51998XG0617

FÖRKLARANDE RAPPORT OM KONVENTIONEN UPPRÄTTAD PÅ GRUNDVAL AV ARTIKEL K.3 I FÖRDRAGET OM EUROPEISKA UNIONEN OM ÖMSESIDIGT BISTÅND OCH SAMARBETE MELLAN TULLFÖRVALTNINGAR (Antagen av rådet den 28 maj 1998) (98/C 189/01)

I. INLEDNING

i) Syftet med konventionen upprättad på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar (konventionen) (EGT C 24, 23.1.1998, s. 1) är att förbättra samarbetet mellan EU:s medlemsstaters tullförvaltningar när det gäller att förhindra, utreda och åtala överträdelser av tullbestämmelserna. Konventionen upprättades av Europeiska unionens råd i Bryssel den 18 december 1997 och undertecknades samma dag. Den bygger på en tidigare konvention om tullsamarbete, nämligen konventionen mellan medlemsstaterna i Europeiska ekonomiska gemenskapen om ömsesidigt bistånd mellan tullmyndigheterna, undertecknad i Rom den 7 september 1967 (1967 års Neapelkonvention).

Historisk bakgrund

ii) Effektivt samarbete mellan tullförvaltningar har alltid haft hög prioritet.

iii) 1967 års Neapelkonvention kom till som ett resultat av insikten att samarbete mellan tullförvaltningarna skulle bidra till att säkerställa korrekt uppbörd av tullar och andra import- och exportavgifter samt förbättra effektiviteten när det gäller att förhindra, utreda och åtala överträdelser av tullbestämmelserna. Alla Europeiska unionens medlemsstater med undantag av Sverige, Finland och Österrike har sedan dess anslutit sig till konventionen (1).

iv) Sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft har tullsamarbetet givits hög prioritet inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. Det fanns en insikt om att det var nödvändigt att utarbeta en ny konvention för att uppdatera 1967 års Neapelkonvention mot bakgrund av den inre marknaden och avskaffandet av rutintullkontroller vid de inre gränserna. Arbetet med utkastet till konventionen fanns med bland de prioriterade verksamhetsområdena i rådets resolution av den 14 oktober 1996 om fastställande av prioriteringar för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor under tiden 1 juli 1996 30 juni 1998 (EGT C 319, 26.10.1996, s. 1).

v) Diskussionerna om en ny konvention hade inletts 1990. De första utkasten till en konvention innehöll förslag till ett tullinformationssystem (TIS) som sedan togs bort och behandlades i en särskild konvention. Konventionen om användning av informationsteknologi för tulländamål (TIS-konventionen EGT C 316, 27.11.1995, s. 33) antogs 1995. Efter överenskommelsen om TIS-konventionen började förhandlingarna om konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar på nytt.

Stöd på hög nivå för konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar

vi) På senare tid har stöd för ingående av denna konvention uttryckts på hög nivå vid ett flertal tillfällen. Som ett erkännande av tullförvaltningarnas viktiga roll i kampen mot den organiserade brottsligheten rekommenderade till exempel rådet i sin handlingsplan mot den organiserade brottsligheten som godkändes av Europeiska rådet i Amsterdam i juni 1997, att diskussionerna om konventionen skulle vara avslutade före utgången av 1997 (EGT C 251, 15.8.1997, s. 1). Handlingsplanen innehåller också en allmän rekommendation om att eventuella ratificeringsförfaranden snabbt skall föras upp på de nationella parlamentens dagordningar.

vii) I kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet (En åtgärdsplan för transiteringen i Europa En ny tullpolitik) som följer Europaparlamentets tillfälliga undersökningskommitté för frågor om bedrägeri vid transitering rekommenderas också följande (i punkt 4.3.4):

"Förutom förebyggande av bedrägeri är det nödvändigt att utveckla en politik för upptäckt och bekämpning av det, särskilt när det är ett led i den stora organiserade finansiella och ekonomiska brottsligheten. En förutsättning för detta är dels effektivt genomförande av befintliga instrument, varav vissa är nya, och dels att lämpliga instrument och mekanismer utvecklas för införande av en politik för utökade straffrättsliga åtgärder."

Ingåendet av konventionen bör ses som ett viktigt bidrag till att uppnå detta mål.

Befintliga rättsliga grunder för tullsamarbete

viii) Det finns ett behov av ett effektivt samarbete mellan tullförvaltningarna i medlemsstaterna inom både Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. Tullsamarbetet inom ramen för Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen gäller korrekt tillämpning av gemenskapens tull- och jordbrukslagstiftning. Tullsamarbetet inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen gäller brottsbekämpning i samband med överträdelser av tullbestämmelserna, dvs. att upptäcka, utreda och åtala överträdelser av nationella tullbestämmelser samt att bestraffa och åtala överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser. Dessa begrepp definieras i konventionen och förklaras längre fram i denna förklarande rapport. Den befintliga Neapelkonventionen från 1967 kommer att upphävas när den nya konventionen har ratificerats i alla medlemsstater och träder i kraft.

ix) Inom gemenskapsramen föreskrivs det i rådets förordning (EG) nr 515/97 ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa myndigheter samt samarbete mellan dessa och kommissionen för att säkerställa en korrekt tillämpning av tull- och jordbrukslagstiftningen (EGT L 82, 22.3.1997, s. 1). Förordningens bestämmelser om bistånd på begäran och om bistånd på eget initiativ är nästan desamma som motsvarande bestämmelser i föreliggande konvention. I tabellen i bilaga A till denna förklarande rapport anges de motsvarande bestämmelserna. Medan förordning (EG) nr 515/97 omfattar bistånd och samarbete när det gäller att upptäcka och utreda överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser, anges i den här konventionen de nödvändiga formerna för samarbetet när det gäller att åtala och bestraffa sådana överträdelser, särskilt genom straffrättsliga åtgärder.

x) Bestämmelserna i förordning (EG) nr 515/97 har, där de är tillämpliga, ersatt motsvarande bestämmelser i 1967 års Neapelkonvention. 1967 års Neapelkonvention fortsätter att föreskriva tullsamarbete beträffande straffrättsliga förfaranden. Till dess att medlemsstaterna har överfört den nya konventionen kommer tullsamarbetet inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen även i fortsättningen att baseras på 1967 års Neapelkonvention. 1967 års Neapelkonvention är den rättsliga grunden för informationsutbytet mellan tullförvaltningarna. Så snart den nya konventionen träder i kraft kommer även den att ingå i den rättsliga grunden för det informationsutbyte som föreskrivs i TIS-konventionen.

Ikraftträdande

xi) Konventionen kommer att träda i kraft nittio dagar efter det att den sista medlemsstaten har fullgjort de konstitutionella förfarandena för dess antagande. Fram till dess att konventionen träder i kraft får varje medlemsstat förklara att den kommer att tillämpa konventionen i förbindelserna med de medlemsstater som har avgett samma förklaring. Det innebär att medlemsstaterna inte behöver vänta tills den sista medlemsstaten genomfört sina förfaranden innan de kan tillämpa konventionens bestämmelser.

xii) 1967 års Neapelkonvention kommer att tillämpas för samarbete som berör de signatärmedlemsstater som ännu inte har genomfört de konstitutionella förfarandena för att anta den nya konventionen eller som har genomfört dessa förfaranden man inte avgett den förklaring som avses i punkt xi. 1967 års Neapelkonvention kommer att upphöra att gälla när den nya konventionen träder i kraft.

xiii) En framställan om bistånd och samarbete kommer att bifallas i enlighet med nationell lagstiftning. Så snart konventionen träder i kraft kommer medlemsstaterna att vara tvingade att tillämpa bestämmelserna i den. De enda undantagen anges i artiklarna 19.3, 19.4 och 28 i konventionen enligt vilka undantag medges från skyldigheten att lämna bistånd samt i artikel 30 i konventionen enligt vilken reservationer medges när det gäller de frivilliga bestämmelserna om förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning och hemliga utredningar.

Förhållandet till andra bestämmelser om samarbete i brottmål

xiv) I artikel 1 i konventionen fastställs förhållandet mellan konventionen och bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål mellan rättsliga myndigheter samt befintliga bilaterala och multilaterala avtal. Enligt konventionen måste inbördes rättshjälp mellan tullförvaltningar skiljas från inbördes hjälp i brottmål; medan den första har att göra med nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser inom tullområdet som berör vissa straffrättsliga aspekter, hänför sig den senare enbart till bestämmelserna i strafflagen. Medlemsstaterna är inte förhindrade att ingå eller utnyttja befintliga överenskommelser, förutsatt att dessa är fördelaktigare än bestämmelserna i konventionen.

xv) I artikel 3 i konventionen föreskrivs det att när en rättslig myndighet genomför eller leder en brottsutredning får denna myndighet avgöra om den skall tillämpa bestämmelserna i konventionen eller bestämmelserna om inbördes rättshjälp i brottmål. Huruvida en rättslig myndighet skall medverka samt den rättsliga myndighetens beslut om vilka bestämmelser som skall tillämpas beror på den nationella lagstiftningen och de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

xvi) I artikel 30 i konventionen fastställs förhållandet mellan konventionen och Schengensystemet. Konventionen påverkar inte fördelaktigare bestämmelser i konventionen från 1990 om tillämpning av Schengenavtalet (Schengenkonventionen), och den tillåter inte de medlemsstater som också är medlemmar i Schengen att avsäga sig några skyldigheter som de har ingått enligt Schengenkonventionen. De bestämmelser i de båda konventionerna som motsvarar varandra beskrivs mer detaljerat längre fram i denna förklarande rapport. De bestämmelser som motsvarar varandra visas också i tabellen i bilaga A.

Kort sammanfattning av bestämmelserna i konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar

xvii) I konventionen föreskrivs bistånd på framställan och bistånd på eget initiativ mellan tullförvaltningar. Dessa bestämmelser är i stor utsträckning en upprepning av bestämmelserna i 1967 års Neapelkonvention. I bilaga A till denna förklarande rapport finns en tabell som visar de bestämmelser som motsvarar varandra.

xviii) Den nya konventionen går på flera sätt längre än 1967 års Neapelkonvention. I konventionen föreskrivs särskilda samarbetsformer mellan tullförvaltningar. Dessa särskilda samarbetsformer inbegriper förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning, kontrollerade leveranser, hemliga utredningar och gemensamma specialutredningslag. Enligt artiklarna 20.8, 21.5 och 23.5 får medlemsstaterna förklara att de inte är bundna av vissa bestämmelser eller delar av dessa vilka avser särskilda samarbetsformer. Dessa förklaringar får återtas när som helst. Andra brottsbekämpande myndigheter än tullen får under vissa omständigheter använda de bestämmelser i konventionen som inte återfinns i 1967 års Neapel-konvention.

xix) Konventionen innehåller bestämmelser om dataskydd som omfattar uppgifter som utväxlas utanför TIS. Det kommer mestadels att röra sig om ickeautomatiserat utbyte av uppgifter. TIS-konventionen innehåller egna regler för dataskydd.

xx) I artikel 26 i konventionen anges också att Europeiska gemenskapernas domstol har en uppgift i samband med tolkningen av konventionen.

II. KOMMENTAR TILL ARTIKLARNA

AVDELNING I Allmänna bestämmelser

Artikel 1

1.1 I denna artikel föreskrivs det att konventionens tillämpningsområde skall omfatta medlemsstater som ger varandra ömsesidigt bistånd i syfte att förhindra och upptäcka överträdelser av nationella tullbestämmelser samt åtala och bestraffa överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser och av nationella tullbestämmelser.

1.2 I detta sammanhang bör det noteras att förhindrande och upptäckt av överträdelser av gemenskapens tullbestämmelser omfattas av förordning (EG) nr 515/97. Verkställighet (dvs. åtal och bestraffning) av sådana överträdelser faller inom ramen för avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och omfattas av den här konventionen. Gemenskapens tullbestämmelser och nationella tullbestämmelser definieras i artikel 4 i konventionen.

1.3 I artikeln föreskrivs det också att konventionen inte skall inverka på tillämpliga bestämmelser om inbördes rättshjälp i brottmål mellan rättsliga myndigheter eller redan befintliga, fördelaktigare bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal. Medlemsstaterna behöver inte avstå från att ingå eller utnyttja befintliga överenskommelser om inbördes rättshjälp, eller bilaterala eller multilaterala överenskommelser om ömsesidigt bistånd, förutsatt att dessa är fördelaktigare. Denna bestämmelse motsvarar en liknande bestämmelse i artikel 23 i 1967 års Neapelkonvention.

1.4 Valet av modell för genomförande av det ömsesidiga biståndet beror på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall.

1.5 Danmark och Finland har avgett förklaringar om deras tolkning av begreppet rättsliga myndigheter i artiklarna 1.2 och 3.2 i konventionen. Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande rapport.

Artikel 2

2.1 I denna artikel klargörs att tullförvaltningarna bara kan tillämpa konventionen inom ramen för sina nationella befogenheter och att konventionen inte påverkar tullförvaltningarnas nationella befogenheter.

2.2 Vad som avses med tullförvaltningar i denna konvention definieras i artikel 4.7 i konventionen.

2.3 I samband med denna konvention bör det uppmärksammas att tullförvaltningarnas behörighetsområden i hög grad skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna.

Artikel 3

3.1 I denna artikel noteras det att konventionen omfattar ömsesidigt bistånd och samarbete inom ramen för brottsutredningar om överträdelser av nationella tullbestämmelser och av gemenskapens tullbestämmelser. Det konstateras att en rättslig myndighet som genomför eller leder en brottsutredning får avgöra om den skall tillämpa bestämmelserna i denna konvention eller bestämmelserna om inbördes rättshjälp i brottmål.

3.2 Beslutet beror på de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och på den begärande medlemsstatens principer för straffrättsliga förfaranden.

3.3 Medlemsstaterna skall tillämpa konventionen inom ramen för sin nationella lagstiftning. Det beror på bestämmelserna i den nationella lagstiftningen om en rättslig myndighet skall medverka vid tillämpningen av bestämmelserna i denna konvention.

3.4 Danmark och Finland har avgett förklaringar om deras tolkning av begreppet rättsliga myndigheter i artiklarna 1.2 och 3.2 i konventionen. Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande rapport.

Artikel 4 Denna artikel innehåller en uppsättning definitioner av termer som används i konventionen.

4.1 Nationella tullbestämmelser är en medlemsstats lagar och andra författningar som avser gränsöverskridande olaglig handel med varor som är föremål för förbuds-, begränsnings- eller kontrollåtgärder samt icke-harmoniserade punktskatter vilkas tillämpning helt eller delvis omfattas av denna stats tullförvaltnings behörighet. Det är viktigt att notera aspekten "helt eller delvis" i denna definition eftersom tullmyndigheternas behörighetsområden i hög grad skiljer sig åt mellan de olika medlemsstaterna. I artikel 4.7 i konventionen definieras tullförvaltningar och det föreskrivs att andra brottsbekämpande organ får tillämpa bestämmelserna i konventionen när detta ligger inom deras behörighetsområde enligt de nationella tullbestämmelserna.

Som exempel på nationella tullbestämmelser kan nämnas lagstiftning som förbjuder import och export av psykotropa ämnen och narkotika eller pedofilmaterial, inskränker möjligheterna att importera vissa vapen och begränsar personlig import av alkohol- och tobaksvaror till att gälla varor för personligt bruk. Denna lista tjänar endast som exempel. De nationella tullbestämmelserna varierar mellan medlemsstaterna.

4.2 Gemenskapens tullbestämmelser är gemenskapsbestämmelser och deras åtföljande genomförandebestämmelser som reglerar import, export, transitering och närvaro av varor som är föremål för handel mellan medlemsstaterna och tredje land samt mellan medlemsstaterna i fråga om varor som inte har gemenskapsstatus eller varor som underkastas kompletterande kontroller eller utredningar i syfte att fastställa deras gemenskapsstatus. Bestämmelser som antas på gemenskapsnivå inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och de särskilda bestämmelser som antagits för varor härrörande från förädling av jordbruksprodukter ingår i denna definition. Gemenskapsbestämmelser om harmoniserade punktskatter och mervärdesskatt på import tillsammans med nationella genomförandebestämmelser ingår också. Det bör noteras att gemenskapens tullbestämmelser i allmänhet ligger helt inom de nationella tullförvaltningarnas behörighetsområde. Detta står i motsatsställning till nationella tullbestämmelser där andra brottsbekämpande organ delvis kan ha behörighet.

4.3 Överträdelser definieras så att termen inbegriper deltagande i eller försök till överträdelser av nationella tullbestämmelser eller gemenskapens tullbestämmelser, deltagande i en kriminell organisation som gör sig skyldig till sådana överträdelser och tvätt av pengar som härrör från sådana överträdelser i enlighet med artikel 4.3 i konventionen.

Danmark har avgett förklaringar avseende artikel 4.3 i vilka anges Danmarks tolkning av "deltagande i en kriminell organisation som gör sig skyldig till sådana överträdelser" samt "tvätt av pengar som härrör från sådana överträdelser". Dessa förklaringar återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande rapport.

4.4 Ömsesidigt bistånd är bistånd mellan tullförvaltningarna.

4.5 Begärande myndighet är den behöriga myndigheten i den medlemsstat som gör en framställan om bistånd.

4.6 Anmodad myndighet är den behöriga myndigheten i den medlemsstat till vilken en framställan om bistånd riktas.

4.7 Tullförvaltningar definieras så att termen inbegriper medlemsstaternas tullmyndigheter och andra myndigheter med behörighet att tillämpa konventionens bestämmelser. Tullmyndigheternas behörighetsområden varierar i hög grad mellan de olika medlemsstaterna och enligt denna definition får andra brottsbekämpande organ (t.ex. polisen) tillämpa bestämmelserna i konventionen när de är behöriga att ingripa i samband med överträdelser av tullbestämmelserna så som de definieras i artikel 4.1 och 4.2 i konventionen.

4.8 Personuppgifter betyder alla uppgifter om en identifierad eller identifierbar fysisk person. Denna definition hänger samman med bestämmelserna om dataskydd i artikel 25 i konventionen.

4.9 Gränsöverskridande samarbete betyder samarbete mellan tullförvaltningarna över en medlemsstats gränser. Bestämmelser om denna typ av samarbete finns i avdelning IV i konventionen.

Artikel 5

5.1 Enligt denna artikel skall framställningar om bistånd i enlighet med konventionen samordnas av en central enhet, och för detta ändamål skall denna enhet utses inom medlemsstaternas respektive tullmyndighet. I artikeln tillfogas emellertid att direkt samarbete mellan övriga enheter vid medlemsstaternas tullmyndigheter inte är uteslutet, särskilt inte i brådskande fall. Syftet med dessa bestämmelser är att försöka säkerställa att åtgärder inom det ömsesidiga biståndet kontrolleras och samordnas på lämpligt sätt samt att tillgängliga resurser utnyttjas optimalt; syftet är också att säkerställa att arrangemangen i varje enskilt fall är effektiva och ger resultat.

5.2 Om en begäran om bistånd faller utanför en tullmyndighets behörighetsområde skall den centrala samordningsenheten vidarebefordra den till den behöriga nationella myndigheten. Genom denna bestämmelse erkänns det att olika organ och förvaltningar i olika medlemsstater har olika ansvars- och behörighetsområden. Bestämmelsen är avsedd att säkerställa att samarbete inte hindras av att den medlemsstat som begär bistånd inte exakt känner till en annan medlemsstats fördelning av behörighetsområden.

5.3 Om en framställan inte kan bifallas måste avslaget åtföljas av en förklaring.

Artikel 6

6.1 Denna artikel möjliggör för sambandsmän från en medlemsstat att placeras i en annan medlemsstat i enlighet med överenskomna villkor. Medlemsstaterna kan till exempel komma överens om att sambandsmännen inte skall vara beväpnade. Det klargörs i artikeln att dessa sambandsmän inte har någon befogenhet att göra ingripanden, utan enbart skall verka för att underlätta samarbete. I sambandsmännens uppgifter kan ingå att främja och påskynda informationsutbytet mellan medlemsstaterna, att lämna bistånd vid utredningar, att vara behjälpliga med handläggningen av framställningar om bistånd samt att ge värdlandet råd och bistånd vid förberedelser för och genomförande av gränsöverskridande operationer.

6.2 Rådet antog den 14 oktober 1996 gemensam åtgärd 96/602/RIF (EGT L 268, 19.10.1996, s. 2). Denna utgör en gemensam ram för medlemsstaternas initiativ när det gäller sambandsmän.

Artikel 7

Enligt denna artikel skall tjänstemän som, med anknytning till konventionen, befinner sig i en annan medlemsstat alltid kunna förete en skriftlig fullmakt som utvisar deras identitet och officiella tjänsteställning. Syftet med detta är att undvika att det uppstår missförstånd i kontakterna med andra tjänstemän eller medborgare. Detta krav begränsas genom uttrycket "såvida inte annat föreskrivs i denna konvention". Denna begränsning är en hänvisning till att det enligt artikel 23, som avser hemliga utredningar, är möjligt för en tjänsteman att befinna sig på en annan medlemsstats territorium under antagen identitet.

AVDELNING II Bistånd på begäran

TII.1 Bestämmelserna i avdelning II gäller på vilket sätt framställningar om bistånd skall göras och vad en medlemsstat skall göra när den får en begäran om bistånd enligt bestämmelserna i denna konvention. I denna avdelning föreskrivs form och innehåll för de skriftliga framställningarna om information; det föreskrivs att medlemsstaterna skall tillmötesgå sådana framställningar fullt ut, att medlemsstaterna på begäran i möjligaste mån skall utföra övervakning på en annan medlemsstats vägnar och att utredningar på begäran skall utföras på en annan medlemsstats vägnar, och det anges också att information som har inhämtats på detta sätt får användas som bevismaterial. Begäran om bistånd får vägras endast av de skäl som anges i artikel 28 i konventionen (hot mot den berörda statens allmänna ordning eller andra väsentliga intressen, eller om de begärda åtgärderna är uppenbart oproportionerliga i förhållande till den påstådda överträdelsens svårighetsgrad).

TII.2 Den princip som ligger till grund för denna avdelning är att medlemsstaterna skall bifalla framställningar om bistånd från andra medlemsstater. I och med att medlemsstaterna undertecknar konventionen förpliktar de sig att på begäran och i den mån det är möjligt och förenligt med den nationella lagstiftningen lämna ut uppgifter och ge bistånd till andra medlemsstater. I artikel 28 fastställs undantagen från denna allmänna plikt att ge bistånd.

TII.3 Termerna anmodad myndighet och begärande myndighet, som ofta används i denna avdelning, definieras i artikel 4 i denna konvention.

TII.4 Avdelningen är en upprepning av liknande bestämmelser i 1967 års Neapelkonvention. Förordning (EG) nr 515/97 innehåller också liknande bestämmelser om bistånd på begäran i samband med gemenskapens tullfrågor liksom de flesta avtal om ömsesidigt bistånd som har ingåtts mellan gemenskapen och dess medlemsstater och tredje land (t.ex. de s.k. Europaavtalen).

Artikel 8

I denna artikel fastställs de allmänna principer som gäller för att lämna ömsesidigt bistånd. De innebär att den anmodade myndigheten skall gå till väga som om den handlade för egen räkning och utnyttja alla sina lagliga befogenheter i enlighet med den nationella lagstiftningen. Dessutom krävs det att den skall utsträcka biståndet till att omfatta alla omständigheter kring överträdelsen som förefaller ha betydelse för den framställning den fått.

Artikel 9

9.1 I artikeln anges form och innehåll för ansökningen om bistånd.

9.2 Ansökningar skall alltid lämnas skriftligen, antingen på ett av den anmodade myndighetens officiella språk eller på ett språk som är godtagbart för denna myndighet.

9.3 Muntliga ansökningar skall godtas i fall som är så brådskande att detta är nödvändigt, men skall därefter bekräftas skriftligen.

9.4 En begäran om bistånd skall innehålla särskilda upplysningar som underlättar genomförandet.

Artikel 10

10.1 Denna artikel omfattar begäran om uppgifter. Det föreskrivs att en anmodad myndighet skall lämna alla uppgifter som kan göra det möjligt för den begärande myndigheten att förhindra, upptäcka och åtala överträdelser. Artikeln grundar sig på artikel 4 i 1967 års Neapelkonvention.

10.2 Genom överenskommelse kan tjänstemän från en medlemsstat erhålla uppgifter från dokument som finns vid en annan medlemsstats kontor. De får ta kopior av dessa dokument. Artikeln grundar sig på artikel 11 i 1967 års Neapelkonvention.

Artikel 11

11.1 Denna artikel omfattar framställningar om särskild bevakning som skall utföras av en medlemsstat på en annan medlemsstats vägnar. Enligt denna artikel skall en anmodad myndighet i möjligaste mån själv utföra särskild bevakning av personer när det finns skälig grund att anta att de är inblandade i överträdelser.

11.2 På begäran skall medlemsstaten också bevaka platser, transportmedel och varor.

11.3 Den särskilda bevakning som avses i denna artikel skall utföras av en medlemsstats tullförvaltning på denna medlemsstats territorium.

11.4 Denna artikel grundar sig på artikel 6 i 1967 års Neapelkonvention.

Artikel 12

12.1 Denna artikel handlar om begäran om utredningar. En anmodad myndighet skall genomföra lämpliga utredningar av sådana aktiviteter som är eller som enligt den begärande myndigheten förefaller vara överträdelser.

12.2 Tjänstemän från den begärande myndigheten får ges tillstånd att närvara när sådana utredningar görs. Enligt konventionen får de behöriga tjänstemännen vid den anmodade myndigheten ge dess tjänstemän tillstånd att närvara vid kontroller och utredningar. De skall då endast ha en rådgivande funktion: utredningarna skall alltid genomföras av tjänstemän vid den anmodade myndigheten.

12.3 Liknande bestämmelser finns i artiklarna 13 och 14 i 1967 års Neapelkonvention.

Artikel 13

13.1 I denna artikel föreskrivs att den anmodade myndigheten på begäran skall delge adressaten instrument eller beslut som härrör från de behöriga myndigheterna i den begärande medlemsstaten och som berör tillämpningen av denna konvention. Till framställningarna om delgivning skall fogas en översättning till ett av den anmodade medlemsstatens officiella språk.

13.2 Denna artikel grundar sig på artikel 17 i 1967 års Neapelkonvention.

Artikel 14

14.1 I denna artikel föreskrivs att alla protokoll över fastställda sakförhållanden, uppgifter och handlingar som har inhämtats av tjänstemän vid den anmodade myndigheten, i enlighet med den nationella lagstiftningen, i de fall av bistånd som avses i artiklarna 10 12 i konventionen får användas som bevismaterial i enlighet med nationell lagstiftning av behöriga organ i den medlemsstat där den begärande myndigheten är belägen.

14.2 Denna artikel grundar sig på artikel 15 i 1967 års Neapelkonvention.

AVDELNING III Bistånd på eget initiativ

TIII.1 Bestämmelserna i denna avdelning gäller hur tullförvaltningarna skall bistå andra medlemsstater utan föregående framställan. Den allmänna princip som ligger till grund för denna avdelning är att medlemsstaterna utan föregående anmodan skall genomföra relevanta undersökningar och överlämna allt bevismaterial eller all information som de träffar på och som en annan medlemsstat kan ha nytta av för att upptäcka, utreda eller åtala överträdelser av tullbestämmelserna.

TIII.2 Avdelningen är en upprepning av liknande bestämmelser i 1967 års Neapelkonvention. Förordning (EG) nr 515/97 innehåller också liknande bestämmelser när det gäller gemenskapens tullfrågor liksom de flesta avtal om ömsesidigt bistånd som har ingåtts mellan gemenskapen och dess medlemsstater och tredje land (t.ex. de s.k. Europaavtalen).

Artikel 15

I denna artikel fastställs som allmän princip att varje medlemsstat skall lämna bistånd utan föregående begäran i de fall som anges i artiklarna 16 och 17, såvida inget annat följer av eventuella begränsningar i nationell lagstiftning.

Artikel 16

16.1 I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna skall bedriva särskild övervakning av personer och varor samt överlämna alla uppgifter angående aktiviteter som har samband med planerade eller begångna överträdelser till den berörda medlemsstaten, i den mån detta bidrar till att förhindra, upptäcka eller åtala överträdelser i en annan medlemsstat.

16.2 Denna artikel grundar sig på artikel 6 i 1967 års Neapelkonvention.

Artikel 17

17.1 I denna artikel föreskrivs det att de behöriga myndigheterna i en medlemsstat omgående skall överlämna alla relevanta uppgifter som rör planerade eller begångna överträdelser till de behöriga myndigheterna i de övriga medlemsstaterna, i synnerhet uppgifter om berörda varor och om nya hjälpmedel och metoder som används vid överträdelserna.

17.2 Denna artikel grundar sig på artiklarna 8 och 9 i 1967 års Neapelkonvention.

Artikel 18

18.1 I denna artikel föreskrivs det att övervakningsrapporter och uppgifter som har inhämtats inom ramen för denna avdelning får användas som bevismaterial i enlighet med nationell lagstiftning av de behöriga organen i den mottagande medlemsstaten.

18.2 Denna artikel hänför sig till artikel 15 i 1967 års Neapelkonvention.

AVDELNING IV Särskilda samarbetsformer

TIV.1 I denna avdelning anges särskilda former av samarbete för att upptäcka, utreda och åtala överträdelser av tullbestämmelserna. De särskilda samarbetsformer som föreskrivs i denna avdelning är förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning, kontrollerade leveranser, hemliga utredningar och användning av gemensamma specialutredningslag.

TIV.2 En del av de samarbetsformer som anges i denna avdelning inbegriper möjligheten att tjänstemän från en medlemsstat får befinna sig eller delta i verksamhet på en annan medlemsstats territorium i syfte att utreda gränsöverskridande överträdelser av tullbestämmelserna enligt definitionen i artikel 19.2.

TIV.3 I 1967 års Neapelkonvention föreskrivs inte uttryckligen gränsöverskridande utredningar och dessa bestämmelser utgör en av de viktigaste förändringarna i den nya konventionen.

TIV.4 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av konventionen kan de förklara att de inte är bundna av en del eller alla bestämmelser i vissa angivna artiklar i denna avdelning, nämligen artikel 20 om förföljande över gräns, artikel 21 om gränsöverskridande övervakning och artikel 23 om hemliga utredningar. Medlemsstaterna får när som helst återkalla sina förklaringar avseende dessa bestämmelser.

Artikel 19

19.1 I denna artikel fastställs allmänna principer för de särskilda samarbetsformerna. Det anges klart och tydligt att de särskilda former av gränsöverskridande samarbete som beskrivs i denna avdelning endast är tillåtna i följande fall av överträdelse:

a) Olaglig handel med narkotika och vissa andra varor belagda med förbud.

b) Handel med prekursorer (dvs. ämnen som är avsedda för olaglig framställning av narkotika).

c) Olaglig gränsöverskridande handel med skattepliktiga varor för att undgå skatt eller obehörigt erhålla statligt stöd, där det kan medföra en avsevärd belastning för Europeiska gemenskapernas budget eller för en medlemsstats budget.

d) Annan handel med varor som är förbjudna enligt gemenskapens eller nationella tullbestämmelser.

19.2 Enligt artikeln kan en medlemsstat avvisa en begäran från en annan medlemsstat om den typ av utredning som efterfrågas inte omfattas av eller strider mot dess nationella lagstiftning.

19.3 Om de rättsliga myndigheternas godkännande krävs skall en ansökan om detta lämnas och beviljas samt eventuella villkor uppfyllas.

19.4 Om tjänstemän från en medlemsstat orsakar skador när de befinner sig på en annan medlemsstats territorium skall den senare gottgöra skadan. Belopp som betalas ut som skadeersättning till tredje part skall återbetalas av den medlemsstat vars tjänstemän har orsakat skadan.

19.5 I artikeln anges det att uppgifter som inhämtats genom det gränsöverskridande samarbetet enligt denna avdelning får användas som bevis i enlighet med nationell lagstiftning av de behöriga organen i den medlemsstat som erhåller uppgifterna.

19.6 I artikeln anges det också att tjänstemän som deltar i de gränsöverskridande aktioner som anges i avdelning IV skall behandlas på samma sätt som tjänstemän i värdmedlemsstaten när det gäller överträdelser som de begår eller är offer för.

Artikel 20

20.1 Denna artikel gäller förföljande över gräns. I artikeln föreskrivs det att tjänstemän från en medlemsstat får fortsätta förföljandet in i en annan medlemsstat av en person som iakttas i färd med att göra sig skyldig till eller medverka i någon av de överträdelser som anges i artikel 19.2 i konventionen och som kan leda till utlämning. Förföljandet får ske utan föregående tillstånd, om det på grund av de brådskande omständigheterna inte varit möjligt att på förhand underrätta de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten eller om dessa myndigheter inte har kunnat ta sig till platsen i tid för att ta upp förföljandet. Senast när de passerar gränsen skall de förföljande tjänstemännen kontakta de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium förföljandet skall äga rum, och den senare medlemsstaten får när som helst begära att förföljandet skall avbrytas. De förföljande tjänstemännen har inte rätt att anhålla personen i fråga men de får, om ingen framställan om att avbryta förföljandet har gjorts, gripa personen för att överlämna denna till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där förföljandet ägde rum. I dessa fall får personen underkastas säkerhetsvisitation och handfängsel får användas.

20.2 De bestämda fall i vilka förföljande över gräns får ske anges emellertid i denna artikel och i de förklaringar som medlemsstaterna har avgett i enlighet med artikel 20.6 i konventionen. Varje medlemsstat som har valt att vara bunden av bestämmelserna om förföljande över gräns har vid undertecknandet av konventionen avgett en förklaring där det fastställs hur förföljandet på dess territorium skall genomföras. Dessa förklaringar omfattar begränsningar i tid eller rum för förföljande över gräns och om tjänstevapen får bäras. Dessa förklaringar får ersättas med andra förklaringar, under förutsättning att dessa inte inskränker räckvidden av de föregående.

Danmark har avgett en förklaring i vilken det fastställs under vilka förhållanden förföljande över gräns kan tillåtas på danskt territorium. Denna förklaring återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande rapport.

20.3 I artikeln anges de allmänna villkor som skall uppfyllas före, under och efter förföljandet.

20.4 Förföljandet får ske över alla typer av gränser. Tillträde till privatbostäder och platser som inte är tillgängliga för allmänheten är förbjudet, och de förföljande tjänstemännen måste alltid vara lätta att identifiera.

20.5 De förföljande tjänstemännen får bära tjänstevapen såvida inte den medlemsstat vars territorium de önskar komma in på har avgett en förklaring som förbjuder detta.

20.6 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.

20.7 Artikel 41 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet innehåller en liknande bestämmelse om förföljande över gräns. De viktigaste skillnaderna är följande: bestämmelsen i Schengenkonventionen är tvingande medan signatärstaterna till föreliggande konvention kan välja att inte vara bundna av denna artikel eller del av denna, i den utsträckning sådana reservationer inte påverkar deras skyldigheter enligt Schengenkonventionen (2); enligt bestämmelsen i Schengenkonventionen får varje part i konventionen välja om förföljande över gräns skall vara tillåtet i samband med alla brott som kan medföra utlämning eller i samband med de allvarliga brott som anges i en förteckning, medan bestämmelsen i föreliggande konvention endast avser de överträdelser av tullbestämmelserna som anges i artikel 19.2 i konventionen och som kan leda till utlämning; bestämmelsen i Schengenkonventionen gäller endast landgränser medan bestämmelsen i föreliggande konvention gäller alla gränser; enligt bestämmelsen i Schengenkonventionen får tjänstevapen alltid bäras, medan det enligt bestämmelsen i föreliggande konvention är tillåtet för varje medlemsstat att avge en allmän förklaring om att vapen aldrig får föras in på dessa territorium eller att i ett särskilt fall besluta att vapen inte får bäras.

Artikel 21

21.1 Denna artikel gäller gränsöverskridande övervakning. I artikeln föreskrivs det att tjänstemän från en medlemsstat får tillåtas att fortsätta bevakningen i en annan medlemsstat av personer som skäligen kan förmodas vara inblandade i någon av de överträdelser som anges i artikel 19.2 om den senare medlemsstaten ger sitt tillstånd i förväg. Tillståndet kan vara förenat med villkor. Om tillstånd inte kan begäras på förhand på grund av brådskande omständigheter får gränsen överskridas under förutsättning att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium bevakningen skall fortsättas omedelbart underrättas om gränspasseringen under bevakningen och en begäran om tillstånd lämnas in utan dröjsmål.

21.2 Följande villkor gäller för gränsöverskridande övervakning: Tjänstemän som utför bevakningsuppdrag skall rätta sig efter lagstiftningen i den medlemsstat på vars territorium uppdraget utförs och följa de anvisningar som denna medlemsstats behöriga myndigheter ger dem; de skall kunna styrka sin officiella tjänsteställning och sin officiella befogenhet, och de äger inte tillträde till privatbostäder och till platser till vilka allmänheten inte har tillträde. Dessa tjänstemän har inga befogenheter att ingripa, de får varken kvarhålla och förhöra eller anhålla den bevakade personen. Tjänstemännen får bära sina tjänstevapen såvida inte den medlemsstat vars territorium de önskar komma in på har avgett en förklaring som förbjuder detta.

21.3 Alla gränsöverskridande övervakningsoperationer skall avrapporteras till myndigheterna i den medlemsstat på vars territorium de har genomförts. Det kan begäras att de tjänstemän som bedrivit övervakningen inställer sig personligen.

21.4 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.

21.5 Danmark har avgett en förklaring i vilken det fastställs under vilka förhållanden Danmark godkänner bestämmelserna i artikel 21. Förklaringen återges i sin helhet i bilaga B till denna förklarande rapport.

21.6 I artikel 40 i Schengenkonventionen föreskrivs också gränsöverskridande övervakning. Bestämmelserna i de båda konventionerna är likartade, enligt båda föreskrivs gränsöverskridande övervakning med tillstånd som beviljats på förhand eller utan föregående tillstånd i särskilt brådskande fall. De viktigaste skillnaderna är följande: bestämmelsen i Schengenkonventionen är tvingande medan signatärstaterna till föreliggande konvention kan välja att inte vara bundna av artikeln om gränsöverskridande övervakning eller en del av denna, i den utsträckning sådana reservationer inte påverkar deras skyldigheter enligt Schengenkonventionen (3); bestämmelsen i Schengenkonventionen avser, när tillstånd har beviljats på förhand, alla brott som kan medföra utlämning och utan föregående tillstånd ett stort antal allvarliga brott, medan bestämmelsen i föreliggande konvention endast avser de överträdelser av tullbestämmelserna som anges i artiklarna 4.3 och 19.2 i densamma; enligt bestämmelsen i Schengenkonventionen får tjänstevapen bäras om inte den anmodade parten uttryckligen har beslutat något annat, medan det enligt bestämmelsen i föreliggande konvention är tillåtet för varje medlemsstat att avge en allmän förklaring om att vapen aldrig får föras in på dess territorium eller att i ett särskilt fall besluta att vapen inte får bäras. Enligt denna konvention får inte endast personer som direkt begår en överträdelse bevakas utan även personer som är inblandade i en överträdelse.

Artikel 22

22.1 Denna artikel avser kontrollerade leveranser. Kontrollerade leveranser är en undersökningsmetod som går ut på att misstänkta eller olagliga sändningar av varor inte beslagtas vid gränsen utan övervakas till dess de når sin destination. Denna metod gör det möjligt för tullförvaltningarna att identifiera de organisationer som står bakom den olagliga handeln och att åtala de viktigaste personerna i dessa organisationer, i stället för att bara beslagta varorna vid gränsen och/eller åtala de inblandade kurirerna.

22.2 I artikeln föreskrivs det att medlemsstaterna skall se till att kontrollerade leveranser kan tillåtas på deras territorier inom ramen för utredningar av sådana brott som kan leda till utlämning. Beslutet om att tillåta kontrollerade leveranser skall fattas av den anmodade medlemsstatens behöriga myndigheter i enlighet med den nationella lagstiftningen. Kontrollerade leveranser skall genomföras under ledning av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där leveransen skall ske. Sändningar får hejdas för kontroll och tillåtas att fortsätta med oförändrat innehåll eller först när innehållet avlägsnats eller ersatts helt eller delvis.

22.3 Denna artikel hänför sig till artikel 11 i Förenta nationernas konvention från 1988 mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (Wienkonventionen) som stöder principen om internationella kontrollerade leveranser i samband med narkotikahandel).

22.4 Artikel 73 i Schengenkonventionen innehåller också en bestämmelse om kontrollerade leveranser. Bestämmelserna i de båda konventionerna är likartade. De viktigaste skillnaderna är att enligt föreliggande konvention skall den kontrollerade leveransen övervakas och det är tillåtet att försändelser hejdas för kontroll och tillåts att fortsätta, antingen med oförändrat innehåll eller efter det att deras ursprungliga innehåll har avlägsnats eller ersatts helt eller delvis, medan Schengenkonventionen inte innehåller några föreskrifter om detta. Schengenkonventionen innehåller bestämmelser om kontrollerade leveranser av narkotika och psykotropa ämnen, medan föreliggande konvention innehåller bestämmelser om kontrollerade leveranser i samband med brott som kan leda till utlämning.

Artikel 23

23.1 Denna artikel avser hemliga utredningar. Hemliga utredningar betyder i det här sammanhanget att en tjänsteman från en medlemsstats tullförvaltning (eller en tjänsteman som handlar på en sådan förvaltnings vägnar) får tillstånd att under antagen identitet verka på en annan medlemsstats territorium. Hur medlemsstaterna skall tillämpa denna artikel beror på bestämmelserna i deras nationella lagstiftning.

23.2 Framställningar om hemliga utredningar får göras endast om det skulle vara ytterst svårt att annars kunna klarlägga sakförhållandena.

23.3 Vid en hemlig utredning har tjänstemännen endast tillstånd att samla in uppgifter och etablera kontakt med misstänkta eller andra personer som har samröre med dessa.

23.4 Hemliga utredningar skall genomföras enligt de villkor som anges i den nationella lagstiftningen i den medlemsstat där de äger rum, och de skall ha begränsad varaktighet. Den anmodade myndigheten skall tillhandahålla den personal och de tekniska hjälpmedel som behövs.

23.5 När medlemsstaterna deponerar sina instrument för antagande av konventionen får de förklara att de inte är bundna av denna artikel eller del av denna. Sådana förklaringar får när som helst återkallas.

Artikel 24

24.1 Denna artikel avser gemensamma specialutredningslag och ger medlemsstaterna möjlighet att inrätta sådana lag genom en överenskommelse. Syftet med dessa lag är att de skall genomföra svåra och krävande utredningar som kräver samtidiga och samordnade insatser samt samordna gemensamma insatser för att förhindra och upptäcka bestämda typer av tullöverträdelser.

24.2 Dessa lag får bara inrättas i ett bestämt syfte och för en begränsad tid. Laget skall ledas av en tjänsteman från den medlemsstat där laget är baserat och denna medlemsstat skall skapa de nödvändiga förutsättningarna för att laget skall kunna utföra sitt uppdrag. Laget skall följa lagstiftningen i denna medlemsstat.

24.3 Deltagande i laget medför inte någon befogenhet att ingripa på en annan medlemsstats territorium.

AVDELNING V Dataskydd

Artikel 25

25.1 Denna artikel omfattar dataskydd vid utbyte av personuppgifter mellan tullförvaltningar enligt bestämmelserna i konventionen.

25.2 Enligt artikeln är medlemsstaterna skyldiga att följa de relevanta bestämmelserna i Europarådets konvention från 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter.

25.3 Medlemsstaterna får enligt artikeln uppställa villkor för hur personuppgifter som lämnas till en annan medlemsstat skall behandlas.

25.4 I denna artikel föreskrivs att personuppgifter av den mottagande myndigheten endast får behandlas för de ändamål som avses i artikel 1.1 i konventionen. Den myndighet som tar emot uppgifter inom ramen för konventionen får vidarebefordra dem till sina tullförvaltningar samt utredande och rättsliga organ utan tillstånd från den medlemsstat som har tillhandahållit uppgifterna, för att möjliggöra för dessa att åtala och bestraffa de överträdelser som avses i artikel 4.3. I övriga fall krävs samtycke från den medlemsstat som har tillhandahållit uppgifterna.

25.5 Den medlemsstat som överlämnar uppgifterna skall se till att de uppdateras, ändras om de är oriktiga och förstörs om de inte är lagenligt överlämnade. En mottagande medlemsstat skall likaledes göra de nödvändiga korrigeringarna när den har underättats om dessa. Om den mottagande medlemsstaten har anledning att förmoda att överlämnade uppgifter är oriktiga eller bör förstöras skall den underätta den överlämnande medlemsstaten.

25.6 Den berörda personen har rätt att korrigera uppgifterna och kan begära att få veta vilka uppgifter om honom eller henne som har överlämnats samt för vilka ändamål (om inte allmänintresset av att inte lämna ut uppgifterna väger tyngre). Denna rätt till information skall regleras av nationella lagar, andra författningar och förfaranden i den medlemsstat på vars territorium uppgifterna begärs. Den överlämnande myndigheten skall dock beredas tillfälle att yttra sig innan något beslut fattas om att lämna ut uppgifterna.

25.7 De överlämnade uppgifterna får bara bevaras så länge som det är nödvändigt för att syftet med överlämnandet skall uppnås. Uppgifterna skall också åtnjuta samma skydd som denna medlemsstat tillförsäkrar likartade uppgifter från nationella källor.

25.8 Medlemsstaterna skall i enlighet med sina egna lagar, andra författningar och förfaranden vara ansvariga för den skada som åsamkas en person genom behandling av personuppgifter som har överlämnats enligt konventionen.

25.9 Medlemsstaterna kan anförtro kontrolluppgiften åt de nationella dataskyddsmyndigheter som innehar denna uppgift när det gäller TIS-konventionen.

25.10 Artikeln påverkar inte tillämpningen av TIS-konventionen som innehåller egna bestämmelser om dataskydd vid utbyte av personuppgifter med hjälp av TIS.

25.11 Termen "behandling av personuppgifter" i denna konvention skall ha den betydelse som anges i definitionen i direktiv 95/46/EG. Personuppgifter och behandling av personuppgifter definieras på följande sätt i artikel 2 a och 2 b i det direktivet:

a) personuppgifter: varje upplysning som avser en identifierad eller identifierbar fysisk person (den registrerade). En identifierbar person är en person som kan identifieras, direkt eller indirekt, framför allt genom hänvisning till ett identifikationsnummer eller till en eller flera faktorer som är specifika för hans fysiska, fysiologiska, psykiska, ekonomiska, kulturella eller sociala identitet.

b) behandling av personuppgifter (behandling): varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas beträffande personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller inte, till exempel insamling, registrering, organisering, lagring, bearbetning eller ändring, återvinning, inhämtande, användning, utlämnande genom översändande, spridning eller annat tillhandahållande av uppgifter, sammanställning eller samkörning, blockering, utplåning eller förstöring.

AVDELNING VI Tolkning av konventionen

Artikel 26

26.1 Denna artikel avser Europeiska gemenskapernas domstols (nedan kallad domstolen) roll när det gäller denna konvention.

26.2 Domstolen skall vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna om tolkningen eller tillämpningen av konventionen, om rådet inte har lyckats med detta inom sex månader. Domstolen skall också vara behörig att avgöra tvister mellan medlemsstaterna och kommissionen om tolkningen eller tillämpningen av konventionen. Domstolen skall vidare vara behörig att meddela förhandsavgöranden i frågor som rör tolkningen av denna konvention, men endast för de medlemsstater som genom en förklaring godkänner detta. En medlemsstat som avger en sådan förklaring får ange att ett förhandsavgörande från domstolen får begäras antingen.

a) av de domstolar mot vilkas avgörande det inte finns något rättsmedel, eller

b) av alla domstolar.

Också de medlemsstater som inte godkänner att domstolen har denna uppgift får inkomma med inlagor eller skriftliga synpunkter när det gäller frågor som har hänskjutits till domstolen.

26.3 Domstolen skall inte vara behörig att pröva giltigheten eller proportionaliteten av de aktiviteter som behöriga brottsbekämpande organ utför eller av medlemsstaternas utövning av sitt ansvar för att upprätthålla lag och ordning och skydda den inre säkerheten.

AVDELNING VII Tillämpning och slutbestämmelser

Artikel 27

Genom denna artikel är tullförvaltningarna skyldiga att vid informationsutbyte ta hänsyn till kraven på utredningssekretess. I detta avseende får medlemsstaterna uppställa villkor för hur uppgifter som de lämnar till en annan medlemsstat får användas när kraven på utredningssekretess gör detta nödvändigt.

Artikel 28

I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna inte skall vara tvingade att lämna bistånd om detta skulle störa den allmänna ordningen eller skada andra väsentliga intressen, särskilt när det gäller dataskydd, i den berörda medlemsstaten. Framställningar får också avvisas om omfattningen av de begärda åtgärderna, i synnerhet när det gäller de särskilda samarbetsformerna enligt avdelning IV, uppenbart inte står i proportion till den påstådda överträdelsens svårighetsgrad. Avslag skall motiveras.

Artikel 29

I denna artikel föreskrivs det att medlemsstaterna normalt skall avsäga sig alla krav på ersättning för kostnader som uppstått vid genomförandet av denna konvention, med undantag av kostnader för arvoden till experter. Om utgifterna är betydande eller extraordinära skall de berörda tullförvaltningarna samråda med varandra för att fastställa hur kostnaderna skall bäras.

Artikel 30

30.1 Denna artikel avser reservationer till konventionen och det fastställs att de enda reservationer som är tillåtna enligt artikeln är de som medges enligt artiklarna 20.8, 21.5 och 23.5, vilka ger medlemsstaterna möjlighet att välja att inte vara bundna av alla eller delar av bestämmelserna om förföljande över gräns, gränsöverskridande övervakning och hemliga utredningar.

30.2 Det noteras också att skyldigheter som följer av andra överenskommelser, särskilt de bestämmelser i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet som avser ett utvidgat samarbete, inte skall beröras av den här konventionen. Detta innebär att medlemsstater som är parter i Schengenkonventionen inte kan avsäga sig mer bindande skyldigheter enligt Schengenkonventionen genom att underteckna mindre bindande skyldigheter enligt den här konventionen.

30.3 Till exempel är bestämmelsen i Schengenkonventionen om förföljande över landgräns tvingande. I konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar föreskrivs förföljande över alla typer av gränser, men bestämmelsen är frivillig. När det gäller landgränser kan parter i Schengenkonventionen emellertid inte välja bort bestämmelsen om förföljande över gräns i konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar.

Artikel 31

31.1 Genom denna artikel begränsas den territoriella tillämpningen av konventionen till gemenskapens tullområde. Gemenskapens tullområde definieras fullständigt i artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (tullkodexen).

31.2 Rådet får, genom enhälligt beslut och enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, anpassa punkt 1 till eventuella ändringar i de bestämmelser i gemenskapsrätten som anges i denna punkt.

Artikel 32

I denna artikel föreskrivs att konventionen träder i kraft nittio dagar efter det att den sista medlemsstaten har underrättat depositarien om att den har fullgjort de konstitutionella förfarandena för antagande av konventionen. Under tiden får emellertid varje stat som har fullgjort dessa förfaranden förklara att konventionen (med undantag av artikel 26) är tillämplig i dess förbindelser med de övriga medlemsstater som har avgett samma förklaring. 1967 års Neapelkonvention skall upphävas den dag då denna konvention träder i kraft.

Artikel 33

I denna artikel föreskrivs att varje stat som i framtiden blir medlem av Europeiska unionen skall ha rätt att ansluta sig till konventionen. Det fastställs också förfaranden för nya medlemsstater som önskar ansluta sig till konventionen.

Artikel 34

Denna artikel avser framtida ändringar av konventionen och det fastställs att alla medlemsstater som har anslutit sig till konventionen får föreslå ändringar, vilka sedan skall beslutas av rådet.

Artikel 35

I denna artikel anges att rådets generalsekreterare skall vara depositarie för denna konvention, och att depositarien i EGT skall offentliggöra uppgifter om vilka medlemsstater som har antagit och anslutit sig till konventionen, om genomförandet, förklaringar och reservationer samt alla andra meddelanden om denna konvention.

(1) Österrike håller på att ratificera 1967 års Neapel-konvention.

(2) Se också kommentaren till artikel 30 i konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i denna förklarade rapport.

(3) Se också kommentaren till artikel 30 i konventionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan tullförvaltningar i denna förklarande rapport.

BILAGA A

>Plats för tabell>

BILAGA

FÖRKLARINGAR nr 1 8 SOM BIFOGATS KONVENTIONEN OCH SOM HAR OFFENTLIGGJORTS I GEMENSKAPERNAS OFFICIELLA TIDNING (EGT C 24, 23.1.1998, s. 20)

1. Till artiklarna 1.1 och 28

Med hänvisning till undantagen från skyldigheten att lämna bistånd i artikel 28 i konventionen, förklarar Italien att verkställandet av en framställan om ömsesidigt bistånd på grundval av konventionen, när det gäller överträdelser som enligt italiensk lag inte är överträdelser av nationella tullbestämmelser eller av gemenskapens tullbestämmelser beroende på uppdelningen av behörigheten mellan de nationella myndigheterna när det gäller att förhindra och åtala brott kan störa den allmänna ordningen eller skada andra väsentliga nationella intressen.

2. Till artiklarna 1.2 och 3.2

Danmark och Finland förklarar att de tolkar begreppet "rättsliga myndigheter" eller "rättslig myndighet" i artiklarna 1.2 och 3.2 i konventionen på samma sätt som de gör i de förklaringar de har avgivit enligt artikel 24 i Europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål, undertecknad i Strasbourg den 20 april 1959.

3. Till artikel 4.3 andra strecksatsen

Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 andra strecksatsen endast omfattar sådana handlingar genom vilket en person deltar när en grupp personer, som handlar i ett gemensamt syfte, gör sig skyldig till en eller flera av de berörda överträdelserna, även om personen i fråga inte deltar i själva utförandet av brottet eller brotten i fråga. Ett sådant deltagande skall vara grundat på kunskaper om gruppens syfte och brottsliga aktiviteter i allmänhet, eller kunskaper om gruppens avsikt att begå det eller de ifrågavarande brottet(n).

4. Till artikel 4.3 tredje strecksatsen

Danmark förklarar för sin del att artikel 4.3 tredje strecksatsen endast är tillämplig för de bakomliggande brott avseende vilka mottagande av stulna varor alltid är straffbara enligt dansk lag, däri inbegripet paragraf 191 a i den danska strafflagen om mottagande av stulna droger och paragraf 284 i strafflagen om mottagande av stulna varor i förbindelse med smuggling av särskilt grov art.

5. Till artikel 6.4

Danmark, Finland och Sverige förklarar att sambandsmännen enligt artikel 6.4 också kan företräda Norges och Islands intressen eller vice versa. De fem nordiska länderna har sedan 1982 haft ett arrangemang där de utplacerade sambandsmännen från ett av de deltagande länderna också företräder de andra deltagande länderna. Detta arrangemang gjordes för att förstärka kampen mot olaglig narkotikahandel och att begränsa den ekonomiska bördan för enskilda länder genom utplaceringen av sambandsmännen. Danmark, Finland och Sverige fäster stort avseende vid att detta väl fungerande arrangemang fortsätter.

6. Till artikel 20.8

Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 20 på följande villkor:

Om förföljelse utförs till havs eller i luften av tullmyndigheterna i en annan medlemsstat får förföljelsen utsträckas till danskt territorium, inbegripet danska territorialvatten och luftrummet ovanför danskt territorium, endast om behöriga danska myndigheter har fått förhandsunderrättelse därom.

7. Till artikel 21.5

Danmark förklarar att man godtar bestämmelserna i artikel 21 på följande villkor:

Gränsöverskridande övervakning utan föregående tillstånd får utföras endast i enlighet med artikel 21.2 och 21.3 om det finns allvarliga skäl att förmoda att de personer som bevakas är inblandade i någon av de överträdelser som anges i artikel 19.2 och som kan föranleda utlämning.

8. Till artikel 25.2 i

Medlemsstaterna skall åta sig att i rådet informera varandra om vilka åtgärder som har vidtagits för att säkerställa att de åtaganden som avses i punkt i efterlevs.