(1)

För att säkerställa att investerare och tillsynsmyndigheter förstår hur en syntetisk eller villkorad form av bibehållande är likvärdig med ett av de bibehållandealternativ som anges i artikel 6.3 i förordning (EU) 2017/2402, bör användningen av en sådan form av bibehållande och detaljerna om detta anges i det slutliga emissionsdokumentet, prospektet, en sammanfattning av transaktionen eller en översikt över värdepapperiseringens huvudsakliga egenskaper.

(2)

I artikel 6.3 a–e i förordning (EU) 2017/2402 fastställs olika villkor för att uppfylla det krav på bibehållande av risk som fastställs i artikel 6.1 i den förordningen. För att harmonisera tillämpningen av kravet på bibehållande av risk och uppnå ett likvärdigt bibehållande av ett väsentligt ekonomiskt intresse netto i en värdepapperisering är det nödvändigt att närmare specificera dessa villkor, inbegripet uppfyllandet genom en syntetisk eller villkorad form av bibehållande. I ett ABCP-program är en likviditetsfacilitet som täcker 100 % av kreditrisken för var och en av de värdepapperiserade exponeringarna, eller som utgör en förstaförlustposition i förhållande till värdepapperiseringen, likvärdig med att bibehålla ett ekonomiskt intresse netto i värdepapperiseringen. Sådana ABCP-program bör därför anses uppfylla kravet på bibehållande av risk i enlighet med artikel 6.3 a och d i förordning (EU) 2017/2402.

(3)

Den syntetiska överskottsmarginalen definieras i artikel 2.29 i förordning (EU) 2017/2402 som ett belopp som originatorn enligt avtal fastställer för att absorbera förluster. Följaktligen ger den syntetiska överskottsmarginalen upphov till ett exponeringsvärde som bör beaktas vid mätningen av det väsentliga ekonomiska intresset netto vid ursprungstidpunkten. Därför bör den syntetiska överskottsmarginalen av originatorn erkännas som en möjlig form av efterlevnad av en syntetisk värdepapperisering med kravet på bibehållande av risk om den syntetiska överskottsmarginalen uppfyller villkoren i artikel 6.1 i förordning (EU) 2017/2402 och om den syntetiska överskottsmarginalen omfattas av ett kapitalkrav i enlighet med tillämplig stabilitetsreglering.

(4)

Syntetiska överskottsmarginaler kan betecknas på två olika sätt. Ett sätt är att tillhandahålla kreditförstärkning till den högst prioriterade tranchen eller mezzanintranchen. Ett andra sätt är att tillhandahålla kreditförstärkning för alla trancher, inklusive tranchen i första-förlustläge. Om den syntetiska överskottsmarginalen endast ger kreditförstärkning till de högst prioriterade trancherna eller mezzanintrancherna kan den inte behandlas som en tranch i första-förlustläge. Bibehållaren bör därför behålla minst ett minimibelopp i alla trancher för att uppfylla kraven i artikel 6.3 a i förordning (EU) 2017/2402. Om den syntetiska överskottsmarginalen ger kreditförstärkning till alla trancher bör den syntetiska överskottsmarginalen motsvara en tranch i första-förlustläge i den syntetiska värdepapperiseringen och därmed anses uppfylla kraven i artikel 6.3 d i förordning (EU) 2017/2402.

(5)

Det är nödvändigt att specificera det ekonomiska intresse som ska bibehållas när de underliggande exponeringarna i en värdepapperisering omfattar utnyttjade och outnyttjade kreditfaciliteter. Eftersom kreditrisken fastställs på grundval av de utnyttjade beloppen bör det ekonomiska intresset netto mätas enbart med beaktande av dessa belopp.

(6)

För att säkerställa att kravet på bibehållande fortlöpande uppfylls när den konsoliderade gruppen behåller det ekonomiska intresset netto och den bibehållare som tillhör gruppen inte längre omfattas av gruppbaserad tillsyn, är det nödvändigt att fastställa att en eller flera av de återstående enheter som omfattas av gruppbaserad tillsyn bör anta en exponering mot värdepapperiseringen.

(7)

Enligt artikel 6.1 första stycket i förordning (EU) 2017/2402 är det förbjudet att sälja eller risksäkra det bibehållna ekonomiska intresset, eftersom detta skulle undanröja bibehållarens exponering mot kreditrisken för de bibehållna värdepapperiseringspositionerna eller exponeringarna. Därför bör risksäkring endast tillåtas om den risksäkrar bibehållaren mot andra risker än kreditrisken för de bibehållna värdepapperiseringspositionerna eller exponeringarna. Risksäkring bör dock också tillåtas om den genomförs före värdepapperiseringen som ett legitimt och försiktigt inslag i kreditgivning eller riskhantering och inte skapar någon skillnad för bibehållarens nytta mellan kreditrisken för de bibehållna värdepapperiseringspositionerna eller exponeringarna och de värdepapperiseringspositioner eller exponeringar som överförs till investerare. När det gäller värdepapperiseringar där bibehållaren åtar sig att behålla mer än det minsta väsentliga ekonomiska intresset netto på 5 % bör risksäkring inte vara förbjuden för bibehållna intressen utöver den procentandelen, förutsatt att dessa omständigheter anges i det slutliga emissionsdokumentet, prospektet, sammanfattningen av transaktionen eller översikten över värdepapperiseringens huvudsakliga egenskaper.

(8)

För att säkerställa ett löpande bibehållande av det väsentliga ekonomiska intresset netto bör bibehållare säkerställa att det inte finns några inbäddade mekanismer i värdepapperiseringsstrukturen som medför att det bibehållna väsentliga ekonomiska intresset netto mätt vid ursprungstidpunkten sjunker snabbare än det överförda intresset. Av samma orsak bör det bibehållna väsentliga ekonomiska intresset netto inte prioriteras i fråga om kassaflöden för att företrädesvis gynnas av att återbetalas eller amorteras på ett sätt som skulle minska det bibehållna väsentliga ekonomiska intresset netto under 5 % av det löpande nominella värdet av de trancher som sålts eller överförts till investerare eller av de värdepapperiserade exponeringarna, eller under nettovärdet på 5 % när det gäller nödlidande exponeringar i traditionella värdepapperiseringar av sådana exponeringar. Kreditförstärkningen till den investerare som tar på sig exponering mot en värdepapperiseringsposition bör dessutom inte sjunka oproportionellt i förhållande till återbetalningstakten för de underliggande exponeringarna. Detta krav bör inte hindra bibehållaren från att få prioriterad ersättning för tjänster som tillhandahålls specialföretaget för värdepapperiseringen, förutsatt att ersättningsbeloppet fastställs på armlängds avstånd och att strukturen på en sådan ersättning inte undergräver kravet på bibehållande.

(9)

Om huvudgäldenären har en lämplig intresseavvägning med investeraren, inbegripet i en situation där värdepapperiseringen uteslutande omfattar egenemitterade säkerställda obligationer eller andra egenemitterade skuldinstrument, bör den enhet som värdepapperiserar dessa instrument inte vara skyldig att vidta några ytterligare åtgärder för att uppfylla kravet på bibehållande av risk.

(10)

I artikel 8 i förordning (EU) 2017/2402 föreskrivs vissa undantag från förbudet mot återvärdepapperisering. Eftersom kraven för bibehållande gäller för de två nivåerna av de transaktioner som ingår i en återvärdepapperisering är det nödvändigt att specificera hur dessa transaktioner ska uppfylla kravet på bibehållande. Som en allmän regel bör de första värdepapperiseringarna av exponeringar och transaktionens andra ”ompaketerade” nivå behandlas separat för att uppfylla kravet på bibehållande av risk. Det bör därför finnas en skyldighet att behålla ett väsentligt ekonomiskt intresse netto på var och en av dessa nivåer. Detsamma bör gälla för transaktioner med mer än en underliggande värdepapperisering, såsom andra ABCP-program än de som avses i artikel 8.4 i förordning (EU) 2017/2402. Det är emellertid möjligt att den av värdepapperiseringens originator som fungerar som bibehållare värdepapperiserar positioner som denna har bibehållit utöver minimikravet på bibehållande på värdepapperiseringens första nivå. I så fall bör originatorn inte vara skyldig att bibehålla ett ytterligare intresse på återvärdepapperiseringsnivån, förutsatt att inga andra exponeringar eller positioner läggs till återvärdepapperiseringens underliggande grupp. I dessa fall bör återvärdepapperiseringen endast betraktas som den andra delen av samma transaktion som inte väsentligt skulle förändra värdepapperiseringens ekonomiska grund. Det ursprungliga bibehållandet på värdepapperiseringsnivå bör därför vara tillräckligt för att uppfylla syftet med kravet på bibehållande av risk. Slutligen bör en ny tranchuppdelning av värdepapperiseringens originator i en värdepapperiseringsposition till sammanhängande trancher inte betraktas som en återvärdepapperisering i den mening som avses i kravet på bibehållande.

(11)

De krav på urval av tillgångar som fastställs i artikel 6.2 i förordning (EU) 2017/2402 är en integrerad del av ramverket för bibehållande av risk. Om originatorer kunde välja tillgångar för att värdepapperisera portföljer med sämre kreditkvalitet, särskilt utan investerarnas eller de potentiella investerarnas vetskap, skulle syftet och effektiviteten med bibehållande av risk för att sammanjämka originatorers och investerares intressen allvarligt undergrävas. I ett sådant scenario skulle originatorn visserligen använda värdepapperiseringen för att avlasta riskfyllda tillgångar, men investerarna skulle vilseledas att förlita sig på att originatorn bibehåller en del av risken som bevis för en lämplig intresseavvägning. För att undvika ett sådant scenario och för att skapa rättssäkerhet och rättstrygghet är det nödvändigt att fastställa kriterier som originatorer kan förlita sig på för att säkerställa överensstämmelse med artikel 6.2 i förordning (EU) 2017/2402. Dessutom bör kriterier för fastställande av ”jämförbara tillgångar” också anges. Värdepapperiseringar där jämförelsen i enlighet med artikel 6.2 i förordning (EU) 2017/2402 inte är möjlig på grund av att alla jämförbara tillgångar överfördes till specialföretaget för värdepapperisering bör anses uppfylla kraven i den punkten, förutsatt att det faktum att en sådan jämförelse inte är möjlig anges i det slutliga emissionsdokumentet, prospektet, sammanfattningen av transaktionen eller översikten över värdepapperiseringens huvudsakliga egenskaper.

(12)

Om ett insolvensförfarande har inletts av bibehållaren, eller om bibehållaren inte kan fortsätta att agera i denna egenskap av orsaker som ligger utanför bibehållarens eller dess aktieägares kontroll, bör det vara möjligt att behålla det återstående väsentliga ekonomiska intresset netto av en annan juridisk person som uppfyller kraven i artikel 6 i förordning (EU) 2017/2402, så att intresseavvägningen fortsätter att ske.

(13)

Enligt artikel 6.1 fjärde stycket i förordning (EU) 2017/2402 får endast serviceföretag som kan uppvisa sakkunskap när det gäller att förvalta exponeringar som är av samma typ som de värdepapperiserade exponeringarna agera som bibehållare i en traditionell värdepapperisering av nödlidande exponeringar. Det är därför lämpligt att fastställa de kriterier som serviceföretag bör uppfylla för att kunna visa att de har den sakkunskap som krävs för att förvalta exponeringar som liknar de värdepapperiserade exponeringarna.

(14)

Kommissionens delegerade förordning (EU) nr 625/2014 (2) kompletterar bestämmelserna om bibehållande av risk som anges i artikel 405 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (3) för kreditinstitut och värdepappersföretag. Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2401 (4) ändrades förordning (EU) nr 575/2013 genom att del fem, och därmed artikel 405, i den förordningen ströks. De krav på bibehållande av risk som föreskrevs i artikel 405 i förordning (EU) nr 575/2013 föreskrivs nu i artikel 6 i förordning (EU) 2017/2402. Delegerad förordning (EU) nr 625/2014 bör därför upphävas, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 43.6 i förordning (EU) 2017/2402.

(15)

Denna förordning grundar sig på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som utarbetats i nära samarbete med Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten och som Europeiska bankmyndigheten har överlämnat till kommissionen.

(16)

Europeiska bankmyndigheten har genomfört öppna offentliga samråd om det förslag till tekniska tillsynsstandarder som denna förordning grundar sig på, gjort en lönsamhetsanalys och begärt råd från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (5).

a)

syntetisk form av bibehållande: bibehållande av ett väsentligt ekonomiskt intresse netto genom att använda derivatinstrument.

b)

villkorad form av bibehållande av risk: bibehållande av ett väsentligt ekonomiskt intresse netto genom användning av kreditstöd som säkerställer omedelbar verkställighet av kravet på bibehållande, inbegripet genom garantier, remburser eller liknande former av kreditstöd.

a)

Direkt bibehållande av minst 5 % av det nominella värdet av varje tranch som sålts eller överförts till investerare.

b)

Bibehållande av en exponering som utsätter innehavaren för kreditrisken för varje emitterad tranch i en värdepapperiseringstransaktion på proportionell basis på minst 5 % av det totala nominella värdet av varje emitterad tranch.

c)

Bibehållandet av minst 5 % av det nominella värdet av varje värdepapperiserad exponering, förutsatt att den bibehållna kreditrisken i sådana exponeringar är likställd med eller efterställd den kreditrisk som värdepapperiserats för samma exponeringar.

d)

Tillhandahållande, inom ramen för ett ABCP-program, av en likviditetsfacilitet, förutsatt att samtliga följande villkor är uppfyllda: