51998AC0795

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Meddelande från kommissionen: De nya regionala programmen 1997-1999 inom ramen för mål 2 i gemenskapens strukturfonder - Fokusering på skapande av arbetstillfällen"

(98/C 235/09)

Den 17 november 1997 beslutade kommissionen i enlighet med artikel 198 i EG-fördraget att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda meddelande.

Sektionen för regional utveckling, landsbygds- och stadsplanering som ansvarat för det förberedande arbetet i ärendet antog sitt yttrande den 21 april 1998. Föredragande var Ettore Masucci.

Vid sin 355:e plenarsessionen den 27-28 maj 1998 (sammanträdet den 27 maj 1998) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 114 röster för och 1 nedlagd röst.

1. Inledning

1.1. I november 1997 lade kommissionen fram ett meddelande i vilket man presenterade de nya regionala programmen inom ramen för mål 2, vilka skall genomföras under den andra programperioden, dvs. till 1999, i industriregioner på tillbakagång.

Dokumentet är resultatet av en studie av 65 nya samlade programplaneringsdokument och en ram för gemenskapsstöd när det gäller Spanien.

De samlade programplaneringsdokumenten för Sverige och Österrike ingår inte i studien. De länderna har valt en femårig programperiod ().

1.2. I meddelandet sammanfattas de förväntade effekterna vad gäller ekonomisk utveckling och i synnerhet effekterna på sysselsättningen.

Enligt uppgifter från medlemsstaterna skulle man genom att förverkliga dessa program skapa eller bibehålla ungefär 880 000 arbetstillfällen, koncentrerade till 90 % (801 000) till Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien.

1.3. De planerade åtgärderna hänför sig huvudsakligen till fyra kategorier:

- Stärkande av tillväxten och konkurrenskraften för industriella och kommersiella verksamheter med särskild uppmärksamhet på små och medelstora företag (47,4 % av utgifterna).

- Utbildnings- och fortbildningsprogram för arbetstagare, med inriktning på nya teknologier (33,8 % av utgifterna).

- Insatser för återhämtning och förbättring av urbana och industriella områden på tillbakagång (12,3 % av utgifterna).

- Miljöskydd och främjande av rena teknologier och "ekologisk" turism (5,2 %).

Högsta prioritet i de nya programmen 1997-1999 i mål 2 bör, skall enligt vad kommissionen anger i den vägledning som överlämnats till medlemsstaterna av den 29 april 1996 (), ges till skapandet av arbetstillfällen. Denna målsättning bör kunna förverkligas genom att man förbättrar produktionsstrukturen och höjer arbetskraftens kompetensnivå.

1.4. Kommissionen har därför studerat alla planer mot bakgrund av dessa målsättningar och bedömt i vilken mån denna prioritet beaktats, den berörda sektorns kvalitet, överensstämmelsen mellan de angivna målsättningarna och resurserna, den reella kvantifieringen av sysselsättningseffekterna, den utvalda strategins och de utvalda åtgärdernas miljöeffekter.

1.4.1. Man har också beaktat principerna för partnerskap och additionalitet.

Planerna måste innehålla ett åtagande att säkerställa att arbetsmarknadens parter helt skulle involveras samt en integrering av mål 2-programmen i andra ekonomiska förnyelseinitiativ som förekommer i det berörda området.

Vad gäller additionaliteten skall varje medlemsstat säkerställa samma utgiftsnivå som för perioden 1994-1996.

1.5. Listan över stödberättigade regioner enligt mål 2 är i stort sett oförändrad jämfört med perioden 1994-1996, liksom även den procentuella andelen av befolkningen, berättigad till stöd (16,4 %).

De anslagna medlen uppgår till 8,288 miljarder ecu (1997 års penningvärde), med en reell ökning med 13,8 % jämfört med föregående programperiod. Till detta belopp kommer 859 miljoner ecu av outnyttjade medel att överföras från den föregående perioden. Totalsumman av de disponibla medlen uppgår därmed till 9,147 miljarder ecu.

2. Problem

2.1. Kommissionen medger att man vid fastställandet av de nya programplaneringsdokumenten har dragit lärdom av den föregående programperioden.

Man säger också att det finns en hög grad av kontinuitet mellan strategin i de nya programmen och i den föregående perioden.

Presentationen av målsättningarna har i allmänhet varit klar och uttömmande, med angivande av fyra-fem strategiska mål, i vissa fall valda enligt en totalsyn på den ekonomiska utvecklingen, i andra fall betonades övergripande aspekter som hållbar miljö och lika möjligheter.

2.2. När det gäller åtgärdernas överensstämmelse med de angivna strategiska målsättningarna anser kommissionen att det stora urvalet av åtgärder i vissa fall gjorde det svårare att uppnå komplementaritet och samordningsvinster.

2.2.1. I synnerhet utbildningsåtgärderna var mindre tydligt definierade, vilket "delvis kan bero på att åtgärder som rör mänskliga resurser har en övergripande prägel" (). Kommissionen säger dock att "integrationen av åtgärder finansierade av ERUF och ESF hade förbättrats" ().

2.2.2. Större brister fann kommissionen däremot i de planer som först överlämnades på grund av "brist på kvantifiering av mål och resultat inklusive sysselsättningseffekter liksom frånvaro av jämförelsetal" ().

Kommissionen betonar särskilt att man sällan använt sig av den metodik för förhandskvantifiering av sysselsättningseffekter som överlämnats till medlemsstaterna.

2.2.3. Större uppmärksamhet har däremot ägnats åt miljöaspekterna: de flesta planer innehöll en strategisk miljöbedömning och i vissa fall gavs fullständiga och detaljerade uppgifter om varje planerad åtgärd.

2.3. Trots det uttalade åtagandet att respektera partnerskapsprincipen i de flesta planerna, har formerna för deltagandet inte alltid klart definierats.

2.4. Otillräcklig information och svårighet att kontrollera erhållna uppgifter har omöjliggjort en tillfredsställande kontroll av hur additionaliteten beaktats.

Därför har man för de nya programplaneringsdokumenten tvingats införa en bestämmelse i besluten "om att gemenskapens betalningar tillfälligt skulle upphävas efter den första förskottsbetalningen i avvaktan på förhandsbekräftelse av additionalitetsprincipen" ().

2.5. Några av dessa brister har dock kunnat åtgärdas genom förhandlingar mellan kommissionen och medlemsstaten, med värdefulla resultat i syfte att höja planernas kvalitet och effektivitet, "särskilt mot bakgrund av utvärderingsresultaten och den allt överskuggande prioriteringen att skapa arbetstillfällen" ().

I vissa fall lades större vikt vid åtgärder som var mer lovande när det gällde att stödja sysselsättningen, i andra fall omarbetades programmen från grunden.

3. Allmänna kommentarer

3.1. Kommissionen dokument har stor betydelse av flera skäl: framför allt för att det rör den sista perioden för mål 2 i dess aktuella utformning.

3.1.1. I reformen av strukturfonderna som presenterades i "Agenda 2000" förutses som bekant en genomgripande översyn av strukturpolitiken.

De aktuella sju målen skall minskas till tre: två regionala och ett horisontellt mål för arbetskraften.

För perioden 2000-2006 förutser kommissionen en genomsnittlig årlig tilldelning som ligger något under den för 1999 och det kommer att bli en hårdare tillämpning av tröskeln på 75 % av BNP för de regioner som ingår i nya mål 1.

3.1.2. Dessutom planerar man att minska den aktuella procentandelen av befolkningen (51 %) som för närvarande berörs av mål 1 och 2 till 35-40 %, vilket innebär att några områden kommer att uteslutas. Om man dessutom betänker att i nya mål 1 och 2 kommer alla gemenskapens åtgärdsprogram att löpa samman, förutom dem som är avsedda för mänskliga resurser, vilka kommer att utgöra nya mål 3, innebär det att några områden inte skulle komma i åtnjutande av något strukturstöd - med undantag för socialfonden och resterande gemenskapsinitiativ - efter 1999. För dessa blir därför de insatser som omnämns i det aktuella meddelandet av än större vikt.

3.2. Det andra skälet som gör meddelandet betydelsefullt är det faktum att metoden vilken man använt vid antagandet av programplaneringsdokumenten för 1997-1999 och de planerade åtgärderna skall bli föremål för en noggrann utvärdering för att man skall kunna genomföra en allt öppnare och effektivare reform av strukturfonderna.

I detta avseende kan följande åtgärder vara av särskild vikt:

- när det gäller sätten på vilket programmen utformas, kontroll av att det finns ett övergripande partnerskap;

- när det gäller innehållet, val av innovativa projekt och lokal utveckling;

- när det gäller målsättningarna, skapande av konkreta, nya och hållbara arbetstillfällen.

3.3. Det tredje skälet - och det mest betydande - består just i det bidrag som programmen i planeringsdokumenten kan ge till ansträngningarna att skapa och rädda sysselsättningen, något som har fått högsta prioritet i gemenskapspolitiken.

4. Utvärdering

4.1. De program som presenteras i meddelandet kan således utvärderas:

- Mot bakgrund av en kontroll av resultaten från föregående perioder, och mot bakgrund av de problem som uppstått vid tidigare förvaltning av mål 2.

- Med sikte på framtiden, i ljuset av vad som sägs i "Agenda 2000" angående reformen av strukturpolitiken ().

4.2. Jämförelse med föregående perioder

4.2.1. Det kan vara lämpligt att kontrollera om programplaneringen 1997-1999 har noterat förbättringar jämfört med föregående programplaneringar.

I det syftet kan det vara lämpligt att använda som schablon de frågor som uppstod inom ramen för Europeiskt forum om sammanhållningen i april 1997, vid vilket man behandlade och diskuterade rapporter rörande förvaltningen av strukturfonderna ().

4.2.2. I detta forum, kom vid debatten om mål 2 vissa grundläggande problem upp. Allmänt sett har insatserna från strukturfonderna i regioner på industriell tillbakagång haft begränsad effekt på grund av vissa områdens alltför små dimensioner, något som i några fall omöjliggjort en integrerad och effektiv strategi, trots att de har spelat en viktig roll rent strukturellt under dessa år (under perioden 1989-1993 skapades till exempel ca 500 000 arbetstillfällen netto).

Tidsbegränsningen (två år) har gynnat kortsiktiga insatser, till nackdel för en strategisk utvecklingssyn.

4.2.3. När det gäller i synnerhet programmens innehåll och deras tillämpning, har det faktum att de små och medelstora företagen ofta inte lyckas hänga med i utvecklingen på marknaden och innovationsmässigt och därför inte producerar något mätbart regionalt mervärde, inneburit ett allvarligt hinder för en verklig omställning i dessa områden.

En viktig förändring har dock skett: i programmens innehåll har getts prioritet åt immateriella faktorer (utveckling av företagen, innovation, yrkesmässig utbildning och fortbildning, miljövård), framför fysiska faktorer, dvs. basinfrastruktur.

Den uppmärksamhet som ägnas åt FoTU och innovation är också viktig, men man måste se till att investeringarna inte används till innovation - bara för att den erbjuds - i stället för till de små och medelstora företagens reella behov.

4.2.4. Något mycket positivt med strukturfonderna är att de har tvingat regionerna att svara för utvecklingen på ett permanent och välorganiserat sätt.

Det finns stora skillnader i förvaltningsmetoderna, alltefter administrativ tradition, och det är i sig positivt.

Men i centralförvaltningar har man fortfarande svårt att acceptera "nerifrån-och-upp-tänkandet" i regional utveckling.

4.2.5. En annan stor fördel är att man utvecklat det övergripande partnerskapet och fått en bättre överensstämmelse med andra nationella och regionala insatser.

I några områden är det fortfarande svårt att få till stånd partnerskap, på grund av det är ovanligt med samarbete mellan offentliga myndigheter och socioekonomiska kretsar.

Tidigare deltog privata sektorn nästan aldrig i programutformningen, vilket var förbehållet offentliga sektorns och det allmännas aktörer.

4.2.6. Andra viktiga frågor rör förvaltningen av programmen.

Det är snarare finansiella skäl än omprioriteringar för den regionala utvecklingen som föranleder ändringar och justeringar.

Det sker också för att man saknar varje form av övervakning och tidsperspektivet är för kort.

Många projekt fastställer inte några operativa mål vad gäller genomförande och effekt. Att urvalet gjorts enligt sådana kriterier har snarare varit undantag än regel.

Additionaliteten har slutligen varit ett problem i flera fall: de disponibla medlen har inte använts just därför att de regionala eller nationella myndigheterna haft svårigheter att skjuta till sin del.

4.2.7. Kommissionen betonar i slutsatserna i det aktuella meddelandet att det i de nya programmen för perioden 1997-1999 finns fler stimulansåtgärder för investeringar som främjar sysselsättningsintensiv tillväxt och hållbar utveckling.

Man fäster större uppmärksamhet vid utbildnings- och fortbildningsinsatser, främjande av entreprenörskap och stimulans av forskning och teknisk utveckling.

Man vill också utöka tjänsterna på lokal nivå, vilket innebär en avsevärd reservoar av nya arbetstillfällen.

4.2.7.1. ESK ser också positivt på det integrerade synsättet på lokala, nationella och gemenskapliga initiativ. Detta är en nödvändig förutsättning för ett optimalt utnyttjande av resurserna och för att nå bättre resultat.

4.3. Strukturfondsreformen och statligt stöd till regionerna

4.3.1. Enligt vad som sägs i "Agenda 2000", "måste de nya stödprogrammen för mål 2 främja ekonomisk mångfald bland annat i regioner som i hög grad är beroende av en enda ekonomisk sektor på tillbakagång" ().

Och man tillägger att: "Detta kommer att kräva ökat stöd till små och medelstora företag och nytänkande samt större tonvikt på yrkesutbildning, lokal utvecklingspotential, miljöskydd och kampen mot social utslagning .... Satsningar på arbetskraften, med utgångspunkt i en strategi som förutser behov och främjar förändringar på arbetsmarknaden ..."

4.3.1.1. Kommissionen önskar också att man fastställer enkla, genomblickbara och specifika urvalskriterier för de olika typerna av områden som berörs av nya mål 2. Varje region genomför ett eget program med stöd från av olika fonder (ERUF, ESF, EUGFJ och FFU).

4.3.1.2. Slutmålet skall vara att koncentrera resurserna till de mest drabbade områden inom EU.

De områden som för närvarande omfattas av mål 2 och 5b, och som kommer att uteslutas enligt framtida urvalskriterier, kommer att få begränsat ekonomiskt stöd under övergångsperioden.

Kommissionen föreslår vidare - i förenklande syfte - ett enda flerårigt program för varje region under mål 1 och mål 2, en klar ansvarsfördelning mellan nationella, regionala och lokala myndigheter och kommissionen, rigorösa kontroller och noggrann uppföljning av resultaten.

4.3.2. Hänsyn måste också tas till de nya riktlinjerna för statligt stöd till regionerna som kommissionen antog den 10 december 1997, på initiativ av kommissionsledamot Karel Van Miert, i syfte att införa ett mer genomblickbart system och för att skapa en positiv diskriminering till förmån för de mest missgynnade regionerna ().

4.3.2.1. De främsta kriterierna kommer att vara:

- att stödet koncentreras till de fattigaste regionerna;

- att planerade nationella insatser stäms av mot regionalfondsstöd;

- särskild uppmärksamhet bör läggas vid sysselsättningsskapande stöd: alltså inte längre enbart stöd till produktiva investeringar utan också till de arbetstillfällen som följer därav;

- en generell nedskärning av regionala stödinsatser.

4.3.3. Kommittén vill här fästa uppmärksamheten på - mot bakgrund av framlagda reformförslag - att en del av EU:s befolkning kommer att stängas ute från strukturfonderna efter år 2000.

Då uppkommer frågan hur man kan underlätta övergången för dessa regioner och fastställa nya urvalskriterier som är tillräckligt välgrundade och motiverade enligt socioekonomisk statistik.

4.3.4. Avsikten att låta de områden som täcks av mål två sammanfalla med de som kan komma i åtnjutande av statligt stöd (artikel 92.3 c i EG-fördraget) är därför oroväckande. ESK inser att det är nödvändigt att bättre samordna och integrera gemenskapens strukturpolitik med den nationella, men detta skulle kunna leda till en alltför stor minskning av stödområdena.

5. Sysselsättningseffekter

5.1. Strukturinsatsernas effekt på sysselsättningen förtjänar en grundlig analys. Den främsta målsättningen med strukturfonderna är enligt Delors vitbok att bidra till att skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling, tillväxt och en hållbar konkurrenskraft.

Sysselsättningens prioriterade ställning fastställdes av kommissionen i meddelandet från mars 1996 om gemenskapens strukturinsatser och sysselsättning ().

Alltsedan toppmötet i Essen till toppmötet i Luxemburg har alla Europeiska rådets möten haft problemet med sysselsättning överst på dagordning, på grund av frågans allvar och angelägenhet.

Amsterdamfördraget har ett nytt avsnitt om sysselsättningen, där man kallar den en fråga av intresse för hela gemenskapen.

Även i arbetsprogrammet för 1998 () ger kommissionen olika förslag på förordningar för strukturpolitiken för att kunna genomföra reformförslagen i "Agenda 2000". Man ger sysselsättningen högsta "politiska prioritet" och vill koncentrera insatserna på den ().

5.2. Mot bakgrund av detta bör man se närmare på målsättningarna för sysselsättningen i de olika programplaneringsdokumenten.

Uppgifterna i bilaga 4 angående den förväntade effekten på sysselsättningen i medlemsstaterna är mycket varierande och inte alltid helt begripliga.

I Storbritannien, t.ex., förväntas över 380 000 arbetstillfällen skapas eller bevaras (av vilka över 40 000 är av tillfällig art, motsvarande ca 10 %), medan man i Tyskland hamnar under 120 000 (4 100 tillfälliga, motsvarande 3 %) och för Italien är siffran 123 000 (6 200 tillfälliga, motsvarande 5 %).

Det är följaktligen också stora skillnader i de genomsnittliga kostnaderna för att skapa arbeten.

5.3. Meddelandet är till vissa delar motsägelsefullt.

Kommissionen påpekar i kap III, v, där man talar om kvantifiering av mål och effekter, att "de planer som först överlämnades tyvärr präglades av en inledande brist på kvantifiering av mål och resultat ...".

Man tillägger dock att förhandlingarna ledde till betydande förbättringar.

Omedelbart därefter beklagar man att medlemsstaterna sällan använt sig av den metodik för förhandskvantifiering av sysselsättningseffekter som överlämnats av kommissionen.

Längre fram talar man på nytt om nya betydande framsteg när det gäller att kvantifiera sysselsättningseffekterna och om detaljerade beräkningar ().

5.3.1. Man kan nog dra slutsatsen att beräkningarna gjorts enligt olika beräkningsmetoder.

5.4. Problemet är också märkbart vid en jämförelse med föregående utvärderingar.

Enligt den åttonde årsberättelsen om strukturfonderna 1996, skapades det under den fyraåriga programperioden 1989-1993 totalt 850 000 arbetstillfällen brutto.

För perioden 1997-1999 - dvs. endast två år - förutses 880 000 arbetstillfällen brutto. En högre siffra således, på enbart halva tiden, en ökning på över 200 %, vilket måste vara en följd av alla parters större engagemang i sysselsättningsproblemet.

Men den intressantaste jämförelsen - dvs. den som rör skapandet av nya arbetstillfällen - kan inte göras eftersom det märkligt nog inte föreligger några uppgifter om arbetstillfällen netto. (Sådana uppgifter har endast Frankrike och Storbritannien lämnat.)

Detta säger mycket om tillförlitligheten i uppgifterna som lämnats av flertalet medlemsstater.

Det föreligger däremot nya uppgifter om tillfälliga arbeten från 12 medlemsstater, kvantifierade till 106 115, ett rätt högt antal jämfört med de realistiska slutgiltiga beräkningarna rörande nettoarbeten.

5.5. Kommissionen har uppenbarligen svårigheter med att inhämta tillförlitliga uppgifter från medlemsstaterna och också begränsade resurser när det gäller att utföra denna stora kontrolluppgift. Dessutom har man problem med vilken metod man skall välja, i synnerhet när det gäller kontroller och uppföljningar av målresultaten. Någon sådan kontroll görs inte idag.

Noggranna och rigorösa kontroller och uppföljningar görs enbart av redovisningen av utgifterna. Det finns ingen övervakning och ingen utvärdering.

Det handlar inte bara om metoder utan om reella och praktiska konsekvenser för sysselsättningen.

5.6. I det sammanhanget vill kommittén än en gång understryka att reell ekonomisk tillväxt, med en ökad efterfrågan samt en disponibel avkastning är de viktigaste förutsättningarna för att kunna skapa reell och varaktig sysselsättning.

Stödinsatser för att skapa nya arbeten måste vara ett led i en allmän tillväxt- och utvecklingsprocess.

Det som gäller på makroplanet gäller också mikroplanet: åtgärder för att införa innovationer och öka produktiviteten måste balanseras med åtgärder för att öka efterfrågan.

Kommissionen hävdar själv i sin nyss avgivna rapport om "Sysselsättningen i Europa 1997": "Vilket sambandet än är mellan sysselsättningen och produktionstillväxten, är det klart att huvudproblemet är att skapa fler arbetstillfällen" ().

Syftet med strukturinsatserna, inklusive dem som finansieras av mål 2, bör vara att öka företagens och regionernas konkurrenskraft men också produktionen, efterfrågan och avkastningen. Endast på det sättet kan förbättringarna ge fler arbetstillfällen.

6. Avslutande kommentarer

Kommissionens meddelande belyser vissa kvardröjande problem som måste lösas i samband med reformen av strukturfonderna. Det ges också tillfälle till funderingar kring hur man mer effektivt kan förvalta resurserna, såväl när det gäller att på kort sikt nå målet att rädda befintlig sysselsättning eller skapa ny, som att uppnå det strategiska målet med ekonomisk och social sammanhållning.

6.1. Att stärka partnerskapet

6.1.1. Partnerskapsfrågan måste behandlas beslutsamt och konsekvent. Man ägnar bara ett kort stycke i första delen av meddelandet åt detta så viktiga instrument. Den figurerar inte ens som ett problem i tabellerna över de enskilda medlemsstaterna eller i slutkommentarerna. Det är endast i den sammanfattande översikten över lokala och regionala sysselsättningsprojekt som det finns en förteckning över de främsta partnerna.

6.1.2. Som kommissionen själv anförde i en vägledande not till medlemsstaterna 1996, har många mål 2-områden redan ofta en positiv partnerskapstradition som ytterligare bör berikas, utvecklas och stärkas (). I det dokumentet betonade kommissionen att regionala och lokala myndigheter och näringslivet, till exempel företrädare för små och medelstora företag, samt arbetsmarknadens parter i hög grad skulle involveras vid utarbetandet och genomförandet av de nya programmen i mål 2. Avsikten var att säkerställa att nämnda program helt skulle återspegla lokala behov och förhållanden.

6.1.3. Meddelandet innehåller dock inte någon utvärdering av partnerskapets kvalitet och effektivitet, vare sig vid fastställandet av programmen eller i genomförandefasen eller vid kontrollen.

6.1.4. ESK vill än en gång framhålla att partnerskapet bör omfatta hela processen från planeringsfasen till genomförandet av strukturinsatserna. Ett starkt partnerskap är avgörande för en effektiv strukturinsats, eftersom det gör det möjligt att planera insatser för reella socioekonomiska krav och integrera dem i en regional utvecklingsstrategi.

De offentliga förvaltningarna kan inte längre betrakta näringslivets och arbetsmarknadsorganisationernas deltagande som ett frivilligt supplement eller rent av som en formalitet som komplicerar arbetet för beslutsfattarna. Partnerskapet bör i stället organiseras och utnyttjas allmänt i alla medlemsstater och för alla strukturinsatser.

6.1.5. Efter reformen av strukturfonderna och förordningen från 1993 har det skett en ökning av utnyttjandet av partnerskap, men tillämpningen av artikel 4 i förordning 2081 varierar från land till land. ESK vill därför att denna artikel ändras så att principerna för partnerskap definieras tydligare och inte ger medlemsstaterna alltför fria händer. Kommissionens nya förslag (artikel 8 i det nyligen framlagda förslaget till ramförordning) tycks vara ett steg i rätt riktning som tillmötesgår kommitténs krav. Något liknande bör göras för att fastställa gemenskapskriterier för övervakningskommittéernas verksamhet.

6.1.6. Kommissionen framhåller själv i årsberättelsen om strukturfonderna 1996 () vikten av att:

- omformulera den rättsliga ramen för att förtydliga roller och ansvarsområden;

- främja en förbättring av den tekniska och operativa kompetensen hos de samarbetspartner som har behov av det, genom upplysnings- och utbildningsinsatser samt tekniskt bistånd.

Målsättningen skall vara att partnerskapet blir ett obligatoriskt instrument i strukturpolitiken som ger näringslivet och arbetsmarknadens parter ett reellt medinflytande när det gäller att fastställa programmen för strukturinsatserna.

6.2. Översyn av programplaneringsperiodens längd och stödberättigade regioner

6.2.1. I stället för att förlänga giltighetstiden för programmen 1994-1996 har kommissionen valt att anta nya program med motiveringen att medlen därigenom bättre kan utnyttjas. Behovet att omdirigera programmen mot det prioriterade målet - sysselsättning - kan berättiga ett sådant beslut.

Rent allmänt anser ESK att det inte alltid är möjligt att på kort tid genomföra en produktionsomläggning i ett område, vilket ibland kan innebära en total förändring av den ekonomiska och sociala strukturen. Även omlokaliseringen av de mänskliga resurserna tar tid, eftersom de anställda skall ha en adekvat utbildning för de nya verksamheterna.

6.2.2. För framtiden tycks längre programperioder fungera bättre för en mer integrerad strategi som får större effekt i mål-2 områdena. Naturligtvis skall det alltid göras en programöversyn efter halva tiden, vilket ger möjlighet inte bara till utvärdering och justeringar utan eventuellt också till att föra in nya förslag på insatser. På så sätt kan man prioritera de områden som har störst möjlighet att öka den totala lokala konkurrenskraften och att skapa stabil sysselsättning.

6.2.3. Stödkriterierna och i synnerhet de som föreslås i mål 2 måste ses över noggrant. En bättre och mer effektiv helhetssyn bör också omfatta flexiblare kriterier för dimensioneringen av insatsområdet.

6.2.4. Ett problem som måste lösas med medlemsstaterna och de lokala förvaltningarna gäller de statistiska indikatorerna som ligger till grund för urval och utvärdering.

Man bör fastställa indikatorer för krissituationer med hjälp av jämförbar och tillförlitlig statistik.

6.2.5. Kommittén håller i princip med om att det är nödvändigt att medlen koncentreras och inte sprids åt alla håll, för att uppnå en kritisk massa, som kan stimulera till omvandling och ny utveckling. Därför bör resurserna gå till de mest drabbade områdena i de stödberättigade regionerna.

6.3. Prioritera stödet till små och medelstora företag

6.3.1. För att öka mål 2-insatsens effektivitet, särskilt vad gäller sysselsättningen, måste prioritet ges åt de små och medelstora företagen. Utvecklingen av befintliga små och medelstora företag och av mikroföretag och skapandet av nya och innovativa företag är avgörande för produktiv mångfald i omstruktureringsområdena.

De små och medelstora företagen måste stödjas i sin ansträngning att bli konkurrenskraftiga på den nationella och internationella marknaden och måste komma i åtnjutande av insatser till förmån för innovationsöverföring, genom att man stärker banden mellan små och medelstora företag och omstruktureringsmålen.

Mål 2-medlen måste användas - förutom till infrastrukturerna - till att förbättra de små och medelstora företagens ställning i handelsutbytet inom EU, med hjälp av nya produkter och tillgång till nya marknader. Det skall ske genom att man ser till att det skapas ett vinstgivande verksamhetsklimat för dessa företag samt att en kultur präglad av risktagande och nyskapande brer ut sig bland de unga.

6.3.2. Mot bakgrund av detta är utvecklingen av informations- och kommunikationssystem helt avgörande, dvs. implementeringen av informationssamhället i de små och medelstora företagen inom produktions- och servicesektorerna. Ett prioriterat stöd måste ges åt skapandet av servicecenter för små och medelstora företag - inriktade på deras behov.

Det är också nödvändigt att övervinna en viss fokusering på industrin som medför att programplaneringen i alla medlemsstater gynnar företag inom de traditionella produktionssektorerna till nackdel för tjänster, handel och turism.

Man får inte glömma att, medan industrin och jordbruket under de senaste åren ständigt förlorat arbetskraft och erbjudit väldigt få nya arbetstillfällen, har servicesektorn noterat en nästa oavbruten ökning.

Tjänster som telekommunikation, informationsteknologi och distribution har alltjämt en stor sysselsättningspotential. Det framgår både av Jacques Delors vitbok och av nyligen gjorda ekonomiska beräkningar att det kan skapas flera miljoner nya arbetstillfällen om man till fullo utnyttjar informationssamhällets möjligheter. Program, som finansieras under mål 2, bör omfatta stöd till innovationer, t.ex. telematik inom handeln och tjänstesektorn.

6.3.3. Det finns två andra områden som mer effektivt kan utnyttjas för skapande av sysselsättning:

- Miljöskydd (vattenrening, återvinning av industriavfall, förbättring av stadsmiljön, etc.) Viktigt i det sammanhanget är det nyss utkomna meddelandet om "miljö och sysselsättning" ().

- Utnyttjande av de nya sysselsättningskällorna enligt befolkningens nya behov. Mål 2-områdena har en stor befolkningstäthet med god tillgång på arbetskraft, till följd av industrins omstrukturering.

6.3.4. Det är också viktigt slutligen att utveckla de mänskliga resurserna, i nära samarbete med utbildningssystemet och företagens behov. Det är särskilt viktigt i mål 2-områdena, där flera hundratusen arbetstagare - ofta högt kvalificerade - tvingas omskola sig i hög ålder. Det är därför mycket viktigt att man utvecklar ett system för permanent vidareutbildning, som hjälper arbetstagarna att följa med i den allt snabbare utvecklingen.

Bryssel den 27 maj 1998.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Tom JENKINS

() En sammanfattning av programmen för dessa två länder finns i kommissionsmeddelandet om genomförandet av EU:s regionalpolitik i Österrike, Finland och Sverige; KOM(96) 316 slutlig, 3.7.1996.

() KOM(96) 952 slutlig, 29.4.1996.

() KOM(97) 524 slutlig, 14.11.1997, III, i, iv.

() KOM(97) 524 slutlig, 14.11.1997, III, i, v.

() KOM(97) 524 slutlig, 14.11.1997, III, i, c.

() KOM(97) 524 slutlig, 14.11.1997, III, ii.

() Agenda 2000, del 1, II, 2.

() Av särskild betydelsen är rapporten som presenterades av Michel Quévit.

() Agenda 2000, del 1, II, 2.

() EGT C 74, 10.3.1998.

() KOM(96) 109, slutlig, 20.3.1996.

() SEK(97) 1852 slutlig.

() KOM(97) 517 slutlig.

() KOM(97) 524 slutlig, III, iii.

() KOM(97) 479 slutlig, 1.10.1997, s. 1.

() KOM(96) 952 slutlig, 29.4.1996, III.

() KOM(97) 526 slutlig.

() KOM(97) 592 slutlig, 18.11.1997.