51997AC0236

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Förslag till rådets direktiv om bevisbörda vid könsdiskriminering"

(97/C 133/12)

Den 17 oktober 1996 beslutade rådet, i enlighet med artikel 198 i EG-fördraget och artikel 2.2 i protokollet (nr 14) om socialpolitiken, att rådfråga Ekonomiska och sociala kommittén om ovannämnda förslag.

Sektionen för sociala frågor och familje-, utbildnings- och kulturfrågor, som ansvarat för beredningen av ärendet i fråga, antog sitt yttrande den 13 februari 1997. Föredragande var Anne-Marie Sigmund.

Vid sin 343:e plenarsession den 26-27 februari 1997 (sammanträdet den 26 februari 1997) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 103 röster för, 13 emot och 26 nedlagda röster.

1. Inledning

1.1. Sedan tjugo år tillbaka har gemenskapen haft en viktig funktion när det gäller kvinnans jämställdhet i samhället. Med stöd av EG-fördragets artikel 119 (där principen läggs fast om lika lön för kvinnor och män för lika arbete) har den till att börja med förankrat den rättsliga grunden för jämlik behandling i arbetslivet och på stora områden av den sociala tryggheten. Dessutom antog rådet sex direktiv, två rekommendationer och tio resolutioner på området för jämställda möjligheter och likabehandling av män och kvinnor.

1.2. Trots denna omfattande rättsliga ram har likställd behandling och jämlika möjligheter inte kunnat genomföras i full utsträckning. Förvaltningstekniska problem för diskrimineringsoffer och bristande kunskap om rättigheterna medför att de ofta går miste om de grundgarantier som förankras i gemenskapens rättsregler.

1.3. Redan den 27 maj 1988 presenterade kommissionen ett förslag till rådets direktiv om bevisbördan i samband med likalön och likabehandling av kvinnor och män ().

I sitt yttrande av den 27 oktober 1988 förordade kommittén kommissionens förslag och underströk att det fortfarande var aktuellt att driva de krav som formulerades redan i handlingsprogrammet för kvinnors jämställdhet (1986-1990) av den 24 april 1986.

Kommissionens förslag behandlades upprepade gånger i rådet från 1988 till 1994, och utkastet måste arbetas om åtskilliga gånger innan det fick breddat stöd. I och med rådets beslut av den 23 november 1993 kunde en överenskommelse om ett kraftigt modifierat direktivförslag nås mellan elva av de dåvarande tolv medlemsstaterna. Den enhällighet som krävs med utgångspunkt i EG-fördragets artiklar 100 och 235 uppnåddes emellertid inte.

I januari 1994 krävde Europaparlamentet i sin resolution om vitboken om den europeiska socialpolitiken att kommissionen skulle lägga fram ett nytt förslag till direktiv. Den 5 juli 1995 beslutade kommissionen inleda samråd med arbetsmarknadens parter på grundval av en text som gav en överblick av kommissionens åtgärder och förslag i bevisbördefrågan.

De organisationer som ombads yttra sig under två hearingar var eniga om att det är av yttersta vikt att gemenskapsrätten tillämpas korrekt på området för lika möjligheter för män och kvinnor.

Arbetsmarknadsparterna ville emellertid inte att man skulle ingå en överenskommelse enligt det socialpolitiska avtalets artikel 4.

Därefter, den 17 juli 1996, lade kommissionen fram "Förslag till rådets direktiv om bevisbörda vid könsdiskriminering" ().

2. Allmänna kommentarer

2.1. Principiellt ser kommittén positivt på kommissionens initiativ att lägga fram detta direktivförslag. Vi delar också dess uppfattning att det krävs en gemenskapsinsats för att likabehandlingsprincipen skall kunna värnas och genomdrivas i högre utsträckning.

2.2. Kommittén anser att jämlik behandling av könen måste gå att genomföra praktiskt som ett grundläggande rättighetskrav. Därför stöder vi åtgärder som kan bidra till att undanröja svårigheterna att resa ersättningskrav.

2.3. Kommittén delar inte kommissionens ståndpunkt i den förklarande promemorian att de regler som föreslås inte alls påverkar de administrativa krav som kan motverka att små och medelstora företag startas, lever vidare och utvecklas.

I många fall är det först en längre tid efter själva händelsen som det går att ställa ersättningskrav. Särskilt för mindre industri- och handelsföretag, hantverkare, fria yrken eller jordbruksföretag kan det i vissa fall vara svårt, eller till och med omöjligt, att presentera vederbörliga bevis. På grund av att deras struktur är så liten är det inte absolut nödvändigt att de dokumenterar uppgifter om organisation och processer, eftersom de ändå är möjliga att överblicka. Å andra sidan skulle en sådan anmälningsplikt innebära ibland orimliga administrativa och ekonomiska extrabördor.

Trots dessa invändningar vill kommittén klart och tydligt konstatera att föreliggande direktiv, som vi principiellt ställer oss positiva till, tveklöst gäller utan inskränkningar även för de små och medelstora företagen.

Kommittén hoppas för övrigt att kommissionen tar hänsyn till detta och vidtar lämpliga åtgärder inom ramen för det program som syftar till att små och medelstora företag startas, överlever och främjas. Av rättssäkerhetsskäl kan emellertid sådana hänsyn inte tas vid tillämpningen av det blivande direktivet

2.4. Direktivet bör kunna tillämpas på alla situationer som redan täcks av gemenskapens rättsakter om könsdiskriminering och inte uttryckligen utesluts i dessa. I den mån medlemsstaterna inte har förordnat om annat gäller detta direktiv inte strafförfaranden.

2.5. I föreliggande direktivförslag behandlas tre teman:

- Definitionen av indirekt diskriminering (artikel 2).

- Bevisbördan (artikel 4).

- Förfaranden (artikel 5).

3. Särskilda kommentarer

3.1. Indirekt diskriminering (artikel 2)

3.1.1. I gemenskapsrätten har det hittills inte funnits någon definition av "indirekt diskriminering". De direktiv som behandlar området använder begreppet utan att definiera det. För närvarande är det bara i Irland, Italien och Storbritannien som definitionen reglerats i lagtext.

3.1.2. EG-domstolen har på senare år utvecklat en till största delen enhetlig och entydig rättspraxis. Enligt domstolen föreligger indirekt diskriminering om man tillämpar "ett tillsynes neutralt kriterium som i väsentligt högre grad berör endera könet".

3.1.3. Kommissionen fullföljer denna linje. Kommittén välkomnar denna förankring i direktiv av definitionen av "indirekt diskriminering", i enlighet med de kriterier som EG-domstolen fastställt. Det är en åtgärd i rättssäkerhetens intresse. På detta sätt understryks också eftertryckligt att detta begrepp är betydelsefullt. Definitionen bör göra det lättare för instanser på nationsnivå att fatta självständiga beslut i det enskilda fallet om indirekt diskriminering föreligger.

3.1.4. Kommittén anser att hänvisningen till civilstånd eller familjeförhållanden bör uppfattas som ett exempel. I direktivet används "särskilt", vilket i vissa fall kan leda till feltolkningar. Kommittén föreslår därför att "särskilt" ersätts med "exempelvis".

3.2. Bevisbördan (artikel 4)

3.2.1. Kommissionen säger klart och tydligt i motiveringspunkterna att den inte tänker införa omvänd bevisbörda i artikel 4.1. Detta framgår emellertid inte entydigt av direktivtextens formulering.

3.2.2. Med hänsyn till att det finns skilda synsätt på bevisbördeproblemet menar kommittén att artikel 4 måste förenklas, klargöras och begränsas.

Det verkar rimligt att den arbetsgivare som stämts blir ålagd att medverka och klargöra förhållandena och att man å andra sidan inför en föreskrift om vilka krav som finns på bevis om diskriminering.

3.2.3. För att likabehandlingskravet skall slå igenom på det rättsliga planet föreslår kommittén att bevisbördan i princip kvarstår hos käranden, men att det skall räcka att parten gör troligt att ett förhållande beror på könsdiskriminering. Detta innebär att domstolen inte som i många nationella rättssystem måste vara övertygad med till visshet gränsande sannolikhet om att könsdiskriminering föreligger (detta gör det oerhört svårt att driva dessa frågor rättsligt). Det räcker att en övervägande sannolikhet talar för detta när alla omständigheter tas i beaktande. Ett avgörande om könsdiskriminering kräver alltså bara att det finns grundad anledning att tro att behandlingen saknat saklig grund. Därmed befrias käranden från problemet att övertyga rätten hundraprocentigt om att diskriminering förekommit.

I det enskilda fallet åligger det då det nationella rättsväsendet att värdera framlagda påståenden i enlighet med nationell rätt.

Kommittén anser att en sådan bestämmelse är välavvägd, eftersom den lättar bevisbördan för käranden men också ger den arbetsgivare som stämts en möjlighet att visa att det inte handlar om att någon missgynnats på grund av sitt kön.

3.2.4. I sin motivering konstaterar kommissionen också att man inte vill införa omvänd bevisbörda. Kommentarerna under punkt 27 har emellertid, menar kommittén, ingen motsvarighet i den aktuella formuleringen av artikel 4.1.

3.2.5. För största möjliga tydlighet föreslår kommittén därför följande:

3.2.5.1. Rubriken till artikel 4 bör ändras till:

"Belägg för könsdiskriminering"

3.2.5.2. Texten i artikel 4.1 () bör formuleras enligt följande:

"Medlemsstaterna skall i enlighet med sina nationella rättssystem vidta nödvändiga åtgärder:

a) för att, när en person som anser sig ha lidit skada av att principen om likabehandling inte tillämpats på honom inför en domstol eller, i förekommande fall, en annan behörig instans, lägger fram belägg för ett sakförhållande som gör det möjligt att på vissa grunder förmoda att en könsdiskriminering föreligger, bevisbördan skall förskjutas till svaranden, som har att bevisa att inget brott mot principen om likabehandling föreligger. De eventuella tvivel som kan kvarstå skall räknas till nackdel för den part som stämts för diskriminering,

b) för att svaranden, när han tillämpar ett system eller fattar ett beslut med bristande insyn, skall vara skyldig att bevisa att den uppenbara diskrimineringen inte beror av andra än objektiva orsaker som inte har något med könsdiskriminering att göra,

c) för att käranden inte skall behöva bevisa att ett fel begåtts av svaranden för att fastställa att förbudet mot könsdiskriminering brutits."

3.3. Förfaranden (artikel 5)

3.3.1. Denna artikel föreskriver att domstolar och andra behöriga instanser skall kunna "förordna om alla erforderliga åtgärder" för att ändamålsenliga undersökningar skall kunna genomföras. Dessutom införs en upplysningsplikt för båda parter, visserligen endast under vissa förhållanden.

3.3.2. Kommittén ifrågasätter starkt om detta rättsområde kan regleras inom gemenskapsrätten, med andra ord om det inte enligt subsidiaritetsprincipen måste överlåtas på de enskilda medlemsstaterna att reglera sina nationella rättsliga förfaranden. Kommittén uppmanar kommissionen att noggrant undersöka denna fråga.

Skulle det visa sig att en dylik reglering inte är tillåten på europeisk nivå föreslår kommittén att artikel 5 i förslaget till direktiv skall strykas.

Bryssel, den 26 februari 1997.

Ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Tom JENKINS

() EGT nr C 176, 5.7.1988.

() Dok. KOM(96) 340 slutlig.

() Kommissionen bör se till att samtliga språkversioner av denna punkt är könsneutrala.

BILAGA till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Följande ändringsförslag, för vilket mer än en fjärdedel av de avgivna rösterna utgjorde ja-röster, avslogs under överläggningarna:

Punkt 3.3.2

Ersätt de båda styckena i punkten med följande stycke:

"Kommittén anser att det är nödvändigt att sådana åtgärder vidtas för att direktivet ska kunna förverkligas i praktiken. Vi vill dock peka på att artikel 5 beskriver att medlemsländerna ska garantera vissa förfaranden men inte exakt hur det ska gå till."

Motivering

Utan artikel 5 skulle direktivet förlora sin styrka. Eftersom artikel 5 inte reglerar hur medlemsstaterna ska konstruera sina förfaranden i dessa domstolsärenden finns det ingen anledning att ifrågasätta reglerna ur subsidiaritetssynpunkt.

Resultat av omröstning

För: 45, emot: 77, nedlagda: 9.