(1)

Gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete är avgörande för hanteringen av säkerhetshot i Schengenområdet och för säkerställandet av att Schengenområdet fungerar väl. Det är avgörande att personer hindras från att undkomma brottsbekämpande myndigheter enbart genom att förflytta sig från en medlemsstat till en annan. Ett förstärkt gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete mellan samtliga brottsbekämpande myndigheter i medlemsstaterna kommer att bidra till att förbättra förebyggandet, förhindrandet, upptäckten och utredningen av brott i unionen. Ett sådant förstärkt samarbete omfattar gränsöverskridande insatser mellan två eller flera medlemsstater, såsom gränsöverskridande förföljande och gränsöverskridande övervakning samt transnationella insatser, exempelvis gemensamma insatser som inbegriper utstationering av tjänstemän inom brottsbekämpningen i andra medlemsstater.

(2)

Gränsöverskridande förföljande och gränsöverskridande övervakning är oumbärliga instrument för operativt brottsbekämpande samarbete – utan dem kan personer undkomma brottsbekämpande myndigheter genom att passera gränsen för att utnyttja ändringen av jurisdiktion och avsaknaden av kontinuitet i den brottsbekämpande verksamheten. Det bör rekommenderas att medlemsstaterna tar itu med de befintliga begränsningar som vissa medlemsstater har infört, eftersom de skapar hinder för att sådan verksamhet ska kunna genomföras på deras territorium. Det är också nödvändigt att, med respekt för befogenheterna för varje medlemsstats rättsliga myndigheter, anpassa vissa insatsregler för gränsöverskridande brottsbekämpande insatser för att övervaka och kvarhålla personer vid gränsöverskridande övervakning, gränsöverskridande förföljande och gemensamma insatser.

(3)

Det är nödvändigt att inrätta permanent gemensam patrullering och andra gemensamma insatsförmågor för att ta itu med brottslig verksamhet och de utmaningar för det operativa brottsbekämpande samarbetet som den ständiga och ökande rörligheten för personer, varor och tjänster inom unionen medför. Genom informationsutbyte spelar befintliga strukturer såsom centrumen för polis- och tullsamarbete en viktig roll i kampen mot gränsöverskridande brottslighet. Centrumen för polis- och tullsamarbete bör, i förekommande fall, kunna stödja gemensam patrullering och andra gemensamma insatser med utgångspunkt i gemensam riskanalys och behovsbedömning, i enlighet med tillämpliga rättsliga krav, för att förebygga, förhindra och upptäcka gränsöverskridande brott i unionens inre gränsområden, och stödja utredningar av dessa gränsöverskridande brott.

(4)

För att medlemsstaterna, rådet och kommissionen ska kunna få en korrekt kvantitativ bild av läget när det gäller genomförandet av verksamhet inom gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete i unionen, bör det rekommenderas att medlemsstaterna årligen samlar in uppgifter och sammanställer statistik om sitt operativa brottsbekämpande samarbete och rapporterar den statistiken. Den statistiken kan ge detaljkunskap och grundligare insikter om medlemsstaternas behov och om eventuella frågor som behöver hanteras på unionsnivå.

(5)

Kriminella nätverk utnyttjar i sin brottsliga verksamhet avsaknaden av kontroller vid unionens inre gränser. Gemensam patrullering och andra gemensamma insatser är värdefulla verktyg i kampen mot alla typer av gränsöverskridande brottslighet.

(6)

När så är relevant och lämpligt bör det vara möjligt för medlemsstaterna att genomföra rekommendationerna om gränsöverskridande operativt brottsbekämpande samarbete inom ramen för den Europeiska sektorsövergripande plattformen mot brottshot (Empact) för att hantera identifierade och prioriterade hot från grov och organiserad internationell brottslighet. Riktad gemensam patrullering är till exempel ett flexibelt instrument grundat på underrättelsestyrt polisarbete som de berörda brottsbekämpande myndigheterna kan ta initiativ till. Medlemsstaterna skulle också kunna använda riktad gemensam patrullering tillsammans med andra operativa åtgärder i Empacts operativa åtgärdsplaner för att ta itu med särskilda prioriterade brottsområden.

(7)

Den begränsade tillgången till tjänstemän inom brottsbekämpningen som medlemsstaterna kan utstationera utomlands och bristen på samordnad utstationering på grundval av gemensamma förhandsanalyser kan göra utstationeringen av tjänstemän inom brottsbekämpningen i andra medlemsstater ineffektiv. I syfte att förenkla den administrativa och logistiska förvaltningen av gemensam patrullering och andra gemensamma insatser bör det rekommenderas att en stödplattform med en alleuropeisk dimension inrättas. Genom en sådan stödplattform skulle medlemsstaterna kunna utbyta information om sina behov och underlätta den effektiva och ändamålsenliga mobiliseringen av gemensam patrullering och andra gemensamma insatser, i syfte att upprätthålla och förbättra den allmänna ordningen och säkerheten, förebygga och förhindra brott och hjälpa till att hantera specifika brottsvågor på viktiga platser, vid specifika tidpunkter och i särskilda situationer. Stödplattformen skulle där så är lämpligt kunna få unionsfinansiering samt administrativt och logistiskt stöd från Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (1).

(8)

Kommunikation och åtkomst till tillgänglig information är avgörande för ett framgångsrikt gränsöverskridande operativt brottsbekämpande samarbete. Det bör rekommenderas att medlemsstaterna tillåter att tjänstemän inom brottsbekämpningen som agerar i en annan medlemsstat har realtidsåtkomst till information i unionens informationssystem via den europeiska sökportalen (ESP) och till sina relevanta nationella databaser genom mobila lösningar, såsom bärbara enheter eller inbyggda datorer i brottsbekämpningsfordon, i enlighet med tillämpliga åtkomsträttigheter och tillämplig unionsrätt och nationell rätt. Det bör rekommenderas att den information som tillhandahålls de brottsbekämpande myndigheterna i en annan medlemsstat begränsas till vad som krävs hos tjänstemännen inom brottsbekämpningen vid utförandet av deras uppgifter under det gränsöverskridande brottsbekämpande samarbetet. Det bör också rekommenderas att tjänstemän inom brottsbekämpningen som agerar i en annan medlemsstat förses med tillförlitliga och säkra sammankopplingsbara mobila medel för realtidskommunikation, såsom verktyg för snabbmeddelanden, som fungerar över gränserna så att de kan kommunicera direkt med sina myndigheter och värdmedlemsstatens myndigheter. Det är nödvändigt att säkerställa sammankoppling av säkra kommunikationsmedel över gränserna, vilka åtminstone möjliggör säker användning av mobila medel för realtidskommunikation, samt geolokalisering av brottsbekämpningsfordon som används av tjänstemännen inom brottsbekämpningen, till exempel genom GPS-spårning eller drönare, under en gränsöverskridande brottsbekämpande insats.

Därför bör det rekommenderas att medlemsstaterna, i enlighet med sina specifika behov, använder sig av de tekniska lösningar som ska tillhandahållas av exempelvis Europol, särskilt på rekommendation av dess innovationslabb och med utgångspunkt i relevant arbete och relevanta projekt inom den europeiska innovationsknutpunkten för inre säkerhet, av särskilda expertgrupper såsom kärngruppen för säkra kommunikationer och det europeiska nätverket för brottsbekämpningsteknik (Enlets), samt genom sådana projekt som BroadWay-projektet. Medlemsstaterna kan också säkerställa sådan sammankoppling genom sammankoppling av äldre system med angränsande medlemsstater.

(9)

Effektivt gränsöverskridande operativt brottsbekämpande samarbete kräver utveckling mot en gemensam brottsbekämpningskultur i unionen. Det är mycket viktigt att inrätta gemensamma grundutbildningskurser, såsom de som inrättats av Spanien och Frankrike i Valdemoro, utbytesprogram för brottsbekämpningsaspiranter i ämnen som rör detta samarbete och fortbildningskurser i dessa ämnen för tjänstemän inom brottsbekämpningen och brottsutredare för att bygga upp kompetens, kunskap och förtroende. Det är viktigt att medlemsstaterna i sina nationella grundutbildningskurser för brottsbekämpningsaspiranter inkluderar en möjlighet för en kurs i gränsöverskridande operativt brottsbekämpande samarbete. Det är också viktigt att medlemsstaterna strävar efter att utforma eller anpassa kurser i gränsöverskridande operativt brottsbekämpande samarbete i samarbete med Europeiska unionens byrå för utbildning av tjänstemän inom brottsbekämpning (Cepol), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2219 (2), och att medlemsstaterna tillhandahåller språkutbildning för nationell fortbildning av tjänstemän.

Karriärvägar skulle kunna planeras för brottsbekämpningsaspiranter och tjänstemän inom brottsbekämpningen som utexamineras från sådana kurser. Det bör rekommenderas att medlemsstaterna fortsätter att på bästa sätt utnyttja Cepol genom att informera Cepol om sina utbildningsbehov, stödja Cepols verksamhet och bidra till att anpassa sin utbildningsportfölj till de prioriteringar avseende gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete som fastställs i EU:s strategiska bedömningar av utbildningsbehoven. Det bör rekommenderas att medlemsstaterna reflekterar över möjligheten att skapa storskaliga och långsiktiga alleuropeiska gemensamma utbildnings- och utbytesprogram för brottsbekämpningsaspiranter och tjänstemän på området gränsöverskridande operativt brottsbekämpande samarbete.

(10)

Med tanke på vikten av samordning och samarbete när det gäller de frågor som tas upp i denna rekommendation, och framför allt rekommendationens genomförande, bör gränsöverskridande operativt brottsbekämpande samarbete vara en stående diskussionspunkt i rådets berörda arbetsgrupp. Den arbetsgruppen skulle kunna fungera som ett permanent forum där medlemsstaterna kan diskutera dessa frågor, inbegripet konvergens av egna regler och avtal, andra åtgärder för att ta itu med hinder för de gränsöverskridande brottsbekämpande samarbetsinsatsernas effektivitet och ändamålsenlighet, rapportering om de framsteg som gjorts samt frågor som rör nödvändig vägledning och god praxis.

(11)

Det bör rekommenderas att denna rekommendation ges verkan inom en rimlig tidsram. Det bör också rekommenderas att medlemsstaterna så snart som det rimligen är möjligt inleder en process för att vid behov och i tillämpliga fall se över sina nationella regler och bilaterala och multilaterala avtal med andra medlemsstater för att ge verkan åt denna rekommendation.

(12)

Denna rekommendation påverkar inte regler om bärande och användning av tjänstevapen, inbegripet vid försvar av andra, användning av vägtrafikbefogenheter, användning av tekniska hjälpmedel för att genomföra gränsöverskridande övervakning eller utförande av identitetskontroller och frihetsberövande av personer som försöker undvika sådana kontroller. Likaså bör regler som fastställer vad som omfattas av rättsligt samarbete eller vad som kräver tillstånd från en rättslig myndighet inte heller påverkas.

(13)

För att säkerställa enhetlighet bör definitionerna och garantierna i denna rekommendation i förekommande fall grundas på och tolkas i överensstämmelse med tillämplig unionsrätt, särskilt konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (3) (Schengenkonventionen), särskilt artiklarna 39–46, och rådets beslut 2008/615/RIF (4) och 2008/616/RIF (5) (Prümbesluten), särskilt artiklarna 17–19 i beslut 2008/615/RIF. Detsamma gäller hänvisningar till behovet av att respektera nationell rätt när unionsrätten redan hänvisar till nationella standarder.

(14)

De framsteg som gjorts med att ge verkan åt denna rekommendation bör ses över efter en viss tidsperiod. Därför bör kommissionen senast två år efter antagandet av denna rekommendation bedöma de framsteg som gjorts och efter samråd med medlemsstaterna lägga fram en rapport. Den rapporten bör diskuteras i rådet, bland annat för att kommissionen ska kunna lägga fram förslag om rättsligt bindande unionsrättsakter om sådana akter behövs på området operativt brottsbekämpande samarbete.

(15)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), deltar Danmark inte i antagandet av denna rekommendation, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna rekommendation är en utveckling av Schengenregelverket bör Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna rekommendation, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(16)

Denna rekommendation, med undantag för avsnitten 2.1, 2.2 och 2.3, utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland deltar, i enlighet med artikel 5.1 i protokoll nr 19 om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och i enlighet med artikel 6.2 i rådets beslut 2002/192/EG (6). Irland deltar därför i antagandet av denna rekommendation.

(17)

När det gäller Island och Norge utgör denna rekommendation, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (7), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 H i rådets beslut 1999/437/EG (8).

(18)

När det gäller Schweiz utgör denna rekommendation, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (9), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 H i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (10) och med artikel 3 i rådets beslut 2008/149/RIF (11).

(19)

När det gäller Liechtenstein utgör denna rekommendation, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (12), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 H i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (13) och med artikel 3 i rådets beslut 2011/349/EU (14).

(20)

När det gäller Cypern utgör avsnitten 2.1 och 2.2 i denna rekommendation en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.2 i 2003 års anslutningsakt.

(21)

När det gäller Bulgarien och Rumänien utgör avsnitten 2.1 och 2.2 i denna rekommendation en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2005 års anslutningsakt.

(22)

När det gäller Kroatien utgör avsnitten 2.1 och 2.2 i denna rekommendation en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.2 i 2011 års anslutningsakt.