett beslut fattas samråd äga rum mellan de berörda medlemsstaterna om hur kraven i den internationella brottmålsdomstolens stadga skall kunna uppfyllas.

Artikel 41 - Andra brott

En person som har överlämnats enligt en europeisk arresteringsorder får i den utfärdande medlemsstaten åtalas, dömas eller häktas för ett annat brott än det som låg till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern, förutom om den verkställande medlems staten har fört upp det brottet på den förteckning som avses i artikel 27, eller om artiklarna 28 eller 30 är tillämpliga.

Artikel 42 - Överlämnande av föremål

1. Den verkställande rättsliga myndigheten skall, i den mån dess lagstiftning medger det, på begäran av den utfärdande rättsliga myndigheten eller på eget initiativ beslagta och överlämna föremål som

(a) kan behöva företes som bevis eller

(b) har förvärvats av den eftersökte till följd av brottet.

2. De föremål som avses i punkt 1 skall överlämnas även om den europeiska arresteringsordern inte kan verkställas på grund av att den eftersökte avlidit eller avvikit.

3. Om de föremål som avses i punkt 1 kan tas i beslag eller förverkas på den verkställande medlemsstatens territorium, får den medlemsstaten tillfälligt behålla dem eller överlämna dem till den utfärdande medlemsstaten, om föremålen behövs i samband med pågående brottmålsförfaranden och på villkor att de återlämnas.

4. Rättigheter som den verkställande medlemsstaten eller tredje man kan ha förvärvat i den egendom som avses i punkt 1 skall bibehållas. Om sådana rättigheter finns, skall den utfärdande medlemsstaten återlämna egendomen utan kostnad till den verkställande medlemsstaten så snart som möjligt efter rättegången.

Kapitel VI: Förhållandet till andra rättsliga instrument

Artikel 43 - Förhållandet till andra rättsliga instrument

1. Följande rättsliga instrument eller bestämmelser i rättsliga instrument skall upphöra att gälla mellan medlemsstaterna från och med den 1 juli 2004:

(a) Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957, tilläggs protokollet till den konventionen av den 15 oktober 1975, andra tilläggs protokollet till den konventionen av den 17 mars 1978 och Europeiska konventionen om bekämpande av terrorism av den 27 januari 1977, vad gäller utlämning,

(b) avtalet av den 26 maj 1989 mellan Europeiska gemenskapernas medlemsstater om förenkling och modernisering av förfarandena för översändande av utlämningsansökningar,

(c) konventionen av den 10 mars 1995 om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater och

(d) konventionen av den 27 september 1996 om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater.

2. Detta rambeslut skall inte påverka tillämpningen av förenklade förfaranden eller villkor som finns i bilaterala eller multilaterala avtal eller som avtalats mellan medlemsstater på grundval av enhetliga eller ömsesidiga lagar.

Artikel 44 - Bestämmelser som rör konventionen om tillämpning av Schengenavtalet

1. Utan att det påverkar artikel 8 i avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket [11], skall detta rambeslut träda i kraft för Island och Norge [...].

[11] EGT L176, 10.7.1999, s. 36.

2. Artiklarna 59-66, 94.4 och 95 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet skall, vad gäller utlämning, upphöra att gälla från och med den 1 juli 2004.

Kapitel VII: Praktiska bestämmelser

Artikel 45 - Transitering

Varje medlemsstat skall tillåta transitering genom sitt territorium av en eftersökt som överlämnas, förutsatt att medlemsstaten har fått

(a) uppgifter om den eftersöktes identitet,

(b) en kopia av den europeiska arresteringsordern och en översättning av denna till det officiella språket eller ett av de officiella språken i transiteringsstaten,

(c) en kopia av den verkställande rättsliga myndighetens beslut att verkställa den europeiska arresteringsordern och en översättning av detta till det officiella språket eller ett av de officiella språken i transiteringsstaten.

Om transporten sker med flyg utan planerad mellanlandning skall den utfärdande medlems staten, om en icke planerad landning görs, förse den berörda medlemsstaten med de uppgifter och handlingar som anges i första stycket.

Artikel 46 - Översändande av handlingar

1. Den utfärdande medlemsstaten får översända den europeiska arresteringsordern på vilket säkert sätt som helst som gör det möjligt att få en utskrift, så att den verkställande medlemsstaten kan fastställa att den översända handlingen är äkta.

2. Alla svårigheter rörande översändandet av eller äktheten hos handlingar som behövs för att verkställa den europeiska arresteringsordern skall behandlas genom direkta kontakter mellan de inblandade rättsliga myndigheterna eller, om det är lämpligt, med bistånd av medlemsstaternas centralmyndigheter.

Artikel 47 - Språk

1. Den europeiska arresteringsordern får sändas på den utfärdande eller den verkställande medlemsstatens officiella språk.

2. Om det är lämpligt skall den verkställande medlemsstatens centralmyndighet ordna med en skyndsam översättning av den europeiska arresteringsordern och av alla nödvändiga handlingar som översänts för förfarandet. Översättningen skall skickas till den verkställande rättsliga myndigheten utan dröjsmål.

Artikel 48 - Kostnader

1. Kostnader som uppkommer på den verkställande medlemsstatens territorium för verkställandet av den europeiska arresteringsordern skall bäras av den medlems staten.

2. Alla andra kostnader, däribland resekostnader och kostnader som uppkommer genom transitering på en tredje stats territorium, skall bäras av den utfärdande medlems staten.

Kapitel VIII: Skyddsbestämmelse

Artikel 49 - Skyddsbestämmelse

1. Varje medlemsstat får, genom en förklaring till rådet och till kommissionen, besluta att upphäva tillämpningen av detta rambeslut med avseende på en annan medlemsstat om den medlemsstaten allvarligt och ihållande åsidosätter grundläggande mänskliga rättigheter enligt artikel 6.1 i EU-fördraget. Detta ensidiga upphävande kommer att gälla tillfälligt. Om förfarandet i artikel 7 i EU-fördraget inte inleds inom sex månader, skall upphävandet upphöra att gälla.

2. Om en medlemsstat tillämpar punkt 1 skall den, om det är lämpligt, vidta alla nödvändiga åtgärder för att fastställa sin domsrätt över det brott som låg till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern.

Kapitel IX: Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 50 - Offentliggörande

1. Medlemsstaterna skall före den 31 december 2002 till rådets generalsekretariat och kommissionen lämna upplysningar om den centralmyndighet som avses i artikel 5. Dessa upplysningar skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

2. Medlemsstaterna skall ge in den förteckning som avses i artikel 27 och alla eventuella ändringar i den till rådets generalsekretariat och kommissionen.

Rådets generalsekretariat skall omedelbart underrätta de övriga medlemsstaterna om ändringar som medlemsstaterna gör i denna förteckning.

Artikel 51 - Övergångsbestämmelse

De rättsliga instrument och bestämmelser i rättsliga instrument som det hänvisas till i artiklarna 43 och 44 skall fortsätta att gälla för framställningar om utlämning som givits in innan dess att de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut har trätt i kraft.

Artikel 52 - Genomförande

Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa detta rambeslut senast den [31 december 2001].

De skall till rådets generalsekretariat och kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser som de antar och lämna upplysningar om andra åtgärder de vidtar för att följa detta rambeslut.

Kommissionen skall på grundval därav senast den [31 december 2003] ge in en rapport till Europa parlamentet och rådet om tillämpningen av detta rambeslut, vid behov tillsammans med lagförslag.

Rådet skall bedöma i vilken utsträckning medlemsstaterna har följt detta rambeslut.

Artikel 53 - Ikraftträdande

Detta rambeslut träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Utfärdat i Bryssel den [...]

På rådets vägnar

Ordförande

[...]

BILAGA

EUROPEISK ARRESTERINGSORDER

Jag intygar härmed att denna framställning stämmer överens med de äkta handlingar som den bygger på och begär att nedan nämnda person skall anhållas och överlämnas till nedanstående rättsliga myndighet

(a) Information om den eftersöktes identitet

Efternamn: ....

Förnamn: .....

Kön: ..... ......

Nationalitet: ......

Födelsedatum: ......

Födelseplats: ......

Hemvist: .......

Särskilda kännetecken: .....

Foto och fingeravtryck av den eftersökte (om tillgängliga):

(b) Den rättsliga myndighet som utfärdat framställningen och till vilken personen skall överlämnas

Myndighetens namn: .......

Behörig tjänsteman (titel/grad och namn): .....

Adress: ....

Tel. nr.: ...... Fax nr: ....

E-post: .......

(c) Verkställbar brottmålsdom eller annat rättsligt beslut som omfattas av artikel 2 i rambeslutet av den [datum] om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater

Typ: ..... .......

Datum: ......

(d) Har domen avkunnats i den dömdes utevaro i enlighet med artikel 3 e i rambeslutet av den [datum] om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan Europeiska unionens medlemsstater?

Ja o Nej o (Markera det rätta alternativet med "x")

Om svaret är "ja" bör här lämnas en redogörelse för vilka rättsmedel som finns tillgängliga för den dömde för att förbereda sitt försvar eller att få målet omprövat i hans eller hennes närvaro

.......

Myndighet som skall kontaktas:......

(e) Brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering ......

(f) Beskrivning av omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats samt den eftersöktes del i brottet

.......

(g) Brottspåföljd, om det finns en verkställbar brottmålsdom, annars den föreskrivna straffskalan och, om möjligt, andra följder av brottet eller brotten

.......

(h) Andra följder av brottet, särskilt rörande brottsoffrets situation

.......

( i) Har personen i fråga redan anhållits för samma brott och frigivits eller släppts fri på villkor att han eller hon återvänder? I så fall, hur lång tid varade frihetsberövandet? Har personen avvikit från fängelse?

.......

(j) Andra upplysningar

.......

Underskrift av behörig tjänsteman:

Titel/grad och namn:

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kapitel I: Allmänna bestämmelser

Artikel 1 - Syfte

Artikel 2 - Tillämpningsområde

Artikel 3 - Definitioner

Artikel 4 - Behöriga rättsliga myndigheter

Artikel 5 - Centralmyndighet

Artikel 6 - Den europeiska arresteringsorderns innehåll

Kapitel II: Förfarande

Avsnitt 1 - Allmänna bestämmelser

Artikel 7 - Kontakter mellan myndigheter

Avsnitt 2 - Användning av Schengens informationssystem

Artikel 8 - Rapport

Artikel 9 - Påpekande i Schengens informationssystem (flaggning)

Avsnitt 3 - Anhållande och häktning

Artikel 10 - Tvångsåtgärder

Artikel 11 - Den eftersöktes rättigheter

Artikel 12 - Underrättelse till de rättsliga myndigheterna

Artikel 13 - Giltighetskontroll och uppskjutande av verkställighet

Artikel 14 - Tillfälligt försättande på fri fot

Avsnitt 4 - Rättsligt förfarande för överlämnande

Artikel 15 - Prövning av en europeisk arresteringsorder

Artikel 16 - Samtycke till överlämnande

Artikel 17 - Tidigare försättande på fri fot

Artikel 18 - Förhandling

Artikel 19 - Kompletterande uppgifter

Artikel 20 - Tidsfrist för avgörande av huruvida en europeisk arresteringsorder skall verkställas

Artikel 21 - Vägran att överlämna och underlåtenhet att iaktta tidsfristen

Artikel 22 - Underrättelse om avgörandet om verkställighet av en europeisk arresteringsorder

Artikel 23 - Tidsfrist för överlämnandet av den eftersökte

Artikel 24 - Avräkning av tid för frihetsberövande vid verkställighet av påföljd

Artikel 25 - Upphörande av giltighet

Kapitel III: Grunder för att vägra verkställighet

Artikel 26 - Allmän bestämmelse

Artikel 27 - Förteckning över undantag

Artikel 28 - Territorialitetsprincip

Artikel 29 - Ne bis in idem

Artikel 30 - Amnesti

Artikel 31 - Immunitet

Artikel 32 - Avsaknad av nödvändiga uppgifter

Kapitel IV: Grunder för att vägra överlämnande

Artikel 33 - Återanpassning

Artikel 34 - Videokonferens

Kapitel V: Särskilda fall

Artikel 35 - Utevarodom

Artikel 36 - Återsändande till den verkställande medlemsstaten

Artikel 37 - Straff eller skyddsåtgärd på livstid

Artikel 38 - Uppskjutande av verkställighet av humanitära skäl

Artikel 39 - Uppskjutande av överlämnande

Artikel 40 - Flera framställningar

Artikel 41 - Andra brott

Artikel 42 - Överlämnande av föremål

Kapitel VI: Förhållandet till andra rättsliga instrument

Artikel 43 - Förhållandet till andra rättsliga instrument

Artikel 44 - Bestämmelser som rör konventionen om tillämpning av Schengenavtalet

Kapitel VII: Praktiska bestämmelser

Artikel 45 - Transitering

Artikel 46 - Översändande av handlingar

Artikel 47 - Språk

Artikel 48 - Kostnader

Kapitel VIII: Skyddsbestämmelse

Artikel 49 - Skyddsbestämmelse

Kapitel IX: Allmänna bestämmelser och slutbestämmelser

Artikel 50 - Offentliggörande

Artikel 51 - Övergångsbestämmelse

Artikel 52 - Genomförande

Artikel 53 - Ikraftträdande