51996IE1264

Yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om "Internationell handel och miljö"

(97/C 56/11)

Den 28 mars 1996 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén i enlighet med artikel 23.3 i arbetsordningen att utarbeta ett yttrande om "Internationell handel och miljö".

Sektionen för externa relationer, handels- och utvecklingspolitik, som var ansvarig för det förberedande arbetet, antog sitt yttrande den 17 oktober 1996. Föredragande var Joop Koopman.

Vid sin 339:e plenarsession den 30-31 oktober 1996 (sammanträdet den 31 oktober 1996) antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 65 röster för, inga röster emot och tre nedlagda röster.

0. Sammanfattning

0.1. ESK anser att en friare världshandel förbättrar den ekonomiska effektiviteten, ger konsumenten fler valmöjligheter till lägre priser och således bidrar till en varaktig utveckling genom en effektivare användning av råvaror och naturresurser. Den främsta orsaken till miljöproblemen är inte avregleringen av handeln, utan det faktum att marknaden och myndigheterna inte klarar av att prissätta miljön på lämpligt vis. Det är därför av största vikt att OECD förverkligar och utvecklar instrument som grundar sig på den princip man har definierat som "förorenaren betalar", och som innebär fantastiska möjligheter när det gäller att internalisera miljökostnaderna.

0.2. Varje land har rätt att tillämpa samma bestämmelser på de varor som importeras och på dem som produceras inom landet och kan exempelvis införa (nationella) produktnormer. På så sätt kan man inom EU motverka import av varor som inte är önskvärda med hänsyn till miljön. Eventuella skillnader i olika länders nationella miljöpolitik får inte leda till kompenserande avgifter eller exportrestitutioner för att på så sätt undanröja den nationella industrins komparativa nackdelar. När det gäller gränsöverskridande, regionala eller globala miljöproblem måste de länder som konfronteras med samma problem hitta gemensamma lösningar. När det är frågan om sådana multilaterala miljöavtal kan kompletterande handelspolitiska åtgärder vara avgörande.

0.3. De teman som anges i meddelandet från är: "Samspelet mellan handel och miljö", "Utvecklingsländer och länder med en ekonomi i övergångsfas i debatten om handel och miljö", "Det multilaterala handelssystemet och miljöskyddet" samt "Miljöskydd och internationell handel i miljödebatten". Meddelandet avslutas med ett antal slutsatser.

0.4. Kommissionen hävdar att det är möjligt att uppnå en varaktig utveckling med den internationella handeln som en pådrivande kraft, om man för en korrekt miljöpolitik på varje nivå. ESK delar denna uppfattning men är samtidigt medveten om de negativa effekter världshandeln kan orsaka på miljön. Man erkänner att det krävs mer analytiskt arbete för att bättre förstå de "möjliga effekterna av en avreglering av handeln". Meddelandet påpekar även att det finns ett behov av att göra en bedömning av handelsinstrumentens och handelsavtalens inverkan på miljön. Enligt OECD:s rapport om införandet av "procedural guidelines" för handel och miljö tycks dessa riktlinjer vara användbara. ESK anmodar därför kommissionen att verka för att alla medlemsstater i OECD skall genomföra dessa riktlinjer i strikt bemärkelse.

0.5. ESK har tagit del av kommissionens slutsats från rapporten till OECD:s ministerråd i maj 1995, som citeras i meddelandet, nämligen att man inte kan hitta någon systematisk koppling mellan den gällande miljöpolitiken och påverkan på konkurrenskraften. Detta gäller även den tes som framförs i rapporten, enligt vilken fördelarna med strängare miljönormer uppväger nackdelarna, vilket innebär att en situation är möjlig där båda parter vinner. Det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning regeringarna kommer att påverkas till att vidta färre miljöbevarande åtgärder av rädsla att företagens konkurrenskraft kommer att gå förlorad eller på grund av möjligheterna till satsning för att motverka de negativa effekter på kort sikt som beskrivits ovan.

0.6. Kommissionen anser att man bör undvika ensidiga åtgärder som syftar till att lösa gränsöverskridande eller globala miljöproblem, som inte ligger inom importlandets befogenhetsområden. ESK håller med kommissionen om detta. Dessa problem bör lösas genom multilaterala miljöavtal, och grundprincipen bör vara att man endast vidtar åtgärder som begränsar handeln om detta är det enda återstående sättet att nå de avsedda målen. De multilaterala miljöavtalen bör utarbetas av internationella miljöorgan. UNEP (FN:s miljövårdsprogram) bör tillerkännas en framstående position i detta arbete.

0.7. ESK håller fullständigt med kommissionen om att man måste ta den oro som uttrycks i utvecklingsländerna och länder med ekonomier i övergångsfas på stort allvar: handeln och miljön måste hanteras på sätt som inte äventyrar eller underminerar ländernas möjligheter till ekonomisk utveckling eller export. ESK stöder de förslag och tankar som kommissionen tar upp i sitt meddelande och vill särskilt betona de positiva åtgärder som kommissionen vidtar i fråga om fortbildningsprogram, teknisk forskning m.m.

0.8. Vi kan hålla med om att det finns behov av att utveckla en anpassad ram inom GATT/WTO för handelsåtgärder som vidtagits i enlighet med ett multilateralt miljöavtal. Då skulle man också ta hänsyn till det öppna handelssystemets integritet och garantera att unionens mål uppnåddes genom lämpliga åtgärder. Kommissionen förtjänar beröm för det arbetsdokument som man har utarbetat i ämnet. Kommissionens förslag konstaterar i korta ordalag att det krävs "lindrigare" WTO-bestämmelser för åtgärder som vidtas med stöd av multilaterala miljöavtal än för andra åtgärder. ESK anser att dessa förslag upprätthåller en god balans mellan båda intressena och anser att handelspolitiska åtgärder skall kunna inkluderas i de multilaterala miljöavtalen för att förekomma "free rider-problemet". Vidare bör man förtydliga den praktiska betydelsen av viktiga åtgärder i WTO-avtalen för att underlätta formuleringen av handelsåtgärder i de multilaterala miljöavtalen. Formuleringen av handelsåtgärder som inte är produkter av multilaterala miljöavtal kan också dra fördel av detta.

0.9. Ett särskilt problem uppstår i samband med frivilliga miljömärkningssystem som bygger på en totalutvärderingsmetod (LCA, "life-cycle assessment approach"). Med denna metod, som går ut på att produkten följs från "vaggan till graven", ställs också krav på produktionssätt som inte har någon effekt på produkten i fråga i det importerande landet. Med tanke på denna oklarhet och de handelsstörningar som kan uppkomma, anser ESK att bestämmelserna är på sin plats. För det första bör man inte skilja mellan statlig miljömärkning och märkning som görs av andra organisationer. För det andra bör märkning som bygger på LCA fortfarande vara möjlig, dock med ett pragmatiskt synsätt. Märkningens trovärdighet kan medföra att man kan ställa krav på produktionssätt som har mindre betydelse för det exporterande landet och därigenom skulle kunna innebära en handelsnackdel. ESK anser att man bör anstränga sig för att nå internationella avtal om öppenhetskrav, så att det blir lättare för de berörda producenterna att få information om kriterierna och för att få idéer för inrättandet. Inom EU ligger framtiden i att stärka EU:s miljömärkning.

0.10. Behandlingen av tvister som uppkommer bör vara så öppen som möjligt, med möjligheter för icke-statliga organisationer (NGO) att delta. Man bör nu ta in expertis från andra områden. Juryer bör kunna utnyttja experter inom vetenskap, teknik och miljö.

0.11. Kommittén för handel och miljö måste inrikta sig på att åstadkomma resultat, man bör ha ett balanserat synsätt och man bör vara öppen för synpunkter från miljöexperter och andra internationella organisationer. ESK vill betona den vikt som kommissionen fäster vid att arbetet inom Kommittén för handel och miljö blir mer öppet. Icke-statliga miljöorganisationer, arbetsmarknadens parter och konsumenter kan ge stora bidrag till arbetet inom Kommittén för handel och miljö. Med tanke på de synpunkter man lade fram tidigare om konsekvenserna för miljön av en otillräcklig miljöpolitik och fortsatta handelsavregleringar, stöder ESK helt och hållet kommissionens förslag att Kommittén för handel och miljö inom ramen för sitt arbetsprogram också skall undersöka de negativa miljöeffekterna av avregleringen av handeln. Slutligen är kommittén övertygad om att det måste finnas en allmänt erkänd och inflytelserik internationell miljöorganisation som kan uppträda som Världshandelsorganisationens naturliga motsvarighet. För en dylik roll tycks en självständig instans vara lämpligast. ESK anser dock att det inte är önskvärt att inrätta en ny organisation för detta ändamål, utan menar i stället att man bör ge ansvaret för dessa frågor till en redan existerande organisation. Kommittén tänker sig i detta fall UNEP.

1. Inledning

1.1. I december 1996 kommer Världshandelsorganisationens (WTO) ministerkonferens att hållas i Singapore. På dagordningen står en rapport från Kommittén för handel och miljö och en diskussion om dess mandat. Beslutet att inrätta Kommittén för handel och miljö som ett organ inom WTO fattades på ministerkonferensen i Marrakech 1994, i samband med att Uruguayrundan avslutades. Kompetensområdena för Kommittén för handel och miljö omfattar bl.a. "att definiera förhållandet mellan handelspolitiska och miljöpolitiska åtgärder i syfte att främja en varaktig utveckling" och "att utfärda lämpliga rekommendationer i frågan om det krävs några förändringar av bestämmelserna för det multilaterala handelssystemet". Ett konkret arbetsprogram antogs samtidigt, vilket Kommittén för handel och miljö först och främst skulle uttala sig om.

1.2. Kommissionen har överlämnat ett meddelande till rådet och parlamentet (KOM(96) 54), eftersom "det är av stor vikt med hänsyn till frågans betydelse att EU bidrar till denna diskussion och till de slutsatser som skall dras". I meddelandet förklarar kommissionen sin vision om de frågor som tas upp i arbetsprogrammet för Kommittén för handel och miljö.

1.3. Syftet med detta yttrande på eget initiativ är att, före ministerkonferensens början, föra fram ESK:s ståndpunkter om frågan handel och miljö med anledning av meddelandet från kommissionen.

2. Relationen mellan en avreglering av handeln och miljöpolitiken

2.1. Avregleringen av världshandeln syftar till att bredda och förenkla tillträdet till de internationella marknaderna genom att avskaffa handelshinder och upprätta regler som främjar en överskådlig internationell handel. ESK anser att en friare världshandel förbättrar den ekonomiska effektiviteten, ger konsumenten fler valmöjligheter till lägre priser () och således bidrar till en varaktig utveckling genom en effektivare användning av råvaror och naturresurser. Denna friare världshandel skall äga rum inom en ram som reglerats av myndigheterna. Denna begränsning grundar sig på myndigheternas ansvar för vad som är acceptabelt i samhället när det gäller den marknadsekonomiska utvecklingen och konsekvenserna av denna. En nödvändig förutsättning för att förbättra den globala resursfördelningens effektivitet är att priserna verkligen återspeglar relativa brister (alltså även omfattar kostnaderna för att internalisera negativa externa miljöeffekter och framtida brister). Denna fråga diskuteras för närvarande i alltför liten utsträckning.

2.2. Man kan också hålla med om Världsbankens ståndpunkt att "den främsta orsaken till miljöproblemen inte är avregleringen av handeln, utan det faktum att marknaden och myndigheterna inte klarar av att prissätta miljön på lämpligt vis" (). Denna underskattning får till följd att prismekanismen inte i tillräcklig utsträckning klarar av att fördela knappa resurser som kan förebygga och därefter återställa skador på miljön.

2.3. Denna felaktiga fördelning ger även upphov till störningar i den internationella handeln. Effekterna skiljer sig åt i omfattning från land till land och mellan olika ekonomiska verksamheter samt beror även på exportkvoten.

2.4. När det gäller styrinstrumenten är det därför av största vikt att OECD förverkligar och utvecklar instrument som grundar sig på den definierade principen "förorenaren betalar" () samt fortsätter sin verksamhet inom detta område. Denna princip innebär fantastiska möjligheter när det gäller att internalisera miljökostnaderna, vilket även uttrycks i princip 16 i Riodeklarationen om miljö och utveckling. Denna metod, som syftar till att se till att (den nationella) miljön befinner sig i "ett acceptabelt tillstånd", avvisar användningen av subventioner och kan vara intressant för den internationella handelspolitikens mål, eftersom den inte ger upphov till några störningar i den internationella handeln. Principen "förorenaren betalar" bör användas mer allmänt.

Kommittén gläder sig också åt uttalandet av miljöministrarna inom G7 att WTO bör stödja satsningarna på att bygga upp en struktur, inom vilken en internalisering av miljökostnaderna erkänns. Kommittén ställer sig även bakom ministrarnas uppmaning att WTO bör undersöka relationen mellan handelsbestämmelserna och miljöprinciperna, bl.a. principen "förorenaren betalar" och försiktighetsprincipen (). Vikten av denna försiktighetsprincip erkänns i Riodeklarationen, i vilken den anges som princip 15.

2.5. Man måste dock erkänna att principen "förorenaren betalar" även har betydande begränsningar när det gäller att lösa miljöproblem. Principen innebär inte någon lösning på problemen med överexploatering eller dålig förvaltning av råvaror, och är ett otillräckligt hjälpmedel när det gäller gränsöverskridande eller världsomfattande miljöproblem (). Principen "förorenaren betalar" tycks dock vara en användbar metod för att internalisera kostnaderna för de produkter som man handlar med internationellt.

2.6. ESK har tagit del av och samtycker till OECD:s följande slutsatser: "Det är svårt att bedöma det relativa bidrag som handeln, handelspolitiken eller avregleringen av handeln innebär för försämringen av miljön och denna är vanligtvis kopplad till många andra variabler. Handelns direkta miljöeffekter, såväl positiva som negativa, kan begränsas till vissa specifika fall. Handelns indirekta strukturella effekter när det gäller fastställandet av globala priser och marknadsvillkor kan vara mer avgörande för miljön, men är svåra att fastställa eller urskilja från andra bidragande faktorer" ().

3. Utgångspunkter

3.1. När det gäller nationella miljöproblem, då effekterna begränsas till det egna territoriet, har varje land rätt att själv besluta hur de skall lösa sina problem, så länge lösningarna inte verkar diskriminerande eller resulterar i en dold protektionism. Landet skall här ledas av sina målsättningar på miljöområdet, som för övrigt kan vara olika i olika länder. Dessa skillnader orsakas av olika utgångslägen när det gäller kvaliteten på det egna landets miljö, de värderingar som tillskrivs miljön och de möjligheter som länderna (särskilt utvecklingsländer) har att bemästra dessa problem. Sättet att lösa problemen beror även på de uppfattningar som råder i landet när det gäller frågan om hur effektiva de olika styrinstrumenten är.

3.2. Varje land har rätt att tillämpa samma bestämmelser på de varor som importeras och på dem som produceras inom landet och kan exempelvis införa (nationella) produktnormer. På så sätt kan man inom EU motverka import av varor som inte är önskvärda med hänsyn till miljön. Sådana komplementära handelspolitiska åtgärder syftar till att göra politiken effektivare. Kommittén håller helt och hållet med kommissionen om att skillnader i olika länders nationella miljöpolitik, bl.a. åtgärder till följd av skillnader i negativa effekter på miljön, inte får leda till kompenserande avgifter eller exportrestitutioner (som kommissionen benämner "ekoskatter") för att på så sätt undanröja den nationella industrins komparativa nackdelar.

Sådana problem borde i själva verket kunna lösas, åtminstone delvis, genom att det sluts internationella miljöavtal, särskilt i länder där det råder ungefär lika villkor, såsom i EU, eller inom ett ännu större område såsom OECD. Även kommissionen betonar i sitt meddelande att det är viktigt att länderna successivt närmar sig varandra på det miljöpolitiska området. I en sådan situation bör man inte kompensera de komparativa nackdelar som företagen erfar i länder som måste bekämpa en allvarligare miljöförstöring. Skillnaderna i utgångspunkt när det gäller landets natur, dess omfattning och kvalitet måste accepteras som en del av de tillgångar som landet utrustats med och som, i teorin, måste ligga till grund för den internationella arbetsfördelningen och den internationella handeln.

3.3. När det gäller gränsöverskridande, regionala eller globala miljöproblem måste de länder som konfronteras med samma problem hitta gemensamma lösningar. När det är frågan om sådana multilaterala miljöavtal kan kompletterande handelspolitiska åtgärder () vara avgörande.

3.4. Detta gemensamma ansvar mellan olika länder omnämns i Riodeklarationens princip 12. Denna princip föreskriver bl.a. att "länder bör samarbeta för att främja en öppen internationell ekonomi som kan skapa ekonomisk tillväxt och en varaktig utveckling" och att "alla ensidiga åtgärder som syftar till att lösa miljöproblemen vid sidan om det importerande landets lagstiftning (handelspolitiska exterritorialitetsåtgärder) bör undvikas".

3.5. Man bör särskilt uppmärksamma utvecklingsländer och länder som övergår till en marknadsekonomi. De åtgärder som måste vidtas för att lösa problemen som nämns under punkt 3.3 bör ge dessa länder ett tillräckligt manöverutrymme för att utvecklas ekonomiskt. Det ansvar som åligger olika länder omnämns i Riodeklarationens princip 7, som stipulerar att olika länder har bidragit till den globala miljöförstöringen i olika utsträckning och därför har ett gemensamt ansvar (), som dock ser olika ut för olika länder.

Denna princip med differentierat ansvar går att finna i de multilaterala miljöavtalen som slutits på senare tid, till exempel FN:s ramfördrag från 1992 om klimatförändringar och Montrealprotokollet från 1987 om skador på ozonskiktet. Dessa fördrag lägger det största ansvaret på industriländerna samtidigt som utvecklingsländerna beviljas finansiellt och tekniskt stöd samt en längre övergångsperiod för att uppfylla vissa av dessa krav. Denna utgångspunkt när det gäller ett differentierat ansvar erkänns dessutom av det allmänna preferenssystemet (GSP), som givits en självständig ställning under WTO:s regler. GSP gör det möjligt att ge utvecklingsländer en särskilt gynnsam behandling genom att bryta mot två grundläggande GATT-principer: principen om mest gynnad nation och ömsesidighetsprincipen.

4. Frågor på dagordningen för sammanträdet i Singapore

4.1. De teman som anges i meddelandet från kommissionen omnämns även i det ovannämnda beslutet att inrätta Kommittén för handel och miljö och i dess arbetsprogram, men i en annan turordning. Dessa teman är: "Samspelet mellan handel och miljö", "Utvecklingsländer och länder med en ekonomi i övergångsfas i debatten om handel och miljö", "Det multilaterala handelssystemet och miljöskyddet" samt "Miljöskydd och internationell handel i miljödebatten". Meddelandet avslutas med ett antal slutsatser.

4.2. Samspelet mellan handel och miljö

4.2.1. Miljöeffekter av avregleringen av handeln ()

Kommissionen hävdar att det är möjligt att uppnå en varaktig utveckling med den internationella handeln som en pådrivande kraft, om man för en korrekt miljöpolitik på nationell och internationell nivå. ESK delar denna uppfattning men är samtidigt medveten om de negativa effekter världshandeln kan få på miljön.

Dessa negativa effekter får inte tillräckligt stor uppmärksamhet i meddelandet från kommissionen. Ett exempel på detta är de negativa skaleffekterna i de sektorer där avregleringen av handeln leder till en volymtillväxt som är större än den vinst som uppstår på grund av minskade utsläpp per producerad enhet. En sådan situation blir alltmer problematisk när tillväxten blir ännu högre på grund av bristen på åtgärder för att internalisera vissa miljöeffekter på ett lämpligt sätt. Ett exempel på detta är motståndet inom EU till en koldioxid- och energiskatt () och debatten, som är direkt kopplad till denna fråga, om det faktum att de samhällsekonomiska kostnaderna för transporter () inte övervältras i tillräcklig utsträckning, vilket leder till en större rörlighet än vad som är önskvärt ur miljöhänseende ().

Meddelandet uppmärksammar förvisso dessa faror ("en avreglering av handelsutbytet kan förvärra konsekvenserna av en bristfällig politik") men kommer inte med några nya idéer hur man skall lösa dessa problem (). Man erkänner att det krävs mer analytiskt arbete för att bättre förstå de "möjliga effekterna av en avreglering av handeln". Meddelandet påpekar även att det finns ett behov av att göra en bedömning av handelsinstrumentens och handelsavtalens inverkan på miljön, men kommer inte med några konkreta förslag. Enligt OECD:s rapport () om införandet av "procedural guidelines" för handel och miljö tycks dessa riktlinjer vara användbara. Rapporterna om handelsinstrument och handelsavtal på nationell nivå från de länder som genomfört miljöstudier visar att dessa ökar förståelsen för miljöeffekterna och bidrar på ett positivt sätt till en optimal förberedelse och integration av miljö- och handelspolitiken. ESK anmodar därför kommissionen att verka för att alla medlemsstater i OECD skall genomföra dessa riktlinjer i strikt bemärkelse. När man förbereder internationella handelsavtal skall medlemsstaterna alltid ge plats åt en miljöstudie när man kan förvänta sig betydande miljöeffekter. Genom att sprida dessa miljöstudier kan dessa även utgöra exempel för andra och leda till nya metodologiska insikter. Kommittén ställer sig även bakom övriga punkter som uppmärksammas av kommissionen, såsom påpekandet att detta arbete framför allt bör genomföras av UNEP, UNCTAD, OECD och EU. Det är av största vikt att dessa organ offentliggör sina analyser. Dessa studier bör ligga till grund för en omfattande debatt, vars utveckling måste följas mycket noga.

4.2.2. Miljöskyddet och den internationella konkurrenskraften

ESK har tagit del av kommissionens slutsats i meddelandet när det gäller OECD:s rapport till ministerrådet i maj 1995, enligt vilken man inte kan hitta någon systematisk koppling mellan den gällande miljöpolitiken och påverkan på konkurrenskraften. Detta gäller även den tes som framförs i rapporten, enligt vilken fördelarna med strängare miljönormer uppväger nackdelarna (framför allt på kort sikt), vilket innebär att en situation är möjlig där båda parter vinner. Denna tes grundar sig på iakttagelsen att kostnaden för miljöpolitiken i EU:s medlemsstater är relativt låg (1-2 % av företagens produktionskostnader). Man bör dock även ha i åtanke att dessa siffror grundar sig på ett genomsnitt. I många sektorer, och inte de minst obetydliga, är effekterna mycket större och därmed också risken att dessa industrier omlokaliserar sin verksamhet till länder med mindre strikta miljönormer. Det finns också konkreta exempel på företag från utsatta sektorer som har flytt fältet. Men OECD-rapporten påpekar också att man inte hittat några bevis för en betydande industriell utflyttning. Med anledning av bl a påverkan från den internationella konkurrensen kan sådana länder inte heller undvika att vidta åtgärder på miljöområdet, vilket minskar deras eventuella konkurrensfördelar.

Det är svårt att uppskatta i vilken utsträckning regeringarna kommer att påverkas till att vidta färre miljöbevarande åtgärder av rädsla att företagens konkurrenskraft kommer att gå förlorad eller på grund av möjligheterna till satsning för att motverka de negativa effekter på kort sikt som beskrivits ovan. Oavsett detta anser dock kommittén det vara önskvärt att man uppmärksammar analysen av förhållandet mellan konkurrenskraften och miljöpolitiken, så att en situation uppstår där båda parter vinner.

4.2.3. Internationella handelsförbindelser: nödvändigheten av ett multilateralt samarbete

4.2.3.1. Kommissionen anser att man bör undvika ensidiga åtgärder som syftar till att lösa gränsöverskridande eller globala miljöproblem, som inte ligger inom importlandets befogenhetsområden. ESK håller med kommissionen om detta, vilket också framgår av punkt 3.4. En sådan politik tycks i själva verket strida mot WTO-bestämmelserna. I den välkända "tonfisk-affären", då Mexico väckte talan, gjorde GATT-panelen 1991 bedömningen att USA:s embargo inte kunde rättfärdigas såsom ett undantag från artikel XX () i fördraget, eftersom denna artikel endast kan tillämpas på verksamhet som sker inom den rättsliga ramen i det land som vidtar åtgärden och därför inte kan användas för att reglera produktion och konsumtion utanför detta lands gränser.

En panelrapport från 1994 i samma fråga tycktes dock nyansera denna slutsats något. Man bör även betänka att dessa rapporter aldrig har ratificerats formellt av GATT (). Att döma av praxisen i WTO:s medlemsstater har exterritorialitetsprincipen inte alltid respekterats (). Kommittén vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten mot de spänningar som kan uppstå i enskilda länder, om dessa gränsöverskridande miljöproblem är av allvarlig karaktär och vållar det egna landet stor skada eller tar sig etiska former på ett sådant sätt att man under en rimlig tid inte kan hitta någon lösning på dessa problem på internationell nivå. På så sätt kan man även förklara indignationen inom EU, bland annat i Europaparlamentet och ESK, över att den så kallade rävsaxförordningen inte har trätt i kraft ().

4.2.3.2. Kommittén instämmer i kommissionens fasta övertygelse att man måste hitta multilaterala lösningar på den gränsöverskridande och världsomfattande miljöproblematiken. Dessa problem bör lösas genom multilaterala miljöavtal och grundprincipen bör vara att de åtgärder som begränsar handeln inte får gå längre än vad som krävs för att nå de avsedda målen (se även punkt 3.3). De tvister som kan uppstå på grund av detta sista krav kan lösas genom den mekanism som omnämns i punkt 4.4.1.

4.2.3.3. De multilaterala miljöavtalen bör utarbetas av internationella miljöorgan. UNEP bör tillerkännas en framstående position i detta arbete. En av de största svårigheterna i detta hänseende är att på ett lämpligt sätt ge uttryck för de olika medlemsstaternas behov (se även punkt 3.1). Det är av stor betydelse att även inkludera ett antal ekonomiska styrinstrument i dessa multilaterala miljöavtal, bl.a. de instrument som grundar sig på principen "förorenaren betalar" (). ESK vill ge uttryck för sin önskan att OECD skall prioritera vidareutvecklingen av samtliga styrinstrument för multilaterala miljöavtal, vilket även gör att man kan vinna utvecklingsländernas förtroende.

4.3. Utvecklingsländer och länder med ekonomier i övergångsfasen i handels- och miljödebatten

4.3.1. ESK håller fullständigt med kommissionen om att man måste ta de ovannämnda ländernas oro på stort allvar: handeln och miljön måste hanteras på sätt som inte äventyrar eller underminerar ländernas möjligheter till ekonomisk utveckling eller export. Många utvecklingsländer är misstänksamma mot i-ländernas miljöpolitik, som de uppfattar som (delvis) motiverad av protektionistiska hänsyn och som de kallar "grön protektionism" ().

4.3.2. Det är fortfarande av stor betydelse att stödja utvecklingsländer och länder som övergår till marknadsekonomi på ett lämpligt sätt i deras arbete med att utveckla en miljöpolitik. I detta hänseende bör man i huvudsak ge företräde åt så kallade positiva åtgärder som belönar ett önskvärt beteende. EU förfogar över en uppsättning instrument som är tillräckligt effektiva för att stödja dessa länder i deras ansträngningar att uppnå en mer varaktig ekonomisk utveckling. Exempel på dylika instrument är associationsavtalen med länderna i Central- och Östeuropa, partnerskapet mellan EU och Medelhavsländerna med dess MEDA-budget och Lomékonventionen. Detta engagemang bör ta sig uttryck i en fortsatt avreglering av marknaderna inom EU, i överensstämmelse med EU:s utvecklingspolitik. ESK stöder de förslag och tankar som kommissionen tar upp i sitt meddelande och vill särskilt betona de positiva åtgärder som vidtas i fråga om fortbildningsprogram, teknisk forskning och stöd till mindre förorenande produktionsprocesser. Dessa åtgärder bidrar till att man i mindre utsträckning kommer att vidta (negativa) åtgärder som hämmar det internationella handelsutbytet. Det är av största betydelse att EU utarbetar lämpliga förslag tillsammans med övriga industriländer och att man under mötet i Singapore kommer överens om en samling konkreta grundprinciper och positiva åtgärder som skall tillämpas i de miljö- och handelsavtal som sluts med dessa länder.

4.4. Det multilaterala handelssystemet och miljöskyddet

4.4.1. GATT/WTO-regler och multilaterala miljöavtal

4.4.1.1. Vi kan hålla med om att det finns behov av att utveckla en anpassad ram inom GATT/WTO för handelsåtgärder som vidtagits i enlighet med ett multilateralt miljöavtal. Trots att handelsåtgärder för närvarande endast ingår i ett begränsat antal multilaterala miljöavtal (18 av de 180 befintliga konventionerna), som hittills aldrig ifrågasatts, är det mycket viktigt att en stabil arena för handeln skapas. Kommittén anser att detta inte bara vore rättvist mot de nationer som känner sig svikna genom sådana åtgärder. Det skulle också ta hänsyn till det öppna handelssystemets integritet och garantera att unionens mål uppnåddes genom lämpliga åtgärder.

Kommissionen förtjänar beröm för det arbetsdokument som man har utarbetat i ämnet. Kommissionens "icke-dokument" av den 19 februari 1996 () presenterar två möjliga lösningar. Den första går ut på att ändra GATT-avtalet genom att lägga till ett punkt k till artikel XX, som handlar om att vidta åtgärder i enlighet med multilaterala miljöavtal (förenat med en överenskommelse utan juridiskt värde). Den andra möjligheten är ett "bredare" alternativ som går ut på att utvidga punkt b () i samma artikel XX genom att lägga till orden "och miljön" plus texten i punkt k med samma överenskommelse. Skillnaden mellan alternativen består alltså i att miljön omnämns uttryckligen under punkt b.

I vilken utsträckning det "bredare" alternativet kommer att innebära ett större manöverutrymme beror delvis på hur den exakta ordalydelsen blir. Kanske kommer den i framtiden att ge större utrymme åt miljöåtgärder i denna "undantagsartikel". Enligt experternas slutsatser har den nuvarande ordalydelsen i punkt b för den delen aldrig hindrat dem som undertecknat WTO-avtalen att lösa meningsskiljaktigheter som rör miljön, och den har aldrig heller förhindrat att miljöåtgärder vidtas. Man kan fortfarande diskutera huruvida dessa rapporter tagit tillräcklig hänsyn till miljön. Kommissionen bedömer dessutom att miljöåtgärderna, som vidtas med utgångspunkt i tillägget av orden "eller miljön" i punkt b, också bör uppfylla "nödvändighetskravet" i punkt b.

4.4.1.2. Kommissionens förslag konstaterar i korta ordalag att "lindrigare" WTO-bestämmelser skall gälla för åtgärder som vidtas med stöd av multilaterala miljöavtal än för andra åtgärder. Kommissionen utgår i sitt förslag från att det vid utarbetandet av multilaterala miljöavtal har ägt rum ett nära samarbete mellan WTO:s och de multilaterala miljöavtalens sekretariat när det gäller innehållet i de handelspolitiska åtgärder som skall vidtas (se särskilt punkt 15 i kommissionens icke-dokument). Då ett land som inte undertecknat det multilaterala miljöavtalet motsätter sig en åtgärd som vidtagits inom ramen för ett multilateralt miljöavtal innebär detta "lindrigare" förfarande att en expertpanel först skall kontrollera om dessa åtgärder uppfyller villkoren i "överenskommelsen". Om så är fallet är det inte nödvändigt att genomföra "nödvändighetstestet"; åtgärdernas legitimitet kan inte ifrågasättas utan endast prövas mot bestämmelserna i artikel XX:s huvudstycke (). När åtgärder vidtas som inte bygger på multilaterala miljöavtal är samtliga WTO-bestämmelser tillämpliga, bland annat "nödvändighetstestet".

I överenskommelsen säger man bland annat att tillträde till ett multilateralt miljöavtal måste förbli öppet för alla länder som berörs av det. Dessutom bör det multilaterala miljöavtalet återspegla alla parters intressen genom ett aktivt deltagande av alla sådana länder i förhandlingarna. Det rekommenderas att WTO:s sekretariat skall bjudas in till förhandlingarna om ett multilateralt miljöavtal om man önskar vidta handelsåtgärder. Tvister mellan deltagare i ett multilateralt miljöavtal skall lösas med hjälp av de tvistemålsregler som ingår i det multilaterala miljöavtalet. ESK instämmer i kommissionens påpekande i meddelandet att dessa regler "generellt inte uppfattas som särskilt starka" samt stöder kommissionens rekommendation att anpassade och effektiva metoder för tvistlösning, inklusive effektiva metoder för kontroll av efterlevnaden, skall utvecklas för befintliga och framtida multilaterala miljöavtal.

4.4.1.3. Kommissionens förslag ser ut att nå en balans mellan olika länders behov av att tillsammans finna lösningar på gemensamma miljöproblem och vikten av att behålla integriteten inom det världsomspännande handelssystemet. Förslagen mottogs emellertid inte med någon större entusiasm i Genève.

De som anser att kommissionen lagt för mycket tonvikt på miljön i avvägningen mellan vikten av ett öppet handelssystem och vikten av att uppnå miljömål har föreslagit att man skall ändra kommissionens förslag att de rättigheter som tillkommer WTO-medlemmar enligt avtalet skall dras tillbaka (). Ett förslag handlar om att om ett klagomål lämnas in skall WTO:s tvistlösningsbestämmelser alltid användas. Ett annat går ut på att hårdare krav skall ställas på sammanställningen av ett multilateralt miljöavtal om man har för avsikt att föra in mindre strikta regler i avtalet. Handelsåtgärder skall bedömas vara "nödvändiga" om ingen WTO-medlem invänder. Om det sker blir bevisbördan omvänd: WTO-medlemmen måste då övertyga GATT-panelen om att åtgärden inte är "nödvändig". Med "nödvändighetstestet" som maktinstrument skall de multilaterala miljöavtalsförhandlarna se till att det inte föreslås förhastade handelspolitiska åtgärder. Därmed minskar WTO-medlemsstatens farhågor om att åtgärder grundar sig på andra hänsynstaganden än miljön.

Oavsett hur elegant lösningen kan tyckas vara har dock de som försvarar miljöintressena på nytt framhållit att denna lösning, som innebär att man upphör med "nödvändighetstestet", kommer att ge upphov till en stor osäkerhet i fråga om åtgärdernas giltighet. Villkoren för detta test skulle i förväg kunna definieras på ett sätt som inte är tillräckligt konkret, vilket skulle omöjliggöra en förhandsbedömning av expertpanelens beslut.

Sammanfattningsvis kan man dock konstatera att osäkerheten vid båda alternativen kommer att minska i betydelse i den mån överläggningarna mellan WTO:s och det multilaterala miljöavtalets sekretariat innebär en större överensstämmelse mellan de handelspolitiska åtgärder som vidtas.

Även om man måste respektera att inte alla länder som kan komma i fråga för ett multilateralt miljöavtal kommer att välja att delta i detta samarbete, skulle det kunna uppstå en oönskad situation om ett land därigenom skulle riskera att det multilaterala miljöavtalets målsättningar inte kan förverkligas eller att landet får en för stor handelsfördel (det så kallade free rider-problemet), något som också kan medföra att miljöavtalet undermineras. ESK anser att handelspolitiska åtgärder skall kunna inkluderas i de multilaterala miljöavtalen för att förhindra sådana situationer ().

4.4.1.4. En fråga som är viktig är att oavsett hur förhandlingarna om införlivande av handelsåtgärder i multilaterala miljöavtal fortlöper, bör man förtydliga den praktiska betydelsen av viktiga åtgärder i WTO-avtalen för att underlätta formuleringen av handelsåtgärder i de multilaterala miljöavtalen. Ordalydelsen i handelsåtgärder som inte är produkter av multilaterala miljöavtal kan dra fördel av detta, eftersom dessa begrepp även gäller denna typ av åtgärder.

Detta gäller i första hand kriterier som står högst upp i artikel XX, till exempel uttrycket "där samma förutsättningar råder" eller kriteriet "nödvändig" i punkt b i samma artikel, samt andra WTO-kriterier som "liknande" produkter och "minst handelshämmande". En större säkerhet om en (enhetlig) tillämpning () av dessa element är önskvärd både med hänsyn till ett öppet handelssystem och handelsåtgärdernas effektivitet i den (internationella) miljöpolitiken, i synnerhet handelsåtgärder som vidtagits i samband med multilaterala miljöavtal. Det tycks slutligen vara viktigt att få klarhet i frågan om det är önskvärt att verka för att det utarbetas riktlinjer för multilaterala miljöavtalsförhandlare, vilket föreslås i vissa kretsar.

4.4.2. Åtgärder med koppling till produkter, produktionsprocesser och produktionsmetoder (PPM)

4.4.2.1. WTO-bestämmelserna ger medlemsstaterna utrymme att vidta åtgärder med koppling till varuimporten, under förutsättning att inhemska "liknande produkter" underkastas samma krav. Om åtgärderna tillämpas endast för att lösa ett nationellt miljöproblem är det inte nödvändigt med harmoniserade åtgärder, även om det är att föredra att man strävar efter produktstandarder med hänsyn till handeln. Avtalen om tekniska handelshinder (TBT) och åtgärder för hälso- och växtskydd (SPS) erbjuder en lämplig ram för att kunna vidta åtgärder för att bekämpa lokala problem. Dessa två avtal begränsar för övrigt medlemsländernas frihet i fråga om att vidta handelsåtgärder på grund av kraven på vetenskapliga bevis.

ESK anser att denna åtgärd kan strida mot försiktighetsprincipen (), som är en erkänd princip i SPS-avtalet, men inte i TBT-avtalet. Tillämpningen av försiktighetsprincipen kan ses som en form av riskhantering, som ger varje land frihet att självt bestämma hur stor risk det vill ta. Riskbedömningen bör grundas på en stabil bas.

4.4.2.2. Detta gäller inte produkternas gränsöverskridande och globala miljöeffekter. Fastän målet med TBT och SPS är att harmonisera produktstandarder och tekniska bestämmelser, är det mycket svårare att uppnå i praktiken, bland annat på grund av skillnader i ländernas utgångslägen. TBT och SPS innehåller därför också bestämmelser för hur nationella standarder skall antas om de internationellt erkända standarderna är olämpliga för att uppnå de önskade målen.

4.4.2.3. Innan PPM-åtgärder hamnar på dagordningen måste en distinktion göras mellan olika typer av PPM. Först bör man göra åtskillnad mellan de PPM som har en direkt miljöeffekt på själva produkten och dem som inte har det. Då kan en PPM få direkta miljöeffekter, som kan vara av lokalt eller gränsöverskridande slag. Om en PPM har miljöpåverkan på en produkt gäller den kommentar som gjordes under punkt 4.4.2.1: ett land kan vidta vissa åtgärder som gäller import och export av produkter som tillverkats med en sådan PPM. Men om en PPM inte har någon effekt på produkten i det importerade landet, tillåter TBT-avtalet inte att åtgärder vidtas mot sådana produkter. Ensidiga åtgärder som gäller import av produkter vars PPM enbart påverkar miljön i det producerande landet är inte heller tillåtna. Om tillverkningen av en produkt har direkta gränsöverskridande eller globala effekter bör dock, vilket påpekades tidigare, effekterna hanteras genom multilaterala miljöavtal.

Kommissionen undrar om ett land i ett sådant fall ändå inte, under strikt definierade förhållanden, kan vidta handelsåtgärder mot "lagöverträdaren" (på grund av överträdelse av princip 2 i Riodeklarationen om kravet att inte skada tredje part) när det finns risk för ytterst allvarliga miljökonsekvenser, eller när det är fråga om globala miljöproblem. Kommissionen vill inte helt avfärda sådana situationer och säger att sådana handelsåtgärder (bland annat) skall grundas på rigorösa vetenskapliga bevis. Även om vi håller med om att sådana åtgärder endast skall tillåtas i sällsynta undantagsfall, måste det ännu en gång påpekas att denna princip om vetenskapliga bevis kan gå stick i stäv med försiktighetsprincipen (se även punkt 4.4.2.1). Lidande som åsamkas kan vara exempel på skäl att tillåta åtgärder.

4.4.3. Nya miljöpolitiska instrument, inklusive miljömärkningssystem

4.4.3.1. Ett särskilt problem uppstår i samband med frivilliga miljömärkningssystem som bygger på en totalutvärderingsmetod (LCA, "life-cycle assessment approach"). Med denna metod, som går ut på att produkten följs från "vaggan till graven", ställs också krav på PPM som inte har någon effekt på produkten i fråga i det importerande landet. Krav som av miljöskäl är väldigt meningsfulla i det importerande landet, kan dock ha liten eller ingen betydelse i det exporterande landet på grund av dess miljömål (se även punkt 3.1).

4.4.3.2. Det råder oenighet om huruvida sådana miljömärkningssystem fullständigt omfattas av bestämmelserna i TBT-avtalet, med tanke på att systemen är frivilliga: ingen behöver ansöka om en miljömärkning av sin produkt, och produkter som inte motsvarar miljömärkningskraven tas inte bort från marknaden. Det är också tveksamt om TBT-avtalet verkligen gäller PPM utan koppling till frivilligt märkta produkter. Det kan inte förnekas att lyckad miljömärkning kan påverka handeln (), och regeringarna, även de europeiska, utövar ett visst inflytande när det gäller valet av produktgrupper och godkännande av kriterier för tilldelning av sådan märkning.

4.4.3.3. Ett annat problem är att åsikterna går isär länderna emellan om hur miljökrav skall fastställas. I EU föredrar man i regel att märkningen skall visa att kriterierna har fastställts av oberoende och neutrala organ, vilket kallas typ I av ISO. I USA använder man hellre märkning som företagen själva tilldelar sina produkter, typ II, eller system som bara ger teknisk information om produkterna och överlåter åt konsumenterna att själva avgöra vilka produkter som skadar miljön mest (typ III). De senare metoderna är inte så öppna och lättillgängliga som man skulle önska.

ESK medger att den information som den tredje typen av märkning erbjuder är den mest kompletta och mest befriad från subjektiva värderingar. I idealfallet är det denna metod som erbjuder konsumenterna störst möjlighet att bilda sig en egen uppfattning om en produkts miljövänlighet. Men den typen av presentation tar inte hänsyn till konsumenternas svårigheter att själva bilda sig en "välavvägd" uppfattning om den tekniska informationen, som ofta är svårtillgänglig, och den tid de är villiga att lägga ned på att göra sin bedömning. Därför föredrar kommittén typ I-metoden, eftersom den på ett effektivt sätt erbjuder konsumenten mer objektiv information än andra typer av märkning. De europeiska konsumenterna kan inta en sådan hållning tack vare de europeiska miljömärkningsmyndigheternas oberoende och integritet.

4.4.3.4. Med tanke på denna oklarhet och de handelsstörningar som kan uppkomma, anser ESK att bestämmelserna är på sin plats. I princip finns det två vägar att gå: att utveckla en uppförandekodex eller reglera dessa märkningar inom TBT-avtalet (). På detta stadium önskar ESK endast formulera krav som miljömärkningen måste uppfylla.

För det första bör man inte skilja mellan statlig miljömärkning (som EU:s miljömärkning eller den skandinaviska svanen) och märkning som görs av andra organisationer (som den holländska miljömärkningen). För det andra bör märkning som bygger på LCA fortfarande vara möjlig, dock med ett pragmatiskt synsätt, eftersom man för många delar av LCA inte kan få fram några klara bevis som skulle kunna tas fram på nytt. Samtidigt kan man stödja kravet på ett tydligt märkningssystem. ESK anser att man bör anstränga sig för att nå internationella avtal om öppenhetskrav, så att det blir lättare för de berörda producenterna att få information och nya idéer om kriterierna. TBT-avtalet kan vara en modell för att fastställa öppenhetskrav. Dessutom bör det finnas ordentliga möjligheter att överklaga för de parter som känner sig förfördelade av en sådan märkning. På så sätt kan man så långt det är möjligt undvika att det införs standarder som är en form av skydd av inhemska produkter. Sådana krav måste kunna försvaras ur miljösynvinkel och, där så är möjligt, bygga på bästa tillgängliga vetenskapliga och tekniska information. Faran är påtaglig om andelen produkter som framställs är liten i förhållande till importen av "liknande" produkter i det område där märkningsmyndigheten verkar. Eftersom märkningen införs främst för att lösa de "egna" miljöproblemen, finns det mindre anledning i en sådan situation att införa strikta krav för icke-produktrelaterade PPM som har liten eller ingen betydelse för dessa exportörers hemmamarknad.

Inom EU ligger framtiden i att stärka EU:s miljömärkning. Under tiden måste man anstränga sig för att så långt det är möjligt harmonisera kriterierna för de olika nationella miljömärkningssystemen inom EU. I slutändan kommer sådana ansträngningar att leda till att det utvecklas nationella märkningar för produkter som har betydelse bara i hemlandet. Inom EU bör de ansvariga organens ställning stärkas gentemot kommissionen när det gäller fastställandet av nationella miljökriterier ().

4.4.3.5. Det är också viktigt att de organ som fastställer kriterierna tar tillräcklig hänsyn till intresset och möjligheterna hos producenter i utvecklingsländerna och länder med övergångsekonomier (se också punkt 4.3). Emellertid kommer det inte alltid att vara möjligt för sådana LCA-baserade märkningssystem att ta tillräcklig hänsyn till dessa länders i sig rimliga önskningar, eftersom märkningens trovärdighet kan ifrågasättas om miljökraven i icke-produktrelaterade PPM sätts för lågt, med förbehåll för reservationerna i punkt 4.4.3.4. Inte heller verkar ett tvåvägssystem möjligt, där produkter från dessa länder kan erhålla märkningen med lägre PPM-krav.

Trovärdighetsproblemet orsakas av att konsumenter enbart vill köpa märkta produkter eftersom märkningen bygger på höga miljöstandarder. Med andra ord, en produkt som framställts i enlighet med lägre, icke-produktrelaterade PPM-standarder, än en som är identisk när det gäller sammansättning och kvalitet, är för konsumenterna inte en liknande produkt. Och eftersom hela syftet med handelsavregleringar är att ge konsumenterna ett bredare och inte ett smalare urval, bör ett öppet handelssystem syfta till att se till att detta blir verklighet.

4.4.4. Ekonomiska styrmedel

ESK stöder kommissionens inställning att det behövs förtydliganden när det gäller frågan huruvida de befintliga reglerna om gränsskattejusteringar främjar val av de mest effektiva skatteinstrumenten.

4.4.5. Förlikningsförfarande för miljörelaterade handelsåtgärder

Vi delar också kommissionens inställning att lämpliga metoder för att lösa tvister måste utvecklas för befintliga och framtida MMA. Det bör nämnas att behandlingen av tvister som uppkommer bör vara så öppen som möjligt, med möjligheter för icke-statliga organisationer (NGO) att delta, med tanke på samhällets intresse för sådana frågor.

De nya WTO-åtgärderna för att lösa tvister gör det möjligt för jurymedlemmar att inte enbart väljas från kretsarna runt GATT och bland jurister. Hittills har man inte haft tillräckliga erfarenheter av detta nya förfarande för att kunna ha några åsikter om det. Kommittén vill att detta förfarande skall tillämpas när det är fråga om (viktiga) miljöpolitiska åtgärder. En sådan önskan är än mer befogad när konceptet hållbar utveckling har inkluderats i ingressen i WTO-avtalet. Man bör nu ta in expertis från andra områden. Juryer bör kunna utnyttja experter inom vetenskap, teknik och miljö ().

4.4.6. Handel med farliga ämnen och frågan om inhemskt förbjudna varor ("domestically prohibited goods, DPG")

ESK samtycker till kommissionens förslag att WTO bör inrätta ett rapportsystem för handel med varor som är förbjudna på den inhemska marknaden och som inte ännu täcks av befintliga internationella avtal, och export från WTO-medlemmar som inte är avtalsslutande part i dessa avtal.

ESK anser dessutom att man på ett tydligare sätt måste förklara det beslut som fattades 1995 på initiativ av de rika länderna, inom ramen för Baselöverenskommelsen (). Detta beslut syftade till att förbjuda handeln mellan OECD-länder och icke-OECD-länder med allt avfall som är avsett för slutlig förvaring och avfall som är avsett för bearbetning och återvinning. Detta är ett ganska trubbigt instrument när det gäller att förhindra att utvecklingsländerna belastas med de rika ländernas avfallsproblem. Kommittén har redan tidigare uttalat sig kritiskt mot Baselöverenskommelsen och annan lagstiftning som skett inom ramen för kommissionens förslag till förordning om övervakningen av avfallstransporter inom Europeiska gemenskapen och vid in- och utförsel över dess yttre gränser (). Kommittén vill åter hänvisa till de synpunkter som uttrycktes vid detta tillfälle. Kommittén hoppas nu att det snabbt kan vidtas åtgärder som överträffar dem från 1995 i fråga om målsättningarna med en effektiv miljöpolitik och internationell handelspolitik.

4.5. Den internationella handeln och miljödebatten

4.5.1. ESK delar helt och hållet kommissionens syn på uppgifterna och arbetsmetoderna för Kommittén för handel och miljö: denna måste inrikta sig på att åstadkomma resultat, man bör ha ett balanserat synsätt och man bör vara öppen för synpunkter från miljöexperter och andra internationella organisationer. ESK vill betona den vikt som kommissionen fäster vid att arbetet inom Kommittén för handel och miljö blir mer synligt. Icke-statliga organisationer, exempelvis miljöorganisationer, arbetsmarknadens parter och konsumenter kan ge stora bidrag till arbetet inom Kommittén för handel och miljö.

ESK håller också med kommissionen om att sådana kontakter, som dock fortfarande behöver en bättre struktur, inte får ske i form av en dialog på nationell nivå. Kommissionen måste inse att internationella icke-statliga organisationer under tiden har vuxit fram. För dessa bör Kommittén för handel och miljö, men även andra offentliga multilaterala organ som deltar i debatten, vara en självklar plattform.

4.5.2. Med tanke på de synpunkter man lade fram tidigare om konsekvenserna för miljön av en otillräcklig miljöpolitik och fortsatta handelsavregleringar, stöder ESK helt och hållet kommissionens förslag att Kommittén för handel och miljö inom ramen för sitt arbetsprogram också skall undersöka de negativa miljöeffekterna av avregleringen av handeln. ESK har redan betonat vikten av att stärka samarbetet med andra organisationer.

ESK håller med kommissionen i dess åsikter när det gäller de arbetsuppgifter som tilldelats dessa internationella organisationer, men skulle vilja framföra följande kommentar. Kommittén är övertygad om att det måste finnas en allmänt erkänd och inflytelserik internationell miljöorganisation som kan uppträda som Världshandelsorganisationens naturliga motsvarighet. Hittills tycks ansvarsområdena för de olika internationella miljöfrågorna vara relativt splittrade, och det är därför inte alltid tydligt vilken organisation som skall ta initiativ eller vara kontaktpunkt för handläggning av miljöfrågor i samspelet mellan handel och miljö. För en dylik roll tycks en självständig instans vara lämpligast. ESK anser dock att det inte är önskvärt att inrätta en ny organisation för detta ändamål, utan menar i stället att man bör ge ansvaret för dessa frågor till en redan existerande organisation. Kommittén tänker sig i detta fall UNEP. ESK är dock medveten om de begränsade möjligheter som ett FN-organ har när det gäller att vidta nödvändiga åtgärder. Kommittén hoppas dock att det finns en medvetenhet hos UNEP om vad som står på spel och att organet kan utvecklas till att utföra dessa uppgifter på ett effektivt sätt.

4.5.3. Slutligen vill ESK betona kommissionens betänkligheter över att handels- och miljöfrågorna är en för omfattande fråga för dagordningen, och att man bör fastställa prioriteringar. ESK håller med kommissionen om att ett inlemmande av MMA i det multilaterala handelssystemet bör få högsta prioritet. Kommittén är förvånad över den höga prioritet som kommissionen ger åt en fråga som miljömärkning, med tanke på den marginella betydelse som en sådan märkning nu har i den internationella handeln. För ögonblicket verkar det inte nödvändigt att göra mycket mer än att ange vilken inriktning förbättringarna bör ha.

ESK skulle önska att man bättre uppmärksammade G7-ländernas miljöministrars begäran om att sambandet mellan handelsregler och miljöprinciper skall undersökas bättre, i synnerhet "förorenaren betalar"-principen och försiktighetsprincipen. Detta skulle ge en bättre bild av de reella miljökostnaderna och de val man måste göra för att kunna skapa och tillämpa en verkningsfull (internationell) miljöpolitik. Om man kan lösa detta problem, vilket naturligtvis står på dagordningen för fler organ än Kommittén för handel och miljö, skulle det i stor utsträckning bekräfta kommissionens ståndpunkt att handelspolitik och miljöpolitik kan stödja varandra för att främja en hållbar utveckling.

Bryssel den 31 oktober 1996.

Ekonomiska och sociala kommitténs ordförande

Tom JENKINS

() Se även ESK:s yttrande om konsumentpolitiska prioriteringar, punkterna 1.5 och 2.2.4, EGT nr C 295, 7.10.1996, s. 64.

() The World Bank, World Development Report 1992, s. 67.

() OECD, The Polluter Pays Principle: Definition, Analysis, Implementation, Paris 1975.

() Se ordförandens sammanfattning från sammanträdet i Cabourg, Frankrike, 9-10 maj 1996, punkt 29.

() Kuik, O.J., H. Verbruggen, International Trade and Nature Conservation: the Polluter Pays Principle, R-95/02, VU boekhandel, 1995.

() OECD, The environmental effects of trade, s. 17, Paris, 1994.

() En tillräcklig samordning av de politiska åtgärderna på nationell nivå rekommenderas för att man skall hitta lösningar som tar hänsyn till miljön och den internationella handeln.

() Dessa ansvarsområden beskrivs närmare i Riodeklarationens andra princip, som stipulerar att ett lands verksamhet inte får skada miljön i tredje land.

() OECD har fastställt tre typer av effekter som den internationella handeln kan ha på miljön och som kan vara både positiva och negativa. Först och främst bör man nämna produkteffekterna. Det kan uppstå positiva effekter på grund av exempelvis tekniska framsteg och negativa effekter på grund av handel med farliga ämnen. Den internationella handelns bidrag till den ekonomiska tillväxten ger upphov till skaleffekter. De positiva effekterna har redan nämnts under punkt 2.1. Otillräckliga miljöpolitiska åtgärder förvärrar de negativa effekterna. De strukturella effekterna är slutligen kopplade till användandet av produktionsfaktorer och produktionsmodeller (se även punkt 2.6, beträffande källa, se fotnot 4, s. 55).

() Samt bristen på ett dylikt styrinstrument i FN:s ramfördrag om klimatförändringar.

() Dessa står för cirka en fjärdedel av alla koldioxidutsläpp i EU, se KOM(96) 217, punkt 4.6.

() Se "För en rättvis och effektiv prissättning inom transportsektorn" KOM(95)691 slutlig och "Ett trafiknät för alla" KOM(95)601 och yttrandet från ESK (EGT nr C 212, 22.7.1996).

() Se även OECD, "The Environmental Effects of Trade", Paris, 1994. Denna studie behandlar den internationella handelns miljöeffekter i fem sektorer. I jordbruks-, fiskeri- och transportsektorn dominerar de negativa effekterna, eftersom den protektionistiska politiken har lett till en otillräcklig internalisering av miljökostnaderna. Positiva effekter förväntas när man inför en adekvat sektorpolitik. Lösningarna bör i varje fall stämma överens med grundprincipen att "avregleringen av handeln och miljöskyddet är två viktiga målsättningar av lika stor vikt" (se sammanfattningen av ordföranden för G7:s miljöministrar, punkt 27).

() Se OECD/GD(96) 98.

() Denna artikel reglerar - under vissa villkor - de områden (stycke a-j) för vilka de avtalsslutande parterna har rätt att utarbeta eller vidta vissa åtgärder som strider mot GATT-avtalets övriga bestämmelser.

() Detta på grund av motstånd från USA. Det tidigare förfarandet för att lösa tvister krävde enhällighet.

() Se till exempel "Cuban Liberty and Democratic Solidarity Act" som undertecknades av president Clinton i juli 1996.

() Se ESK:s yttrande, särskilt punkt 2.6 (EGT nr C 212, 22.7.1996) och parlamentets ändringar av KOM(95) 737 (EGT nr C 198, 19.6.1996).

() Se: Candice Stevens, Synthesis Report in: OECD Documents, Environmental Policies and Industrial Competitiveness, Paris 1993, s. 9: Eftersom det finns marknadsbaserade åtgärder borde de ekonomiska kostnaderna för att uppnå miljöstandarder generellt sett vara lägre i system där man använder ekonomiska instrument (istället för reglerande instrument). BIAC säger också något liknande i sitt uttalande om multilaterala miljöavtal av den 2 februari 1996: Med tanke på de fördelar som finns med att använda marknadsinstrument ... borde multilaterala miljöavtal generellt innehålla regler för tillämpning av "förorenaren betalar"-principen på varje enskilt avtal, anpassat efter omständigheterna.

() "Africa Resources Trust" (ART), en icke-statlig zimbabwisk organisation, har till ESK klagat på att USA hindrar exporten av dyra krokodilskinn genom en lagstiftning som är hårdare än vad som föreskrivs i CITIES-konventionen (om utrotningshotade arter i vild fauna och flora), medan General Motors har möjlighet att ta sig in på deras marknader. ART kan dock gå med på förslaget i kommissionens dokument.

() Dokumentet behandlar den centrala frågan i punkt 1 på dagordningen för Kommittén för handel och miljö: "Förhållandet mellan reglerna i det multilaterala handelssystemet och handelsåtgärderna för miljösyften, inklusive åtgärder i enlighet med multilaterala miljöavtal."

() Stycket lyder för närvarande: "... nödvändigt för att skydda människors, djurs eller växters liv eller hälsa."

() Här anges att åtgärder kan vidtas förutsatt att de "inte tillämpas på ett sätt som kan utgöra en godtycklig eller orättfärdig diskriminering mellan länder där samma förutsättningar råder, eller en dold begränsning av den internationella handeln".

() Se till exempel Unices uttalande av den 17 juli 1996 om punkt 1 på dagordningen för Kommittén för handel och miljö.

() Se även Europaparlamentets resolution (punkt 12) med samma avsikt (EGT nr C 166, 10.6.1996, s. 261).

() Se Steve Chamovitz' bidrag till en rundabordskonferens om förhållandet mellan det multilaterala handelssystemet och användandet av handelsåtgärder i multilaterala miljöavtal. Han nämner ett stort antal internationella handelsavtal som gör tolkningar av viktiga kriterier som förekommer i miljödebatten och som står i konflikt med reglerna i de internationella handelssystemen, se sidan 19 i rapporten som publicerades i Haag den 22-23 januari 1996. Tidigare påpekade Charnovitz att sådana kriterier bör tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt i handelsavtalen.

() Se till exempel EU:s ståndpunkt i diskussionen med USA om import av kött med hormontillsatser.

() Detta omnämns inte av någon, vare sig i EU eller någon annanstans.

() UNICE stöder tillämpningen av TBT-avtalet.

() Se också ESK:s yttrande om konsumentpolitiska prioriteringar, punkt 2.7.5-2.7.7, EGT nr C 295, 7.10.1996, s. 64.

() Se också "OECD Report on Trade and Environment to the OECD (ministerial) Council", s. 31, Paris 1995.

() Om kontroll av gränsöverskridande bortforsling av farligt avfall, 1989.

() Se särskilt punkterna 2.3-2.5 i detta yttrande som antogs enhälligt (EGT nr C 18, 22.1.1996, 96/C 18/04).