14.12.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 332/1

(1)

Den 3 juli 2013 skickade kommissionen ut ett frågeformulär till samtliga medlemsstater om hur deras hamnar fungerade och hur de var beskattade för att få en helhetsbild och för att klargöra hamnarnas situation mot bakgrund av Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd som anges i artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget). De belgiska myndigheterna svarade genom skrivelser av den 30 september och den 9 oktober 2013. Genom en skrivelse av den 20 januari 2014 begärde kommissionen ytterligare upplysningar om reglerna för beskattning av hamnar. De belgiska myndigheterna lämnade ett svar genom en skrivelse av den 13 mars 2014 och Bryssels hamn skickade sina synpunkter genom en skrivelse som mottogs den 18 mars 2014.

(2)

Genom en skrivelse av den 9 juli 2014 informerade kommissionen Belgien, i enlighet med artikel 21 i rådets förordning (EU) 2015/1589 (2) (nedan kallad procedurförordningen), om sin preliminära uppfattning att undantaget från bolagsskatt till förmån för vissa belgiska hamnar (nedan kallade de belgiska hamnarna) utgör statligt stöd som är oförenligt med den inre marknaden och detta stöd utgör befintligt stöd i den mening som avses i artikel 1 b i förordningen. Ett möte med de belgiska myndigheterna ägde rum den 23 september 2014. Regionen Vallonien och Bryssels hamn lämnade sina respektive synpunkter genom skrivelser av den 30 september 2014 medan regionen Flandern delgav sina synpunkter genom en skrivelse av den 1 oktober 2014. Genom en skrivelse av den 1 juni 2015 meddelade kommissionen Belgien att den hade beaktat alla de synpunkter som lagts fram av Belgienoch att den fortfarande ansåg att undantaget från bolagsskatt till förmån för ett antal hamnar utgjorde ett stöd som är oförenligt med den inre marknaden, om och i den mån som dessa hamnar har ekonomisk verksamhet. En talan (3) väcktes mot denna skrivelse den 3 augusti 2015 och avvisades genom tribunalens beslut av den 9 mars 2016 (4).

(3)

Genom en skrivelse av den 21 januari 2016 upprepade kommissionen sin ståndpunkt att det undantag från bolagsskatt som beviljats hamnarna utgör en statlig stödordning som är oförenlig med fördraget och föreslår att de belgiska myndigheterna, inom ramen för lämpliga åtgärder, i enlighet med artikel 108.1 i EUF-fördraget och artikel 22 i procedurförordningen, ska avskaffa undantaget från bolagsskatt för de belgiska hamnarna, i den mån som dessa bedriver ekonomisk verksamhet. De belgiska myndigheterna uppmanades att anpassa lagstiftningen inom 10 månader från och med att beslutet fattades, eftersom denna ändring bör tillämpas senast på de intäkter som genererats av ekonomisk verksamhet från och med början av beskattningsåret 2017. De belgiska myndigheterna uppmanades att skriftligen meddela kommissionen att Belgien villkorslöst och utan förbehåll, i enlighet med artikel 23.1 i procedurförordningen, godtog dessa lämpliga åtgärder i deras helhet inom 2 månader från mottagandet av beslutet. En talan (5) väcktes mot detta förslag på lämpliga åtgärder den 18 mars 2016 och avvisades genom tribunalens beslut av den 27 oktober 2016 (6).

(4)

Genom en skrivelse av den 21 mars 2016 överlämnade de belgiska myndigheterna sina synpunkter på de föreslagna lämpliga åtgärderna.

(5)

Genom en skrivelse av den 8 juli 2016 beslutade kommissionen att inleda det förfarande som anges i artikel 108.2 i EUF-fördraget, i enlighet med artikel 23.2 i procedurförordningen.

(6)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (7). Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna synpunkter på åtgärden i fråga. Den 24 augusti 2016 hölls ett möte med företrädare för vissa belgiska hamnar som berörs av åtgärden.

(7)

Belgien lade fram sina synpunkter genom skrivelser av den 9 september 2016 (den federala finansministern) och den 16 september 2016 (regionen Vallonien och de vallonska hamnarna).

(8)

Kommissionen mottog synpunkter från följande berörda parter: Sea Invest, användare av Antwerpens, Gents och Zeebrugges hamnar (den 14 september 2016), Rotterdams hamn, som agerar på de fem nederländska offentliga hamnarnas vägnar (den 16 september 2016), Bryssels hamn (den 16 september 2016), den flamländska hamnkommissionen (Vlaamse Havencommissie) (den 19 september 2016) och, efter en förlängning av tidsfristen för att inkomma med synpunkter, Antwerpens och Zeebrugges hamnar (den 4 oktober 2016).

(9)

Kommissionen vidarebefordrade dessa synpunkter till Belgien, som gavs möjlighet att svara. Kommissionen mottog Belgiens synpunkter genom en skrivelse av den 14 november 2016. Den 19 december 2016 hölls ett möte mellan de belgiska myndigheterna och kommissionen vid vilket ytterligare synpunkter överlämnades till kommissionen. Ytterligare ett möte hölls mellan de belgiska federala myndigheterna och regionmyndigheterna, vissa stödmottagare och kommissionen den 10 januari 2017.

(10)

I Belgien är den mark som används av hamnarna allmän egendom. Under 1990-talet överfördes driften av de största belgiska hamnarna till decentraliserade enheter. Vissa hamnar drivs av autonoma kommunala hamnförvaltningar (t.ex. Gents, Oostendes och Antwerpens hamnar). Andra hamnar drivs av offentligrättsliga juridiska personer (t.ex. de autonoma hamnarna SCRL Port autonome du Centre et de l'Ouest, Liège, Charleroi och Namur) eller av ett offentligt aktiebolag som i fallet med Zeebrugges hamn.

(11)

Hamnarna drivs av offentliga enheter, hamnförvaltningarna.

(12)

I enlighet med artikel 1 i den belgiska inkomstskattelagen (code des impôts sur les revenus coordonné en 1992 (8), nedan kallad CIR) ska bolag med säte i landet betala inkomstskatt i form av bolagsskatt (”impôt des sociétés”) (9). Andra juridiska personer med säte i landet än bolag ska däremot betala inkomstskatt i form av skatt för juridiska personer (10). I artikel 2 i CIR definieras ”bolag” som varje bolag, sammanslutning, institut eller organ som har inrättats i enlighet med reglerna och som är en juridisk person samt bedriver verksamhet av vinstgenererande karaktär.

(13)

I artikel 180.2 i CIR anges att ett visst antal belgiska hamnar inte behöver betala bolagsskatt (11). I artikel 220.2 i CIR föreskrivs att juridiska personer som inte ska betala bolagsskatt i enlighet med artikel 180 i CIR ska betala skatt för juridiska personer (12). Skatten för juridiska personer omfattar inte den totala inkomsten eller vinsten, utan endast vissa typer av inkomster. I enlighet med artikel 221 i CIR är juridiska personer som är skyldiga att betala skatt för juridiska personer beskattningsbara enbart i förhållande till den skattegrundande inkomsten beräknad utifrån fastighetsregistret för deras fasta egendom som är belägen i Belgien och inkomst och avkastning av kapital samt lös egendom (13). Dessutom motsvarar de satser som är tillämpliga för de olika typer av intäkter som omfattas av skatt för juridiska personer vanligtvis satserna för fastighetsskatt eller förskottsskatt (14) och är i allmänhet lägre än satserna för bolagsskatt (33,99 %).

(14)

I en skrivelse av den 8 juli 2016 uttryckte kommissionen uppfattningen att de belgiska myndigheterna inte hade godtagit den tidsplan för genomförandet av de lämpliga åtgärderna som framförts av kommissionen i dess skrivelse av den 21 januari 2016 och att den belgiska regeringen varken tycktes godta själva principen om beskattning av hamnar med bolagsskatt eller åta sig att avskaffa den befrielse från bolagsskatt som de belgiska hamnarna åtnjuter. Kommissionen drog därmed slutsatsen att de belgiska myndigheterna inte godtog de lämpliga åtgärder som föreslagits av kommissionen den 21 januari 2016 villkorslöst, utan förbehåll och i deras helhet.

(15)

Eftersom kommissionen fortfarande ansåg att den befrielse från bolagsskatt som belgiska hamnar åtnjuter när de bedriver ekonomisk verksamhet utgjorde en befintlig statlig stödordning och hyste tvivel om huruvida denna stödordning var förenlig med den inre marknaden beslutade kommissionen att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 i EUF-fördraget, i enlighet med artikel 23.2 i procedurförordningen.

(16)

De belgiska hamnarna och myndigheterna anser att hamnarna inte är ”företag” i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget eftersom deras uppgifter, i synnerhet administrativ förvaltning av allmän och privat egendom, inte är av ekonomisk art. De understryker att dessa uppgifter är av allmänt intresse och åläggs eller tilldelas hamnarna av myndigheterna som har rätt att fastställa omfattningen av icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse. De påpekar att hamnförvaltningarna har särskilda befogenheter att utföra dessa uppgifter, står under myndigheternas kontroll och inte har som mål att göra vinst, då överskottet återinvesteras i hamninfrastrukturen och, för vissa hamnar, betalas ut till kommunen som är aktieägare.

(17)

Hamnarna i Antwerpen och Zeebrugge och de belgiska myndigheterna anser att domstolens rättspraxis i fråga om flygplatser (ärende C-82/01 Aéroports de Paris (15)) inte är tillämplig på hamnar, som är en annan typ av infrastruktur. De påpekar särskilt att hamnarnas monopol följer av en administrativ decentralisering till förmån för en offentligrättslig enhet utan vinstintresse medan flygplatsledningen har överlåtits till privatpersoner inom ramen för den exklusiva koncessionen av en ekonomisk verksamhet med överföring av operativ risk av ekonomisk art. De anser även att den tvist som granskats av domstolen i ärendet Aéroports de Paris inte rörde tillhandahållande av infrastrukturtjänster, vilket innebär att jämförelsen med tillhandahållande av hamnområdet av de belgiska hamnförvaltningarna är felaktig.

(18)

Majoriteten av de berörda parterna och de belgiska myndigheterna ifrågasätter den ekonomiska arten hos den verksamhet som nämns av kommissionen i beslutet om att inleda förfarandet, bland annat tillhandahållande av hamninfrastruktur till fartyg och uthyrning av mark och infrastruktur till företag, genom att hävda att avgifterna för uthyrning av mark, koncession av infrastruktur och tillträde till hamninfrastruktur (hamnavgifter) är offentliga, icke-diskriminerande, på förhand fastställda ensidigt av hamnförvaltningarna och inte bestämda av tillgång och efterfrågan. De hänvisar i synnerhet till en dom från den belgiska författningsdomstolen av den 19 november 2015 (16) i vilken det anges att hamnavgifter utgör ren ersättning från tredje man för hamnförvaltningarnas åtgärder. De hänvisar även till det flamländska hamndekretet av den 2 mars 1999 avseende politik för och förvaltning av havshamnar (17) (nedan kallat det flamländska hamndekretet av den 2 mars 1999) i vilket det föreskrivs att hamnavgifterna bör fastställas så att de står ”i proportion till vad som är rimligt” i förhållande till värdet av ersättningen. De anger dessutom att koncessionsavgifterna proportionellt sett är mindre för mark som genererar ett högre mervärde, grundar sig på objektiva parametrar (för den berörda marken) och återspeglar det realvärde som genereras av den tjänst som tillhandahålls. På samma sätt anser regionen Vallonien och de vallonska hamnarna att betalningen av avgifter för användningen av infrastruktur inte nödvändigtvis är en indikation på hamnverksamhetens ekonomiska art, då det faktum att dessa avgifter inte täcker återbetalningen av det investerade kapitalet indikerar att hamnverksamheten är en tjänst av allmänt intresse.

(19)

Enligt dem står de koncessionshavare som utför lasthantering (lastning och lossning) för den huvudsakliga ekonomiska verksamheten i hamnarna, då hamnförvaltningarna inte har något att göra med de affärsavtal som ingåtts mellan koncessionsföretag och redare. Hamnarna utnyttjas alltså inte kommersiellt av hamnförvaltningarna utan av bolag till vilka infrastrukturen har överlåtits och på vilken dessa bolag själva måste bygga de överbyggnader (kranar, hangarer m.m.) som behövs för att utföra lasthanteringstjänster.

(20)

De tillägger att hamnförvaltningarna i allt större utsträckning måste finansiera icke-ekonomisk verksamhet som faller under regionernas ansvar, eller till och med verksamhet utan koppling till hamndrift (18). De hänvisar till flera beslut från kommissionen och domar från domstolen i vilka det, enligt dem, fastställs att varken tillhandahållande av infrastruktur som är öppen för alla potentiella användare på ett rättvist och icke-diskriminerande sätt eller förvaltning och utnyttjande av en offentlig myndighets mark för att främja utvecklingen av industriell och kommersiell verksamhet för den privata sektorn utgör ekonomisk verksamhet.

(21)

De anser slutligen att hamnarnas ekonomiska verksamhet, såsom lyftning (krantjänster) och bogsering, enbart har en kompletterande funktion.

(22)

Den flamländska hamnkommissionen anser att eftersom hamnförvaltningarna i allt större utsträckning måste finansiera icke-ekonomisk infrastruktur som faller under regionernas ansvar utgör befrielsen från bolagsskatt inte någon fördel.

(23)

Rotterdams hamn anger att hamnarna i Antwerpen, Zeebrugge och Gent har en effektiv skattesats som är mindre än 1 % av den bokföringsmässiga vinsten.

(24)

De belgiska myndigheterna hävdar att i den mån hamnarna betalar skatt för juridiska personer är det villkor enligt vilket fördelen måste beviljas med hjälp av statliga medel inte uppfyllt.

(25)

Majoriteten av de berörda parterna och de belgiska myndigheterna anser att referenssystemet för beskattning av juridiska personer inte är bolagsskatt (såsom fastställs i beslutet om att inleda förfarandet) utan artikel 1 i CIR, i vilken två parallella beskattningssystem fastställs för juridiska personer med säte i landet (bolagsskatt och skatt för juridiska personer) enligt de kriterier som definieras i artikel 2 i CIR (huruvida den juridiska personens verksamhet är av vinstgenererande karaktär eller inte). De tillägger att artikel 180 i CIR, i vilken det föreskrivs att hamnar inte omfattas av bolagsskatt, endast förtydligar och tillämpar artikel 1 i CIR. Vissa berörda parter och de belgiska myndigheterna anser även att skatt för juridiska personer utgör referenssystemet för hamnar som inte är bolag i den mening som avses i artikel 2 i CIR, eftersom artikel 180.2 i CIR inte avviker från de allmänna reglerna för beskattning av juridiska personer utan endast tillämpar dessa allmänna regler. De hävdar således att även om artikel 180.2 ströks skulle hamnar inte nödvändigtvis omfattas av bolagsskatt eftersom myndigheten skulle behöva göra en individuell prövning av deras situation med hänsyn till de allmänna kriterierna i artiklarna 1 och 2 i CIR och eftersom hamnar inte är bolag i den mening som avses i artikel 2 i CIR skulle de inte omfattas av bolagsskatt.

(26)

Regionen Vallonien och de vallonska hamnarna tillägger att denna dubbelhet (förekomsten av två system för beskattning av inkomster, bolagsskatt och skatt för juridiska personer) är grundläggande och inbyggd i systemet för beskattning av inkomster och följer av den belgiska konstitutionen. Dessutom skulle den belgiska konstitutionen inte ålägga lagstiftaren att beskatta viss verksamhet och för myndigheter som är offentliga på grund av sin karaktär (staten, gemenskaperna, regioner, provinser och kommuner) skulle allmän eller privat egendom som används i statlig drift vara befriad från skatt enligt en allmän rättsprincip. De belgiska myndigheterna anger även att enligt de nationella domstolarnas rättspraxis är offentliga tjänster och nyttigheter inte skattskyldiga såvida det inte föreskrivs uttryckligen i lagen.

(27)

För hamnförvaltningarna i Antwerpen och Zeebrugge och de belgiska myndigheterna omfattas de enheter som, liksom hamnarna, inte delar ut sin vinst utan återinvesterar den eller som har mål som går utöver deras egna intressen av skatt för juridiska personer, vilket överensstämmer med systemets logik.

(28)

De gör även gällande att de befinner sig i en annan situation än andra företag som omfattas av bolagsskatt. Trots att de är relativt autonoma och även om det förekommer eventuell ekonomisk verksamhet är hamnförvaltningarna en del av statsmakterna och utför uppgifter av allmänt intresse, utan vinstsyfte, såsom följer av deras stadgar. De använder inte några industriella eller kommersiella metoder och deras agerande styrs inte av kortsiktig avkastning på investeringar. Koncessionsavgifterna och hamnavgifterna täcker inte alltid de kostnader som de bär. De utför uppgifter av allmänt intresse för vilka nettokostnaden inte skulle vara avdragsgill från bolagsskatten i enlighet med artikel 49 i CIR, vilket, vid beskattning med bolagsskatt, skulle leda till en diskriminering i förhållande till andra företag och en minskad investeringskapacitet för hamnarna.

(29)

De belgiska myndigheterna anger att den belgiska författningsdomstolen i en dom av den 1 december 2016 (19) bekräftade lagstiftarens val att befria hamnarna från bolagsskatt.

(30)

Den flamländska hamnkommissionen hävdar att i andra medlemsstater – i synnerhet Nederländerna – finansieras samma hamnverksamhet av myndigheterna, med resultatet att konkurrensvillkoren inte snedvrids.

(31)

Med hänvisning till punkt 188 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd (20) (nedan kallat tillkännagivandet av den 19 juli 2016) gör hamnförvaltningarna i Antwerpen och Zeebrugge gällande att varje hamn har ett lagstadgat monopol på sitt hamnområde, då detta monopol inte bara utesluter ”konkurrens på marknaden utan också om marknaden”. De drar därför slutsatsen att åtgärden inte medför någon snedvridning av konkurrensen. De hänvisar även till ett yttrande från den nederländska konkurrensmyndigheten (21) enligt vilken Rotterdams hamn inte konkurrerar med operatörerna för andra hamnar eftersom hamnavgifterna endast utgör en begränsad bråkdel av redarnas kostnader för transport, vilket innebär att en ökning eller minskning av dessa avgifter inte skulle ha någon inverkan på hamntrafiken.

(32)

De anger att enligt tillkännagivandet av den 19 juli 2016 kompletterar de olika delarna av nätet i en nätinfrastruktur varandra i stället för att konkurrera med varandra (punkt 211 och fotnot 311), vilket medför att en snedvridning av konkurrensen är utesluten. De påpekar att kommissionen i detta tillkännagivande tillämpar denna princip på byggandet av järnvägsinfrastruktur (punkt 219) och byggandet av väginfrastruktur, inbegripet tullbelagda vägar (punkt 220), men anser att den även går att tillämpa på hamnar.

(33)

Regionen Vallonien och de vallonska hamnarna noterar framför allt att de inlandshamnar som befriats från bolagsskatt inte konkurrerar med andra privata inlandshamnar som skulle tillhandahålla samma infrastruktur som är tillgänglig för allmänheten. De federala myndigheterna tillägger att inlandshamnar, som är av ringa storlek, kompletterar andra hamnar och endast konkurrerar med vägtransporter.

(34)

Rotterdams hamn anger att de offentliga nederländska hamnarna framför allt konkurrerar med hamnarna i Antwerpen, Zeebrugge och Gent.

(35)

Regionen Vallonien och de vallonska hamnarna anser att artikel 106.2 i EUF-fördraget utgör en lämplig bas för åtgärdens förenlighet. Hamnarna har ett tydligt rättsligt mandat och det går inte att invända mot att hamnarna uppfyller alla villkor som anges i denna artikel. De betonar att förenligheten enligt artikel 93 i EUF-fördraget, vars tillämpningsvillkor inte innefattar avsaknad av påverkan på handeln, måste utvärderas på ett omfattande sätt.

(36)

Hamnförvaltningarna i Antwerpen och Zeebrugge anser att kommissionen inte har besvarat de argument som lagts fram när det gäller åtgärdens förenlighet på ett tillräckligt välgrundat sätt. De tillägger att artikel 93 i EUF-fördraget skulle kunna användas som grund för åtgärdens förenlighet, eftersom hamnarna ska finansiera infrastruktur som bidrar till transeuropeiska transportnät.

(37)

De belgiska myndigheterna begär en övergångsperiod av kommissionen när det gäller beskattningen av hamnar med bolagsskatt. De understryker att den tidsfrist som föreskrivs i beslutet om att inleda förfarandet av den 8 juli 2016 (beskattning av hamnarna med bolagsskatt från och med den 1 januari 2017) är alltför kort, särskilt i förhållande till den tidfrist som Nederländerna fick inom ramen för ärendet SA.25338. De betonar att strykningen av artikel 180.2 i CIR innebär ett lagstiftningsförfarande som i regel varar åtminstone tre till sex månader. Enligt de belgiska myndigheterna bör lagstiftningen ändras på ett långt mer komplext sätt än en genom en enkel strykning av artikel 180.2 i CIR, eftersom i) denna strykning inte nödvändigtvis skulle leda till att hamnar omfattas av bolagsskatt, ii) utarbetandet av ett nytt skattesystem för hamnar bör göras med beaktande av den författningsenliga principen om jämlikhet och iii) en juridisk persons övergång från skatt för juridiska personer till bolagsskatt inte regleras uttryckligen i den belgiska skattelagstiftningen. De tillägger att kommissionen, i det fall en stödordning som antas vara befintlig upphör att gälla, måste skydda de berättigade intressen som en medlemsstat har i att rättssäkerheten för stödmottagarna garanteras.

(38)

Rotterdams hamn uppmanar kommissionen att skjuta upp de nederländska hamnarnas skyldighet att betala bolagsskatt fram till dess att en branschutredning gjorts och alla havshamnar i det norra området börjat beskattas samtidigt eller, åtminstone, att på ett snabbt och simultant sätt se till att belgiska och franska hamnar omfattas av bolagsskatt.

(39)

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget är ”stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

(40)

Enligt domstolen utgörs ”ekonomisk verksamhet […] av all verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på en viss marknad” (22). Begreppet företag omfattar ”varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och hur den finansieras” (23).

(41)

I enlighet med rättspraxis i fråga om den ekonomiska arten hos utnyttjande av infrastruktur (24) har kommissionen, i en rad beslut, dessutom fastställt att kommersiellt utnyttjande och anläggning av hamninfrastruktur utgör ekonomisk verksamhet (25). Kommersiellt utnyttjande av en hamnterminal som tillhandahålls användare mot betalning av en avgift utgör exempelvis ekonomisk verksamhet (26). Domstolen har, på ett underförstått men bestämt sätt, redan erkänt den ekonomiska arten hos vissa hamnoperationer, i synnerhet lastning, lossning, omlastning, lagring och förflyttning i allmänhet av varor eller någon form av materiel i hamnen (27). Kommissionen tillämpar inte bara dessa regler på havshamnar, utan även på inlandshamnar (28).

(42)

I detta avseende och till skillnad från de belgiska myndigheterna och vissa berörda parter anser kommissionen att domstolens rättspraxis rörande flygplatser bör tillämpas på hamnar, som endast är en annan typ av infrastruktur. De skillnader mellan hamnar och flygplatser som konstaterats av vissa berörda parter – i synnerhet skillnaderna i juridisk form eller det faktum att hamnar är offentligrättsliga enheter utan vinstintresse – är inte relevanta med avseende på det allmänna kriterium om tillhandahållande av en vara eller en tjänst på en marknad som ligger till grund för domstolens rättspraxis. Kommissionen konstaterar på liknande sätt att domstolen, i punkt 90 i domen i målet Aéroports de Paris, erinrar om att tribunalen ”rätteligen ansett att de aktuella omsättningsbaserade avgifterna utgjorde ersättning för flygplatsledningstjänster”. Det är således oriktigt att påstå att detta ärende inte rörde tillhandahållande av infrastrukturtjänster, såsom de belgiska myndigheterna och vissa berörda parter hävdar.

(43)

För att fastställa huruvida de belgiska hamnarna utgör företag är det inte nödvändigt att utvärdera den ekonomiska eller icke-ekonomiska arten hos var och en av deras verksamheter. Det är tillräckligt att fastställa att de enheter som omfattas av åtgärden i fråga faktiskt bedriver en eller flera ekonomiska verksamheter och därför ska betraktas som företag. I detta avseende gör inte det faktum att en enhet bedriver en eller flera statliga eller icke-ekonomiska verksamheter det möjligt att allmänt återkalla dess klassificering som företag.

(44)

De belgiska hamnarna kan bedriva flera olika typer av ekonomisk verksamhet som motsvarar tillhandahållande av olika tjänster på olika marknader. I första hand tillhandahåller hamnarna en allmän tjänst till sina användare (huvudsakligen redare, mer allmänt alla fartygsoperatörer) genom att ge fartyg tillträde till hamninfrastrukturen i utbyte mot en betalning, i allmänhet betecknad som hamnavgift (29). I andra hand tillhandahåller vissa hamnar specifika tjänster för fartyg, som t.ex. lotsning, lyftning, lasthantering och förtöjning, även det i utbyte mot betalning (30). I tredje hand tillhandahåller hamnarna, mot betalning, viss infrastruktur eller viss mark till företag som använder dessa områden för eget bruk eller för att tillhandahålla fartyg vissa av de specifika tjänster som anges ovan.

(45)

Det faktum att utomstående företag använder viss mark och hamninfrastruktur för att erbjuda tjänster till redare eller fartyg utesluter inte att den förvaltningsverksamhet som bedrivs av hamnförvaltningarna, däribland uthyrning av nämnda mark till dessa utomstående företag, också är av ekonomisk art.

(46)

Kommissionen hävdar också att det även i den belgiska nationella lagstiftningen finns indikationer på hamnverksamhetens industriella och/eller kommersiella natur (31). I synnerhet innebär den officiella kommentaren till CIR med nödvändighet att hamnar driver vilket industriellt, kommersiellt eller jordbruksrelaterat företag som helst (32) eller att de, även utan att ha ett vinstsyfte, bedriver en permanent yrkesverksamhet som omfattar tillräckligt frekvent upprepning för att utgöra en sysselsättning, industriell, kommersiell eller jordbruksrelaterad verksamhet samt tillämpning av industriella eller kommersiella metoder (33)  (34).

(47)

Kommissionen ifrågasätter dessutom inte att en del av hamnarnas verksamhet kan vara av icke-ekonomisk art, i synnerhet vissa av de tjänster som tillhandahålls av hamnkontor, såsom kontroll av sjötrafiken och sjötrafiksäkerhet (35) eller föroreningsbegränsande övervakning (36). I detta fall är de verksamheter som betraktas som ekonomiska av kommissionen dock åtskilda från de (andra) verksamheter som nämns i föregående mening.

(48)

Kommissionen noterar också att de nationella myndigheternas ”stora handlingsutrymme när det gäller att tillhandahålla, beställa och organisera tjänster av allmänt ekonomiskt intresse så nära användarnas behov som möjligt” (37) inte utesluter att denna verksamhet är av ekonomisk art. Enligt fast rättspraxis härrör begreppet ”ekonomisk verksamhet” dock från faktiska omständigheter, i synnerhet förekomsten av en marknad för de berörda tjänsterna (38), och är inte beroende av nationella val eller bedömningar. Kommissionen har således befogenhet att beteckna vissa hamnverksamheter som ekonomiska, även om de nationella myndigheterna anser att dessa verksamheter utgör icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse.

(49)

Slutligen ska följande faktorer som sådana inte ge upphov till ett ifrågasättande av den ekonomiska eller icke-ekonomiska arten hos den verksamhet som bedrivs:

(50)

När det gäller klassificeringen som ”företag” är det argument som lagts fram av de belgiska myndigheterna och vissa berörda parter enligt vilket avgifterna för de tjänster som tillhandahålls av hamnförvaltningarna är offentliga, icke-diskriminerande och på förhand fastställda ensidigt av hamnförvaltningarna samt att de inte direkt bestäms av tillgång och efterfrågan också irrelevant (43).

(51)

Kommissionen noterar för det första att de egenskaper som utmärker avgifterna som tas ut av hamnarna (offentlighet, icke-diskriminering m.m.) liknar egenskaperna hos de avgifter som tas ut inom ramen för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (44) och som utgör ekonomisk verksamhet och omfattas av bestämmelserna om statligt stöd. På samma sätt är priserna också offentliga, icke-diskriminerande och på förhand fastställda ensidigt av leverantören i det stora flertalet ekonomiska verksamheter.

(52)

Även om den andel utgifter i samband med en verksamhet som täcks av de avgifter som tas ut av användarna och, tvärtom, andelen utgifter som täcks av skatt (skattebetalaren) ibland kan utgöra en indikator på förekomsten av en marknad och en ekonomisk verksamhet är systemet för prissättning i sig inte avgörande i detta avseende.

(53)

Det råder för övrigt inget tvivel om att de priser som betalas av hamnarnas användare och kunder (allmänna och särskilda hamnavgifter och koncessionsavgifter) täcker åtminstone huvuddelen av de kostnader som bärs av hamnförvaltningarna när de erbjuder sina tjänster på marknaden (45).

(54)

Även om regionen Vallonien och de vallonska hamnarna anger att avgifterna för användning av infrastrukturen inte täcker återbetalningen av det investerade kapitalet lägger de inte fram några bevis till stöd för sitt argument.

(55)

Detta argument presenteras för övrigt som ett bevis för att hamnverksamheten är av allmänt intresse, vilket i sig inte är relevant för att fastställa hamnverksamhetens ekonomiska eller icke-ekonomiska art. Kommissionen noterar även att kostnaderna för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (som är ekonomisk verksamhet) per definition i allmänhet inte täcks helt av de avgifter som tas ut av användarna, vilket innebär att förekomsten av ett likviditetsgap inte nödvändigtvis utesluter förekomsten av en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget.

(56)

Enbart det faktum att priserna har fastställts av hamnförvaltningarna betyder dessutom inte att efterfrågan inte har beaktats. Tvärtom tar hamnförvaltningarna verklig hänsyn till förhållandena på marknaden (utbud och efterfrågan, framför allt de priser som tas ut av konkurrenterna och användarnas och kundernas efterfrågemönster) när de fastställer sina avgifter, i synnerhet hamnavgifterna (46). Vad gäller koncessionsavgifterna anger hamnarna i Antwerpen och Zeebrugge att avgifterna fastställs enligt objektiva parametrar för den aktuella markens eller verksamhetens art och återspeglar det realvärde och mervärde som genereras. Avgifterna är således väl knutna till karaktären hos den tjänst som tillhandahålls av hamnarna samt karaktären hos de företag eller den verksamhet som hamnen försöker attrahera. I detta avseende utgör avgifterna uppenbarligen ett viktigt instrument för den handelspolitik som genomförs av hamnen för att uppmuntra redare och avlastare att använda hamninfrastrukturen och företag att etablera sig där för att utveckla sin tillverknings- eller tjänsteverksamhet.

(57)

Följaktligen utgör både tillhandahållande av hamninfrastruktur och tillhandahållande av mark i utbyte mot ersättning tjänster som erbjuds på en marknad och därmed ekonomisk verksamhet.

(58)

När det gäller de tjänster som erbjuds av hamnar mot betalning av hamnavgifter (tillträde till hamninfrastrukturen i allmänhet och eventuella specifika tjänster) konstaterar kommissionen att den belgiska författningsdomstolens beslut av den 19 november 2015 (nr 162/2015) i vilket det anges att hamnavgifter utgör ren ersättning från tredje man för hamnförvaltningarnas åtgärder samt det flamländska hamndekretet av den 2 mars 1999 i vilket det anges att hamnavgifter bör fastställas ”i proportion till vad som är rimligt” i förhållande till värdet för ersättningen bekräftar det faktum att hamnar erbjuder tjänster på en marknad mot betalning. Det faktum att denna betalning förväntas på ett rimligt sätt täcka värdet för ersättningen gör det möjligt att vid första påseendet utesluta att de tjänster som tillhandahålls användarna av hamnen huvudsakligen finansieras genom skatt snarare än genom en faktisk betalning för den tjänst som erhållits av dessa användare, vilket på nytt bekräftar både det ekonomiska synsätt som tillämpas av Belgien i relationen mellan hamnar och deras användare och den ekonomiska arten hos verksamheten i fråga.

(59)

Kommissionen konstaterar vidare att den flamländska regeringen, inför den belgiska författningsdomstolen, hävdade att allmänna hamnavgifter (ersättning för tillträde till den allmänna hamninfrastrukturen) var jämförbara med den tull som måste betalas för att få färdas längs en tullbelagd väg eller en tunnel (47). Det framgår dock av kommissionens beslutspraxis att driften av en tullbelagd väg eller tunnel utgör en ekonomisk verksamhet (48). Kommissionen noterar slutligen att hamnavgifterna i princip omfattas av mervärdesskatt i Belgien liksom andra tjänster (49).

(60)

De beslut av kommissionen eller domstolen som nämns av de berörda parterna och de belgiska myndigheterna påverkar inte denna slutsats. I ärendet N110/2008 JadeWeserPort (50) har frågan om den ekonomiska eller icke-ekonomiska arten hos verksamheten i fråga inte avgjorts av kommissionen men de skäl som nämns av de berörda parterna och de belgiska myndigheterna till stöd för deras resonemang (skälen 52–63 i beslutet) följs av skäl i vilka det anges att verksamheten kunde betraktas som ekonomisk (skälen 64–66 i beslutet). När det gäller ärendena N390/2005, om byggande av omlastningsanläggningar vid järnvägslinjen Lanaken–Maastricht (51), och N478/2004, om Coras Iompair Eireann (52), konstaterar kommissionen att de gäller finansiering av byggande av järnvägsinfrastruktur och inte tillhandahållande av hamninfrastruktur mot betalning, och att kommissionens ståndpunkt i dessa fall ändå inte längre motsvarar domstolens rättspraxis (53) och inte heller kommissionens nuvarande beslutspraxis, enligt vilka byggandet av infrastruktur som är avsedd att utnyttjas ekonomiskt utgör ekonomisk verksamhet. Slutligen gäller domstolens dom i mål C-18/01 Korhonen (54) inte reglerna om statligt stöd utan rådets direktiv 92/50/EEG (55).

(61)

Kommissionens beslut i statligt stödärende SA.36346 (56), som anges i punkt 17 f i meddelandet av den 19 juli 2016 och som anförs av de berörda parterna och de belgiska myndigheterna, innebär inte att förvaltning eller utnyttjande av hamnområdet och, i synnerhet, uthyrning eller tillhandahållande av särskild mark och infrastruktur mot betalning är en icke-ekonomisk verksamhet. Stödärende SA.36346 gällde nämligen ett stöd till förnyelse av offentlig mark och inte uthyrning av mark eller infrastruktur mot betalning.

(62)

Kommissionen har enligt sin praxis redan fastställt att uthyrning av allmän egendom mot betalning utgör en ekonomisk verksamhet, i synnerhet när hamnens kontrahent tillhandahåller hamntjänster till sina kunder (57). Det framgår även av de prisvillkor som offentliggjorts av hamnförvaltningarna (58) att koncessionsavgifterna omfattas av mervärdesskatt, vilket vittnar om deras ekonomiska karaktär. Hamnars uthyrning av mark utgör på samma sätt ekonomisk verksamhet som omfattas av mervärdesskatt (59).

(63)

Kommissionen noterar också att hamnarna i Antwerpen och Zeebrugge i sina kommentarer betonar att valet av koncessionshavare görs efter en anbudsinfordran, vilket bekräftar att dessa hamnar erbjuder varor eller tjänster på en marknad när de ger tillträde till hamninfrastrukturen.

(64)

Det faktum att en enhets ekonomiska verksamhet är liten eller marginell i förhållande till dess icke-ekonomiska verksamhet gör det inte principiellt möjligt att undanta denna ekonomiska verksamhet från bestämmelser om statligt stöd.

(65)

Utan att det är nödvändigt att utföra en bedömning från hamn till hamn av fördelningen mellan de olika ekonomiska verksamheterna framgår det av föregående redogörelse att en mycket betydande andel av den verksamhet som betraktas som icke-ekonomisk av de berörda parterna och de belgiska myndigheterna (uthyrning av mark, tillträde till infrastruktur mot betalning) i själva verket är ekonomisk. Såsom beskrivs ovan råder det inget tvivel om att hamnavgifterna och koncessionsavgifterna utgör den stora merparten av de belgiska hamnarnas omsättning och dessa intäkter är till och med större än de totala löpande kostnaderna i fallet med Antwerpens hamn.

(66)

Om infrastruktur nästan enbart används för icke-ekonomisk verksamhet anser kommissionen att dess finansiering helt och hållet kan falla utanför tillämpningsområdet för reglerna om statligt stöd, under förutsättning att den fortfarande används för en rent underordnad ekonomisk verksamhet (60). Det faktum att hamnar bedriver icke-ekonomisk verksamhet innebär dock inte att själva hamninfrastrukturen nästan enbart används för icke-ekonomisk verksamhet.

(67)

Kommissionen anser således att den verksamhet som bedrivs av de belgiska hamnar som omfattas av åtgärden – åtminstone delvis – utgör ekonomisk verksamhet.

(68)

Enligt domstolen utgör inte bara en konkret förmån en fördel utan även alla åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget (61).

(69)

Kommissionen hävdar att enligt den belgiska skattelagstiftningen omfattas vinster från ekonomisk verksamhet som görs av de belgiska hamnar som anges i artikel 180.2 i CIR inte av bolagsskatt. Dessa hamnar behöver följaktligen inte stå för de kostnader som normalt bärs av enheter som ska betala bolagsskatt.

(70)

Skatt för juridiska personer baseras på inte den totala vinsten. De enheter som ska betala skatt för juridiska personer beskattas endast för en del av de intäkter som genererats av en hamns verksamhet, nämligen den skattegrundande inkomsten beräknad utifrån fastighetsregistret för deras fasta egendom som är belägen i Belgien och inkomst och avkastning på kapital samt lös egendom (62). Beskattningsunderlaget för skatt för juridiska personer omfattar således inte den totala vinst som gjorts av hamnarna, t.ex. de hamnavgifter som betalats avkunder i utbyte mot tjänster som erbjuds av hamnarna eller avgifter och hyror som betalats för användningen av hamninfrastruktur. För den del av dessa intäkter som omfattas av skatt för juridiska personer är satserna dessutom i allmänhet lägre (63) än den sats som är tillämplig för bolagsskatt (33,99 %). Det skattebelopp som betalats för den ekonomiska verksamheten är således mindre än det belopp som varit aktuellt om reglerna för bolagsskatt hade tillämpats.

(71)

Belgien har dessutom inte lagt fram någon bevisning som går emot denna slutsats från kommissionen under det samarbetsförfarande som inleddes den 9 juli 2014 och inte heller i sina synpunkter efter att det formella granskningsförfarandet inleddes den 8 juli 2016. Belgien har inte heller ifrågasatt de synpunkter som inkommit från de nederländska hamnarna enligt vilka hamnarna i Antwerpen, Zeebrugge och Gent har en effektiv skattesats som ligger långt under bolagsskattesatsen i Belgien (33,99 %).

(72)

Det går inte heller att ansluta sig till den flamländska hamnkommissionens resonemang som i huvudsak går ut på att den fördel som följer av befrielsen från bolagsskatt enbart syftar till att kompensera hamnförvaltningarnas ökande finansiering av icke-ekonomisk infrastruktur som ligger utanför deras behörighet. Det finns nämligen ingen bestämmelse i nationell lagstiftning som garanterar att fördelens omfattning begränsas till nettokostnaden för denna icke-ekonomiska infrastruktur (64). Befrielsen från bolagsskatt, vars belopp står i proportion till den vinst som gjorts, medför således en fördel som inte hänger samman med den eventuella kostnaden för finansieringen av icke-ekonomisk infrastruktur.

(73)

Kommissionen anser därför att hamnarna i fråga gynnas av en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget som motsvarar skillnaden mellan den bolagsskatt som hamnarna skulle ha behövt betala för sin ekonomiska verksamhet och den del av skatten för juridiska personer som kan härledas från denna ekonomiska verksamhet.

(74)

I enlighet med artikel 107.1 i EUF-fördraget betraktas enbart åtgärder som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel som statligt stöd. Enligt fast rättspraxis utgör avstående av medel som annars skulle ha tillfallit statsbudgeten en överföring av statliga medel (65).

(75)

I motsats till vad de belgiska myndigheterna hävdar är det så att så snart som beskattningen av hamnarnas ekonomiska verksamhet med skatt för juridiska personer medför en skattemässig behandling för skattebetalaren som är mer förmånlig än en beskattning med bolagsskatt (se avsnitt 5.1.2 ovan om förekomsten av en ekonomisk fördel), leder detta till ett bortfall av skatteintäkter för staten.

(76)

Kommissionen anser således att denna åtgärd utgör en överföring av statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(77)

Eftersom skattesystemet i fråga utgör en del av den belgiska lagstiftningen och inte ålagts Belgien enligt unionslagstiftningen kan åtgärden dessutom tillskrivas staten (66).

(78)

För att betraktas som statligt stöd måste en åtgärd vara selektiv, det vill säga gynna vissa företag eller viss produktion i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget (67).

(79)

Enligt fast rättspraxis (68) omfattar bedömningen av materiell selektivitet vid åtgärder som lindrar de kostnader som normalt belastar ett företags budget, som t.ex. en skattebefrielse, följande tre steg: För det första måste det gemensamma eller normala skattesystem (kallat referenssystemet) som tillämpas i den berörda medlemsstaten identifieras. För det andra bör det fastställas om åtgärden i fråga avviker från referenssystemet, i den mån som den gör åtskillnad mellan aktörer som, med hänsyn till målet för detta referensskattesystem, är i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende. Om så är fallet är åtgärden selektiv vid första påseendet. För det tredje bör det fastställas om den avvikande åtgärden motiveras av referensskattesystemets art eller allmänna systematik, det vill säga dess underliggande logik (69). För detta tredje steg ankommer det på medlemsstaten att visa att den differentierade skattemässiga behandlingen är en direkt följd av de grundläggande eller styrande principerna för dess skattesystem (70).

(80)

Under förfarandet har de belgiska myndigheterna i tur och ordning argumenterat för två ståndpunkter. I sina svar på det frågeformulär som skickades av kommissionen den 3 juli 2013 angav de belgiska myndigheterna först att artikel 180.2 i CIR utgjorde den rättsliga grunden för hamnarnas befrielse från bolagsskatt. I sina kommentarer av den 19 december 2016 fastställde de dock att hamnarna inte omfattas av bolagsskatt bara genom att tillämpa de allmänna regler i CIR som anges i artiklarna 1 och 2 i CIR, eftersom hamnarna inte är bolag i den mening som avses i artikel 2 i CIR.

(81)

Begreppet statligt stöd är ett objektivt begrepp och endast effekterna av åtgärden bör beaktas. Det råder inget tvivel om att de belgiska hamnarna inte betalar bolagsskatt men grunden till denna uteblivna betalning av bolagsskatt kan, enligt de belgiska myndigheterna, vara antingen artikel 180.2 i CIR eller artiklarna 1 och 2 i CIR.

(82)

I sina kommentarer av den 19 december 2016 hävdar de belgiska myndigheterna att artikel 180.2 i CIR inte har någon rättslig betydelse och enbart är förklarande. Att stryka den skulle inte påverka situationen för hamnarna när det gäller bolagsskatt. Hamnarna skulle, enligt de belgiska myndigheterna, befrias från bolagsskatt i enlighet med artiklarna 1 och 2 i CIR och allmänna kriterier i det belgiska skattesystemet. De belgiska myndigheterna hävdar nämligen att hamnarna inte är bolag i den mening som avses i artiklarna 1 och 2 i CIR.

(83)

I denna situation skulle referenssystemet utgöras av artiklarna 1 och 2 i CIR enligt vilka bolag ska betala bolagsskatt medan andra juridiska personer med säte i landet ska betala skatt för juridiska personer. Eftersom hamnarna inte är bolag skulle de, enligt de belgiska myndigheterna, med nödvändighet omfattas av skatt för juridiska personer. Artikel 180.2 i CIR, som enligt de belgiska myndigheterna endast utgör ett förtydligande av konsekvenserna av de allmänna regler som anges i artiklarna 1 och 2, skulle således inte utgöra ett undantag från referenssystemet och skulle till och med vara en integrerad del av det. I den mån hamnarna inte betraktas som bolag skulle reglerna avseende skatt för juridiska personer även kunna betraktas som ett mer begränsat referenssystem.

(84)

Således grundar sig denna tolkning huvudsakligen på hypotesen att den typ av verksamhet som bedrivs av hamnarna nödvändigtvis skulle utesluta att de klassificerades som ”bolag” med avseende på inkomstskatt (för juridiska personer med säte i landet) även om de utgör ”företag” i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget, såsom fastställs ovan. Varken Belgiens eller tredje parters synpunkter bidrar med några övertygande bevis för att denna hypotes skulle stämma.

(85)

Kommissionen anser tvärtom att hamnarna i princip utgör bolag med avseende på inkomstskatt med tanke på huvuddelen av deras verksamhet och det faktum att de bedriver ekonomisk verksamhet som gör att de kan klassificeras som företag i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget. Det finns dessutom ingen bestämmelse i nationell lagstiftning som kan utgöra grund för ett ifrågasättande av denna klassificering som bolag.

(86)

Kommissionen noterar att den hypotes som de belgiska myndigheterna baserar sitt resonemang på strider mot de officiella kommentarerna till CIR, andra interna bestämmelser och den belgiska regeringens officiella ställningstaganden. I den officiella kommentaren till CIR anges att juridiska personer som är ovillkorligen undantagna från bolagsskatt (exempelvis hamnar enligt artikel 180.2 i CIR) i princip bör betraktas som skattskyldiga som ska betala bolagsskatt (71). På grund av deras juridiska form (eller egenskaper som i allmänhet kan hänföras till denna juridiska form) bör även majoriteten av de hamnar som förtecknas i artikel 180.2 i CIR – som är aktiebolag, privata aktiebolag eller kommunala autonoma förvaltningar – omfattas av bolagsskatt (72). Vidare innehåller också det flamländska hamndekretet av den 2 mars 1999 indikationer på hamnverksamhetens industriella (73) och/eller kommersiella (74) natur och således dess klassificering som bolag i den mening som avses i artikel 2 i CIR, vilket borde leda till att den omfattas av bolagsskatt. Även den belgiska regeringen själv har, inför den belgiska författningsdomstolen, vidhållit att hamnar, bland de andra bolag och juridiska personer som avses i artiklarna 180 och 220.2 i CIR, är juridiska personer som bedriver verksamhet av vinstgenererande karaktär i den mening som avses i artikel 2 i CIR (75). Inför den belgiska representantkammaren har även vice premiärministern och ministern för finanser och utrikeshandel vidhållit att de belgiska hamnarna är offentliga företag som, i avsaknad av det ovillkorliga undantag som anges i artikel 180 i CIR, skulle omfattas av bolagsskatt i enlighet med artiklarna 1, 2 och 179 i CIR (76). Slutligen omfattas inte hamnar av skatt för juridiska personer på ett naturligt och direkt sätt, utan enbart i den mån som de är särskilt undantagna från bolagsskatt genom artikel 180.2 i CIR, i enlighet med artikel 220.2 i CIR, vilket strider mot de belgiska myndigheternas tolkning enligt vilken hamnar inte betalar bolagsskatt eftersom de på ett naturligt sätt omfattas av skatt för juridiska personer i egenskap av andra juridiska personer med säte i landet än bolag.

(87)

Kommissionen delar alltså inte den ståndpunkt enligt vilken hamnar inte skulle omfattas av bolagsskatt i enlighet med de allmänna kriterierna i artiklarna 1 och 2 i CIR, även om artikel 180.2 skulle strykas. Med hänsyn till de uppgifter som anges i föregående skäl anser kommissionen däremot att i enlighet med de allmänna bestämmelserna i den belgiska nationella lagstiftningen bör hamnar som utgör bolag i den mening som avses i artikel 2 i CIR omfattas av bolagsskatt, såvida de inte är formellt och ovillkorligen undantagna från det genom artikel 180.2 i CIR. Av samma skäl bestrider kommissionen att reglerna avseende skatt för juridiska personer utgör referenssystemet för beskattning av hamnar.

(88)

I sina synpunkter hävdar de belgiska myndigheterna och vissa berörda parter att hamnarnas befrielse från bolagsskatt, utöver de allmänna bestämmelserna i CIR (artiklarna 1 och 2), även följer av andra allmänna bestämmelser i den nationella lagstiftningen (en allmän princip i lagstiftningen, en regel i rättspraxis enligt vilken offentliga tjänster och nyttigheter inte är skattskyldiga såvida det inte föreskrivs uttryckligen i lagen, eller till och med i den belgiska konstitutionen).

(89)

Med hänsyn till de uppgifter som anges ovan anser kommissionen att den normala tillämpningen av de allmänna bestämmelserna i den belgiska lagstiftningen skulle leda till att hamnarna omfattades av bolagsskatt med tanke på intäkterna från deras ekonomiska verksamhet.

(90)

Även om de nationella bestämmelserna i fråga – eller myndigheternas tolkning av dem – i motsats till vad kommissionen just har visat hade kunnat leda till att de belgiska hamnarna inte betalade bolagsskatt skulle dessa bestämmelser medföra en diskriminering mellan företag med ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 107 i EUF-fördraget (se avsnitt 5.1.1 ovan). På samma sätt som artikel 180.2 i CIR i kommissionens analys nedan skulle dessa bestämmelser, eller det belgiska systemet för beskattning av inkomster i sin helhet, således ge upphov till att fördelar beviljas vissa företag, nämligen hamnar, även om dessa företag när det gäller inkomst från ekonomisk verksamhet befinner sig i en situation som är jämförbar med den som gäller för andra företag (juridiska personer med säte i landet) som omfattas av bolagsskatt vad gäller syftet med inkomstskatt för juridiska personer med säte i landet – som är att beskatta vinst. Kommissionen anser att hamnarna inte har ett ”särskilt funktionssätt som tydligt skiljer dem från andra ekonomiska aktörer” som omfattas av bolagsskatt (77). Det faktum att hamnarna inte drivs i vinstsyfte (78) är inte tillräckligt för att anse att de befinner sig i en annan situation än andra aktörer som omfattas av bolagsskatt. Enligt denna hypotes skulle det belgiska systemet i sig själv vara selektivt (79).

(91)

Även om artiklarna 1 och 2 i CIR utgjorde den rättsliga grunden för de belgiska hamnarnas befrielse från bolagsskatt skulle denna befrielse ändå ha varit en selektiv åtgärd vid första påseendet när det gäller hamnarnas ekonomiska verksamhet.

(92)

Såsom framgår av ovanstående anser kommissionen att artikel 180.2 i CIR utgör den enda rättsliga grunden för de belgiska hamnarnas befrielse från bolagsskatt och att hamnarna, i avsaknad av en sådan bestämmelse, skulle ha betalat bolagsskatt som alla andra bolag eller företag som genererar skattepliktiga inkomster från en ekonomisk verksamhet.

(93)

Kommissionen anser att referenssystemet i förevarande fall utgörs av de allmänna skattereglerna enligt artiklarna 1 och 2 i CIR. För juridiska personer med säte i Belgien fastställs i artikel 1 i CIR ett tvådelat system för beskattning av inkomster. Enligt detta system ska ”bolag” betala bolagsskatt och ”andra juridiska personer än bolag” ska betala skatt för juridiska personer. Artikel 2 i CIR innehåller kriterier för att definiera ”bolag” och därmed fastställa vilka juridiska personer som ska omfattas av bolagsskatt samt, genom uteslutning, de vars inkomst ska beskattas med skatt för juridiska personer. I artikel 179 bekräftas att de skattskyldiga som ska betala bolagsskatt är bolag med säte i landet.

(94)

Artikel 180.2 i CIR utgör ett undantag från dessa allmänna skatteregler. Genom denna artikel befrias nämligen hamnar från bolagsskatt på ett villkorslöst sätt, utan att de allmänna kriterier för fördelning mellan bolagsskatt och skatt för juridiska personer som fastställs i artiklarna 1 och 2 tillämpas, det vill säga utan att hänsyn tas till huruvida nämnda hamnar utgör bolag eller inte (80).

(95)

I den mån som hamnar, av de orsaker som anges i skäl 86, utgör bolag i den mening som avses i artikel 1 i CIR kan referenssystemet för beskattning av hamnars inkomster även fastställas på ett mer begränsat sätt, såsom samtliga bestämmelser om bolagsskatt, nämligen artiklarna 1 och 179 i CIR, i vilka det föreskrivs att bolag med säte i landet ska omfattas av bolagsskatt, som definieras som en ”skatt på den totala inkomsten”.

(96)

Med hänsyn till detta referenssystem utgör artikel 180.2 i CIR uttryckligen ett undantag (det är artikelns enda syfte) eftersom den innebär att hamnar undantas från tillämpningsområdet för artikel 179 samt från bolagsskatt, även om dessa därefter omfattas av skatt för juridiska personer i enlighet med artikel 220.2 i CIR. I avsaknad av den uttryckliga och särskilda befrielse som anges i artikel 180.2 i CIR skulle de belgiska hamnarna – i likhet med andra bolag med säte i landet – enligt lag omfattas av bolagsskatt.

(97)

Det framgår av ovanstående att artikel 180.2 i CIR avviker från de allmänna reglerna för beskattning av bolag (både när det gäller de allmänna bestämmelserna i artiklarna 1 och 2 i CIR och de mindre allmänna reglerna i artikel 179 i CIR) och medför en differentiering mellan aktörer som, vad gäller syftet med referensskattesystemet, befinner sig i en jämförbar faktisk och rättslig situation. Oavsett vilket referenssystem som valts (bolagsskatt eller beskattning av inkomster för juridiska personer med säte i landet i allmänhet) är syftet med inkomstskatten att beskatta inkomst, ett syfte med hänsyn till vilket alla företag, vad gäller vinsten från deras ekonomiska verksamhet, befinner sig i samma faktiska och rättsliga situation.

(98)

Det faktum att hamnar inte skulle drivas i vinstsyfte eller skulle lägga mindre vikt vid kortsiktig avkastning på investeringar påverkar inte denna bedömning. Det har fastställts att en skattebefrielse till förmån för företag utan vinstsyfte som bedriver ekonomisk verksamhet i allmänhet betraktas som selektiv, även om den beviljats mot bakgrund av den nationella lagstiftarens syfte att gynna organisationer som betraktas som samhällsnyttiga (81). Det faktum att de belgiska hamnarna ägs och kontrolleras av statsmakterna eller att de – bortsett från ekonomisk verksamhet – bedriver icke-ekonomisk verksamhet, som exempelvis uppgifter som faller inom utövandet av offentlig makt, innebär inte att de befinner sig i en annan rättslig och faktisk situation när det gäller tillämpningen av bolagsskatt på intäkter som genererats av deras ekonomiska verksamhet.

(99)

Åtgärden i fråga är således selektiv vid första påseendet när det gäller hamnarnas ekonomiska verksamhet.

(100)

Såsom anges ovan ankommer det på medlemsstaten att visa att undantaget kan motiveras av referensskattesystemets art eller allmänna systematik. I det sista steget i trestegsanalysen kan endast de särskilda egenskaperna hos referensskattesystemet motivera en differentierad behandling.

(101)

En åtgärds förenlighet med den nationella lagstiftningen kan inte som sådan utgöra ett berättigande på grund av systemets systematik så länge det inte påvisats att detta berättigande följer av referensskattesystemets särskilda egenskaper (82).

(102)

I detta avseende har den belgiska författningsdomstolens beslut nr 151/2016 av den 1 december 2016 i varje fall inte den räckvidd som de belgiska myndigheterna försöker tillskriva det. Detta beslut gäller nämligen inte hamnars befrielse från bolagsskatt i förhållande till reglerna om statligt stöd utan skyldigheten för interkommunala sammanslutningar, samarbetsstrukturer och projektsammanslutningar att betala bolagsskatt, med hänsyn till principerna om jämlikhet och icke-diskriminering, på så sätt att avsaknaden av diskriminering i den nationella lagstiftningen inte påverkar avsaknaden av selektivitet den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget.

(103)

Eftersom det avgörande kriteriet för att omfattas av bolagsskatt eller skatt för juridiska personer är den berörda enhetens bedrivande av verksamhet av vinstgenererande karaktär (se artikel 2 i CIR) räcker inte påståendena om att hamnar skulle vara befriade från bolagsskatt eftersom de inte delar ut sina vinster utan återinvesterar dem, har mål som går utöver deras egna intressen, inte drivs i vinstsyfte, är en del av statsmakterna och utför uppgifter av allmänt intresse för att motivera en skattemässigt mer förmånlig behandling än andra bolag med säte i landet med hänsyn till de styrande principerna för skattesystemet. Andra företag återinvesterar också sin vinst och harmål eller genererar effekter på ekonomin som går utöver deras egna intressen (83) utan att befrias från bolagsskattav dessa skäl. På samma sätt kan enheter som inte är en del av statsmakterna (t.ex. sammanslutningar utan vinstsyfte) omfattas av skatt för juridiska personer under förutsättning att de uppfyller det kriterium som anges i artikel 2 i CIR, vilket innebär att tillhörigheten till det offentliga inte heller är relevant med hänsyn till nationella bestämmelser. Trots att dessa sammanslutningar saknar vinstsyfte kan de således omfattas av bolagskatt i enlighet med de allmänna kriterierna i artiklarna 1 och 2 i CIR om de bedriver verksamhet av vinstgenererande karaktär.

(104)

Påståendet att hamnarnas medel inte alltid täcker deras kostnader kan inte utgöra en motivering för en befrielse från bolagsskatt då ingen skatt ska betalas i en sådan situation utan vinst, i enlighet med det normala systemet för beskattning av inkomster, och eftersom en förlust kan balanseras och tillskrivas framtida eventuell vinst från den ekonomiska verksamheten, så att en skattbefrielse blir överflödig och endast får konsekvenser i det fall hamnarna gör en skattepliktig vinst. Kommissionen konstaterar att under perioden 2004–2014 (elva räkenskapsår) var resultatet för hamnarna i Antwerpen, Zeebrugge, Gent och Oostende nästan konstant positiva (ett negativt resultat för Antwerpen 2011 och ett negativt resultat för Oostende 2013), vilket innebär att den motivering som gjorts är teoretisk och till och med motsägs av fakta. Dessutom har ingen befrielse från bolagsskatt liknande den som hamnar åtnjuter planerats för andra bolag i det fall deras medel inte skulle täcka deras kostnader.

(105)

På samma sätt motiverar inte det faktum att vissa kostnader som inte är hänförliga till ett företags uttalade mål inte skulle vara avdragsgilla från bolagsskatten, i enlighet med artikel 49 i CIR, hamnarnas befrielse från bolagsskatt. I artikel 49 i CIR föreskrivs att ”[u]tgifter som en skattskyldig person har haft eller kostnader som en skattskyldig person har burit under den period som beskattningen avser för att förvärva eller bibehålla skattepliktiga intäkter […] är avdragsgilla”. För det första är den befrielse från bolagsskatt som hamnar åtnjuter inte kopplad till det faktum att hamnar skulle begränsas finansiellt av artikel 49 i CIR. Befrielsen från bolagsskatt gäller all vinst som gjorts och är inte begränsad till vinst till följd av en eventuell avsaknad av avdragsmöjlighet för vissa kostnader enligt artikel 49 i CIR. Hamnarnas befrielse från bolagsskatt motiveras således inte av en riktlinje i det belgiska skattesystemet, även om det antas att artikel 49 i CIR utgör en sådan riktlinje. Dessutom visar varken de belgiska myndigheterna eller de berörda parterna varför, med hänsyn till åtgärdens syfte (84) och ordalydelse, en sådan bestämmelse faktiskt skulle kunna hindra avdragsmöjligheten för kostnaderna för hamnarnas icke-ekonomiska verksamhet av allmänt intresse. Hamnarna i Antwerpen och Zeebrugge framställer dessutom detta problem som enbart en risk och inte som ett konstaterat faktum.

(106)

Slutligen kan antagandet att hamnarnas befrielse från bolagsskatt, liksom skattebefrielsen för vissa offentligrättsliga juridiska personers allmänna eller privata egendom som används i statlig drift, följer av en allmän rättsprincip, eller till och med den belgiska konstitutionen, om principen anses styrkt (85), inte i sig nödvändigtvis motivera denna skattebefrielse på grund av systemets art eller allmänna systematik, eftersom de eventuella överväganden som beaktats av den konstituerande makten eller de nationella domstolarna kan gå utöver skattesystemets korrekta funktion eller styrande principer.

(107)

Argumenten från de belgiska myndigheterna och de berörda parterna avseende de kriterier som utvecklats i nationell rättspraxis för att bedöma om en juridisk person är ett bolag i den mening som avses i artiklarna 1 och 2 i CIR (i synnerhet avsaknad av industriella och kommersiella metoder) är slutligen verkningslösa när det gäller att motivera åtgärden med hjälp av skattesystemets allmänna systematik i den mån som de i realiteten syftar till att bevisa att hamnar inte är bolag, i vilket fall befrielsen från skyldigheten att betala bolagsskatt skulle vara selektiv med anledning av valet av kriterier som använts för att fastställa referenssystemets gränser (se ovan) och inte med anledning av en avvikelse från detta referenssystem som eventuellt skulle kunna vara befogad.

(108)

För att betraktas som statligt stöd måste åtgärden påverka handeln mellan EU:s medlemsstater och snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. Dessa två kriterier har nära anknytning till varandra.

(109)

Enligt rättspraxis anses en snedvridning av konkurrensen generellt föreligga så snart som staten beviljar ett företag en ekonomisk fördel i en avreglerad sektor där det förekommer, eller skulle kunna förekomma, konkurrens (86). Det råder dock inte något tvivel om att konkurrens förekommer i hamnsektorn och att den förstärks av den beskaffenhet och de särdrag som kännetecknar transport, i synnerhet sjötransport och transport på inre vattenvägar. De transporttjänster som erbjuds av hamnarna konkurrerar, åtminstone i viss utsträckning, med de tjänster som erbjuds av eller i andra hamnar samt av andra leverantörer av transporttjänster i Belgien och andra medlemsstater.

(110)

Inom ramen för det offentliga samrådet med berörda parter om ett förslag till förordning på hamnområdet betonade således ”[s]amtliga berörda parter […] behovet av stabila och rättvisa konkurrensvillkor […] för konkurrensen mellan hamnarna […] i EU” (87). På samma sätt konkurrerar hamnarna, i synnerhet inlandshamnar och mer generellt vattenvägstransport, som de utgör en del av, med andra transportformer. Konkurrensen är för övrigt särskilt förstärkt mellan hamnarna på den belgiska och nederländska kusten (i detta avseende talas ofta om zonen Amsterdam-Rotterdam-Antwerpen).

(111)

Genom att stärka stödmottagarnas ställning i den internationella handeln kan åtgärden därför påverka handeln inom unionen och snedvrida konkurrensen.

(112)

Påståendet att liknande statliga stödåtgärder förekommer i andra medlemsstater och kommissionens handlande avseende dessa eventuella åtgärder påverkar dessutom inte den berörda åtgärdens kvalificering som statligt stöd, eftersom åtgärden till förmån för de belgiska hamnar som avses i artikel 180.2 i CIR absolut medför en förbättring av deras konkurrenssituation i förhållande till en referenssituation i vilken de skulle beskattas under bolagsskattesystemets normala villkor (88).

(113)

Även om hamnarna kan anses åtnjuta ett lagstadgat monopol för att erbjuda sina tjänster inom den hamn som de driver konkurrerar de transporttjänster som de erbjuder, åtminstone i viss utsträckning, med de som erbjuds av andra leverantörer av transporttjänster, i synnerhet hamnarna i andra medlemsstater.

(114)

Yttrandet från den nederländska myndigheten avseende den konkurrens som nämns av de berörda parterna är inte relevant inom ramen för detta förfarande för statligt stöd. Den gäller nämligen inte utvärderingen av en ordning med hänsyn till artikel 107 i EUF-fördraget som kräver en särskild granskning av villkoret för konkurrens. I artikel 25 i det flamländska hamndekretet av den 2 mars 1999 anges dessutom att de avgifter som tas ut av hamnarna påverkar deras konkurrensposition (89). Förekomsten av konkurrens mellan europeiska hamnar bekräftas för övrigt av synpunkterna från de nederländska offentliga hamnarna.

(115)

Hänvisningarna till punkterna 211, 219 och 220 i tillkännagivandet av den 19 juli 2016 är dessutom inte relevanta i det aktuella fallet eftersom de inte gäller hamninfrastruktur, som nämns i punkt 215. I den sistnämnda punkten anges att offentlig finansiering av hamninfrastruktur gynnar en ekonomisk verksamhet och att den därför i princip omfattas av reglerna om statligt stöd samt att hamnar kan konkurrera med varandra, och att finansieringen av hamninfrastruktur därför sannolikt också påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Avpunkterna 219 och 220 i ovan nämnda tillkännagivande framgår dessutom att stöd till byggande av infrastrukturen i fråga inte behöver ha några effekter på handeln inom unionen eller konkurrensen, medan åtgärden i fråga i det aktuella förfarandet inte utgör stöd till anläggningen av infrastruktur utan ett driftsstöd kopplat till den vinst som gjorts inom ramen för dess verksamhet.

(116)

Mot bakgrund av de argument som anges ovan utgör den skattebefrielse för belgiska hamnar som nämns i artikel 180.2 i CIR statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i EUF-fördraget, i den mån som de skattebefriade inkomsterna härrör från ekonomisk verksamhet som bedrivs av hamnarna.

(117)

Det är den medlemsstat som berörs som ska visa att de statliga stödåtgärderna kan betraktas som förenliga med den inre marknaden. I sina olika bidrag, svar och synpunkter har de belgiska myndigheterna inte framfört några argument vad gäller åtgärdens förenlighet. Regionen Vallonien och de vallonska hamnarna anser att artiklarna 93 och 106.2 i EUF-fördraget skulle kunna utgöra en lämplig grund för förenligheten. Hamnförvaltningarna i Antwerpen och Zeebrugge gör det samma när det gäller artikel 93 i EUF-fördraget.

(118)

I artikel 106.2 i EUF-fördraget föreskrivs i första hand att en ersättning för utövandet av de uppgifter som faller inom offentlig förvaltning kan förklaras förenlig med den inre marknaden om den uppfyller vissa villkor (90). Kommissionen noterar dock att åtgärden i fråga, som kopplar stödbeloppet till den vinst som gjorts, varken är kopplad eller begränsad till nettokostnaderna för de uppgifter som faller inom offentlig förvaltning (91) trots att detta är ett nödvändigt villkor för att stödet ska kunna erkännas som förenligt på grundval av artikel 106.2 i EUF-fördraget. Åtgärden kan således inte betraktas som en ersättning för offentliga tjänster som är förenlig med den inre marknaden och är inte förenlig enligt artikel 106.2 i EUF-fördraget.

(119)

I artikel 93 i EUF-fördraget anges i andra hand att stöd som tillgodoser behovet av att samordna transporterna eller att ersätta vissa tjänster som ingår i begreppet allmän trafikplikt även kan förklaras förenliga med den inre marknaden. Även om hamnarna har en viktig roll i utvecklingen av kombinerad transport omfattas inte alla hamnarnas investeringar av tillämpningsområdet för artikel 93 i EUF-fördraget, som är begränsad till stöd som tillgodoser behovet av att samordna transporterna. Befrielsen från bolagsskatt utgör för övrigt inte ett investeringsstöd utan ett driftsstöd som inte är inriktat på specifika investeringar. Åtgärden gynnar de företag som gör den största vinsten och som därför på förhand har en större intern kapacitet för att finansiera investeringar. Åtgärden är inte heller inriktad på ersättning för kostnaden för vissa tjänster som ingår i begreppet allmän trafikplikt som tas upp ovan. Dessutom leder åtgärden, en skattebefrielse, till en icke-begränsad fördel med avseende på kostnader. Den är således inte begränsad till det belopp som krävs för att kunna säkerställa samordningen av transporterna eller ersätta vissa tjänster som ingår i begreppet allmän trafikplikt och därmed säkerställer den inte att proportionalitetsprincipen respekteras. Den har inte heller någon identifierad stimulanseffekt. Artikel 93 i EUF-fördraget är således inte tillämplig.

(120)

I tredje hand och trots att artikel 107.3 c i EUF-fördraget varken har åberopats av Belgien eller av de berörda parterna undersöker kommissionen om åtgärden i fråga kan ”underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner” utan att påverka handelsvillkoren i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Av de skäl som redan nämnts ovan (avsaknad av proportionalitet, avsaknad av stimulanseffekt och avsaknad av en koppling till ett fastställt mål av allmänt intresse) anser kommissionen dock att artikel 107.3 c i EUF-fördraget inte är tillämplig.

(121)

De belgiska myndigheterna förklarade att hamnarna har varit skyldiga att betala skatt för juridiska personer sedan 1960-talet och att de före denna period var skyldiga att betala uppdelad skatt, som är en skatt liknande skatten för juridiska personer. Den skattemässiga behandlingen av hamnar var även kopplad till hamnarnas rättsliga status, vilken har varierat över tid. Enligt de belgiska myndigheterna var systemet för skatt för juridiska personer tillämpligt på hamnar redan innan Romfördraget trädde i kraft 1958. På grundval av de uppgifter som mottagits skulle hamnarna således alltid ha varit befriade från bolagsskatt.

(122)

I enlighet med artikel 1 b i i procedurförordningen utgör de stödordningar som har genomförts innan fördraget trädde i kraft befintliga stödordningar.

(123)

Mot bakgrund av den information som finns tillgänglig var befrielsen från bolagsskatt till förmån för hamnar tillämplig före 1958 och har inte förändrats väsentligt sedan dess. Åtgärden betraktas följaktligen som en befintlig stödordning.

(124)

Vad gäller de belgiska myndigheternas begäran om en övergångsperiod erinrar kommissionen om att i detta skede av förfarandet avseende ett befintligt stöd kan en övergångsperiod i princip inte beviljas, utom under exceptionella omständigheter. I det slutgiltiga beslutet kan kommissionen bara bevilja den berörda medlemsstaten en tidsfrist för genomförande som är rimlig i förhållande till de ändringar som krävs.

(125)

Kommissionen noterar dessutom att de belgiska myndigheterna sedan samarbetsförfarandet inleddes den 9 juli 2014 redan har haft en viss tidsfrist för att reflektera över eventuella lagändringar. Kommissionen noterar även att det är uteslutet att, såsom de belgiska myndigheterna befarade, låta hamnarna omfattas av bolagsskatt från och med den 1 januari 2017.

(126)

I enlighet med den viktiga roll som kommissionen har fått genom artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget måste den snabbt sätta stopp för statligt stöd som bedömts vara oförenligt med den inre marknaden och återupprätta förutsättningarna för en rättvis konkurrens. Om kommissionen i detta skede av förfarandet anser att ett oförenligt stöd beviljas vissa företag kan den i regel inte avbryta det aktuella förfarandet för statligt stöd eller bevilja en övergångsperiod eftersom detta skulle leda till att man för en längre period tillät utbetalningen av det med den inre marknaden oförenliga stödet, vilket skulle vara orättvist mot de konkurrenter som inte får något stöd eller i varje fall ett mindre stödbelopp. Kommissionen noterar i detta avseende att de nederländska hamnarna, som omfattas av bolagsskatt sedan den 1 januari 2017, anmodar kommissionen att snabbt se till att de belgiska hamnarna börjar omfattas av bolagsskatt.

(127)

Såsom beskrivs ovan motiverar den eventuella förekomsten av annat statligt stöd till andra hamnar i andra medlemsstater inte att förfarandet upphävs eller att ikraftträdandet av nationella bestämmelser om genomförande av kommissionens beslut skjuts upp. Ett sådant uppskjutande skulle medföra en förlängning av den nuvarande snedvridningen mellan hamnar i Nordeuropa, närmare bestämt mellan de belgiska hamnarna, de nederländska hamnar som redan nämnts och de franska hamnarna eftersom dessa är föremål för ett liknande parallellt beslut om att avskaffa de skattebefrielser som de för närvarande åtnjuter.

(128)

Det faktum att kommissionen, efter vad som påstås, ska ha beviljat Nederländerna en längre genomförandeperiod i stödärende SA.25338 (92) är inte relevant som motivering till en begäran om övergångsperiod i det aktuella fallet. Kommissionen behandlar alla medlemsstater på samma sätt och varje fall med hänsyn till dess särdrag och det nederländska fallet kan inte jämföras med det belgiska fallet. I sitt slutgiltiga beslut vägrade kommissionen dessutom uttryckligen att bevilja Nederländerna en övergångsperiod trots att det förekommer liknande åtgärder som fortfarande är i kraft i andra medlemsstater. Det bör även noteras att Nederländerna var tvungna att avskaffa de aktuella skatteförmånerna innan Belgien, vilket innebär att deras hamnar inte gynnas.

(129)

I det aktuella fallet utgör dessutom inte de belgiska myndigheternas argument när det gäller svårigheterna i samband med efterlevnad av den nationella lagstiftningen exceptionella omständigheter som kan motivera en övergångsperiod. Såsom kommissionen har beskrivit ovan borde strykningen av artikel 180.2 i CIR i princip räcka för att hamnarna ska omfattas av bolagsskatt. På samma sätt utgör det faktum att en juridisk persons övergång från skatt för juridiska personer till bolagsskatt inte uttryckligen regleras genom den belgiskaskattelagstiftningen inte ett tillräckligt argument. Den belgiska skattemyndigheten har (och utnyttjar) möjligheten att omdefiniera verksamheten hos en enhet som omfattas av skatt för juridiska personer i syfte att den ska omfattas av bolagsskatt, i avsaknad av en lagstiftningsåtgärd som reglerar villkoren för en sådan övergång. Slutligen förklarar de belgiska myndigheterna inte varför avskaffandet av en ovillkorlig befrielse från bolagsskatt för hamnar skulle strida mot principen om jämlikhet, även om det antas att denna omständighet, som följer av den nationella lagstiftningen, skulle vara relevant för beviljandet av en övergångsperiod. Den nyligen genomförda reform som hade som syfte att belgiska interkommunala sammanslutningar skulle betala bolagsskatt, även om de tidigare varit undantagna från bolagsskatt och omfattats av skatt för juridiska personer (såsom även är fallet med hamnar), presenterades tvärtom av den belgiska regeringen som att den hade som syfte att främja likabehandling (93).

(130)

Kommissionen har för övrigt aldrig godkänt åtgärden i fråga, som aldrig har anmälts av de belgiska myndigheterna. Rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar är följaktligen inte tillämpliga i det aktuella fallet, i synnerhet som åtgärden är ett befintligt stöd och kommissionen inte kan besluta om återkrav av stöd som beviljats tidigare år.

(131)

Vad gäller de nederländska hamnarnas begäran om att skjuta upp deras skyldighet att betala bolagsskatt påminner kommissionen om att det aktuella förfarandet inte gäller de nederländska hamnarna utan de belgiska hamnarna. I sitt slutgiltiga beslut i ärendet SA.25338 om de nederländska hamnarna (94) vägrade kommissionen för övrigt att skjuta upp de nederländska hamnarnas skyldighet att betala bolagsskatt av samma principiella skäl som anges i detta beslut. De nederländska hamnarnas skyldighet att betala bolagsskatt följer för övrigt av den nederländska nationella lagstiftningen och kommissionen kan, inom ramen för artikel 107 i EUF-fördraget, under alla omständigheter inte kräva att en medlemsstat ska ändra sin lagstiftning för att bevilja statligt stöd till vissa aktörer.

(132)

Det undantag från bolagsskatt till förmån för de belgiska hamnarna som anges i artikel 180.2 i CIR utgör en befintlig statlig stödordning som är oförenlig med den inre marknaden.

(133)

De belgiska myndigheterna bör därför avskaffa befrielsen från bolagsskatt och ta ut bolagsskatt från de berörda enheterna. Denna åtgärd bör vidtas före utgången av det kalenderår då detta beslut antas och bör senast tillämpas på de intäkter som genererats av ekonomisk verksamhet från och med början av det beskattningsår som följer efter beslutets antagande.

1)

en skatt på den totala inkomsten för personer som är bosatta i Belgien, så kallad skatt för fysiska personer,

2)

en skatt på den totala inkomsten för bolag med säte i landet, så kallad skatt för bolag,

3)

en skatt på inkomsten för andra belgiska juridiska personer än bolag, så kallad skatt för juridiska personer,

4)

en skatt på inkomst för subjekt utan säte i landet, så kallad skatt för subjekt utan säte i landet”.

1.

skattegrundande inkomst beräknad utifrån fastighetsregistret för deras fasta egendom som är belägen i Belgien […] och

2.

inkomst och avkastning av kapital samt lös egendom inbegripet de första inkomstskikt som avses i artikel 21.5, 21.6 och 21.10 och de räntor som avses i artikel 21.13 samt de olika inkomster som avses i artikel 90.5–90.7 och 90.11.”

—

Nr 2/4: ”Med ’bolag’ avses alla bolag, sammanslutningar, institut eller organ som

För ytterligare förklaringar om de begrepp som avses i a, b och c hänvisas till 179/6–20”.

—

Nr 179/10: ”Uttrycket ’bedriva verksamhet’ska tolkas som ’driva vilket industriellt, kommersiellt eller jordbruksrelaterat företag som helst’, för vilket vinsten skulle utgöra förvärvsinkomst som skulle omfattas av skatt för fysiska personer i detta avseende, om denna verksamhet hade bedrivits av t.ex. en fysisk person eller ett bolag som inte är en juridisk person (artiklarna 23.1.1 och 24 i CIR 92)”.

—

Nr 179/11: ”Begreppet ’bedriva verksamhet av vinstgenererande karaktär’ omfattar både

I punkt 2 rör det sig således om verksamhet som, till sin natur, normalt genererar inkomst eller vinst, även om den juridiska person som bedriver verksamheten, enligt sina stadgar eller i praktiken, inte har något vinstsyfte.”