51999PC0220

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING

Innehållsförteckning

1. ALLMÄNT

1.1. Bakgrund

1.2. Förhandlingarna om konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål

2. FÖRSLAG TILL RÅDETS FÖRORDNING

2.1. Syfte

2.2. Rättslig grund

3. MOTIVERING TILL KOMMISSIONENS FÖRSLAG MED TANKE PÅ PRINCIPERNA OM PROPORTIONALITET OCH SUBSIDIARITET

4. GENOMGÅNG AV DE FÖRESLAGNA BESTÄMMELSERNA

4.1. Allmän målsättning

4.2. Kontinuitet

4.3. Ändringar

4.4. Jämförande tabell

4.5. Kommentarer till de enskilda artiklarna

1. ALLMÄNT

1.1. Bakgrund

I artikel 2 i det nya fördraget formuleras målet att bevara och utveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras och där medborgarna vid kontakter med rättssystemet har samma rättigheter och åtnjuter samma garantier som vid en domstol i sitt hemland.

I syfte att steg för steg uppnå detta mål antar gemenskapen bland annat bestämmelser inom området civilrättsligt samarbete som är nödvändiga för att skapa en fungerande inre marknad. För att ett europeiskt område med avseende på rättsliga frågor skall upplevas som påtagligt av EU-medborgarna krävs ett framgångsrikt civilrättsligt samarbete (1); detta utgör något av en grundstomme i utvecklingen, och många bedömare anser att det civilrättsliga samarbetet hittills har utvecklats alltför långsamt.

(1) Rådets och kommissionens handlingsplan för att på bästa sätt genomföra bestämmelserna i Amsterdamfördraget om upprättande av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, punkt 16, EGT C 19, 23.1.1999.

En av de nödvändiga åtgärderna för en väl fungerande inre marknad är att förbättra förfarandena för erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn. Snabbheten i verkställighetsförfarandena och rättssäkerheten i fråga om domstols behörighet är därvid viktiga krav med hänsyn till de allt vanligare familjebanden mellan personer av olika nationalitet eller med hemvist i olika medlemsstater och den ökning av antalet tvister som följer av detta.

1.2. Förhandlingarna om konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål

Nödvändigheten av att utarbeta en konvention som utsträcker Brysselkonventionen av 1968 till de äktenskapsrättsliga frågor som ursprungligen uteslöts från dess tillämpningsområde har länge varit aktuell inom Europeiska unionen.

Vid sitt möte den 10-11 december 1993 uttryckte Europeiska rådet i Bryssel som sin åsikt att Maastrichtfördragets ikraftträdande skapade nya möjligheter för EU-medborgarna, vilket enligt dess mening krävde ytterligare ansträngningar när det gäller vissa aspekter på medborgarnas familjeliv.

Det grekiska ordförandeskapet skickade under första halvåret 1994 ut ett frågeformulär till medlemsstaterna för att fastställa de allmänna riktlinjerna för konventionen. Med utgångspunkt i de svar man fick, utarbetades en sammanfattande rapport och med denna som grundval gav Europeiska rådet i juni 1994 ett mandat för att påbörja arbetet med ett utkast till konvention. Under andra halvåret 1994 lade det tyska ordförandeskapet fram ett utkast till konvention som enbart berörde äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap. Under samma halvår begärde den spanska och den franska delegationen att vårdnaden av barn skulle införas i konventionen.

Den 28 maj 1998 antog rådet akten om utarbetande av konventionen, som undertecknades samma dag av företrädarna för alla medlemsstater. Rådets antagande av akten om utarbetande av konventionen åtföljdes av flera förklaringar (2).

(2) EGT C 221, 16.7.1998, s. 27.

2. FÖRSLAGET TILL RÅDETS FÖRORDNING

Eftersom konventionen av den 28 maj 1998 inte kunnat ratificeras före Amsterdamfördragets ikraftträdande kan dess bestämmelser inte tillämpas. Konventionen är den ena av de blott två landvinningar som skett inom området för rättsligt samarbete under Maastrichtfördraget, och dess syfte är att lösa de konkreta juridiska problem som medborgarna stöter på i sitt dagliga liv. Det faktum att bestämmelserna nu överförs till gemenskapsdelen av lagstiftningen kommer att medverka till att de börjar genomföras samtidigt, på ett homogent sätt och med minsta möjliga dröjsmål.

2.1. Syfte

Detta förslag till förordning syftar till att göra medlemsstaternas internationellt privaträttsliga bestämmelser om domstols behörighet mer enhetliga och förbättra erkännandet och verkställandet av domar om upplösning av äktenskap och om vård av gemensamma barn. Förordningen syftar till att ersätta konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål, och resultaten av de förhandlingar som föregick konventionen tas till största delen till vara i förslaget. Kommissionen inför således huvuddelen av konventionens bestämmelser i detta förslag till förordning.

2.2. Rättslig grund

Det område som konventionen gäller faller från och med nu under artikel 65 i fördraget, och den rättsliga grunden till förslaget är artikel 61 c i EG-fördraget.

Den valda formen (en förordning) motiveras av behovet att i vad avser domstols behörighet och erkännande och verkställighet, tillämpa klart definierade och harmoniserade bestämmelser utan vilka gränsöverskridande erkännande av domar inte kan fungera på avsett vis. Det rör sig om en samling klara och ovillkorliga bestämmelser, avsedda att tillämpas direkt, enhetligt och med tvingande verkan. Bestämmelserna är av sådan natur att det inte behövs några åtgärder för genomförande i medlemsstaternas nationella rätt.

Rättsakten måste antas enligt artikel 67 i fördraget. Enligt denna artikel, som bland annat tillämpas på samarbetet i civilrättsliga frågor, skall rådet under en övergångsperiod på fem år besluta enhälligt på förslag av kommissionen eller på initiativ av en medlemsstat, och efter att ha hört Europaparlamentet.

Den nya avdelning IV i fördraget, som omfattar det politikområde som det föreslagna direktivet gäller, tillämpas inte på Förenade kungariket och Irland såvida inte dessa länder väljer att ansluta sig enligt villkoren i det protokoll som bifogas fördragen. Vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 12 mars 1999 uttryckte emellertid båda dessa medlemsstater sin vilja att delta fullt ut i samarbetet på detta område. Dessa medlemsstater bör således vid lämplig tidpunkt inleda förfarandet enligt artikel 3 i ovan nämnda protokoll.

Enligt ett särskilt protokoll tillämpas avdelning IV i det nya fördraget inte heller på Danmark. Danmark kan dock välja att frångå bestämmelserna i detta protokoll. Danmark har dock hittills inte tillkännagett sin avsikt att inleda det förfarande som avses i artikel 3 i protokollet.

Detta förslag till förordning har därför anpassats till den situation som råder idag. Om den i framtiden skall tillämpas på en eller flera av ovan nämnda medlemsstater måste texten ändras på lämpligt sätt.

3. MOTIVERING AV KOMMISSIONENS FÖRSLAG MED TANKE PÅ PRINCIPERNA OM PROPORTIONALITET OCH SUBSIDIARITET

Hur kan syftena med den planerade åtgärden sättas i samband med gemenskapens förpliktelser på området ?

Målet med förslaget är att förbättra och påskynda fri rörlighet för domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar på den inre marknaden. Detta ingår i det mer övergripande målet att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras och där medborgarna vid kontakter med rättssystemet har samma rättigheter och åtnjuter samma garantier som vid en domstol i sitt hemland. I syfte att steg för steg uppnå detta mål antar gemenskapen bland annat bestämmelser inom området civilrättsligt samarbete som är nödvändiga för att skapa en fungerande inre marknad.

Är den föreslagna åtgärden i linje med subsidiaritetsprincipen ?

Varje medlemsstat kan inte individuellt uppfylla målen för denna åtgärd, eftersom dess konsekvenser verkar över nationsgränserna. Det är därför nödvändigt att vidta åtgärden på gemenskapsnivå.

Står gemenskapens insats i proportion till målen ?

Den föreslagna rättsakten är begränsad till det som är absolut nödvändigt med tanke på ändamålet.

4. GENOMGÅNG AV DE FÖRESLAGNA BESTÄMMELSERNA

4.1. Allmän målsättning

Liksom den konvention som den är avsedd att ersätta, fyller förordningen en lucka i det materiella tillämpningsområdet för 1968 års Brysselkonvention, vars artikel 1 uttryckligen undantar avgöranden angående personers status; därutöver har strukturen och de flesta av de grundläggande principerna lyfts över från konventionen.

Förordningen syftar till

1) införande av moderna enhetliga regler om behörighet för annullering av äktenskap, äktenskapsskillnad och hemskillnad och att underlätta att domar i sådana mål som avkunnas i en medlemsstat snabbt och automatiskt erkänns av de övriga medlemsstaterna,

2) inrätta moderna enhetliga behörighetsregler beträffande föräldraansvar för makarnas gemensamma barn i samband med sådana mål och, följaktligen, av regler för ett snabbt och automatiskt erkännande av domar i dessa mål liksom ett enkelt förfarande för sådana domars verkställighet.

Det bör noteras att behörighetsreglerna är direkta, det vill säga att de måste iakttas av den domare som först tar emot en begäran som omfattas av förordningen. Dessa bestämmelser påverkar dock inte fördelningen av lokal behörighet i medlemsstaten och inte heller situtionen i de stater som saknar ett harmoniserat rättssystem.

Det bör slutligen påpekas att förslaget till förordning, liksom konventionen, medger ordningar utanför rättsaktens ram (artiklarna 38 och 42).

4.2. Kontinuitet

För att i största möjliga mån bevara kontinuiteten från förhandlingarna har kommissionen i huvudsak överfört bestämmelserna från konventionen. Undantagen gäller sådana bestämmelser i konventionen som inte är förenliga med den föreslagna typen av rättsakt och de delar av texten som står i relation till den nya rättsliga inramningen, nämligen bestämmelserna om samarbete i civilrättsliga frågor i Amsterdamfördraget.

Med tanke på de många likheterna mellan förslaget till förordning och den tidigare konventionen bygger denna genomgång av bestämmelserna på den förklarande rapporten till konventionen, vilken godkändes av rådet den 28 maj 1998 (3).

(3) EGT C 221, 16. 7. 1998, s. 27.

4.3. Ändringar

Eftersom det ju rör sig om två skilda instrument måste emellertid förordningen avvika från konventionen i en rad avseenden:

- EG-domstolens behörighet: då EG-domstolens roll regleras i artiklarna 220 och följande i EG-fördraget, om inte annat följer av de särskilda bestämmelserna i artikel 68, behöver detta inte göras i förordningen såsom sker i artikel 45 i konventionen.

- De avtal som kompletterar eller underlättar tillämpningen av förordningen: av tydlighetsskäl har motsvarande bestämmelser i konventionen, nämligen artikel 38.3–4 (till viss del) och artikel 41, antagits och sammanförts under artikel 41.

- Reservationer: en förordning är direkt tillämplig och till alla delar bindande för alla medlemsstater. Reservationer är inte möjliga, vilket medför att artikel 46.1 stryks, men däremot särskilda ordningar: artikel 38.2 (det nordiska avtalet) och artikel 42 (konkordat). De medlemsstater som berörs av de förklaringar som det hänvisas till i artikel 46.2–3, det vill säga Irland och Italien, kan, om de ansluter sig till förordningen och anser det lämpligt, begära att förklaringen fogas till rådets protokoll.

- Formella bestämmelser: artiklarna 47, 48, 49 och 50 i konventionen hör inte hemma i en gemenskapsrättsakt. Vad gäller direktivets ikraftträdande kan artiklarna 249 och 254 i fördraget tillämpas utan inskränkning. Kommissionen tilldelas också ansvaret att föreslå eventuella ändringar i förordningen i enlighet med artikel 211 i EG-fördraget.

- Artikel 43, som gav möjlighet att underteckna bilaterala avtal i syfte att inte erkänna domar som meddelats med stöd av restkompetens gentemot en medborgare i tredje land, har ingen plats i ett gemenskapsinstrument. Sådana avtal påverkar genom sin natur gemenskapens regler om erkännande. Efter antagandet av förordningen är endast gemenskapen behörig att förhandla. Detta behöver dock inte anges närmare, varför artikel 16.1–2 och artikel 43 i konventionen inte har tagits med i förordningstexten.

- Vissa stycken i konventionen som behandlar Förenade kungarikets, Irlands och Danmarks situation ingår inte i förordningen:

- Med tanke på de särskilda rättsbestämmelserna i Förenade kungariket och Irland angavs i artikel 2 ett särskilt kriterium för nationalitet och "domicil" i den betydelse orden har i dessa länder. Då de emellertid inte omfattas av förordningen, har denna hänvisning strukits i artikel 2 tillsammans med alla bestämmelser som följer av den, nämligen

- artikel 19.2, 20.2 och 27.2 med särskilda bestämmelser för Förenade kungariket och Irland,

- artikel 21, 26, 28 och 29 hänvisningarna till rättsliga instanser och sätt att överklaga i Förenade kungariket, Irland och Danmark, och

- artikel 31.2 med dess särskilda bestämmelse om Danmark.

4.4. Jämförande tabell

1998 års konvention // Förslag till förordning

Ingress // Utbytt

// Skäl 1 (syfte)

// Skäl 2 (syfte med förslaget)

// Skäl 3 (område)

// Skäl 4 (enhetliggörande)

// Skäl 5 (subsidiaritet och proportionalitet)

// Skäl 6 (kontinuitet)

// Skäl 7 (tillämpningsområde)

// Skäl 8 (förfaranden)

// Skäl 9 (tillämpningsområde)

// Skäl 10 (föräldraansvar)

// Skäl 11 (behörighetskriterier)

// Skäl 12 (behörighetskriterier och föräldraansvar)

// Skäl 13 ( beslut)

// Skäl 14 (erkännande och verkställighet)

// Skäl 15 (omprövning av beslut)

// Skäl 16 (motsvarighet till erkännande av registrering)

// Skäl 17 (det nordiska avtalet)

// Skäl 18 (konkordat)

// Skäl 19 (avtal mellan medlemsstaterna)

// Skäl 20 (ändring av instansordning och rättsmedel)

// Skäl 21 (omprövning)

// Skäl 22 (Förenade kungarikets och Irlands ställning)

Artikel 1 // Artikel 1

Art. 2 // Art. 2 (4)

(4) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 3 // Art. 3

Art. 4 // Art. 4

Art. 5 // Art. 5

Art. 6 // Art. 6

Art. 7 // Art. 7 (5)

(5) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 8 // Art. 8 (6)

(6) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 9 // Art. 9

Art. 10 // Art. 10 (7)

(7) Ändrad – se kommentaren till artikel 10.

Art. 11 // Art. 11

Art. 12 // Art. 12

Art. 13 // Art. 13

Art. 14 // Art. 14

Art. 15 // Art. 15

Art. 16 Andra skäl för att vägra erkännande; bundenhet av faktiska omständigheter // Art. 16 Förbud mot omprövning av ursprunglig domstols behörighet (8)

(8) Ändrad – se punkt 4.3 femte strecksatsen ovan.

Art. 17 // Art. 17

Art. 18 // Art. 18

Art. 19 // Art. 19 (9)

(9) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 20 // Art. 20 (10)

(10) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 21 // Art. 21 (11)

(11) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 22 // Art. 22

Art. 23 // Art. 23

Art. 24 // Art. 24

Art. 25 // Art. 25

Art. 26 // Art. 26 (12)

(12) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 27 // Art. 27 (13)

(13) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 28 // Art. 28 (14)

(14) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 29 // Art. 29 (15)

(15) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 30 // Art. 30

Art. 31 // Art. 31 (16)

(16) Ändrad – se punkt 4.3 sjätte strecksatsen ovan.

Art. 32 // Art. 32

Art. 33 // Art. 33

Art. 34 // Art. 34

Art. 35 // Art. 35

Art. 36 // Art. 36

Art. 37 // Art. 37 (17)

(17) Ändrad – se kommentaren till artikel 37.

Art. 38 // Art. 38 (18)

(18) Ändrad – se punkt 4.3 andra strecksatsen ovan.

Art. 39 // Art. 39

Art. 40 // Art. 40

Art. 41 // Art. 41 (19)

(19) Ändrad – se punkt 4.3 andra strecksatsen ovan.

Art. 42 // Art. 42

Art. 43 Vägran att erkänna eller verkställa domar som grundar sig på artikel 8 // (20)

(20) Borttagen – se punkt 4.3 femte strecksatsen ovan.

Art. 44 Medlemsstater med två eller flera rättssystem // Art. 43 Medlemsstater med två eller flera rättssystem

Art. 45 Domstolen // (21)

(21) Borttagen – se punkt 4.3 första strecksatsen ovan.

Art. 46 Reservationer och förklaringar // (22)

(22) Borttagen – se punkt 4.3 tredje strecksatsen ovan.

Art. 47 Antagande och ikraftträdande // Art. 46 Ikraftträdande (23)

(23) Se punkt 4.3 fjärde strecksatsen ovan.

Art. 48 Anslutning // (borttagen) (24)

(24) Se punkt 4.3 fjärde strecksatsen ovan.

Art. 49 Ändringar // Art. 44 Omprövning och Art. 45 Ändring av instansordning och rättsmedel (25)

(25) Se punkt 4.3 fjärde strecksatsen ovan.

Art. 50 Depositarie och offentliggörande // (borttagen) (26)

(26) Se punkt 4.3 fjärde strecksatsen ovan.

4.5. Kommentarer till de enskilda artiklarna

Kapitel I - Tillämpningsområde

Artikel 1

I artikel fastställs både de förfaranden som förordningen skall tillämpas på och vilka områden som omfattas. Dessa förfaranden omfattar både civilrättsliga och andra förfaranden som inte är rättsliga men som tillämpas när det gäller äktenskap i vissa stater. Det handlar alltså om administrativa förfaranden som är officiellt erkända i en medlemsstat. Däremot har förfaranden av rent religiös natur undantagits. I punkt 2 anges att uttrycket domstol i samtliga bestämmelser i förordningen avser de myndigheter, rättsliga eller inte, som är behöriga i äktenskapsmål.

Vad gäller tillämpningsområdet, omfattar förordningen enbart mål som rör det äktenskapliga bandet, det vill säga annullering av äktenskap, äktenskapsskillnad och hemskillnad. Således gäller erkännandet av domar på äktenskapskillnad eller annullering endast upplösningen och annulleringen av det äktenskapliga bandet. Trots att frågor om till exempel skulden till äktenskapets upplösning, makarnas förmögenhet, underhållsplikt och andra eventuella åtgärder (rätt till namnet etc.) förefaller hänga samman med de föregående omfattas dessa inte av förordningen.

Det är viktigt att innefatta frågor om makarnas gemensamma ansvar i det materiella tillämpningsområdet eftersom det i några medlemsstater är ett krav i den nationella lagstiftningen att domar i äktenskapsmål skall omfatta frågor rörande föräldraansvar. Det gäller dock enbart de frågor om föräldraansvaret som tas upp i samband med ett eventuellt äktenskapsmål vid det tillfälle då detta äger rum. Begreppet föräldraansvar måste preciseras enligt lagen i den medlemsstat där frågan uppkommer. Begreppet omfattar dock endast gemensamma barn, eftersom det rör sig om föräldraansvar som hänger nära samman med ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering.

Beslutet att begränsa förordningens räckvidd när det gäller föräldraansvar till domar om "barn till båda makarna" hindrar dock inte medlemsstaterna från att besluta att i framtiden tillämpa behörighetskriterier som överensstämmer med de kriterier som anges i artikel 3 för "barn till familjen" som inte ingår i den förra kategorin. Under tiden kommer de behörighetskriterier som gäller för sådana barn inte att påverkas av förordningen, och behörighet, erkännande och verkställighet av domar som gäller dessa barn kommer att regleras i nationell rätt.

Kapitel II - Domstols behörighet

Avsnitt 1 - Allmänna bestämmelser

Artikel 2 - Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap

De behörighetsbestämmelser som antagits motsvarar behoven på ett objektivt plan, de är anpassade till parternas intressen, de innebär en flexibel reglering, anpassad till människors rörlighet.

I artikel 2 finns endast objektiva kriterier, som är underkastade den prövning som anges i artikel 9. De framträder formulerade så att de erbjuder alternativa möjligheter; indelningen i stycke a eller stycke b kan inte tolkas som rangordning. De kriterier som anges i denna artikel är de enda som är användbara i sammanhanget. Det handlar således om en uttömmande förteckning.

När det gäller kriterierna för att avgöra om en domstol i en stat har behörighet att döma i de äktenskapsmål som förordningens tillämpningsområde omfattar, gäller principen att det skall finnas ett verkligt band mellan personen och medlemsstaten. Bland de kriterier som anges i stycke a återfinns

- makarnas hemvist vid den tidpunkt då ansökan lämnas in,

- den stat där makarna senast hade sitt hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där,

- kriteriet "svaranden har sitt hemvist",

- vid gemensam ansökan det territorium där endera av makarna har sitt hemvist.

Till detta kommer i undantagsfall två kriterier som bygger på "forum actoris", dock i förbindelse med andra faktorer. Således medges även

- behörighet för domstolarna i den medlemsstat där käranden har sitt hemvist om han har varit bosatt i den medlemsstaten minst ett år

- behörighet för domstolar i kärandens hemviststat om han har varit bosatt där minst sex månader före ansökan, om denna stat dessutom är kärandens medborgarskapsstat.

Artikel 3 - Föräldraansvar

I artikel 3 föreskrivs när och under vilka förhållanden myndigheterna i den stat vars rättsinstanser är behöriga att avgöra äktenskapsmål enligt kriterierna i artikel 2 också är behöriga att vidta åtgärder som gäller föräldraansvaret för makarnas gemensamma barn. Artikel 3 är därför uppdelad i tre punkter.

I artikel 3.1 fastställs den internationella behörigheten i frågor som gäller föräldraansvaret för makars gemensamma barn som har sitt hemvist i den medlemsstat vars myndigheter också är behöriga att besluta i äktenskapsmålet. Klargöras bör att detta aldrig innebär att det måste vara samma myndigheter i den nämnda staten som avgör såväl äktenskapsfrågan som frågan om föräldraansvaret: regeln innebär endast att det skall vara myndigheterna i en och samma stat som beslutar i båda frågorna.

I punkt 2 fastställs kraven för att myndigheterna i den stat vars myndigheter är behöriga att besluta om äktenskapsskillnaden också skall vara behöriga att besluta om föräldraansvaret när barnet inte har hemvist i den nämnda staten, utan i en annan medlemsstat. I ett sådant fall krävs enligt punkt 2 kumulativt att åtminstone en av makarna har föräldraansvaret för barnet och att myndigheternas behörighet har godtagits av makarna och är till barnets bästa.

I punkt 3 fastställs, med tre alternativa skäl angivna, när den behörighet som fastställs i punkterna 1 och 2 upphör.

I stycke a anges huvudfallet som beror av att domen i äktenskapsmålet är slutgiltig, alltså att domen i fråga inte längre kan överklagas eller bli föremål för någon ändring. Från och med den tidpunkten, och utan att det påverkar tillämpningen av punkt b, kan punkterna 2 och 3 inte längre tillämpas. Föräldraansvaret måste då regleras med hjälp av nationell lag eller de internationella konventioner som är tillämpliga på området.

Till detta välkända fall fogas i punkt b, utan att det inverkar på restbestämmelsen i punkt c, det fall där förfarandet rörande föräldraansvaret fortfarande är oavslutat vid den tidpunkt då domen i äktenskapsmålet blir slutgiltigt, i den meningen att en sådan dom inte kan överklagas, i vilket fall den tidpunkt måste beaktas när förfarandet rörande föräldraansvaret avslutas; behörigheten att besluta om föräldraansvaret kan utövas även om lagakraftsvunnen dom meddelats över om ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap.

I stycke c anges de restfall som beror på att förfarandet har avslutats av något annat skäl (t.ex. att en ansökan om äktenskapsskillnad återkallats eller därför att någon av makarna avlidit).

Artikel 4 - Bortförande av barn

En av riskerna, kanske den allvarligaste, när det gäller skyddet av gemensamma barn vid kris i äktenskapet, är att barnet av en av föräldrarna bortförs till ett annat land, med alla de problem som därav följer för dess trygghet och möjligheter till skydd. Den aktuella förordningen om äktenskapsmål, som omfattar frågor om skydd av gemensamma barn vid sådana kriser, kan emellertid, om inte lämpliga åtgärder vidtas, inverka negativt på barns återlämnande. Artikel 4 tar sikte på sådana lämpliga åtgärder.

I denna artikel återfinns en särskild regel som föreskriver att behörigheten enligt artikel 3 skall utövas inom de gränser som upprättas i Haagkonventionen från 1980 (27), och särskilt när det gäller dess artiklar 3 och 16. Därigenom tryggas det lagliga hemvistet som behörighetskriterium när till följd av olagligt bortförande eller olagligt kvarhållande i själva verket en ändring av detta har skett.

(27) Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn.

Artikel 5 - Genkäromål

Denna bestämmelse innehåller den traditionella regeln när det gäller genkäromål, alltså att den ger behörighet åt den domstol som upptar det ursprungliga målet till prövning, för den händelse genkäromål skulle inlämnas, om båda ärendena faller inom förordningens tillämpningsområde. Denna bestämmelse bör relateras till artikel 11, för att skilja mellan de båda fallen, även om de i själva verket i många fall kan leda till samma resultat.

Artikel 6 - Omvandlande av beslut om hemskillnad till äktenskapsskillnad

I vissa rättssystem är omvandling av hemskillnad till äktenskapsskillnad ganska vanligt. I synnerhet finns det stater där hemskillnad är en nödvändig förutsättning för att äktenskapsskillnad skall kunna erhållas, då det vanligtvis också krävs att en viss tid skall förflyta mellan beslut om hemskillnad och äktenskapsskillnad. Denna skillnad är emellertid främmande för andra rättssystem.

I dessa fall är det i enlighet med förordningens bestämmelser möjligt att erhålla äktenskapsskillnad endera genom domstol i den stat som är behörig i enlighet med artikel 2, eller genom domstol i den stat där hemskillnad erhölls, varvid skall förstås att möjligheten till omvandlande givetvis inte är avhängig av förordningen, utan måste vara en möjlighet som erkänns i den nationella materiella rätten i staten i fråga.

Artikel 7 - Exklusiv behörighet enligt artiklarna 2–6

Endast de kriterier som anges i artiklarna 2-6 kan användas; de är sinsemellan utbytbara och utan rangordning. I denna bestämmelse är avsikten emellertid att framhäva den exklusiva karaktären hos samtliga kriterier i de tidigare artiklarna när det gäller att fastställa behörigheten hos myndigheterna i en stat. Man bör vara medveten om att denna behörighets exklusiva karaktär gäller äktenskapsmål och frågor om föräldraansvar knutna till sådana mål, och att den därför inte berör behörighetsregler i fråga om skydd av barn när detta är oavhängigt av något äktenskapsmål. Den exklusiva karaktären skall tolkas så att den inte berör bestämmelserna i artikel 8.1 och i artikel 38.2.

Eftersom de kriterier som fastställs i artikel 2 är den ena makens hemvist på de villkor som anges eller medborgarskapet, föreskrivs att talan vid domstol endast kan väckas i enlighet med reglerna i de tidigare artiklarna.

Artikel 8 - Behörighet i övriga fall

Efter den regel som finns i artikel 7 (exklusiv behörighet enligt artiklarna 2-6) tas i denna artikel upp de situationer som behandlas inom de nationella rättssystemen och som endast kan tillämpas med stöd av denna artikel. När någon av makarna har sitt hemvist i en icke-medlemsstat och inget av konventionens behörighetskriterier är uppfyllt, måste behörigheten i vissa medlemsstater bestämmas enligt de lagar som tillämpas i staten i fråga. Inför denna ståndpunkt har man antagit denna integrerande lösning, enligt vilken i dessa fall en kärande som är medborgare i en medlemsstat men som har sitt hemvist på en annan medlemsstats territorium, kan använda sig av de nationella reglerna i denna medlemsstat på samma sätt som den statens egna medborgare. För detta krävs att svaranden inte har sitt hemvist i en medlemsstat och att han inte är medborgare i en medlemsstat.

Dessa behörigheter har ibland benämnts "restkompetenser", med tanke på deras karaktär och placering i förhållande till de behörighetskriterier som fastställs i förordningen.

Med hänsyn till de behörighetskriterier som återfinns i artiklarna 2-6 i förordningen, anges i punkt 1 gränsen mellan de exklusiva kriterier som fastställs i förordningen och principen för tillämpning av nationella behörighetsbestämmelser, varigenom förordningens geografiska gränser klargörs. De krav som fastställs i artikel 8.2 bör granskas enligt följande:

a) Käranden skall vara medborgare i en medlemsstat, med hemvist i en annan medlemsstat. Härigenom upprättas principen om likställdhet mellan medborgarna i medlemsstaterna i de situationer som omfattas av punkt 1.

b) Svaranden skall uppfylla två villkor: han skall ha sitt hemvist utanför medlemsstaterna och får inte vara medborgare i en medlemsstat. Båda villkoren måste uppfyllas, eftersom vi annars skulle ha ett fall där något kriterium i artikel 2 vore tillämpligt.

Avsnitt 2 - Prövning av behörighetsfrågan och av frågan om målet kan tas upp

Artikel 9 - Prövning av behörighetsfrågan

Med hänsyn till de betydande skillnader som finns mellan medlemsstaternas nationella rättssystem och det spelrum som de tillämpliga lagvalsreglerna erbjuder är det särskilt viktigt att den första domstolen självmant prövar behörigheten, utan att någon av parterna behöver begära det.

Artikel 10 - Prövning av frågan huruvida målet kan tas upp

Syftet med denna regel är att garantera rätten att få gå i svaromål. Det räcker inte med att, så som föreskrivs i föregående artikel, själva behörigheten prövas, det krävs också en regel om prövning av frågan om målet kan tas upp. Prövningen innebär att förfarandet förklaras vilande så länge det inte har påvisats att svaranden har kunnat motta stämningsansökan i tillräckligt god tid för att gå i svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder har vidtagits i detta syfte. Avsikten med detta är att domstolen skall kunna försäkra sig om att den internationella behörigheten är välgrundad och därigenom i möjligaste mån kunna undanröja tänkbara orsaker till att erkännandet vägras.

När medlemsstaterna har genomfört direktivet om delgivning i Europeiska unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (28), kommer detta att ersätta de bestämmelser som anges i första stycket. Fram till genomförandet gäller bestämmelserna i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, förutsatt att stämningsansökan skulle ha sänts till utlandet enligt nämnda regler.

(28) EGT

Avsnitt 3 - Litispendens och mål som har samband med varandra

Artikel 11 - Litispendens och mål som har samband med varandra

Skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsordningar vad gäller äktenskapsmål motiverar ändringarna i det system för litispendens som föreskrivs genom Brysselkonventionen från 1968. Vissa medlemsstater erkänner varken annulering av äktenskapet eller hemskillnad. Dessa skillnader inverkar till och med på själva begreppet litispendens, som är striktare i vissa medlemsstater, där det krävs samma rättsföljd, samma grund och samma parter, än i andra där begreppet litispendens är vidare och endast gäller samma rättsföljd och samma parter.

Punkt 1 innehåller den traditionella bestämmelsen om litispendens, det vill säga bestämmelsen om prior temporis som tillämpas vid alla tvister som förordningen omfattar, såvida de gäller samma sak och samma parter. För att undgå risken för en negativ behörighetskonflikt har det fastställts att den domstol vid vilken talan väcks senare skall förklara målet vilande till dess det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig.

Punkt 2 innehåller en bestämmelse som specifikt tar hänsyn till skillnaderna mellan staternas rättssystem när det gäller möjligheterna till hemskillnad, äktenskapsskillnad och annullering av äktenskap. Bestämmelsen i denna punkt 2 gäller alltså det som kallas "mål som har samband med varandra", och som skulle kunna kallas "falsk litispendens". Här föreskrivs att även om grunden och rättsföljden inte är samma leder två ansökningar från samma parter till en situation av "falsk litispendens" som gör det möjligt att tillämpa principen om "prior temporis". Till skillnad från punkt 1, som också omfattar föräldraansvar, har punkt 2 medvetet avgränsats till äktenskapsskillnad, hemskillnad och annulering av äktenskap.

I punkt 3 fastslås följderna av att den domstol vid vilken talan först väckts har fastställts vara behörig. Denna regel innehåller en generell bestämmelse, där det fastslås att den domstol vid vilken talan väckts senare skall avvisa ansökan till förmån för den förstnämnda. Den innehåller samtidigt en särskild bestämmelse om att käranden, om han så önskar, kan få den talan han väckt vid den andra domstolen prövad av den domstol som har fastställts som behörig därför att talan först väcktes där.

De första orden i punkt 3 andra stycket: "i detta fall", skall därför tolkas som att käranden endast när den domstol vid vilken talan väckts senare avvisar denna, har möjlighet att få denna sin talan prövad vid den domstol som har fastställts som behörig därför att talan först väckts där.

Avsnitt 4 - Interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder

Artikel 12

När det gäller regeln om interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder bör det sägas att denna inte omfattas av förordningens behörighetsregler i fråga om de förfaranden som ligger inom dess räckvidd utan grundar sig på tillämpning av nationell rätt. I regeln anges att de nämnda åtgärderna kan vidtas i en stat, även om det är domstolarna i en annan stat som har behörighet att döma i fallet. Denna artikel tillämpas endast i brådskande fall.

När det gäller innehållet i denna regel bör det påpekas att de interimistiska åtgärderna och säkerhetsåtgärderna, även om de vidtas i samband med förfaranden inom förordningens område och endast tillämpas i brådskande fall, berör såväl personer som egendom och följaktligen sträcker sig till områden som inte omfattas av förordningen, om åtgärderna är tillåtna enligt nationell rätt. De åtgärder som kan komma i fråga är mycket vidsträckta, eftersom de kan beröra både enskilda personer och deras egendom om de befinner sig i den stat där åtgärderna vidtas, något som är mycket nödvändigt när det gäller äktenskapsmål. I förordningen sägs ingenting om vilken slags åtgärder det gäller och inte heller om deras koppling till äktenskapsmål. Åtgärderna kan alltså därför påverka även frågor som inte ligger inom förordningens räckvidd. Åtgärdsbeslutet gäller emellertid inte längre när den behöriga myndigheten har meddelat sin dom på grundval av något av behörighetskriterierna i förordningen och denna dom omfattas av förordningens regler om erkännande och verkställighet. Andra åtgärder som rör frågor som undantagits från förordningens räckvidd kommer även fortsättningsvis att tillämpas tills ett lämpligt beslut fattas av en behörig domstol, t.ex. makars förmögenhetsförhållanden.

Den bestämmelse som återges i denna artikel får territoriella effekter endast i den stat där åtgärderna vidtas.

Kapitel III - Erkännande och verkställighet

Artikel 13 - Innebörden av begreppet dom

Bestämmelserna i denna artikel handlar om att avgränsa vad som menas med begreppet dom när det gäller erkännande och verkställighet. I detta syfte klargörs det i punkt 2, efter den allmänna definitionen i punkt 1, att bestämmelserna i avdelning III även skall tillämpas på förordnanden om rättegångskostnader samt fastställande av beloppen för sådana kostnader. I fråga om denna artikel bör det hållas i minnet att den även omfattar avgöranden från de myndigheter till vilka det hänvisas i artikel 1.2.

Begreppet dom avser endast positiva avgöranden, det vill säga de som leder till äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap.

När det gäller de avgöranden rörande föräldraansvar som omfattas av förordningens tillämpningsområde och som är underställda behörighetsreglerna i artikel 3 kan vissa positiva domar få negativa konsekvenser när det gäller föräldraansvaret för en annan person än den person till vars fördel domen utfärdades. Det står klart att en dom av en sådan art skall omfattas av förordningens tillämpningsområde.

Det åligger de nationella lagstiftningarna att precisera innebörden av åtgärder i fråga om "föräldraansvar".

När det gäller kostnaderna skall den princip som anges i artikel 38.1 beaktas.

För att ta hänsyn till de olika nationella systemen jämställs i punkt 3 "de handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar och som är verkställbara i en medlemsstat och de förlikningar som har ingåtts inför en domstol i ett pågående mål och som är verkställbara i den medlemsstat där förlikningen ingicks" med de domar till vilka det hänvisas i punkt 1 i artikeln i fråga.

Avsnitt 1 - Erkännande

Artikel 14 - Erkännande

I denna artikel fastställs principen om automatiskt erkännande som inte fordrar något av de förfaranden som avses artikel 13. Den viktigaste följden av detta automatiska erkännande är att det inte krävs något förfarande för att uppdatera civilståndshandlingar i en annan medlemsstat och att det är tillräckligt att det har meddelats en relevant lagakraftägande dom i en annan medlemsstat. Det handlar således inte om ett rättsligt erkännande utan om en motsvarighet till ett erkännande av registrering.

Artikel 14 innebär otvivelaktigt en viktig förändring för de europeiska medborgarna med tanke på att uppdatering av civilståndshandlingar är den form av verkställighet som oftast eftersträvas; tid och pengar kommer att sparas när förordningen har trätt i kraft eftersom civilståndshandlingar kommer att kunna uppdateras utan något annat avgörande.

Det bör uppmärksammas att det krävs att det handlar om ett lagakraftägande avgörande, det vill säga som inte kan angripas med något ordinärt rättsmedel enligt lagen i ursprungsstaten.

Artikel 15 - Skäl att vägra erkännande

I punkt 1 finns de skäl för icke-erkännande av domar som rör äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, medan punkt 2 innehåller skälen för icke-erkännande av domar som rör föräldraansvar och som har meddelats i äktenskapsmål. Anledningen till denna uppdelning grundar sig på att även om de båda slagen av domar har nära samband med äktenskapsmål så kan de ha meddelats av olika myndigheter i enlighet med den nationella fördelningen av behörigheter i ursprungsstaten. Ett annat skäl till uppdelningen är att föremålet för processen i äktenskapsmål och rörande föräldraansvar är så olika att skälen för icke-erkännande inte kan vara desamma i de båda fallen.

När det gäller icke-erkännande av domar som rör äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap är den främsta orsaken vanligtvis att ett erkännande uppenbart strider mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstaten. I detta fall måste man dessutom hålla i minnet att enligt artikel 18 i denna förordning får en dom inte omprövas i sak, att en utländsk dom enligt bestämmelsen i artikel 17 inte kan förvägras erkännande med hänvisning till att den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering på samma grunder samt att det i artikel 16.3 stadgas att ordre public-undantaget inte får tillämpas på bestämmelser om domstols behörighet.

I punkt 1 b regleras icke-erkännande av tredskodomar till följd av att svaranden inte har delgivits på rätt sätt och i så god tid att han har kunnat förbereda sitt svaromål. Enligt denna bestämmelse bör domen erkännas, vilket när allt kommer omkring är den normala följden av en välfungerande förordning, om svaranden otvetydigt har godtagit domen, t.ex. om denne har ingått ett nytt äktenskap.

Frågan om oförenligheten av det avgörande som är föremål för frågan om erkännande med andra avgöranden tas upp i två olika bestämmelser som återges i punkt 1 c respektive 1 d. Det krävs inte att målen avser samma sak.

Den första regeln berör domens oförenlighet med en annan dom som har meddelats mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande varvid det är likgiltigt om domen som meddelats i den sistnämnda medlemsstaten avgavs före eller efter ursprungsstatens dom.

I punkt d hänvisas till domens oförenlighet med en annan dom som antingen meddelats i en annan medlemsstat eller i en icke medlemsstat mellan samma parter och som uppfyller två villkor, nämligen

a) att den har meddelats tidigare, och

b) att den uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

I punkt 2 finns skälen för icke-erkännande när det gäller domar som rör föräldraansvar, förstådda i en vid mening och följaktligen omfattande inte bara domstolsavgöranden utan också alla typer av avgörande som fattats av olika myndigheter under förutsättning att de har samband med äktenskapsskillnad.

Det handlar här om grunderna för rättsordningen som även nämns i punkt 2 a: ett uppenbart stridande mot grunderna för rättsordningen räcker inte för att vägra erkännande utan att det även är nödvändigt att vid övervägandet kumulativt ta hänsyn till barnets bästa. Fallet tredskodom, som tas upp i 2 c, skall tillämpas med beaktande av de kommentarer som gjorts till punkten 1 b i samma artikel.

Det faktum att barnet inte givits möjlighet att komma till tals eller att en person som hävdar att domen hindrar honom att utöva sitt föräldraansvar inte fått möjlighet att yttra sig utgör även det ett skäl för icke-godkännande (punkt d)) .

Under 2 e och 2 f slutligen ingår som skäl för icke-erkännande oförenlighet med en annan dom och det fastställs olika regler beroende på om den domen har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande eller om den har meddelats i en annan medlemsstat eller i den icke medlemsstat där barnet har sitt hemvist. Eftersom det enbart handlar om föräldraansvar måste oförenligheten hos den dom som erkännandefrågan rör, avse ett avgörande som har meddelats senare eftersom tidigare meddelade avgöranden skall ha beaktats när den nu aktuella domen beslutades. Syftet är att undvika den motsägelse som t.ex. skulle kunna uppstå mellan en dom på äktenskapsskillnad och vårdnad meddelad i en annan medlemsstat och en dom som meddelats i erkännandestaten som fastställt att faderskap inte föreligger.

Artikel 16 – Förbud mot omprövning av den ursprungliga domstolens behörighet

Den rättsliga instans där domen görs gällande får inte ompröva behörigheten för domstolen i ursprungsstaten och inte heller använda sig av ordre public-undantaget i förhållande till behörighetsreglerna i artiklarna 2-8.

Artikel 17 - Olikheter i gällande lagstiftning

Denna bestämmelse står i förbindelse med innehållet i art. 15.1 a. Den svarar mot den oro som uttryckts av medlemsstater vars nationella materiella rätt är mer tolerant när det gäller beviljande av äktenskapsskillnad, för att de avgöranden som meddelats av deras domstolar inte skall erkännas i en annan medlemsstat på grund av att skälen för äktenskapsskillnad inte omfattas av den nationella lagstiftningen i den stat som begäran om erkännande riktas till. Den utgör alltså en begränsning mot ett godtyckligt användande av ordre public-undantaget.

"Lagstiftningen" i den medlemsstat där domen görs gällande avser såväl bestämmelser i nationell rätt som internationellt privaträttsliga bestämmelser.

Artikel 18 - Förbud mot omprövning i sak

Artikeln innefattar den traditionella regeln om förbud mot omprövning i sak vid erkännande eller verkställighet. Bestämmelsen är nödvändig för att meningen med exequaturförfarandet inte skall förvridas, då syftet ju inte är att domaren i erkännandestaten än en gång skall besluta om det som domaren i ursprungsstaten redan har beslutat.

Syftet med bestämmelsen är att inte medge att åtgärderna omprövas i exequaturförfarandet men i inget fall kan den medföra en låsning av dessa åtgärder.

Grundprincipen är alltså att åtgärderna inte får omprövas i erkännandestaten. Dock kan förändrade omständigheter medföra att skyddsåtgärderna måste omprövas, vilket ofta sker då i situationer som i viss mån är långsiktiga men där det ändå krävs vissa ändringar genom den myndighet som är behörig i mål om föräldraansvar.

Artikel 19 - Vilandeförklaring av mål

Det gäller en bestämmelse som bör sättas i samband med bestämmelserna i artikel 14.2, enligt vilka automatiskt erkännande och framför allt uppdatering av civilståndshandlingar får ske utan att något förfarande krävs under förutsättning att beslutet i ursprungsstaten inte kan överklagas enligt lagstiftningen i den staten.

I detta fall får den domstol i en medlemsstat där det görs gällande att en dom skall erkännas, förklara målet vilande om ändring av den ursprungliga domen har sökts genom anlitande av ordinära rättsmedel. Beträffande vilandeförklaring vid verkställighet, se artikel 27.

Avsnitt 2 - Verkställighet

Artikel 20 - Verkställbara domar

I denna bestämmelse föreskrivs att en dom som har meddelats i en medlemsstat måste ha förklarats vara verkställbar för att den skall kunna verkställas i en annan medlemsstat. Det handlar således endast om att, på ansökan av part, de domstolar som det hänvisas till beslutar om verkställbarhet i den stat som ansökan riktar sig till, vilket de endast kan vägra att göra av de skäl som anges i artiklarna 15 och 16. Åtgärderna för erkännande är tillräckliga för äktenskapsmål med hänsyn till förordningens begränsade räckvidd och det faktum att erkännandet omfattar ändringen av handlingar om civilstånd. Bestämmelser om verkställbarhet är däremot nödvändiga när det gäller föräldraansvaret för ett gemensamt barn.

"Part" när det gäller ansökan är inte endast makarna eller barnen utan även offentliga myndigheter (åklagarmyndigheten eller liknande) i de stater där detta är möjligt.

I denna bestämmelse handlar det enbart om att förklara verkställigheten av en dom om föräldraansvar som meddelats i en annan stat möjlig, eftersom själva verkställigheten i strikt mening regleras av varje stats nationella lag. Så snart som en dom har förklarats vara verkställbar i en stat regleras således det konkreta verkställandet av den statens nationella lag.

Genom de bestämmelser som följer avser man att inrätta ett för samtliga medlemsstater gemensamt förfarande för att få en dom förklarad verkställbar, och på så sätt ersätta de bestämmelser i detta avseende som finns i de nationella rättsordningarna eller i andra konventioner.

Artikel 21 - Lokala domstolars behörighet

Denna artikel är uppdelad på tre punkter så att den typ av myndighet som har internationell behörighet för verkställigheten behandlas i den första och den territoriellt behöriga domstolen inom staten åsyftas i de båda följande. Det rör sig om bestämmelser som är tillämpliga såväl på erkännande, genom artikel 14.3, som på verkställighet. Bestämmelsen syftar till att underlätta unionsmedborgarnas tillvaro genom att de från början vet vilka domstolar de skall vända sig till.

I punkt 1 räknas de myndigheter upp som har internationell behörighet för verkställighet. I den lösning som valts görs åtskillnad mellan ansökan om verkställighet och ansökan om erkännande.

Således fastställs i första hand det som utgör den allmänna regeln, det vill säga den som gäller en ansökan om exequatur. Enligt punkt 2 a skall hemvistet för den person som verkställigheten begärs mot eller hemvistet för det berörda barnet vara avgörande för vilken domstol som skall vara territoriellt behörig. Det konstaterades dock att det kan finnas fall då varken hemvistet för den person som verkställigheten begärs mot eller barnets hemvist återfinns i den medlemsstat där verkställigheten begärs, i vilket fall, enligt punkt 2 b, ansökan skall ges in till domstolen på den ort där verkställighet skall ske.

I det andra fallet däremot, det vill säga åtgärder för att få till stånd erkännande eller icke-erkännande av ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat, skall frågan i enlighet med punkt 3 avgöras enligt den nationella lagen i den stat där ansökan sker.

Artikel 22 - Verkställighetsförfarande

I denna och följande artiklar regleras olika aspekter av det som rör förfarandet vid ansökan om verkställighet av avgöranden.

En av parterna initierar förfarandet, som är gemensamt, vilket innebär att samma snabba, enkla förfarande kommer att tillämpas i samtliga medlemsstater, vilket otvivelaktigt är en fördel. I denna bestämmelse behandlas hur sökanden skall gå till väga.

I första hand anges att förfarandet vid ansökan regleras av lagen i den stat där verkställighet begärs (punkt 1). Detta innebär att den nationella lagen avgör vilka uppgifter som ansökan skall innehålla, antalet exemplar som skall överlämnas till domstolen, den myndighet som ansökan skall ges in till, det språk, i förekommande fall, som ansökan skall vara avfattad på och även när det gäller frågan om huruvida medverkan av advokat eller av annan företrädare eller ombud krävs.

Likaså fastställs (punkt 2) att det är nödvändigt att uppge en delgivningsadress eller att utse ett ombud i saken inom den domstols domkrets där ärendet anhängiggörs. Denna bestämmelse är av intresse såväl i samband med att sökanden underrättas om beslutet (artikel 24) som i samband med en överprövning av avgörandet som medger verkställighet, vilken prövning är av kontradiktorisk karaktär (artikel 26).

I punkt 3 anges slutligen att det krävs att de handlingar som anges i artiklarna 33 och 34 bifogas.

Artikel 23 -Domstolens avgörande

I punkt 1 fastslås att exequatur-förfarandet är ensidigt, ex parte, och att därför möjligheten att höra den person mot vilken verkställighet begärs inte föreligger, inte ens i undantagsfall, då detta systematiskt skulle förvandla det ensidiga förfarandet till en kontradiktatorisk process. Rätten att gå i svaromål respekteras, eftersom den person som är föremål för ett beslut som medger verkställighet har möjlighet att överklaga beslutet.

Domstolen skall enbart avgöra verkställbarhetsfrågan, utan att det därvid är möjligt att pröva vårdnadsåtgärderna: bestämmelsen i artikel 39 utgör ett hinder för detta. Domstolen skall fatta sitt beslut "snarast", utan att det har bedömts vara lämpligt att fastställa en frist för detta, eftersom det skulle saknas påföljd vid uraktlåtenhet, bortsett från att en sådan frist inte förekommer i rättegångar. Eftersom den allmänna regeln är att verkställighet beviljas, på grundval av det ömsesidiga förtroende som skapas genom utgångspunkten att samtliga domstolar i gemenskapen antas ha tillämpat förordningen på ett riktigt sätt, kan det ensidiga och snabba förfarandet upprätthållas eftersom det för problematiska fall finns de överklagandemöjligheter som anges i de senare artiklarna i förordningen. Denna första bestämmelse innebär att en ansökan enbart får avslås av de skäl som anges i artiklarna 15 och att omprövning inte får ske i sak (punkt 3).

Artikel 24 -Underrättelse om ett avgörande

I artikeln fastställs att sökanden skall underrättas i enlighet med lagen i den stat där verkställighetsfrågan uppkommer. Denna bestämmelser visar vikten av att delgivningsadressen uppges eller av att ett ombud i saken utses (se artikel 22) och har följder för de möjligheter att överklaga som anges i de artiklar som följer.

Artikel 25 - Ändring av avgöranden som medger verkställighet

I denna artikel anges möjligheten för motparten att överklaga avgörandet.

Eftersom förordningen normalt leder till att verkställbarhet beviljas, är det logiskt att fristen för överklagande är kort, endast en månad (punkt 1). Om motparten bor i en annan stat än den där avgörandet om verkställbarhet meddelades skall fristen vara två månader och löpa från den dag då avgörandet delgavs honom, antingen personligen eller till delgivningsadressen. Denna frist får inte förlängas på grund av långt avstånd.

Artikel 26 - Instansordning och rättsmedel

Punkt 1 innehåller en förteckning över de domstolar vid vilka ändring av avgörandet om verkställighet kan begäras. I detta fall är förfarandet kontradiktoriskt i motsats till när det gäller ansökan och det ursprungliga avgörandet som är av ensidig karaktär. I detta sammanhang bör det understrykas att det enda krav som anges i förordningen är att ändringsförfarandet skall vara kontradiktoriskt, i motsats till vid det första avgörandet som avgörs genom ensidigt förfarande. När det gäller denna fråga måste hänsyn särskilt tas till de språkliga skillnaderna så att uttrycket "kontradiktorisk" under inga omständigheter jämställs med uttrycket "tvistigt". I några stater har nämligen uttrycket förutom betydelsen "kontradiktorisk" även betydelsen "tvistigt", medan detta inte är fallet i andra stater. Även om förfarandet alltid måste vara kontradiktoriskt skall det alltså avgöras genom nationell lag om det kontradiktoriska förfarandet vid överklagandet skall medföra att frågan skall behandlas som tvistig eller inte, på samma sätt som det är rättegångsstatens lag som reglerar förfarandet (lex fori regit processum).

Mot det avgörande som meddelats med anledning av begäran om ändring finns det ingen annan typ av överklagande än kassation eller andra överklaganden av sistahandskaraktär i de stater där kassation inte förekommer. Syftet med att på detta vis begränsa möjligheterna att överklaga är att uppnå att onödiga överklaganden, som kan vara fördröjningsmanövrer utan skälig grund, undviks. Det handlar kort sagt om att bevara syftet med förordningen vilket är att underlätta den fria rörligheten för domar.

Artikel - 27 Vilandeförklaring av mål

Det kan inträffa att en dom är verkställbar i ursprungsstaten trots att domen redan har överklagats eller tidsfristen för överklagande ännu inte har löpt ut. Under dessa förhållanden vill man undvika att försvåra den situation som uppstår om avgörandet förklaras vara verkställbart. Därför fastställs genom denna bestämmelse möjligheten, men inte skyldigheten, för den domstol som handlägger en begäran om ändring av exequaturbeslutet att förklara ärendet vilande om överklagandet i ursprungsstaten inte är avgjort eller om tidsfristen för överklagande inte har löpt ut. Denna vilandeförklaring kan endast medges på begäran av den part som har begärt ändring.

För vilandeförklaring av erkännande, se kommentarer artikel 19.

Artikel 28 - Ändring av beslut om vägrad verkställighet

På samma sätt som ändringsförfarandet regleras för de fall då verkställighet har medgivits, finns det en möjlighet för sökanden att begära ändring då verkställigheten har vägrats, och i punkt 1 återfinns en förteckning över de myndigheter som är behöriga att behandla ändringsbegäran. Men i motsats till i det förra fallet fastställs i detta fall ingen tidsfrist för ändringsbegäran. Skälet till detta är att om sökandens ansökan har avslagits, har denne rätt att överklaga när han finner det lämpligt och kan, till exempel eftersom han behöver få fram relevanta handlingar. Ännu en gång färgar syftet med förordningen de skilda tillvägagångssätten: den normala följden är att domen verkställs och att det följaktligen, efter det första snabba avgörandet genom ensidigt förfarande, måste finnas möjligheter att nå detta syfte.

Förfarandets kontradiktoriska karaktär och skyddet för den part mot vilken verkställigheten har begärts medför att det i punkt 2 fastställs att motparten skall underrättas om avgörandet och att bestämmelserna i artikel 10 (prövning av frågan om målet kan tas upp) skall tillämpas om motparten underlåter att gå i svaromål, oavsett om denne bor i en medlemsstat eller inte.

Artikel 29 - Överklagande av avgörande om ändring av beslut om vägrad verkställighet

På samma sätt som i artikel 26.2 finns det enbart de angivna begränsade möjligheterna till överklagande av det avgörande som meddelas med anledning av en begäran om ändring.

Artikel 30 - Verkställighet till viss del

Denna artikel handlar om två olika frågor.

I punkt 1 behandlas det fall då beslutet omfattar skilda yrkanden, och verkställighet inte kan medges för alla. I ett sådant fall skall domstolen bevilja verkställighet enbart för ett eller flera av dem.

Det andra fallet, i punkt 2, syftar på möjligheten att sökanden begär att en dom endast verkställs delvis.

Artikel 31 - Rättshjälp

Här fastställs att om sökanden åtnjutit någon form av rättshjälp helt eller delvis i ursprungsstaten, skall sökanden åtnjuta sådan hjälp även i den stat där han begär verkställighet, på det gynnsammaste och mest omfattande sätt som erkänns i den staten.

Artikel 32 - Säkerhet, borgen eller deposition

Beträffande den part som i en medlemsstat begär erkännande eller verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat används i denna artikel den traditionella principen om dispens från varje slags borgen eller deposition (cautio judicatum solvi).

Avsnitt 3 - Gemensamma bestämmelser

Artikel 33 - Handlingar

I punkt 1 anges de handlingar som skall ges in i samtliga fall både för att ansöka om att en dom skall erkännas eller verkställas och för att ansöka om att så inte skall ske. Det gemensamma för samtliga fördrag om verkställighet är kravet på en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet skall kunna fastställas enligt "locus regit actum"-regeln, det vill säga lagen på den ort där domen har avkunnats. I förekommande fall skall en handling ges in som visar att sökanden har åtnjutit rättshjälp i ursprungsmedlemsstaten.

Punkt 2 avser de handlingar som skall ges in i de fall då det rör sig om tredskodom. Således måste den som ansöker om erkännande eller verkställighet på föreskrivet sätt visa att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgivits eller, om det gäller en dom på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, visa upp en handling av vilken det framgår att svaranden otvetydigt har godkänt domens innehåll.

Punkt 2 b är avfattad så att den överensstämmer med artikel 15.1 b och 15.2 c.

I punkt 3 anges slutligen den handling, förutom dem som anges i punkterna 1 och 2, som skall ges in för uppdatering av civilståndshandlingar. Med hänsyn till att folkbokföringens uppgifter betraktas som auktoritativa, krävs för uppdatering av civilståndshandlingar att en handling ges in som visar att överklagande inte längre kan ske enligt lagen i ursprungsstaten.

Artikel 34 - Andra handlingar

Förutom de handlingar som krävs enligt artikel 33 krävs att den part som ansöker om verkställighet visar att avgörandet är verkställbart och att det har delgivits, enligt ursprungsstatens lag.

Artikel 35 - Avsaknad av handlingar

I denna artikel anges möjligheter att uppfylla kravet att lämna in handlingar genom att en tidsfrist anges för detta, genom att likvärdiga handlingar godtas eller genom att sökanden befrias från skyldigheten att lämna in handlingar om domstolen bedömer att situationen ändå är tillräckligt tydlig (till exempel då handlingar förstörts). Denna möjlighet föreskrivs dock enbart när det gäller handlingar som krävs enligt artikel 33.1 b och 33.2 men inte enligt artikel 33.3 om uppdatering av civilståndshandlingar. Kopian av domen i fråga är således alltid nödvändig.

Denna bestämmelse skall sättas i samband med bestämmelsen i artikel 22 om följderna av att de handlingar som krävs enligt de nämnda artiklarna inte bifogas en ansökan om verkställbarhet. En domstol kan avvisa en ansökan om, trots mekanismerna för att komplettera handlingarna, de inlämnade handlingarna är otillräckliga och domstolen inte lyckas få de upplysningar den önskar.

Den förenkling som är syftet med förordningen bekräftas av att översättning krävs endast om den behöriga myndigheten begär en sådan. I sådana fall kan dessutom översättningen bestyrkas av en person som är behörig till detta i vilken som helst av medlemsstaterna, inte nödvändigtvis i ursprungsstaten eller den stat som ansökan riktar sig till.

Artikel 36 - Legalisering eller annat liknande förfarande

Det uteblivna kravet på legalisering eller annat liknande förfarande gäller de dokument som nämns i artiklarna 33, 34 och 35.2 samt i förekommande fall i fråga om en fullmakt för ombud i saken, som denne skall förebringa vid verkställighetsförfarandet.

Kapitel IV - Övergångsbestämmelser

Artikel 37

Den allmänna regeln är att förordningen enbart tillämpas på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar som har upprättats och på förlikningar som har ingåtts inför rätta efter förordningens ikraftträdande.

Då det är fråga om en förordning äger detta rum vid samma tidpunkt i ursprungsstaten och den stat som ansökan riktar sig till.

Dock föreskrivs möjligheten att en dom medges verkställbarhet enligt bestämmelserna i förordningen även om det rättsliga förfarandet inletts innan förordningen trätt i kraft, men under förutsättning att de behörighetsregler som tillämpats av domaren i ursprungsstaten överensstämmer med de regler som anges i avdelning II eller i en konvention som gällde mellan de båda staterna då målet eller ärendet anhängiggjordes.

Omnämnandet av tillämpningen av behörighetsregler som "överensstämmer med de regler som anges i avdelning II" innebär att i detta fall domstolen i den stat där frågan om erkännande eller verkställighet uppkommer skall pröva behörigheten för domstolen i ursprungsstaten, eftersom svaranden inte kunde få behörighetsfrågan prövad i ursprungsstaten på grundval av förordningen.

Det bör påpekas att artikel 37 inte gäller i en situation då domen har avkunnats före förordningens ikraftträdande, även om de behörighetsregler som tillämpats av domaren i ursprungsstaten överensstämmer med de regler som anges i avdelning II. Om erkännandet av en sådan dom omfattas av en bilateral eller multilateral konvention, gäller reglerna i artikel 40.2.

Kapitel V - Allmänna bestämmelser

Artikel 38 - Förhållandet till andra konventioner

I punkt 1 i artikeln återfinns den allmänna regeln att denna förordning ersätter befintliga bilaterala eller multilaterala konventioner mellan medlemsstaterna. Det ges dock ingen förteckning över konventionerna på området. Skälet är att denna förordning är grundläggande för de områden som den omfattar (artikel 1), i förhållande till andra konventioner.Fallet med konventioner vars innehåll delvis överlappar förslaget till förordning behandlas i artiklarna 39 och 40.

Finland och Sverige är parter i konventionen av den 6 februari 1931 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmyndarskap. Denna konvention ändrades senast genom en överenskommelse som antogs i Stockholm 1973. Som ett resultat av den politiska överenskommelse som nåddes i december 1997 inom Europeiska unionen hänför sig artikel 38.2 till denna speciella situation och därigenom får de nordiska medlemsstaterna möjlighet att fortsätta att tillämpa den nordiska konventionen i sina inbördes förbindelser. Villkoren i denna artikel måste emellertid uppfyllas.

Enligt artikel 38.2 a i denna förordning har varje nordisk medlemsstat rätt att förklara att den nordiska konventionen från 1931 helt eller delvis skall gälla i deras inbördes förbindelser i stället för bestämmelserna i denna förordning.

I b bekräftas principen om icke-diskriminering. Formuleringen är ett förtydligande, eftersom artikel 6 i EG-fördraget gäller för alla områden som omfattas av fördraget och därmed de frågor som behandlas i förordningen. Kontrollen av att denna princip följs är automatiskt en del av EG-domstolens behörighetsområde.

Enligt kommissionen är det nödvändigt för de medlemsstater som önskar utnyttja denna möjlighet att bekräfta ordalydelsen i den förklaring som bifogats konventionen och som återges i fotnot (29)

(29) Förklaring som skall bifogas konventionen av någon av de nordiska medlemsstater som har rätt att avge en förklaring enligt artikel 38.2.

Bestämmelsen i c syftar till att säkerställa att kriterierna för behörighet i varje framtida avtal mellan de nordiska medlemsstaterna rörande de frågor som ingår i förordningen kommer att vara i linje med bestämmelserna i den.

En dom som meddelas i en nordisk medlemsstat enligt den internordiska konventionen skall erkännas och verkställas även i de övriga medlemsstaterna i enlighet med reglerna i avdelning III i denna förordning, såvida det kriterium för behörighet som använts av den nordiska domstolen motsvarar något av de kriterier som anges i avdelning II i denna förordning.

De berörda staterna skall anmäla avtalen liksom eventuella ändringar eller uppsägningar av dessa till kommissionen.

Möjligheten att bibehålla denna särskilda ordning kommer att omprövas på grundval av den rapport som skall läggas fram av kommissionen (artikel 45).

Artikel 39 - Förhållandet till vissa multilaterala konventioner

Denna bestämmelse anger förordningens företräde framför andra internationella konventioner som medlemsstaterna är parter i, i den utsträckning som dessa gäller frågor som regleras genom förordningen.

Företrädet för denna förordning och följaktligen den obligatoriska tillämpningen av den gentemot andra texter framgår av den fastställda texten.

Beträffande de konventioner som anges i denna artikel bör det påpekas att samtliga medlemsstater inte är parter i samtliga dessa konventioner och att det faktum att konventionerna tas med i artikeln inte innebär en rekommendation till medlemsstaterna att tillträda dessa konventioner. Bestämmelsen anger helt enkelt förhållandet mellan den här konventionen och andra konventionstexter.

Artikel 40 - Tillämpningens räckvidd

Artikeln innehåller en regel om rättsverkan av de internationella konventioner som nämns i artikel 38.1 och artikel 39 såväl på de områden på vilka denna förordning inte är tillämplig (punkt 1), som på de avgöranden som meddelats före denna förordnings ikraftträdande (punkt 2), utan att i det sistnämnda fallet någon övergångsregel fastställs, utan att det påverkar artikel 37, som gör det möjligt att enligt denna förordning erkänna avgöranden om de meddelats till följd av behörighet som motsvarar förordningens.

Artikel 41 – Överenskommelser mellan medlemsstater

I artikel 41 sammanförs bestämmelserna i artikel 38.3 och artikel 41 i konventionen. I punkt 1 anges att två eller flera medlemsstater kan sinsemellan ingå avtal för att komplettera denna förordning eller underlätta dess tillämpning. Denna möjlighet att anta praktiska tillämpningsbestämmelser gäller i den mån det inte finns gemenskapsregler.

Utnyttjandet av denna möjlighet övervakas av kommissionen: en kopia av utkasten till avtal i fråga skall tillställas kommissionen, liksom eventuella ändringar eller uppsägningar. Avtal som syftar till att komplettera förordningen får av naturliga skäl inte avvika från bestämmelserna i avdelning II och III.

Artikel 42- Fördrag med Heliga stolen

I denna artikel behandlas avtal som slutits med tredje part, närmare bestämt de kyrkliga domstolarnas exklusiva behörighet att upplösa konkordatäktenskap. Portugal skulle bryta mot sina internationella åtaganden enligt konkordatet om landet skulle tvingas tillämpa bestämmelserna i artikel 2 och följande och ge civila domstolar behörighet att upplösa portugisiska konkordatäktenskap.

Skyddet för konkordatet enligt artikel 42.1 ger Portugal därför möjlighet att vägra att erkänna en sådan behörighet och därmed sådana domar på annullering av nämnda äktenskap som dessa domstolar eventuellt kan komma att meddela.

Dessutom skall enligt artikel 42.2, domar på annullering som meddelats enligt konkordatets och den portugisiska civillagens bestämmelser erkännas i övriga medlemsstater så snart som de getts giltighet av den portugisiska rättsordningen.

Situationen i Portugal är annorlunda än den i Spanien och Italien, där de kyrkliga domstolarnas behörighet för annullering inte är exklusiv utan delad och det finns ett särskilt förfarande för godkännande i den civila rättsordningen. Detta är skälet till att omnämnandet av dessa konkordat förs in under en annan punkt, där det fastställs att samma ordning för erkännande gäller för avgörandena, även om det inte finns exklusiv behörighet.

I Spaniens fall gäller avtalet med Heliga stolen av den 3 januari 1979 om rättsliga frågor. De civila domstolarna har behörighet för hemskillnad och äktenskapsskillnad. Efter det att 1978 års konstitution trädde i kraft försvinner de kyrkliga domstolarnas exklusiva behörighet, och en alternativ behörighet för de civila och de kyrkliga domstolarna finns kvar, vilket innebär att den civilrättsliga verkan erkänns. I dessa fall skall man, förutom det nämnda avtalet från 1979, beakta artikel 80 i civillagen och den andra tilläggsbestämmelsen i lag 30 av den 7 juli 1981, genom vilken äktenskapsförordningen i civillagen ändras och förfarandet vid mål om annullering, hemskillnad och äktenskapsskillnad fastställs. Dessa bestämmelser får följande konsekvenser:

1) Domar och avgöranden enligt kanonisk rätt har civilrättslig verkan enbart om båda parter samtycker eller ingen av parterna motsätter sig detta.

2) Förutsatt att ingen motsätter sig detta, är det den ordinarie domaren som beslutar huruvida domen enligt kanonisk rätt har civilrättslig verkan eller inte, och om domen har civilrättslig verkan verkställer han domen enligt vad som föreskrivs i civillagen om skälen till annullering och upplösning.

3) Skälen till annullering i den kanoniska rätten sammanfaller inte med skälen till annullering i den civila lagstiftningen. På grund av detta kan domar enligt kanonisk rätt ha verkan i den civila rättsordningen enbart om de "överensstämmer med den civila lagstiftningen".

4) I artikel 80 i civillagen hänvisas till artikel 954 i civilprocesslagen om villkoren för verkställande av utländska domar. Hänvisningen bör tolkas så att den gäller då en svarande underlåter att inställa sig eller tredskas. Ytterst är således den grundläggande frågan huruvida någon av parterna har motsatt sig en ansökan om att domarna och avgörandena enligt kanonisk rätt om annullering av äktenskap skall ha civilrättslig verkan.

Genom avtalet av den 18 februari 1984 mellan Heliga stolen och Republiken Italien ändrades Laterankonkordatet av den 11 februari 1929. I artikel 8.2 i detta avtal föreskrivs att exekutoriska domar om annullering av äktenskap som meddelas av kyrkliga domstolar skall ha verkan i Italien genom beslut i behörig Corte d'appello (appellationsdomstol) under förutsättning att

a) den kyrkliga domaren är behörig att handlägga målet om det gäller ett äktenskap som ingåtts i enlighet med de krav som anges i samma artikel,

b) parterna har tillförsäkrats rätten att framträda och försvara sig vid rättegången i den kyrkliga domstolen, i enlighet med grundläggande principer i italiensk lag, och

c) de övriga villkor uppfylls som krävs enligt italiensk lag för att de utländska domarna skall kunna förklaras ha verkan. Även om artiklarna 796 och följande i Codice di Procedura Civile upphävdes genom lag, av den 31 maj 1995, nr 218, om reform av det italienska systemet när det gäller internationell privaträtt (art. 73) är det i praktiken så att i kraft av artikel 2 (internationella konventioner) är nämnda artiklar fortfarande i kraft när det gäller erkännande av kyrkliga beslut om annullering av äktenskap.

Artikel 43 - Medlemsstater med två eller flera rättssystem

Det gäller att för dessa fall finna kompletterande kriterier för att fastställa den territoriella enheten. Dock tas endast de kriterier med som syftar på samband som omfattas av denna förordning.

Kapitel VI Slutbestämmelser

Artikel 44 - Omprövning

Denna bestämmelse är ny i förhållande till konventionen. Enligt artikel 211 i EG-fördraget är det kommissionen som övervakar tillämpningen av förordningen. Efter en femårsperiod kan kommissionen lägga fram förslag till ändringar mot bakgrund av sin rapport om tillämpningen av förordningen, i synnerhet avseende undantagsbestämmelser (artiklarna 38 och 42) och sådana tillämpningsavtal mellan medlemsstaterna som avses i artikel 41 (i förekommande fall).

Artikel 45 - Ändring av instansordning och rättsmedel

Ändring av instansordningen är en fråga om genomförandet av förordningen. Med tanke på hur motsvarande bestämmelse i konventionen är utformad, har rådet här självt behållit de direkta genomförandebefogenheterna som ett undantag till den allmänna regeln i artikel 202 i EG-fördraget. Kommissionen är naturligtvis villig att ta emot meddelanden om eventuella förändringar och att låta offentliggöra den i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 46 - Ikraftträdande

Denna bestämmelse är ny i förhållande till konventionen.

I artikeln anges när förordningen träder i kraft, i enlighet med artikel 254 i fördraget.

Förslag till RÅDETS FÖRORDNING (EG) om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 61 c i detta,

med beaktande av kommissionens förslag (30),

(30) EGT C

med beaktande av Europaparlamentets yttrande (31),

(31) EGT C

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (32), och

(32) EGT C

av följande skäl:

(1) Unionen har som mål att bevara och utveckla ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer säkerställs. I syfte att gradvis upprätta ett sådant område skall gemenskapen bland annat besluta om åtgärder på området för civilrättsligt samarbete som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.

(2) En väl fungerande inre marknad kräver att den fria rörligheten för civilrättsliga domar förbättras och påskyndas.

(3) Detta område omfattas av det civilrättsliga samarbetet enligt artikel 65 i fördraget.

(4) Olikheterna mellan olika nationella regler i fråga om domstolsbehörighet och erkännande av domar försvårar den fria rörligheten för personer och skapar hinder för en väl fungerande inre marknad. Det är därför lämpligt att anta bestämmelser som gör det möjligt att göra reglerna om domstols behörighet i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar mer enhetliga och därmed förenkla förfarandena och få till stånd ett snabbt och enkelt erkännande och verkställandet av domar.

(5) I överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen och proportionalitets-principen såsom de kommer till uttryck i artikel 5 i fördraget kan målen för detta direktiv inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna och kan därför bättre uppnås på gemenskapsnivå. Detta direktiv begränsas till vidtagandet av minsta antal åtgärder för att dessa mål skall kunna uppnås och går inte utöver vad som är nödvändigt för detta ändamål.

(6) Rådet enades genom en akt av den 28 maj 1998 (33) om en konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och rekommenderade medlemsstaterna att ansluta sig till denna enligt sina respektive konstitutionella regler. Denna konvention trädde inte i kraft. Det är viktigt att bygga vidare på konventionen. I denna förordning återges alltså till största delen sakinnehållet i denna.

(33) EGT C 221, 16. 7. 1998, s. 1.

(7) För att uppnå målet om fri rörlighet för domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar inom gemenskapen är det nödvändigt och lämpligt att det gränsöverskridande erkännandet av domstolsbehörighet och av domar i mål om upplösning av äktenskap och om ansvar för gemensamma barn regleras genom en gemenskapsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig.

(8) Tillämpningsområdet för denna förordning bör avse "civilrättsliga förfaranden" och andra, icke-judiciella, förfaranden som är tillåtna i äktenskapsmål i vissa stater, dock inte förfaranden av rent religiös natur. Det bör därför anges att uttrycket "domstol" omfattar de myndigheter, judiciella eller ej, som är behöriga i äktenskapsmål.

(9) Denna förordning bör endast omfatta förfaranden för upplösning eller annullering av det äktenskapliga bandet i egentlig mening och därav följer att erkännande av domar inte avser frågor om skulden till äktenskapets upplösning, makarnas förmögenhet, underhållsplikt och andra eventuella åtgärder som är förenade därmed, även om de har samband med de förfaranden som nämns ovan.

(10) Vid förfaranden om föräldraansvar som har nära anknytning till förfaranden om äktenskapsskillnad, hemskillnad och anullering av äktenskap är de barn som berörs gemensamma barn. Själva begreppet "föräldraansvar" skall preciseras i nationell rätt i den medlemsstat där frågan om föräldraansvar prövas.

(11) De kriterier för behörighet som införts grundar sig på principen att det skall finnas en verklig anknytning mellan den berörde och den medlemsstat som utövar behörigheten. Beslutet om att införa vissa kriterier motiveras av att dessa redan finns i olika nationella rättsordningar och att de accepteras av övriga medlemsstater.

(12) En av de risker som måste beaktas när det gäller skyddet av gemensamma barn vid kris i äktenskapet, är att en av föräldrarna för bort barnet till ett annat land. Därför behålls det lagliga hemvistet som behörighetskriterium för de fall då det faktiskt har skett en förändring av hemvistet till följd av ett olagligt bortförande eller ett olagligt kvarhållande.

(13) Begreppet dom avser endast positiva beslut, det vill säga de som har lett till äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap. Sådana handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) i ursprungsmedlemsstaten och som är verkställbara där jämställs med de beslut som definierats ovan.

(14) Erkännande och verkställande av domar som meddelats av medlemsstaternas behöriga domstolar bör vila på principen om ömsesidigt förtroende. Därför har grunderna för att vägra erkänna domar reducerats till ett minimum. Det måste dock finnas möjligheter till överklagande för att säkerställa respekten för rättsordningens grunder (l'ordre public) i den mottagande medlemsstaten och för svarandens och berörda parters rättigheter för att undvika att domar som är oförenliga erkännas.

(15) Den mottagande medlemsstaten bör inte få ompröva domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten eller beslutet i sakfrågan.

(16) Det bör inte krävas något förfarande för att uppdatera civilståndshandlingar i en medlemsstat efter det att ett slutligt avgörande i det avseendet har meddelats i en annan medlemsstat.

(17) Bestämmelserna i konventionen från 1931 som slutits av de nordiska länderna bör kunna tillämpas med de begränsningar som framgår av denna förordning.

(18) Spanien, Italien och Portugal har ingått konkordatet innan dessa frågor infördes i fördraget, och det bör undvikas att dessa medlemsstater bryter mot sina internationella åtaganden i förhållande till Heliga stolen.

(19) Medlemsstaterna bör ha frihet att sinsemellan avtala om tillämpningen av förordningen om gemenskapsbestämmelser saknas.

(20) Rådet förbehåller sig rätten att på begäran av en berörd medlemsstat besluta om ändringar i förteckningen över behöriga domstolar.

(21) Kommissionen bör senast fem år efter ikraftträdandet av denna förordning granska tillämpningen av förordningen för att vid behov föreslå nödvändiga ändringar.

(22) Enligt artiklarna 1 och 2 i protokollen om Förenade kungarikets och Irlands respektive Danmarks ställning deltar dessa länder inte i antagandet av denna förordning. Den är således inte bindande för Förenade kungariket, Irland och Danmark och skall inte tillämpas på dessa länder.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

KAPITEL I

TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Artikel 1

1. Denna förordning skall tillämpas på

a) civilrättsliga förfaranden om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap,

b) civilrättsliga förfaranden om föräldraansvar för makarnas gemensamma barn i samband med ett sådant förfarande som avses i a.

2. Andra förfaranden som officiellt erkänns i en medlemsstat skall betraktas som likvärdiga med rättsliga förfaranden. Uttrycket "domstol" omfattar samtliga behöriga myndigheter i medlemsstaterna.

KAPITEL II

DOMSTOLS BEHÖRIGHET

AVSNITT 1

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 2

Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annulering av äktenskap

Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap tillkommer domstolarna i den medlemsstat

a) på vars territorium

- makarna har sitt hemvist, eller

- makarna senast hade sitt hemvist om en av dem fortfarande är bosatt där, eller

- svaranden har sitt hemvist, eller

- om ansökan är gemensam, någondera maken har sitt hemvist, eller

- käranden har sitt hemvist om han har varit bosatt där i minst ett år omedelbart innan ansökan gjordes, eller

- käranden har sitt hemvist om han har varit bosatt där i minst sex månader omedelbart innan ansökan gjordes och han är medborgare i den berörda medlemsstaten,

b) i vilken båda makarna är medborgare.

Artikel 3

Föräldraansvar

1. De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 2 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap är behöriga att ta upp en fråga som rör föräldraansvaret för makarnas gemensamma barn när barnet har sitt hemvist i den medlemsstaten.

2. När barnet inte har sitt hemvist i den medlemsstat som avses i punkt 1, är domstolarna i den staten behöriga att ta upp en sådan fråga, om barnet har sitt hemvist i någon av medlemsstaterna och

a) åtminstone en av makarna har föräldraansvar för barnet, och

b) dessa domstolars behörighet har godtagits av makarna och är till barnets bästa.

3. Den behörighet som följer av punkterna 1 och 2 upphör så snart

a) beslutet att bevilja eller avslå en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskapet har blivit slutgiltigt, eller

b) i de fall där den fråga som rör föräldraansvar ännu inte har avgjorts vid den under a avsedda tidpunkten, ett slutgiltigt beslut har fattats i den frågan, eller

c) de under a och b avsedda förfarandena har avslutats av något annat skäl.

Artikel 4

Bortförande av barn

De behöriga domstolarna enligt artikel 3 skall utöva sin behörighet i enlighet med Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, särskilt artiklarna 3 och 16 i denna.

Artikel 5

Genkäromål

Den domstol vid vilken ett mål pågår på grundval av artiklarna 2-4 skall även ha behörighet att ta upp ett genkäromål, om det omfattas av denna förordnings tillämpningsområde.

Artikel 6

Omvandlande av beslut om hemskillnad till äktenskapsskillnad

Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 2 är den domstol i en medlemsstat som har meddelat dom på hemskillnad även behörig att omvandla denna dom till en dom på äktenskapsskillnad, om den medlemsstatens lag medger det.

Artikel 7

Den exklusiva karaktären av behörighet enligt artiklarna 2-6

Talan mot en make som

a) har sitt hemvist på en medlemsstats territorium, eller

b) är medborgare i en medlemsstat

får väckas vid en annan medlemsstats domstolar endast i enlighet med artiklarna 2-6.

Artikel 8

Behörighet i övriga fall

1. När ingen medlemsstats domstol är behörig enligt artiklarna 2-6, skall behörigheten i varje medlemsstat bestämmas enligt den statens egen lag.

2. Mot en svarande som inte har sitt hemvist på en medlemsstats territorium och som inte är medborgare i medlemsstaten får varje medlemsstats medborgare som har sitt hemvist på en annan medlemsstats territorium, liksom medborgarna i den staten, åberopa de behörighetsregler som gäller där.

AVSNITT 2

PRÖVNING AV BEHÖRIGHETSFRÅGAN OCH AV FRÅGAN OM MÅLET KAN TAS UPP

Artikel 9

Prövning av behörighetsfrågan

Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning, och en domstol i en annan medlemsstat är behörig enligt denna förordning, skall domstolen självmant förklara sig obehörig.

Artikel 10

Prövning av frågan om målet kan tas upp

1. Om en svarande inte går i svaromål, skall den behöriga domstolen förklara målet vilande till dess att det har klarlagts att svaranden har kunnat ta emot stämningsansökan eller en motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, eller att alla nödvändiga åtgärder i detta syfte har vidtagits.

2. I stället för bestämmelserna i punkt 1 gäller de nationella bestämmelser som genomför rådets direktiv …/EG av den om delgivning i medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (34), om stämningsansökan skulle ha översänts till utlandet i enlighet med det direktivet.

(34) EGT L …

Till dess att de nationella bestämmelser som genomför detta direktiv träder i kraft, gäller bestämmelserna i Haagkonventionen av den 15 november 1965 om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, om stämningsansökan skulle ha översänts till utlandet i enlighet med den konventionen.

AVSNITT 3

LITISPENDENS OCH MÅL SOM HAR SAMBAND MED VARANDRA

Artikel 11

Litispendens och mål som har samband med varandra

1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

2. Om talan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap väcks vid domstolar i olika medlemsstater och målen inte avser samma sak men gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, den domstol vid vilken talan väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.

3. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

I detta fall har den part som väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först väckts.

AVSNITT 4

INTERIMISTISKA ÅTGÄRDER OCH SÄKERHETSÅTGÄRDER

Artikel 12

Bestämmelserna i denna förordning hindrar inte att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, mot personer eller tillgångar i denna stat i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.

KAPITEL III

ERKÄNNANDE OCH VERKSTÄLLIGHET

Artikel 13

Innebörden av begreppet dom

1. I denna förordning förstås med dom varje avgörande rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, liksom varje avgörande i frågor som rör makars föräldraansvar som har meddelats i samband med ett sådant äktenskapsmål, oavsett dess rubricering, såsom dom, förordnande eller beslut.

2. Bestämmelserna i detta kapitel skall även gälla fastställande till belopp av rättegångskostnader som hänför sig till förfaranden som omfattas av denna förordning liksom verkställighet av varje sådant förordnande om rättegångskostnader.

3. Vid tillämpningen av denna förordning skall sådana handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) och som är verkställbara i en medlemsstat liksom sådana förlikningar som har ingåtts inför en domstol under ett pågående mål och som är verkställbara i den medlemsstat där förlikningen ingicks erkännas och förklaras vara verkställbara under samma förutsättningar som de domar som anges i punkt 1.

AVSNITT 1

ERKÄNNANDE

Artikel 14

Erkännande av en dom

1. En dom som har meddelats i en medlemsstat skall erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något förfarande behöver anlitas.

2. I synnerhet, och utan att det påverkar tillämpningen av punkten 3, skall inget särskilt förfarande behöva anlitas för att uppdatera uppgifter om civilstånd i relevanta register i en medlemsstat på grundval av en i en annan medlemsstat meddelad dom på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap, om denna dom inte kan överklagas enligt lagen i den medlemsstaten.

3. En berörd part kan, genom att anlita de förfaranden som föreskrivs i avsnitt 2 och 3 i detta kapitel, få fastställt att domen skall erkännas eller inte erkännas.

4. Om frågan huruvida en dom skall erkännas uppkommer som en prejudiciell fråga vid en domstol i en medlemsstat, får den domstolen avgöra frågan om erkännande.

Artikel 15

Skäl för att vägra erkännande

1. En dom på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall inte erkännas

a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public),

b) om domen har meddelats mot en utebliven svarande och denne inte på rätt sätt har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att svaranden otvetydigt har godtagit domen,

c) om domen är oförenlig med en dom som har meddelats mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande,

d) om domen är oförenlig med en dom som tidigare har meddelats i en annan medlemsstat eller i ett tredje land mellan samma parter, såvida den först meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

2. En dom som rör makars föräldraansvar och som har meddelats i samband med ett äktenskapsmål på det sätt som avses i artikel 13 skall inte erkännas,

a) om ett erkännande uppenbart skulle strida mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där domen görs gällande (ordre public), med hänsyn tagen till barnets bästa,

b) om domen i strid med grundläggande rättegångsregler i den medlemsstat där den görs gällande har meddelats utan att barnet har fått möjlighet att komma till tals, såvida det inte är fråga om ett brådskande fall,

c) om domen har meddelats i utevaro och den uteblivne inte på rätt sätt har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräckligt god tid för att kunna förbereda sitt svaromål, såvida det inte kan fastställas att den uteblivne otvetydigt har godtagit domen,

d) om en person begär det och hävdar att domen hindrar honom att utöva sitt föräldraansvar, om domen har meddelats utan att personen i fråga har fått möjlighet att yttra sig,

e) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i den medlemsstat där domen görs gällande, eller

f) om domen är oförenlig med en senare dom om föräldraansvar som har meddelats i en annan medlemsstat eller i det tredje land barnet har sitt hemvist, såvida den sist meddelade domen uppfyller de nödvändiga villkoren för erkännande i den medlemsstat där domen görs gällande.

Artikel 16

Förbud mot omprövning av ursprunglig domstols behörighet

Domstolens behörighet i ursprungsmedlemsstaten får inte omprövas. En prövning av huruvida en dom strider mot grunderna för rättsordningen (ordre public) enligt artikel 15.1 a och 15.2 a får inte avse behörighetsreglerna i artiklarna 2-8.

Artikel 17

Olikheter i tillämplig lag

Erkännande av en dom på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap får inte vägras på den grunden att lagen i den medlemsstat där domen görs gällande inte tillåter äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap under samma omständigheter.

Artikel 18

Förbud mot omprövning i sak

En dom får aldrig omprövas i sak.

Artikel 19

Vilandeförklaring av mål

Om det vid en domstol i en medlemsstat görs gällande att en dom som har meddelats i en annan medlemsstat skall erkännas, får domstolen låta handläggningen av målet vila om ändring i domen har sökts genom anlitande av ordinära rättsmedel.

AVSNITT 2

VERKSTÄLLIGHET

Artikel 20

Verkställbara domar

En dom om utövande av föräldraansvar över parternas gemensamma barn, som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten, skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen på ansökan av part förklarats vara verkställbar där.

Artikel 21

Lokala domstolars behörighet

1. Ansökan skall göras:

- i Belgien vid «Tribunal de première instance» eller «Rechtbank van eerste aanleg» eller «Erstinstanzliche Gericht».

- i Förbundsrepubliken Tyskland vid «Familiengericht».

- i Grekland vid «ÌoíoìåëÝò Ðñùôoäéêåßo».

- i Spanien vid «Juzgado de Primera Instancia».

- i Frankrike hos rättens ordförande vid «Tribunal de grande instance».

- i Italien vid «Corte d'appello».

- i Luxemburg hos rättens ordförande vid «Tribunal d'arrondissement».

- i Österrike vid «Bezirksgericht».

- i Nederländerna hos rättens ordförande vid «Arrondissementsrechtbank».

- i Portugal vid «Tribunal de Comarca» eller «Tribunal de família».

- i Finland vid «Käräjäoikeus/tingsrätten».

- i Sverige vid «Svea hovrätt».

2. Den lokala behörigheten såvitt avser en ansökan om verkställighet skall bestämmas efter hemvistet för den person mot vilken verkställighet begärs eller efter hemvistet för ett barn som ansökan avser.

Om det inte finns något hemvist som avses i första stycket i den medlemsstat där verkställighet begärs skall den lokala domstolens behörighet bestämmas efter den plats där verkställighet skall ske.

3. I fråga om sådana förfaranden som avses i artikel 14.3 skall den lokala domstolens behörighet bestämmas enligt den interna lagen i den medlemsstat där frågan om erkännande väcks.

Artikel 22

Verkställighetsförfarande

1. Förfarandet vid ansökan regleras av lagen i den medlemsstat där verkställighet begärs.

2. Sökanden skall uppge en delgivningsadress inom den domstols domkrets där ansökan görs. Om lagen i verkställighetsstaten inte föreskriver en sådan delgivningsadress, skall sökanden i stället utse ett ombud i saken.

3. De handlingar som anges i artiklarna 33 och 34 skall bifogas ansökan.

Artikel 23

Domstolens avgörande

1. Den domstol som prövar ansökningen skall avgöra frågan snarast. I detta skede av förfarandet skall motparten inte ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

2. Ansökningen får avslås endast på någon av de i artikel 15 angivna grunderna.

3. En dom får aldrig omprövas i sak.

Artikel 24

Underrättelse om ett avgörande

En behörig domstolstjänsteman skall snarast, på det sätt som föreskrivs i verkställighetsmedlemsstaten, underrätta sökanden om det avgörande som har meddelats med anledning av ansökningen.

Artikel 25

Ändring av avgöranden som medger verkställighet

1. Om verkställighet medges, kan motparten söka en ändring av avgörandet inom en månad från det att han delgavs detta.

2. Om ändringssökanden har sitt hemvist i en annan medlemsstat än den där avgörandet att medge verkställighet meddelades, skall fristen för att söka ändring vara två månader och löpa från den dag då beslutet delgavs honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.

Artikel 26

Instansordning och rättsmedel

1. Ansökan om ändring av ett avgörande som medger verkställighet skall göras enligt de bestämmelser som gäller för kontradiktorisk tvistemålsprocess:

- i Belgien vid «Tribunal de première instance» eller «Rechtbank van eerste aanleg» eller «Erstinstanzliche Gericht».

- i Förbundsrepubliken Tyskland vid «Oberlandesgericht».

- i Grekland vid «Eöåôåßo».

- i Spanien vid «Audiencia Provincial».

- i Frankrike vid «Cour d'appel».

- i Italien vid «Corte d'appello».

- i Luxemburg vid «Cour d'appel».

- i Nederländerna vid «Arrondissementsrechtbank».

- i Österrike vid «Bezirksgericht».

- i Portugal vid «Tribunal da Relação».

- i Finland vid «Hovioikeus/hovrätten».

- i Sverige vid «Svea hovrätt».

2. Mot ett avgörande som meddelats med anledning av att ändring har sökts får talan endast föras

- i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna genom kassationsbesvär,

- i Förbundsrepubliken Tyskland genom «Rechtsbeschwerde»,

- i Österrike genom «Revisionsrekurs»,

- i Portugal genom ett «överklagande som avser en rättsfråga»,

- i Finland genom överklagande till «Korkein oikeus/Högsta domstolen», och

- i Sverige, genom överklagande till «Högsta domstolen».

Artikel 27

Vilandeförklaring av mål

Den domstol som handlägger ansökan om ändring får, på begäran av ändringssökanden, låta handläggningen av målet vila om talan mot domen har förts i ursprungsmedlemsstaten genom anlitande av ordinära rättsmedel eller om fristen för sådan talan ännu inte har löpt ut. I sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid inom vilken sådan talan skall föras.

Artikel 28

Ändring av beslut om vägrad verkställighet

1. Om en ansökan om verkställighet avslås, kan sökanden ansöka om ändring av avgörandet:

- i Belgien vid «Cour d'appel» eller «Hof van beroep».

- i Förbundsrepubliken Tyskland vid «Oberlandesgericht».

- i Grekland vid «Eöåôåßo».

- i Spanien vid «Audiencia Provincial».

- i Frankrike vid «Cour d'appel».

- i Italien vid «Corte d'appello».

- i Luxemburg vid «Cour d'appel».

- i Nederländerna vid «Gerechtshof».

- i Österrike vid «Bezirksgericht».

- i Portugal vid «Tribunal da Relação».

- i Finland vid «Hovioikeus/hovrätten».

- i Sverige vid «Svea hovrätt».

2. Den domstol som handlägger frågan efter det att ändring har sökts skall höra motparten. Om denne underlåter att inställa sig skall bestämmelserna i artikel 10 tillämpas.

Artikel 29

Talan mot avgörande om ändring av beslut om vägrad verkställighet

Mot ett avgörande som meddelats med anledning av att sådan ändring som avses i artikel 28 har sökts får talan endast föras

- i Belgien, Grekland, Spanien, Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna genom kassationsbesvär,

- i Förbundsrepubliken Tyskland, genom «Rechtsbeschwerde»,

- i Österrike, genom «Revisionsrekurs»,

- i Portugal, genom «överklagande av en rättsfråga»,

- i Finland, genom överklagande till «Korkein oikeus/högsta domstolen»,

- i Sverige, genom överklagande till «Högsta domstolen».

Artikel 30

Delvis verkställighet

1. Om en dom omfattar flera yrkanden och verkställighet inte kan medges för alla, skall domstolen medge verkställighet beträffande ett eller flera av dem.

2. Sökanden kan begära att domen verkställs delvis.

Artikel 31

Rättshjälp

Om sökanden i ursprungsmedlemsstaten helt eller delvis hade rättshjälp eller var befriad från kostnader och avgifter, skall han vid det förfarande som avses i artiklarna 21-24 vara berättigad till rättshjälp eller kostnads- och avgiftsbefrielse i största möjliga utsträckning enligt lagen i verkställighetsmedlemsstaten.

Artikel 32

Säkerhet, borgen eller deposition

Ingen säkerhet, borgen eller deposition, oavsett dess benämning, får krävas av den som i en medlemsstat begär verkställighet av en dom som har meddelats i en annan medlemsstat, på den grunden att han är utländsk medborgare eller inte har sitt hemvist i verkställighetsmedlemsstaten.

AVSNITT 3

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Artikel 33

Handlingar

1. En part som gör gällande att en dom skall erkännas eller inte erkännas eller ansöker om verkställighet av en dom skall ge in

a) en kopia av domen som uppfyller de villkor som är nödvändiga för att dess äkthet skall kunna fastställas,

b) i förekommande fall, en handling som visar att sökanden åtnjutit rättshjälp i ursprungsstaten.

2. När det rör sig om en tredskodom eller ett annat avgörande som har meddelats mot en utebliven svarande skall den part som ansöker om erkännande eller verkställighet dessutom ge in

a) originalet eller en bestyrkt kopia av den handling som visar att stämningsansökan eller motsvarande handling har delgivits den uteblivna parten, eller

b) en handling som visar att svaranden otvetydigt har godtagit domen.

3. En person som enligt artikel 14.2 begär att uppgifter om civilstånd i relevanta register i en medlemsstat skall uppdateras skall även ge in en handling som visar att domen inte längre kan överklagas enligt lagen i den medlemsstat där den meddelades.

Artikel 34

Andra handlingar

En part som ansöker om verkställighet skall också ge in handlingar, av vilket slag det än må vara, som visar att domen är verkställbar enligt lagen i den medlemsstat där den meddelades och att den har delgivits.

Artikel 35

Avsaknad av handlingar

1. Om de i artikel 33.1 b eller 33.2 angivna handlingarna inte har givits in, kan domstolen bestämma en tid inom vilken de skall ges in, godta likvärdiga handlingar eller, om tillgängliga uppgifter kan anses tillräckliga, befria sökanden från skyldigheten att ge in dem.

2. Om domstolen begär det, skall en översättning av handlingarna ges in. Översättningen skall vara bestyrkt av en person som är behörig till det i någon av medlemsstaterna.

Artikel 36

Legalisering eller annat liknande förfarande

Ingen legalisering eller annat liknande förfarande får krävas i fråga om de handlingar som anges i artikel 33, 34 och 35.2 eller i fråga om fullmakt för ombud i saken.

KAPITEL IV

ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER

Artikel 37

1. Bestämmelserna i denna förordning skall tillämpas endast på rättsliga förfaranden som har inletts, på officiella handlingar (actes authentiques) som har upprättats eller registrerats och på förlikningar som har ingåtts inför en domstol under ett pågående mål efter förordningens ikraftträdande.

2. Domar som efter denna förordnings ikraftträdande har meddelats i mål och ärenden som har anhängiggjorts före den dagen skall dock erkännas och verkställas enligt bestämmelserna i kapitel III, om domstolen har grundat sin behörighet på bestämmelser som överensstämmer antingen med de bestämmelser som anges i kapitel II eller med bestämmelser i en konvention som gällde mellan ursprungsmedlemsstaten och den medlemsstat där domen görs gällande vid tiden för målets eller ärendets anhängiggörande.

AVDELNING V

ALLMÄNNA BESTÄMMELSER

Artikel 38

Förhållandet till konventionerna

1. Med de begränsningar som följer av artiklarna 37 och 40 och punkt 2 i denna artikel skall denna förordning, för medlemsstaterna, ersätta sådana vid denna förordnings ikraftträdande gällande konventioner som ingåtts av två eller flera medlemsstater och som avser frågor som regleras i denna förordning.

2. Finland och Sverige har rätt att avge en förklaring om att konventionen av den 6 februari 1931 mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmynderskap skall gälla, helt eller delvis, i förbindelserna mellan dem i stället för bestämmelserna i denna förordning. Dessa förklaringar skall offentliggöras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning som bilaga till förordningen. Dessa medlemsstater får när som helst förklara att de avstår från att åberopa hela eller delar av förklaringen.

Principen om icke-diskriminering på grund av nationalitet mellan unionens medborgare skall iakttas.

Bestämmelser om domstols behörighet skall, i varje framtida överenskommelse mellan de medlemsstater som anges i första stycket rörande frågor som regleras av denna förordning, vara i linje med de behörighetsregler som anges i denna förordning.

En dom meddelad av en domstol i en sådan nordisk stat som har avgett en förklaring enligt första stycket skall erkännas och verkställas i de övriga medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i kapitel II, om domstolen har grundat sin behörighet på en bestämmelse som har en motsvarighet i kapitel III.

3. Medlemsstaterna skall tillställa kommissionen

a) en kopia av i första och tredje stycket avsedda överenskommelser eller förslag till sådana och sådana enhetliga lagar som införlivar dessa överenskommelser,

b) en kopia av varje uppsägning eller ändring av sådana överenskommelser eller av sådan enhetlig lagstiftning.

Artikel 39

Förhållandet till vissa multilaterala konventioner

När det gäller en fråga som omfattas av denna förordning skall förordningen, i förbindelserna mellan de medlemsstater som har tillträtt den, gälla framför följande konventioner:

- Haagkonventionen av den 5 oktober 1961 om myndigheters behörighet och tillämplig lag i frågor till skydd för underåriga.

- Luxemburgkonventionen av den 8 september 1967 om erkännande av domar rörande äktenskaps giltighet.

- Haagkonventionen av den 1 juni 1970 om erkännande av äktenskapsskillnader och hemskillnader.

- Europeiska konventionen av den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn.

- Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, under förutsättning att barnet har sitt hemvist i en medlemsstat.

Artikel 40

Tillämpningens räckvidd

1. De överenskommelser och konventioner som anges i artikel 38.1 och artikel 39 skall fortsätta att gälla beträffande frågor på vilka denna förordning inte är tillämplig.

2. De skall fortsätta att gälla beträffande domar som har meddelats och handlingar som har upprättats eller registrerats som officiella handlingar (actes authentiques) före denna förordnings ikraftträdande.

Artikel 41

Överenskommelser mellan medlemsstater

1. Två eller flera medlemsstater får sinsemellan sluta avtal eller träffa uppgörelser för att komplettera bestämmelserna i denna förordning eller för att underlätta deras tillämpning.

Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna

a) en kopia av dessa förslag till avtal, och

b) varje uppsägning eller ändring av dessa avtal.

2. Under inga omständigheter får dessa avtal eller uppgörelser avvika från kapitel II och III.

Artikel 42

Fördrag med Heliga stolen

1. Denna förordning skall gälla utan att det påverkar tillämpningen av det den 7 maj 1940 i Vatikanstaten undertecknade internationella fördraget (konkordatet) mellan Heliga stolen och Portugal.

2. En dom rörande äktenskaps ogiltighet som meddelats i enlighet med det fördrag som anges i föregående punkt skall erkännas i medlemsstaterna enligt villkoren i kapitel III.

3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall även gälla för följande internationella fördrag (konkordat) med Heliga stolen:

- Laterankonkordatet av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga stolen, ändrat genom den överenskommelse och det tilläggsprotokoll som undertecknades i Rom den 18 februari 1984.

- Överenskommelsen av den 3 januari 1979 mellan Heliga stolen och Spanien om rättsliga frågor.

4. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna

a) en kopia av de överenskommelser som anges i punkterna 1 och 3,

b) varje uppsägning eller ändring av dessa överenskommelser.

Artikel 43

Medlemsstater med två eller flera rättssystem

Med avseende på en medlemsstat inom vilken två eller flera rättssystem eller regelverk beträffande frågor som omfattas av denna förordning tillämpas i olika territoriella enheter skall

a) en hänvisning till hemvist i medlemsstaten avse hemvist inom en territoriell enhet,

b) en hänvisning till medborgarskap avse anknytning till den territoriella enhet som utpekas av lagen i medlemsstaten,

c) en hänvisning till den myndighet i en medlemsstat som mottagit en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap avse den myndighet inom en territoriell enhet som har mottagit en sådan ansökan, och

d) en hänvisning till reglerna i den anmodade medlemsstaten avse reglerna i den territoriella enhet där en fråga om behörighet, erkännande eller verkställighet uppkommer.

KAPITEL VI

SLUTBESTÄMMELSER

Artikel 44

Översyn

Senast fem år efter ikraftträdandet av denna förordning skall kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av denna förordning, särskilt artiklarna 38, 41, 42 och 44 i denna. Denna rapport skall vid behov åtföljas av förslag till anpassning av förordningen.

Artikel 45

Ändring av förteckningarna över behörig domstol och rättsmedel

Angivandet av behörig domstol och rättsmedel enligt artiklarna 21.1, 26.1, 26.2, 28.1 och 29 kan ändras genom ett beslut av rådet.

Artikel 46

Ikraftträdande

Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande