51996XG1212

KONVENTION om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater FÖRKLARANDE RAPPORT (96/C 375/03)

1. BAKGRUND

Vid ministermötet i Limelette den 28 september 1993 enades justitieministrarna i Europeiska unionens medlemsstater om en förklaring genom vilken riktlinjer för att förbättra utlämningsförfarandet mellan Europeiska unionens medlemsstater fastställdes. Denna förklaring antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 29 och 30 november 1993.

Genom denna förklaring fick de arbetsenheter som är behöriga enligt avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen i uppdrag att granska villkoren för utlämning med inriktning på att göra dem mer flexibla och vidare att granska förfarandena för utlämning i syfte att göra dem enklare och snabbare så långt detta är förenligt med de grundläggande principerna i medlemsstaternas nationella rättsordningar.

En första rapport om arbetsläget överlämnades till rådet den 29 och 30 november 1993. Därefter diskuterades vid rådets möte den 24 mars 1994 vissa principfrågor om villkoren för utlämning.

En andra interimsrapport överlämnades till rådet vid mötet den 20 juni 1994. Vid detta tillfälle fästes rådets uppmärksamhet vid det lämpliga i att närmare undersöka tänkbara åtgärder såvitt avser förfarandena, som, utan att påverka tillämpningen av rättsliga eller politiska principer som är svåra att åsidosätta, skulle kunna möjliggöra betydligt enklare och snabbare förfaranden. Med detta i sikte enades rådet om att ägna särskild uppmärksamhet åt de förfaranden genom vilka de berörda personerna samtycker till att utlämnas.

Efter mötet framlade den belgiske justitieministern ett arbetsdokument i ärendet. Detta dokument har utgjort underlag för de diskussioner som ägt rum under tyskt och franskt ordförandeskap.

Efter avslutat arbete beslutade rådet genom en akt av den 10 mars 1995 (EGT nr C 78 av den 30 mars 1995) att upprätta denna konvention, som undertecknades samma dag av företrädarna för regeringarna i unionens medlemsstater, och rekommenderade medlemsstaterna att anta den.

2. KONVENTIONENS PRINCIPER

Denna konvention har sitt ursprung i följande förhållanden. Det framgick av statistiska uppgifter som under arbetet insamlats i medlemsstaterna och som gäller antalet utlämningsärenden och den tid förfarandet mellan medlemsstaterna i genomsnitt tar (grundade på referensåret 1992), att av de cirka 700 framställningar om utlämning som under 1992 gjordes mellan de dåvarande medlemsstaterna, ger den person som är föremål för framställningen sitt samtycke till utlämning i mer än 30 % av fallen. Trots detta samtycke tar förfarandet ganska lång tid (och kan ta upp till flera månader) till och med i de fall då personen som är föremål för framställning inte är lagförd eller frihetsberövad av annan orsak i den anmodade medlemsstaten.

Med utgångspunkt i detta förhållande fann rådet det önskvärt att i sådana fall till ett minimum begränsa den tid som är nödvändig för utlämningen liksom tiden för varje frihetsberövande som görs i utlämningssyfte.

Detta önskemål svarar allmänt sett mot viljan att förbättra och påskynda samarbetet mellan medlemsstaterna såvitt avser utlämning av personer för lagföring och verkställighet av straff.

I de fall då personer är frihetsberövade enbart för utlämning som syftar till lagföring i den ansökande staten, svarar önskemålet också mot kravet på iakttagande av de lagfördas mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. I dessa fall antas i själva verket den person som anhållits i utlämningssyfte vara oskyldig. Inskränkningar i en sådan persons frihet bör således vara ytterst välgrundade. Det är önskvärt att en person som samtycker till utlämning snarast möjligt kan utlämnas till den ansökande staten för att där kunna överklaga beslutet om frihetsberövande.

Önskemålet svarar slutligen mot det mål som består i straffrättsskipningens effektivitet. Så länge en person som begärts utlämnad inte har utlämnats till myndigheterna i den ansökande staten, blockeras eller åtminstone bromsas förfarandet i denna stat. Om ett långsammare förfarande är en följd av iakttagandet av personens rätt att motsätta sig utlämning överensstämmer detta med principerna för ett rättvist straffrättsligt förfarande. Om personen däremot inte avser att motsätta sig utlämning finns det inget som rättfärdigar en sådan försening.

På grundval av samtliga dessa överväganden fann rådet det lämpligt att utarbeta en rättslig ram för att möjliggöra en snabbare utlämning i de fall då en person samtycker till utlämning.

Principen är följande. Om den berörda personen ger sitt samtycke och den behöriga myndigheten i den anmodade staten ger sitt godkännande, överlämnas personen utan framställning om utlämning och utan formellt utlämningsförfarande; förfarandet äger rum mellan den behöriga myndigheten i den anmodade staten och myndigheten i den ansökande stat som har begärt anhållande. Överlämnande skall ske inom 40 dagar räknat från dagen efter den dag då personen lämnade sitt samtycke.

Det bör framhållas att godkännande från den behöriga myndigheten i den anmodade staten är oberoende av samtycke från personen i fråga, vilket innebär att myndigheten är fri att avgöra om utlämning är lämplig, med beaktande dels av innehållet i framställningen och dels eventuella pågående förfaranden i den anmodade staten som berör personen i fråga.

Konventionen gäller i huvudsak i två slag av situationer. Den första är då en begäran om provisoriskt anhållande i utlämningssyfte görs och personen, som vid anhållandet (eller inom de tio närmast följande dagarna härefter) samtycker till utlämning, inte är eftersökt eller frihetsberövad av annan orsak i den anmodade staten. Detta är den viktigaste tänkbara situation som avses i artiklarna 3 till och med 11 i konventionen. Den andra situationen är då personen i fråga samtycker efter det att tidsfristen på tio dagar har löpt ut men innan de 40 dagar har gått som anges i artikel 16 i den europeiska utlämningskonventionen och innan en framställning om utlämning har gjorts.

Konventionen kan för övrigt också komma att gälla i en tredje situation, om medlemsstaterna avger en förklaring i det hänseendet i samband med ratificeringen av konventionen: den situation där en person samtycker till utlämning efter det att en framställning om utlämning har gjorts, oavsett om denna framställining har föregåtts av en begäran om provisoriskt anhållande eller inte.

Konventionen utgör en smidig rättslig ram eftersom det föreskrivna förfarandet i samtliga fall skall godkännas av den behöriga myndigheten i den anmodade staten och bedömas med avseende på lagenlighet och lämplighet. Den utgör ett instrument som tillhandahåller en rättslig grund för enklare och snabbare samarbete inom detta område men det är viktigt att framhålla att dess effektivitet i sista hand i hög grad kommer att bero på de behöriga myndigheternas vilja till mer omfattande samarbete om överlämnande av personer för lagföring och straffverkställighet.

3. KOMMENTAR TILL ARTIKLARNA

Artikel 1

Allmänna bestämmelser

Genom denna artikel placeras konventionen inom ramen för den europeiska utlämningskonventionen. Den här konventionen syftar till att underlätta tillämpningen av den europeiska konventionen mellan Europeiska unionens medlemsstater och att komplettera dess bestämmelser för att bättre täcka de fall där personer som är eftersökta för utlämning samtycker till att bli överlämnade.

Såsom anges i den sista meningen i ingressen till konventionen medför denna placering inom ramen för den europeiska konventionen att bestämmelserna i den europeiska konventionen behåller sin giltighet på alla de punkter som inte behandlas i den här konventionen. Detta gäller i synnerhet villkoren för utlämning.

Den slutsats som följer av denna allmänna bestämmelse är att konventionen inte ändrar reglerna om utlämning för de medlemsstater som sinsemellan har andra avtal än den europeiska konventionen. Detta gäller bl.a. Beneluxstaterna som är bundna av fördraget om utlämning och inbördes rättshjälp i brottmål av den 27 juni 1962, vars artikel 19, som föreskriver ett summariskt utlämningsförfarande, gäller också i fortsättningen.

För övrigt preciseras såvitt avser de medlemsstater vilkas förbindelser regleras genom den europeiska konventionen i artikel 1.2 i den här konventionen att punkt 1 inte påverkar tillämpningen av mer förmånliga bestämmelser i bilaterala eller multilaterala avtal eller likadan lagstiftning som gäller mellan vissa medlemsstater.

Artikel 2

Skyldighet att överlämna

I denna artikel uttrycks konventionens grundprincip, som innebär en skyldighet att vid en persons samtycke till överlämnande enligt det förenklade förfarandet i artiklarna 5.1, 6 och 7 och med den anmodade statens godkännande enligt artikel 5.2 överlämna personer som är eftersökta för utlämning.

Artikel 3

Villkor för överlämnande

Denna artikel rör konventionens viktigaste tänkbara situation, nämligen det förenklade förfarandet efter ett provisoriskt anhållande. I artikeln anges att utgångspunkten för det förenklade förfarandet är en begäran om provisoriskt anhållande enligt artikel 16 i den europeiska konventionen. För de medlemsstater som är parter i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet kan denna utgångspunkt också vara signalementet i Schengen-informationssystemet enligt artikel 95 i den konventionen.

I punkt 2 i artikeln anges följderna av användning av det förenklade utlämningsförfarandet: den framställning om utlämning och de handlingar som krävs enligt artikel 12 i den europeiska konventionen är inte nödvändiga i detta fall. Utlämningen sker på grundval av de uppgifter som finns i begäran om provisoriskt anhållande, så som dessa specificeras i artikel 4 i konventionen.

Artikel 4

Uppgifter som skall tillhandahållas

Denna artikel anger vilka uppgifter som skall tillhandahållas för att det förenklade förfarandet skall kunna användas.

Syftet med att tillhandahålla uppgifterna är dels att informera den anhållne, genom att ge denne ett underlag för samtycke till överlämnande, dels att informera den behöriga myndigheten i den anmodade staten, genom att tillhandahålla de uppgifter som behövs för att den skall kunna pröva frågan, i syfte att ge sitt tillstånd till överlämnande.

De nämnda uppgifterna motsvarar dem som är nödvändiga för signalement på en person i Schengen-informationssystemet. Information om den eftersöktes identitet har tillfogats.

Dessa uppgifter skall av den behöriga myndigheten i den anmodade staten i princip anses tillräckliga för att denna skall kunna besluta om överlämnande av personen. De skall innehålla alla uppgifter som är nödvändiga för att på ett riktigt sätt pröva frågan om överlämnande både såvitt avser personen och själva brottet.

Punkt 2 i denna artikel medger dock möjligheten att avvika från punkt 1 och att begära ytterligare upplysningar om de redan lämnade upplysningarna visar sig otillräckliga för att den behöriga myndigheten i den anmodade staten skall kunna tillåta utlämning. Dessa upplysningars beskaffenhet preciseras inte utan får bedömas av varje stat. De får emellertid inte i något fall strida mot innehållet i artikel 3.2 i konventionen, enligt vilken de handlingar som fordras enligt artikel 12 i den europeiska konventionen inte kan krävas inom ramen för det förenklade förfarandet.

Artikel 5

Samtycke och godkännande

Denna artikel anger på vilket sätt det samtycke och det godkännande som krävs enligt artikel 2 i konventionen skall lämnas. Den berörda personens samtycke skall lämnas i enlighet med de villkor som fastställs i artiklarna 6 och 7 i konventionen. Beträffande det godkännande som skall lämnas av den behöriga myndigheten i den anmodade staten, hänvisar konventionen till staternas nationella förfaranden.

Artikel 6

Information till den anhållne

Denna artikel ålägger staterna att underrätta varje person som är anhållen i utlämningssyfte om den begäran som avser honom och om att han har möjlighet att samtycka till utlämning i enlighet med det förenklande förfarandet. Denna information skall lämnas av den "behöriga myndigheten", det vill säga den myndighet som har behörighet att besluta om frihetsberövande. Informationen skall lämnas i omedelbar anslutning till frihetsberövandet. Den skall utformas i enlighet med varje stats nationella lagstiftning.

Artikel 7

Inhämtande av samtycke

Denna artikel reglerar det sätt på vilket samtycke skall ges. Den är även tillämplig på avstående från tillämpning av specialitetsprincipen i fall då den anmodade statens lagstiftning möjliggör ett sådant avstående, som skiljer sig från ett samtycke till utlämning, i enlighet med artikel 9 b.

Konventionen anger inte exakt när den anhållnes samtycke skall inhämtas. När förfarandet tar sin början genom att personen anhålls provisoriskt i enlighet med artikel 4, följer av artikel 6, som föreskriver att den anhållne genast vid anhållandet skall informeras, och av artikel 8, som föreskriver att samtycket skall lämnas inom tio dagar från det provisoriska anhållandet, att den anhållne skall kunna ge sitt samtycke redan vid det provisoriska frihetsberövandet.

Samtycke (och, i förekommande fall, avstående från tillämpning av specialitetsprincipen) skall avges inför de behöriga rättsliga myndigheterna i den anmodade staten. Den behöriga rättsliga myndigheten kan vara en domare, en domstol eller en åklagare, i enlighet med den anmodade statens lagstiftning. Varje medlemsstat skall samtidigt med deponeringen av sitt ratifikations-, godkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument i en förklaring ange vilken myndighet som är behörig, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 15.

Formerna för hur samtycke (och, i förekommande fall, avstående från tillämpningen av specialitetsprincipen) skall inhämtas, bestäms av varje stats nationella lagstiftning. Dock åläggs medlemsstaterna i punkt 2 i denna artikel att vidta de åtgärder som behövs för att samtycket (och, i förekommande fall, avstående från tillämpningen av specialitetsprincipen) skall inhämtas under sådana förhållanden att det framgår att personen har lämnat dem frivilligt och fullt medveten om följderna (frivilligt och upplyst samtycke). I samma punkt anges att den anhållne i detta syfte skall ha rätt till juridiskt biträde.

Denna bestämmelse innebär att personen fullständigt skall underrättas om följderna av sitt samtycke (och, i förekommande fall, av sitt avstående från tillämpning av specialitetsprincipen).

Såvitt avser samtyckets följder, skall informationen dels avse avståendet från de garantier som är förbundna med det normala förfarandet, dels det givna samtyckets eventuella oåterkallelighet i enlighet med artikel 7.4, dels slutligen de möjliga effekterna för specialitetsprincipen - och möjligheten att åtal väcks för andra gärningar än de som avses med utlämningsförfarandet - i enlighet med artikel 9 a.

Vad beträffar effekterna av avstående från tillämpning av specialitetsprincipen, skall informationen avse detta avståendes effekter såvitt avser specialitetsprincipen och avståendets oåterkallelighet.

Denna bestämmelse innebär vidare att det förfarande som tillämpas vid inhämtande av samtycke (och, i förekommande fall, vid avstående från tillämpning av specialitetsprincipen) skall organiseras så att det i efterhand kan kontrolleras att samtycket avges frivilligt och fullt medvetet. Med hänsyn härtill anges i punkt 3 i denna artikel att protokoll skall föras över samtycket (och, i förekommande fall, avstående från tillämpning av specialitetsprincipen). Det överlåts åt de nationella lagstiftarna att bedöma hur reglerna för upprättande av och former för protokollet skall utformas.

I punkt 4 föreskrivs att samtycke (och, i förekommande fall, avstående från tillämpning av specialitetsprincipen) är oåterkalleligt. För att emellertid ta hänsyn till den rättsliga situation som råder i vissa medlemsstater ger denna punkt möjlighet till reservation, varigenom medlemsstaterna kan ange att samtycket (och, i förekommande fall, avståendet från tillämpning av specialitetsprincipen) kan återkallas, i enlighet med tillämpliga regler i den nationella lagstiftningen.

För att i det sistnämnda fallet undvika att återkallelsen av personens samtycke kan inverka menligt på utlämningsförfarandets riktiga förlopp, anges i punkt 4 att den tid som förflyter mellan underrättelse om samtycket och den eventuella återkallelsen inte skall beaktas vid fastställandet av de tidsfrister för provisoriskt anhållande på 18 till 40 dagar som anges i artikel 16.4 i den europeiska utlämningskonventionen. Detta innebär att om en person återkallar sitt samtycke, förfogar den anmodande staten för att göra sin begäran om utlämning över lika många dagar som vid den tidpunkt den mottog underrättelsen om personens samtycke till utlämning och vid den tidpunkt den slutade att förbereda de handlingar som fordras enligt artikel 12 i den europeiska konventionen.

Artikel 8

Underrättelse om samtycke

I denna artikel föreskrivs att den anmodade staten omedelbart skall underrätta den anmodande staten om personens samtycke. Denna omedelbara underrättelse är oundgängligen nödvändig för att garantera att det förenklade förfarandet fungerar väl, när detta inleds med ett provisoriskt anhållande av personen, i enlighet med artikel 4 och följande i konventionen. Dessa uppgifter möjliggör faktiskt för den ansökande staten att inställa förberedelserna av de handlingar som fordras för framställningen om utlämning i enlighet med artikel 12 i den europeiska konventionen.

För att en eventuell framställning om utlämning i enlighet med artikel 12 i den europeiska konventionen skall kunna göras inom de 40 dagar som anges i artikel 16 i den europeiska konventionen, åläggs enligt artikei 8 den anmodade staten att senast 10 dagar efter det provisoriska anhållandet meddela den anmodande staten om huruvida personen har lämnat sitt samtycke till överlämnande eller inte. Denna tidsfrist hindrar inte att personen i efterhand kan lämna sitt samtycke, vilket regleras i artikel 12 i denna konvention, men den syftar till att undvika att osäkerhet om personens samtycke kan inverka menligt på en riktig handläggning av utlämningsförfarandet på grund av de tidsfrister som anges i artikel 16 i den europeiska konventionen.

Med utgångspunkt i samma önskemål om skyndsamhet föreskrivs i punkt 2 att uppgifter om en persons samtycke skall förmedlas direkt mellan de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna. Med "behöriga myndigheter" avses inte de myndigheter som har behörighet att inhämta samtycke, utan de myndigheter som har behörighet att handlägga det förenklade utlämningsförfarandet, i enlighet med vad varje medlemsstat beslutat vid deponeringen av sina ratifikations-, godkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument, enligt artikel 15 i konventionen.

Artikel 9

Avstående från tillämpning av specialitetsprincipen

På grund av de viktiga skillnader som finns mellan medlemsstaternas lagstiftning, när det gäller effekten av att en person samtycker till utlämning, på den ansökande statens rätt att lagföra honom för andra gärningar än de som utgör grund för framställningen, innehåller konventionen i detta avseende inte någon bindande bestämmelse. Artikel 9, som behandlar denna fråga, har förklarande betydelse och svarar endast mot ett önskemål om ömsesidigt utbyte av information. I artikeln anges att varje medlemsstat kan förklara att specialitetsprincipen om utlämning, såsom den formuleras i artikel 14 i den europeiska konventionen, inte skall tillämpas på det förenklade förfarandet.

För att beakta skillnaderna mellan de rättsliga systemen finns två möjliga förklaringar: enligt den ena skall specialitetsprincipen inte tillämpas när personen samtycker till utlämning, varvid samtycke till utlämning automatiskt medför avstående från tillämpning av specialitetsprincipen, såsom fallet är med Beneluxstaterna; enligt den andra skall specialitetsprincipen inte tillämpas när den person som samtyckt till utlämning på annat sätt uttryckligen avstår från tillämpning av specialitetsprincipen.

Artikel 10

Underrättelse om beslutet om utlämning

I denna artikel föreskrivs att alla underrättelser om det förenklade förfarandet skall lämnas direkt mellan den anmodade statens behöriga myndighet, som anges av varje medlemsstat vid deponeringen av dess ratifikations-, godkännande-, godtagande- eller anslutningsinstrument, enligt artikel 15, och myndigheten i den ansökande stat som begärt provisoriskt anhållande. Genom denna bestämmelse uppnås syftet att förenkla och påskynda förfarandet genom att alla upplysningar lämnas mellan de myndigheter som är direkt berörda av förfarandet och att beslut om användning av det förenklade förfarandet fattas av dessa myndigheter, utan att passera mellanliggande administrativa myndigheter.

I punkt 2 i artikeln föreskrivs att underrättelse om det utlämningsbeslut som fattats av den behöriga myndigheten i den anmodade staten skall lämnas senast inom tjugo dagar från den dag då personen lämnat sitt samtycke. Det säger sig självt att detta är en längsta tidsfrist och att - om inga hinder för utlämning eller betydande hinder för utlämning förefaller att finnas - det positiva eller negativa beslutet kan lämnas snarast möjligt sedan den berörda personen lämnat sitt samtycke.

Vid vägran att utlämna enligt det förenklade förfarande som beslutas av den behöriga myndigheten i den anmodade staten, har den anmodande staten genom sammanläggning av de två tidsfrister som anges i artiklarna 8.1 och 10.2 i alla händelser en minsta tidsfrist på 10 dagar före utgången av den tidsfrist på 40 dagar för provisoriskt anhållande som anges i artikel 16 i den europeiska konventionen, för att lämna in en framställning om utlämning i enlighet med artikel 12 i den europeiska konventionen.

Artikel 11

Tidsfrist för överlämnandet

Denna artikel föreskriver att överlämnande skall äga rum senast inom tjugo dagar från den dag då underrättelsen om beslutet om utlämning lämnades. Det är även här fråga om en längsta tidsfrist, varav följer att utlämning kan äga rum så snart den anmodade statens behöriga myndighet fattat beslut i den utsträckning som det är praktiskt genomförbart. Detta bör i synnerhet gälla vid fall av utlämning mellan två angränsande stater.

I punkt 2 föreskrivs att personen skall friges om han inte utlämnats till den anmodande staten inom den i punkt 1 föreskrivna tidsfristen. Om omständigheter som ligger utanför myndighetens kontroll hindrar utlämning inom angiven tidsfrist, medger punkt 3 ett undantag. Om den behöriga myndighet som hindras av omständigheter som ligger utanför dess kontroll underrättar den behöriga myndigheten i den andra staten, inom 20 dagar, kan de båda myndigheterna komma överens om en ny dag för överlämnandet. Personen skall försättas på fri fot om han inte överlämnats till den anmodande staten inom 20 dagar från den nya dag som bestämts.

Vid tillämpning av denna bestämmelse bör force majeure-begreppet tolkas strikt i överensstämmelse med tolkningen av detta begrepp i internationell straffrätt. Det gäller en situation som inte har kunnat förutses och som inte kunnat förhindras (till exempel en olycka i samband med transport, en strejk som hindrar användning av ett planerat transportsätt, och allvarlig sjukdom hos den person som skall utlämnas, som medför omedelbar inläggning på sjukhus). För övrigt skall det nya datum som fastställs för överlämnande i möjligaste mån ligga nära det datum för överlämnande som inledningsvis fastställts.

Punkt 4 föreskriver att denna artikel inte är tillämplig i det fall den eftersökte är åtalad i den anmodade staten av annat skäl eller skall avtjäna straff för en annan gärning och denna stat önskar åberopa artikel 19 i den europeiska utlämningskonventionen om uppskjutet överlämnande eller överlämnande med förbehåll. I sådant fall skall reglerna i den europeiska utlämningskonventionen tillämpas.

Artikel 12

Samtycke som lämnas efter utgången av den tidsfrist som anges i artikel 8 eller under andra omständigheter

Medan artiklarna 3 till och med 11 i första hand behandlar fall då personen samtycker till utlämning efter provisoriskt anhållande, behandlar artikel 12 de rättsregler som är tillämpliga i de fall då den eftersökte samtycker under andra förhållanden än de som föreskrivs i dessa artiklar och särskilt efter utgången av den tidsfrist på tio dagar som anges i artikel 8.1.

I den senare situationen bör två fall särskiljas. I det första fallet lämnar personen sitt samtycke efter utgången av den första tidsfristen på 10 dagar men före utgången av den tidsfrist på 40 dagar som anges i artikel 16 i den europeiska konventionen och innan den ansökande staten gjort någon formell framställning om utlämning. I det andra fallet lämnar personen sitt samtycke efter det att den ansökande staten lämnat in en framställning om utlämning, oberoende av om framställningen föregåtts av en begäran om provisoriskt anhållande eller ej.

I det första fallet föreskrivs i artikel 12.1 att den anmodade staten skall genomföra det förenklade förfarande som anges i konventionen. Det säger sig självt att den ansökande staten, om samtycke inte lämnats inom den första tidsfristen på tio dagar, för att säkerställa att en framställning kan göras inom den längsta tidsfristen på 40 dagar, skall förbereda en framstälining utan att avvakta ett eventuellt senare samtycke från den eftersökte.

I det andra fallet är tillämpning av det förenklade förfarandet frivillig och det ankommer på varje medlemsstat att samtidigt med ratificeringen förklara om och på vilka villkor den avser att tillämpa det förenklade förfarandet.

Artikel 13

Vidareutlämning till en annan medlemsstat

Denna artikel överensstämmer väl med artikel 9 som ger en möjlighet till avstående från tillämpning av specialitetsprincipen och drar denna möjlighets slutsatser med avseende på de villkor som är tillämpliga på vidareutlämning till en annan medlemsstat. Följande regel gäller: om personen med tillämpning av artikel 9 efter utlämning till den ansökande staten inte längre omfattas av specialitetsprincipen är den anmodade statens godkännande, med undantag från artikel 15 i den europeiska konventionen inte längre nödvändigt, för att vidareutlämning skall kunna ske till en annan medlemsstat.

Denna bestämmelse kan förklaras med att om specialitetsprincipen inte tillämpas får den anmodande staten genomföra straffrättsliga förfaranden (och följaktligen, genom utlämningen, medverka i andra staters förfaranden) för andra gärningar än dem för vilka utlämning beviljats.

Det måste emellertid uppmärksammas att konventionen inte reglerar frågan om vidareutlämning av personen till en stat som anslutit sig till den europeiska konventionen men som inte är medlem i Europeiska unionen.

Artikel 14

Transitering

Denna artikel utgör en logisk följd av den förenkling som införs genom artiklarna 3 och 4 i konventionen och förenklar villkoren för transitering i förhållande till artikel 21 i den europeiska utlämningskonventionen.

Genom undantag från artikel 21.3 i den europeiska konventionen kan en begäran om transitering göras med hjälp av alla förfaranden som innebär att framställningen dokumenteras skriftligen (däribland telefax eller elektronisk post) och beslutet från transiteringsstaten kan meddelas på samma sätt. De behöver inte följas av de handlingar som fordras enligt artikel 12.2 i den europeiska utlämningskonventionen, utan endast av sådana som anges i artikel 4 i den här konventionen. Dessa uppgifter skall anses tillräckliga för att transiteringsstaten skall kunna vidta nödvändiga tvångsåtgärder för att genomföra transiteringen.

Artikel 15

Angivande av behöriga myndigheter

Denna artikel föreskriver att medlemsstaterna samtidigt med ratificeringen skall ange vilka myndigheter som skall vara behöriga att tillämpa det förfarande som införs genom konventionen och i synnerhet vilka myndigheter som skall vara ansvariga för förfarandet och som skall lämna sitt godkännande till utlämning enligt det förenklade förfarandet, vilka som skall vara behöriga att inhämta personens samtycke till utlämning och vilka som skall vara behöriga att ge tillstånd till transitering av en person som utlämnas enligt detta förfarande.

För att uppnå skyndsamhet och effektivitet bör till behöriga myndigheter utses de myndigheter som i varje medlemsstat har det konkreta ansvaret för lagföring, för att undvika ingripande från mellanliggande myndigheter som inte är absolut nödvändiga för att förfarandet skall fungera väl.

Artikel 16

Ikraftträdande

Denna artikel reglerar konventionens ikraftträdande enligt de regler som fastställts av Europeiska unionens råd. Konventionen träder i kraft 90 dagar efter det att det sista ratifikationsinstrumentet deponerats.

För att konventionen emellertid snarast möjligt skall kunna tillämpas i de mest berörda medlemsstaterna, på sätt som avses i de konventioner om rättsligt samarbete som medlemsstaterna tidigare ingått, anger punkt 3 en möjlighet för varje stat att vid ratificeringen, eller vid varje senare tidpunkt, avge en förklaring i syfte att i förväg göra konventionen tillämplig i förhållande till de medlemsstater som avgett en likalydande förklaring. En sådan förklaring blir gällande 90 dagar efter det att den har deponerats.

Artikel 17

Anslutning

Denna artikel anger att konventionen skall vara öppen för anslutning för varje stat som blir medlem i Europeiska unionen och reglerar formerna för denna anslutning.

Om konventionen redan trätt i kraft vid anslutningen av en ny medlemsstat, träder konventionen i förhållande till denna stat i kraft 90 dagar efter det att staten deponerat sitt anslutningsinstrument. Om konventionen inte trätt i kraft 90 dagar efter den nya statens anslutning, träder den i förhållande till denna stat i kraft vid den tidpunkt som fastställs i artikel 16.2. I detta fall kan den anslutande staten likaledes avge en förklaring om tillämpning i förväg enligt artikel 16.3.

Det bör uppmärksammas att artikel 16.2 innebär att om en stat blir medlem i Europeiska unionen innan konventionen träder i kraft och inte ansluter sig till den, träder koventionen ändå i kraft så snart som alla de stater som var medlemmar vid undertecknandet har deponerat sina ratifikationsinstrument.