5.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 319/30

(1)

Den 23 mars 2006 antog kommissionen förordning (EG) nr 553/2006 (nedan kallad förordningen om preliminär tull) om införande av en preliminär antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder (nedan kallade skodon) med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina) och Vietnam (2).

(2)

Genom förordning (EG) nr 1472/2006 (3) införde rådet slutgiltiga antidumpningstullar från 9,7 % till 16,5 % på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och Kina under två år (nedan kallad förordning (EG) nr 1472/2006 eller den omtvistade förordningen).

(3)

Genom förordning (EG) nr 388/2008 (4) utvidgade rådet de slutgiltiga antidumpningsåtgärderna beträffande import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina till att omfatta import som avsänts från den särskilda administrativa regionen Macao (nedan kallad Macao), oavsett om produktens deklarerade ursprung är Macao eller inte.

(4)

Med anledning av en översyn vid giltighetstidens utgång som inleddes den 3 oktober 2008 (5) förlängde rådet antidumpningsåtgärderna med ytterligare 15 månader genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 (6), dvs. till den 31 mars 2011, när åtgärderna löpte ut (nedan kallad förordning (EU) nr 1294/2009).

(5)

Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co Ltd samt Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (nedan kallade sökandena) bestred den omtvistade förordningen i förstainstansrätten (kallas nu tribunalen). Genom domarna av den 4 mars 2010 i mål T-401/06 Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet och av den 4 mars 2010 i de förenade målen T-407/06 och T-408/06 Zhejiang Aokang Shoes och Wenzhou Taima Shoes mot rådet, avvisade tribunalen dessa bestridanden.

(6)

Sökandena överklagade dessa domar. I sina domar av den 2 februari 2012 i mål C-249/10 P Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet och av den 15 november 2012 i mål C-247/10 P Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd mot rådet (nedan kallade domarna i målen Brosmann och Aokang) upphävde Europeiska unionens domstol (nedan kalladdomstolen) tribunalens domar. Domstolen slog fast att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastslå att kommissionen inte var skyldig att granska ansökningar om att bli behandlade som företag som är verksamma under marknadsmässiga förhållanden (nedan kallad marknadsekonomisk status) i enlighet med artikel 2.7 b och 2.7 c i grundförordningen från handlare som inte ingick i urvalet (punkt 36 i domen i mål C-249/10 P och punkterna 29 och 32 i domen i mål C-247/10 P).

(7)

Domstolen meddelade sedan själv en dom i frågan. Domstolen slog fast att ”[…] kommissionen borde ha prövat de dokumenterade ansökningar som klagandena, med stöd av artikel 2.7 b och 2.7 c i grundförordningen, tillställde den för att beviljas marknadsekonomisk status inom ramen för det antidumpningsförfarande som den omtvistade förordningen avser. Domstolen konstaterar vidare att det inte kan uteslutas att en sådan prövning hade kunnat leda till att klagandena påfördes en annan slutgiltig antidumpningstull än den på 16,5 procent som är tillämplig på dem enligt artikel 1.3 i den omtvistade förordningen. Det följer nämligen av samma bestämmelse att en slutgiltig antidumpningstull på 9,7 procent påfördes den enda kinesiska aktören i urvalet som beviljats marknadsekonomisk status. Om kommissionen hade kommit fram till att marknadsekonomiska förhållanden även rådde för klagandena borde dessa, om det inte var möjligt att beräkna en individuell dumpningsmarginal, såsom framgår av punkt 38 i denna dom, emellertid också ha kommit i åtnjutande av sistnämnda antidumpningstull” (punkt 42 i domen i mål C-249/10 P och punkt 36 i domen i mål C-247/10 P).

(8)

Som en konsekvens av detta ogiltigförklarades den omtvistade förordningen i den mån den avser sökandena.

(9)

I oktober 2013 meddelade kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning  (7) att den hade beslutat att återuppta antidumpningsförfarandet vid exakt den tidpunkt då rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för sökandena under perioden från och med den 1 april 2004 till och med den 31 mars 2005. I tillkännagivandet uppmanades berörda parter att ge sig tillkänna.

(10)

I mars 2014 avvisade rådet, genom rådets genomförandebeslut 2014/149/EU (8), kommissionens förslag att anta en rådets genomförandeförordning om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och som tillverkats av Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd, Risen Footwear (HK) Co. Ltd och Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import, och avslutade förfarandet med avseende på dessa tillverkare. Rådet ansåg att importörer som hade köpt skodon av de exporterande tillverkare, till vilka de berörda tullarna hade återbetalats av de behöriga nationella myndigheterna enligt artikel 236 i förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (9) (nedan kallad gemenskapens tullkodex), hade förvärvat berättigade förväntningar i enlighet med artikel 1.4 i den omtvistade förordningen, vilket hade gjort bestämmelserna i gemenskapens tullkodex, och särskilt dess artikel 221, tillämpliga på uppbörden av tullarna.

(11)

Tre importörer av den berörda produkten, C&J Clark International Ltd (Clark), Puma SE (Puma) och Timberland Europe B.V. (Timberland) (nedan kallade de berörda importörerna) ifrågasatte antidumpningsåtgärderna på import av vissa skodon från Kina och Vietnam med åberopande av den rättspraxis som anges i skälen 5 till 7 inför sina nationella domstolar, som hänsköt ärendet till domstolen för förhandsavgörande.

(12)

I de förenade målen C-659/13, C & J Clark International Limited, och C-34/14, Puma SE (10), ogiltigförklarade domstolen den 4 februari 2016 förordning (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009, eftersom Europeiska kommissionen inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet (nedan kallade domarna), vilket är i strid med kraven i artiklarna 2.7 b och 9.5 i rådets förordning (EG) nr 384/96 (11).

(13)

När det gäller mål C-571/14 Timberland Europe beslutade domstolen den 11 april 2016 att på begäran av den hänskjutande nationella domstolen avskriva målet från vidare handläggning.

(14)

I enlighet med artikel 266 i EUF-fördraget ska institutionerna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domstolens domar. I händelse av ogiltigförklarande av en rättsakt som antagits av institutionerna inom ramen för ett administrativt förfarande, såsom antidumpning, består efterlevnad av domstolens domar i att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten med en ny rättsakt, där den rättsstridighet som domstolen identifierat undanröjs (12).

(15)

Enligt domstolens rättspraxis kan förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten återupptas vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde (13). Detta innebär i synnerhet att i en situation där en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande ogiltigförklaras påverkar ogiltigförklarandet inte nödvändigtvis de förberedande rättsakterna, såsom inledandet av antidumpningsförfarandet. I en situation där en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningsåtgärder ogiltigförklaras är antidumpningsförfarandet fortfarande öppet efter ogiltigförklarandet, eftersom den rättsakt som avslutar antidumpningsförfarandet inte längre ingår i unionens rättsordning (14), med undantag för om rättsstridigheten skedde i den inledande fasen.

(16)

Bortsett från att institutionerna inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet är alla undersökningsresultat i förordning (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 fortfarande giltiga.

(17)

I föreliggande fall skedde rättsstridigheten efter inledandet. Därför beslutade kommissionen att återuppta det aktuella antidumpningsförfarande som fortfarande var öppet efter domarna vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för de berörda exporterande tillverkarna för perioden mellan den 1 april 2004 och den 31 mars 2005, vilket utgjorde undersökningsperioden (nedan kallad undersökningsperioden). Kommissionen undersökte också, i förekommande fall, huruvida de berörda exporterande tillverkarna skulle beviljas individuell behandling i enlighet med artikel 9.5 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (15) (nedan kallad grundförordningen i dess lydelse före dess ändring) (16).

(18)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1395 (17) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Clark och Puma av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkats av 13 kinesiska exporterande tillverkare, som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(19)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1647 (18) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Clark, Puma och Timberland av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och som tillverkas av vissa vietnamesiska exporterande tillverkare, som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(20)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1731 (19) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Puma och Timberland av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkas av en vietnamesisk exporterande tillverkare och av två kinesiska exporterande tillverkare, som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(21)

Giltighetstiden för förordningarna (EU) 2016/1395, (EU) 2016/1647 och (EU) 2016/1731 har bestridits av Puma och Timberland vid tribunalen i målen T-781/16 Puma m.fl. mot kommissionen, och T-782/16, Timberland Europe mot kommissionen. Dessutom har giltighetstiden för förordning (EU) 2016/1395 bestridits av Clark vid tribunalen i målen T-790/16 C & J Clark International mot kommissionen och T-861/16 C & J Clark International mot kommissionen.

(22)

Mot bakgrund av genomförandet av domen i de förenade målen C-659/13 C & J Clark International Limited och C-34/14 Puma SE, som nämns i skäl 12, antog kommissionen genomförandeförordning (EU) 2016/223 om fastställande av ett förfarande för bedömning av vissa ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling från exporterande tillverkare i Kina och Vietnam och om genomförande av domstolens dom i de förenade målen C-659/13 och C-34/14 (20). I artikel 1 i den förordningen instruerade kommissionen de nationella tullmyndigheterna att lämna in alla ansökningar om återbetalning av de slutgiltiga antidumpningstullar som betalats på import av skodon med ursprung i Kina och Vietnam från importörer på grundval av artikel 236 i gemenskapens tullkodex och som grundar sig på den omständigheten att en exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet hade ansökt om marknadsekonomisk status och individuell behandling i den undersökning som ledde till införandet av slutgiltiga åtgärder enligt förordning (EG) nr 1472/2006 (nedan kallad den ursprungliga undersökningen). Kommissionen ska bedöma den relevanta ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling och återinföra den lämpliga tullsatsen. De nationella tullmyndigheterna bör på grundval av detta därefter fatta beslut om ansökan om återbetalning och eftergift av antidumpningstullarna.

(23)

Till följd av en ansökan från de franska tullmyndigheterna i enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2016/223 identifierade kommissionen två kinesiska exporterande tillverkare som hade lämnat in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling i den ursprungliga undersökningen, men som inte ingick i urvalet. En annan exporterande tillverkare identifierades, som levererar till Deichmann, en tysk importör som bestred betalning av tullbeloppet. Detta ledde till att kommissionen analyserade ansökningsformuläret om marknadsekonomisk status och individuell behandling från dessa tre kinesiska exporterande tillverkare.

(24)

Mot bakgrund av vad som anges ovan återinförde kommissionen genom genomförandeförordning (EU) 2016/2257 (21) en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkats av de tre kinesiska exporterande tillverkare som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(25)

I enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2016/223 underrättade de brittiska tullmyndigheterna den 12 juli 2016, de belgiska tullmyndigheterna den 13 juli 2016 och de svenska tullmyndigheterna den 26 juli 2016 kommissionen om ansökningar om återbetalning från importörer. Som en följd av dessa underrättelser analyserade kommissionen ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling från nitton exporterande tillverkare och återinförde genom förordning (EU) 2017/423 (22) en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och Vietnam och som tillverkats av dessa nitton exporterande tillverkare.

(26)

Under den ursprungliga undersökningen identifierades, genom synpunkter som lämnats av flera berörda parter efter meddelandet av uppgifter, ytterligare fem företag/företagsgrupper som antingen själva eller via en närstående kinesisk eller vietnamesisk exporterande tillverkare hade lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling under den ursprungliga undersökningen, men som inte ingick i urvalet och inte heller hade bedömts vid något tidigare genomförande. Dessa företag fanns förtecknade i bilaga VI till förordning (EU) 2017/423 och ingick i fyra företagsgrupper.

(27)

På grundval av detta identifierade kommissionen fyra företagsgrupper som tillsammans omfattade sju enskilda företag som var kinesiska eller vietnamesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet i den ursprungliga undersökningen och bedömde de ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som dessa företag hade lämnat in under den ursprungliga undersökningen. Mot bakgrund av vad som anges ovan återinförde kommissionen genom genomförandeförordning (EU) 2017/1982 (23) en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina och som tillverkas av dessa exporterande tillverkare som hade lämnat in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, men som inte ingick i urvalet.

(28)

Vidare avbröt kommissionen, i enlighet med artikel 3 i genomförandeförordning (EU) 2017/423, tillfälligt bedömningen av situationen för de företag som förtecknas i bilaga III till dess den importör som ansöker om återbetalning från nationella tullmyndigheter har meddelat kommissionen namn på och adresser till de berörda exporterande tillverkare från vilka handlare har köpt skodon. Medan kommissionen anser att bevisbördan för att identifiera de berörda exporterande tillverkarna i Kina och/eller Vietnam ligger hos de importörer som begär återbetalning av erlagd antidumpningstull, konstaterar den också att inte alla importörer som har köpt skodon från handlare kan ha känt till behovet av att informera kommissionen om namnen på de exporterande tillverkare från vilka dessa handlare har förvärvat sina skodon. Kommissionen kontaktade alla importörer som berörs av de brittiska, belgiska och svenska underrättelserna och uppmanade dem att inom en viss tidsfrist tillhandahålla nödvändig information, dvs. namn på och adresser till de exporterande tillverkarna i Kina eller Vietnam.

(29)

Detta ledde till att tre importörer, dvs. Pentland Brands Ltd, Puma UK Ltd och Deichmann Shoes UK Ltd lämnade namn på och adresser till sina respektive leverantörer i Kina och/eller Vietnam den 18 april 2017 (Puma UK Ltd), den 27 april 2017 (Pentland Brands Ltd) och den 15 maj 2017 (Deichmann Shoes UK Ltd).

(30)

Den 7 april 2017 underrättade de tyska tullmyndigheterna, i enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2016/223, kommissionen om ansökningar om återbetalning från importörer i unionen och lämnade in styrkande handlingar. Den 20 juni 2017 skickade de tyska tullmyndigheterna ett tillägg till sin ursprungliga underrättelse och underrättade kommissionen om ytterligare anspråk från importörer.

(31)

Den 23 maj 2017 underrättade de nederländska tullmyndigheterna, i enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2016/223, kommissionen om ansökningar om återbetalning från importörer i unionen och lämnade in styrkande handlingar. Den 21 juli 2017 skickade de nederländska tullmyndigheterna ett tillägg till sin ursprungliga underrättelse och underrättade kommissionen om ytterligare anspråk från importörer.

(32)

Till följd av detta erhöll kommissionen namn på och adresser till totalt 600 företag som rapporterades som leverantörer av skodon från Kina och Vietnam.

(33)

För 431 av dessa företag (som förtecknas i bilaga III till denna förordning) har kommissionen inga uppgifter om att de lämnat in någon ansökan om marknadsekonomisk status eller individuell behandling under den ursprungliga undersökningen. Dessa företag kunde heller inte visa att de var närstående någon av de kinesiska eller vietnamesiska exporterande tillverkare som hade ansökt om marknadsekonomisk status och individuell behandling i den ursprungliga undersökningen.

(34)

Av de återstående företagen hade 19 exporterande tillverkare redan bedömts individuellt eller som del av en företagsgrupp som ingick i urvalet av kinesiska eller vietnamesiska exporterande tillverkare i den ursprungliga undersökningen (som förtecknas i bilaga IV till denna förordning). Eftersom inget av dessa företag har beviljats en individuell tullsats tillämpas tullen för Kina på 16,5 %, eller 10 % för Vietnam, på import av skodon från dessa företag. Dessa tullsatser påverkades inte av domen som nämns i skäl 12.

(35)

Av de återstående företagen hade 72 exporterande tillverkare (företag som anges i bilaga V till denna förordning) redan bedömts antingen enskilt eller som del av en företagsgrupp i samband med tillämpningen av domen som nämns i skäl 12: nämligen i genomförandebeslut 2014/149/EU eller i genomförandeförordningarna (EU) 2016/1395, (EU) 2016/1647, (EU) 2016/1731, (EU) 2016/2257 respektive (EU) 2017/1982.

(36)

Företag eller företagsgrupper som bedömts genom genomförandebeslut 2014/149/EU var inte föremål för ett återinförande av en antidumpningstull, såsom anges i skäl 10, på grund av att återbetalningen av tullarna för dessa företag redan hade ägt rum, och därmed motsvarade deras berättigade förväntningar om att något sådant återinförande inte skulle inträffa. Ersättningsanspråk från importörer i unionen, som avser företag eller företagsgrupper som bedömts genom genomförandeförordningarna (EU) 2016/1395, (EU) 2016/1647, (EU) 2016/1731, (EU) 2016/2257 och (EU) 2017/1982, bör däremot inte beviljas. Detta beror på att dessa importörer befinner sig i en annan rättslig situation än de som bedömts genom genomförandebeslut 2014/149/EU, särskilt eftersom de inte motsvarat berättigade förväntningar.

(37)

De återstående 70 företagen (som förtecknas i bilaga II till denna förordning) var kinesiska eller vietnamesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet i den ursprungliga undersökningen och som hade lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Kommissionen bedömde därför de ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som dessa företag lämnat in.

(38)

Sammanfattningsvis bedömde därför kommissionen i den här förordningen ansökningarna om marknadsekonomisk status eller individuell behandling från: Aiminer Leather Products Co., Ltd, Best Health Ltd, Best Run Worldwide Co. Ltd, Bright Ease Shoe Factory, Cambinh Shoes Company, Dong Anh Footwear Joint Stock Company, Dong Guan Bor Jiann Footwear Co., Ltd, Dongguan Hongguo Shoes Co. Ltd, Freetrend Industrial Ltd, Freeview Company Ltd, Dongguan Hopecome Footwear Co Ltd, Dongguan Houjie Baihou Hua Jian Footwear Factory, Dongguan Qun Yao Shoe Co., Ltd, Dongyi Shoes Co., Ltd, Doozer (Fujian) Shoes Co., Ltd, Emperor (VN) Co., Ltd, Everlasting Industry Co., Ltd, Fu Jian Ching Luh Shoes Co., Ltd, Fu Jian Lion Score Sport Products Co., Ltd, Fujian Footwear & Headgear Import & Export (Holdings) Co., Ltd, Fujian Jinjiang Guohui Footwear & Garment Co., Ltd, Gan Zhou Hua Jian International Footwear Co., Ltd, Golden Springs Shoe Co., Ltd, Haiduong Shoes Stock Company, Hangzhou Forever Shoes Factory, Hua Jian Industrial Holding Co., Ltd, Huu Nghi Danang Company, Hwa Seung Vina Co., Ltd, Jason Rubber Works Ltd, Jinjiang Hengdali Footwear Co., Ltd, Jinjiang Xiangcheng Footwear and Plastics Co., Ltd, JinJiang Zhenxing Shoes & Plastic Co., Ltd, Juyi Group Co., Ltd, K Star Footwear Co., Ltd, Kangnai Group Wenzhou Lucky Shoes and Leather Co., Ltd, Khai Hoan Footwear Co., Ltd, Lian Jiang Ching Luh Shoes Co., Ltd, Li-Kai Shoes Manufacturing Co., Ltd, New Star Shoes Factory, Ngoc Ha Shoe Company, Nhi Hiep Transportation Construction Company Limited, Ophelia Shoe Co., Ltd, Ormazed Shoes (Zhao Qing City) Ltd, Ormazed Shoes Ltd (Dong Guan) Ltd, Pacific Joint - Venture Company, Phuc Yen Shoes Factory, Phuha Footwear Enterprise, Phuhai Footwear Enterprise, Phulam Footwear Joint Stock Company, Putian Dajili Footwear Co., Ltd, Right Rich Development VN Co., Ltd, Saigon Jim Brother Corporation, Shenzhen Harson Shoes Ltd, Shunde Sunrise (II) Footwear Co., Ltd, Splendour Enterprise Co., Ltd, Stellar Footwear Co., Ltd, Sung Hyun Vina Co., Ltd, Synco Footwear Ltd, Thai Binh Shoes Joint Stock Company, Thang Long Shoes Company, Thanh Hung Co, Ltd, Thuy Khue Shoes Company Ltd, Truong Loi Shoes Company Limited, Wenzhou Chali Shoes Co, Ltd, Wenzhou Dibang Shoes Co., Ltd, Wenzhou Gold Emperor Shoes Co., Ltd, Xiamen Sunchoose Import & Export Co., Ltd, Xingtaiy Footwear Industry & Commerce Co., Ltd, Zhuhai Shi Tai Footwear Company Limited och Zhuhai Shun Tai Footwear Company Limited.

(39)

Kommissionen har möjlighet att åtgärda de aspekter i den omtvistade förordningen som ledde till att den ogiltigförklarades, och samtidigt inte ändra de delar av bedömningen som inte påverkas av domen (24).

(40)

Syftet med den här förordningen är att korrigera de aspekter i den omtvistade förordningen som man kunnat konstatera inte överensstämmer med grundförordningen, och som således ledde till ogiltigförklaringen för de exporterande tillverkare som nämns i skäl 30.

(41)

Alla övriga undersökningsresultat i den omtvistade förordningen och i genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009, som inte ogiltigförklarades av domstolen, förblir giltiga och införlivas härmed i den här förordningen.

(42)

De skäl som följer nedan är därför begränsade till den nya bedömning som är nödvändig för efterlevnaden av domarna.

(43)

Kommissionen har undersökt om marknadsekonomisk status och individuell behandling rådde för de exporterande tillverkare som nämns i skäl 38 (nedan kallade de berörda exporterande tillverkarna) och som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling för undersökningsperioden. Syftet med att fastställa detta är att avgöra i vilken utsträckning de berörda importörerna har rätt till återbetalning av den antidumpningstull som betalades med anledning av de antidumpningstullar som betalades på export från dessa leverantörer.

(44)

Om det framgår av undersökningen att marknadsekonomisk status skulle ha beviljats de berörda exporterande tillverkarna, vars export omfattades av den antidumpningstull som betalades av endera av de berörda importörerna, skulle en individuell tullsats behöva åläggas den exporterande tillverkaren och återbetalningen av tullen inskränkas till skillnaden mellan den betalda tullen och den individuella tullsatsen, dvs. i fråga om import från Kina skillnaden mellan 16,5 % och den tull som fastställdes för det enda exporterande företag i urvalet som beviljades marknadsekonomisk status, med andra ord 9,7 %, och i fråga om import från Vietnam, skillnaden mellan 10 % och den individuella tullsats som eventuellt beräknats för den berörda exporterande tillverkaren.

(45)

Om det framgår av undersökningen att individuell behandling skulle ha beviljats den exporterande tillverkare som inte beviljats marknadsekonomisk status, måste en individuell tullsats fastställas för den berörda exporterande tillverkaren och den eventuella återbetalningen av tullen inskränkas till skillnaden mellan den tull som betalats, dvs. i fråga om import från Kina 16,5 %, och när det gäller import från Vietnam 10 %, och den individuella tullsats som eventuellt beräknats för den berörda exporterande tillverkaren.

(46)

Om det däremot framgår av analysen av ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling att båda ansökningarna borde ha fått avslag, återbetalas ingen antidumpningstull.

(47)

Såsom förklaras i skäl 12 har domstolen ogiltigförklarat den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 med avseende på exporten av vissa skodon från vissa kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare, i den mån kommissionen inte prövade ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från dessa berörda exporterande tillverkare.

(48)

Kommissionen har därför granskat de berörda exporterande tillverkarnas ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling för att fastställa den tullsats som ska tillämpas på deras export. Bedömningen visade att den information som lämnats inte bevisade att de berörda exporterande tillverkarna var verksamma under marknadsekonomiska förhållanden eller att de uppfyllde villkoren för individuell behandling (en detaljerad förklaring återfinns i skäl 49 och därpå följande skäl).

(49)

Det är viktigt att betona att bevisbördan ligger på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen. I artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen anges nämligen att en sådan tillverkares ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom denna specificeras i sistnämnda bestämmelse, om att tillverkaren bedriver verksamhet enligt marknadsekonomiska förhållanden. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de föreskrivna kriterierna för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det nämnda institutioner att bedöma huruvida den bevisning som lämnats av den berörda tillverkaren är tillräcklig för att bevisa att kriterierna i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen för att beviljas marknadsekonomisk status är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning (punkt 32 i domen i mål C-249/10 P och punkt 24 i domen i mål C-247/10 P).

(50)

I enlighet med artikel 2.7 c i grundförordningen ska alla de fem kriterier som förtecknas i denna artikel vara uppfyllda för att en exporterande tillverkare ska beviljas marknadsekonomisk status. Därför ansåg kommissionen att det räcker att ett kriterium inte är uppfyllt för att en ansökan om marknadsekonomisk status ska avslås.

(51)

Ingen av de berörda exporterande tillverkarna kunde visa att företaget uppfyllde kriterium 1 (företagens affärsbeslut). Kommissionen ansåg närmare bestämt att företagen 34, 36, 37, 38, 39, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48,53, 54, 58, 65, 66, 67, 69, 72, 77, 79, 80, 82, 84, 85, 88, 89, 92, 93, 94, 96, 97, 98, 99, 100, 101 och 102 (25) inte fritt kunde bestämma sin försäljningsvolym för hemmamarknaden och exportmarknaderna. I detta avseende fastställde kommissionen att det fanns begränsningar i produktionen och/eller en begränsning av försäljningsvolymerna på specifika marknader (på både hemmamarknaden och exportmarknaderna). Vissa företag 33, 35, 39, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 66, 67, 68, 69, 70, 72, 73, 74, 75, 77, 81, 83, 84, 85, 86, 87, 91, 96, 97, 101 och 102 tillhandahöll inte tillräckliga upplysningar om sin ägarstruktur, aktieägare, styrelseledamöter eller val av direktörer för att visa att deras affärsbeslut fattades på grundval av marknadssignaler utan större statligt inflytande. Dessutom underlät vissa företag att tillhandahålla ett tillstånd för verksamheten eller en översättning av det till engelska (33, 35, 59, 60, 62, 81 och 87) eller underlät att lämna bolagsordning eller en översättning av den till engelska (företagen 34, 40, 41, 51, 59, 63, 64, 95, 101 och 102). Vidare lämnade inte vissa företag tillräckliga uppgifter om sina leverantörer (företagen 42, 43, 44, 46, 49, 51, 57, 60, 64, 65, 69, 74, 76 och 95) eller har inte kunnat visa att valet av arbetskraft var tillräckligt oberoende från lokala myndigheter (företagen 38, 39, 42, 45 och 46) och därför inte kunde lägga fram tillräcklig bevisning för att affärsbesluten fattades utan något större statligt inflytande.

(52)

Dessutom har företagen 33, 34, 35, 40, 41, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 57, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 72, 73, 74, 75, 76, 79, 80, 81, 82, 84, 85, 86, 87, 88, 91, 93, 94, 95, 96, 97, 100, 101 och 102 inte kunnat visa att de uppfyllde kriterium 2 (räkenskaper). Mer specifikt kunde inte företagen 33, 43, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 73, 74, 75, 76, 79, 80, 81, 82, 84, 85, 86, 87, 88, 91, 93, 94, 96, 97, 101 och 102 visa att de hade en uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer. I synnerhet visade bedömningarna avseende marknadsekonomisk status att dessa företag antingen underlåtit att till kommissionen lämna en oberoende revisionsrapport, eller att deras räkenskaper inte varit föremål för revision eller saknade förklarande noter vad gäller flera poster i balansräkningen och resultaträkningen. Andra företag underlät att tillhandahålla en översättning av revisionsrapporten till engelska (företagen 34, 35, 40, 41, 51, 57, 69, 70, 95 och 100). De reviderade räkenskaperna för vissa företag 43, 44, 45, 57, 65 och 72 konstaterades ha betydande inkonsekvenser, bland annat avvikelser i uppgifterna för olika år, skillnader mellan den ursprungliga versionen och den engelska översättningen, tvivel på att avskrivningsmetoden är korrekt, inventering eller problem i revisionsberättelsen som inte korrigerats i efterhand. Dessa företag uppfyllde därför inte kriterium 2.

(53)

Beträffande kriterium 3 (tillgångar och överföringar) kunde ett flertal företag inte visa att inga snedvridningar överförs från det icke-marknadsekonomiska systemet. Särskilt kunde inte företagen 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 42, 43, 44, 47, 48, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 70, 72, 74, 75, 76, 77, 80, 81, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 91, 94, 95, 96, 97, 101 och 102 lämna väsentliga och fullständiga uppgifter om villkoren för och värdet av nyttjanderätten till mark. Dessutom lämnade inte företagen 34, 35, 37, 38, 39, 42, 43, 45, 46, 52, 53, 54, 57, 60, 63, 65, 66, 72, 77, 79, 84, 85, 87, 93, 94, 95 och 98 information om avvikelser från normalskattesatsen eller spår av betalningen av denna skatt, medan företagen 37, 42, 43, 44, 57, 84, 87 och 94 underlät att lämna någon information om sin elförsörjning eller pris. Företagen 40 och 41 lämnade ingen översättning till engelska av väsentlig information om deras tillgångar.

(54)

När det gäller kriterium 4 (rättsligt klimat) underlät företagen 76, 101 och 102 att visa att de bedrev verksamhet enligt lagar om konkurser och ägandeförhållanden som garanterar stabilitet och rättssäkerhet.

(55)

Företag 70 underlät att visa att det uppfyllde kriterium 5 (valutaomräkning), eftersom företaget enligt noterna i redovisningen använde sig av en fast växelkurs för affärer i utländsk valuta, vilket inte överensstämmer med kriterium 5 som föreskriver att valutaomräkningar ska utföras till marknadskurs.

(56)

Dessutom kunde inte företagen 56, 71, 78 och 90 framlägga bevis på tillverkningen av den berörda produkten, ägande av de huvudsakliga råvarorna, ägande av den berörda produkten och kontroll över prissättningen. Deras ansökningar om marknadsekonomisk status var därför inte föremål för en ingående analys.

(57)

Kommissionen underrättade de berörda exporterande tillverkarna om resultaten av bedömningen av marknadsekonomisk status, och uppmanade dem att lämna synpunkter. Det inkom inga synpunkter.

(58)

Därför uppfyllde ingen av de 70 berörda exporterande tillverkarna alla villkor som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen och således nekas de alla marknadsekonomisk status.

(59)

Enligt artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, ska emellertid i de fall där artikel 2.7 a i den förordningen är tillämplig en individuell tull fastställas för de exportörer som kan visa att de uppfyller alla kriterier för att beviljas individuell behandling som anges i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring.

(60)

Såsom anges i skäl 49 bör det påpekas att bevisbördan ligger på den tillverkare som önskar åtnjuta individuell behandling i enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring. I artikel 9.5 första stycket, i dess lydelse före dess ändring, föreskrivs att ansökan ska vara korrekt underbyggd. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att exportören inte uppfyller de föreskrivna kriterierna för att tillerkännas sådan status. Det är däremot unionsinstitutionernas sak att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av den berörda exportören räcker för att visa att kriterierna i artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, är uppfyllda för att exportören ska kunna beviljas individuell behandling.

(61)

I enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, bör exportörerna på grundval av en korrekt underbyggd ansökan visa att alla de fem kriterier som anges i denna artikel är uppfyllda så att de kan beviljas individuell behandling. Därför ansåg kommissionen att ett icke uppfyllt kriterium räckte för att avslå en ansökan om individuell behandling.

(62)

De fem kriterierna är följande:

(63)

Samtliga 70 berörda exporterande tillverkare som ansökte om marknadsekonomisk status ansökte också om individuell behandling i den händelse de inte skulle beviljas marknadsekonomisk status. Därför bedömde kommissionen också om individuell behandling borde beviljas dessa exporterande tillverkare utöver att avslå deras ansökningar om marknadsekonomisk status som beskrivs i skälen 49 till 57.

(64)

När det gäller kriterium 1 (hemtagning av kapital och vinster), kunde företagen 69, 77, 86 och 95 inte lägga fram bevis för att de fritt kunde ta hem kapital och vinster och kunde därför inte visa att detta kriterium var uppfyllt.

(65)

När det gäller kriterium 2 (exportförsäljning och priser bestäms fritt), drog kommissionen slutsatsen att företagen 33, 34, 35, 36, 37, 40, 41, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 52, 53, 54, 58, 59, 60, 62, 64, 66, 67, 69, 72, 74, 75, 79, 80, 82, 84, 85, 88, 89, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99 och 100 hade underlåtit att visa att affärsbeslut, t.ex. exportpriser, exportkvantiteter och försäljningsvillkor fastställdes fritt som svar på marknadssignaler, eftersom den bevisning som undersöktes, t.ex. bolagsordning eller tillstånd för verksamheten, visade en begränsning i produktion och/eller försäljning av skodon på specifika marknader.

(66)

När det gäller kriterium 3 (att företagets centrala förvaltning och aktier – är tillräckligt oberoende i fråga om statlig inblandning) kunde företagen 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 91, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 101 och 102 inte visa att företagets affärsbeslut var tillräckligt oberoende från statligt inflytande. Ingen information eller otillräcklig information lämnades vad gäller företagets ägarstruktur och hur besluten har fattats. Särskilt kunde inte företagen 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 42, 43, 44, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 70, 72, 74, 75, 76, 77, 80, 81, 83, 84, 85, 86, 87, 91, 94, 95, 96, 97, 101 och 102 lämnatillräcklig information om hur rätten till markanvändning överfördes till dessa företag och på vilka villkor. Företagen 33, 34, 35, 40, 41, 51, 59, 62, 81 och 95 underlät att lämna en engelsk översättning av de relevanta dokumenten.

(67)

Slutligen underlät företag 70 att visa att valutaomräkningen skedde till marknadskurs. Det uppfyllde därför inte kraven enligt kriterium 4 (valutaomräkning till marknadskurs).

(68)

Dessutom underlät också företagen 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 91, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 101 och 102 att visa att de uppfyllde kraven i kriterium 5 (kringgående) på grundval av att ingen information lämnades om hur besluten fattades inom företaget och om staten utövade betydande inflytande över företagets beslutsfattande.

(69)

Dessutom kunde inte företagen 56, 71, 78 och 90 framlägga bevis på tillverkningen av den berörda produkten, ägande av de huvudsakliga råvarorna, ägande av den berörda produkten och kontroll över prissättningen. Deras ansökningar om individuell behandling genomgick därför ingen ingående analys.

(70)

Ingen av de 70 berörda exporterande tillverkarna uppfyllde därför de kriterier som anges i artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, och därför nekades samtliga företag individuell behandling. Kommissionen underrättade de berörda exporterande tillverkarna om resultaten av bedömningen, och uppmanade dem att lämna synpunkter. Det inkom inga synpunkter.

(71)

Den övriga antidumpningstull som är tillämplig på Kina på 16,5 % och Vietnam på 10 %, bör därför tillämpas på dessa 70 berörda exporterande tillverkares export under tillämpningsperioden för förordning (EG) nr 1472/2006. Tillämpningsperioden för den förordningen sträckte sig ursprungligen från och med den 7 oktober 2006 till och med den 7 oktober 2008. Efter inledningen av en översyn vid giltighetstidens utgång förlängdes förordningens giltighet från och med den 30 december 2009 till och med den 31 mars 2011. Den rättsstridighet som konstaterades i domarna består i att unionsinstitutionerna underlät att fastställa huruvida de produkter som tillverkas av de berörda exporterande tillverkarna borde omfattas av den övriga tullsatsen eller en individuell tullsats. På grundval av den rättsstridighet som fastställts av domstolen finns det ingen rättslig grund för att fullständigt undanta de produkter som tillverkats av de berörda exporterande tillverkarna från betalningen av en antidumpningstull. En ny rättsakt som kommer till rätta med den rättsstridighet som fastställts av domstolen behöver därför bara omvärdera den tillämpliga tullsatsen för antidumpningstullen, och inte åtgärderna i sig.

(72)

Det krävs inga ändringar av förordning (EG) nr 388/2008, eftersom det fastslagits att den övriga tullsatsen som är tillämplig på Kina respektive Vietnam bör återinföras i fråga om de berörda exporterande tillverkarna med samma tullsats som ursprungligen tillämpades genom den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009. Den senare förordningen förblir giltig.

(73)

Efter meddelandet av uppgifter mottog kommissionen synpunkter från i) FESI och Footwear Coalition (26) som företräder importörer av skodon i unionen, ii) C&J Clark International, Cortina, Deichmann and Wortmann (”Clarks m.fl.”), importörer av skodon i unionen, iii) Sino Pro Trading, och iv) Schuhhaus SIEMES Einkaufs & Beteiligungs GmBH (”SIEMES”), båda importörer av skodon från Kina och Vietnam.

(74)

FESI och Footwear Coalition hävdade att enligt kommissionens öppna akt hade ett företag kallat Fortune Footwear Co. Ltd lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling för undersökningsperioden och bör därför inte förtecknas i bilaga III till denna förordning. Det finns dock inga noteringar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som lämnats av detta företag och FESI och Footwear Coalition lämnade inte några ytterligare bevis för att företaget har lämnat in en sådan ansökan. Påståendet avvisas därför.

(75)

FESI och Footwear Coalition hävdade också att ett företag kallat Foshan Nanhai Shyang Yuu/Hu Footwear felaktigt hade förtecknas i bilaga III, eftersom detta företag skulle ha lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Det finns dock inget företag som kallas Foshan Nanhai Shyang Yuu/Hu Footwear som förtecknas i bilaga III eller i någon annan bilaga till denna förordning. Ett företag med ett liknande namn (Nanhai Shyang Ho Footwear Co. Ltd) förtecknas i bilaga III men FESI och Footwear Coalition lämnade inte någon bevisning till stöd för att det är fråga om samma företag som Foshan Nanhai Shyang Yuu/HuFootwear. Påståendet avvisas därför. För fullständighetens skull ska det även påpekas att ett företag med ett liknande namn Foshan Nanhai Shyang Yuu Footwear Ltd, bedömdes i förordning (EU) 2016/2257. Likaså finns det emellertid ingen bevisning för att det senare är samma företag som Foshan Nanhai Shyang Yuu/Hu Footwear.

(76)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att Guangzhou Panyu Xintaiy Footwear Industry Commerce Co., Ltd hade lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling och att denna ansökan borde ha bedömts av kommissionen. Det ska klargöras att en bedömning gjordes av ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från detta företag. Företaget uppfyllde inte kriterierna för marknadsekonomisk status och individuell behandling och ansökan avvisades därför. Den slutgiltiga tullsatsen bör återinföras och företaget förtecknas därför i bilaga II till denna förordning. Därför avvisas ansökan från FESI och Footwear Coalition i detta avseende.

(77)

FESI och Footwear Coalition hävdade dessutom att ett företag kallat Mega Power Union Co. Ltd hade lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Kommissionen har dock inga noteringar om denna ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling och FESI och Footwear Coalition lämnade inte några ytterligare bevis på att företaget har lämnat in en sådan ansökan. Därför avvisas ansökan från FESI och Footwear Coalition i detta avseende.

(78)

Slutligen hävdade FESI och Footwear Coalition att en företagsgrupp kallad ”Evervan-gruppen” hade lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling och att företagsgruppen därför felaktigt förtecknas i bilaga III. Även om sex företag som förtecknas i bilaga III har namn som innehåller ordet ”Evervan” (Evervan, Evervan Deyang Footwear Co., Ltd, Evervan Golf, Evervan Qingyuan Footwear Co. Ltd, Evervan Qingyuan Vulcanised, Evervan Vietnam) underlät FESI och Footwear Coalition att framlägga bevis på att de ingick som en del av en företagsgrupp. FESI och Footwear Coalition underlät också att lämna bevis på att denna grupp som helhet faktiskt har lämnat in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Påståendet avvisas därför. För fullständighetens skull ska det framhållas att ett företag med namnet ”Guangzhou Evervan Footwear Co. Ltd” lämnade in en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling och har bedömts och avslagits enligt förordning (EU) 2017/1982. Det finns inga bevis tillgängliga som gör det möjligt att upprätta en relation med de övriga företag som innehåller ordet ”Evervan” och som förtecknas i bilaga III.

(79)

FESI och Footwear Coalition hävdade att bevisbördan vid bedömningen av ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling åligger kommissionen, eftersom de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna redan hade uppfyllt bevisbördan genom att lämna in ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling i samband med den ursprungliga undersökningen. FESI och Footwear Coalition hävdade också att de exporterande tillverkare som berörs av det aktuella genomförandet borde ha beviljats samma förfaranderättigheter som de som gavs till de exporterande tillverkare som ingick i urvalet under den ursprungliga undersökningen. FESI och Footwear Coalition hävdade särskilt att endast en skrivbordsanalys hade genomförts i stället för kontrollbesök på plats, och att de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna inte hade fått någon möjlighet att komplettera sina ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling genom skrivelser.

(80)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att de exporterande tillverkare som berörs av genomförandet inte gavs samma förfarandegarantier som normalt sett tillämpas i antidumpningsundersökningar, utan att strängare standarder hade tillämpats. FESI och Footwear Coalition hävdade att kommissionen inte hade tagit hänsyn till tidsfördröjningen mellan inlämnandet av ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling i samband med den ursprungliga undersökningen och bedömningen av dessa ansökningar. Dessutom fick exporterande tillverkare under den ursprungliga undersökningen bara 15 dagar på sig att fylla i ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling, i stället för de 21 dagar som vanligtvis ges.

(81)

På grundval av detta hävdade FESI och Footwear Coalition att man hade åsidosatt den grundläggande rättsliga principen om att ge berörda parter möjlighet att fullt ut utöva sin rätt till försvar, som fastställs i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen. Med utgångspunkt i detta hävdades att, eftersom de exporterande tillverkarna inte hade getts möjlighet att komplettera ofullständiga uppgifter gjorde kommissionen sig skyldig till maktmissbruk och vände på bevisbördan i samband med genomförandet.

(82)

Slutligen hävdade FESI och Footwear Coalition också att denna strategi skulle vara diskriminerande gentemot de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som ingick i urvalet i den ursprungliga undersökningen, men också gentemot andra exporterande tillverkare i länder som inte är marknadsekonomier, som var föremål för en antidumpningsundersökning och som hade lämnat in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling i den undersökningen. De kinesiska och vietnamesiska företag som berördes av det aktuella genomförandet bör inte underkastas samma krav på att tillhandahålla information som normalt tillämpas i 15-månadersundersökningar och de bör inte vara föremål för striktare förfarandestandarder.

(83)

FESI och Footwear Coalition hävdade också att kommissionen faktiskt tillämpade tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18.1 i grundförordningen, medan kommissionen inte följde de förfaranderegler som fastställs i artikel 18.4 i grundförordningen.

(84)

Kommissionen påpekar att enligt rättspraxis ligger bevisbördan på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status och individuell behandling i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen. I artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen anges nämligen att en sådan tillverkares ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom denna specificeras i sistnämnda bestämmelse, om att tillverkaren bedriver verksamhet enligt marknadsekonomiska förhållanden. Följaktligen, och i enlighet med domstolens domar i målen Brosmann och Aokang, åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller villkoren för att tillerkännas sådan status. Det är däremot kommissionens sak att bedöma huruvida det bevismaterial som lämnats av den berörda tillverkaren räcker för att visa att villkoren i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen är uppfyllda för att tillverkaren ska kunna beviljas marknadsekonomisk status och individuell behandling (se skäl 49). I detta hänseende erinras det om att kommissionen inte har någon skyldighet enligt grundförordningen eller i rättspraxis att göra det möjligt för den exporterande tillverkaren att komplettera ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling med all bristande faktainformation. Kommissionen får grunda sin bedömning på den information som lämnats av den exporterande tillverkaren.

(85)

Vad avser argumentet att endast en skrivbordsanalys hade genomförts, noterar kommissionen att en skrivbordsanalys är ett förfarande där ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling analyseras på grundval av de handlingar som lämnats av den exporterande tillverkaren. Alla ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling är föremål för en skrivbordsanalys av kommissionen. Dessutom får kommissionen besluta att utföra inspektioner på plats. Inspektioner på plats är dock inte nödvändiga, och utförs inte heller för alla ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Inspektioner på plats syftar vanligen till, när de genomförs, att bekräfta en viss preliminär bedömning som görs av institutionerna och/eller att kontrollera riktigheten av de uppgifter som lämnats av den berörda exporterande tillverkaren. Med andra ord, om den bevisning som den exporterande tillverkaren har lämnat tydligt visar att marknadsekonomisk status och individuell behandling inte är befogad, anordnas normalt inte kompletterande och frivilliga inspektioner på plats. Det är kommissionen som ska bedöma om det är lämpligt att genomföra ett kontrollbesök (27). Rätten att besluta om metoder för att kontrollera informationen i en ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling ligger hos denna institution. Så när kommissionen på grundval av en skrivbordsanalys, som i föreliggande fall, beslutar att den förfogar över tillräckligt bevismaterial för att fatta avgörande om ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling, är ett kontrollbesök inte nödvändigt och kan inte krävas.

(86)

När det gäller påståendet att rätten till försvar inte har iakttagits på lämpligt sätt genom kommissionens beslut att inte skicka skrivelser med begäran om komplettering, erinras för det första om att rätten till försvar är en individuell rättighet och att FESI och Footwear Coalition inte kan åberopa ett åsidosättande av en individuell rättighet för andra företag. För det andra bestrider kommissionen påståendet att det är praxis inom kommissionen att betydande utbyte av information och ett detaljerat kompletteringsförfarande utförs när man endast använder skrivbordsanalys i stället för skrivbordsanalys plus kontroller på plats. FESI och Footwear Coalition har inte kunnat lägga fram några bevis för motsatsen.

(87)

Fesis och Footwear Coalitions synpunkter om diskriminering måste också avvisas såsom ogrundade. Det erinras om att principen om likabehandling åsidosätts om EU-institutionerna behandlar lika situationer olika, vilket innebär att vissa handlare missgynnas i förhållande till andra, utan att denna skillnad i behandlingen motiveras genom avsevärda objektiva skillnader (28). Men det är just vad kommissionen inte gör: genom att kräva att de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet inkommer med ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling för omprövning, har kommissionen för avsikt att behandla dessa tidigare icke-utvalda exporterande tillverkare på samma sätt som dem som ingick i urvalet i den ursprungliga undersökningen. Dessutom, eftersom grundförordningen inte fastställer en minsta tidsfrist i detta avseende förekommer ingen diskriminering så länge tidsfristen för detta ändamål är rimlig och ger parterna tillräcklig möjlighet att samla ihop (eller på nytt samla ihop) de uppgifter som krävs och samtidigt garanterar deras rätt till försvar.

(88)

När det gäller argumenten rörande artikel 18.1 i grundförordningen vill kommissionen påpeka att den, i det aktuella fallet, inte tillämpade artikel 18 i grundförordningen. Den godtog den information som lämnats av de berörda exporterande tillverkarna, avvisade inte denna information och grundade sin bedömning på den. Detfanns därför ingen anledning att följa förfarandet enligt artikel 18.4 i grundförordningen. Förfarandet enligt artikel 18.4 i grundförordningen följs när kommissionen har för avsikt att avvisa viss information som berörda parter lämnat och i stället använda tillgänglig information.

(89)

En annan importör, nämligen Sino Pro Trading Limited, hävdade att kommissionen inte skulle ha haft tillräckligt med tid för att undersöka ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från 600 företag under en period på bara några månader, och att kommissionens undersökning därför inte kunde ha lett till konkreta resultat. Denna part hävdade vidare att resultatet av denna undersökning, dvs. att alla ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som har bedömts också förkastades, tyder på att kommissionens undersökning var partisk. Denna part hävdade också att ett otillräckligt antal ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling hade undersökts, det vill säga bara 70 av de ursprungliga 600 ansökningarna. Samma importör hävdade att eftersom företagens bedömningar i skälen 49 till 72 gjordes på anonym grund förhindrades berörda parter från att koppla resultaten till ett specifikt företag. Slutligen hävdade denna importör att dess leverantör inte hade undersökts, även om denne förtecknades i bilaga II till denna förordning, utan att endast ett frågeformulär skickades till denna leverantör med en otillräcklig tidsfrist för att svara på begäran.

(90)

När det gäller dessa påståenden klargjorde kommissionen först att den hade fått namnen på 600 företag av de tyska eller nederländska tullmyndigheterna eller av de tre importörer som nämns i skäl 29 i egenskap av leverantörer av skodon i Kina och Vietnam. Såsom förklaras i skäl 33 och för de flesta av dessa företag hade kommissionen inga som helst bevis för att de hade lämnat in någon ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling under den ursprungliga undersökningen. För ett stort antal av de återstående företagen hade kommissionen redan bedömt deras ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling under tidigare genomföranden. Detta förfarande förklaras i detalj i skälen 34 till 36 och de berörda företagen samt de relevanta rättsakter som förtecknas i bilagorna IV och VI till denna förordning. Argumentet att kommissionen skulle ha undersökt 600 företag under detta uppdrag är felaktigt och måste således avfärdas.

(91)

Dessutom klargjorde kommissionen att, såsom nämns i skäl 17, kommissionen återupptog det aktuella antidumpningsförfarandet vid exakt den tidpunkt då rättsstridigheten skedde och undersökte därför om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för de berörda exporterande tillverkarna för perioden från den 1 april 2004 till den 31 mars 2005, dvs. under undersökningsperioden för den undersökning som ledde till införandet av de slutgiltiga antidumpningstullarna under 2006. Därför samlade inte kommissionen heller in ny information, utan grundade sin bedömning på de ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som lämnats in av den berörda exporterande tillverkaren under undersökningen. Slutsatserna av dessa bedömningar meddelades de berörda exporterande tillverkarna som gavs en tidsfrist för att lämna synpunkter. Såsom anges i skäl 70 lämnade ingen av de berörda exportörerna, inklusive leverantören av Sino Pro Trading Ltd, några synpunkter på detta meddelande av uppgifter.

(92)

Slutligen bör det noteras att den information som lämnats av de exporterande tillverkarna i deras ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling är konfidentiella i den mening som avses i artikel 19 i grundförordningen. För att skydda konfidentiella uppgifter har företagsnamnen därför ersatts av nummer.

(93)

Samtliga dessa påståenden måste därför avvisas.

(94)

FESI och Footwear Coalition hävdade att kommissionen skulle bryta mot artikel 266 i EUF-fördraget, eftersom denna artikel inte utgör en rättslig grund för att återuppta undersökningen med avseende på en åtgärd som upphört att gälla. FESI och Footwear Coalition upprepade också att artikel 266 i EUF-fördraget inte tillåter retroaktivt införande av antidumpningstullar, vilket också bekräftades genom domstolens dom i mål C-458/98P, Industrie des poudres sphériques mot rådet (29).

(95)

I detta sammanhang hävdade FESI och Footwear Coalition att antidumpningsförfarandet beträffande import av skodon från Kina och Vietnam hade ingåtts den 31 mars 2011 parallellt med att åtgärderna upphörde att gälla. I detta syfte utfärdade kommissionen ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning den 16 mars 2011 (30) (nedan kallat tillkännagivande om upphörande), om att unionsindustrin inte hade hävdat någon fortsatt dumpning och domen i Europeiska unionens domstol ogiltigförklarade inte heller tillkännagivandet om upphörande.

(96)

Samma parter hävdade dessutom att det inte heller skulle finnas några befogenheter i grundförordningen som skulle göra det möjligt för kommissionen att återuppta antidumpningsundersökningen.

(97)

I detta sammanhang hävdade också FESI och Footwear Coalition att ett återupptagande av undersökningen och bedömningen av de ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som ingetts av de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som berördes av den ursprungliga undersökningen står i strid med den allmänna principen om preskriptionsfrister. Denna princip slås fast i WTO-avtalet och grundförordningen, där det fastställs en tidsfrist på fem år för åtgärder och i artiklarna 236.1 och 221.3 i gemenskapens tullkodex som fastställer en treårsperiod för importörer för begäran av återbetalning av antidumpningstullar å ena sidan, och nationella tullmyndigheter för att ta ut importtullar och antidumpningstullar å den andra (31). Artikel 266 i EUF-fördraget tillåter inte avvikelser från denna princip.

(98)

Slutligen hävdades det att kommissionen inte har lagt fram någon motivering eller tidigare rättspraxis till stöd för användningen av artikel 266 i EUF-fördraget som rättslig grund för att återuppta förfarandet.

(99)

När det gäller bristen på rättslig grund för att återuppta undersökningen erinrar kommissionen om den rättspraxis som citeras i skäl 15, enligt vilken den kan återuppta en undersökning vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde. I vilket fall som helst, såsom generaladvokaten nyligen erinrade om ger artikel 266 i EUF-fördraget kommissionen både befogenhet att vidta åtgärder för att återupprätta lagenligheten på ett sätt som överensstämmer med resultaten i en dom som förklarar åtgärden i fråga ogiltig samt en skyldighet att anpassa sitt beteende i linje med innehållet i denna dom (32). Målet kommissionen mot McBride m.fl. (33) som FESI och Footwear Coalition åberopat, är inte tillämpligt i detta sammanhang eftersom de regler som ger befogenhet att anta en rättsakt (som ersatte den ogiltigförklarade) inte längre ingick i unionsrätten, men i föreliggande fall har den rättsliga grunden inte försvunnit, utan den enda förändringen har varit att befogenheten har tilldelats kommissionen (34).

(100)

Vad gäller berättigade förväntningar bör det påminnas om att en bedömning av om en antidumpningsförordning är lagenlig måste göras i ljuset av objektiva normer i unionsrätten, och inte genom en beslutspraxis, även om en sådan existerar (vilket inte är fallet här). Därför kan kommissionens tidigare praxis, quod non, inte skapa berättigade förväntningar: I enlighet med domstolens fasta rättspraxis kan berättigade förväntningar bara uppstå om institutionerna har gett tydliga försäkringar som skulle göra det möjligt för en berörd part att lagenligt dra slutsatsen att EU:s institutioner agerar på ett visst sätt (35). Varken FESI eller Footwear Coalition har försökt visa att sådana försäkringar gavs i föreliggande ärende. Detta gäller i ännu högre grad därför att den praxis som tidigare åberopades inte överensstämmer med den faktiska och rättsliga situationen i förliggande ärende, och skillnaderna kan förklaras med sakliga och rättsliga skillnader i jämförelse med föreliggande ärende.

(101)

Skillnaderna är följande: Den rättsstridighet som domstolen har påpekat gäller inte förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse, och därigenom principen för införandet av tullen, utan bara den exakta tullsatsen. De tidigare ogiltigförklarandena som de berörda parterna åberopat gällde däremot undersökningsresultaten rörande dumpning, skada och unionens intresse. Institutionerna får därför göra en ny beräkning av den exakta tullsatsen för de berörda exporterande tillverkarna.

(102)

Särskilt fanns det i föreliggande ärende inte någon anledning att begära ytterligare information från berörda parter. Kommissionen skulle snarare bedöma information som hade lämnats in, men som inte hade bedömts före antagandet av förordning (EG) nr 1472/2006. Under alla omständigheter, såsom noteras i skäl 99, utgör tidigare praxis i andra ärenden inte någon detaljerad och ovillkorlig försäkring för föreliggande ärende.

(103)

Slutligen har alla parter som förfarandet är riktat till, dvs. de berörda exporterande tillverkarna, liksom parterna i de pågående domstolsärendena och den sammanslutning som företräder en av dessa parter, genom meddelandet av uppgifter informerats om relevanta fakta, på grundval av vilka kommissionen avser att anta föreliggande bedömning rörande marknadsekonomisk status och individuell behandling. Därmed är deras rätt till försvar säkrad. I det avseendet bör det framför allt noteras att icke-närstående importörer inte har någon rätt att försvara sig i ett antidumpningsförfarande, eftersom förfarandet inte är riktat mot dem.

(104)

När det gäller påståendet att åtgärderna i fråga upphörde att gälla den 31 mars 2011 förstår kommissionen inte varför åtgärdernas upphörande skulle vara relevant för kommissionens möjlighet att anta en ny rättsakt för att ersätta den ogiltigförklarade akten efter en dom genom vilken den ursprungliga rättsakten ogiltigförklarades. Enligt domstolens rättspraxis som det hänvisas till i skäl 15, bör det administrativa förfarandet återupptas vid den tidpunkt då rättsstridigheten uppkom. Kommissionen återupptog undersökningen just vid denna tidpunkt i syfte att bedöma om ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som inte hade bedömts borde ha beviljats och, därutöver, skulle möjligen en lägre tullsats ha betalats (som i sin tur skulle ha möjliggjort för dessa berörda företag att begära en återbetalning av de överskjutande tullarna genom sina behöriga tullmyndigheter tillsammans med ränta (36)). Ett tillkännagivande om upphörande, samtidigt som förfarandet officiellt avslutas, kan inte få till följd att dessa företag nekas rätten att få sina ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling prövade – en rätt som, trots allt skulle ha ägt rum under undersökningen, såsom domstolen framhåller i målet C&J Clark (37). Undersökningen återupptogs följaktligen den 17 mars 2016 och kommer att avslutas genom denna förordning i enlighet med artikel 9.4 i grundförordningen.

(105)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att det förfarande som tillämpats för att återuppta undersökningen och retroaktivt ta ut tullen utgör ett missbruk av kommissionens befogenheter och åsidosätter EUF-fördraget. FESI och Footwear Coalition vidhåller i detta avseende att kommissionen inte har någon befogenhet att ingripa i artikel 236.1 i gemenskapens tullkodex genom att förhindra återbetalning av antidumpningstullar. De hävdade att det ankom på de nationella tullmyndigheterna att dra konsekvenserna av ett ogiltigförklarande av en rättsakt som inför antidumpningstullar och att de även skulle vara tvungna att återbetala de tullar som hade ogiltigförklarats av domstolen.

(106)

I detta sammanhang hävdade FESI och Footwear Coalition att artikel 14.3 i grundförordningen inte gör det möjligt för kommissionen att avvika från artikel 236 i gemenskapens tullkodex, eftersom båda lagstiftningar är av samma rättsliga ordning och grundförordningen inte kan ses som en lex specialis för gemenskapens tullkodex.

(107)

Samma parter hävdade dessutom att artikel 14.3 i grundförordningen inte hänvisar till artikel 236 i gemenskapens tullkodex och anger endast att särskilda bestämmelser får antas av kommissionen, men däremot inga undantag från gemenskapens tullkodex.

(108)

Med anledning av detta är det viktigt att understryka att artikel 14.1 i grundförordningen inte automatiskt gör reglerna för unionens tullagstiftning tillämpliga på införandet av individuella antidumpningstullar (38). Artikel 14.3 i grundförordningen ger snarare unionens institutioner rätt att införliva och göra gällande de regler, när det är nödvändigt och lämpligt, som styr unionens tullagstiftning (39).

(109)

Detta införlivande kräver inte en fullständig tillämpning av alla bestämmelser i unionens tullagstiftning. Artikel 14.3 i grundförordningen hänvisar uttryckligen till särskilda bestämmelser avseende den gemensamma definitionen av begreppet ursprung, ett bra exempel på hur en avvikelse från bestämmelserna i unionens tullagstiftning uppkommer. Det är utifrån denna grund som kommissionen utnyttjat den befogenhet som följer av artikel 14.3 i grundförordningen och krävt att nationella tullmyndigheter under en övergångsperiod avstår från all återbetalning. Detta strider inte mot den exklusiva befogenhet som de nationella tullmyndigheterna har i tvister som gäller tullskuld: beslutsbefogenheten ligger kvar hos tullmyndigheterna i medlemsstaterna. Tullmyndigheterna i medlemsstaterna beslutar fortfarande om återbetalning ska beviljas eller inte, på grundval av de slutsatser som dragits av kommissionen i förhållande till ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling.

(110)

Medan det således är riktigt att ingenting i unionens tullagstiftning tillåter att hinder upprättas för återbetalning av felaktigt erlagd tull, kan inget sådant svepande uttalande göras rörande återbetalning av antidumpningstullar. Följaktligen, och med det övergripande behovet av att skydda unionens egna medel från ogrundade ansökningarom återbetalning samt därmed sammanhängande svårigheter detta skulle ha medfört för oberättigade återbetalningar därefter, var kommissionen tvungen att tillfälligt avvika från unionens tullagstiftning genom att utnyttja sina befogenheter i enlighet med artikel 14.3 i grundförordningen.

(111)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att kommissionen, i strid med artikel 296 i EUF-fördraget, hade underlåtit att lämna tillräcklig motivering eller angett den rättsliga grund enligt vilken tullarna återinfördes retroaktivt eller varför de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet blev nekade återbetalning av tull. Följaktligen hävdade FESI och Footwear Coalition att kommissionen hade åsidosatt de berörda parternas rätt till ett effektivt rättsligt skydd.

(112)

SIEMES, en av de importörer som lämnade synpunkter på meddelandet av uppgifter, hävdade också att kommissionens genomförandeförordning saknar en tillräcklig motivering, vilket strider mot artikel 296 i EUF-fördraget, dock utan att närmare förklara påståendet mer i detalj. Till stöd för sitt påstående hänvisade denna part till domen i målet T-310/12 Yuanping Changyuan Chemicals mot rådet (40).

(113)

Kommissionen anser att det omfattande rättsliga resonemang som redovisas i det allmänna meddelandet av uppgifter och i denna förordning, inklusive hänvisningen till den rättsliga grunden för nuvarande förordning, vederbörligen motiverar det senare.

(114)

FESI och Footwear Coalition hävdade vidare att den retroaktiva korrigeringen av åtgärder som upphört att gälla åsidosätter principen om skydd av berättigade förväntningar. FESI menade för det första att parterna, inbegripet importörer, hade mottagit en försäkran om att åtgärderna upphörde att gälla den 31 mars 2011 och att parterna, med tanke på den tid som förflutit sedan den ursprungliga undersökningen, kunde ha berättigade förväntningar på att den ursprungliga undersökningen inte skulle återupptas eller inledas på nytt. De kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna kunde ha berättigade förväntningar på att deras ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling i den ursprungliga undersökningen inte längre skulle prövas av kommissionen, grundat på det faktum att dessa påståenden inte bedömdes inom den tremånadersperiod som var tillämplig under den ursprungliga undersökningen.

(115)

När det gäller berättigade förväntningar hos berörda parter att antidumpningsåtgärderna upphörde att gälla och att undersökningen inte längre kommer att prövas på nytt hänvisas till skäl 104 där dessa ansökningar hade behandlats i detalj.

(116)

När det gäller de berättigade förväntningarna hos de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna om att inte få sina ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling prövade, hänvisas till skäl 99, där detta också har behandlats mot bakgrund av domstolens rättspraxis på detta område.

(117)

FESI och Footwear Coalition hävdade också att om en slutgiltig antidumpningstull återinfördes retroaktivt på importen från de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare som berörs av den aktuella tillämpningen, skulle detta utgöra diskriminering i) av de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet jämfört med de importörer som berörs av genomförandet av domarna i målen Brosmann och Aokang som det hänvisas till i skäl 6, eftersom de senare fick tillbaka sina tullutlägg för import av skodon från de fem exporterande tillverkare som berörs av dessa domar, samt ii) diskriminering av de exporterande tillverkare som berörs av det nuvarande genomförandet jämfört med de fem exporterande tillverkare som berörs av domarna i målen Brosmann och Aokang, och som inte omfattades av någon tull efter rådets genomförandebeslut 2014/149/EU.

(118)

När det gäller påståendet om diskriminering, erinrade kommissionen för det första om kraven för diskriminering, såsom anges i skäl 87.

(119)

Därefter noteras att skillnaden mellan de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet och de som berörs av genomförandet av domarna i målen Brosmann och Aokang är att den senare beslutade att bestrida förordning (EG) nr 1472/2006 i tribunalen, medan den föregående inte gjorde det.

(120)

Ett beslut som antagits av en unionsinstitution, mot vilken talan inte har väckts av dess adressat inom den frist som föreskrivs i artikel 263 sjätte stycket i EUF-fördraget, vinner laga kraft gentemot denne. Denna regel bygger i synnerhet på tanken att fristerna för att väcka talan är avsedda att skydda rättssäkerheten genom att undvika att de av unionens åtgärder som medför rättsverkan kan komma att ifrågasättas ett obegränsat antal gånger (41).

(121)

Denna processrättsliga princip i unionsrätten skapar nödvändigtvis två grupper: de som ifrågasatte en unionsakt och som kanske har fått en positiv ståndpunkt (t.ex. Brosmann och de andra fyra exporterande tillverkarna), och de som inte gjorde det. Men det innebär inte att kommissionen har behandlat de två parterna i strid med principen om likabehandling. Denna grupp diskrimineras inte av ett erkännande om att en part som ingår i den sistnämnda kategorin genom ett medvetet val inte ifrågasätter en unionsakt.

(122)

Alla berörda parter kunde alltså åtnjuta rättsligt skydd vid unionsdomstolarna vid alla tidpunkter.

(123)

När det gäller påstådd diskriminering av de exporterande tillverkare som berörs av det aktuella genomförandet som inte omfattades av någon tull efter rådets genomförandebeslut 2014/149/EU, bör det noteras att rådets beslut att inte återinföra tullarna var uppenbart fattat med beaktande av de särskilda omständigheterna i den specifika situationen som den såg ut vid den tidpunkt då kommissionen lade fram sitt förslag om återinförande av dessa tullar och särskilt på grund av att de berörda antidumpningstullarna redan hade återbetalats, och i den utsträckning som den ursprungliga underrättelsen till gäldenären om skulden i fråga hade dragits tillbaka efter domarna i målen Brosmann och Aokang. Rådet anser att denna återbetalning hade skapat berättigade förväntningar hos de berörda importörerna. Eftersom ingen jämförbar återbetalning till andra importörer ägde rum, befinner sig dessa inte i en situation som är jämförbar med de importörer som berörs av rådets beslut.

(124)

Det faktum att rådet har beslutat sig för att på grund av särskilda omständigheter i det enskilda ärendet agera på ett visst sätt leder inte till en skyldighet för kommissionen att genomföra en annan dom på exakt samma sätt.

(125)

Dessutom hävdade FESI och Footwear Coalition att kommissionen inte har befogenhet att anta förordningen om införande av en antidumpningstull retroaktivt i det nuvarande genomförandet, och att denna befogenhet i alla händelser skulle ligga hos rådet. Detta påstående grundades på argumentet att om undersökningen återupptas på exakt den tidpunkt då rättsstridigheten uppkom, skulle samma regler även tillämpas som gällde vid tidpunkten för den ursprungliga undersökningen, där slutgiltiga åtgärder antogs av rådet. Dessa parter hävdade att, i enlighet med artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 av den 15 januari 2014 om ändring av vissa förordningar om den gemensamma handelspolitiken vad gäller förfarandena för antagande av vissa åtgärder (även kallad Omnibus I-förordningen) (42) skulle den nya beslutsordningen inom handelspolitiken i detta sammanhang inte tillämpas, eftersom kommissionen före ikraftträdandet av Omnibus I i) redan hade antagit en akt (förordningen om preliminär tull), ii) de samråd som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen inleddes och avslutades och iii) kommissionen redan hade antagit ett förslag till rådets förordning om antagande av slutgiltiga åtgärder. På grundval av detta drog dessa parter slutsatsen att beslutsförfarandena före ikraftträdandet av Omnibus I-förordningen bör tillämpas.

(126)

Detta påstående har emellertid fokuserat på dagen för inledandet av undersökningen (som är relevant i förhållande till andra materiella ändringar som gjorts av grundförordningen) men underlåtit att nämna att i förordning (EU) nr 37/2014 används ett annat kriterium (det vill säga inledandet av förfarandet för antagande av åtgärder). Fesis och Footwear Coalitions ståndpunkt grundar sig således på en felaktig tolkning av övergångsregeln i förordning (EU) nr 37/2014.

(127)

Med tanke på hänvisningen i artikel 3 i förordning (EU) nr 37/2014 till ”förfaranden som har inletts för antagande av åtgärder”, som innehåller övergångsregler för ändringarna i beslutsförfarandena för antagande av antidumpningsåtgärder och med tanke på betydelsen av ”förfarande” i grundförordningen för en undersökning som hade inletts före ikraftträdandet av förordning (EU) nr 37/2014, men där kommissionen inte hade inlett samrådet i den berörda kommittén i syfte att anta åtgärder före det ikraftträdandet, tillämpas de nya reglerna på förfarandet för att anta nämnda antidumpningsåtgärder. Detsamma gäller för förfaranden där åtgärder infördes på grundval av de gamla reglerna och är föremål för översyn, eller för åtgärder där preliminära tullar införts på grundval av de gamla reglerna, men där förfarandet för antagande av slutgiltiga åtgärder ännu inte hade inletts när förordning (EU) nr 37/2014 trädde i kraft. Med andra ord tillämpas förordning (EU) nr 37/2014 på ett särskilt ”förfarande för antagande” och inte på hela perioden för en given undersökning eller ett förfarande.

(128)

Den omtvistade förordningen antogs 2006. Den relevanta lagstiftning som är tillämplig på detta förfarande är förordning (EU) 2016/1036. Påståendet avvisas därför.

(129)

Vad gäller Clarks m.fl. hävdades det för det första att kommissionen saknade rättslig grund för att undersöka de ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som de exporterande tillverkarna lämnat in under den ursprungliga undersökningen. Clarks m.fl. hävdade att förfarandet, som avslutades i och med att åtgärderna upphörde att gälla den 31 mars 2011, inte ogiltigförklarades av domen i de förenade målen C-659/13 och C-34/14 och därför inte kan återupptas.

(130)

Som svar på denna kommentar har kommissionen hänvisat till den förklaring som ges i skälen 99 till 104.

(131)

För det andra hävdade Clarks m.fl. att det pågående förfarandet bryter mot principen om förbudet mot retroaktiv tillämpning och rättssäkerhet i artikel 10 i grundförordningen. Dessutom hävdade också SIEMES, en annan importör av skodon, att det inte skulle finnas någon rättslig grund för uttag av antidumpningstullar med retroaktiv verkan och hänvisade till rättspraxis, dvs. mål C-458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet (43), och kommissionens tidigare praxis i detta hänseende.

(132)

När det gäller kravet om retroaktivitet på grundval av artikel 10 i grundförordningen och artikel 10 i WTO:s antidumpningsavtal, föreskrivs i artikel 10.1 i grundförordningen, som följer texten i artikel 10.1 i WTO:s antidumpningsavtal, att provisoriska och slutgiltiga antidumpningstullar endast ska tillämpas på produkter som övergår till fri omsättning efter den tidpunkt då de åtgärder som vidtagits antingen i enlighet med artikel 7.1 eller 9.4 i grundförordningen träder i kraft. I föreliggande fall tillämpas antidumpningstullarna i fråga endast på produkter som övergick till fri omsättning efter det att förordningen om preliminär tull och den omtvistade (slutgiltiga) förordningen, vilka antogs i enlighet med artikel 7.1 respektive artikel 9.4 i grundförordningen, hade trätt i kraft. Retroaktiv verkan i den mening som avses i artikel 10.1 i grundförordningen hänför sig emellertid endast till en situation där varor övergått till fri omsättning innan åtgärderna infördes, såsom framgår av själva ordalydelsen i bestämmelsen liksom av undantaget enligt artikel 10.4 i grundförordningen.

(133)

Kommissionen påpekar också att det i föreliggande fall varken förekommer någon överträdelse av principen om retroaktivitet, rättssäkerhet eller mot berättigade förväntningar.

(134)

När det gäller bedömningen av huruvida en åtgärd är retroaktiv skiljer domstolen i sin rättspraxis mellan att tillämpa en ny regel på en slutgiltigt avgjord situation (kallas även för en befintlig eller slutgiltigt fastställd rättslig situation) och en situation som tog sin början innan en ny regel trädde i kraft, men som ännu inte har någon slutgiltig karaktär (kallas även för en tillfällig situation).

(135)

I föreliggande fall har situationen vad gäller import av de berörda produkterna som uppkom under tillämpningsperioden för förordning (EG) nr 1472/2006 ännu inte blivit slutgiltig, eftersom den tillämpliga antidumpningstullen, som ett resultat av ogiltigförklarandet av den omtvistade förordningen, ännu inte slutgiltigt har fastställts. Vidare varnades skodonsimportörerna för att en sådan tull skulle kunna införas genom offentliggörandet av tillkännagivandet om inledande och förordningen om preliminär tull. Det är etablerad rättspraxis för unionens domstolar att företag inte kan tillerkännas berättigade förväntningar förrän institutionerna har antagit en rättsakt som avslutar det administrativa förfarandet och som har blivit slutgiltig.

(136)

Den här förordningen innebär omedelbar tillämpning på framtida verkan av en pågående situation: Tullarna på skodon har tagits ut av de nationella tullmyndigheterna. Till följd av att ansökningarna om återbetalning ännu inte har avgjorts slutgiltigt, är tullarna en pågående situation. I den här förordningen fastställs den tullsats som ska gälla för den importen, och bestämmer därmed den framtida verkan av den pågående situationen.

(137)

Även om det var fråga om retroaktiv verkan i den mening som avses i unionsrätten, vilket inte är fallet, skulle en sådan retroaktiv verkan under alla omständigheter vara berättigad av följande anledning:

(138)

De materiella bestämmelserna i unionsrätten kan gälla för befintliga situationer redan före ikraftträdandet ifall det tydligt framgår av formuleringen, syftet eller det allmänna upplägget att de måste ges sådan verkan. I synnerhet fastställdes i mål C-337/88 Società agricola fattoria alimantare (SAFA), att rättssäkerhetsprincipen visserligeni allmänhet hindrar en gemenskapsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande, men att det undantagsvis kan förhålla sig på annat sätt, när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras (44).

(139)

I föreliggande fall är syftet att fullgöra kommissionens skyldighet i enlighet med artikel 266 i EUF-fördraget. Eftersom domstolen, i de domar som det hänvisas till i skäl 12, endast fann en rättsstridighet i fråga om fastställandet av den tillämpliga tullsatsen, och inte i fråga om införandet av åtgärderna i sig (dvs. i fråga om förekomsten av dumpning, skada, orsakssamband och unionens intresse), kunde de berörda exporterande tillverkarna inte rimligen ha förväntat sig att det inte skulle införas några slutgiltiga antidumpningsåtgärder alls. Därmed kan införandet, även om det hade varit retroaktivt, vilket det inte är, inte anses stå i strid med berättigade förväntningar.

(140)

För det tredje hävdade Clarks m.fl. att det skulle vara diskriminerande och strida mot artikel 266 i EUF-fördraget att återinföra antidumpningstullar för de nitton berörda tillverkarna, med tanke på att ingen antidumpningstull återinfördes efter domarna i målen Brosmann och Aokang.

(141)

Detta påstående är ogrundat. Importörer som har importerat från Brosmann och de andra fyra exporterande tillverkarna som berörs av domarna i målen C-247/10P och C-249/10P befinner sig i en annan faktisk och rättslig situation, eftersom deras exporterande tillverkare beslutade att bestrida den omtvistade förordningen och eftersom deras tullutlägg återbetalades, skyddas de genom artikel 221.3 i gemenskapens tullkodex. Inget sådant överklagande och ingen sådan återbetalning har skett för andra importörer. Se, i detta hänseende, även skälen 118 till 122.

(142)

För det fjärde hävdade Clarks m.fl. Att flera förfarandeoriktigheter hade uppkommit genom denna undersökning. I första hand hävdade de att de berörda exporterande tillverkarna inte längre befann sig i en situation där de kunde lämna meningsfulla synpunkter eller ytterligare belägg som stöd för sina ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling som de hade lämnat in för flera år sedan. Företagen kanske inte längre finns och relevanta dokument kan ha försvunnit.

(143)

Clarks m.fl. hävdade vidare att till skillnad från vad som gällde under den ursprungliga undersökningen, så skulle kommissionens åtgärder rättsligt och i praktiken bara påverka importörer, eftersom de inte har möjlighet att lämna några meningsfulla kommentarer och inte kan kräva att deras leverantörer samarbetar med kommissionen.

(144)

Kommissionen noterar att det i grundförordningen inte finns några krav på att kommissionen ska ge exporterande tillverkare som ansöker om marknadsekonomisk status och individuell behandling möjlighet att komplettera bristande faktainformation. Faktum är att bevisbördan, som anges i skäl 88, åligger den tillverkare som vill ansöka om marknadsekonomisk status och individuell behandling i enlighet med artikel 2.7 b i grundförordningen. Rätten att bli hörd gäller bedömningen av dessa fakta, men sträcker sig inte till någon rätt att åtgärda bristande information. Annars kunde den exporterande tillverkaren förlänga bedömningen i evighet genom att bit för bit inkomma med information.

(145)

Det erinras här om att kommissionen inte har någon skyldighet att be den exporterande tillverkaren att komplettera ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Såsom anges i skäl 84 får kommissionen grunda sin bedömning på den information som lämnats in av den exporterande tillverkaren. I varje händelse har de berörda exporterande tillverkarna inte ifrågasatt bedömningen av deras ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling och de har inte angivit vilka dokument eller vilka personer de inte längre kan hänvisa till. Påståendet är därför så abstrakt att institutionerna inte kan ta hänsyn till dessa svårigheter när den bedömer ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling. Eftersom argumentet baseras på spekulation och inte stöds av exakta uppgifter om vilka dokument och vilka personer som inte längre finns tillgängliga och vilken relevans som dessa dokument och personer har för bedömningen av ansökningen om marknadsekonomisk status och individuell behandling, måste det argumentet avvisas.

(146)

I fråga om påståendet att importören inte skulle ha möjlighet att lämna några meningsfulla kommentarer, noterar kommissionen följande: För det första saknar importörer rätt att försvara sig, eftersom antidumpningsförfarandet inte är riktat mot dem, utan mot de exporterande tillverkarna. För det andra hade importörerna möjlighet att lämna synpunkter på den punkten redan under det administrativa förfarandet innan den omtvistade förordningen antogs. För det tredje skulle importörer, om de ansåg att det förelåg oriktigheter, varit tvungna att vidta nödvändiga kontraktsmässiga arrangemang med sina leverantörer för att vara säkra på att de förfogade över den nödvändiga dokumentationen. Påståendet måste därför avvisas.

(147)

För det femte hävdade Clarks m.fl. att kommissionen underlåtit att undersöka om införandet av antidumpningstullen skulle vara i unionens intresse och hävdade att åtgärderna skulle strida mot unionens intresse eftersom i) åtgärderna redan haft sin avsedda verkan när de infördes första gången, ii) åtgärderna inte skulle ge unionsindustrin någon ytterligare fördel, iii) åtgärderna inte skulle påverka de exporterande tillverkarna och iv) åtgärderna skulle medföra en betydande kostnad för importörerna i unionen.

(148)

Föreliggande ärende rör enbart ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling, eftersom detta är den enda punkt där ett rättsligt fel har konstaterats av domstolarna i unionen. När det gäller unionens intresse gäller fortfarande bedömningen i förordning (EG) nr 1472/2006. Dessutom är den nuvarande åtgärden berättigad för att skydda unionens ekonomiska intressen.

(149)

För det sjunde hävdade Clarks m.fl. att antidumpningstullen, om den skulle återinföras, inte längre skulle kunna tas ut, eftersom den preskriptionstid som föreskrivs i artikel 221.3 i gemenskapens tullkodex (numera artikel 103.1) hade löpt ut. Enligt Clarks m.fl. skulle en sådan situation innebära maktmissbruk från kommissionens sida.

(150)

Kommissionen erinrar om att, i enlighet med artikel 221.3 i gemenskapens tullkodex och artikel 103.1 i unionens tullkodex, gäller inte preskriptionstiden om ett överklagande enligt artikel 243 i gemenskapens tullkodex och artikel 44.2 i unionens tullkodex har lämnats in, vilket är fallet i samtliga föreliggande ärenden, som gäller överklaganden på grundval av artikel i 236 gemenskapens tullkodex och artikel 119 i unionens tullkodex. Ett överklagande i den mening som avses i artikel 103.3 i unionens tullkodex sträcker sig, enligt förtydligandet i artikel 44.2 i samma förordning, från den ursprungliga talan mot beslutet av de nationella tullmyndigheterna om införandet av tullar fram till den slutliga dom som meddelats av nationell domstol, och om så krävs, en begäran om förhandsavgörande. Det är följaktligen vilandeförklarat tre år från och med den dag då talan väcks.

(151)

Slutligen hävdade Clarks m.fl. att kommissionen, efter det att punkt 15 a ii i Kinas anslutningsprotokoll till WTO löpte ut den 11 december 2016, inte längre kan åberopa den metod som användes för att fastställa normalvärdet för kinesiska exportörer i den ursprungliga undersökningen (dvs. metoden med jämförbart land i enlighet med artikel 2.7 a i grundförordningen).

(152)

Den omtvistade förordningen antogs 2006. Den relevanta lagstiftning som är tillämplig på detta förfarande är Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036 av den 8 juni 2016 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska unionen. Påståendet avvisas därför.

(153)

Dessutom hävdade SIEMES att förfarandets längd i förhållande till dess pågående begäran om återbetalning av antidumpningstullar från de tyska tullmyndigheterna åsidosätter rätten till god förvaltning i enlighet med artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen. För det första noterar kommissionen att beslut om återbetalning av antidumpningstullar omfattas av befogenheterna i medlemsstaternas nationella tullmyndigheter. För det andra har kommissionen av den information som lämnats förstått att SIEMES begäran om ersättning av den 19 mars 2012 avvisades, eftersom domen enligt vilken den ingav sin begäran om ersättning var begränsad till Brosmann och Aokang. Domen hade inte någon verkan i förhållande till övriga exporterande tillverkare i Kina och Vietnam. Först den 4 februari 2016 ogiltigförklarade domstolen i de förenade målen C-659/13 C & J Clark International Limited och C-34/14, Puma SE den omtvistade förordningen i den mån den berör alla exporterande tillverkare av den berörda produkten (se skäl 12). Det är bara vid denna tidpunkt som SIEMES berördes av en dom från domstolen, som de tyska tullmyndigheterna vederbörligen underrättade det om i sin skrivelse av den 7 september 2016. Kommissionen verkställde domen gentemot ett antal exporterande tillverkare som anges i skäl 18 till 38, liksom gentemot de importörer som begärt återbetalning från de tyska tullmyndigheterna. I synnerhet har kommissionen, när det gäller import som omfattas av betalningsansökningar som anmälts till kommissionen från de tyska tullmyndigheterna i enlighet med artikel 1 i genomförandeförordning (EU) 2016/223 (se skäl 30), till fullo iakttagit den åtta månaders tidsfrist för införlivande som anges i artikel 1.2 i den förordningen. Kommissionen godtog följaktligen inte argumentet att detta förfarande åsidosatte principen om god förvaltningssed. Detta påstående måste därför avvisas.

(154)

Med beaktande av de synpunkter som lämnats och analysen av dessa beslutade kommissionen att den övriga antidumpningstull som är tillämplig för Kina på 16,5 % och för Vietnam på 10 % bör återinföras under den omtvistade förordningens tillämpningsperiod.

(155)

Enligt vad som anges i skäl 28 avbröt kommissionen tillfälligt bedömningen av situationen för de företag som förtecknas i bilaga III till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/423 till dess att den importör som ansöker om återbetalning från nationella tullmyndigheter har meddelat kommissionen namnen på och adresserna till de exporterande tillverkare från vilka de berörda handlarna har köpt skodon eller, om inget svar inkommer inom denna tid, vid utgången av den tidsfrist som kommissionen fastställt för att tillhandahålla denna information.

(156)

I artikel 3 i förordning (EU) 2017/423 instruerade också kommissionen de relevanta nationella tullmyndigheterna att inte återbetala de tullar som tagits ut förrän kommissionen har slutfört sin bedömning av de relevanta ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling.

(157)

Detta ledde till att, som nämns i skäl 29, Pentland Brands Ltd, Puma UK Ltd och Deichmann Shoes UK Ltd gav sig tillkänna och lämnade namn på och adresser till sina respektive leverantörer. Kommissionen analyserade ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de leverantörer som identifierats i den nuvarande förordningen. Härav följer att kommissionen slutförde bedömningen av situationen för de företag som förtecknas i bilaga III till förordning (EU) 2017/423. Följaktligen har kommissionen inga uppgifter om att de företag som förtecknas i bilaga III till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2017/423 skulle ha lämnat in någon ansökan om marknadsekonomisk status och individuell behandling under den ursprungliga undersökningen. De relevanta ansökningarna om återbetalning från importörerna bör därför inte godkännas, eftersom den omtvistade förordningen inte har ogiltigförklarats för deras vidkommande. För enkelhetens skull återger kommissionen bilaga III i förordning (EU) 2017/423 som bilaga VI till denna förordning.

(158)

De berörda exporterande tillverkarna, de importörer som berördes av de tyska och nederländska tullmyndigheternas underrättelser, de importörer som lämnade namn på och adresser till sina respektive leverantörer i Kina och/eller Vietnam samt alla andra parter som gett sig tillkänna informerades om de viktigaste fakta och överväganden som låg till grund för avsikten att rekommendera återinförandet av den slutgiltiga antidumpningstullen på export från de 70 berörda exporterande tillverkarna. Efter detta meddelande av uppgifter beviljades parterna en tidsperiod inom vilken de kunde lämna uppgifter.

(159)

Denna förordning överensstämmer med yttrandet från den kommitté som inrättades genom artikel 15.1 i förordning (EU) 2016/1036.