51995IE1309

Yttrande om "Den inre marknaden och konsumentskyddet: möjligheter och svårigheter på den inre marknaden"

(96/C 39/12)

Den 30 september 1995 beslutade Ekonomiska och sociala kommittén att, i enlighet med artikel 23 3:e paragrafen i arbetsordningen, utarbeta ett yttrande om följande ämne: "Den inre marknaden och konsumentskyddet: möjligheter och svårigheter på den inre marknaden".

Sektionen för miljö, folkhälsa och konsumtion, som ålagts det förberedande arbetet i ärendet, antog sitt yttrande den 17 oktober 1995 (föredragande: Francisco Ceballo Herrero).

Vid sin 330:e plenarsession den 22-23 november 1995 antog Ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 76 röster för, 34 röster emot och med 19 nedlagda röster.

1. Inledning: Den inre marknaden och konsumentskyddet

1.1. Allmänna synpunkter

1.1.1. Ett totalt fullbordande och genomförande av den inre marknaden får betydande konsekvenser för konsumentskyddet. Konsumenternas intresse borde ha beaktats redan då man började att utarbeta åtgärder inför fullbordandet av den inre marknaden.

Trots detta har konsumenternas intresse hittills inte beaktats tillräckligt - vare sig när det gäller själva tanken om en inre marknad eller vid dess praktiska genomförande trots de framsteg som gjorts genom Europeiska enhetsakten och det mer nyligen antagna Maastrichtfördraget.

Det är symptomatiskt att man hittills i gemenskapen endast fattat ett enda beslut (om EHLASS-systemet () med Romfördragets artikel 129a(1)(b) som rättslig grund. Detta trots att artikeln, som tillkommit genom Maastrichtfördraget, ger ett uttryckligt stöd för konsumentskyddet och trots kommissionens och rådets alla initiativ efter det att Maastrichtfördraget undertecknats (den 7 februari 1992).

Om subsidiaritetsprincipen å andra sidan tolkas på ett visst sätt kan detta lätt leda till ett växande misstroende hos kommissionen och till att rådet allt mer sällan intresserar sig för att föreslå nya åtgärder och fatta beslut om dessa på gemenskapsnivå i syfte att skydda och försvara konsumenternas rättigheter (). Detta uppmärksammades i kommissionens meddelande till Europeiska rådet om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen 1994 ().

1.1.2. Det framgår tydligt av det som nämnts ovan att detta yttrande både är viktigt och har relevans. Yttrandet avser att analysera huruvida och i vilken utsträckning kommissionen på ett tillfredsställande sätt har reagerat på de betänksamheter och problem som framförts i ESK:s tidigare yttrande i denna fråga.

Det måste fastställas vilka huvudsakliga problem som ännu ej har lösts och vilka framsteg som gjorts beträffande konsumentskyddet sedan artikel 129a inlemmats i Romfördraget. Man måste även undersöka huruvida metoderna för informationen till och rådfrågningen av konsumenterna motsvarar behoven samt vilka förbättringar av konsumentskyddet som kan föreslås inför översynen av fördragen 1996.

1.2. Kort sammanfattning av ESK:s ståndpunkter beträffande fullbordandet av den inre marknaden och skyddet av konsumentintressen, fram till Maastrichtfördraget

1.2.1. ESK har vid flera tillfällen anmodats att yttra sig om specifika aspekter beträffande fullbordandet av den inre marknaden.

ESK har trots detta haft tillfälle att i följande två yttranden fundera över för- och nackdelarna för konsumenten med den inre marknaden: "Fullbordandet av den inre marknaden och konsumentskyddet" (september 1991) och "Bilagan" till det yttrandet (tilläggsyttrande, november 1992) ().

1.2.2. I det förstnämnda yttrandet utvärderas konsumentpolitiken fram till Europeiska enhetsakten. Yttrandet analyserar även de tillägg som införts genom Enhetsakten, i synnerhet de vinster och begränsningar som uppstått till följd av artikel 100a och drar upp riktlinjerna för införandet av ett nytt kapitel i Romfördraget som ägnas konsumenten.

Följande ämnen behandlas huvudsakligen i yttrandet: konsumenternas representation i Europa, särskilt i gemenskapens institutioner, sammanlänkningen av konsumentpolitiken och gemenskapens politik på övriga områden samt begränsningarna i politiken för den inre marknaden när det gäller konsumentskyddet, med dess för- och nackdelar.

ESK:s yttrande sammanfattades i en rad rekommendationer. Följande rekommendationer är fortfarande av stort intresse och bör därför nämnas:

- En specifik bestämmelse beträffande gemenskapens politik för konsumentskydd som stipulerar konsumentens grundläggande rättigheter bör inlemmas i EU-fördraget.

- En gemenskapsbudget bör antas som innehåller ett anslag avsett att täcka de budgetmässiga behoven för en effektiv gemenskapspolitik när det gäller informationen till konsumenten och konsumentskyddet.

- Mekanismer bör införas som medger en enhetlig tolkning och en direkt tillämpning av gemenskapslagstiftningen när det gäller konsumenternas rättigheter.

- Särskild vikt bör fästas vid behoven av konsumentskydd och konsumentrepresentation när det gäller offentliga tjänster och företag i offentliga sektorn.

- Arbetet med att sammanlänka konsumentpolitiken med gemenskapens politik inom övriga områden bör utvecklas och samtliga gemenskapspolitiska förslag bör innehålla en redogörelse för konsekvenserna för konsumenten.

- Konsumenten bör ges förbättrat skydd vid gränsöverskridande tvister och konsumentorganisationerna bör få befogenhet att agera som representanter i konsumenttvister.

1.2.3. De viktiga tillägg till Romfördraget som gjorts genom Maastrichtfördraget, framför allt artiklarna 3(s) och 129a, välkomnades i tilläggsyttrandet "Konsumenten och den inre marknaden".

ESK varnade dock för faran att konsumentpolitiken skall minska i omfattning när den inre marknaden fullbordats. Ett korrekt förhållningssätt borde i stället vara att man skapar "ett socialt Europa, ett medborgarnas Europa" (). ESK underströk dessutom den risk som en alltför snäv tolkning av subsidiaritetsprincipen innebär och bekräftade sin förhoppning om att kommissionen skulle föra en fastare och mer dynamisk konsumentpolitik efter ratificeringen av Maastrichtfördraget.

2. Från Maastrichtfördraget till idag

2.1. Gemenskapspolitikens nya riktlinjer för konsumenterna efter Maastrichtfördraget

2.1.1.

Artikel 129a

2.1.1.1. Flera olika tillägg till Romfördraget som skett genom Maastrichtfördraget har med rätta ansetts vara förbättringar som kan leda till en integrerad konsumentpolitik på gemenskapsnivå.

En ny bokstav (s) lades i själva verket till förteckningen över gemenskapens verksamheter som förutses i artikel 3. "Ett bidrag för att stärka konsumentskyddet" fastställdes som huvudsakligt mål för gemenskapspolitiken.

Det skapades även ett nytt medbeslutandeförfarande, som ger skäl att hoppas att det blir enklare att godkänna nya förslag (artikel 189b).

Den nya formuleringen av artikel 75 (transportpolitik) och den nya artikeln 129 (folkhälsa) är dessutom två exempel på tillägg som gagnar konsumenterna.

Artikel K och särskilt artikel K 1 och K 9, med en ny möjlighet att "bygga broar", har väckt berättigade förhoppningar om djupare samverkan och bredare samarbete mellan medlemsstaterna i syfte att tillämpa konsumenträtten och konsumentskyddet på ett effektivare sätt.

2.1.1.2. Intressegrupperna välkomnade dock framför allt införandet av en ny avdelning XI, "Konsumentskydd", som endast består av artikel 129a, som ett första beslutsamt steg mot att konsumentpolitiken tillmäts självständig betydelse.

I det tidigare nämnda yttrandet (CES 878/92 fin) påpekas med hänvisning till den nya artikeln 129a att denna artikel "möjliggör för gemenskapen att vidta specifika åtgärder på det konsumentpolitiska området och att placera gemenskapens konsumentpolitik på samma nivå som den övriga gemenskapspolitiken och i synnerhet på samma nivå som politiken för den inre marknaden" (punkt 1.3).

Artikel 129a (1)(b) banar ny väg för "särskilda insatser" i gemenskapen som avser att stödja och komplettera medlemsstaternas politik för att bevara konsumenternas hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen samt att tillhandahålla lämplig information.

Artikel 129a (2) fastställer dessutom att utarbetandet av de "särskilda insatserna" skall ske i enlighet med det nya medbeslutandeförfarandet som fastställs i artikel 189b.

2.1.2.

Subsidiaritet

2.1.2.1. Maastrichtfördraget införde samtidigt en ny grundläggande princip för den allmänna politiken i Europeiska unionen: subsidiaritetsprincipen.

Principens innebörd är dock ej helt ny och den förekommer dessutom ofta i federala staters grundlag. En alltför restriktiv tolkning av dess praktiska tillämpning på konsumentpolitiken oberoende av dess teoretiska formulering som går att diskutera - kan dock inverka negativt på en harmonisering av de juridiskt bindande bestämmelserna på gemenskapsnivå. Detta framgår exempelvis av vissa slutsatser i Molitor-gruppens rapport om en juridisk och administrativ förenkling (). I enlighet med det beslut som just fattats av ESK:s presidium får inte subsidiaritetsprincipen vara "ett instrument för analys av beslut eller någon inskränkning av aktörernas självständighet" ().

2.1.2.2. Som en följd av att det obligatoriska systemet för utvärdering av preliminära förslag införts, förkastade Europeiska rådet i Edinburgh den 11-12 december 1992 flera förslag som gällde konsumentskyddet.

1994 förkastades förslaget om serviceansvar (). Kommissionens rapport till Europeiska rådet 1994 om tillämpningen av subsidiaritetsprincipen () meddelade dessutom att bl a följande förslag till direktiv ändrats till sitt innehåll:

- skydd av personuppgifter i telekommunikationer (KOM(94) 128 slutlig),

- jämförande reklam (KOM(91) 147 slutlig och KOM(94) 151 slutlig),

- märkning av skor (direktiv 94/11/EG) (),

- "time-sharing" (KOM(92) 220 och KOM(94) 363 slutlig),

- inre marknaden för gas och elektricitet (KOM(91) 548 och KOM(93) 643),

Kommissionen har dessutom förberett en förteckning över fler än 25 åtgärder för att anpassa dagens lagstiftning med anledning av subsidiaritetsprincipen, antingen genom en omformulering eller en förenkling av lagstiftningen. Bland dessa åtgärder förekommer direktiven om livsmedelsprodukter, tryckutrustning och prismärkning.

2.1.2.3. Om subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna skall behållas i fördraget, vilket tycks vara fallet (), måste innehållet i och tolkningen av dessa principer tydligt fastställas. "Överenskommelsen mellan institutionerna om subsidiariteten" bör i synnerhet läggas till fördraget. Det måste också klargöras att det alltid finns möjlighet att be domstolen om ett definitivt uttalande när det gäller skillnader i tolkning. Eventuellt bör en ny möjlighet att väcka talan införas så att privatpersoner under bestämda omständigheter har rätt att ifrågasätta om subsidiaritetsprincipen tillämpats korrekt när en lagstiftande åtgärd antagits.

2.1.3.

Ombudsmannen

2.1.3.1. Den nya ombudsmannatjänsten som lyder under Europaparlamentet infördes genom Maastrichtfördraget. Unionens medborgare har rätt att framföra klagomål till denne när det gäller felaktig handläggning av gemenskapens institutioner och organ. Ombudsmannen har också befogenhet att vidta undersökningar på eget initiativ.

Europaparlamentet utsåg nyligen ombudsmannen vid sin session i juli 1995. ESK anser det vara av yttersta vikt att denna nya institution får börja utöva sin verksamhet för att garantera konsumenterna rätten att effektivt utöva sina rättigheter.

2.2. Framsteg i uppföljningen av fullbordandet av den inre marknaden

2.2.1.

Godkännande, överföring till nationell lagstiftning och praktisk tillämpning av åtgärderna för fullbordandet av den inre marknaden

2.2.1.1. Två viktiga arbetsdokument informerar regelbundet om utvecklingen beträffande överföringen till nationell lagstiftning och tillämpningen av gemenskapsrätten. Dessa är kommissionens årliga rapporter till parlamentet om bevakningen av tillämpningen av gemenskapsrätten () och kommissionens rapporter om gemenskapens inre marknad. Den sistnämnda rapporten, som täcker 1994 (), publicerades i juni 1995.

Kommissionens rapport till Europaparlamentet innehåller en uttrycklig hänvisning till konsumentpolitiken och till produktsäkerheten. Det är lätt att utläsa ur dess analys att många av de åtgärder som inte har vidtagits på ett korrekt sätt eller inte ens har överförts till nationell lagstiftning är just de åtgärder som rör konsumenternas intresse ().

2.2.1.2. Kommissionen upprepade också i 1994 års rapport om den inre marknaden att "den inre marknaden ... inte kan fungera på ett korrekt sätt utan ett aktivt och reellt deltagande från konsumenternas sida" (punkt 319). Kommissionen erkänner dock i denna rapports inledning "att den inre marknaden i sin helhet fungerar, även om det fortfarande kvarstår problem på vissa områden". Den inre marknaden måste därför förbättras för att kunna hålla de löften som givits.

2.2.1.3. Detta är också den slutsats som ESK drog i yttrandet som avgavs efter en allmän utfrågning den 30 juni 1994 ().

ESK pekade dock på några av de problem som är av störst intresse för konsumenterna och som den inre marknaden inte lyckats att lösa. Dessa är följande:

- skillnader i mervärdesbeskattning,

- brist på information om grundläggande rättigheter och hur dessa kan hävdas,

- obefogade skillnader och brist på insyn när det gäller gränsöverskridande överföringar (betalningar),

- avsaknad av enhetligt system för hypotekslån,

- vissa svårigheter i samband med ömsesidigt erkännande av olika utbildningsbevis för yrkeskategorier.

2.2.2.

Harmonisering och ömsesidigt erkännande

2.2.2.1. Genom att ständigt använda artikel 100a, som införts i fördraget genom Europeiska enhetsakten som en rättslig grund för flertalet åtgärder antagna för att skydda konsumenten, har svårigheterna med ett ömsesidigt erkännande och inskränkningarna i harmoniseringsprocessen bekräftats och till och med framhävts.

Analysen av hur gemenskapens bestämmelser överförts till den nationella lagstiftningen i de olika länderna avslöjar enorma skillnader i tolkning och praktisk tillämpning. Detta beror på frånvaron av tydliga och väl avgränsade definitioner av de grundläggande begreppen och av rättsprinciperna som dessa grundar sig på.

Det är viktigt att medlemsstaterna behåller principen om minimiregler för harmonisering i minnet, vilket under vissa omständigheter gör det möjligt för dem att föreskriva extra konsumentskydd utöver det skydd som man kommit överens om i EU:s lagstiftning. Subsidiariteten bör således göra det möjligt för vissa medlemsstater att gå längre i sin lagstiftning och på så sätt tillåta en mer dynamisk utveckling av konsumentpolitiken.

2.2.2.2. Man har inte heller i tillräcklig utsträckning beaktat ESK:s vid flera tillfällen upprepade begäran om att gemenskapens institutioner rent allmänt skall erkänna direktivens direkta horisontella effekter för konsumentpolitiken, när sådana direktiv omfattar precisa och detaljerade rättigheter och skyldigheter.

2.2.2.3. De negativa konsekvenserna för konsumenterna tycks dessutom förvärras i praktiken när principen om ett ömsesidigt erkännande inte tillämpas på ett väl avgränsat sätt, i synnerhet på området för finansiella tjänster, där kontrollen beror på diverse myndigheter med olika arbetsmetoder och parametrar och där det rättsliga systemet reagerar på mycket olika sätt.

2.2.2.4. Dessutom innebär de olika nationella bestämmelserna i medlemsstaterna, trots principen om ett ömsesidigt erkännande, ett avsevärt reellt hinder för varu- och tjänsteproducenterna på den inre marknaden. Små och medelstora företag påverkas i synnerhet och även konsumenternas ekonomiska intressen kan komma att påverkas.

2.2.3.

Användande av icke bindande styrinstrument

2.2.3.1. Sedan början av 1993 har det inte skett några märkbara förändringar av kommissionens politik när det gäller användandet av icke bindande styrinstrument - resolutioner och rekommendationer - i frågor där det vore mer önskvärt att man använt sig av juridiskt bindande styrinstrument.

Det enda kända fall som meddelats när det gäller överförandet av en rekommendation till direktiv gäller rekommendation 90/109/EEG om insyn i bankverksamhet ().

2.2.4.

Uppförandekoder och dialogen mellan näringslivet och konsumenterna

2.2.4.1. Det har gjorts framsteg i utarbetandet av uppförandekoder på diverse områden som erkänns och respekteras av näringslivet och konsumenterna i de olika medlemsstaterna.

De teoretiska och praktiska begränsningarna beträffande denna typ av reglering och överensstämmelse har bekräftats. Kommittén hänvisade till dessa begränsningar i sina yttranden 1991 och 1992 och anser att förekomsten och tillämpningen av dessa uppförandekoder är av största vikt. Kommittén anser dock att uppförandekoderna inte kan ersätta de juridiskt bindande styrinstrumenten när dessa anses vara den metod som är lämpligast för att uppnå en harmonisering.

2.2.4.2. ESK anser dessutom fortfarande att det krävs en institutionell referensram på gemenskapsnivå, inom vilken denna dialog systematiskt skulle kunna äga rum och där man även skulle kunna diskutera respektive utforma generella uppförandekoder för hela unionen, något som ESK vid flera tillfällen har föreslagit, i synnerhet yttrandet "Möjlighet att väcka talan" ().

2.2.4.3. Kommissionens rekommendation av den 7 april 1992 om "Uppförandekoder för konsumentskyddet vid avtal som ingåtts på distans" förtjänar också särskild uppmärksamhet. Denna rekommendation är ett bra exempel på hur kommissionen kan fastställa parametrar för att utarbeta uppförandekoder ().

2.3. Utvärdering och framtidsutsikter ur konsumenternas synvinkel

2.3.1.

Kommissionens andra treårsprogram (1993-1995)

2.3.1.1. Från 1993 till dags dato har kommissionens verksamhet inom detta område dikterats av det andra treårsprogrammet, vars tidsperiod nu närmar sig sitt slut ().

Det är för närvarande inte rätt tillfälle att göra en detaljerad utvärdering av i vilken utsträckning det andra treårsprogrammet har genomförts, vilket kommissionen måste göra när den lägger fram sitt nästa program. Det är dock rätt tillfälle att göra en allmän analys av huruvida kommissionens föreslagna mål har uppnåtts och på detta område måste man dra slutsatsen att så inte har skett.

2.3.1.2. I fråga om konsumenternas säkerhet känner man ännu inte till de konkreta resultaten när det gäller genomförandet av direktiv 92/59/EEG. Vad man däremot vet är att enbart några länder har meddelat att detta direktiv överförts till nationell lagstiftning ().

Utvärderingen som nyligen utförts av Centrum för konsumenträtt vid Katolska universitetet i Louvain-la-Neuve beträffande tillämpningen av direktiv 85/374/EEG om vem som de facto har ansvaret för varor drog likaledes mycket negativa slutsatser.

Det samma gäller säkerheten för barnavårdsprodukter, där inga framsteg gjorts.

2.3.1.3. Utvärderingen av de relativa prioriteringar som kommissionen fastställt för denna period är inte heller särskilt positiv.

2.3.1.3.1. Även om det inrättats gränsöverskridande informationscentra och även om en del av dessa fungerar tillfredsställande, så råder fortfarande en avsevärd informationsbrist på detta område, vilket är ett av de avgörande hindren för att en inre marknad som tjänar konsumenten skall kunna fullbordas.

Det krävs fortfarande en systematisk politik som omges av mediaåtgärder för att medvetandegöra konsumenterna om deras rättigheter och hur dessa rättigheter kan utövas.

2.3.1.3.2. Man kan heller inte notera några avgörande framsteg i arbetet med att avsevärt stärka de nationella och regionala konsumentorganisationernas roll genom att de garanteras representation i gemenskapen under institutionella former eller andra metoder för att konsumenterna effektivt skall kunna utöva sina rättigheter.

2.3.1.3.3. Kommissionen har särskilt uppmärksammat möjligheten att väcka talan samt reglerna för gränsöverskidande processer och har utarbetat en betydelsefull grönbok i denna fråga ().

Grönbokens begränsningar och brister har redan lyfts fram i ESK:s yttrande i frågan, som kommittén vill hänvisa till (). Ett förslag till direktiv som grundar sig på denna grönbok och som har sin rättsliga grund i artikel 129a, undersöks för närvarande av kommissionen.

2.3.1.3.4. På området för finansiella tjänster har man inte antagit någon enda åtgärd som förutses i treårsprogrammet.

2.3.1.3.5. Kommissionen har även lagt fram en utomordentlig grönbok om varugarantier och efterköpsservice (), som ESK kommenterade i sitt yttrande 743/94 av den 1 juni 1994 och som kommittén vill hänvisa till ().

Kommittén vet att kommissionen utarbetat ett förslag till direktiv i denna fråga och hoppas kunna få ta del av fler detaljer för att kunna fastställa i vilken utsträckning ESK:s rekommendationer har iakttagits på detta område.

2.3.1.4. Kort före utarbetandet av det tredje treårsprogrammet kunde man dra slutsatsen att det som hade fastställts i det andra treårsprogrammet fortfarande återstod att komplettera.

Man måste således fastställa en konsumentpolitik som verkligen integreras med den övriga politiken och som de olika parterna kan enas kring, snarare än att upprätta ett antal olika punktåtgärder. Samtliga möjligheter som ges genom den nya rättsliga grunden i fördragets avdelning XI måste därför utnyttjas. Detta innebär att man till och med bör ge förslag på tillägg till fördraget under regeringskonferensen 1996, så att konsumentpolitiken kan utarbetas och genomföras på ett enhetligt sätt i hela unionen.

2.3.1.4.1. Kommittén vill särskilt peka på informationssamhällets konsekvenser för konsumentpolitiken. Kommittén förväntar sig att det utarbetas konkreta åtgärdsförslag i det tredje treårsprogrammet.

2.3.2.

Brist på insyn

2.3.2.1. En av de frågor som konsumentorganisationerna understrukit vid flera tillfällen och som är en av deras största betänksamheter när det gäller relationen mellan institutionerna är behovet av större insyn i beslutsprocesser på gemenskapsnivå.

ESK håller med om dessa betänkligheter och anser att man bör skapa största möjliga insyn i lagstiftningsprocessen och förenklingar i beslutsprocesserna.

I synnerhet när det gäller beslutsprocesserna inom rådet, underströk ESK redan i sitt yttrande på eget initiativ från den 23 september 1992 om "Medborgarnas Europa", vikten av att tillförsäkra sig god insyn ().

2.3.2.2. Gemenskapsrätten är å andra sidan inte särskilt tydlig i sig själv och den är dessutom relativt svårtillgänglig. Detta beror dels på att dokumenten är alltför tekniskt komplicerade och de är dessutom formulerade på ett fragmenterat och osystematiskt sätt.

ESK har vid olika tillfällen påpekat att det är nödvändigt att gemenskapsrätten inte enbart uttrycks på ett enkelt och tydligt sätt utan att den även skall grundas på enhetliga och sammanhängande idéer och juridiska begrepp.

Det är exempelvis fullt möjligt att formulera konsumenternas rättigheter i en enda text som på ett allmänt, sammanhängande och systematiskt sätt binder samman de huvudsakliga direktiven när det gäller konsumentfrågor.

2.3.3.

En gemenskapsbudget för konsumentskydd

2.3.3.1. ESK har sedan en tid tillbaka begärt att rådet skall inkludera ett anslag till konsumentpolitiken i gemenskapsbudgeten, som beaktar behovet av att föra en effektiv konsumentpolitik ().

Europaparlamentets ståndpunkt ledde till att anslagen utökades 1994 till 20,75 miljoner ecu. Rådet var av motsatt åsikt och avsåg att minska det tidigare anslaget om 16 miljoner ecu.

2.3.3.2. Det är dessutom oumbärligt att konsumentskyddet med inrättandet av det nya general-direktoratet (GD) XXIV ges det budgetutrymme som det förtjänar. Anslagen skall möjliggöra att en effektiv, förståelig och integrerad politik för konsumentskydd kan genomföras på gemenskapsnivå. Ett särskilt konto för att stödja konsumentorganisationers juridiska verksamheter i prejudicerande fall, exempelvis när det gäller hävandet av lagstridiga avtalsklausuler, är av stor vikt och bör inkluderas i budgeten.

Konsumentorganisationerna har svårt att följa de komplicerade bokföringskraven och regeln om den 50-procentiga medfinansieringen. Det finns ett ökat behov av att omdefiniera grunden för gemenskapens finansiering av konsumentorganisationernas verksamheter och att effektivisera rutinerna.

2.3.4.

Det nya GD XXIV

2.3.4.1. Sedan en tid tillbaka har ESK rekommenderat att det skapas "ett oberoende generaldirektorat med ansvar för konsumentfrågor" ().

ESK välkomnade därför inrättandet av ett nytt GD XXIV och hoppas på mycket positiva resultat med anledning av detta initiativ som leder till att utvecklingen av en konsumentpolitik på gemenskapsnivå påskyndas. Kommittén har samtidigt uppmärksammat behovet av tillräckliga anslag för personal och material för att detta generaldirektorat skall kunna utföra sina uppgifter och utöva sina befogenheter på ett korrekt sätt, vid genomförandet av olika gemenskapspolitiska åtgärder när det exempelvis gäller jordbruk, miljö, folkhälsa, konkurrensfrågor etc.

2.3.5.

Grönböckerna

2.3.5.1. Kommissionen har hållit sitt löfte att publicera två betydelsefulla grönböcker. Den ena grönboken behandlar konsumenternas möjlighet att väcka talan () och den andra tar upp frågan om varugarantier och efterköpsservice ().

ESK har vid ett och samma tillfälle yttrat sig över de båda grönböckerna (). Innehållet i dessa yttranden tas därför inte upp på nytt.

2.3.5.2. Man bör dock påminna om att ESK ansåg att dessa initiativ kunde och borde kompletteras med konkreta förslag och praktiska åtgärder inom ramen för gemenskapspolitiken även om ESK välkomnade nämnda grönböcker och framhöll att ett gott arbete hade utförts av kommissionen.

2.3.6.

Europeiska unionens utvidgning

2.3.6.1. Eftersom EU:s tre nya medlemsstater har ett väl utvecklat konsumentskydd är det naturligt att hoppas att utvidgningen blir ett starkt incitament för en djupgående utveckling av gemenskapens politik för konsumentskydd.

2.3.6.2. Ställd inför ett framtidsperspektiv där unionen utvidgats till att även omfatta de östeuropeiska länderna måste unionen redan nu börja verka för att genomföra en politik för konsumentskydd. Denna politik bör även omfatta perioden före själva anslutningen och torde underlätta ett successivt undanröjande av de skillnader som nu råder, vilket är grundläggande för att marknadsekonomin skall kunna utvecklas i dessa länder ().

2.3.6.3. För att underlätta för medborgarnas deltagande och för en konsumentpolitik i Central- och Östeuropa bör de oberoende konsumentorganisationernas roll stärkas. Gällande regler för fördelningen av medel till det konsumentpolitiska arbetet inom PHARE gör det dock svårt att stödja dessa organisationer. Det är även svårt att i större utsträckning involvera dem i de europeiska och internationella konsumentrörelsernas arbetsprogram. Kommittén vill råda kommissionen att förutse en möjlighet att ändra dessa regler. Kommissionen bör även i framtiden ta råd från kommittén i ett tidigare skede när det gäller hur man bäst utnyttjar medlen i denna betydelsefulla budget.

2.3.7.

Den gemensamma valutan

2.3.7.1. Omloppet av sedlar och mynt vars värde anges i ecu kommer att vara det tydligaste beviset på Europeiska unionens existens för konsumenterna enligt ett dokument från GD XXIV som utgör ett bidrag till det förberedande arbetet med grönboken om införandet av ecun ().

Detta dokument analyserar den gemensamma valutans symboliska och kulturella betydelse och de oerhört stora konsekvenser detta kommer att få för finansiella tjänster i allmänhet, för användandet av kreditkort som betalningsmedel i synnerhet samt för låneräntan. Man varnar dessutom för de faror som kan uppstå och uttalar sig mot en alltför lång period med "dubbelt omlopp".

2.3.7.2. ESK anser det vara nödvändigt att utarbeta en omfattande informationskampanj för att införandet av en gemensam valuta skall få ett folkligt stöd, trots de uppenbara fördelar som införandet av en gemensam valuta innebär för konsumenterna i allmänhet. Detta krävs även för att konsumenterna och samhällets minst gynnade grupper helt skall kunna förstå de ekonomiska, juridiska, samhälleliga och till och med psykologiska konsekvenserna av övergången till det nya systemet.

Konsumentorganisationerna på regional, nationell och europeisk nivå måste rådfrågas om effekterna av och kostnaderna för genomförandet av en gemensam valuta. Det måste bildas arbetsgrupper på unionsnivå och i de olika medlemsländerna som undersöker de frågor konsumentorganisationerna representerar för att man skall kunna undersöka problemen som gäller fastställandet av priser i två valutor, utformningen av ecu-myntets och sedlarnas motstående sidor samt fastställandet av tidtabellen och riktlinjerna för införandet av den gemensamma valutan.

3. En horisontell konsumentpolitik

3.1. Begrepp och mekanismer

3.1.1.

Den grundläggande tanken

3.1.1.1. Tanken om att konsumentpolitiken till sin natur är horisontell är inte ny. Den innebär att konsumenternas åsikter och krav på konsumentskydd måste beaktas när man förbereder och genomför beslut som kan påverka konsumenternas intressen, oavsett på vilket politiskt område beslutet fattas ().

Tanken om en horisontell konsumentpolitik definierades för första gången i kommissionens meddelande till rådet av den 24 oktober 1989 om sammanlänkningen av konsumentpolitiken och gemenskapens politik på andra områden (). Den består av följande två delar:

- beaktandet av den inverkan på konsumenternas intresse som de beslut har som antas genom en gemensamt förd politik, och

- konsumenternas möjlighet att vid lämpligt tillfälle uttrycka sin åsikt när man förbereder politiska åtgärder och fattar beslut som påverkas deras intressen.

3.1.1.2. Även om gemenskapens institutioner välkomnat idén () har det inte skett en tillräcklig uppföljning av denna tanke som omnämns i kommissionens meddelande och den återfinns knappast i kommissionens andra treårsprogram 1993-1995 ().

Den enda åtgärd som hittills vidtagits av kommissionen och som bidrar till ett horisontellt närmande är direktivet om allmän produktsäkerhet ().

3.1.2.

Institutionella kopplingar

3.1.2.1.

Kopplingar mellan gemenskapens institutioner

3.1.2.1.1. En sammanlänkning av konsumentpolitiken med gemenskapens övriga politik innebär nödvändigtvis att gemenskapens institutioner bör kopplas samman på ett effektivare sätt. Kommissionen och dess nya generaldirektorat XXIV bör påbörja denna process. Det finns stora förhoppningar på att detta skall utgöra en källa och ett ursprung till ett mer dynamiskt förhållande mellan institutionerna, både inom och utom kommissionen.

3.1.2.1.2. Strukturen och arbetsmetoderna för den rådgivande konsumentkommittén, "Consumers' Consultative Council", har nyligen reviderats genom kommissionens beslut av den 13 juni 1995 (). Det är ännu alltför tidigt att utvärdera resultaten av denna reform, särskilt när det gäller huruvida konsumenterna representeras på ett effektivt sätt och konsumentkommitténs funktion som kommissionens privilegierade rådgivande organ, även om den inte är dess enda rådgivande organ.

3.1.2.1.3. ESK avser för sin del att vid lämpligt tillfälle göra allt den kan för att säkerställa att man ständigt beaktar konsumenternas intressen i kommitténs yttranden i frågor som ligger inom dess ansvarsområde. Kommittén bekräftar samtidigt på nytt sin avsikt att när så krävs anordna offentliga utfrågningar med alla intresserade organisationer och i synnerhet med dem som representerar konsumenterna.

Det är dessutom absolut nödvändigt att kommissionen och rådet begär yttrande från ESK under förutsättning att de villkor uppfylls som återges under punkt 3.1.1.1 första stycket.

3.1.2.1.4. Det är slutligen i ministerrådet som det krävs de mest djupgående förändringarna när det gäller sättet att fatta beslut som påverkar konsumenterna. Detta beror på den relativt begränsade vikt som rådet fäster vid beslut i konsumentpolitiska frågor jämfört med andra politiska områden.

Den ständiga sekretess som omger rådets verksamhet försvårar för konsumenterna att få tillgång till den information och kunskap som de borde få ta del av. Detta inverkar också negativt på relationerna mellan institutionerna allmänhet, som bör kännetecknas av en större öppenhet och lättillgänglighet för att garantera att konsumentpolitiken integreras i gemenskapens övriga politik.

3.1.2.2.

Kopplingar mellan konsumentorganisationer, övriga föreningar och gemenskapens institutioner

3.1.2.2.1. Konsumentorganisationerna är de representanter för konsumenterna som är bäst kvalificerade och lämpade för att tolka och samordna konsumenternas och andra yrkesgruppers intressen.

Det är därför viktigt att gemenskapens institutioner i allmänhet och de berörda nationella myndigheterna i synnerhet erkänner konsumentorganisationernas specifika roll som viktig samtalspartner när det gäller att fastställa och koppla samman de politiska åtgärder som påverkar dem ().

3.1.2.2.2. Dessa organisationers betydelse begränsar sig dock inte till att representera konsumenternas intressen i gemenskapens institutioner. De har i praktiken en oerhört viktig roll att spela när det gäller att diskutera, förhandla om och samordna konsumenternas intresse med andra organisationer som företräder yrkesspecifika intressen. Gemenskapens institutioner bör därför särskilt underlätta och uppmuntra denna dialog genom att skapa de förutsättningar som krävs.

3.1.2.2.3. Det är också allt viktigare att de internationella organisationer som ansvarar för utarbetandet av politiska riktlinjer på global nivå - GATT, WTO, OECD, Europarådet m fl - tar hänsyn till konsumenternas intresse.

3.2. Sammanlänkningen av konsumentpolitiken och gemenskapens politik på övriga områden

3.2.1. Hänsyn till konsumenternas intresse i gemenskapens övriga politik sträcker sig längre än till institutionella uttalanden.

Konsumenterna påverkas fortfarande direkt och indirekt av beslut som rör jordbruk, handel, konkurrensfrågor, hälsa och säkerhet, miljö, energi, telekommunikationer, arbetsmarknad, utrikespolitik m m.

3.2.2. Det är viktigt att i detta hänseende understryka vikten man fäst vid konsumenternas intresse när hela gemenskapens politik fastställts. Detta omnämns både i Sutherland-rapporten "Den inre marknaden efter 1992: Att möta utmaningen" samt kommissionens meddelande med anledning av denna rapport () och i kommissionens arbetsdokument om ett strategiskt program på den inre marknaden ().

ESK har haft tillfället att bekräfta sin åsikt i frågan i de yttranden () som utfärdats med anledning av dessa dokument.

3.2.3. ESK föreslog i sitt yttrande av den 26 september 1991 () att kommissionens initiativ alltid bör åtföljas av uttalanden som utvärderar konsekvenserna för konsumenten. Detta togs upp i bilagan till rådets resolution av den 29 juni 1992 om de framtida prioriteringarna för utvecklingen av konsumentpolitiken. Förslaget kvarstår dessvärre eftersom det inte antagits av kommissionen som allmän praxis.

3.2.4. Ekonomiska och sociala kommittén:

- understryker att slutsatserna av GATT-förhandlingarna leder till att både exportsubventioner och den kvantitet jordbruksprodukter som kan avsättas på marknader i tredje land kommer att, från och med den 1 juli 1995, minska väsentligt inom den närmaste femårsperioden;

- förutspår en allt större avreglering av den internationella handeln med jordbruksprodukter i syfte att nå en minskning av exportsubventioner;

- anser att Europeiska unionens samtliga handelspolitiska beslut bör beakta konsumenternas intresse och fattas i enlighet med objektiva och allmänna kriterier;

- anser när det gäller tillämpningen av artiklarna 85 och 86 i fördraget att remitteringen till konsumentorganisationerna skall preciseras i undantagsfall. Även godkännande av överenskommelser mellan företag och särskilt företagskoncentrationer bör preciseras, eftersom dessa inverkar negativt på marknadens funktion;

- anser att direktiv om illojal konkurrens och reklam bör antas, liksom åtgärder för att undvika social dumpning och miljödumpning, även i konsumenternas intresse;

- anser att rätten till konsumentskydd mot diskriminerande eller aggressiva försäljningsmetoder inom denna sektor bör harmoniseras;

- anser att samarbetspolitiken bör stärkas när det gäller antagande av säkerhetsnormer och sanktioner mot handel med varor eller tjänster som innebär hälso- eller säkerhetsrisker.

4. Information till och utbildning av konsumenterna

4.1. Samhällsinformation och reklam

4.1.1. Ett av de viktigaste och mest effektiva sätten för att få den inre marknaden att tjäna konsumenten är att informera konsumenten om marknadens styrinstrument och hur dessa kan användas.

Detta kräver framför allt att gemenskapens institutioner, medlemsstaternas förvaltningar och vissa frivilligorganisationer kommer överens om åtgärder som syftar till att mobilisera hela samhället att informera den allmänna opinionen.

4.1.2. Detta omfattar även en effektiv och systematisk tillämpning av de juridiska instrument som idag finns tillgängliga för att fastställa sanningshalten i reklamen för varor och tjänster och i synnerhet den gränsöverskridande varu- och tjänstereklamen ().

En konsument som fått fullständig och korrekt information är en medborgare som kan dra fördel av alla de vinster som uppstår när den inre marknaden fullbordas.

4.1.3. Konsumenterna oroas allt mer över de villkor som gäller där den köpta varan produceras, exempelvis mänskliga rättigheter, arbetsförhållandena i tredje land, miljöeffekter och djurens rättigheter. Kommittén välkomnar en varumärkning och andra tänkbara metoder för att informera konsumenten om de etiska och samhälleliga förhållandena.

4.2. Gemenskapens medel

4.2.1.

Gränsöverskridande informationscentran

4.2.1.1. Konsumenterna har särskilda rättigheter till information och utbildning och de "har rätt att få veta sina lagliga rättigheter och var de kan få information om nya lagar och förordningar" ().

Skapandet av gränsöverskridande informationscentra är därför av stort värde. De är fortfarande få till antalet, ligger långt ifrån varandra men deras verksamhet är så vitt man kan utröna varken samordnad eller enhetlig.

Man bör göra en översyn över på vilket sätt de har inrättats och hur de fungerar för att de skall kunna bli användbara och effektiva informationsverktyg.

4.2.2.

Internet

4.2.2.1. I en värld där kommunikationen domineras av datorer intresserar sig ESK allt mer för möjligheten att använda Internet för att informera konsumenterna i hela unionen. ESK har även fått kännedom om att "Guiden för den europeiske konsumenten" införts Internet, vilket förberetts av kommissionen.

ESK anser att man bör utveckla åtgärder för att fördjupa detta informationsmediums innehåll och införa nya tillämpningar, exempelvis i fråga om nationell konsumentlagstiftning och domstolsbeslut i konsumentärenden. Kommittén väntar på den detaljerade rapport som kommissionen avser att publicera i fråga om denna tillämpning, i vilken omfattning denna sker, konsumenternas möjlighet i allmänhet att använda systemet samt finansiella incitament för att Internet skall få stor spridning.

4.2.3.

EHLASS-programmet

4.2.3.1. Även om EHLASS-programmet har en begränsad målsättning är programmet av stor betydelse för konsumenterna när det gäller olyckor med varor avsedda för konsumtion. ESK gläder sig åt att EHLASS-projektet omvandlats till ett permanent program och att det grundar sig på fördragets artikel 129a i stället för artikel 235 ().

4.2.4.

REIS-projektet

4.2.4.1. Prövotiden för det nya systemet för informationsutbyte när det gäller varor som kan skada konsumenternas hälsa eller säkerhet (RAPEX) () gick ut när direktiv 92/95/EEG () trädde i kraft den 29 juni 1994 och meddelandesystemet skapades till följd av direktivets artikel 8.

ESK anser det vara nödvändigt att man utnyttjar projektets samtliga möjligheter och menar att innehållet i meddelandena bör få så stor spridning som möjligt. Kommittén påpekar att detta kan förverkligas genom att REIS-projektet ansluts till Internet.

4.2.5.

COLINE

4.2.5.1. Den 19 maj 1994 började den första fasen i COLINE-projektet, som omfattar information om konsumenternas rättigheter, genom att fem kontor öppnades i Barcelona, Lissabon, Düsseldorf, Lille och Luxemburg. Tjänsten kommer att utvidgas till Wien, Dublin, Bryssel, Aten och Rom.

ESK anser att man genom detta projekt har tagit ett viktigt steg när det gäller att tillhandahålla juridisk information för konsumenten. Kommittén anser dock att systemet är alltför begränsat när det gäller möjligheten att använda det och rekommendar därför att man undersöker möjligheten att detta nät ansluts till Internet för att det skall nå ett större antal konsumenter.

4.3. Insyn i prisbildning av varor och tjänster

4.3.1. Prisbildningen av varor och tjänster och prisinformationen är några av de viktigaste aspekterna i fråga om informationen till konsumenten. Konsumenternas oro på detta området är välkänd sedan en tid, och det är med rätta ett av deras mest grundläggande krav. Därför har kommissionens förslag till direktiv om ett förenklat system för prismärkning av varor avsedda för konsumtion (), som har rättslig grund i artikel 129a, mottagits med stort intresse. ESK förbereder för närvarande ett yttrande om detta direktiv.

4.3.2. Man har dock inte kunnat konstatera några märkbara framsteg när det gäller en större insyn i prisbildningen för vissa tjänster, särskilt finansiella tjänster (bank, försäkring, börs-handel m m) och tjänster producerade av fria yrkesutövare.

Omfattningen av denna lucka i gemenskapens system tycks förstärkas av det faktum att det är av betydelse för fullbordandet av den inre marknaden att man möjliggör och underlättar för gränsöverskridande transaktioner av varor och tjänster. Detta kräver dock i sin tur en fullständig kännedom om priserna och prissättningen.

4.3.3. Den offentliga tjänstesektorn är rent allmänt den sektor som kräver att man fäster störst uppmärksamhet vid monopol eller monopolliknande situationer. I flesta fall gäller detta marknaderna för gas, vatten, elektricitet, transporter och telekommunikationer. Det är därför önskvärt att det görs framsteg för att bevara ett allmänt utbud av hög kvalitet som är tillgängligt för samtliga konsumenter i Europeiska unionen.

4.4. Särskilda fortbildningsprogram

4.4.1. Konsumentskyddet på en öppen och vidsträckt marknad, som den inre marknaden, är i allt större utsträckning beroende av en grundläggande utbildning.

Utbildningen bör börja i förskolan och i lågstadiet och följa individen under hela skol- och universitetsutbildningen.

4.4.2. En av kommissionens prioriterade åtgärder - som man bör fästa stor uppmärksamhet vid - är skapandet av incitament och andra metoder i syfte att utarbeta särskilda utbildningsprogram när det gäller konsumenternas rättigheter och praxis.

Sedan pilotprojektet för konsumentutbildning lanserades i Danmark 1978 och avslutades 1984, vilket det andra kommissionsprogrammet hänvisar till, har dock inga andra utbildningsprojekt för skolorna genomförts på gemenskapsnivå även om den slutliga projektrapporten rekommenderade att man allvarligt skulle överväga att upprepa liknande program ().

4.4.3. De särskilda programmen i konsumenträtt för jurister (domare, advokater, universitetslärare) eller ansvariga representanter från konsumentorganisationer, informationscentra, socialtjänst m m förtjänar särskild uppmärksamhet men hittills har inte kommissionen framhållit dessa.

Dessa program torde bestå av ständigt återkommande utbildningsavsnitt, särskild undervisning i konsumenträtt i universitetens läroplaner, specialtidskrifter, databanker m m.

5. Konsumenternas deltagande och representation

5.1. Definition av de grundläggande konsumenträttigheterna

5.1.1. Framför allt är det viktigt att konsumenternas rättigheter tas upp som en kategori bland de grundläggande sociala rättigheterna i den övergripande definitionen av EU-medborgarnas rättigheter, vilken bör slå fast grunderna i en europeisk konstitution.

Bland dessa rättigheter bör rätten till deltagande och representation lyftas fram som "rättigheternas rättighet".

5.1.2. Bland konsumenternas rättigheter när det gäller hälsa, information och frågor som rör ekonomi och juridik är, i än större utsträckning än försvar och skydd, även om dessa också är viktiga, det allra viktigaste att konsumenterna får egna rättigheter i dialogen med arbetsmarknadsorganisationer och institutioner på nationell, regional och gemenskaplig nivå.

En av de största bristerna i kommissionens andra handlingsplan är just avsaknaden av en tillräcklig betoning av denna grundläggande aspekt inom konsumentpolitiken. Det är en förhoppning att nästa plan tar ordentlig hänsyn till detta.

5.2. Institutionella aspekter

5.2.1. ESK bedömer att konsumentrepresentationen bör förstärkas inom gemenskapens institutioner, och önskar därför att:

- den nya konsumentkommittén garanterar en mer effektiv representation av konsumentintressen. Kommissionen bör därmed åläggas att lägga fram rapporter som besvarar kommitténs förslag,

- Europaparlamentets kontaktgrupp för konsumentfrågor får fortsatt stöd,

- de rådgivande jordbrukskommittéerna omstruktureras för att kunna garantera ett mer aktivt konsumentdeltagande;

- kommittén för livsmedelsprodukter får en tillräcklig budget för att kunna utöva ett verkligt inflytande över den gemensamma jordbrukspolitiken;

- konsumenterna får en mer rättvis representation i förbindelsegruppen med användarna av betalningsmedel.

6. Översynen av Maastrichtfördraget

6.1. Konsumentpolitiken på den inre marknaden

6.1.1.

Bidrag till skyddet av konsumentintressen från politiken för den inre marknaden

6.1.1.1. ESK har vid flera tillfällen påpekat att den inre marknaden, trots att den inte är utformad med tanke på konsumenterna, skulle kunna erbjuda dem en rad fördelar.

Generellt sett borde konsumenterna, som ett resultat av den gemensamma marknaden, kunna dra fördel av större valmöjligheter, ett större utbud av varor och tjänster, avskaffandet av tullhinder samt förmånligare priser.

6.1.1.2. Trots detta innebar den 1 januari 1993 inte ett införande av de konsumenträttigheter som de rätteligen förväntade sig.

Konsumenterna kan inte fritt handla inom den gemensamma marknaden med en rimlig marginal av säkerhet, kvalitet, information, standardisering och mekanismer för skydd och garantier.

6.1.2.

Brister i konsumentpolitiken sedan Maastrichtfördraget

6.1.2.1. Som nämnts tidigare har de förändringar som införts genom Maastrichtfördraget gett förhoppning om ny kraft i konsumentpolitiken, främst tack vare den nya artikeln 129a.

Den rättsliga grunden har emellertid ännu inte använts i praktiken, vilket utgör en stor brist i uppbyggnaden av gemenskapens lagar.

6.1.2.2. En tillämpning av den rättsliga grunden skulle ha möjliggjort en utveckling av konsumentpolitiken inom ramen för införandet av den gemensamma marknaden, med tanke på dennas brister vad gäller konsumentfrågor.

Det fanns förhoppningar om att den konsumentskyddslagstiftning som är tillämplig inom hela unionen skulle ange en optimal nivå av skydd och säkerhet snarare än en "högre nivå", som ju är ett relativt och oprecist begrepp.

Det fanns också förhoppningar om en positiv utveckling när det gäller skadeansvar och garantier, samt om betydande framsteg när det gäller möjlighet att väcka talan (speciella tjänster för konsumenter för att få möjlighet att väcka talan, en konsumentombudsman, välanpassade procedurer för att lösa konsumenttvister, ömsesidigt erkännande av konsumentorganisationer, åtgärder av ett mer allmänt intresse etc).

Dessa förhoppningar har ännu inte motsvarats sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft.

6.2. Förslag och råd: Bidrag till Maastrichtfördraget

6.2.1. ESK kommer såsom institution att, vid lämpligt tillfälle, få möjlighet att lägga fram sina synpunkter om den kommande översynen av Maastrichtfördraget.

I detta läge anser ESK att man bör fundera över ett antal ändringar och förbättringar som kan göras i fördraget när det gäller konsumenträttigheter, och med särskild fokus på artikel 129a.

6.2.2. Konsumenternas grundläggande roll som social samtalspartner bör framgå av fördragsartikel 3 s), genom att man där talar om "främjande av konsumentintressen" i stället för "konsumentskydd".

På liknande sätt bör artikel 129a ändras.

6.2.3. Artikel 129a bör i sin helhet revideras för att klargöra att den politik och de åtgärder som gemenskapen vidtar inom detta område sker på eget ansvar, och att de inte är underordnade medlemsstaterna. Artikeln bör också uttryckligen påpeka sin "horisontella" karaktär med hänvisning till att den är en del av andra områden av gemenskapens politik, som för närvarande är fallet med artikel 129 om folkhälsa.

ESK anser att artikel 129a bör specificera vilka typer av åtgärder som skall ingå i konsumentpolitiken.

6.2.4. Slutligen anser kommittén att artikel 193 i fördraget också bör revideras så att den uttryckligen tar hänsyn till konsumentrepresentation och så att man i texten i det nya unionsfördraget, som läggs fram efter nästa regeringskonferens, uttryckligen hänvisar till bevarandet av ett allmänt kvalitetssäkrande organ som alla konsumenter har tillgång till ().

7. Slutsatser

7.1. ESK har flera gånger tagit tillfället i akt att uttala sig om konsekvenserna av att inte tillräckligt ta hänsyn till konsumentintressen i politiken för att förverkliga den gemensamma marknaden.

7.2. De slutsatser man kan dra idag om den gemensamma marknaden utifrån konsumenternas perspektiv är inte särskilt positiva eftersom, även om vissa framsteg har gjorts, man fortfarande inte har gjort verklighet av viktiga frågor för skydd och hjälp till konsumenterna.

7.3. Bland de framsteg som gjorts av intresse för konsumenterna till följd av den gemensamma marknaden, kan vi lyfta fram följande:

- skapande av några gränsöverskridande informationscentra,

- inrättande av det nya generaldirektoratet XXIV,

- skapande av en ny konsumentkommitté,

- antagande av vissa viktiga direktiv, som det om otillbörliga klausuler,

- utarbetande av de två grönböckerna om möjlighet att väcka talan, reglering av gränsöverskridande tvister, varugarantier och efterköpsservice,

- de första stegen för informationsspridning genom IT (Internet) och inom begränsade områden (EHLASS-programmen, REIS-projektet och COLINE-nätet),

- det intresse kommissionen har visat inom ramen för PHARE-programmet för att skydda konsumenterna i Central- och Östeuropa.

7.4. Här följer dock några exempel på eftersatta områden som är grundläggande för konsumenterna och som är värda att framhäva:

- förseningar, fel och brister när direktiv skall överföras, skillnaderna i tolkning och villkor för tillämpning av sekundärrätten, samt brist på tillämpning av lagstiftningen för konsumentskydd,

- brist på effektiv information om konsumenternas grundläggande rättigheter, och sättet för att utöva dessa inom ramen för den gemensamma marknaden,

- brist på allmänt intresse för direktivens direkta horisontella effekt på konsumentfrågor,

- avsaknad av integrerade program för utbildning av konsumenterna i allmänhet och de ansvariga för tolkningen och tillämpningen av konsumenträtten,

- avsaknad av en gemensam marknad i egentlig mening när det gäller försäkringar och finansiella tjänster i allmänhet,

- avsaknad av ett enhetligt system för hypotekslån,

- olikheter i tillämpningen av mervärdesskatt,

- svårigheter i samband med ömsesidigt erkännande av olika utbildningsbevis för yrkeskategorier,

- brist på konkreta resultat när det gäller allmänt konsumentskydd och service på och ansvar för bristfälliga produkter,

- brist på tvingande lagstiftning mot otillbörlig marknadsföring,

- avsaknad av övergripande gemensamma bestämmelser för offentliga tjänster (post, telekommunikationer, energi, vatten m m).

7.5. Man har dessutom inte utnyttjat de nya möjligheter som införts i samband med Maastrichtfördraget när det gäller gemenskapens konsumentpolitik. Bland dessa kan man framhäva följande:

- en mer omfattande användning av den nya rättsliga grunden i artikel 129a(1)(b),

- en tillämpning av subsidiaritetsprincipen som, genom hänvisning till önskvärda lagförenklingar, inte berövar vissa direktivförslag deras innehåll, men som inte heller förhindrar att specifika lagar, även om de går emot gemenskapens, antas i medlemsländerna,

- en bättre insyn i skapandet och tolkningen av gemenskapsrätten på rådets och de tillhörande kommittéernas nivå, samt enklare formuleringar från deras sida,

- en större öppenhet i tolkningen och användningen av artikel K 1 och K 9 i Maastrichtfördraget när det gäller möjligheten att väcka talan och den praxis som ger en del av konsumenterna bättre skydd vid gränsöverskridande tvister,

- införandet av en rättighet för konsumentorganisationer att vara representerade vid konsumenttvister (vid frågor som rör grupper eller en större del av allmänheten) tillsammans med domstolar, både på nationell nivå och gemenskapsnivå,

- att ombudsmannen tillträder sin tjänst snabbare.

7.6. Vid nästa översyn av Maastrichtfördraget bör man lägga till vissa grundläggande åtgärder för bättre konsumentskydd och för en bättre representation på alla beslutsnivåer. Man bör då i synnerhet:

- revidera artikel 129a så att den ägnas åt en integrerad och överenskommen konsumentpolitik och åt att främja konsumenternas intressen,

- tydligt införa en förteckning över konsumenternas grundläggande rättigheter, som exempelvis de rättigheter av ekonomisk och social karaktär som ett europeiskt medborgarskap medför,

- på ett allmänt sätt definiera konsumentpolitikens horisontella karaktär,

- vinnlägga sig om ett ömsesidigt erkännande av konsumentorganisationerna som parter i konsumentfrågor som är av allmänt intresse,

- utarbeta nya sätt för att fatta ett definitivt beslut om ändring av den praktiska tillämpningen av subsidiaritetsprincipen.

Bryssel den 22 november 1995.

Ekonomiska och sociala kommitténs

ordförande

Carlos FERRER

() EGT nr L 331, 21. 12. 1994.

() EGT nr C 19, 25. 1. 1993.

() Dok. KOM(94) 533 slutlig, 25. 11. 1994.

() EGT nr C 339, 31. 12. 1991, s. 8; EGT nr C 19, 25. 1. 1993.

() EGT nr C 313, 30. 11. 1992.

() Dok. KOM(95) 288 slutlig.

() Rapport från ESK:s presidium, af den 26 april 1995 (dok. CES 273/95 fin) om "Regeringskonferensen 1996 - Ekonomiska och sociala kommitténs roll".

() EGT nr C 12, 18. 1. 1991; EGT nr C 269, 14. 10. 1991.

() Dok. KOM(94) 533 slutlig, 25. 11. 1994.

() Jfr parlamentets resolution i maj 1995 "Hur Fördraget om Europeiska unionen fungerar inför regeringskonferensen 1996", stycke 12 punkt (1) (Rapport av Boulanges och Martin, dok PE 190.449).

() EGT nr C 154, 6. 7. 1994.

() Dok. KOM(95) 238 slutlig, 15. 6. 1995.

() Exempelvis:

- Direktiv 90/314/EEG (paketresor)

- Andra direktivet om konsumentkrediter 90/88/EEG inklusive första direktivet (Spanien och Portugal)

- Direktiv 85/577/EEG (avtal som ingås utanför näringsidkarens fasta affärslokaler)

- Direktiv 84/540/EEG (vilseledande reklam)

- Direktiv 76/768/EEG (kosmetiska produkter) (jfr. dok. KOM(94) 500 slutlig, punkt 2.5).

() EGT nr C 393, 31. 12. 1994.

() EGT nr L 100, 19. 4. 1994.

() Jfr "Gemenskapens inre marknad" (Rapport 1993), dok. KOM(94) 55 slutlig, 14. 3. 1994.

() EGT nr C 295, 22. 10. 1994. Trots det stora deltagandet i samt intresset och framgången för det första forumet "Konsumenternas Europa", som arrangerades av kommissionär Scrivener den 5 oktober 1994, motsvarade inte detta forum de behov som framförts i dokumentet.

() EGT nr L 156, 10. 6. 1992.

() Dok. KOM(93) 378 slutlig, 28. 7. 1993.

() Dok. KOM(94) 55 slutlig, bilaga 2.

() Dok. KOM(93) 576 slutlig, 11. 11. 1993.

() EGT nr C 295, 22. 10. 1994.

() Dok. KOM(93) 509 slutlig.

() EGT nr C 313, 30. 11. 1992.

() EGT nr C 339, 31. 12. 1991, punkt 6.1.2.

() EGT nr C 339, 31. 12. 1991, punkt 3.1.1.1.1.

() Dok. KOM(93) 576 slutlig.

() Dok. KOM(93) 509 slutlig.

() EGT nr C 295, 22. 10. 1994.

() I detta hänseende bör man framhålla kommissionens program för institutionerna och konsumentpolitiken som upprättades 1994 och som förlängts ytterligare två år inom ramen för PHARE-programmet, i vilket redan 11 länder i Central- och Östeuropa ingår.

() Dok. KOM(95) 333, 31. 5. 1995.

() EGT nr C 92, 24. 4. 1975, s. 2; EGT nr C 133, 3. 6. 1981, s. 1.

() Dok. KOM(86) 540 slutlig.

() EGT nr C 339, 31. 12. 1991, punkt 3.1.

() Dok. KOM(93) 378 slutlig.

() EGT nr C 96, 17. 4. 1990, s. 283; EGT nr L 228, 11. 8. 1992.

() EGT nr L 162, 13. 7. 1995.

() Betr. konsumenternas representation och deltagande se punkt 5 i detta yttrande.

() Dok. SEC(92) 2277 fin, 2. 12. 1992.

() Dok. KOM(93) 256 slutlig, 2. 6. 1993.

() EGT nr C 201, 26. 7. 1993; EGT nr C 304, 10. 11. 1993.

() EGT nr C 339, 31. 12. 1991, punkt 4.5.

() Vid sidan av att inskränka den bedrägliga reklamen är ett direktiv om illojal reklam av stor vikt.

() Jfr Sutherland-rapporten "Den inre marknaden efter 1992: Att möta utmaningen", s. 23.

() EGT nr L 331, 21. 12. 1994; KOM(95) 005 slutlig, 13. 1. 1995.

() EGT nr L 278, 11. 11. 1993.

() EGT nr L 228, 11. 8. 1992.

() Dok. KOM(95) 276 slutlig.

() Jfr "Konsumentutbildning i skolan", en rapport utarbetad på begäran av Tjänsten för miljö- och konsumentskydd (Europeiska kommissionen) beträffande resultaten av ett pilotprojekt för konsumentutbildning i skolan, av Hans Rask Jensen, Institutet för marknadsekonomi, Århus, 1983.

() Det förefaller här lämpligt att generaldirektorat XXIV förbereder en studie om den gemensamma marknadens funktion och dess inverkan på konsumenterna 1998.

BILAGA till Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande

Ej antagna ändringsförslag

Följande ändringsförslag, som fick mer än 25 % av rösterna, avslogs vid överläggningarna.

Punkt 2.3.1.3.2

Stryk hela punkten.

Motivering

Kritiken tycks inte vara berättigad. Konsumentorganisationerna kan redan göra sig hörda genom ett eget forum: Konsumenternas rådgivande kommitté. De är dessutom representerade i ESK och har ett särskilt forum i Europaparlamentets sammansatta grupp för konsumentfrågor. Ingen annan enskild intressegrupp har motsvarande representation.

Resultat av omröstning

För: 32, emot: 61, nedlagda: 10.

Punkt 3.1.2.2.2

Ändra den andra meningen så att den lyder:

"De har i praktiken en oerhört viktig roll att spela inom den rådgivande konsumentkommittén och när det gäller att diskutera, förhandla om och samordna konsumenternas intressen inom Ekonomiska och sociala kommittén, som företräder yrkesspecifika intressen."

Motivering

Vid sidan av den normala och fullständigt legitima lobbyverksamheten är det nödvändigt att specificera var konsumenterna har en roll att spela.

Resultat av omröstning

För: 36, emot: 47, nedlagda: 23.

Punkt 3.2.4

Stryk den andra strecksatsen.

Motivering

Europeiska unionens kostnader för att stimulera export till tredje land kan styras över till livsmedelsstöd och exportersättning. Den första punkten är ett internationellt solidaritetsinstrument som har försumbar inverkan på produktionspolitiken, medan den andra numera har reglerats och begränsats genom Gattfördraget, både kvalitativt och kvantitativt. Kostnaderna för export av livsmedelsprodukter håller på att reduceras i takt med genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Man skall för övrigt inte glömma att ett sådant instrument är en av GJP:s grundpelare, som har gjort det möjligt att bevara en viss prisstabilitet för livsmedel under efterkrigstiden.

Det skall heller inte förnekas att importprodukter från tredje land som ofta saknar resurser för att genomföra fungerande kontroller utgör en högre risk för de europeiska konsumenterna.

GJP väger redan in hälsoskyddsaspekten. I detta sammanhang finns det trots allt specifika övergripande normer, och det är onödigt - för att inte säga olämpligt - att inlemma dem strukturellt i GJP.

Resultat av omröstning

För: 35, emot: 85, nedlagda: 12.

Punkt 3.2.4

Lägg till före tredje strecksatsen:

"- att Europeiska unionen bör vidta lämpliga och långtgående åtgärder på Gattområdet beträffande hälsoaspekter som kan inverka menligt på de egna konsumenterna (hormonfrågan).

För att värna om de europeiska konsumenternas hälsa och välbefinnande är det lika viktigt att man i de multilaterala fördragen om internationell handel snabbt utformar hälsonormer och tar hänsyn till miljöaspekter."

Motivering

Se föregående ändringsförslag.

Resultat av omröstning

För: 41, emot: 58, nedlagda: 19.

Punkt 7.4

Gör följande tillägg till punkt 7.4, tredje stycket:

"... och behovet av att tillämpa principen om minimiregler för harmonisering."

Motivering

Bestämmelserna i rådets direktiv 84/450/EEG bör användas i större utsträckning. Detta direktiv bör inte hindra medlemsstater att behålla eller anta bestämmelser som syftar till att säkerställa ett mer omfattande skydd för konsumenter, näringsidkare, hantverkare eller allmänheten.

Resultat av omröstning

För: 42, emot: 61, nedlagda: 10.