29.3.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 83/38

(1)

Genom en skrivelse av den 30 juli 2013 uppmanade kommissionen de nederländska myndigheterna att lämna uppgifter om praxis när det gäller förhandsbesked i skattefrågor i Nederländerna samt alla förhandsbesked när det gäller Starbucks Coffee EMEA BV (nedan kallat Starbucks Coffee BV) och Starbucks Manufacturing EMEA BV (nedan kallat SMBV), två företag som indirekt kontrolleras av Starbucks Corporation. Starbucks Corporation och alla de företag som kontrolleras av detta bolag samlas nedan under benämningen Starbucks eller Starbuckskoncernen.

(2)

Genom en skrivelse av den 2 oktober 2013 lämnade de nederländska myndigheterna de begärda upplysningarna till kommissionen, inbegripet det förhandsbesked om prissättning (2) som den nederländska skattemyndigheten utfärdade till Starbucks Coffee BV 2008 (nedan kallat Starbucks Coffee BV:s förhandsbesked om prissättning), det förhandsbesked om prissättning som den nederländska skattemyndigheten utfärdade till SMBV 2008 (nedan kallat SMBV:s förhandsbesked om prissättning) samt styrkande handlingar. Dessa handlingar avser i synnerhet en rapport om internprissättning som stödde begäran om de två ovannämnda förhandsbeskeden om prissättning (nedan kallat rapporten om internprissättning) och annan skriftväxling mellan den nederländska skattemyndigheten och Starbucks Corporations skatterådgivare, [skatterådgivaren] (*1), (nedan kallad skatterådgivaren) på Starbucks Coffee BV:s och SMBV:s vägnar (3).

(3)

Inför ett möte som skulle hållas den 15 januari 2014 skickade kommissionen den 9 januari 2014 ett e-postmeddelande till de nederländska myndigheterna som innehöll ett antal frågor som bland annat berörde det internprissättningsarrangemang som avtalats i Starbucks Coffee BV:s förhandsbesked om prissättning och SMBV:s förhandsbesked om prissättning, som utfärdats av den nederländska skattemyndigheten.

(4)

Den 15 januari 2014 hölls ett möte mellan kommissionens avdelningar och företrädare för den nederländska skattemyndigheten, där kommissionens avdelningar bland annat krävde ytterligare förtydliganden om justeringarna av kostnadsbasen i rapporten om internprissättning vad gäller SMBV:s förhandsbesked om prissättning och de fluktuerande royaltybetalningar som gjorts av SMBV.

(5)

Som svar på de frågor som ställts under mötet den 15 januari 2014 lämnade de nederländska myndigheterna genom en skrivelse av den 28 januari 2014 information om jämförbarhetsjusteringarna, valet av jämförbara företag och den fluktuerande royaltyn. Ytterligare information om de handlingar som överlämnats anges i skälen 59–62 i beslutet om att inleda förfarandet, såsom nämns i skäl 9.

(6)

Genom en skrivelse av den 7 mars 2014 (4) meddelade kommissionen de nederländska myndigheterna att den höll på att bedöma om förhandsbeskeden om prissättning till förmån för Starbucks Coffee BV och SMBV kunde utgöra nytt statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget och uppmanade de nederländska myndigheterna att lämna synpunkter om förenligheten hos sådant stöd. Kommissionen uppmanade de nederländska myndigheterna att lämna eventuella ytterligare upplysningar om Starbucks Coffee BV:s och SMBV:s förhandsbesked om prissättning samt självdeklarationerna från Starbucks Coffee BV och SMBV och närstående företag till dessa i Nederländerna.

(7)

Genom en skrivelse av den 21 mars 2014 besvarade de nederländska myndigheterna skrivelsen av den 7 mars 2014 och tillhandahöll de efterfrågade självdeklarationerna. De nederländska myndigheterna bekräftade även att alla relevanta handlingar beträffande de förhandsbesked om prissättning som tidigare lämnats in till kommissionen redan tillhandahållits kommissionen.

(8)

Den 6 maj 2014 hölls ett möte mellan kommissionens avdelningar och företrädare för den nederländska skattemyndigheten.

(9)

Den 11 juni 2014 beslutade sig kommissionen för att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 i fördraget vad gäller SMBV:s förhandsbesked om prissättning på den grunden att detta förhandsbesked om prissättning kunde utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget (nedan kallat beslutet om att inleda förfarandet) (5).

(10)

Genom en skrivelse av den 16 juli 2014 lämnade de nederländska myndigheterna sina synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet. Inlagorna inbegrep bland annat rostningsavtalet mellan Alki Limited Partnership (nedan kallat Alki LP) och SMBV, och inköpsavtalet om råkaffe mellan SMBV och Starbucks Coffee Trading Company SARL (nedan kallat SCTC).

(11)

Genom en skrivelse av den 25 november 2014 uppmanade kommissionen de nederländska myndigheterna att lämna de uppgifter som efterfrågats i beslutet om att inleda förfarandet och som endast delvis lämnats in av de nederländska myndigheterna den 16 juli 2014, samt att lämna ytterligare information som behövdes för att analysera SMBV:s förhandsbesked om prissättning.

(12)

Genom en skrivelse av den 19 december 2014 besvarade de nederländska myndigheterna skrivelsen av den 25 november 2014 och uppgav att de nederländska myndigheterna inte har tillgång till delar av den information som begärts.

(13)

Den 19 december 2014 offentliggjordes beslutet om att inleda förfarandet i Europeiska unionens officiella tidning. Kommissionen uppmanade berörda parter att lämna sina synpunkter på åtgärden.

(14)

Genom en skrivelse av den 16 januari 2015 lämnade Starbucks sina synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet. Synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet lämnades även in av det nederländska skatterådgivarförbundet (De Nederlandse Orde van Belastingadviseurs, nedan kallat NOB), Nederländernas industri- och arbetsgivarförbund (Verbond van Nederlandse Ondernemingen & Nederlands Christelijk Werkgeversverbond, nedan kallat VNO-NCW), ATOZ Tax Advisers Luxembourg, Oxfam International och Österrikes handelskammare (Bundesarbeitskammer Österreich, nedan kallad BAK).

(15)

Som svar på kommissionens skrivelse av den 25 november 2014 lämnade de nederländska myndigheterna genom en skrivelse av den 8 januari 2015 in stiftelseurkunden för kommanditbolaget Alki LP.

(16)

Den 12 februari 2015 upplyste kommissionen Nederländerna om att den i enlighet med artikel 6a i rådets förordning (EG) nr 659/1999 (6) hade fastställt att det formella granskningsförfarandet beträffande SMBV:s förhandsbesked om prissättning hittills hade varit verkningslöst (7). Genom en skrivelse av den 6 februari 2015 och i enlighet med artikel 6a.2 b i förordning (EG) nr 659/1999 bad kommissionen om de nederländska myndigheternas godkännande att kontakta Starbucks direkt för att erhålla den information som saknades.

(17)

Genom en skrivelse av den 18 februari 2015 upplyste kommissionen de nederländska myndigheterna om att den hade erhållit synpunkter från en konkurrent om mervärdet av rostningsprocessen för gröna kaffebönor och uppmanade de nederländska myndigheterna att kommentera denna synpunkt. De nederländska myndigheterna kommenterade dessa synpunkter genom en skrivelse av den 11 mars 2015.

(18)

Genom en skrivelse av den 12 mars 2015 gav Nederländerna sitt godkännande till att kontakta Starbucks direkt som svar på kommissionens skrivelse av den 6 februari 2015. Genom en skrivelse av den 16 mars 2015 bad kommissionen till följd av detta godkännande Starbucks att, på grundval av artikel 6a.6 i förordning (EG) nr 659/1999, lämna information om den juridiska formen, företagsmodellen för Starbucksbutikerna samt den råvara som används av SMBV, dvs. de gröna kaffebönorna (nedan kallad begäran om Starbucks marknadsinformation).

(19)

Genom skrivelser av den 20 och den 26 mars 2015 lämnade de nederländska myndigheterna in sina synpunkter på kommentarerna från tredje parter om beslutet om att inleda förfarandet.

(20)

Efter antagandet av beslutet av den 12 februari 2015 och i enlighet med Artikel 6a.6 i förordning (EG) nr 659/1999 kontaktade kommissionen den 7 april 2015 fyra konkurrenter till Starbucks och begärde marknadsinformation om deras företagsmodell och deras värdeskapande verksamhet, för att kommissionen skulle kunna slutföra sin bedömning av fallet (nedan kallad begäran om konkurrenters marknadsinformation). Dessa fyra konkurrenter inbegrep företag Y, Alois Dallmayr Kaffee oHG (nedan kallat Dallmayr), Nestlé SA (nedan kallat Nestlé) och Melitta Europa GmbH & Co. KG (nedan kallat Melitta). Kommissionen upplyste samtidigt de nederländska myndigheterna om att den hade begärt upplysningar från Starbucks konkurrenter.

(21)

Den 13 april 2015 lämnade Starbucks de upplysningar som begärts i kommissionens skrivelse av den 16 mars 2015.

(22)

Genom skrivelser av den 27 april 2015 besvarade Dallmayr och företag Y kommissionens begäran om marknadsinformation av den 7 april 2015.

(23)

Den 29 april 2015 hölls ett möte mellan kommissionens avdelningar och Starbucks där kommissionens avdelningar förtydligande hur vissa frågor i begäran om Starbucks marknadsinformation skulle förstås inom ramen för granskningen.

(24)

Till följd av Starbucks svar av den 13 april 2015 uppmanade kommissionen, genom en skrivelse av den 6 maj 2015, Starbucks att lämna ytterligare upplysningar.

(25)

Genom en skrivelse av den 11 maj 2015 uppmanade kommissionen företag Y att lämna ytterligare förtydliganden om den inlämnade marknadsinformationen. Dessa förtydliganden lämnades av företag Y genom en skrivelse av den 21 maj 2015.

(26)

Genom skrivelser av den 20 maj 2015 och den 26 maj 2015 besvarade Nestlé och Melitta kommissionens begäran om konkurrenters marknadsinformation av den 7 april 2015.

(27)

Genom en skrivelse av den 27 maj 2015 lämnade de nederländska myndigheterna sina synpunkter på den information som lämnats av företag Y och Dallmayr.

(28)

Genom en skrivelse av den 29 maj 2015 lämnade Starbucks sina svar på kommissionens begäran av den 6 maj 2015.

(29)

Genom en skrivelse av den 19 juni 2015 lämnade de nederländska myndigheterna sina synpunkter på den information som lämnats av Starbucks den 13 april 2015 och den 29 maj 2015.

(30)

Genom en skrivelse av den 26 juni 2015 lämnade de nederländska myndigheterna sina synpunkter på den marknadsinformation som lämnats av Nestlé och Melitta samt de förtydliganden som lämnats av företag Y.

(31)

Utöver deras inlagor av den 13 april 2015 och den 29 maj 2015 tillhandahöll Starbucks den 29 juni 2015 ytterligare bevis för att de internpriser som tillämpats av SCTC för leveransen av gröna kaffebönor var baserade på armlängdsprincipen.

(32)

Genom en skrivelse av den 24 juli 2015 skickade Starbucks spontant in ytterligare information om de funktioner som utförs av SCTC, SMBV och Starbucks US (8), och lämnade nya uppgifter om Alki LP.

(33)

Genom en skrivelse av den 5 augusti 2015 uppmanade kommissionen Starbucks att lämna förtydliganden och andra handlingar beträffande dess inlagor av den 24 juli 2015 för att kunna analysera den nya informationen fullt ut.

(34)

Genom en skrivelse av den 24 augusti 2015 och ett e-postmeddelande som skickades den 26 augusti 2015 lämnade Starbucks delvis den information som kommissionen begärt i dess skrivelse av den 5 augusti 2015. Kommissionen vidarebefordrade denna information till de nederländska myndigheterna den 28 augusti 2015.

(35)

Genom en skrivelse av den 10 september 2015 och ett e-postmeddelande som skickades den 11 september 2015 lämnade Starbucks den återstående informationen till kommissionen. Genom en skrivelse av den 23 september 2015 kompletterade Starbucks den information som lämnats till kommissionen den 10 och den 11 september 2015.

(36)

Genom skrivelser av den 25 september 2015 och den 7 oktober 2015 lämnade de nederländska myndigheterna sina synpunkter på den information som lämnats av Starbucks den 10, den 11 och den 23 september 2015.

(37)

Stödåtgärdens mottagare är SMBV. SMBV är ett dotterbolag till Starbuckskoncernen som är registrerad i Nederländerna. Starbuckskoncernen består av Starbucks Corporation och alla de företag som kontrolleras av detta bolag. Starbucks Corporation har sitt huvudkontor i Seattle, Förenta staterna. Starbuckskoncernens företagsstruktur förklaras mer ingående i skäl 27 och Figur 1 i beslutet om att inleda förfarandet.

(38)

Starbucks rostar, marknadsför och säljer specialkaffe och bedriver verksamhet i 65 länder. Företaget köper in och rostar kaffe som säljs tillsammans med hantverksmässigt framställt kaffe, te och andra drycker samt färska livsmedel genom butiker som drivs av företaget. Företaget säljer även en rad olika kaffe- och teprodukter och licensierar sitt varumärke genom andra kanaler, såsom butiker med licens och nationella livsmedelstjänster (9). 2014 uppgick Starbuckskoncernens globala intäkter till 16 448 miljoner US-dollar och en inkomst efter skatt på 2 067 miljoner US-dollar (10).

(39)

SMBV är den enda helt kontrollerade enhet i Starbuckskoncernen utanför Förenta staterna som rostar kaffe.

(40)

Detta beslut avser SMBV:s förhandsbesked om prissättning, ett förhandsbesked om prissättning som utfärdades av den nederländska skattemyndigheten på begäran av SMBV den 28 april 2008. SMBV:s förhandsbesked om prissättning är bindande i tio år, från och med den 1 oktober 2007 till den 31 december 2017 (11).

(41)

Ett förhandsbesked om prissättning är ett avtal mellan en skattemyndighet och en skattebetalare om tillämpningen av skattelagstiftning avseende (framtida) transaktioner, dvs. ett besked som fastställer det belopp av den vinst som skattebetalaren genererar från sin verksamhet som ska beaktas i den skattejurisdiktionen. Genom ett förhandsbesked om prissättning fastställs, innan koncerninterna transaktioner genomförs, en lämplig uppsättning kriterier (t.ex. metod, jämförelsetransaktioner och lämpliga justeringar, kritiska antaganden om framtida händelser) för att bestämma en prissättning som grundas på armlängdsprincipen för dessa transaktioner under en bestämd tidsperiod. Ett förhandsbesked om prissättning initieras formellt av en skattebetalare.

(42)

Genom att utfärda SMBV:s förhandsbesked om prissättning godtog den nederländska skattemyndigheten att den ersättning som fastställts av Starbucks skatterådgivare i rapporten om internprissättning för de funktioner som utförs av SMBV i Nederländerna (inbegripet risker som bärs och tillgångar som används) grundar sig på armlängdsprincipen (12).

(43)

Denna ersättning består av ett vinstpålägg på [9–12] % av den relevanta kostnadsbasen. Den relevanta kostnadsbas som används för att beräkna denna ersättning inbegriper alla kostnader för personal som är verksam i både tillverknings- och leveranskedjan, kostnaden för produktionsutrustning (dvs. avskrivningar) och indirekta anläggningskostnader. Den inbegriper inte kostnaderna för Starbucksmuggar, pappersservetter m.m., kostnaderna för gröna kaffebönor (råvarukostnader), logistik- och distributionskostnader för tjänster som tillhandahålls av tredje parter, ersättning för verksamhet som bedrivs av tredje parter enligt så kallade exporttillverkningsavtal eller royaltybetalningarna till Alki LP.

(44)

I SMBV:s förhandsbesked om prissättning gick den nederländska skattemyndigheten även med på att nivån för royaltybetalningen från SMBV till Alki LP skulle fastställas i slutet av varje år som skillnaden mellan det realiserade rörelseresultatet före royaltykostnader och det ovannämnda vinstpålägget på [9–12] % på rörelsekostnaderna. I SMBV:s förhandsbesked om prissättning anges vidare att denna royaltybetalning är bolagsskattemässigt avdragsgill och inte omfattas av nederländsk källskatt (13).

(45)

I SMBV:s förhandsbesked om prissättning godkänns således en vinstfördelning till SMBV inom Starbuckskoncernen som gör det möjligt för företaget att fastställa den bolagsskatt som det ska betala till Nederländerna varje år under tio år. Eftersom förhandsbeskedet om prissättning trädde i kraft den 1 oktober 2007 analyseras SMBV:s förhandsbesked om prissättning i detta beslut enligt reglerna om statligt stöd från och med detta datum.

(46)

Den ersättning som godtagits av den nederländska skattemyndigheten i SMBV:s förhandsbesked om prissättning baseras på den internprissättningsanalys som utarbetats av Starbucks skatterådgivare i rapporten om internprissättning, vilken är en integrerad del av detta förhandsbesked om prissättning.

(47)

Syftet med rapporten om internprissättning är att stödja att den föreslagna vinstfördelningen till SMBV inom Starbuckskoncernen baseras på en prissättning för koncerninterna transaktioner som grundar sig på armlängdsprincipen. Rapporten om internprissättning innehåller en företagsöversikt, en funktionell analys och en beskrivning av ett antal metoder för internprissättning. Rapporten innehåller följande relevanta information om Starbucks Coffee BV och SMBV (14):

(48)

Starbucks Coffee BV fungerar som Starbuckskoncernens huvudkontor för regionen Europa, Mellanöstern och Afrika (nedan kallad EMEA-regionen) genom att stödja koncernens affärsverksamhet i EMEA-regionen. Starbucks Coffee BV medverkar vid valet av vilka exploatörer som ska utveckla och driva Starbucks detaljhandelsbutiker i EMEA-territorierna. I egenskap av huvudkontor licensierar Starbucks Coffee BV vissa Starbucksvarumärken och viss teknik och sakkunskap (15) från sin aktieägare, Alki LP, i utbyte mot en royaltybetalning. Starbucks Coffee BV ingår ett områdesutvecklings- och driftsavtal (ADOA, Area Development and Operation Agreement) (nedan kallat ADOA-avtal) med närstående och icke-närstående exploatörer av Starbucksbutiker i EMEA-regionen. Dessa exploatörer kallas även nedan för butiker. Starbucks Coffee BV underlicensierar immateriella rättigheter till exploatörerna för att de ska kunna utveckla och driva sina butiker som Starbucksbutiker. För att kunna använda dessa immateriella rättigheter betalar exploatörerna en royalty och andra avgifter till Starbucks Coffee BV som grundar sig på en procentandel av omsättningen. Enligt inlagorna från Nederländerna av den 2 oktober 2013 betalar både närstående och icke-närstående exploatörer samma procentandel av omsättningen som en royalty till Starbucks Coffee BV. Därför anser Starbucks skatterådgivare att en marknadsprismetod (CUP, comparable uncontrolled price method) (16) ska tillämpas för att fastställa ett pris grundat på armlängdsprincipen för koncerninterna royaltybetalningar till Starbucks Coffee BV:s EMEA-huvudkontor (17).

(49)

När Starbucks skatterådgivare presenterar de viktigaste transaktionerna och flödena mellan företag för SMBV i rapporten om internprissättning (18) begränsar denne sig till att beskriva att SMBV i första hand förädlar råkaffe och säljer rostat kaffe till närstående och icke-närstående parter. Skatterådgivaren förklarar även att de gröna kaffebönorna köps in av SMBV från ett anknutet dotterbolag till Starbucks i Schweiz (SCTC). Vidare förklarar skatterådgivaren att SMBV fungerar som en mellanliggande distributionsenhet för flera olika typer av produkter som inte är kaffe (icke-kaffeprodukter). Förutom funktionen i försörjningskedjan för den egna tillverkningen förklarar skatterådgivaren vidare att vissa marknader även får visst stöd i försörjningskedjan från SMBV. Skatterådgivaren beskriver inte det avtal för licensiering av immateriella rättigheter avseende rostning, enligt vilket SMBV betalar royalties till Alki LP för licensierade immateriella rättigheter, bland de viktigaste transaktionerna och flödena mellan företagen, utan visar det endast i ett diagram och beskriver det i ett separat avsnitt i rapporten om internprissättning där EMEA-marknaden och verksamheten i Nederländerna beskrivs (19).

(50)

Enligt den funktionella analysen i rapporten om internprissättning (20) utgår SMBV:s verksamhet från dess Amsterdambaserade rosterianläggning. Den huvudsakliga råvarukomponenten i rostningsprocessen är gröna kaffebönor. Den faktiska rostningsprocessen för en viss kaffeblandning beror på den särskilda typ av gröna kaffebönor som används i receptet och den önskade smakprofilen. SMBV ansvarar för att verkställa de rostningsprognoser som tillhandahålls av Starbucks US och säkerställa att den färdiga produkten uppfyller Starbucks US kvalitetsnormer. SMBV köper in de gröna kaffebönorna från SCTC, en utvald leverantör (21). Bönorna för EMEA-marknaden rostas och förpackas i Nederländerna av SMBV.

(51)

SMBV licensierar en undergrupp av immateriella rättigheter från Alki LP som inte nämns i den funktionella analysen men som beskrivs i ett separat avsnitt om EMEA-marknaden och verksamheten i Nederländerna som nödvändig för att kunna utnyttja tillverkningsprocessen för kafferostning och rätten att leverera kaffe till exploatörer. I gengäld betalar [SMBV] en royalty till Alki LP för de licensierade immateriella rättigheterna (22). Dessa immateriella rättigheter avseende rostning består i synnerhet av rostningskurvor som enligt rapporten om internprissättning innehåller information om den temperatur och tid som krävs för att fullborda rostningsprocessen.

(52)

Enligt rapporten om internprissättning hade SMBV [40–60] anställda, varav [20–30] ansvarar för verksamhet inom försörjningskedjan, vilket inbegriper anskaffande, planering, logistik och distributionsplanering (23). SMBV har en distributionscentral i Förenade kungariket som enligt avtal drivs av en tredje part (24). SMBV har ett leverans- och logistikavtal med en tredje part i Nederländerna, varigenom den tredje parten köper in inventarier för återförsäljning till exploatörer till fastställda priser (25). SMBV anlitade även en annan tredje part för att öppna en distributionscentral i Tyskland under 2006.

(53)

SMBV har även förbindelser med en exporterande tillverkare [icke-närstående tillverkningsföretag1]. [Icke-närstående tillverkningsföretag 1] producerar huvudsakligen [en varumärkesregistrerad kaffeprodukt] pulver för [varumärkesregistrerat kaffe] Starbucks-produkten. SMBV ansvarar för (26) att sköta dessa förbindelser för tillverkning mot avgift (27) och säljer majoriteten av den produkt som produceras av [icke-närstående tillverkningsföretag 1] till Starbucksföretag i Förenta staterna.

(54)

Figur 1 grundar sig på beskrivningen i rapporten om internprissättning för att illustrera den del av Starbucks struktur som är relevant för detta beslut (28).

Figur 1

Starbucks struktur på grundval av beskrivningen i rapporten om internprissättning

(55)

Enligt rapporten om internprissättning valdes nettomarginalmetoden (transactional net margin method (29)) av skatterådgivaren för att uppskatta en ersättning som grundas på armlängdsprincipen som ska betalas till SMBV framför andra metoder för internprissättning, eftersom nettomarginalen, i Starbucks särskilda fall, påverkas mindre av transaktionella skillnader och funktionella skillnader än vad som är fallet med de åtgärder som vidtas i traditionella standardmetoder (30). För en mer utförlig beskrivning av metodvalet och analysen av den interna gruppen av företag i rapporten om internprissättning, se skälen 40–58 i beslutet om att inleda förfarandet.

(56)

Vid tillämpningen av nettomarginalmetoden på SMBV:s rostningsverksamhet ansåg skatterådgivaren att den relevanta basen (31) för indikatorn på nettovinst var kostnaden för de tjänster som tillhandahålls av SMBV, i enlighet med kostnadsplusmetoden, som anses vara en lämplig metod för tjänster med koppling till försörjningskedjan och tillverkning. Vinstpålägget tillämpas dock enbart på de kostnader där SMBV, enligt skatterådgivaren, tillför värde. I rapporten om internprissättning anges dessa kostnader som huvudsakliga rörelsekostnader, såsom kostnad för personal och avskrivningar, exklusive kostnaden för sålda varor.

(57)

För att fastställa ett lämpligt lönsamhetsintervall som grundas på armlängdsprincipen för den verksamhet som bedrivs av SMBV gjorde skatterådgivaren en sökning för att identifiera verksamma företag i Europa med liknande funktioner och risker. En sökning efter jämförbara företag i databasen Amadeus (32) med hjälp av den primära koden 1586 i Nace Rev 1.1 – Framställning av te och kaffe för att identifiera företag som är verksamma inom handel med kaffe (köp och försäljning av kaffe som inte bearbetas av företaget själv ansågs inte vara jämförbart) följt av en eliminering med hjälp av ytterligare finansiella urvalskriterier och en manuell utgallring utförd av skatterådgivaren (33) ledde slutligen fram till 20 potentiellt jämförbara företag (34).

(58)

Den indikator på nettovinst som beräknats för varje företag var ett vinstpålägg på totalkostnaderna, vilket definieras som rörelseresultat delat med totala rörelsekostnader. Medianvärdet för det ojusterade vinstpålägget på totalkostnaderna för dessa företag från 2001 till 2005 uppskattades till 7,8 %.

(59)

Enligt skatterådgivaren inbegriper dock denna grupp av jämförbara företag fullfjädrade tillverkare som typiskt sett utför fler funktioner och utsätts för risker som hänför sig till deras råvaror. För att korrigera denna skillnad och efter vad som påstås öka jämförelsens tillförlitlighet gjorde skatterådgivaren en första justering för att ta hänsyn till att den föreslagna tillämpningen av vinstpålägget på SMBV:s kostnadsbas inte inbegriper någon kostnadskomponent för gröna kaffebönor.

(60)

Enligt skatterådgivaren skulle de jämförbara företagens avkastning dessutom återspegla en avkastning på en kostnadsbas som inbegriper sådana råvaror. En justering av råvarukostnaderna tillämpades därför av skatterådgivaren för att ändra det totala vinstpålägg på kostnaderna (35) som erhållits från gruppen av jämförbara företag. Skatterådgivaren uppgav att denna justering är kopplad till vad skatterådgivaren hänvisar till som ”att bli ägare till råvarorna”. Mer konkret drog skatterådgivaren från vinsten för varje företag i gruppen av deras uppskattade råvarupris multiplicerat med tolv månaders Euribor plus 50 räntepunkter.

(61)

Kombinationen av dessa två justeringar sänkte den uppskattade ersättningen från ett medianvärde på 7,8 % på totalkostnaderna till ett uppskattat medianvärde på 9,9 % på rörelsekostnaderna (36). Ett (avrundat) vinstpålägg på [9–12] % av rörelsekostnaderna ansågs på denna grund återspegla ett vinstpålägg baserat på armlängdsprincipen för tillhandahållandet av rostningstjänster och därmed relaterad verksamhet i försörjningskedjan av SMBV för dess koncerninterna transaktioner.

(62)

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (nedan kallad OECD) tillhandahåller anvisningar för beskattning till sina medlemsländer. OECD:s anvisningar för internprissättning återfinns i OECD:s riktlinjer för internprissättning, som är ett icke-bindande rättsligt instrument och som ger vägledning om internpriser.

(63)

Med internpriser avses de priser som tas ut för affärstransaktioner mellan olika delar av samma koncern. Multinationella företag har ett ekonomiskt incitament att fördela så lite vinst som möjligt till jurisdiktioner där denna vinst beskattas högre. Detta kan leda till överdrivna internpriser som inte bör godtas som en grund för beräkningen av skattepliktig inkomst. För att undvika detta problem bör skattemyndigheter endast godta sådana internpriser mellan företag i samma koncern som ersätts som om de hade överenskommits av oberoende företag som förhandlar under jämförbara omständigheter på armlängds avstånd (37). Detta är den så kallade armlängdsprincipen.

(64)

Den officiella förklaringen av armlängdsprincipen återfinns i artikel 9.1 i OECD:s modellavtal för skatter som ligger till grund för bilaterala skatteavtal som berör OECD:s medlemsländer och ett ökande antal icke-medlemsländer. I artikel 9 fastställs följande: ”Om mellan företagen [i intressegemenskap] i fråga om handelsförbindelser eller finansiella förbindelser avtalas eller föreskrivs villkor, som avviker från dem som skulle ha avtalats mellan av varandra oberoende företag, får all inkomst, som utan sådana villkor skulle ha tillkommit det ena företaget men som på grund av villkoren i fråga inte tillkommit detta företag, inräknas i detta företags inkomst och beskattas i överensstämmelse därmed”.

(65)

Den 27 juni 1995 antog OECD:s utskott för skattefrågor riktlinjer för internprissättning (nedan kallade OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995  (38)) baserat på en rekommendation från OECD:s råd (39). Den senaste versionen av OECD:s riktlinjer för internprissättning antogs i juli 2010 (nedan kallade OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010) (40).

(66)

Eftersom riktlinjerna inte är bindande uppmuntras skattemyndigheterna i OECD:s medlemsländer endast att följa dem. Dock fungerar OECD:s riktlinjer för internprissättning i allmänhet som en referenspunkt och har ett starkt inflytande på skattepraxis i OECD:s medlemsländer (och även i länder som inte är medlemmar). I ett flertal av OECD:s medlemsländer har dessa riktlinjer dessutom vunnit laga kraft eller fungerar som riktmärke vid tolkningen av nationell skattelagstiftning. Kommissionen nämner OECD:s riktlinjer för internprissättning i detta beslut eftersom dessa riktlinjer är en befintlig handbok när det gäller internprissättning som utgör resultatet av expertdiskussioner inom ramen för OECD och tillhandahåller närmare upplysningar om tekniker för att ta itu med gemensamma utmaningar i samband med tillämpningen av armlängdsprincipen på konkreta situationer. Genom OECD:s riktlinjer för internprissättning får skattemyndigheter och multinationella företag på så sätt användbar vägledning om hur armlängdsprincipen ska tillämpas. Riktlinjerna speglar även det internationella samförståndet om internprissättning.

(67)

Både i 1995 och 2010 års riktlinjer beskrivs följande fem metoder för att beräkna en prissättning som grundas på armlängdsprincipen av transaktioner och vinstfördelning mellan företag i samma koncern: i) Marknadsprismetoden (CUP, comparable uncontrolled price method), ii) kostnadsplusmetoden (cost plus method), iii) återförsäljningsprismetoden (resale minus method), iv) nettomarginalmetoden och v) vinstfördelningsmetoden (transactional profit split method). I båda riktlinjer görs även åtskillnad mellan traditionella transaktionsbaserade metoder (de tre första metoderna) och transaktionsbaserade vinstmetoder (de två sista metoderna). I båda riktlinjerna anges vidare att det står de multinationella företagen fritt att tillämpa metoder för internprissättning som inte beskrivs i dessa riktlinjer under förutsättning att dessa priser uppfyller armlängdsprincipen.

(68)

I OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995 föredras uttryckligen de traditionella transaktionsbaserade metoderna, såsom marknadsprismetoden, framför transaktionsbaserade metoder, såsom nettomarginalmetoden, för att fastställa om internprissättningen uppfyller armlängdsprincipen. I punkt 3.49 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995 anges att de traditionella transaktionsbaserade metoderna är att föredra framför de transaktionsbaserade vinstmetoderna för att fastställa om ett internpris är grundat på armlängdsprincipen, det vill säga om det finns en särskild faktor som påverkar vinstnivån mellan företag i intressegemenskap. Hittills har praktiska erfarenheter visat att det i de flesta fall är möjligt att tillämpa traditionella transaktionsbaserade metoder.

(69)

I punkt 2.3 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 fastställs i detta avseende följande: Om, med beaktande av kriterierna i punkt 2.2, en traditionell transaktionsbaserad metod och en transaktionsbaserad vinstmetod kan tillämpas på ett lika tillförlitligt sätt är den traditionella transaktionsbaserade metoden följaktligen att föredra framför den transaktionsbaserade vinstmetoden.

(70)

Marknadsprismetoden och nettomarginalmetoden är relevanta för detta beslut och beskrivs därför närmare i skälen 71–75.

(71)

I marknadsprismetoden jämförs priset för överlåtelse av egendom eller tjänster i en kontrollerad transaktion (dvs. en transaktion mellan två företag som är i intressegemenskap) med priset för överlåtelse av egendom eller tjänster i en jämförbar okontrollerad transaktion (dvs. en transaktion mellan företag som är oberoende av varandra), som utförts under jämförbara omständigheter.

(72)

Nettomarginalmetoden är en av de indirekta metoderna för att beräkna en prissättning som grundas på armlängdsprincipen av transaktioner och vinstfördelning mellan företag i samma koncern. Genom denna metod fastställs en vinst grundad på armlängdsprincipen för en hel verksamhet, snarare än för identifierade transaktioner. Denna metod har inte som syfte att fastställa priserna på de varor som sålts utan att uppskatta den vinst som oberoende företag kan förväntas göra på en verksamhet, exempelvis försäljningen av varor. Den gör detta genom att använda en lämplig bas (nedan kallad indikator på vinstnivå), såsom kostnader, omsättning eller fasta investeringar, och tillämpa en vinstprocent som återspeglar det som observerades i jämförbara okontrollerade transaktioner på denna bas.

(73)

Eftersom nettomarginalmetoden inte fastställer ett pris för individuella transaktioner kan det vara så att en enhets skattepliktiga vinst som uppskattats med hjälp av nettomarginalmetoden inte direkt påverkar den skattepliktiga vinsten för en annan enhet i samma koncern. Denna metod skiljer sig därför från exempelvis marknadsprismetoden, där internprissättningen fastställer priset på en särskild vara eller tjänst vilket sedan registreras i den skattepliktiga vinsten för samma belopp av det koncernbolag som säljer och det koncernbolag som köper den särskilda varan eller tjänsten.

(74)

Användningen av nettomarginalmetoden är ofta knuten till punkt 3.18 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010, enligt vilken den testade parten, det vill säga den part i transaktionen för vilken en finansiell indikator (vinstpålägg på kostnader, bruttomarginal eller indikator på nettovinsten) testas, i princip bör vara det företag som har den minst komplexa funktionen. I punkt 3.18 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 ges följande rekommendation: Vid tillämpning av en kostnadsplusmetod, återförsäljningsprismetod eller nettomarginalmetod enligt beskrivningen i kapitel II är det nödvändigt att välja den part i transaktionen för vilken en finansiell indikator (vinstpålägg på kostnader, bruttomarginal eller indikator på nettovinst) testas. Valet av den testade parten bör bara förenligt med den funktionella analysen av transaktionen. Den part som testas är i regel den part på vilken en metod för internprissättning kan tillämpas på det mest tillförlitliga sättet och för vilken de mest tillförlitliga jämförelsetalen kan hittas, det vill säga oftast den part som har den minst komplexa funktionen enligt funktionsanalysen (41).

(75)

Denna punkt i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 tolkas ofta av skatterådgivare i situationer med transaktioner mellan två närstående företag som att endast den marknadsmässiga lönsamheten hos en av dem uppskattas, det vill säga den mindre komplexa parten, och all annan vinst som noterats i räkenskaperna tillskrivs det andra företaget, som anses vara mer komplext. Detta görs oavsett om det företag som anses vara mer komplext förvärvar en marknadsmässig ersättning till följd av transaktionerna mellan det och det mindre komplexa företaget eller inte, och trots att OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 själva inte tycks upphäva kravet på att de efterföljande transaktionerna ska vara marknadsmässigt prissatta när punkt 3.18 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 åberopas.

(76)

Ett godtagbart utfall grundat på armlängdsprincipen av en jämförelseanalys beskrivs i OECD:s riktlinjer för internprissättning som ett intervall av utfall snarare än ett specifikt utfall (42). Vad skatterådgivare hänvisar till som ett intervall är i praktiken kvartilavståndet. Kvartiler i en dataserie är tre punkter som separerar siffrorna i gruppen ordnade från den minsta till den största i tre lika grupper, det vill säga 25 % av dessa data är i den 25:e percentilen (även kallad undre kvartil), 50 % av dessa data är under eller lika med den andra kvartilen, som är medianen för gruppen, och 75 % av dessa data är under eller lika med den 75:e percentilen (även kallad övre kvartil). Ett sådant kvartilavstånd nämns i punkt 3.57 i 2010 OECD:s riktlinjer för internprissättning för situationer där brister i jämförbarheten inte kan åtgärdas på ett tillfredsställande sätt. Om intervallet inbegriper ett stort antal observationer kan i sådana fall statistiska redskap som tar hänsyn till centraltendens för att begränsa intervallet (t.ex. kvartilavståndet eller andra percentiler), enligt OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010, bidra till att öka tillförlitligheten hos analysen. I praktiken anser skatterådgivare ofta att varje utfall inom ett kvartilavstånd är acceptabelt och lika korrekt.

(77)

Vid justeringar av skattebetalarens prissättning som ligger utanför ett korrekt intervall ska skattemyndigheten vid förekomst av brister i jämförbarheten enligt punkt 3.62 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 (43) förlita sig på mått av centraltendens (till exempel medianvärdet, medelvärdet eller det vägda medelvärdet etc.) för att fastställa en lämplig punkt i intervallet.

(78)

Internprissättningsanalysen i den rapport om internprissättning som ingår i SMBV:s begäran om förhandsbesked om prissättning innehåller ett antal bokföringsbegrepp och finansiella indikatorer på vinst. En kortfattad översikt över de finansiella indikatorer och bokföringsbegrepp som ofta används vid bedömning av internprissättning och som är relevanta i det aktuella fallet förklaras nedan.

(79)

I en typisk resultaträkning redovisas först den inkomst som ett företag får från sin normala affärsverksamhet, vanligtvis från försäljning av varor och tjänster till kunder. Denna räkenskapspost kallas för försäljning, omsättning eller intäkter.

(80)

Kostnaden för sålda varor motsvarar huvudsakligen värdet på material som används för produktionen av varor (råvaror) eller inköpspriset för varor som har sålts vidare om företaget inte bearbetar de sålda varorna. Kostnaden för sålda varor dras av från försäljningen för att beräkna bruttovinst.

(81)

Rörelsekostnaderna omfattar huvudsakligen lönekostnader (44), energikostnader och andra administrativa kostnader och försäljningskostnader. När det gäller SMBV klassificeras den royalty som betalats till Alki LP som en rörelsekostnad, men utesluts från de rörelsekostnader som används för att beräkna den skattepliktiga inkomsten enligt SMBV:s förhandsbesked om prissättning (45).

(82)

Tabell 1 innehåller en förenklad översikt över en resultaträkning (46).

Tabell 1

Förenklad resultaträkning

Försäljning (eller omsättning) eller intäkter)

Bruttovinst

Rörelseresultat (EBITDA)

Skattepliktig inkomst (EBT)

Nettovinst

(83)

Resultat och lönsamhet mäts ofta med hjälp av förhållanden som presenteras som marginaler eller vinstpålägg. Marginaler används också i interna jämförelser vid internprissättning.

(84)

Vissa marginaler är konventionellt definierade. Detta är fallet för bruttomarginaler som i princip definieras som bruttovinst delat med försäljning samt för nettomarginaler som i princip definieras som nettovinst delat med försäljning. I nettovinstmarginaler som används i internprissättningsanalyser används ofta den skattepliktiga inkomsten som en utgångspunkt (täljare), snarare än nettovinsten, i synnerhet vid användning av nettomarginalmetoden, som används för att beräkna en testad parts skattepliktiga inkomst.

(85)

SMBV:s förhandsbesked om prissättning avgjordes på grundval av artikel 8b.1 i 1969 års nederländska bolagsskattelag (nedan kallad CIT).

(86)

I artikel 8b.1 i CIT, som infördes i CIT under 2002, införlivas armlängdsprincipen i Nederländernas nationella skattelagstiftning och i den anges följande: Om en enhet, direkt eller indirekt, deltar i en annan enhets ledning, kontroll eller kapital och om mellan enheterna i fråga om handelsförbindelser eller finansiella förbindelser (internpriser) avtalas eller föreskrivs villkor som avviker från villkor som skulle ha avtalats mellan av varandra oberoende parter ska dessa enheters vinst fastställas som om de sistnämnda villkoren hade avtalats.

(87)

Vägledning om hur den nederländska skattemyndigheten tolkar den armlängdsprincip som fastställs i artikel 8b.1 i CIT anges i den nederländska förordningen om internprissättning av den 30 mars 2001 (nedan kallad förordningen) (47). I förordningens ingress fastställs att Nederländernas hållning när det gäller armlängdsprincipen på området internationell skatterätt är att denna princip utgör en integrerad del av Nederländernas skattelagssystem till följd av dess införlivande i den vida definition av inkomst som framgår av avsnitt 3.8 i 2001 års lag om inkomstskatt (48). Detta innebär i princip att OECD:s riktlinjer är direkt tillämpliga på Nederländerna enligt avsnitt 3.8 i 2001 års lag om inkomstskatt. Det finns flera områden i vilka OECD:s riktlinjer ger utrymme för individuell tolkning från medlemsländernas sida. Inom flera områden har praktiska erfarenheter visat att OECD:s riktlinjer behöver förtydligas. I denna förordning förklaras Nederländernas ståndpunkt i förhållande till dessa särskilda punkter och, när så är möjligt, syftar förordningen till att undanröja eventuella missförstånd.

(88)

Vad gäller användningen av ett intervall fastställs i kapitel 1.2 i förordningen att det i vissa fall kommer att vara möjligt att tillämpa armlängdsprincipen och komma fram till en enda siffra som är den mest tillförlitliga siffran för att fastställa huruvida internpriserna är grundade på armlängdsprincipen. Eftersom internprissättning inte är någon exakt vetenskap kommer en viss metod för internprissättning ofta generera ett intervall av siffror, som alla är lika tillförlitliga.

(89)

Beträffande metoderna för internprissättning anges följande i kapitel 2 förordningen: I kapitel II i OECD:s riktlinjer för internprissättning diskuteras de tre traditionella transaktionsbaserade metoder som införs i punkt 1.68–1.70 (dvs. marknadsprismetoden, återförsäljningsprismetoden och kostnadsplusmetoden), medan de så kallade transaktionsbaserade vinstmetoderna (dvs. vinstfördelningsmetoden och nettomarginalmetoden) undersöks i kapitel III. Beroende på omständigheterna måste en av dessa fem accepterade metoder väljas. Metoderna kan komplettera varandra. OECD:s riktlinjer är baserade på en viss hierarki bland metoderna där företräde ges de traditionella transaktionsbaserade metoderna. Å ena sidan betraktas transaktionsbaserade vinstmetoder mer eller mindre som metoder som används som en sista utväg. Å andra sidan anges i OECD:s riktlinjer att skattemyndigheterna måste påbörja en granskning av internprissättning utifrån den metod som valts av skattebetalaren (se punkt 4.9 i OECD:s riktlinjer).

I enlighet med punkt 4.9 i OECD:s riktlinjer ska Nederländernas skattemyndighet, när den genomför en granskning av internprissättning, använda den metod som valts av skattebetalaren vid tidpunkten för transaktionen som utgångspunkt. Detta överensstämmer med punkt 1.68 i OECD:s riktlinjer. Detta innebär att skattebetalare i princip fritt kan välja en metod för internprissättning under förutsättning att den valda metoden leder till ett resultat som är grundat på armlängdsprincipen för transaktionen i fråga. I vissa situationer genererar en del metoder dock bättre resultat än andra. Även om skattebetalare kan förväntas basera sitt val av en metod för internprissättning på metodens tillförlitlighet när det gäller den särskilda situationen förväntas skattebetalare definitivt inte väga fördelarna och nackdelarna med alla olika metoder mot varandra och därefter förklara varför den metod som slutligen valdes genererar de bästa resultaten under rådande villkor (dvs. regeln om bästa metod). I vissa situationer lämpar sig också en kombination av metoder. Samtidigt har skattebetalarna ingen skyldighet att använda mer än en metod. Den enda skyldighet som åligger skattebetalaren är att förklara varför beslutet fattades att tillämpa den särskilda metod som tillämpades.

(90)

I kapitel 2.1 i förordningen beskrivs marknadsprismetoden. I förordningen fastställs följande beträffande förespråkandet av denna metod: Om ett jämförbart pris är tillgängligt kommer marknadsprismetoden i allmänhet att vara den mest direkta och tillförlitliga metoden för att fastställa internpriset, vilket innebär att denna metod är att föredra framför andra metoder.

(91)

Nederländerna och Starbucks lämnade kompletterande uppgifter för SMBV, Alki LP, Starbucksbutikerna och SCTC.

(92)

I rapporten om internprissättning presenteras SMBV som en tillverkare med låg risk. Kommissionen bad om information för att kontrollera huruvida SMBV:s huvudsakliga verksamhet verkligen var tillverkning med låg risk, som i detta fall skulle vara rostning av kaffe. Kommissionen begärde även information om strukturen hos SMBV:s kostnader för att kontrollera huruvida den underliggande verksamhet som genererade dessa kostnader kunde styrka att de uppgifter som utförs av SMBV verkligen är rutinmässiga genomförandeuppgifter och inte har några drag av komplexitet, i linje med antagandena i rapporten om internprissättning. Uppgifter om den grad av affärsrisk som bärs av SMBV anges i olika avsnitt där avtal beskrivs.

(93)

I syfte att analysera vilka produkter som är de viktigaste drivkrafterna för SMBV:s försäljning och kontrollera huruvida kafferostningen verkligen är SMBV:s huvudsakliga ekonomiska verksamhet efterfrågade kommissionen en indelning av SMBV:s försäljning per produkt. Starbucks tillhandahöll de belopp som erhållits från butikerna för kaffebönorna (vilka markeras i tabell 2) och uppgav separat beloppen för andra eventuella betalningar från butikerna för annan verksamhet som försäljning av muggar, vilka presenteras i tabell 2.

Tabell 2

SMBV:s intäkter per produktkategori som sålts

(94)

Starbucks uppgav att intäkterna med beteckningen REV PACKAGED COFFEE i tabell 2 avser SMBV:s rostnings- och förpackningsfunktion. Resten av intäkterna hänför sig enligt Starbucks till SMBV:s administrativa och logistiska stödfunktion. En liten andel av det kaffe som rostas i Nederländerna vidareförädlas av utomstående tillverkare. Det gäller följande typer av kaffe: REV SINGLE SERVE PODS-COFFEE, REV SINGLE SERVE PODS-VERISMO, REV SOLUBLE COFFEE, REV FRAP COFFEE BASE och REV EXTRACT. Dessa intäkter bör också klassificeras som intäkter från administrativt och logistiskt stöd eftersom de underliggande intäkter som fakturerats till exploatörer motsvarar det värde som skapats av tredje parter snarare än SMBV. Enligt Starbucks motsvarar dessa intäkter i alla händelser endast en liten andel av SMBV:s totala rostningsproduktion.

(95)

När det gäller prissättningen av produkterna lämnade Starbucks in exempel på prislistor för […] för olika kvartal under 2013 och 2014 med priser för kaffeprodukter och andra produkter som sålts av Starbucks. Enligt Starbucks […].

(96)

Vad gäller prissättningen av kaffeprodukter beräknas priserna på grundval av formler som hänför sig till kostnader och dessa varierar per produkt. Starbucks tillhandahöll som exempel kostnadsstrukturformeln för produkten [kaffeprodukt e i certifieringsprogrammet], som är SMBV:s mest sålda produkt. De kaffepriser som SMBV tar ut av butikerna beräknas på grundval av de kostnader som SCTC betalar för gröna kaffebönor, till vilka kostnaden […] för kaffeinköp och kaffe […] läggs till. Till detta belopp lägger man till […] kostnader för […], samt ett […] som uppgår till priset för rostat kaffe. En licensieringsavgift till en tredje part betalas slutligen gällande beteckningen [certifieringsprogram] (49).

(97)

När det gäller priserna för icke-kaffeprodukter som sålts till butiker av SMBV uppgav Starbucks att priserna för de icke-kaffeprodukter som levererats av SMBV till butiker fastställs genom att man lägger till en så kallad [kostnadstäckningsmarginal] till icke-kaffeprodukternas inköpspris. Denna [kostnadstäckningsmarginal] tas ut av SMBV för att täcka […] kostnaderna. Den täcker dock inte enbart […] SMBV:s kostnader, utan även alla relevanta […] kostnader för […]. Eftersom de slutliga priser för icke-kaffeprodukter som SMBV tagit ut av butiker beräknats genom att tillämpa [kostnadstäckningsmarginalen] på produktkostnaderna, motsvarar den vinst för icke-kaffeprodukter som SMBV registrerar denna [kostnadstäckningsmarginal].

(98)

SMBV:s största utgiftspost är lönekostnader, som uppgick till [1–10 miljoner] euro 2014 av en total rörelsekostnad på 16 124 000 euro det året. Andra stora rörelsekostnadsposter för SMBV under 2014 var lönerelaterade kostnader, löneskatt, markarrenden och leasingbetalningar samt avskrivningar för utrustning och immateriella tillgångar. Trots att SBMV inte hade några kostnader för avskrivning av immateriella tillgångar före 2013 var det en av de största rörelsekostnadsposterna under 2014, som uppgick till 628 000 euro, vilket var en större kostnad det året än reparation och underhåll av utrustning, elektricitet, osäkra fordringar, kontors- och datormateriel och övrigt (exempelvis kostnader för programvarulicens, som tas upp som en särskild post). Kostnaden för avskrivning av immateriella tillgångar tycks avse immateriella rättigheter som redovisades i affärsbokföringen först 2012 och som ska ha förvärvats för mer än 4 miljoner euro. 2014 stod marknadsundersökningar dessutom för en betydande rörelsekostnad som uppgick till [100 000–200 000] euro det året.

(99)

SMBV:s skattepliktiga vinst i Nederländerna, som fastställs på grundval av SMBV:s förhandsbesked om prissättning i förhållande till företagets rörelsekostnad, minskas av en royalty som betalas till Alki LP. Kommissionen bad om ytterligare information från Nederländerna och Starbucks om royaltybeloppet och den exakta beräkningen av skattebasen.

(100)

SMBV:s resultaträkning såsom den presenteras i företagets årsredovisning återges i tabell 3.

Tabell 3

SMBV:s resultaträkningar 2001–2014

(101)

I anmärkningarna till årsredovisningen definieras posten övriga kostnader i tabell 3 på följande sätt: Övriga kostnader avser en royaltyöverenskommelse med det närstående bolaget [CV 1], vilken tilldelades Alki LP den 13 december 2006, som baseras på ett förhandsbesked i skattefrågor från den nederländska skattemyndigheten. Det förhandsbesked om prissättning som avses i denna fotnot är SMBV:s förhandsbesked om prissättning och det visar således att SMBV:s revisor tolkade SMBV:s förhandsbesked om prissättning för att fastställa royaltybetalningarna av SMBV till Alki LP.

(102)

Denna royalty beräknas som ett restbelopp i resultaträkningen. När SMBV:s resultaträkning sammanställts har alla indata förutom royaltyn antingen konstaterats eller antagits vara prissatta i enlighet med armlängdsprincipen. På grundval av den prissättning som avtalas i SMBV:s förhandsbesked om prissättning beräknas en skattepliktig vinst (posten ”Result before taxation” [resultat före skatt] i Figur 2) till ungefär [9–12] % av SMBV:s rörelsekostnader (posten ”General and administrative expenses” [allmänna och administrativa kostnader] i Figur 2). Eftersom posten ”Sales” [försäljning] i Figur 2 minus alla bokföringskostnader före royaltybetalningen (50) inte uppgår till denna skattepliktiga vinst som beräknats på grundval av SMBV:s förhandsbesked om prissättning betalas den överskjutande vinsten utöver detta vinstpålägg på [9–12] % av SMBV i form av en avdragsgill royalty till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende kafferostning (posten ”Other expenses” [övriga kostnader] i Figur 2). På grundval av SMBV:s räkenskaper görs royaltybetalningen därmed i enlighet med SMBV:s förhandsbesked om prissättning, som utfärdats av den nederländska skattemyndigheten.

Figur 2

(103)

Eftersom skattebasen i SMBV:s räkenskaper för tillämpningsperioden för SMBV:s förhandsbesked om prissättning motsvarar ungefär men inte exakt [9–12] % av varje års allmänna och administrativa kostnader uppmanade kommissionen Starbucks att tillhandahålla de faktiska kostnader för varje år som använts för att beräkna skattebasen. Starbucks lämnade information om de rörelsekostnader som använts för att beräkna den skattepliktiga inkomsten varje år på grundval av SMBV:s förhandsbesked om prissättning och även för de föregående räkenskapsperioderna (sedan 2001), när ett tidigare förhandsbesked om prissättning var tillämpligt. För varje tillämpningsperiod för SMBV:s förhandsbesked om prissättning är de kostnader som beaktats för beräkningen av skattebasen lägre men nära de belopp som redovisas som allmänna och administrativa kostnader. För perioden 2012/2013 uppgick dessa kostnader exempelvis till 15 694 137 euro och för perioden 2007/2008 uppgick kostnaderna till 15 055 253 euro. Under de perioder som föregick tillämpningen av SMBV:s förhandsbesked om prissättning var de kostnader som beaktades för beräkningen av skattebasen mycket högre eftersom de, enligt Starbucks, även inbegrep de kostnader som tagits ut av [icke-närstående tillverkningsföretag 1]. För perioden 2006/2007 uppgick de kostnader som användes för att beräkna skattebasen exempelvis till [30–40 miljoner] euro. Detta förklarar varför den bolagsskatt som skulle betalas minskade med mer än hälften när SMBV:s förhandsbesked om prissättning trädde i kraft (51), det vill säga från 844 309 euro under 2006/2007 till 383 909 euro under 2007/2008, såsom visas i tabell 3.

(104)

Som svar på frågorna i beslutet om att inleda förfarandet lämnade Nederländerna en beskrivning av de licensrättigheter som innehas av Alki LP för att använda och underlicensiera den immateriella rättighet för vilken SMBV betalar en royalty till Alki LP. I detta avseende förklarade Nederländerna att den immateriella rättigheten omfattade följande tre kategorier: i) Varumärkesrättigheter (52), ii) rättigheter avseende Starbucks system (53) och iii) kafferelaterade rättigheter (54). Nederländerna förklarade vidare att kunskapen och informationen om kaffe inbegriper användningen och tillämpningen av konfidentiell information, teknik och särskild kunskap om recepten för att blanda gröna kaffebönor, processen för att rosta gröna kaffebönor samt tillverkningen av andra härledda produkter (55).

(105)

Nederländerna uppgav vidare att Alki LP, enligt det rostningsavtal som beskrivs närmare i skäl 142, agerar som den huvudman som bär alla bolagsrisker och bedriver den relaterade verksamheten (56). Enligt Nederländerna motsvarar royaltyn därför inte enbart ersättning för den immateriella rättigheten, utan även för Alki LP:s roll som huvudman.

(106)

Starbucks förklarade att Alki LP inte har några anställda på sin lönelista som kan fylla dess funktion som huvudman enligt rostningsavtalet, och dess partner har inte heller några anställda på sin lönelista som har denna roll. Enligt Starbucks fyller Alki LP denna funktion med hjälp av den vägledning och sakkunskap och de nödvändiga funktioner som tillhandahålls av Starbucks enheter i Förenta staterna i enlighet med [avtalet om kostnadsfördelning] (57). Enligt Starbucks, och enligt vad som framgår av stiftelseurkunden för kommanditbolaget Alki LP, är SCI UK I, Inc. (58) och Starbucks Coffee International, Inc. (59) Alki LP:s partner.

(107)

Starbucks klargjorde att Alki LP blev en del i koncernstrukturen i december 2006 i samband med att avtalet om kostnadsfördelning utvidgades för att omfatta hela EMEA-regionen genom att inkludera den brittiska marknaden. Genom att lägga till Alki LP till strukturen undvek Starbucks att den royaltyinkomst som uppbärs av Alki LP direkt skulle införlivas i Alki LP:s partner inkomst enligt amerikansk skatterätt.

(108)

Eftersom varken Alki LP eller dess partner har några anställda (60) och Starbucks hävdar att Alki LP kan agera som huvudman genom avtalet om kostnadsfördelning begärde kommissionen information om de betalningar som gjorts enligt avtalet om kostnadsfördelning och de tjänster som dessa betalningar avser, samt hur utbetalningarna finansieras av Alki LP. Starbucks lämnade följande översikt över Alki LP:s betalningar till Starbucks US indelade i olika typer av betalningar.

(109)

Enligt avtalet om kostnadsfördelning utför Alki LP royaltybetalningar till Starbucks US för de tre kategorier av immateriella rättigheter som Starbucks US licensierar till Alki LP. Dessa royaltybetalningar består av i) en buy-in-royalty som avser varumärkesrättigheterna, ii) en buy-in-royalty som avser rättigheterna avseende affärsformatet och ii) en permanent royalty som avser kaffekunskapen.

(110)

Beloppet för royaltybetalningen beräknas på grundval av en formel som utgår från den samlade återstående vinsten. Den samlade återstående vinsten är summan av de royalties som betalats av SMBV och Starbucks Coffee BV till Alki LP (61) och den inkomst som Alki LP erhåller från Starbucks Corporation (62). Från det beloppet dras en marknadsmässig inkomst för de rutinfunktioner som utförs av Alki LP av (63). […]. I detta avseende görs det åtskillnad mellan de immateriella rättigheterna dels för märket/varumärket och affärsformatet, dels för kaffekunskapen. Denna åtskillnad har sin förklaring i att Alki LP är den verkliga ägaren till de immateriella tillgångar som har samband med affärsformatet samt varumärket/märket för EMEA-regionen, medan den verkliga och lagliga ägaren till kaffekunskapen är Starbucks US.

(111)

Det verkliga ägandet av de immateriella tillgångarna avseende affärsformatet samt varumärket/märket för EMEA-regionen överfördes 2002 från Starbucks Corporation till [CV 1] och har varit tilldelat Alki LP sedan 2006. För det verkliga ägandet gjorde [CV 1] och Alki LP buy-in-royaltybetalningar där procentandelen för Förenta staternas andel av kostnaden, vilken Alki LP skulle betala till Starbucks US, gradvis minskade från [65–70] % under 2002 till [0,5–1] % under 2010 och framåt för varumärket, och från [70–75] % under 2002 till [0–0,5] % under 2010 och framåt för de immateriella rättigheterna avseende affärsformatet. Med dessa buy-in-betalningar anses rättigheterna till det verkliga ägandet för dessa två kategorier av immateriella rättigheter för EMEA-regionen ha avbetalats av Alki LP. Vad gäller de immateriella rättigheterna avseende kaffekunskapen betalar Alki LP en permanent royalty på [70–75] % av den återstående vinst som tilldelats denna kategori av immateriella rättigheter till Starbucks US.

(112)

Starbucks lämnade in en översikt över den permanenta royaltyn och buy-in-betalningarna från [CV 1] och Alki LP för perioden 2005–2014. När det gäller buy-in-betalningarna betalade [CV 1] totalt [1–10] miljoner euro som buy-in-betalningar för de immateriella rättigheterna avseende varumärket och affärsformatet till Starbucks Corporation (64)  (65). I december 2006 tilldelades avtalet om kostnadsfördelning av [CV 1] till Alki LP. Mellan 2007 och 2014 betalade Alki LP [1–10] miljoner euro för varumärket och [20–30] miljoner euro för de immateriella rättigheterna för affärsformatet (66). Detta innebär att totalt [10–20] miljoner euro betalades som buy-in-betalningar för varumärket och [20–30] miljoner euro betalades för de immateriella rättigheterna avseende affärsformatet. 2014 överförde Alki LP det verkliga ägandet av de immateriella rättigheterna till Starbucks EMEA Ltd, för vilket det redovisade en vinst på [1–1,5] miljarder som övriga rörelseintäkter i dess resultaträkning. Med hänsyn till den permanenta royaltyn betalade Alki LP i genomsnitt [1–10] miljoner euro per år ([70–80] miljoner euro totalt) under perioden 2005–2014 till Starbucks Corporation för de immateriella rättigheterna avseende kaffekunskapen (67).

(113)

Utöver buy-in-royaltyn och den permanenta royaltyn betalar Alki LP serviceavgifter för tjänster som tillhandahålls av Starbucks Corporation och kostnadsfördelningsersättningar för utvecklingen av vissa immateriella tillgångar (68). Under perioden 2008–2014 betalade Alki LP i genomsnitt [1–10] miljoner euro per år för kostnadsfördelningsersättningar och [1–10] miljoner euro per år för serviceavgifter.

(114)

Eftersom gröna kaffebönor anskaffas av SMBV genom en koncernintern transaktion, närmare bestämt köps de in från SCTC, begärde kommissionen information om hur priserna för denna koncerninterna transaktion fastställts samt om det pris som fastställts för varje år under tillämpningen av SMBV:s förhandsbesked om prissättning.

(115)

Starbucks lämnade in balansräkningar och resultaträkningar för SCTC sedan 2005. I tabell 4 återges den information som ingår i dessa räkenskaper. Beräkningen av det vinstpålägg på kostnaderna för gröna kaffebönor (kostnad för sålda varor) som tillämpats av SCTC lades till av kommissionen med avseende på detta beslut. På grundval av de tillgängliga uppgifterna om räkenskaperna, som börjar 2005, uppgick det genomsnittliga vinstpålägget på kostnaden för gröna kaffebönor till [omkring 3 %] för perioden 2005–2010, jämfört med ett genomsnittligt vinstpålägg på [omkring 18 %] för perioden 2011–2014.

(116)

Starbucks hävdade att man från och med 2011 justerade den policy för internprissättning som gällde för försäljningen av gröna kaffebönor för att öka vinstpålägget på produktkostnader med hänsyn till den ökade betydelsen av SCTC:s verksamhet, i synnerhet dess ökade expertkunskap om anskaffande av kaffe och, framför allt, dess ägande och drift av det framväxande certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices.

(117)

Certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices inleddes 2004 i anslutning till invigningen av SCTC:s centrum för stöd till jordbrukare i Costa Rica i syfte att tillhandahålla ett program där jordbrukare, exportörer och köpare kunde föra ett pågående samtal för att i) förbättra kaffekvaliteten, ii) tillhandahålla ekonomisk redovisningsskyldighet för betalningar på alla nivåer i försörjningskedjan, iii) främja socialt ansvar med anknytning till arbetsvillkor, skydd av arbetstagares rättigheter och rimliga levnadsvillkor samt iv) uppmuntra initiativ på miljöområdet för att odla och förädla gröna kaffebönor.

(118)

För att kontrollera huruvida den växande verksamhet som Starbucks åberopar för att förklara det ökade vinstpålägget bekräftas i bokföringen presenteras även SCTC:s tillgångar i tabell 4. Även om balansomslutningen faktiskt har ökat avsevärt sedan 2010 beror detta främst på ökad kassabehållning. Nettotillgångarna efter avdrag för likvida medel har ökat med mindre än en tredjedel under de fyra åren mellan 2010 och 2014.

(119)

I de vägledande kommentarerna till SCTC:s årsredovisningar som lämnats in av Starbucks beskrivs inte heller några skillnader i risker, funktioner eller tillgångar från 2010 till 2011. Verksamheten och riskerna beskrivs identiskt under denna period, dvs. SCTC:s huvudverksamhet är enligt båda årsredovisningarna inköp och försäljning av gröna kaffebönor av hög kvalitet och närliggande verksamhet rörande kvalitetssäkring och drift (logistik, magasinering, blandning, avlägsnande av koffein etc.).

Tabell 4

SCTC:s finansiella uppgifter

(120)

När Starbucks åberopade certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices för att förklara ökningen av den marginal som tagits ut av SCTC uppmanade kommissionen Starbucks att tillhandahålla kostnaderna för detta program samt kostnaderna för centrumen för stöd till jordbrukare. Starbucks tillhandahöll uppskattningar av de årliga kostnaderna för i) certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices och för ii) centrumen för stöd till jordbrukare, såsom anges i tabell 5.

Tabell 5

Direkta och indirekta kostnader för certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices och centrumen för stöd till jordbrukare

(121)

Under perioden 2011–2014 utgjorde de sammanlagda kostnaderna för certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices och centrumen för stöd till jordbrukare högst [0,5–1] % av värdet för de gröna kaffebönor som köptes av SCTC (69).

(122)

Som svar på detta uppgav Starbucks att certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices bör betraktas som immateriella rättigheter vars värde inte har något samband med underliggande kostnader.

(123)

Kommissionen uppmanade Starbucks att tillhandahålla den rapport om internprissättning som omfattar prissättningen för de gröna kaffebönor som SCTC sålt till SMBV. Enligt Starbucks finns ingen tidigare dokumentation av internprissättning som avser förbindelsen mellan SCTC och SMBV. För att tillmötesgå kommissionens begäran lämnade Starbucks in en särskild rapport om SCTC:s internpriser till kommissionen den 13 april 2015.

(124)

Enligt den särskilda rapport om internprissättning som tillhandahållits fastställer SCTC priserna för sina dotterbolag genom att tillämpa ett vinstpålägg på produktkostnaderna för de gröna kaffebönor som SCTC köper in.

(125)

För att fastställa ett aktuellt marknadsmässigt vinstpålägg på produktkostnaderna för SCTC:s anskaffande av gröna kaffebönor identifierades dessutom följande tre separata komponenter:

(126)

Om resultaten för varje enskild komponent som analyserats av SCTC slås ihop skulle detta ge ett sammanlagt resultat för gröna kaffebönor totalt sett från 2005–2014 enligt vad som visas i tabell 6:

Tabell 6

Vinstpålägg på produktkostnader

(127)

Det sammanlagda intervallet för armlängds avstånd för det totala vinstpålägget på de produktkostnader som tagits ut av SCTC för det kaffe som sålts till SMBV ligger enligt den särskilda rapporten om internprissättning mellan en undre kvartil på [omkring 9 %] och en övre kvartil på [omkring 21 %], med en median på [omkring 12 %], för hela perioden 2005–2014.

(128)

Enligt Starbucks faller SCTC:s faktiska realiserade bruttomarginal (70) helt och hållet inom armlängds avstånd. Detta skulle bevisas av det faktum att bruttomarginalen i förhållande till SCTC:s försäljning uppgick till [omkring 12 %] för åren 2005–2014, på grundval av ett genomsnittlig värde.

(129)

Kommissionen uppmanade Starbucks att tillhandahålla de uppgifter och komponenter för vinstpålägget som använts för att fastställa kvartilen och medianen för perioden 2005–2014, som lämnats till kommissionen. Starbucks hävdade att dessa uppgifter inte var tillgängliga.

(130)

Starbucks lämnade uppgifter den 29 juni 2015 för att bestyrka prissättningen av gröna kaffebönor i den särskilda rapport om internprissättning som tillhandahållits och i synnerhet de siffror som presenteras i tabell 6, för vilka kommissionen begärde de underliggande uppgifterna.

(131)

I motsats till vad som anges i den tabell som tillhandahölls av Starbucks den 13 april 2015 är värdena i tabellen avseende certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices, 1,4 % och 9,9 %, inte den undre kvartilen (25:e kvartilen) och den övre kvartilen (75:e kvartilen). De skulle snarare vara de två extremvärdena, dvs. det lägsta värdet och det högsta värdet, i en jämförelse av licensavtal. I sin inlaga av den 29 juni 2015 identifierade Starbucks elva licensavtal avseende licensiering av teknik som Starbucks anser vara jämförbara med certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices. Dessa avtal avser livsmedel och drycker. De procentintervaller som Starbucks kommer fram till anges i tabell 7. Starbucks förklarade att ett så kallat ”Percentage Mark-up on Product Cost” (procentuellt vinstpålägg på produktkostnader) i tabell 7 beräknas med medelvärdet för varje observation delat med ett minus medelvärdet för observationen, även om det inte finns någon förklaring till varför detta steg togs för att beräkna ett vinstpålägg på produktkostnader i total avsaknad av information eller övervägande om kostnaderna för företagen i respektive avtal.

Tabell 7

Förklaring från Starbucks om de uppgifter som tidigare lämnats om certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices kvartilavstånd för prissättning på 1,4 % till 9,9 %

(132)

I sin inlaga av den 29 juni 2015 lämnade Starbucks även en prissättning av SCTC:s anskaffningsfunktion som hade uppskattats med hjälp av jämförbara transaktioner som identifierats av Starbucks genom att använda databaserna PowerK och LIVEDGAR. 13 avtal varigenom inköpsagenturtjänster tillhandahålls av en utomstående inköpsagent anses stämma överens med de anskaffningstjänster som SCTC tillhandahöll SMBV.

(133)

Resultaten av analysen anges som procentandelar av så kallade FOB-produktkostnader (FOB, free on board), som är de kostnader som tas ut av kunden för levererade produkter. Medianvärdet för de angivna iakttagelserna är 6 %. Starbucks redovisar resultatet i termer av ett kvartilavstånd för produktkostnader från 4,7 %–8,0 %.

(134)

De observationer som använts avser framför allt avtal med följande huvudmän och provisioner som anges inom parentes som procentandel av FOB-priser: Aeropostale, Inc (5 %), Ateca Production International, Inc. (7 %), BELL SPORTS CORP. (6 %), COLUMBIA SPORTSWEAR CO (1,5 %), Designs Apparel Inc. (5 %), F.I.S. Inc (10 %), He-Ro Industries Incorporated (10 %), JONES APPAREL GROUP INC/NINE WEST GROUP INC. (10 %), Mannesmann Pipe&Steel Corporation (2 %), Skin Shoes LLC (8 %), Skin Inc. (6 %), TI Sportswear Inc. (4,7 %) och WW Mexicana (1 %). Kvartilavståndet för dessa observationer är 4 %–8,5 %. Vad gäller prissättningen i certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices uppgav Starbucks att procentandelen av försäljningen beräknas som procentandelen av FOB delat med ett plus procentandelen av FOB (71). Det ges ingen förklaring till denna ändring av siffrorna från den jämförande analysen och den tycks inte motsvara någon annan bruklig finansiell justering.

(135)

Slutligen beräknar Starbucks prissättningen av det som presenteras som en finansieringsfunktion och det som SCTC bör få som avkastning enligt Starbucks för innehavet av råkaffe och finansieringen av nettofordringar på egen risk och för egen räkning. Denna avkastning beräknas av Starbucks genom att tillämpa en vägd genomsnittlig kapitalkostnad (WACC) på SCTC:s kundfordringar och lager för 2014 och fastställs på denna grundval till [omkring 3 %].

(136)

För att beräkna den vinst som SMBV gjorde på rostningen av de gröna kaffebönor som köpts från SCTC uppmanade kommissionen slutligen Starbucks att tillhandahålla det pris som betalats av SMBV till SCTC. Starbucks lämnade en översikt över de genomsnittliga priser (per pund) som SCTC tagit ut av SMBV och de belopp som betalats av SMBV till SCTC, och dessa presenteras i tabell 8. Inga andra betalningar har gjorts av SMBV till SCTC.

Tabell 8

Belopp som betalats av SMBV till SCTC för inköpet av gröna kaffebönor

Inköp från SCTC

(137)

De produkter som distribueras av SMBV, oavsett om de produceras av SMBV eller köps av SMBV från andra leverantörer, säljs till butiker. En del av butikerna är oberoende och en del ägs av Starbucks. Kommissionen efterfrågade information för att kontrollera huruvida det finns en skillnad i de affärsmässiga villkor som tillämpas för butiker som ägs av koncernen och de som tillämpas för oberoende butiker.

(138)

När det gäller Starbucksbutikerna lämnade Starbucks information om de olika licensinnehavarprogrammen och urvalskriterierna för att utveckla Starbucksbutiker i EMEA-regionen, en översikt över butikerna i EMEA-regionen samt siffror avseende butikernas omsättning och de licensavgifter som betalats under 2012 av dessa butiker till Starbucks Coffee BV. Enligt dessa uppgifter varierade den procentandel licensavgifter av omsättningen som betalades av de tre olika typerna av licensprogram (oberoende geografiska licensinnehavare, geografiska licensinnehavare som ägs av företaget samt kanallicensinnehavare) mellan länderna med procentintervallet [5–10] %.

(139)

Kommissionen begärde finansiell information från Starbucks om lönsamheten för en annan eventuell rostningsanläggning som drivs av koncernen och, i synnerhet, Starbucks Manufacturing Corporation (nedan kallat SMC), som utifrån uppgifter som lämnats ut visade sig tillhöra koncernen. Kommissionen begärde denna information eftersom användningen av interna data för att testa huruvida uppdelningen av vinster är baserad på armlängdsprincipen rekommenderas i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 (72). Starbucks uppgav att SMC var den enda rostningsanläggning som drivs av koncernen utöver SMBV. Eftersom SMC inte har reviderade räkenskaper tillhandahöll Starbucks proformaräkenskaper baserade på företagets interna rapportering.

(140)

De uppgifter som tillhandahållits av Starbucks presenteras i tabell 9. Förhållandet mellan vinst och försäljning och mellan vinst och rörelsekostnad (73) lades till av kommissionen med avseende på detta beslut, med tanke på att ett förhållande på [9–12] % mellan vinst och rörelsekostnad avtalas i SMBV:s förhandsbesked om prissättning som en ersättning till SMBV som grundas på armlängdsprincipen. För SMC uppgick denna kvot till omkring 500 % under de fyra senaste räkenskapsperioderna.

Tabell 9

Finansiell information om det amerikanska tillverkningsföretaget Starbucks Manufacturing Corporation

(141)

När SMBV etablerades i Nederländerna ingick det flera avtal i vilka den kontraktsenliga fördelningen av SMBV:s och dess motparters roller och ansvarsområden fastställs. De tre avtal som är relevanta för detta beslut är rostningsavtalet mellan SMBV och Alki LP, avtalet om inköp av råkaffe mellan SMBV och SCTC och leveransavtalet mellan SMBV och butikerna.

(142)

Rostningsavtalet, som trädde i kraft den 1 januari 2002, reglerar tillverkningsprocessen. Enligt rostningsavtalet fungerar Alki LP som huvudman och SMBV som ägare av rostningsanläggningen. SMBV betalar en licens till Alki LP i utbyte mot att Alki LP ger SMBV tillgång till de immateriella rättigheterna och övertar affärsrisken i SMBV:s verksamhet, såsom kostnadsöverskridanden och försäljningen av produkterna. SMBV ska rosta de gröna kaffebönorna och framställa det rostade kaffet och andra kafferelaterade produkter som finns tillgängliga för butikerna (i enlighet med det leveransavtal som tas upp nedan och ADOA-avtalet (74)). I egenskap av ägare till anläggningen ska SMBV säkerställa att korrekt utrustning används, att korrekt processer utförs och att varorna tillverkas i enlighet med de specifikationer som tillhandahålls av Alki LP. SMBV kommer att vara ägaren till de inköpta produkterna, som måste köpas in från leverantörer som valts ut och/eller godkänts av Alki LP. SMBV måste säkerställa att produkterna vid leveranstillfället uppfyller Alki LP:s produktspecifikationer och det är SMBV:s skyldighet att omedelbart ersätta varje parti defekta eller bristfälliga produkter på egen bekostnad. Alki LP bär dock de risker som är knutna till förluster som kan uppstå till följd av produktionen, försäljningen, transporten, lagringen, behandlingen eller annan användning av produkterna, och måste gottgöra SMBV för alla eventuella ersättningskrav.

(143)

Avtalet om inköp av råkaffe trädde i kraft den 22 april 2002 och fastställer villkoren för försäljningen av råkaffe i hela bönor från SCTC till SMBV. SCTC ska sälja bönor till SMBV till priser som fastställs i prislistor som utfärdats av SCTC. SMBV ska utfärda en köporder för kaffe på grundval av inköpsprognoser. SCTC ska leverera bönorna […].

(144)

I leveransavtalet fastställs ansvarsområdena i leveransen av grundläggande Starbucksvaror mellan SMBV och butikerna. Butikerna förpliktigar sig att köpa allt varumärkt rostat kaffe och andra grundläggande kafferelaterade produkter enligt definitionen i detta avtal uteslutande från SMBV eller godkända leverantörer till priser som antingen fastställts enligt en formel som bifogats detta avtal (för kaffe och kafferelaterade produkter) eller enligt en […] prislista (för övriga varor). Butikerna ska förse SMBV med en [periodisk] inköpsprognos (75) medan SMBV garanterar butikerna att kaffet och andra varor när de lämnar SMBV:s lager är fria från brister och, om så inte är fallet, ska SMBV kostnadsfritt ersätta alla eventuella defekta produkter eller bevilja butikerna en kredit (76).

(145)

I avtalet om kostnadsfördelning mellan Alki LP och Starbucks Corporation av den 1 augusti 2006 fastställs Alki LP:s direkta rättigheter att till tredje parter licensiera och underlicensiera rätten att i) […] driva Starbucksbutikerna […], ii) […] driva […] och iii) tillverka och/eller distribuera produkter genom att använda varumärkena, tekniken och sakkunskapen.

(146)

Enligt avtalet om kostnadsfördelning ska Alki LP betala Starbucks Corporation en royalty, serviceavgifter för tjänster som tillhandahålls av Starbucks Corporation och kostnadsfördelningsersättningar för utvecklingen av vissa immateriella tillgångar. Royaltybetalningarna består av i) en buy-in-royalty som avser de immateriella rättigheterna avseende varumärket och affärsformatet och en ii) permanent royalty som avser de immateriella rättigheterna avseende kaffekunskapen. Betalningarna enligt detta avtal beskrivs i skälen 112 och 113.

(147)

I syfte att jämföra de affärsmässiga villkor som fastställts mellan SMBV och Starbuckskoncernen och i synnerhet royaltybetalningen för de immateriella rättigheterna avseende rostning, å ena sidan, med de affärsmässiga villkor som fastställts mellan Starbuckskoncernen och tredje parter, å andra sidan, begärde kommissionen alla avtal från Starbucks varigenom Starbucks licensierade immateriella rättigheter och alla avtal där Starbucks lade ut rostningen av kaffe på entreprenad. Kommissionen bad även om information om de affärsmässiga villkor som tillämpas mellan Starbucks Corporation och koncernens rostningsföretag i Förenta staterna.

(148)

Som svar på kommissionens begäran tillhandahöll Starbucks avtal med

(149)

De avtal som Starbucks har med ovannämnda [icke-närstående tillverkningsföretag 5], [icke-närstående tillverkningsföretag 6] och [icke-närstående tillverkningsföretag 7] klassificerades i följande tre kategorier: i) Leveransavtal, liknande det leveransavtal mellan SMBV och exploatörer som beskrivs i skäl 144, ii) tillverknings- och distributionsavtal, liknande avtalet mellan SMBV och Alki LP, och iii) avtal om varumärke och teknisk licens, liknande det ADOA-avtal mellan Starbucks Coffee BV och butikerna som beskrivs i skäl 48. Av de tre typerna av avtal mellan Starbucks och [icke-närstående tillverkningsföretag 5], [icke-närstående tillverkningsföretag 6] och [icke-närstående tillverkningsföretag 7] kräver endast den sista avtalskategorin att Starbucks motparter betalar en royalty.

(150)

Dessutom tillhandahöll Starbucks kommissionen fyra andra rostningsavtal med [icke-närstående tillverkningsföretag 8], [icke-närstående tillverkningsföretag 1], [icke-närstående tillverkningsföretag 9] och [icke-närstående tillverkningsföretag 10].

(151)

Utöver de avtal som förtecknas i skäl 148 tillhandahöll Starbucks en analys av dessa avtals jämförbarhet med de royaltybetalningar som gjorts av SMBV till Alki LP.

(152)

Bland de avtal genom vilka Starbucks licensierade immateriella tillgångar (varumärken och viss kafferelaterad sakkunskap) för att utnyttjas av en tredje part skiljer Starbucks mellan i) tredje parter som använde dessa immateriella tillgångar för att tillverka produkter innehållande Starbucks kaffeingredienser i rostningsavtal ([icke-närstående tillverkningsföretag 3] och [icke-närstående tillverkningsföretag 2]), och ii) tredje parter som distribuerade sådana tillverkade produkter direkt till kunder ([icke-närstående tillverkningsföretag 7], [icke-närstående tillverkningsföretag 6] och [icke-närstående tillverkningsföretag 5]). [Icke-närstående tillverkningsföretag 7], [icke-närstående tillverkningsföretag 6] och [icke-närstående tillverkningsföretag 5] använder de immateriella tillgångarna för att producera konsumtionsfärdigt kaffe som de säljer till detaljhandlare (huvudsakligen stormarknader). Starbucks anser att de royaltybetalningar som gjorts av [icke-närstående tillverkningsföretag 7], [icke-närstående tillverkningsföretag 6] och [icke-närstående tillverkningsföretag 5] är jämförbara med de royaltybetalningar som gjorts av SMBV, vilka uppskattas motsvara [5–10] % av försäljningen (83).

(153)

Mer generellt gjorde Starbucks åtskillnad mellan alla de avtal som ingåtts med tredje parter sedan 2002. Enligt Starbucks vetskap utgörs de viktigaste kategorierna av följande:

(154)

Starbucks uppgav att SMC (84), det enda andra företag som säkerställer rostningsverksamhet inom Starbuckskoncernen, inte betalar någon royalty till Starbucks för användningen av de immateriella rättigheterna avseende rostningstekniken och sakkunskapen eller några andra immateriella rättigheter. Enligt Starbucks skulle detta vara fallet eftersom SMC inte har separata reviderade räkenskaper och eftersom SMC av amerikanska skatteskäl är konsoliderat med andra Starbucksenheter i Förenta staterna.

(155)

Kommissionen beslutade sig för att inleda det formella granskningsförfarandet eftersom den intog den preliminära ståndpunkten att SMBV:s förhandsbesked om prissättning, i vilket den ersättning som föreslås av Starbucks skatterådgivare för de funktioner som utförs av SMBV i Nederländerna godtas, och som utfärdades av den nederländska skattemyndigheten 2008, tycktes utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget som är oförenligt med den inre marknaden.

(156)

Kommissionen betvivlade särskilt huruvida den ersättning som överenskommits för de funktioner som utförs av SMBV var förenlig med armlängdsprincipen.

(157)

I beslutet om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen närmare bestämt följande tre tvivel kring huruvida SMBV:s förhandsbesked är förenligt med armlängdsprincipen.

(158)

I det första skälet till tvivel ifrågasatte kommissionen skatterådgivarens antagande i rapporten om internprissättning att SMBV inte bär någon risk, och att det därför ska klassificeras som en tillverkare mot avgift eller en kontraktstillverkare. Kommissionen hänvisade framför allt till de bevis för inventarierisk som redovisats i SMBV:s affärsbokföring och som skulle ifrågasätta detta antagande.

(159)

I det andra skälet till tvivel ifrågasatte kommissionen två på varandra följande justeringar av skatterådgivaren, som båda verkar ha som syfte att åtgärda ett och samma problem med jämförbarheten. Den första justeringen bestod i att minska den kostnadsbas som används för att beräkna SMBV:s skattebas till rörelsekostnad. Skatterådgivaren ansåg att detta var lämpligt eftersom SMBV skulle vara en tillverkare mot avgift eller en kontraktstillverkare. I en andra justering, en så kallad justering av vinstpålägg för omvandling i rapporten om internprissättning, dras ett flertal kostnader för sålda varor av från vinsten för de företag som använts som jämförelsetal vid internprissättning. Denna andra justering, som presenteras av Nederländerna som en så kallad justering av rörelsekapital, minskar SMBV:s skattebas i Nederländerna, men varken den justering eller den metod som användes av skatterådgivaren verkade motiverad.

(160)

I det tredje skälet till tvivel ifrågasatte kommissionen slutligen huruvida den royalty som betalats av SMBV till Alki LP var grundad på armlängdsprincipen, med tanke på att beloppet för denna royalty inte tycktes ha något samband med värdet på de immateriella rättigheter som den var avsedd att ersätta. På grund av att nettomarginalmetoden användes i internprissättningsanalysen motsvarar royaltyn i realiteten SMBV:s återstående vinst, vilket innebär att all eventuell vinst som redovisas av SMBV över [9–12] % av rörelsekostnaden omvandlas till en avdragsgill royalty (se figur 2).

(161)

Nederländerna lämnade sina synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet den 16 juli 2014. Nederländerna lägger i första hand vikt vid varför den ersättning som fastställs i SMBV:s förhandsbesked om prissättning är grundad på armlängdsprincipen och varför den metod som valts av skatterådgivaren är den metod som lämpar sig för att fastställa denna ersättning. I andra hand fokuserar de på varför SMBV:s förhandsbesked om prissättning inte ger SMBV någon selektiv fördel.

(162)

Enligt Nederländerna är den ersättning som fastställs i SMBV:s förhandsbesked om prissättning grundad på armlängdsprincipen och nettomarginalmetoden är den metod som lämpar sig för att uppnå ett resultat baserat på armlängdsprincipen i detta fall. Nederländerna gör gällande att internprissättning inte är en exakt vetenskap och att det därför finns ett intervall av siffror där internpriset kan ligga.

(163)

Nederländerna medger att ersättning för transaktioner mellan två oberoende företag, enligt OECD:s riktlinjer för internprissättning, vanligen kommer att återspegla de funktioner som varje företag utför och att den funktionella analysen därför bör vara central i bedömningen av huruvida SMBV:s ersättning är grundad på armlängdsprincipen. I enlighet med OECD:s riktlinjer för internprissättning är avtalsvillkoren utgångspunkten när det kommer till att fastställa huruvida armlängdprincipen har tillämpats korrekt.

(164)

Enligt Nederländerna inbegriper de immateriella rättigheter som Starbucks tilldelat Alki LP avseende kunskapen och informationen om kaffe användningen av teknik och sakkunskap vad gäller receptet för blandning av kaffebönor, processen för rostning av kaffe och tillverkningen av andra härledda kaffeprodukter.

(165)

Nederländerna konstaterar att rostningsavtalet mellan Alki LP och SMBV inte kan betraktas som ett rent licensavtal för immateriella rättigheter. Detta avtal, ett tillverkningsavtal på femtio år, avser SMBV:s rostning av gröna kaffebönor. Rostningsavtalet är ett avtal mellan en kund och en entreprenör, som också reglerar tillhandahållandet av en immateriell rättighet.

(166)

Alki LP har inte säte i Nederländerna och är i enlighet med den internationella fördelningen av beskattningsrätter inte skattskyldigt i Nederländerna. De verksamheter som bedrivs av SMBV:s anställda är, och har alltid varit, följande:

(167)

Nederländerna anger att Starbucks avsikt alltid har varit att uppföra en fungerande kafferostningsanläggning med låg risk och att fakta och omständigheter inte har förändrats i någon högre grad under årens lopp. Nederländerna menar att eftersom SMBV inte berördes av någon företagsomstrukturering kan inte kommissionen citera avsnitt i kapitel 9 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010, eftersom 2010 års riktlinjer ännu inte fanns tillgängliga när SMBV:s förhandsbesked om prissättning godkändes. Användning av efterhandsanalyser bör undvikas enligt OECD:s riktlinjer för internprissättning.

(168)

Enligt Nederländerna ansvarar SCTC för att köpa in de gröna kaffebönorna. Nederländerna hävdar vidare att SMBV inte medverkar i anskaffandet av råvaror eftersom SMBV, enligt rostningsavtalet, endast kan köpa in råvaror från parter som har valts ut av Alki LP. SMBV har endast en administrativ roll i förvaltningen av lager och bär inte den slutgiltiga lagerrisken.

(169)

När det mer specifikt gäller den administrativa rollen anger Nederländerna att även om det enligt avtalet om inköp av råkaffe är SMBV som ska tillhandahålla den information som krävs vad gäller de gröna kaffebönor som ska köpas in, erhålls denna information av SMBV från Alki LP och, på ett sätt som föreskrivs av Alki LP, från exploatörerna. Specifikationerna överlämnas därför av SMBV först efter att företaget har erhållit den information som krävs för detta ändamål. Enligt Nederländerna leder denna kombination till en situation där råvarornas roll är jämförbar med den roll som tillhandahållande av varor i konsignation har.

(170)

När det gäller den slutgiltiga lagerrisken tillägger Nederländerna att trots att SMBV har den juridiska äganderätten till alla produkter och material som används för produktionen och har infört bestämmelser för förluster i lagervärdet bärs de kostnader för vilka dessa bestämmelser har införts slutligen inte av SMBV. Med tanke på hur royaltybetalningen fastställs enligt rostningsavtalet betalas dessa kostnader i slutändan av Alki LP.

(171)

Enligt Nederländerna deltar ingen av SMBV:s anställda i affärsförhandlingar med Starbucks exploatörer/köpare. Vad gäller prissättningen gör Nederländerna gällande att Starbucks […] fastställer den globala prissättningsformeln. Starbucks revisorer […] förser SMBV med prislistan (”[…] prislistan”) genom Alki LP och dessa priser beräknas med hjälp av internationellt antagna prissättningsformler som ligger till grund för leveransavtalen mellan SMBV och exploatörerna. Det anskaffningspris för gröna kaffebönor som betalas av SMBV beräknas på grundval av en prissättningsformel som inbegriper aspekter såsom […]. Om de underliggande kostnaderna ökar eller minskar ändras även den kostnadsbas som tillämpas för att fastställa priserna mellan SMBV och dess exploatörer. Dessutom är exploatörerna skyldiga att köpa kaffe och grundläggande varor enligt det ADOA-avtal som ingås mellan Starbucks Coffee BV och exploatörerna.

(172)

Enligt Nederländerna bedriver SMBV inte sin verksamhet enligt ett avtal om tillverkning mot avgift. Avtalsförhållandet leder till en situation där de gröna kaffebönorna köps in lagligt, men utan något funktionellt bidrag, från SCTC och faktureras köparna. Trots avsaknaden av funktionalitet när det gäller inköp och försäljning måste varulagret förekomma i SMBV:s balansräkning i enlighet med redovisningsstandarder.

(173)

De avtalsförhållanden mellan SMBV, Alki LP, SCTC och exploatörerna som beskrivs ovan leder, enligt Nederländerna, till slutsatsen att SMBV är en tillverkare med en lågriskprofil och denna slutsats stöds ytterligare av den funktionella analysen. SMBV ska därför betraktas av Nederländerna som den minst komplexa enheten (testad part), vars ersättning grundad på armlängdsprincipen ska fastställas med hjälp av en jämförande undersökning.

(174)

Enligt Nederländerna bidrar den databas som används för att genomföra en jämförande undersökning inte med några uppgifter såsom transaktionernas priser eller bestämmelser och villkor. Den information som finns tillgänglig är begränsad till en jämförelse av rörelseresultat för enheten som helhet. Nettomarginalmetoden är den mest använda metoden internationellt sett. Enligt Nederländerna bekräftades detta i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 samt i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995, som var tillämpliga när SMBV:s förhandsbesked om prissättning fastställdes.

(175)

Med hänsyn till SMBV:s produktionsfunktion används en kostnadsorienterad indikator på vinstnivå av SMBV (nettomarginalmetoden med ett vinstpålägg på kostnaderna). I detta avseende betonar Nederländerna att den nederländska skattemyndigheten, i enlighet med punkt 4.9 i OECD:s riktlinjer för internprissättning (85), alltid påbörjar sin undersökning om internpriser utifrån den metod som används av skattebetalaren. I kapitel 2 i förordningen anges också att Nederländerna inte tillämpar en så kallad regel om bästa metod. Denna utgångspunkt, som enligt Nederländerna är förenlig med OECD:s riktlinjer för internprissättning, används även i SMBV:s förhandsbesked om prissättning och har lett till att man har godtagit nettomarginalmetoden med den indikator på vinstnivå som föreslagits av SMBV.

(176)

Med hänsyn till SMBV:s roll som tillverkare mot avgift är de relevanta kostnaderna för att fastställa det skatteunderlag som använts för att beräkna vinstpålägget de kostnader som har lett till mervärde. I SMBV:s fall är driftskostnaderna, enligt Nederländerna, de relevanta kostnaderna med mervärde, på vilka ett vinstpålägg tillämpas. Baserat på riktmärket är vinstpålägget således [9–12] % av driftskostnaderna. SMBV har en lågriskprofil och inget mervärde när det gäller råvarorna samt spelar en stödjande roll för de produkter som inte är kafferelaterade. Driftskostnaderna i samband med denna begränsade serviceverksamhet är inkluderade i kostnadsbasen. Till följd av detta betalas denna verksamhet även med ett vinstpålägg på [9–12] %.

(177)

Vad gäller jämförbarhetsjusteringarna hävdar Nederländerna att när den rapport om internprissättning som ligger till grund för SMBV:s förhandsbesked om prissättning utarbetades fanns ingen information om hur man hanterar tillverkare med en lågriskprofil att tillgå. Nederländerna medger att OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 innehåller ytterligare instruktioner om jämförbarhetsjusteringar, inbegripet justeringar av rörelsekapital, men hävdar att dessa exempel endast är riktlinjer och att detta innebär att andra positioner också kan leda till ett resultat som är förenligt med armlängdsprincipen. Nederländerna hävdar dessutom att bedömningen av huruvida SMBV:s förhandsbesked om prissättning överensstämmer med armlängdsprincipen måste göras på grundval av den kunskap och de riktlinjer för internprissättning från OECD som var tillgängliga vid den tidpunkten, dvs. OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995. Därför kunde inte heller bilagan till kapitel III i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010, som innehåller ett fungerande exempel på en jämförbarhetsjustering, tillämpas.

(178)

Nederländerna har även utfört en känslighetsanalys av det intervall som grundas på armlängdsprincipen, som beräknats enligt metoden i rapporten om internprissättning, även om en del av parametrarna har ändrats. Nederländerna ändrade tidsperioden för jämförelsen och räknade om intervaller som betraktades som armlängds avstånd för perioderna 2008–2012 och 2003–2012, jämfört med intervallet för 2001–2005 i rapporten om internprissättning. Nederländerna räknade dessutom om intervallet som om den procentandel av kostnaden för sålda varor som dragits från ersättningen enligt de andra justeringarna inte skulle vara Euribor plus 50 räntepunkter, utan i stället Euribor minus 50 räntepunkter, och slutligen som om det skulle vara vad Nederländerna betecknar som current account rate. Nederländerna beräknade också den marginal som uppnåtts av SMBV som en procentandel av rörelsekostnaden och råvarukostnaderna (exklusive den kostnad som har att göra med te och andra kostnader för sålda varor av mellanliggande karaktär) för perioderna 2008–2012 och 2003–2012, och jämförde detta med vinstpålägget på den totala kostnaden för de jämförbara företagen både på EBT-nivå och EBIT-nivå för samma tidsperioder. På grundval av dessa simuleringar drog Nederländerna slutsatsen att om något av de tvivel som uttryckts av kommissionen skulle godtas skulle detta ändå resultera i en ersättning inom armlängds avstånd. I enlighet med OECD:s riktlinjer om internprissättning får inga korrigeringar göras om ersättningen faller inom armlängds avstånd.

(179)

Mer allmänt bestrider Nederländerna slutligen påståendet att man underlåtit att begära de underliggande avtal där det framgår att den risknivå som bärs av SMBV var begränsad, med argumentet att detta inte är nödvändigt eftersom varje förhandsbesked om prissättning alltid inbegriper ett kritisk antagande om att de fakta och omständigheter som presenteras tycks vara korrekta, och att om de inte presenterats på ett korrekt sätt kan förhandsbeskedet om prissättning upphävas. Nederländerna gör dessutom gällande att det, eftersom det hade tillgång till den historiska bakgrunden till rostningsanläggningens uppförande, inte behövde be om att få alla avtal (86).

(180)

Nederländerna anger vidare att ingen selektiv fördel tilldelas SMBV och att det inte är fråga om statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(181)

Nederländerna förklarar att armlängdsprincipen har införlivats i artikel 8b.1 i CIT och beskrivs ytterligare i förordningen, som är helt i linje med artikel 9 i OECD:s modellavtal för skatter. Nederländerna vill åter framhålla vad som även anges i själva förordningen, nämligen att förordningen specifikt avser aspekter som OECD:s riktlinjer för internprissättning lämnar öppna för tolkning eller där texten är oklar.

(182)

Nederländerna hävdar framför allt att, i situationer som har samband med internprissättning, kan en selektiv fördel endast komma i fråga om det kan visas att man uttryckligen går ifrån OECD:s riktlinjer för internprissättning och förordningen, och att uppenbara felbedömningar har gjorts vid tillämpningen av armlängdsprincipen eller om etablerad nationell praxis frångås. Skattemyndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning och godkännande av metoder och resultat i individuella fall innebär dock inte på något sätt selektivitet eller godtycklig behandling. Eftersom Nederländerna anser att resultatet av SMBV:s förhandsbesked om prissättning är en godtagbar uppskattning av ett marknadspris anser landet inte att det ger SMBV en fördel.

(183)

Nederländerna hävdar vidare att det referenssystem som tillämpats av kommissionen, vilket är det gemenskapsrättsliga system som baseras på skillnaden mellan vinster och förluster för ett företag som bedriver sin verksamhet under normala marknadsvillkor, inte har identifierats korrekt. Enligt Nederländerna är det korrekta referenssystemet bolagsskattelagstiftningen, vilken inbegriper armlängdsprincipen enligt artikel 8b.1 i CIT och förordningen, som ger ytterligare vägledning om tillämpningen av armlängdsprincipen. Nederländerna hävdar att förutsatt att SMBV:s förhandsbesked om prissättning inte avviker från artikel 8b.1 i CIT och förordningen kan det inte röra sig om någon selektiv fördel.

(184)

Vad gäller den använda nettomarginalmetoden hävdar Nederländerna att varje skattebetalare enligt förordningen fritt kan välja en metod för internprissättning, under förutsättning att den valda metoden leder till ett resultat som är grundat på armlängdsprincipen för den särskilda transaktionen. De tvivel beträffande användningen av nettomarginalmetoden som uttrycktes av kommissionen går därför längre än de tvivel som den nederländska skattemyndigheten kunde ha uttryckt enligt förordningen när det gäller denna metod för internprissättning. Nederländerna framhåller vidare att förordningen endast kräver att en internprissättningsanalys resulterar i ett intervall av utfall på armlängds avstånd och inte i ett exakt armlängdspris.

(185)

Nederländerna gör dessutom gällande att det faktum att närstående och icke-närstående företag inte alltid befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende inte tycks ha beaktats i beslutet. Det finns alltid skillnader mellan närstående och icke-närstående företag, vilket enligt Nederländerna även bekräftas i kommissionens beslut om Groepsrentebox (87).

(186)

Slutligen konstaterar Nederländerna att kommissionen skulle inkräkta på Nederländernas suveränitet om den skulle påtvinga landet sin egen tolkning av medlemsstaters skatteprinciper.

(187)

Starbucks skickade in sina synpunkter på beslutet om att inleda förfarandet den 16 januari 2015. Starbucks skickade dessutom marknadsinformation till kommissionen genom skrivelser av den 13 april 2015, den 29 maj 2015, den 10 september 2015 och den 23 september 2015. Starbucks synpunkter liknar till stor del Nederländernas synpunkter, då de båda gör gällande att ersättningen i SMBV:s förhandsbesked om prissättning var grundad på armlängdsprincipen och inte gav SMBV någon selektiv fördel.

(188)

I första hand hävdar Starbucks att SMBV endast utför begränsade funktioner med låg risk till stöd för det världsomspännande företaget Starbucks genom att betjäna EMEA-regionen. Till stöd för detta argument, […]. Enligt Starbucks består SMBV:s huvudsakliga ansvar av rostning och förpackning av kaffe samt logistisk och administrativ verksamhet för att säkerställa smidig och effektiv leverans av de olika varorna till exploatörerna.

(189)

När det gäller den struktur som valts hävdar Starbucks att ett rostningsarrangemang i konsignation övervägdes, men att detta skulle ha varit opraktiskt och skulle ha lett till administrativa problem och alltför många koncerninterna transaktioner. För att anpassa den administrativa och juridiska strukturen med det fysiska flödet av varorna, samt av effektivitetsskäl, beslutade Starbucks att använda SMBV som den enhet som ingår avtal och fakturerar. En följd av denna struktur är att inventarieförteckningarna (för gröna kaffebönor, icke-kaffeprodukter och icke-strategiska varor) förekommer i SMBV:s balansräkning, eftersom redovisningsstandarder och praxis följer det lagliga produktflödet. Starbucks hävdar dock att SMBV:s roll som den enhet som ingår avtal och fakturerar endast är av administrativ karaktär och inte medför någon överföring av risker eller affärsansvar till det eftersom det enligt rostningsavtalet snarare är Alki LP, med stöd av Starbucks US, som bär hela SMBV:s ekonomiska risk, inbegripet inventarierisken. Även om SMBV är den part som sluter avtal med exploatörerna görs detta på grundval av standardiserade avtal och underliggande bestämmelser och villkor som fastställs av Starbucks US. Eftersom SMBV förvärvar den formella äganderätten skulle inventarierna slutligen även ha behövt förekomma i dess balansräkning, vilket enligt Starbucks även förklarar varför SMBV antog bestämmelser för inkurans i varulager, vilket kompenseras inom ramen för SMBV:s förhandsbesked om prissättning.

(190)

Vad gäller den valda metoden för internprissättning, som dock inte förekommer i rapporten om internprissättning, jämför Starbucks Alki LP:s roll med SMBV:s roll. Starbucks hävdar att eftersom SMBV endast deltar i rutinmässig verksamhet med anknytning till rostning och förpackning samt logistiska och administrativa stödtjänster, och Alki LP licensierar de värdefulla immateriella rättigheterna och bär affärsrisken, är SMBV den minst komplexa enheten. Nettomarginalmetoden är därför den lämpligaste metoden för internprissättning. Starbucks hävdar att eftersom det inte finns några jämförbara transaktioner som liknar arrangemanget mellan Alki LP och SMBV skulle marknadsprismetoden inte ha varit lämplig i internprissättningssammanhang. Den nederländska skattemyndigheten måste hur som helst påbörja undersökningen av internpriserna på grundval av den metod som valts av skattebetalaren.

(191)

Starbucks vill påminna om att tillämpningen av en metod för internprissättning vanligtvis genererar ett intervall av siffror, som alla kan vara lika försvarbara, eftersom internprissättning inte är någon exakt vetenskap och att alla internprissättningsanalyser på grund av sin natur kommer att resultera i ett intervall av resultat grundade på armlängdsprincipen och en slutsats om ett armlängdspris och inte det enda armlängdspriset.

(192)

Syftet med justeringarna är att ta hänsyn till viktiga skillnader i de funktionella profilerna hos SMBV och de jämförbara företag som ingår i urvalet för att komma fram till en lämplig ersättning som baseras på armlängdsprincipen. Enligt Starbucks var dessa justeringar lämpliga, och i vissa avseenden konservativa, och undervärderade verkligen inte SMBV:s ersättning för de utförda funktionerna. För att ytterligare styrka att vinstpålägget på [9–12] % är skäligt bad Starbucks [skatterådgivaren] att göra en jämförelse mellan SMBV:s faktiska resultat och de jämförbara företagens faktiska resultat under perioden 2008–2012. Denna tillbakablickande analys visar att vinstpålägget på [9–12] % gott och väl har hållit sig inom det lämpliga intervallet. Detta bekräftar ytterligare att den metod för internprissättning som tillämpades för SMBV var grundad på armlängdsprincipen, såsom överenskommits i det förhandsbesked om prissättning som ingåtts med de nederländska skattemyndigheterna. Starbucks uppmanade även [en advokatbyrå] att tillhandahålla ett andra utlåtande om huruvida armlängdsprincipen tillämpades korrekt i 2007 års rapport om internprissättning. [Advokatbyrån] gjorde ingen egen undersökning av de faktiska förhållandena men granskade rapporten om internprissättning och de dokument som fanns tillgängliga för skatterådgivaren. Den drog slutsatsen att armlängdsprincipen hade tillämpats i rimlig utsträckning på SMBV:s koncerninterna transaktioner.

(193)

På samma sätt som Nederländerna hävdar Starbucks vidare att kommissionen inte identifierade referensramen korrekt. Starbucks gör gällande att referenssystemet bör vara det nederländska systemet för bolagsbeskattning och mer specifikt artikel 8b.1 i CIT, förordningen och de nederländska skattemyndigheternas administrativa praxis. Enligt båda parter kan det endast finnas en misstanke om statligt stöd om SMBV:s förhandsbesked om prissättning avviker från den normala tolkningen och tillämpningen av armlängdsprincipen i Nederländerna. Starbucks menar att det saknas en referensgrupp med skattebetalare och gör gällande att närstående och icke-närstående företag inte alltid befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende (88). Slutligen anklagar Starbucks kommissionens tillvägagångssätt för att strida mot den nederländska skattemyndighetens tillvägagångssätt, i vilket innehållet ges företräde framför formen.

(194)

I sina inlagor som svar på kommissionens begäran om Starbucks marknadsinformation uttryckte Starbucks de synpunkter som anges i skälen 151–154. Starbucks uppgav vidare att kommissionen inte kan använda information från tiden efter det att SMBV:s förhandsbesked om prissättning fastställdes för sin bedömning.

(195)

Den 24 juli 2015 lämnade Starbucks in en rapport från [ett managementkonsultföretag], som utarbetats som svar på begäran att analysera ersättningsmodeller för tillverkning och logistiska/administrativa tjänster. Starbucks gör gällande att rapporten stöder Starbucks ståndpunkt när det gäller den ersättningsmodell och indikator på vinstnivå som valts (89).

(196)

NOB menar att fastställandet av huruvida en viss skattemässig behandling av en skattebetalare enligt ett förhandsbesked om prissättning utgör statligt stöd bör göras på grundval av nederländsk lagstiftning, administrativ praxis och tillämpning av armlängdsprincipen vid den tidpunkt då förhandsbeskedet om prissättning avgjordes. NOB hävdar även att den nederländska skattemyndigheten enligt förordningen inte tillämpar en regel om bästa metod (det vill säga det krävs inte att den bästa metoden används för beräkning av skattebasen) och att tillämpningen av armlängdsprincipen vanligtvis resulterar i ett intervall grundat på armlängdsprincipen i stället för ett enda pris grundat på armlängdsprincipen. NOB konstaterar att hänvisningen till den försiktiga oberoende marknadsaktören i beslutet om att inleda förfarandet tycks innebära en ny typ av EU-standard utöver OECD:s riktlinjer för internprissättning för att bedöma huruvida det bakomliggande avtalet är grundat på armlängdsprincipen. NOB ber om en bekräftelse på att kommissionen kommer att använda det nationella rättssystemet som en referensram och inga andra regler. NOB anger vidare att skattebetalare ska ha berättigade förväntningar att förhandsbesked om prissättning som fastställs på grundval av en nationell tolkning av den nationella lagstiftningen inte utgör statligt stöd.

(197)

Det nederländska näringslivsförbundet VNO-NCW uttrycker sin oro när det gäller tillämpningen av marknadsekonomitestet och insisterar på att man ska använda de nationellt tillämpliga reglerna för internprissättning som riktmärke för att bedöma selektivitet. VNO-NCW gör gällande att tillämpningen av armlängdsprincipen vanligtvis resulterar i ett intervall grundat på armlängdsprincipen i stället för ett enda pris som grundas på armlängdsprincipen.

(198)

ATOZ främsta argument rör den rättsliga grunden för beslutet om att inleda förfarandet. Enligt ATOZ gör beslutet ingen åtskillnad mellan huruvida överenskommelsen om prissättning i SMBV:s förhandsbesked om prissättning avviker från nederländsk administrativ praxis, från någon annan skattemyndighets vanliga praxis eller från OECD:s standarder, utan drar endast slutsatsen att den inte uppfyller armlängdsprincipen. ATOZ hävdar att kommissionen verkar anse att det finns en objektiv standard för armlängds avstånd, som baseras på OECD:s principer och som på något sätt är förankrad i unionsrätten, vilken går utöver medlemsstaternas nationella lagstiftning och praxis. Enligt ATOZ bör kommissionen dock överväga huruvida SMBV:s förhandsbesked om prissättning är förenligt med nederländsk lagstiftning. ATOZ hävdar att kommissionens tillvägagångssätt bland annat skapar rättslig osäkerhet bland multinationella företag.

(199)

I sina synpunkter uttryckte Oxfam stöd för kommissionens granskning genom att uppmuntra kommissionen att stärka sin kapacitet att genomföra granskningar också mot bakgrund av att kommissionen kan ha bättre förutsättningar än nationella myndigheter att strukturellt bedöma medlemsstaternas praxis när det gäller förhandsbesked i skattefrågor. Oxfam uppmanar kommissionen att säkerställa att lämpliga påföljder införs i fall där selektiva fördelar bekräftats och att skadlig skattepraxis fasas ut snabbt.

(200)

BAK stöder kommissionens argument från beslutet om att inleda förfarandet och gör gällande att dessa typer av avtal och juridiska strukturer i allmänhet sänker de skatter som betalas globalt, vilket får negativa konsekvenser för konsumenter och arbetstagare.

(201)

Företag X, som har bett om konfidentiell behandling, lämnade kommentarer till kommissionen som svar på beslutet om att inleda förfarandet. Detta företag anser, baserat på dess utvärdering i egenskap av konkurrent till Starbucks, att det mervärde som rostningsprocessen (rostning och förpackning, utan hänsyn till kostnaden för förpackningsmaterial) medför till råkaffe i genomsnitt skulle motsvara 13–17 % av kostnaden för råkaffet, när det gäller rostat och malet kaffe eller kaffe i form av bönor. Enligt detta företag skulle dessa nivåer vara tillämpliga på alla distributionskanaler.

(202)

Såsom förklaras i skäl 20 kontaktade kommissionen fyra konkurrenter till Starbucks för att de skulle tillhandahålla marknadsinformation om sin företagsmodell och sin värdeskapande verksamhet så att kommissionen skulle kunna slutföra sin bedömning av SMBV:s förhandsbesked om prissättning. De fyra berörda konkurrenterna är företag Y, Dallmayr, Nestlé och Melitta. Valet av dessa fyra företag gjordes utifrån bedömningen att samtliga företag är verksamma inom kafferostningssegmentet och, i egenskap av koncernbolag, kan ge insyn i hur kafferostningsverksamheten organiseras inom ett integrerat företag.

(203)

Genom en skrivelse av den 27 april 2015 besvarade Dallmayr kommissionens begäran om marknadsinformation.

(204)

Dallmayr meddelade kommissionen att kafferostning antingen utförs som en fristående verksamhet eller som en vertikalt integrerad verksamhet inom ett företag. Större företag utför vanligtvis rostningen inom företaget. Anskaffningsfunktionen är normalt sett integrerad med rostningsfunktionen. Dallmayr lägger inte ut rostningsfunktionen på entreprenad.

(205)

Företaget anser att betalning av en royalty av en tredje part som tillhandahåller rostningstjänsterna är ganska ovanligt. Dallmayr skulle i själva verket förvänta sig att kunden betalar rostningsföretaget, och inte tvärtom.

(206)

Genom en skrivelse av den 20 maj 2015 besvarade Nestlé kommissionens begäran om marknadsinformation. Nestlé uppgav att de tre faktorer som är viktiga i värdeskapandet för kaffe är kvaliteten (typen av bönor), mörkheten (som uppnås genom rostning) och malningsgraden. Nestlé angav också att det inte – och aldrig skulle – lägga ut rostningsfunktionen på entreprenad med tanke på rostningens betydelse för produktens smakutveckling.

(207)

Genom en skrivelse av den 26 maj 2015 besvarade Melitta kommissionens begäran om marknadsinformation. Melitta beskrev situationer där företaget kunde lägga ut rostningen av kaffebönor på entreprenad. Följande situationer togs upp: i) När det i företagets fabrik saknas maskiner för att producera särskilda typer av produkter, exempelvis särskilda förpackningsformat eller kaffekuddar, ii) när det i företagets fabrik saknas maskiner för att producera pulverkaffe och iii) när försäljningen överstiger kapaciteten för rostning och förpackning i företagets fabrik. I det sistnämnda fallet, när rostning och förpackning läggs ut på entreprenad på grund av kapacitetsbegränsningar, skickas gröna kaffebönor från Melitta till leverantören som rostar och förpackar kaffet till en färdig produkt. Den färdiga produkten levereras därefter till Melitta. Ett sådant avtal hade funnit med samma leverantör under flera år.

(208)

För att säkerställa kvaliteten och smaken hos den färdiga produkten tillhandahåller Melitta antingen föreskrifter om rostningskurvor eller definierade smakprofiler till den tredje part på vilken rostningen lagts ut.

(209)

I detta avtal föreskrivs inga royalties till Melitta när de lägger ut rostningsverksamheten på entreprenad.

(210)

Genom en skrivelse av den 27 april 2015 besvarade företag Y kommissionens begäran om marknadsinformation. Kommissionen begärde ett förtydligande genom en skrivelse av den 11 maj 2015, som företag Y besvarade den 21 maj 2015.

(211)

Företag Y lägger inte ut kafferostningsfunktionen på tredje parter. Rostningen säkerställs av ett koncernföretag som utsetts till tillverkare mot avgift av företag Y. Detta kafferostningsföretag betalar ingen royalty för användningen av de immateriella rättigheter eller den sakkunskap som används i rostningsprocessen.

(212)

Företaget betalar licensavgifter för användningen av it-system. För ersättningen till det koncernföretag som klassificerats av företag Y som en tillverkare mot avgift är kostnadsbasen produktionskostnaderna, exklusive råvarukostnader. Produktionskostnaderna är i synnerhet energi, avskrivningar för maskiner (till exempel rostnings- och förpackningslinjen), personalkostnader, it-kostnader och underhåll av utrustning.

(213)

Genom skrivelser av den 20 och den 26 april 2015 gav Nederländerna sitt fullständiga samtycke till synpunkterna från Starbucks, NOB, VNO-NCW och ATOZ. När det gäller synpunkterna från Oxfam uppgav Nederländerna att detta gäller en anmärkning om skadlig skattekonkurrens i allmänhet och inte särskilt berör fallet med SMBV. Nederländerna anser att BAK:s påståenden är felaktiga och avstår därför från att kommentera dem.

(214)

Genom en skrivelse av den 11 mars 2015 uppgav Nederländerna att landet inte kan lämna något faktiskt svar på synpunkterna från företag X, eftersom Nederländerna inte hade tillgång till den funktionella analysen och referenspunkten för den anonyma konkurrenten.

(215)

Genom en skrivelse av den 27 maj 2015 lämnade Nederländerna sina synpunkter på den marknadsinformation som tillhandahållits av Dallmayr och företag Y. Som en allmän kommentar framhåller Nederländerna att den funktionella analysen och avtalen saknas och att det därför är mycket svårt att göra en jämförelse eftersom ingen av parterna lägger ut rostningsfunktionen på en oberoende tredje part.

(216)

När det gäller Dallmayr anger Nederländerna att detta företags definition av rostning inbegriper mer än bara kafferostning, eftersom anskaffningsfunktionen är integrerad i rostningsfunktionen. Nederländerna hävdar vidare att SMBV inte bedriver försäljningsverksamhet när det gäller kaffe och icke-kaffeprodukter, men att Dallmayr verkar ha varit organiserat på ett annat sätt i detta avseende. Nederländerna hävdar dessutom att enligt Dallmayrs förbindelser mellan kund och entreprenör sker ersättningen på grundval av de gröna kaffebönornas vikt och pris, vilket lägger risken avseende utnyttjandegrad på entreprenören, medan så inte är fallet för SMBV.

(217)

När det gäller företag Y anger Nederländerna att kafferostning betraktas som en rutinfunktion och att rostningsanläggningen får ersättning på grundval av en kostnadsplusmarginal, då de gröna kaffebönorna inte ingår i kostnadsbasen. Enligt Nederländerna är detta tillvägagångssätt helt i linje med SMBV:s förhandsbesked om prissättning.

(218)

När det gäller Nestlé anger Nederländerna att de tre faktorer som skapar mervärde för kaffe enligt Nestlé alla utförs av andra utländska företag i Starbuckskoncernen, och inte av SMBV (anskaffandet och kvalitetskontrollen av bönorna utförs av SCTC, rostningskurvorna tillhandahålls av Alki LP och Starbucks kaffebutiker maler kaffet).

(219)

Vad gäller Melitta anger Nederländerna att de tre situationer som beskrivs av Melitta där kafferostningsfunktionen läggs ut på entreprenad på vissa sätt skiljer sig från SMBV:s situation. I situation 1 och 3 ligger likheten i det faktum att anskaffningsfunktionen inte heller utförs av producenten, men enligt Nederländerna ligger skillnaden i rostningsavtalets längd (årligt avtal jämfört med det 50-åriga rostningsavtalet) och risken avseende utnyttjandegrad (vilken enligt Nederländerna skulle ligga på Alki LP:s nivå jämfört med på Melittas nivå). Den andra situationen anser Nederländerna vara alltför olik för att en jämförelse ska kunna göras, eftersom den inte bara gäller rostningen av kaffebönor utan även produktionen av heltäckande produkter.

(220)

Genom en skrivelse av den 19 juni 2015 lämnade Nederländerna sina synpunkter på den marknadsinformation som lämnats av Starbucks. I dessa synpunkter upprepade Nederländerna att man anser att det korrekta referenssystemet bör vara det nederländska nationella skattesystemet och i synnerhet artikel 8b i 1969 års nederländska bolagsskattelag (CIT) samt förordningen. Nederländerna gör gällande att artikel 8b och förordningen alltid gäller för koncerninterna transaktioner, oavsett om ett företag har bett om ett förhandsbesked om prissättning eller inte. Nederländerna anger dessutom att nettomarginalmetoden är den mest använda metoden internationellt sett och att Nederländerna inte tillämpar en regel om bästa metod. Landet gör även gällande att en fördel med nettomarginalmetoden är att ett land endast behöver betrakta internpriset ensidigt och att ett potentiellt högre eller lägre internpris för de gröna kaffebönorna inte skulle påverka SMBV:s skattebas eftersom kostnaden för bönorna undantas från den kostnadsbas på vilken marginalen tillämpas.

(221)

I sin skrivelse av den 25 september 2015 upprepar Nederländerna sina påståenden om att SMBV, på grundval av rapporten om internprissättning, avtalen mellan SMBV och dess motparter samt SMBV:s faktiska agerande, bör betraktas som en tillverkare med lågriskprofil. Nederländerna hävdar vidare att det är allmän praxis i Nederländerna att unika funktioner såsom en kombination av att inneha immateriella tillgångar och ta på sig affärsrisker inte kan användas som riktmärke och att det därför är logiskt att royaltybetalningarna beräknas som ett restbelopp. Enligt Nederländerna stöds landets påstående om att SMBV:s förhandsbesked om prissättning är grundat på armlängdsprincipen och helt i linje med OECD:s riktlinjer för internprissättning av det andra utlåtandet från [en advokatbyrå] (som tidigare lämnats in, se skäl 192), inlagan från företag Y (90), den känslighetsanalys som utfördes av Nederländerna (som tidigare lämnats in, se skäl 178) samt av olika artiklar av skatteexperter. Även om Nederländerna anser att marknadsprismetoden inte kunde tillämpas på SMBV:s situation visar en analys enligt marknadsprismetoden av avtalen mellan Starbucks och tredje parter om kafferostning eller samarbete vid tillverkning av kaffeprodukter (se skäl 152) enligt Nederländerna att royaltybetalningarna från SMBV till Alki LP inte var för höga (91).

(222)

I sin skrivelse av den 7 oktober 2015 upprepar Nederländerna sitt argument om att marknadsprismetoden inte är tillämplig på royaltybetalningen från SMBV till Alki LP. Dessutom uppger Nederländerna att det pris som betalats för gröna kaffebönor av SMBV till SCTC skulle vara baserat på armlängdsprincipen, i och med att [icke-närstående tillverkningsföretag 2] betalade ett högre pris för gröna kaffebönor än SMBV enligt dess avtal med Starbucks. Slutligen tillhandahöll Nederländerna finansiell information om 11 företag från olika medlemsstater, samtliga registrerade under Nace-koden Framställning av te och kaffe, där det uppgavs att alla dessa företag på det hela taget har en liknande eller sämre lönsamhet än SMBV, och att några av dessa företag till och med har gått med förlust under flera räkenskapsperioder.

(223)

Enligt artikel 107.1 i fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller tillhandahållandet av vissa varor, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(224)

Enligt fast rättspraxis ska samtliga villkor i artikel 107.1 i fördraget vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra stöd (92). För att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd måste det således för det första röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje måste åtgärden innebära en fördel för mottagaren. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (93).

(225)

Vad gäller det första villkoret för att fastställa stöd utfärdades SMBV:s förhandsbesked om prissättning av den nederländska skattemyndigheten Belastingdienst), som är en del av Nederländernas offentliga förvaltning. Detta förhandsbesked om prissättning innebär att den nederländska skattemyndigheten godtar en vinstfördelning som föreslagits av Starbucks på grundval av vilken SMBV fastställer den bolagsskatt som företaget ska betala i Nederländerna varje år. SMBV:s förhandsbesked om prissättning kan därför tillskrivas Nederländerna.

(226)

Vad gäller finansieringen av åtgärden med statliga medel har domstolen konsekvent hävdat att en åtgärd genom vilken de offentliga myndigheterna beviljar vissa företag en skattebefrielse och som, trots att den inte innebär en positiv överföring av statliga medel, försätter de personer som omfattas av befrielsen i en finansiell situation som är fördelaktigare än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i, utgör statligt stöd (94). Kommissionen kommer nedan visa att SMBV:s förhandsbesked om prissättning resulterar i en minskning av den skatt som SMBV ska betala i Nederländerna genom att avvika från den skatt som SMBV annars skulle ha varit skyldigt att betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet. SMBV:s förhandsbesked om prissättning bör följaktligen anses medföra en förlust av statliga medel, eftersom en minskning av skatten för SMBV resulterar i en förlust av skatteintäkter som annars skulle ha stått till Nederländernas förfogande.

(227)

Vad gäller det andra villkoret för att fastställa stöd ingår SMBV i Starbuckskoncernen, en globalt aktiv enhet som är verksam i alla EU:s medlemsstater, vilket innebär att allt stöd till dess förmån kan påverka handeln inom EU. På samma sätt anses en åtgärd som beviljats av staten snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen om den kan förbättra mottagarens konkurrensställning i förhållande till andra företag som det konkurrerar med (95). I den utsträckning som SMBV:s förhandsbesked om prissättning befriar SMBV från den skatt som företaget annars skulle ha behövt betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet snedvrider detta förhandsbesked om prissättning konkurrensen eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att stärka företagets finansiella ställning, så att det fjärde villkoret för att fastställa stöd också uppfylls i detta fall.

(228)

Vad gäller det tredje villkoret för att fastställa stöd kommer kommissionen från skäl 252 och framåt att visa varför den anser att SMBV:s förhandsbesked om prissättning ger Starbucks en selektiv fördel, i den mån det resulterar i en minskning av den skatt som SMBV ska betala i Nederländerna genom att avvika från den skatt som SMBV skulle behöva betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet, och därmed uppfylls alla villkor för att fastställa stöd enligt artikel 107.1 i fördraget.

(229)

Det följer av fast rättspraxis att ”enligt artikel 107.1 i fördraget skall det fastställas huruvida en nationell åtgärd, inom ramen för en viss rättsordning, kan gynna 'vissa företag eller viss produktion' i jämförelse med andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till målsättningen med rättsordningen. Om så är fallet uppfyller den berörda åtgärden selektivitetsvillkoret” (96).

(230)

I skattefrågor har domstolen utarbetat en analys i tre steg för att fastställa om en viss skatteåtgärd är selektiv (97). I första hand identifieras det allmänna eller normala skattesystem som är tillämpligt i medlemsstaten: det så kallade referenssystemet. I andra hand fastställs det huruvida skatteåtgärden i fråga utgör en avvikelse från detta system, i den mån den skiljer mellan ekonomiska aktörer som, mot bakgrund av systemets syften, befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende. Om åtgärden utgör en avvikelse från referenssystemet ska det därefter fastställas, i analysens tredje steg, om åtgärden är motiverad med hänsyn till referenssystemets beskaffenhet och allmänna systematik. En skatteåtgärd som utgör en avvikelse från tillämpningen av referenssystemet kan motiveras om den berörda medlemsstaten kan visa att denna åtgärd är en direkt följd av de grundläggande eller vägledande principerna för detta skattesystem (98). Om så är fallet är skatteåtgärden inte selektiv. I detta tredje steg ligger bevisbördan på medlemsstaten.

(231)

I en selektivitetsanalys består i regel ett referenssystem av en uppsättning enhetliga regler som tillämpas på grundval av objektiva kriterier på alla företag som omfattas av systemets tillämpningsområde, såsom detta definieras av dess syfte.

(232)

I det aktuella fallet anser kommissionen att referenssystemet är det allmänna nederländska bolagsskattesystemet, som har som syfte att beskatta vinsten hos alla skattskyldiga företag i Nederländerna (99). Företag med säte i Nederländerna är skattebetalare med hemvist i landet (100). De ska betala bolagsskatt för sin totala inkomst (101). Företag som inte har säte i landet (icke hemmahörande företag) ska betala skatt för inkomst från nederländska källor (102). Huruvida ett företag anses vara skattemässigt hemmahörande i Nederländerna bedöms på grundval av faktiska omständigheter. Viktiga faktorer för denna bedömning inbegriper platsen för den verkliga ledningen och den ort där huvudkontoret ligger. Enligt CIT betraktas alla företag som bildats i enlighet med nederländsk lagstiftning som hemmahörande i Nederländerna (103).

(233)

Enligt artikel 3.25 i 2001 års lag om inkomstskatt, vilken genom artikel 8 i CIT från 1969 även gäller för bolagsskattepliktiga företag, ska den skattepliktiga årliga vinsten fastställas på grundval av principerna om god affärspraxis och på ett konsekvent sätt oberoende av det sannolika resultatet (104). Enligt god affärspraxis kan avdrag till exempel göras för orealiserade förluster, medan vinster som ännu inte realiserats inte behöver beaktas.

(234)

Den skattepliktiga vinsten motsvarar i allmänhet den bokföringsmässiga vinst som framgår av företagets resultaträkningar. Justeringar kan dock göras på grundval av särskilda skattebestämmelser, såsom tillämpliga skatteincitament, undantaget från bolagsskatt för innehav, korrigeringar av skatteresultatet från transaktioner som inte genomförts i enlighet med armlängdsprincipen och tillämpning av olika avskrivningsregler enligt olika skatte- och bokföringsregler (105).

(235)

Medan fastställandet av skattepliktig vinst när det gäller icke-integrerade/inhemska fristående företag som gör transaktioner på marknaden är relativt okomplicerad, eftersom den görs på grundval av skillnaden mellan inkomst och kostnader på en konkurrensutsatt marknad, kräver fastställandet av skattepliktig vinst när det gäller integrerade koncernföretag som Starbucks användningen av proxyvariabler. Fristående, icke-integrerade företag kan utgå från sin bokföringsmässiga vinst för att fastställa den skattebas som ska omfattas av den nederländska bolagsskatten, eftersom denna vinst är beroende av priser som bestäms av marknaden för de produktionsfaktorer som förvärvats och de produkter och tjänster som sålts av företaget. Ett integrerat företag som gör affärer med företag i samma koncern måste däremot först uppskatta de priser som tillämpas på dessa koncerninterna transaktioner för att fastställa sin skattepliktiga vinst, med tanke på att denna uppskattning bestäms av samma företag som kontrollerar koncernen i stället för att bestämmas av marknaden.

(236)

Denna skillnad i bedömningen av den skattepliktiga vinsten hos icke-integrerade företag, dvs. de som inte tillhör en koncern och som därmed är fristående, och integrerade företag, dvs. de som tillhör en koncern, har dock ingen betydelse för målsättningen med det allmänna nederländska bolagsskattesystemet, som är att beskatta vinst hos alla skattskyldiga företag i Nederländerna, oavsett om de är icke-integrerade eller integrerade. Eftersom det allmänna nederländska bolagsskattesystemet beskattar vinsten för alla företag med säte i Nederländerna på samma sätt, utan åtskillnad mellan koncernföretag och fristående företag, bör båda typer av företag anses befinna sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende mot bakgrund av systemets inneboende mål (106). Eftersom syftet med SMBV:s förhandsbesked om prissättning är att fastställa SMBV:s skattebas i syfte att ta ut bolagsskatt enligt detta system utgör det allmänna nederländska bolagsskattesystemet det referenssystem i förhållande till vilket detta förhandsbesked om prissättning bör granskas för att fastställa om Starbucks har fått en selektiv fördel. Skillnaden i tillvägagångssätt för att komma fram till den skattepliktiga vinsten för integrerade och icke-integrerade företag har följaktligen ingen betydelse när det gäller att fastställa referenssystemet för selektivitetsanalysen i det aktuella fallet.

(237)

Detta bekräftas även i artikel 8b.1 i CIT och förordningen, genom vilka OECD:s armlängdsprincip införlivas i nederländsk skattelag. I förordningens inledning fastställs följande: Nederländernas hållning när det gäller armlängdsprincipen på området internationell skatterätt är att denna princip utgör en del av Nederländernas skattelagssystem till följd av dess införlivande i den vida definition av inkomst som framgår av avsnitt 3.8 i 2001 års lag om inkomstskatt. Avsnitt 3.8 i 2001 års lag om inkomstskatt har följande lydelse: Vinsten från ett företag är beloppet för de sammanlagda vinster som, oberoende av hur de benämns och i vilken form de är, är vinster som härrör från ett företag. Genom sin hänvisning till avsnitt 3.8 i 2001 års lag om inkomstskatt och begreppen inkomst och vinst som, oberoende av hur de benämns och i vilken form de är, är vinster som härrör från ett företag görs i förordningen således ingen åtskillnad mellan inkomst och vinst som härrör från ett koncernföretag och ett fristående företag.

(238)

Enligt Nederländerna och Starbucks har kommissionen tidigare beslutat genom sitt beslut om Groepsrentebox (107) att koncerner och fristående företag inte tillhör samma referenssystem (108). De verkar därmed antyda att referenssystemet för att bedöma selektivitet endast kan inbegripa företag som omfattas av regler för internprissättning, det vill säga koncernföretag.

(239)

Inledningsvis vill kommissionen påminna om att den inte är bunden av sin beslutspraxis. Varje potentiell stödåtgärd måste bedömas utifrån dess egna meriter i enlighet med de objektiva kriterierna i artikel 107.1 i fördraget, vilket innebär att om motsatt beslutspraxis skulle visa sig finnas skulle detta inte kunna påverka slutsatserna i detta beslut (109).

(240)

I motsats till vad Nederländerna och Starbucks hävdar bekräftar inte beslutet om Groepsrentebox att en skatteåtgärd som beviljas till fördel för ett integrerat företag innebär att referenssystemet nödvändigtvis måste vara begränsat till dessa typer av företag. Dessutom är målet med den skatteåtgärd som ligger till grund för beslutet om Groepsrentebox inte jämförbart med det aktuella fallet och därför är de slutsatser som Nederländerna och Starbucks drar från det beslutet inte tillämpliga på det aktuella fallet.

(241)

Groepsrentebox-ordningen upprättades vid denna tidpunkt av de nederländska myndigheterna för att minska skillnaden i skattemässig behandling mellan att skjuta till eget kapital och att erbjuda lånekapital i koncernsammanhang och, på så sätt, minska arbitrage mellan dessa två former av koncernintern finansiering (110). Kommissionen konstaterade i sitt slutliga beslut, mot bakgrund av åtgärdens syfte, vilket var att minska skillnaden i skattebehandling mellan tillskott av eget kapital och att erbjuda lånekapital i koncernsammanhang och, på så sätt, minska arbitrage mellan dessa två former av koncernintern finansiering, att endast koncernföretag (och inte fristående företag) ställs inför en arbitragemöjlighet mellan eget kapital och lånekapital inom koncernen (111). Det var mot bakgrund av detta konstaterande, samt ordningens syfte som var att ”minska incitamenten till arbitrage mellan finansiering som sker i form av kapitaltillskott respektive lån, och härvidlag uppnå skatteneutralitet” (112), som kommissionen ansåg att referenssystemet i detta fall endast omfattade företag som är skyldiga att betala bolagsskatt och som genomför koncerninterna finansieringstransaktioner (113).

(242)

Syftet med SMBV:s förhandsbesked om prissättning är däremot att fastställa SMBV:s skattebas för att beräkna den skatt som ska betalas i syfte att ta ut nederländsk bolagsskatt på detta belopp. Även om det för det första kan hävdas att det underliggande målet med beslutet om Groepsrentebox endast är relevant inom en koncern (till exempel det faktum att fristående företag inte ställs inför frågan om arbitrage mellan olika former av finansiering) är fastställandet av skattebasen för uträkningen av den bolagsskatt som ska betalas varje år lika relevant och tillämplig på enheter som ingår i en koncern som på fristående företag.

(243)

För det andra: Även om det stämmer att SMBV tillhandahåller tjänster till andra företag i gruppen och därmed är verksamt i ett koncernsammanhang skulle den transaktion som företaget genomför också kunna genomföras utanför koncerner. SMBV är ett kafferostnings- och distributionsföretag. Såsom framgår av de avtal som Starbucks lämnat in finns det andra företag i Starbuckskoncernen som lägger ut denna funktion på tredje parter (114). Konkurrenternas svar på begäran om marknadsinformation visar dessutom att rostning läggs ut på icke-koncernföretag (115). Följaktligen kan SMBV:s verksamhet utföras av oberoende företag och inte bara i koncernsammanhang (116).

(244)

Kommissionen drar därför slutsatsen att det referenssystem i förhållande till vilket SMBV:s förhandsbesked om prissättning bör undersökas är det allmänna nederländska bolagsskattesystemet i form av de nederländska bolagsskattereglerna (CIT, corporate income tax rules). Detta referenssystem består framför allt av en uppsättning enhetliga regler som tillämpas på grundval av objektiva kriterier i syfte att beskatta vinst hos fristående företag, där fastställandet av den skattepliktiga vinsten vanligtvis sammanfaller med den bokföringsmässiga vinsten (som omfattas av vissa justeringar grundade på skattelagstiftningen), och likaledes hos koncernbolag, som använder sig av internpriser för att fördela vinst. Mot bakgrund av detta systems inneboende mål ska båda typer av företag – icke-integrerade och integrerade företag – anses befinna sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende.

(245)

Nederländerna anser att referenssystemet bör vara förordningen och således att SMBV endast bör anses befinna sig en situation som i faktiskt och rättsligt hänseende är jämförbar med de koncernbolag som omfattas av förordningen (117). För att bevisa förekomsten av selektivitet skulle det således krävas att SMBV fått en annan behandling än andra koncernenheter som är skatterättsligt hemmahörande i Nederländerna och som omfattas av förordningen.

(246)

Kommissionen godtar inte detta resonemang.

(247)

Såsom anges i skäl 236 är syftet med det nederländska bolagsskattesystemet att beskatta vinsten hos alla företag som omfattas av dess skattejurisdiktion, oavsett om dessa företag är integrerade eller icke-integrerade. Såsom förklaras i skäl 232 tas nederländsk bolagsskatt ut på den totala vinsten hos företag med säte i Nederländerna (såvida inte ett skatteavtal tillämpas), medan icke hemmahörande företag, inbegripet nederländska filialer till utländska företag, endast beskattas för särskild inkomst från nederländska källor.

(248)

Genom att, liksom Nederländerna gör, anse att referenssystemet endast inbegriper koncernföretag, eftersom de är de enda som behöver hemfalla till armlängdsprincipen enligt kravet i artikel 8b i CIT och förordningen när vinst ska fördelas, införs en konstgjord åtskillnad mellan företag på grundval av deras företagsstruktur vid bestämningen av deras skattepliktiga vinst som det allmänna nederländska bolagsskattesystemet inte erkänner vid beskattning av vinst hos företag som omfattas av dess skattejurisdiktion. Förordningen syftar just till att säkerställa att koncernföretag och fristående företag behandlas på ett liknande sätt enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet och beskattas för vinst som kommer från deras verksamhet, oavsett om denna verksamhet bedrivs i ett koncernsammanhang eller inte.

(249)

Kommissionen anser att syftet med förordningen inte är och inte kan vara att fastställa särskilda regler för närstående företag, utan att förtydliga tillämpningen av armlängdsprincipen enligt artikel 8b.1 i CIT mot bakgrund av OECD:s riktlinjer för internprissättning, med tanke på att förordningen, vilket bekräftas av Nederländerna, specifikt avser aspekter som OECD:s riktlinjer för internprissättning lämnar öppna för tolkning eller där texten är oklar. De bestämmelser som fastställs i förordningen är därför avsedda för att anpassa den skattemässiga behandlingen av närstående företag till behandlingen av icke-närstående företag i den mån som transaktioner mellan närstående parter ska prissättas i enlighet med armlängdsprincipen och därför återspegla situationen för icke-närstående parter i syfte att ta ut bolagsskatt på deras vinst.

(250)

Kommissionen konstaterar i varje fall att om man godtar Nederländernas och Starbucks resonemang att det i förordningen fastställs särskilda regler för integrerade företag kan förekomsten av dessa särskilda regler i sig själv leda till att selektivitet kan fastställas. I skattefrågor föreligger selektivitet när en medlemsstat undantar ett (eller en viss kategori av) företag från en allmän bestämmelse som gäller för alla företag som befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende. Selektivitet föreligger också när en särskild ordning inrättas som avviker från denna allmänna bestämmelse till förmån för vissa men inte alla de företag som befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende. Eftersom kommissionen drar slutsatsen att integrerade och icke-integrerade företag befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende när det gäller den nederländska bolagsbeskattningen av vinst är upprättandet av en särskild ordning som bara gäller för integrerade företag och som avviker från de allmänna nederländska bolagsskattereglerna följaktligen selektiv till sin natur, vilket innebär att en förmån som beviljas på grundval av denna ordning också är selektiv till sin natur.

(251)

Kommissionen drar därför slutsatsen att det referenssystem i förhållande till vilket SMBV:s förhandsbesked om prissättning bör undersökas i det aktuella fallet är det allmänna nederländska bolagsskattesystemet, oavsett om bolagsskatt enligt detta system åläggs koncernföretag eller fristående företag.

(252)

Efter att ha slagit fast att det allmänna nederländska bolagsskattesystemet utgör det referenssystem i förhållande till vilket SMBV:s förhandsbesked om prissättning bör bedömas måste det fastställas huruvida detta förhandsbesked om prissättning utgör en avvikelse från detta referenssystem som medför en ojämlik behandling av företag som befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende.

(253)

När det gäller detta andra steg i selektivitetsanalysen kommer fastställandet av huruvida en skatteåtgärd utgör en avvikelse från referenssystemet generellt att sammanfalla med identifieringen av den fördel som beviljats mottagaren genom åtgärden. Om en skatteåtgärd resulterar i omotiverad sänkning av beskattningen av en mottagare som annars skulle betala högre skatt enligt referenssystemet utgör denna sänkning både den fördel som beviljats genom skatteåtgärden och avvikelsen från referenssystemet.

(254)

Domstolen anser att när det gäller en enskild stödåtgärd, i motsats till en stödordning, ”innebär fastställandet av en ekonomisk fördel att det i princip är möjligt att presumera att åtgärden är selektiv” (118). I det aktuella fallet är den enskilda stödåtgärd som SMBV omfattas av SMBV:s förhandsbesked om prissättning, som godkänner en metod för att fastställa företagets skattepliktiga vinst i Nederländerna för de funktioner som det utför inom Starbuckskoncernen, vilka sedan beskattas enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet.

(255)

Syftet med ett förhandsbesked om prissättning är i princip att på förhand fastställa hur det gemenskapsrättsliga skattesystemet ska tillämpas på ett särskilt fall, med hänsyn till ett antal fakta och omständigheter som är specifika för det fallet, för en viss tidsperiod och under förutsättning att det inte sker några väsentliga förändringar av dessa specifika fakta och omständigheter under tillämpningen av förhandsbeskedet om prissättning. Om ett förhandsbesked om prissättning är baserat på en bedömningsmetod som avviker från vad en normal tillämpning av det gemenskapsrättsliga skattesystemet skulle leda till utan motivering kommer detta förhandsbesked om prissättning att anses ge en selektiv fördel till mottagaren i den utsträckning som den selektiva behandlingen medför en sänkning av den skatt som mottagaren ska betala i den berörda medlemsstaten jämfört med företag som befinner sig i en liknande situation i faktiskt och rättsligt hänseende.

(256)

En fördel i enlighet med artikel 107.1 i fördraget är alla ekonomiska fördelar som ett företag inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor, dvs. i avsaknad av det statliga ingripandet (119). Om ett företags ekonomiska situation förbättras till följd av ett statligt ingripande föreligger på så sätt en fördel. En sådan förbättring kan visas genom att jämföra den ekonomiska situation som företaget fick till följd av den omtvistade åtgärden med den ekonomiska situation som företaget skulle ha haft utan åtgärden (120). En fördel kan både bestå av positiva ekonomiska fördelar och en minskning av de kostnader som normalt skulle ingå i ett företags budget (121).

(257)

Såsom förklaras i skäl 42 och följande godtog Nederländerna genom att utfärda SMBV:s förhandsbesked om prissättning en metod för att fastställa SMBV:s skattepliktiga vinst i Nederländerna, vilken föreslagits av Starbucks skatterådgivare i rapporten om internprissättning, som ger SMBV tillåtelse att fastställa den bolagsskatt som det ska betala i Nederländerna varje år under den period som förhandsbeskedet är tillämpligt. I den rapport om internprissättning som godkänts genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning fastställs i avsaknad av transaktioner som bestäms av marknaden, såsom skulle ha förekommit för ett icke-integrerat oberoende företag, mer specifikt den vinst som ska tilldelas detta företag i Starbuckskoncernen till följd av de transaktioner som företaget genomför med de andra företagen i Starbuckskoncernen.

(258)

Domstolen har redan fastställt att en minskning av skattebasen till följd av en skatteåtgärd som tillåter att en skattebetalare tillämpar internpriser i koncerninterna transaktioner som inte ligger nära de priser som skulle ha tillämpats vid fri konkurrens mellan oberoende företag som förhandlar under jämförbara förhållanden på marknadsmässiga villkor ger en selektiv fördel till denna skattebetalare, genom att den skatt som denna skattebetalare ska betala enligt det gemenskapsrättsliga skattesystemet minskas jämfört med oberoende företag vars bokföringsmässiga vinst ligger till grund för deras skattebas (122).

(259)

I sin dom om den belgiska stödordningen för samordningscenter (123) bedömde domstolen ett bestridande av ett kommissionsbeslut i vilket det bland annat fastslogs att metoden för att fastställa skattepliktig inkomst enligt det systemet medförde en selektiv fördel för dessa center (124). Enligt denna stödordning fastställdes den skattepliktiga vinsten till ett schablonbelopp som motsvarade en procentandel av hela rörelsekostnadsbeloppet, från vilket kostnader för anställda och finansieringskostnader uteslöts. Domstolen meddelade följande: ”För att undersöka huruvida fastställelsen av skattepliktiga inkomster, sådan den föreskrivs i systemet för samordningscentrumen, gynnar dessa skall […] nämnda system jämföras med det gemenskapsrättsliga system som baseras på skillnaden mellan inkomster och utgifter för ett företag som bedriver sin verksamhet där det råder fri konkurrens.” Domstolen uppgav därefter följande: ”Ett uteslutande av dessa [kostnader för anställda och de finansiella kostnaderna] från de kostnader som används för fastställandet av den skattepliktiga inkomsten för dessa centrum leder alltså inte till internpriser som ligger nära de priser som skulle ha tillämpats vid fri konkurrens”. Detta ansåg domstolen ”[medföra] en fördel för samordningscentrumen” (125).

(260)

Domstolen har alltså godtagit att en skatteåtgärd som innebär att ett koncernföretag tar ut internpriser som inte återspeglar de priser som skulle ha tagits ut vid fri konkurrens, nämligen priser som förhandlats fram av oberoende företag som förhandlar under jämförbara förhållanden på marknadsmässiga villkor, ger en fördel till detta koncernföretag i den utsträckning som den medför en minskning av företagets skattebas och därmed av den skatt som det ska betala enligt det allmänna bolagsskattesystemet.

(261)

Principen om att transaktioner mellan företag som ingår i samma koncern bör ersättas som om de har ingåtts av oberoende företag som förhandlar under jämförbara omständigheter på marknadsmässiga villkor kallas vanligtvis för armlängdsprincipen. I domen om den belgiska stödordningen för samordningscenter godkände domstolen armlängdsprincipen som ett riktmärke för att fastställa huruvida ett koncernföretag får en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget till följd av en skatteåtgärd som bestämmer företagets internprissättning och därmed dess skattebas.

(262)

Armlängdsprincipen har som syfte att garantera att transaktioner mellan företag i samma koncern behandlas för skatteändamål med beaktande av det vinstbelopp som skulle ha uppnåtts om samma transaktioner hade ingåtts av oberoende företag. I annat fall skulle koncernföretag få en förmånlig behandling enligt det allmänna bolagsskattesystemet vad gäller beräkningen av deras skattepliktiga vinst, till skillnad från oberoende företag, vilket skulle leda till en ojämlik behandling av företag som befinner sig i en jämförbar situation i faktiskt och rättsligt hänseende mot bakgrund av målsättningen med ett sådant system, som är att beskatta vinsten för alla företag inom dess skattejurisdiktion.

(263)

För att bedöma huruvida Nederländerna gav en selektiv fördel till SMBV ska kommissionen därför kontrollera om den metod som den nederländska skattemyndigheten godtog genom att fastställa förhandsbeskedet om prissättning för fastställandet av SMBV:s skattepliktiga vinst i Nederländerna avviker från en metod som leder fram till en tillförlitlig beräkning av ett marknadsbaserat resultat och, därmed, från armlängdsprincipen. I den mån som den metod som Nederländerna godtog genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning medför en minskning av den skatt som SMBV ska betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet, jämfört med icke-integrerade företag vars skattepliktiga vinst enligt detta system bestäms av marknaden, ska detta förhandsbesked om prissättning anses ge SMBV en selektiv fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(264)

Armlängdsprincipen utgör alltså nödvändigtvis en integrerad del av kommissionens bedömning enligt artikel 107.1 i fördraget av skatteåtgärder som beviljas koncernföretag, oberoende av om en medlemsstat har införlivat denna princip i sitt nationella rättssystem eller inte. Armlängdsprincipen tillämpas för att fastställa om den skattepliktiga vinsten för ett koncernföretag för bolagsskatteändamål har beräknats med hjälp av en metod som liknar marknadsvillkor, på ett sätt som innebär detta företag inte får en förmånligare behandling enligt det allmänna bolagsskattesystemet än icke-integrerade företag vars skattepliktiga vinst avgörs av marknaden. För att undvika missförstånd är den armlängdsprincip som kommissionen tillämpar vid bedömningen av statligt stöd alltså inte den princip som framgår av artikel 9 i OECD:s modellavtal för skatter, som är ett icke-bindande instrument, utan en allmän princip om likabehandling när det gäller beskattning som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 i fördraget, som är bindande för medlemsstaterna och omfattar de nationella skattereglerna (126).

(265)

Som svar på Nederländernas argument att kommissionen, genom att göra en sådan bedömning, ersätter den nationella skattemyndigheten i sin tolkning av deras nationella lagstiftning (127) vill kommissionen därför påminna om att den inte undersöker huruvida SMBV:s förhandsbesked om prissättning uppfyller armlängdsprincipen enligt beskrivningen i artikel 8b.1 i CIT eller i förordningen, utan huruvida den nederländska skattemyndigheten gav SMBV en selektiv fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget genom att utfärda ett förhandsbesked om prissättning som godkänner en vinstfördelning som avviker från det vinstbelopp som skulle ha beskattats enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet om samma transaktioner hade utförts av oberoende företag som förhandlar under jämförbara förhållanden på marknadsmässiga villkor.

(266)

Som svar på Nederländernas och Starbucks argument om att eftersom internprissättning inte är en exakt vetenskap bör kommissionens bedömning av det internprissättningsarrangemang som avtalats i SMBV:s förhandsbesked om prissättning ovillkorligen begränsas (128) vill kommissionen påminna om att uppskattningsinslaget i internprissättningen måste ses mot bakgrund av dess mål. Även om det i punkt 1.13 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 medges att internprissättning inte är en exakt vetenskap anges i samma punkt att det är viktigt att ta hänsyn till målsättningen att komma fram till en rimlig uppskattning av ett marknadsmässigt resultat grundat på tillförlitliga uppgifter. Syftet med OECD:s riktlinjer för internprissättning är att, till nytta för skattemyndigheter och multinationella företag, utveckla de lämpligaste metoderna för att uppskatta priser grundade på armlängdsprincipen för gränsöverskridande transaktioner mellan företag i intressegemenskap för skatteändamål. Det hade varit omöjligt att fullfölja detta mål om uppskattningsinslaget hos internprissättningen kunde användas som en förevändning för att åsidosätta det samförstånd om lämpliga metoder för internprissättning som dessa riktlinjer innebär. Uppskattningsinslaget hos armlängdsprincipen kan därför inte åberopas för att motivera en internprissättningsanalys som antingen är metodologiskt inkonsekvent eller som är baserad på ett olämpligt urval av jämförelsetal.

(267)

Om det kan bevisas att den metod som den nederländska skattemyndigheten godtog genom att avgöra SMBV:s förhandsbesked om prissättning för fastställandet av SMBV:s skattepliktiga vinst i Nederländerna avviker från en metod som leder fram till en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat, och därmed från armlängdsprincipen, kommer detta förhandsbesked om prissättning slutligen att anses ge en selektiv fördel till SMBV i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget, i den mån det medför en minskning av den skatt som SMBV ska betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet jämfört med icke-integrerade företag vars skattebas bestäms av den vinst de genererar under marknadsvillkor.

(268)

Genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning godtas en metod för att fastställa en vinstfördelning till SMBV inom Starbuckskoncernen som är baserad på en rapport om internprissättning som utarbetats av Starbucks skatterådgivare, i vilken en ersättning för en funktion som utförs av SMBV (rostning/tillverkning) beräknas.

(269)

Vid beräkningen av den ersättning som ska betalas till SMBV gör skatterådgivaren följande metodval i rapporten om internprissättning:

(270)

I rapporten om internprissättning fastställs en ersättning för den rostningsfunktion som SMBV utför motsvarande ett vinstpålägg på [9–12] % av dess rörelsekostnad, som den nederländska skattemyndigheten godtar som en ersättning grundad på armlängdsprincipen i SMBV:s förhandsbesked om prissättning. I SMBV:s förhandsbesked om prissättning godtar den nederländska skattemyndigheten även att all vinst som genereras av SMBV som överstiger denna ersättningsnivå kommer att betalas ut som en royalty till Alki LP.

(271)

I följande avsnitt kommer kommissionen att förklara varför den anser att flera av de metodval som ligger till grund för rapporten om internprissättning inte borde ha godkänts av den nederländska skattemyndigheten i SMBV:s förhandsbesked om prissättning, eftersom detta godkännande leder till en skattepliktig vinst för SMBV som inte kan anses utgöra en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat och som leder till en minskning av den skatt som SMBV ska betala jämfört med icke-integrerade företag vars skattepliktiga vinst bestäms av marknaden.

(272)

Först och främst saknas en identifiering och en analys av SMBV:s kontrollerade och okontrollerade transaktioner (131) i rapporten om internprissättning, vilket är ett nödvändigt första steg i en bedömning av huruvida affärsmässiga villkor som tillämpas mellan närstående parter i internprissättningssammanhang är baserade på armlängdsprincipen. I rapporten om internprissättning undersöks närmare bestämt inte huruvida den royaltybetalning som gjordes av SMBV till Alki LP för licensieringen av de immateriella rättigheterna avseende rostning och som är den koncerninterna transaktion för vilken SMBV:s förhandsbesked om prissättning begärdes och beviljades (132) är grundad på armlängdsprincipen. Såsom kommissionen kommer att visa leder en internprissättningsanalys av huruvida denna royalty är förenlig med armlängdsprincipen på grundval av jämförbara okontrollerade transaktioner till slutsatsen att ingen royalty ska betalas för de immateriella rättigheter avseende rostning som licensierats av Alki LP till SMBV (133). I rapporten om internprissättning undersöks inte heller huruvida det pris som SCTC tagit ut av SMBV för de gröna kaffebönorna är grundat på armlängdsprincipen. Såsom kommissionen kommer att visa finns det inte någon marknadsbaserad motivering till denna betydande prishöjning från och med 2011 som ledde till en minskning av SMBV:s bokföringsmässiga vinst från och med det året (134).

(273)

Dessutom, och utan att det påverkar det föregående skälet, innehåller rapporten om internprissättning ingen analys av komplexiteten hos funktionerna hos alla de koncernföretag som deltar i kontrollerade transaktioner, i synnerhet Alki LP, när man godtar att SMBV ska betraktas som den minst komplexa funktionen och därmed den testade parten vid tillämpningen av nettomarginalmetoden (135).

(274)

Slutligen, och utan att det påverkar de två föregående skälen, definieras SMBV:s huvudfunktioner som ska ersättas på ett felaktigt sätt i rapporten om internprissättning och i denna rapport försöker man också felaktigt uppskatta denna ersättning på grundval av rörelsekostnader (136).

(275)

Genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning godtas en beskattningsbar ersättning till SMBV för dess rostningsfunktion. Genom förhandsbeskedet godtas även att all vinst som genereras av SMBV och som överstiger denna ersättningsnivå kommer att betalas ut som en royalty till Alki LP, som inte beskattas i Nederländerna.

(276)

Genom att bevilja SMBV:s förhandsbesked om prissättning godtar den nederländska skattemyndigheten alltså uttryckligen att skatterådgivarens metod för att beräkna den skattepliktiga ersättningen till SMBV för dess rostningsfunktion direkt avgör nivån för den royalty som betalas av SMBV till Alki LP för avtalet om licensiering av immateriella rättigheter avseende rostning mellan dem. Den nederländska skattemyndigheten godtar även uttryckligen att den faktiska vinstnivå som genereras av SMBV i Nederländerna minskas för skatteändamål genom denna royaltybetalning, vilket leder till en lägre skattepliktig vinst än den som faktiskt redovisats. Om SMBV:s bokföringsmässiga vinst är högre än den ersättningsnivå som avtalats i SMBV:s förhandsbesked om prissättning kommer royaltybetalningen till Alki LP att ökas med skillnaden mellan denna ersättningsnivå och SMBV:s bokföringsmässiga vinst.

(277)

Royaltyn är följaktligen en justeringsvariabel som fastställs genom att kombinera SMBV:s bokföringsmässiga vinst och den ersättning som avtalats i SMBV:s förhandsbesked om prissättning. Avtalet om licensiering av immateriella rättigheter avseende rostning mellan Alki LP och SMBV är den transaktion för vilken SMBV:s förhandsbesked om prissättning begärdes, och metoden för att fastställa nivån på denna royalty som en justeringsvariabel är den transaktion som prissätts genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning.

(278)

I den rapport om internprissättning som ligger till grund för förhandsbeskedet om prissättning föreslås en ersättning för SMBV ändå bara genom att en funktion som utförs av företaget (rostning/tillverkning) analyseras genom tillämpningen av nettomarginalmetoden. I rapporten identifieras inte royaltybetalningen som justeringsvariabeln i beräkningen av denna föreslagna ersättning. Följaktligen underlåter man i denna rapport att identifiera eller analysera det avtal om licensiering av immateriella rättigheter avseende rostning för vilket denna royalty betalas som den transaktion som i själva verket prissätts, och därmed underlåter man också att fastställa en metod för att säkerställa att denna royaltybetalning är förenlig med armlängdsprincipen.

(279)

Syftet med en prissättning är dock att fastställa huruvida villkoren för kontrollerade transaktioner är förenliga med armlängdsprincipen.

(280)

Detta fokus på transaktioner vid internprissättning uttrycks tydligt i punkt 1.6 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010, där det från början klargörs att eftersom det företagsvisa tillvägagångssättet behandlar medlemmarna i en multinationell företagsgrupp som om de var oberoende enheter läggs fokus på karaktären hos transaktionerna mellan dessa medlemmar och huruvida villkoren för dessa skiljer sig från de villkor som skulle råda i jämförbara okontrollerade transaktioner. En sådan analys av de kontrollerade och de okontrollerade transaktionerna, en så kallad jämförelseanalys, är en av grundstenarna i tillämpningen av armlängdsprincipen (137).

(281)

Med andra ord måste affärstransaktioner mellan närstående och icke-närstående parter först definieras tydligt innan de kan jämföras. Detta fokus på transaktioner stöds även enligt nederländsk skattelagstiftning genom kravet på att inte tillåta avdrag för kostnader som inte överensstämmer med armlängdsprincipen (138).

(282)

Det är bara om det är omöjligt att jämföra en viss koncernintern transaktion för vilken ett förhandsbesked om prissättning har begärts (med hänsyn till de utförda funktionerna) med liknande okontrollerade transaktioner som det är motiverat att använda sig av en jämförelse av utförda funktioner. I detta sammanhang förklaras i punkt 1.41 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 att innan man utvidgar sökandet till att inkludera ett större antal potentiellt jämförbara okontrollerade transaktioner som är baserade på liknande funktioner som utförs bör man överväga huruvida sådana transaktioner sannolikt kan ge tillförlitliga jämförelsetal för den kontrollerade transaktionen (139). Detta förklarar även varför marknadsprismetoden föredras framför alla andra metoder för internprissättning både i punkt 2.14 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 och i punkt 2.7 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995, vilka båda anger följande: När det är möjligt att hitta jämförbara okontrollerbara transaktioner är marknadsprismetoden det mest direkta och tillförlitliga sättet för att tillämpa armlängdsprincipen. I sådana fall är marknadsprismetoden följaktligen att föredra framför alla andra metoder.

(283)

I både 1995 och 2010 års riktlinjer för internprissättning föredras på samma sätt de traditionella transaktionsbaserade metoderna framför de transaktionsbaserade vinstmetoderna som ett medel för att fastställa om ett internpris är grundat på armlängdsprincipen (140). I OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995 utesluts till och med automatisk användning av transaktionsbaserade vinstmetoder såsom nettomarginalmetoden i internprissättningssammanhang, och i punkt 3.50 i dessa riktlinjer anges följande: Det finns dock fall där traditionella transaktionsbaserade metoder inte kan tillämpas ensamma på ett tillförlitligt sätt, eller undantagsvis inte kan tillämpas över huvud taget. Dessa ska betraktas som fall där en sista utväg måste tillämpas. Även som en sista utväg vore det emellertid olämpligt att automatiskt tillämpa en transaktionsbaserad vinstmetod utan att först bedöma metodens tillförlitlighet.

(284)

Nederländernas synpunkt om att dess skattemyndighet inte är bunden av en regel om bästa metod befriar inte denna myndighet från skyldigheten att bekräfta att den metod för internprissättning som skattebetalaren valt leder till en tillförlitlig uppskattning av ett pris baserat på armlängdsprincipen innan myndigheten godtar en begäran om förhandsbesked om prissättning som är baserad på den metoden. Denna skyldighet anges även i den bestämmelse i den förordning som Nederländerna hänvisar till i detta avseende. I punkt 3.1 i förordningen föreskrivs nämligen att den nederländska skatte- och tullmyndigheten alltid bör inleda sin undersökning om internpriser utifrån den metod som användes av skattebetalaren vid den tidpunkt då transaktionen utfördes. Detta innebär i princip att skattebetalaren fritt kan välja en metod för internprissättning, under förutsättning att den valda metoden leder till ett resultat som är grundat på armlängdsprincipen för den särskilda transaktionen. Skattebetalaren måste demonstrera sitt val. Med andra ord bör den metod som föreslås av skattebetalaren vara utgångspunkten för skattemyndighetens undersökning av begäran om ett förhandsbesked om prissättning. Oavsett vilken metod som väljs måste den leda till ett resultat som grundas på armlängdsprincipen för den särskilda transaktion som ska prissättas, så att det står skattemyndigheten fritt att ifrågasätta lämpligheten hos den metod som valts av skattebetalaren. Med tanke på att lämpligheten hos den valda metoden för internprissättning måste motiveras av skatterådgivaren enligt denna bestämmelse och med tanke på det uttryckliga företräde som förordningen ger marknadsprismetoden när jämförbara transaktioner är tillgängliga (141) befriar avsaknaden av en regel om bästa metod inte skattemyndigheten från skyldigheten att, innan den godtar en begäran om förhandsbesked om prissättning, säkerställa att den metod för internprissättning som valts av skattebetalaren kan leda fram till en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat som överensstämmer med armlängdsprincipen.

(285)

Såsom framgår av följande avsnitt och eftersom rapporten om internprissättning inte innehöll några uppgifter om okontrollerade transaktioner som liknar avtalet om licensiering av immateriella rättigheter avseende rostning mellan SMBV och Alki LP, och eftersom den inte innehöll någon undersökning av den enda koncerninterna transaktion som prissattes genom internprissättningsanalysen, kan den metod för internprissättning som föreslagits av Starbucks skatterådgivare och godtagits genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning följaktligen inte anses ge en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat som överensstämmer med armlängdsprincipen. Eftersom rapporten om internprissättning innehåller en analys av en ersättning för SMBV grundad på armlängdsprincipen med en felaktig utgångspunkt (företagets rostningsfunktion) resulterar den i en ersättning som är felaktigt uppskattad på grundval av nettomarginalmetoden. Man borde snarare ha använt sig av mer tillförlitliga jämförelser med tillgängliga uppgifter om liknande transaktioner mellan icke-närstående parter i internprissättningssammanhang, vilket Starbucks hade tillgång till vid den tidpunkt då begäran om förhandsbesked gjordes, och som borde ha begärts av den nederländska skattemyndigheten för att säkerställa att den royaltybetalning som prissattes genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning var grundad på armlängdsprincipen.

(286)

De immateriella rättigheter för vilka royaltybetalningen görs omfattar den sakkunskap om rostning och de rostningskurvor som licensieras av Alki LP till SMBV. Denna royaltybetalning avser inte värdet på Starbucks varumärke eftersom rätten att använda detta varumärke betalas av butikerna till Starbucks Coffee BV.

(287)

I beslutet om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen tvivel om huruvida royaltybetalningen överensstämde med armlängdsprincipen (142). Kommissionen förklarade i synnerhet att det faktum att nivån för de royalties som SMBV ska betala till Alki LP beror på skillnaden mellan den ersättning som fastställs i SMBV:s förhandsbesked om prissättning och den bokföringsmässiga vinsten före skatt innan royaltyn betalas (143) leder till en situation där denna royaltybetalning beräknas som vinst som överstiger SMBV:s förhandsbesked om prissättning, och som inte återspeglar dessa immateriella rättigheters armlängdsvärde (144). Kommissionen hänvisade i detta avseende till punkt 6.16 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010, där det anges att en royalty normalt skulle vara en återkommande betalning som grundas på användarens produktion, försäljning eller, i sällsynta fall, vinst (145). I SMBV:s förhandsbesked om prissättning har royaltybetalningen till Alki LP inget samband med SMBV:s produktion, försäljning eller vinst. I skäl 120 i sitt beslut om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen vidare sina tvivel om huruvida royaltybetalningen är grundad på armlängdsprincipen, med tanke på att royaltyn genom prissättningsmetoden är skild från det ekonomiska värdet på alla eventuella immateriella rättigheter, det vill säga värdet för SMBV på de immateriella tillgångarna avseende rostning.

(288)

För att jämföra värdet på royaltybetalningen med royaltynivåerna på marknaden, fastställt som en procentandel av omsättningen, beräknade kommissionen det royaltybelopp som SMBV betalat till Alki LP som en procentandel av den årliga försäljningen av rostat kaffe från SMBV till butikerna. Enligt dessa beräkningar varierar royaltybetalningen mellan [1–10] % och [30–40] % av SMBV:s intäkter från försäljningen av kaffe under den period som SMBV:s förhandsbesked om prissättning är giltigt, vilket bekräftar kommissionens tvivel beträffande royaltyns fluktuation (146). Under tre av dessa år låg nivåerna dessutom över [30–40] %, såsom beskrivs i tabell 10:

Tabell 10

Royaltybetalningens fluktuation under den period som SMBV:s förhandsbesked om prissättning är giltigt

(289)

I detta särskilda sammanhang ger royaltybetalningens varierande karaktär en första fingervisning om att nivån för denna betalning inte har något samband med värdet på de immateriella rättigheter för vilka den betalas.

(290)

Av de orsaker som anges i skälen 291–338 anser kommissionen att en jämförelse med jämförbara okontrollerade transaktioner med hjälp av marknadsprismetoden, i synnerhet uppläggen för licensiering av immateriella rättigheter i flera av de avtal om rostning, tillverkning och distribution som Starbucks har ingått med tredje parter, visar att det marknadsmässiga värdet på den royalty som betalats av SMBV till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning bör vara noll. Med andra ord bör ingen royalty betalas för dessa immateriella rättigheter inom ramen för detta särskilda förhållande, eftersom SMBV inte får någon vinst från användningen av de immateriella rättigheter avseende rostning som licensierats från Alki LP.

(291)

Vissa av de rostnings- och tillverkningsavtal som ingåtts av företag i Starbuckskoncernen med tredje parter, och som förtecknas i skälen 148–150, lämnades av Starbucks till kommissionen under granskningen. Av de orsaker som anges i skälen 292–298 anser kommissionen att dessa transaktioner utgör ett direkt jämförelsetal för att fastställa nivån för den royaltybetalning som SMBV ska betala till Alki LP enligt avtalet för licensiering av immateriella rättigheter avseende rostning.

(292)

I punkt 1.38 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 ges följande vägledning om den jämförande undersökningen: Undersökningen av jämförelsefaktorerna är dubbel till sin natur, dvs. den inbegriper en undersökning av de faktorer som påverkar skattebetalarens kontrollerade transaktioner och en undersökning av de faktorer som påverkar okontrollerade transaktioner. Både den kontrollerade transaktionens art och naturen hos den internprissättningsmetod som används ska beaktas när den relativa betydelsen av eventuella uppgifter som saknas om potentiella jämförelsetal ska utvärderas.

(293)

I punkt 1.36 i OECD:s riktlinjer förinternprissättning från 2010 anges fem jämförelsefaktorer (147) som inbegriper egenskaperna hos de tillgångar eller tjänster som överförs, de funktioner som utförs av parterna (med beaktande av tillgångar som används och risker som bärs), avtalsvillkoren samt parternas ekonomiska förhållanden och affärsstrategier.

(294)

Kommissionen konstaterar för det första att egenskaperna hos de tillgångar som överförs enligt avtalet om de immateriella rättigheterna avseende rostning mellan Alki LP och SMBV är identiska med egenskaperna hos de tillgångar som överförs i transaktionerna mellan Starbucks och de tredje parterna i de rostningsavtal som förtecknas i skälen 148–150. Dessa båda transaktioner består av rostningsteknik, kaffeblandningar och rostningskurvor.

(295)

För det andra: Även om inte alla dessa tredje parter rostar kaffe (en del är verksamma i produktionen av konsumtionsfärdiga drycker eller andra produkter och ingredienser för framställning av drycker) avser den tredje partens funktion, i de transaktioner där de tredje parterna rostar kaffe, exakt samma produkter som SMBV:s rostningsfunktion i dess avtalsförhållande med Alki LP. Starbucks avtal med [icke-närstående tillverkningsföretag 2], [icke-närstående tillverkningsföretag 3], [icke-närstående tillverkningsföretag 4] och [icke-närstående tillverkningsföretag 10] avser alla rostning av råkaffe.

(296)

För det tredje var Starbucks roll inte mer begränsad än Alki LP:s roll i någon av dessa transaktioner. I vissa av dessa transaktioner utförde Starbucks fler funktioner gentemot tredje parter än vad Alki LP gjorde gentemot SMBV. Framför allt var de flesta avtalen knutna till Starbucks anskaffande av kaffet (148). I vissa av dessa avtal köper Starbucks dessutom även det rostade kaffet från den tredje parten. Starbucks ersättning i dessa avtal utgör därför en högsta ersättning grundad på armlängdsprincipen för licensieringsavtalet, om någon ersättning faktiskt skulle betalas till Alki LP.

(297)

För det fjärde finns det inget som tyder på att de tredje parternas ekonomiska förhållanden påverkar deras avtal med Starbucks. Eftersom Starbucks tillhandahöll många avtal om licensiering av immateriella rättigheter avseende rostning, varav inget kunde konstateras innehålla en royalty som betalades till Starbucks för de immateriella rättigheterna avseende rostning, kan detta inte anknytas till en enskild tredje parts särskilda ekonomiska förhållanden. Avtalen omfattar olika geografiska regioner, inbegripet unionen och Schweiz, som betraktades som en relevant geografisk avgränsning för sökningen efter jämförelsetal i rapporten om internprissättning.

(298)

För det femte tas de tredje parternas affärsstrategier upp nedan. Avtalen skiljer sig huvudsakligen åt beroende på om den tredje parten utnyttjar de immateriella rättigheterna direkt på marknaden genom att sälja produkter till slutkonsumenter eller inte.

(299)

Med dessa okontrollerade transaktioner kan nivån för en royaltybetalning grundad på armlängdsprincipen mellan SMBV och Alki LP således fastställas med hjälp av marknadsprismetoden, det vill säga genom att jämföra det belopp som ska betalas i en kontrollerad transaktion (från SMBV till Alki LP) med det belopp som ska betalas i jämförbara okontrollerade transaktioner (från tredje parter till andra företag i Starbuckskoncernen) som utförs under jämförbara omständigheter.

(300)

Kommissionen noterar i detta avseende att enligt liknande avtal som ingåtts av Starbucks med [icke-närstående tillverkningsföretag 2], [icke-närstående tillverkningsföretag 3], [icke-närstående tillverkningsföretag 4], [icke-närstående tillverkningsföretag 9], [icke-närstående tillverkningsföretag 8], [icke-närstående tillverkningsföretag 1] och [icke-närstående tillverkningsföretag 10] betalar tredje parter ingen royalty enligt deras licensieringsavtal med Starbucks om de inte utnyttjar de immateriella rättigheterna avseende rostning direkt på marknaden.

(301)

[Icke-närstående tillverkningsföretag 3] betalar egentligen bara en royalty till Starbucks när det säljer sin produktion till [icke-närstående tillverkningsföretag 3/Starbucks/samriskföretag]. I detta fall utnyttjar [icke-närstående tillverkningsföretag 3] de immateriella rättigheterna avseende rostning direkt på marknaden genom en närstående part, så att royaltybetalningen tycks täcka distributionen av produkter med varumärket Starbucks till tredje parter genom samriskföretaget. Denna slutsats bekräftas av det faktum att när [icke-närstående tillverkningsföretag 3] säljer vidare det rostade kaffet till Starbuckskoncernen, i stället för till samriskföretaget, och distributionen och utnyttjandet på marknaden av varumärket säkerställs av Starbuckskoncernen, betalas ingen royalty av [icke-närstående tillverkningsföretag 3] till Starbucks för de immateriella rättigheterna avseende rostning.

(302)

Även om Starbucks hävdar att det högre vinstpålägget på de gröna kaffebönor som köpts in för Starbucks i avtalet med [icke-närstående tillverkningsföretag 2] utgör en ersättning för de immateriella rättigheterna avseende rostning verkar det som att detta vinstpålägg överförs till [icke-närstående tillverkningsföretag 5]. Det pris till vilket [icke-närstående tillverkningsföretag 5] köper kaffe från [icke-närstående tillverkningsföretag 2] definieras också som ett vinstpålägg på kostnaden för de förvärvade gröna kaffebönorna. I dess förbindelser med [icke-närstående tillverkningsföretag 2], som tydligen skulle ersättas genom ett högre vinstpålägg, agerar Starbucks som leverantör, vilket är en annan funktion än den funktion som utförs av Alki LP i dess förbindelser med SMBV. Som svar på Starbucks argument om att eftersom [icke-närstående tillverkningsföretag 2] är redo att göra en tilläggsbetalning på det pris som SCTC tar ut för bönorna och att SCTC:s priser därför skulle vara marknadsmässiga anser kommissionen att inköpspriset för gröna kaffebönor måste analyseras tillsammans med den skyldighet att sälja sin produktion till [icke-närstående tillverkningsföretag 5] som [icke-närstående tillverkningsföretag 2] har enligt dess avtal med Starbucks, och att prissättningsavtalen mellan [icke-närstående tillverkningsföretag 5] och [icke-närstående tillverkningsföretag 2] därför också måste tas i beaktande. Det finns inget som tyder på att ett eventuellt vinstpålägg på ett inköpspris inte skulle överföras direkt till [icke-närstående tillverkningsföretag 5] eller på annat sätt påverka de affärsmässiga villkoren mellan [icke-närstående tillverkningsföretag 5] och [icke-närstående tillverkningsföretag 2], med tanke på att detta avtal inte ingicks oberoende av avtalet mellan Starbucks och [icke-närstående tillverkningsföretag 5].

(303)

Kommissionen konstaterar dessutom att i dess förbindelser med [icke-närstående tillverkningsföretag 5], [icke-närstående tillverkningsföretag 6] och [icke-närstående tillverkningsföretag 7] är det endast de licensavtal om varumärke och teknik som ingåtts av Starbucks med dessa tredje parter som omfattar en royaltybetalning. Denna royaltybetalning kan dock jämföras med den royalty som betalas av butikerna till Starbucks Coffee BV för att utnyttja de immateriella rättigheterna avseende Starbucks varumärke på marknaden, eftersom alla tre företag säljer produkter till slutkonsumenter. I ramavtalen om tillverkning och distribution mellan de tre företagen och Starbucks, vilka avser tillverkningsprocessen, föreskrivs ingen royalty för Starbucks immateriella rättigheter.

(304)

Kommissionen noterar vidare att SMBV lägger ut produktionen av [en varumärkesregistrerad kaffeprodukt] och pulverkaffe på tredje parter, i synnerhet [icke-närstående tillverkningsföretag 1]. Trots att Starbucks [varumärkesregistrerade kaffeprodukt] har ett skyddat varumärke betalar [icke-närstående tillverkningsföretag 1] inga royalties till SMBV eller något annat Starbucksföretag för blandningen och annan information om produktionen. Trots att produktionen av den teknik som används i produktionen av pulverkaffeprodukterna VIA marknadsförs som innovativ av Starbucks läggs dess produktion likaledes ut på en tredje part och SMBV får inte några royalties från den tredje part som producerar VIA. SMBV:s räkenskaper bevisar faktiskt att företaget inte tar emot någon royalty för någon av dess produktion som lagts ut på entreprenad (149).

(305)

För att bedöma om SMBV betalar en ersättning som är grundad på armlängdsprincipen till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning kan avtalet mellan Alki LP och SMBV slutligen även jämföras med avtal mellan Starbucks konkurrenter och tredje parter som utför rostning.

(306)

Som svar på begäran om marknadsinformation avseende affärsmässiga villkor grundade på armlängdsprincipen mellan icke-närstående parter i vilka ett företag anförtros funktionen att rosta gröna kaffebönor förklarade Melitta till exempel att när det lägger ut rostningen av kaffe på en tredje part tar det inte emot royalties, trots att det ställer sina rostningskurvor till den tredje partens förfogande (150).

(307)

Enligt uppgifterna från företag Y, som bedriver en rostningsverksamhet genom ett koncernföretag som utsetts till tillverkare mot avgift, betalar dess rostningsföretag inom företaget inte heller någon royalty till koncernen för de immateriella rättigheter eller för den sakkunskap som används i rostningsprocessen (151).

(308)

Detsamma gäller Dallmayr som uppgav att de anser att betalning av en royalty av ett företag som tillhandahåller rostningstjänster är ovanligt, då de snarare skulle förvänta sig att kunderna betalar rostningsföretaget, och inte tvärtom (152).

(309)

Eftersom det enligt de tillverkningsavtal som Starbucks ingått med tredje parter, av vilka flera existerade vid den tidpunkt då SMBV:s begäran om förhandsbesked om prissättning bedömdes av den nederländska skattemyndigheten, inte krävs någon royalty för användningen av de immateriella rättigheterna avseende rostning anser kommissionen att en internprissättningsanalys av huruvida den royalty som betalats av SMBV till Alki LP för immateriella rättigheter avseende rostning är grundad på armlängdsprincipen leder till slutsatsen att ingen royalty bör betalas för dessa immateriella rättigheter inom ramen för detta specifika förhållande. Denna slutsats följer även av en jämförelse av avtal mellan Starbucks konkurrenter och tredje parter som utför rostning.

(310)

Trots att sakkunskap om rostning och rostningskurvor kan ha ett värde beaktas inte detta värde av rostningsföretaget i de särskilda förbindelserna mellan Alki LP och SMBV. Detta beror på att betydelsen av sakkunskapen om rostning och rostningskurvorna, när det gäller Starbucks struktur, ligger i att säkerställa en konsekvent smak som är förknippad med varumärket och de individuella produkterna. Värdet på Starbucks sakkunskap om rostning och rostningskurvor utnyttjas således bara när Starbucksprodukter säljs under Starbucks varumärke av butikerna. För sig själva genererar sakkunskaperna om rostning och rostningskurvorna inte värde för rostningsföretaget på ett kontinuerligt sätt om de inte kan utnyttjas på marknaden.

(311)

Denna slutsats stöds av Starbucks inlaga, om att licensavtal där de immateriella rättigheterna enbart tjänar till att göra det möjligt för tredje parter att producera i enlighet med Starbucks specifikation och skydda Starbucks immateriella rättigheter, och där tredje parter inte utnyttjar de immateriella tillgångarna på marknaden, inte innebär att dessa tredje parter betalar några royaltybetalningar till Starbucks (153).

(312)

När det gäller SMBV tycks sakkunskapen om rostning och rostningskurvorna dessutom utgöra en teknisk specifikation för hur rostningen ska framskrida beroende på inköpsbolagets preferens eller val. I rapporten om internprissättning anger Starbucks att rostningskurvorna dikteras för SMBV. De gör det möjligt för SMBV och de tredje parter som rostningsavtal och tillverknings- och leveransavtal ingås med att uppfylla Starbucks krav. Rostningspreferenser åläggs tillverkarna, till exempel genom krav på rostningsstandarder och standarder för kvalitetssäkring. Sådana specifikationer ingår i varje rostnings- eller tillverknings- och leveransavtal.

(313)

I rostningsavtalet anges i detta avseende att SMBV måste använda de rostningsprocesser som tillhandahålls av Alki LP och använda utrustning, maskiner och produktionsmetoder som är lämpliga för att säkerställa att produkterna uppfyller de produktspecifikationer som föreskrivs av Alki LP (154). SMBV tycks inte dra någon fördel av användningen av produktspecifikationen i den förbindelsen. Det faktum att de specifikationer som fastställts av Alki LP avseende rostningsprocessen och i synnerhet rostningskurvorna gör det möjligt för SMBV att rosta kaffe som säljs under Starbucks varumärke ger inte SMBV några fördelar i form av ökad försäljning eller ökat försäljningspris, med tanke på att SMBV i princip inte säljer sin produktion till slutkonsumenter som värdesätter Starbucks varumärke. SMBV säljer praktiskt taget all sin produktion till butiker som omfattas av Starbucks franchise, som alla betalar en royalty till koncernen för utnyttjandet av Starbucks immateriella rättigheter på marknaden, vilket motsvarar ett värde för deras distributionsverksamhet. SMBV utnyttjar inte de immateriella rättigheterna avseende rostning direkt på marknaden. Butikerna är kontaktlänken med slutkonsumenterna, som värdesätter den konsekventa smak som är förknippad med Starbucks varumärke.

(314)

På grundval av den finansiella information som tillhandahålls i tabellerna 2 och 8 presenteras i figur 3 slutligen SMBV:s vinstmarginal på dess kafferosteriverksamhet, vilken erhålls genom att dra av det pris som betalats av SMBV till SCTC för gröna kaffebönor från de intäkter från rostat kaffe som registreras under beteckningen REV PACKAGED COFFEE för varje år (155).

Figur 3

Förluster som uppkommit i SMBV:s rostningsverksamhet sedan 2010

(intäkter och inköpspris för kaffe i euro)

(315)

Figur 3 visar att SMBV sedan 2010, när den marginal på gröna kaffebönor som krävdes av SCTC ökade, gått med förlust på sin rostningsverksamhet. Mot bakgrund av detta faktum och de uppgifter i tabell 10 som visar den procentandel royalty som betalats av SMBV till Alki LP av intäkterna från försäljningen av kaffe tycks sakkunskapen om rostning och rostningskurvorna inte skapa något positivt värde för SMBV. Trots att SMBV tycks ha redovisat en bruttoförlust under 2013 (innan rörelsekostnaden dragits av) på omkring [1–10] miljoner euro på sin rostningsverksamhet betalade företaget en royalty på 22,8 miljoner euro till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning.

(316)

Royaltybetalningen från SMBV till Alki LP finansieras med andra ord genom SMBV:s andra verksamheter (156). Även om det är tänkbart att ekonomisk aktör skulle bära förluster för att finansiera en royalty som skulle kunna leda till framtida ökad vinst är verksamhetens förlustbärande natur kopplad till SCTC:s höjning av priset på gröna kaffebönor, och verkar inte erbjuda några utsikter till framtida vinst (157). SMBV:s affärsstrategi framstår faktiskt som stabil under den tid som förhandsbeskedet om prissättning är giltigt, och det finns inga konkreta åtgärder som SMBV skulle kunna vidta för att återgå till lönsamhet utan någon avgörande inverkan på försäljningen. Med tanke på att rörelsekostnaderna motsvarar en liten andel av SMBV:s totala kostnader skulle kostnadsnedskärningar inte räcka för att återgå till lönsamhet eftersom det inte skulle väga upp för de ekonomiska konsekvenserna av det ökade vinstpålägget på de gröna kaffebönorna. Den royalty som betalas av SMBV till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning i ett koncernsammanhang tycks strukturellt sett ha som enda syfte att flytta vinst från SMBV:s återförsäljningsfunktion till Alki LP.

(317)

Det faktum att rostningsverksamheten inte genererar tillräcklig vinst för att möjliggöra royaltybetalningar bekräftar därför än mer, med hänsyn till de specifika koncerninterna förbindelserna mellan SMBV och Alki LP, att metoden för att fastställa nivån för denna royalty som en justeringsvariabel som godtogs i SMBV:s förhandsbesked om prissättning inte är förenlig med armlängdsprincipen.

(318)

Mot bakgrund av jämförelsen med Starbucks rostningsavtal med tredje parter anser kommissionen följaktligen att en internprissättningsanalys av huruvida den royalty som betalas av SMBV till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning är förenlig med armlängdsprincipen leder till slutsatsen att ingen royalty bör betalas för dessa immateriella rättigheter, med tanke på att SMBV inte tycks dra någon fördel av användningen av de immateriella rättigheterna avseende rostning i den förbindelsen. Inget av de argument som framförts av Nederländerna eller Starbucks under granskningen kullkastar denna slutsats.

(319)

Som svar på kommissionens tvivel om huruvida royaltybetalningen är grundad på armlängdsprincipen hävdade Nederländerna och Starbucks att denna betalning inte bara motsvarar en ersättning för användningen av de immateriella rättigheterna avseende rostning, utan också en betalning för Alki LP:s övertagande av affärsrisker (158). Nederländerna åberopar det faktum att SMBV inte skulle bära den ekonomiska risken för förlust av inventarier, eftersom dessa kostnader, med hänsyn till hur royaltybetalningen fastställs enligt rostningsavtalet, slutligen ska bäras av Alki LP (159).

(320)

Kommissionen konstaterar i första hand att detta påstående inte styrks av den rapport om internprissättning som stöder SMBV:s begäran om förhandsbesked om prissättning. I denna rapport bestrids tydligt detta påstående, och i den anges att SMBV licensierar en undergrupp av immateriella rättigheter från Alki LP som krävs för att utnyttja tillverkningsprocessen för kafferostning och rätten att leverera kaffe till exploatörer. I gengäld betalar [SMBV] en royalty till Alki LP för de licensierade immateriella rättigheterna (160). Än viktigare är det faktum att det ingenstans i rapporten om internprissättning nämns att royaltybetalningen delvis skulle utgöra en betalning av SMBV till Alki LP för övertagandet av affärsrisker. SMBV behåller faktiskt fler risker än de som presenteras i rapporten om internprissättning, i synnerhet inventarierisker och vissa risker som har samband med leveransen av bönor och utnyttjandet av produktionskapaciteten.

(321)

Kommissionen konstaterar för det andra att Nederländerna verkar anse att det sätt på vilket överenskommelsen enligt rostningsavtalet är strukturerad (161) ger rättsligt innehåll till den faktiska fördelningen av risk och ansvar mellan Alki LP och SMBV. Enligt SMBV:s räkenskaper genereras royaltybetalningen dock genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning och inte genom överenskommelsen mellan Alki LP och SMBV.

(322)

För det tredje, och vilket är ännu viktigare, anser kommissionen att om Nederländernas påstående skulle godtas skulle affärsrisken för alla koncernföretag kunna undanröjas genom en koncernintern omfördelning av risker genom ett enkelt avtal. Som ett exempel kan det nämnas att ett företag som fattar alla strategiska beslut för en koncern, i synnerhet beslut avseende investeringar och FoU, vilket i princip skulle betraktas som en komplex funktion som förstärker affärsrisken, kan betraktas som ett lågriskföretag och beskattas i enlighet därmed, så länge ett koncerninternt avtal skulle ha inrättats för att fastställa dess ersättning till en slumpmässig rörelsekostnadsnivå och överföra dess återstående vinst till något annat koncernföretag. Att godta detta påstående skulle göra tillämpningen av armlängdsprincipen för prissättning av koncerninterna transaktioner meningslös, eftersom avtalsförhållandena då skulle anses övertrumfa den ekonomiska verkligheten.

(323)

Kommissionen vill (162) i detta avseende påminna om punkt 9.44–9.46 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 (163), där det inom ramen för en företagsomstrukturering klargörs att det är den låga (eller höga) risken hos en verksamhet som avgör vilken metod för internprissättning som är lämpligast, och inte tvärtom (164). I motsats till de synpunkter som uttryckts av Nederländerna (165) är denna idé om att tillämpningen av reglerna för internprissättning bör överensstämma med risker och inte med avtalsförhållanden när dessa avtal inte återspeglar den underliggande affärsrisken också giltig utanför ramen för en företagsomstrukturering. Att enas om en metod för internprissättning (som nettomarginalmetoden grundad på rörelsekostnader) och skapa avtalsmässiga arrangemang för att anpassa vinsten före skatt varje år till detta arrangemang leder visserligen till en begränsning av fluktuationen hos den skatt som företaget ska betala under räkenskapsåren, men en sådan struktur som skapas genom avtalsmässiga arrangemang motsvarar inte nödvändigtvis den ekonomiska verklighet som ligger bakom transaktionerna och riskerna i samband med företagets verksamhet. I OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995 läggs detta övervägande fram i punkt 1.26, enligt vilket det, när det gäller avtalsvillkor, bör övervägas huruvida en påstådd riskfördelning är förenlig med transaktionens ekonomiska substans. I detta avseende bör parternas beteende i allmänhet tas som det bästa beviset när det gäller den faktiska riskfördelningen.

(324)

För det fjärde: Vad gäller Nederländernas och Starbucks ytterligare påstående om att det är den låga risken hos SMBV:s verksamhet som i själva verket dikterar den metod för internprissättning som godtagits genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning konstaterar kommissionen att den information som lämnats under granskningen inte stöder detta påstående. I skäl 113 i beslutet om att inleda förfarandet betvivlade kommissionen huruvida Alki LP kunde bära och kontrollera eventuella affärsrisker. När ett företag övertar en risk ska det vara i stånd att, å ena sidan, kontrollera riskerna (166) och, å andra sidan, överta en sådan risk rent finansiellt (167). Förmågan att överta en risk bör därför analyseras innan den föreslagna strukturen anses vara i linje med normala konkurrensvillkor. I OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 klargörs att med denna kontroll avses i detta sammanhang förmågan att fatta beslut för att ta på sig risken och hantera den. Detta skulle innebära att företaget måste ha personer som utför dessa kontrollfunktioner (168).

(325)

Enligt de uppgifter som lämnats av Starbucks (169) har Alki LP dock inga egna anställda och medan det, eftersom det är ett partnerskap, i princip inte kan uteslutas att dess partner kan bidra till Alki LP:s verksamhet utan att vara anställda, är Alki LP:s partner, enligt de uppgifter som lämnats (170), bolag och ingen av dem har anställda. Alki LP:s operativa förmåga att bära risker framstår följaktligen som begränsad.

(326)

Dessutom är Alki LP:s förmåga att bära en finansiell risk begränsad till dess finansiella resurser och till dess partner finansiella resurser. Enligt de uppgifter som lämnats av Starbucks till kommissionen (171) redovisar de senare inte separata räkenskaper, men är själva aktiebolag. Alki LP:s finansiella kapacitet är därför lägre än och kan inte likställas med koncernens totala finansiella kapacitet.

(327)

Som svar hävdar Starbucks att Alki LP:s operativa kapacitet tillhandahålls genom anställda vid Starbucks Inc., som ibland anställs för att hjälpa Alki LP att fullgöra sina uppgifter (172). Kommissionen anser inte att detta argument är övertygande. Det finns inga skäl till varför anlitandet av en anställd för att stödja ledningen skulle ske genom Alki LP: SMBV skulle ha kunnat anlita en anställd för att stödja ledningen av företaget direkt. Eftersom redovisningsskyldigheten för ledning som lagts ut på entreprenad är svagare än redovisningsskyldigheten för direkta chefer innebär ledning som lagts ut på entreprenad ökade förmedlingskostnader ur ett företagsstyrningsperspektiv. Med tanke på SMBV:s verksamhet, som bland annat inbegriper drift av en rostningsanläggning, kräver ledningen av SMBV daglig övervakning och kan inte säkerställas fullt ut av en deltidsanställd.

(328)

Alki LP kan därför inte säkerställa hanteringen av SMBV:s affärsrisker lika effektivt som SMBV:s direkta anställda eller chefer kan göra. och därför kan denna risk, i bästa fall, delvis minskas genom dess avtalsmässiga överföring till Alki LP.

(329)

Denna slutsats stöder det tvivel som uttrycks i skäl 89 i beslutet om att inleda förfarandet angående strukturens ekonomiska rationalitet, eftersom Alki LP framstår som överflödig i denna struktur. I punkt 1.64–1.66 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 hänvisas (173), i detta avseende, till situationer där strukturer inte bestäms av normala marknadsvillkor och kan ha strukturerats av skattebetalaren i syfte att undvika eller minimera skatt. I sådana fall bör skattemyndigheterna analysera beskattningsunderlaget på grundval av en korrigerad struktur som skulle ha bestämts av normala marknadsvillkor. De uppgifter som lämnats av Starbucks, om att Alki LP lades till i strukturen av amerikanska skatteskäl (174), bekräftar kommissionens tvivel vad gäller strukturens ekonomiska rationalitet.

(330)

För det femte: Även om kommissionen godtar Nederländernas och Starbucks påstående om att vissa av SMBV:s avyttringsrisker minskas genom avtalen med butikerna har detta faktum inget samband med SMBV:s förbindelser med Alki LP. När det gäller SMBV:s begränsade räckvidd i förhandlingarna med dess motparter om affärsmässiga villkor och priser godtar kommissionen i varje fall att butikernas system för prognoser tycks minska SMBV:s affärsmässiga osäkerhet (175). Enligt avtalen mellan butikerna och SMBV kan butikerna inte avvika i någon större utsträckning från den prognos som tillhandahållits SMBV och de är också skyldiga att köpa produkter från SMBV. Inköpet av SMBV:s produktion säkerställs genom kraven på butikerna att köpa in produktion från SMBV. De största riskerna för en tillverkningsverksamhet avser dock inte bara inventarierisker utan framför allt produktionskapaciteten och varken Nederländerna eller Starbucks har fastställt att de underliggande riskerna för variationer i efterfrågan för utnyttjandet av produktionskapaciteten har undanröjts helt genom dessa kontraktsmässiga överenskommelser. Avtalen med tredjepartstillverkare, i synnerhet [icke-närstående tillverkningsföretag 1], är inte helt förenliga med eventuella potentiella variationer i efterfrågan.

(331)

För det sjätte har det avtal som åberopats av Nederländerna, genom vilket SCTC garanterar kvaliteten hos de levererade gröna kaffebönorna, inte heller något samband med förbindelserna mellan SMBV och Alki LP. Det är under alla omständigheter en standardmässig affärsöverenskommelse som inte minskar SMBV:s risk jämfört med normala marknadsvillkor.

(332)

Sammanfattningsvis tillbakavisar kommissionen påståendena om att någon faktisk risköverföring äger rum från SMBV till Alki LP genom avtalsmässiga överenskommelser. Ingen del av den royalty som är avsedd att kompensera för en överföring av affärsrisk kan därför motiveras.

(333)

Starbucks tycks ytterligare göra gällande att den royalty som betalats av SMBV till Alki LP är motiverad eftersom Alki LP betalar belopp av samma storleksordning till Starbucks US för kafferostningstekniken.

(334)

Kommissionen konstaterar inledningsvis att SMBV:s förhandsbesked om prissättning inte berör förbindelserna mellan Alki LP och Starbucks US, utan förbindelserna mellan SMBV och Alki LP. Det enda som har betydelse för en bedömning av huruvida internprissättningsanalysen av transaktionerna mellan dessa två enheter har fastställts enligt en metod som leder till en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat i enlighet med armlängdsprincipen är följaktligen värdet av dessa transaktioner såsom detta fastställts av Starbucks skatterådgivare, och inte värdet av eventuella utbetalningar utanför dessa förbindelser.

(335)

Kommissionen bestrider i varje fall inte att betydande belopp, i form av en permanent royalty, betalas av Alki LP till Starbucks US (176). Beteckningen av denna betalning enligt avtalet om kostnadsfördelning som en ersättning för rostningstekniken kan dock inte bekräftas av hur dessa betalningar är strukturerade enligt avtalet om kostnadsfördelning.

(336)

För det första finansieras betalningarna från Alki LP till Starbucks US i större utsträckning av royaltyinkomsten från den varumärkesroyalty som Starbucks Coffee BV betalar till det, än från den royalty som erhålls från SMBV (177).

(337)

För det andra tycks inte utbetalningarna från Alki LP till Starbucks US enligt avtalet om kostnadsfördelning ha fastställts i enlighet med armlängdsprincipen. Vad gäller förvärvet av de immateriella rättigheterna avseende affärsformatet och varumärket betalade Alki LP (inklusive dess föregångare [CV 1]) totalt [30–40] miljoner euro för förvärvet av dessa immateriella rättigheter från och med 2005, alltmedan dessa immateriella rättigheter såldes av Alki LP för [1–1,5] miljarder euro under 2014. Denna skillnad i värde tyder på att arrangemanget inte motsvarade en ersättning för de immateriella rättigheterna som grundade sig på armlängdsprincipen. Betalningarna enligt den permanenta royaltyn kunde därför betraktas som en kompensation för försäljningen av varumärket i samma transaktion till ett värde som var alltför lågt.

(338)

Starbucks argument om att betalningarna enligt avtalet om kostnadsfördelning bevisar att royaltybetalningarna mellan SMBV och Alki LP är grundade på armlängdsprincipen måste kort sagt avfärdas.

(339)

Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att en jämförelse med jämförbara okontrollerade transaktioner, i synnerhet royaltyuppläggen i flera av de avtal om rostning, tillverkning och distribution som Starbucks har ingått med tredje parter, visar att det marknadsmässiga värdet på den royalty som betalats av SMBV till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning bör vara noll, och därmed att ingen royalty bör betalas för dessa immateriella rättigheter i detta särskilda förhållande eftersom SMBV inte får någon vinst från användningen av de immateriella rättigheter avseende rostning som licensierats från Alki LP.

(340)

Med tanke på denna slutsats behöver royaltyn inte uppskattas. SMBV:s bokföringsmässiga vinst, utan avdrag för royaltybetalningen från SMBV till Alki LP från denna vinst för licensieringen av de immateriella rättigheterna avseende rostning, bör snarare vara utgångspunkten för att fastställa den skatt som SMBV ska betala i Nederländerna för att säkerställa att SMBV:s skattepliktiga vinst motsvarar den nivå som erhålls av icke-integrerade företag, vars skatt bestäms av den vinst som de genererar under marknadsvillkor. Den obeskattade vinst som betalades som en royalty av SMBV till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning borde med andra ord ha varit fullt beskattningsbar i Nederländerna.

(341)

Den metod som godtogs genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning för att fastställa nivån för denna betalning, enligt vilken all vinst som genereras av SMBV som överstiger [9–12] % av rörelsekostnaden överförs till Alki LP (178), avviker följaktligen från en metod som leder fram till en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat som överensstämmer med armlängdsprincipen. Eftersom tillämpningen av denna metod leder till en minskning av den skatt som SMBV ska betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet jämfört med icke-integrerade företag vars skattepliktiga vinst bestäms av marknaden bör SMBV:s förhandsbesked om prissättning, genom att godta denna metod, anses ge en selektiv fördel till SMBV i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(342)

Såsom förklaras i skäl 272 är identifiering och analys av SMBV:s kontrollerade och okontrollerade transaktioner ett nödvändigt första steg i en bedömning av huruvida de affärsmässiga villkor som tillämpas mellan närstående parter i internprissättningssammanhang är baserade på armlängdsprincipen.

(343)

I skäl 116 i beslutet om att inleda förfarandet förklarade kommissionen att om royaltybetalningen hade uppskattats med hjälp av en direkt metod för internprissättning, såsom marknadsprismetoden, skulle de priser som tas ut för de gröna kaffebönorna vara den relaterade utestående kontrollerade transaktion som behövde bedömas i internprissättningssammanhang, och det pris som SCTC tagit ut av SMBV för de gröna kaffebönorna skulle ha behövt bedömas för att fastställa huruvida nivån för detta pris, såsom framgår av SMBV:s resultaträkning, inte var överdrivet och ledde till en minskning av SMBV:s skattepliktiga vinst.

(344)

I rapporten om internprissättning anges avtalet om anskaffande av gröna kaffebönor mellan SMBV och SCTC bland de viktigaste transaktionerna och flödena mellan företagen, men rapporten innehåller ingen undersökning eller analys av huruvida det pris som SCTC debiterat SMBV för de gröna kaffebönorna är baserat på armlängdsprincipen.

(345)

SCTC:s prissättning av gröna kaffebönor beskrivs i skälen 114–119. I tabell 6 presenteras Starbucks fördelning av vinstpålägget för gröna kaffebönor som köpts av SCTC och debiterats SMBV. På grundval av SCTC:s finansiella uppgifter i tabell 4 presenteras i tabell 11 det faktiska vinstpålägg som redovisats av SCTC och den faktiska bruttomarginal som tagits ut av dess kunder varje år.

Tabell 11

Vinstpålägg på redovisat anskaffande av gröna kaffebönor och bruttomarginal som tillämpats av SCTC

(346)

Det genomsnittliga vinstpålägget på kostnaden för de gröna kaffebönor som levererats av SCTC för perioden 2005–2010 uppgår till [omkring 3 %], jämfört med ett genomsnittligt vinstpålägg på [omkring 18 %] för perioden 2011–2014. Den motsvarande bruttomarginalen för kostnaden för sålda varor för perioden 2005–2010 uppgår till [omkring 6 %], jämfört med en genomsnittlig bruttomarginal för kostnaden för sålda varor på [omkring 18 %] för perioden 2011–2014.

(347)

Enligt Starbucks motsvarar det genomsnittliga vinstpålägg på [omkring 3 %] som var tillämpligt under perioden 2005–2010 ett vinstpålägg som är grundat på armlängdsprincipen. När det dras av från de vinstpålägg som tillämpats sedan 2011 tycks detta vinstpålägg resultera i en ersättning som redovisats av SMBV på rostningsverksamheten som är i linje med det uppskattade intervall som läggs fram av företag X på 13–17 % på kostnaden för sålda varor för rostningsverksamhet (179). Vinstpålägget på [omkring 3 %] ligger också inom det intervall för ersättning för leveransfunktion som lades fram av Starbucks i den jämförelseanalys som tillhandahölls den 29 juni 2015 (180). Kommissionen kan därför hålla med om att vinstpålägget på [omkring 3 %] på kostnaderna för gröna kaffebönor under perioden 2005–2010 var grundat på armlängdsprincipen.

(348)

Eftersom Starbucks inte lämnade någon godtagbar motivering till ökningen av det genomsnittliga vinstpålägget till [omkring 18 %] från och med 2011 anser kommissionen dock, såsom anges i skälen 349–357, att det inte får göras något motsvarande avdrag i SMBV:s bokföringsmässiga vinst till följd av denna ökning från och med den perioden. Om det pris som SCTC tog ut av SMBV för gröna kaffebönor hade analyserats korrekt som en kontrollerad transaktion i rapporten om internprissättning skulle detta pris faktiskt ha omfattats av tillämpningsområdet för SMBV:s förhandsbesked om prissättning, vilket syftar till att fastställa SMBV:s skattebas i Nederländerna (181). Eftersom det pris som betalades för de gröna kaffebönorna dras av från SMBV:s bokföringsmässiga vinst borde ett pris grundat på armlängdsprincipen från vilket en avvikelse inte hade varit möjlig under 2011 ha föreskrivits i SMBV:s förhandsbesked om prissättning 2008, inbegripet en ökning av vinstpålägget, såvida inte detta förhandsbesked om prissättning ersattes eller ändrades.

(349)

Starbucks hävdar att ökningen av detta vinstpålägg under 2011 berodde på den ökade betydelsen av SCTC:s verksamhet, i synnerhet den ökade expertkunskapen om anskaffande av kaffe och, framför allt, företagets ägande och drift av det framväxande certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices. Denna motivering stämmer dock inte överens med de uppgifter som lämnades under granskningen. Framför allt har certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices funnits sedan 2004. Eftersom SCTC:s ersättning står i proportion till de gröna kaffebönor som sålts borde all eventuell kapacitetsökning dessutom ha ersätts i enlighet därmed. Så länge som ersättningen utgjorde en stabil procentandel av kostnaden för sålda varor resulterade den ökade omsättningen i en proportionell ökning av vinsten.

(350)

Starbucks hävdar vidare att vinstpålägget under perioden 2005–2014 var grundat på armlängdsprincipen (182). I sin inlaga av den 29 juni 2015 klargjorde Starbucks att den indelning i tabell 5, som tillhandahölls i företagets inlaga av den 13 april 2015, hade konstruerats på grundval av en jämförelseanalys. Kommissionen godtar inte detta påstående av följande skäl.

(351)

Vad gäller prissättningen med avseende på certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices i den jämförelseanalys som tillhandahölls av Starbucks den 29 juni 2015 (183) konstaterar kommissionen för det första att de uppgifter som lämnats av Starbucks är inkonsekventa. Den information som lämnades den 13 april 2015 och som återges i tabell 6 motsäger den information som lämnades den 29 juni 2015 och som anges i tabell 7. När det gäller certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices presenterades vad som inledningsvis presenterades som den övre kvartilen senare av Starbucks som det högsta observerade värdet. Motsägelserna avser även användningen av en omvandlingsfaktor för att uttrycka en royalty som fastställts som en procentandel av försäljningen, där Starbucks utför en ovanlig justering för att komma fram till en royalty som uttrycks som en procentandel av kostnaderna (184).

(352)

Dessutom berör de identifierade avtalen (185) licensiering av teknik. Det kan jämföras med en situation där Starbucks genom Alki LP licensierar teknik till SMBV, även om avtal där kaffeteknik licensieras inte tycks existera fristående från ett licensavtal om kaffevarumärken. SCTC licensierar inte någon teknik till SMBV för vilken SMBV bör få en ersättning genom ett högre vinstpålägg på de gröna kaffebönor som köpts in.

(353)

För det andra konstaterar kommissionen att kostnaderna för både certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices och centrumen för stöd till jordbrukare i genomsnitt inte översteg [0,5–1] % av värdet för de gröna kaffebönor som köptes av SCTC (186). Storleken på dessa kostnader kan jämföras med kostnaden för beteckningen [certifieringsprogram] på [1,5–2] % i förhållande till det pris på de gröna kaffebönorna som använts för [kaffeprodukt e i certifieringsprogrammet], vilken ska vara SMBV:s mest sålda produkt (187). Certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices verkar faktiskt bestå av ett certifieringsprogram som i högre grad kan jämföras med beteckningen [certifieringsprogram] än med en licens för en immateriell rättighet eller teknik, vilket Starbucks framhållit.

(354)

Dessutom fastställs priserna för de kaffeprodukter som sålts av SMBV till butikerna på grundval av kostnaderna, vilket förklaras i skäl 96. Kommissionen anser därför att de direkta och indirekta kostnaderna för certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices, i motsats till vad Starbucks hävdar, är ett mer lämpligt sätt att närma sig en prissättning som grundar sig på armlängdsprincipen för programmet om det pris för gröna kaffebönor som SMBV betalat.

(355)

När det gäller det vinstpålägg på finansieringen som presenteras i tabell 6 konstaterar kommissionen att den använda metoden inte beräknar rörelsekapitalkostnaden eftersom kundskulder, som i en normal näringsverksamhet bidrar till att finansiera kundfordringar och inventarier, inte dras från det uppskattade belopp som ska finansieras (188). Starbucks anser möjligtvis att finansieringskostnader ska läggas till eftersom avtalen om de uppskattade leveranskostnaderna är baserade på inköpsagenter, som kanske inte tar de sålda varorna i besittning. Detta bedöms eller bevisas dock inte i den analys som tillhandahållits av Starbucks. Därför framstår ett vinstpålägg på finansieringen som är jämförbart med det som lagts fram av Starbucks inte som motiverat.

(356)

För det tredje visas i figur 4 inverkan på SCTC:s vinst i schweiziska franc (CHF) av ökningen av vinstpålägget under 2011. I figur 4 visas även SCTC:s rörelsekostnad, som inte visade på en sådan ökning som hade kunnat förväntas från en SCTC:s ökade betydelse, vilket Starbucks hävdat. Rörelsekostnaden uttryckt som en procentandel av de totala kostnaderna förblev stabil och rörelsekostnaderna skulle därmed ha täckts genom en ersättning som var kopplad till kostnaden för sålda varor. Den genomsnittliga ökningen av vinstpålägget från [omkring 3 %] till [omkring 18 %] för 2005–2010 respektive 2011–2014 (189) resulterade i en fyrdubbling av SCTC:s vinst, såsom visas i figur 4.

Figur 4

SCTC:s lönsamhet

(357)

För fullständighetens skull noterar kommissionen att SMBV:s förlust på dess rostningsverksamhet sedan 2010 kan ställas i relation till det ökade vinstpålägget på de kostnader som betalats till SCTC för de gröna kaffebönorna (190), såsom visas i figur 5.

Figur 5

Lönsamhet för SMBV:s rostningsverksamhet

(358)

Mot bakgrund av dessa iakttagelser anser kommissionen att för att komma fram till en tillförlitlig uppskattning av ett vinstpålägg som är grundat på armlängdsprincipen för perioden från och med 2011 bör det genomsnittliga vinstpålägget på [omkring 3 %] för perioden 2005–2010 ökas med kostnaderna för certifieringsprogrammet C.A.F.E. Practices och upp till beloppet för kostnaderna för beteckningen [certifieringsprogram]. Kostnaden för beteckningen [certifieringsprogram] motsvarade [1–1,5] % av kostnaderna för de gröna kaffebönor som köpts av SCTC i slutet av 2014 och omvandlades till [0,5–1] % av det pris som betalats av SMBV (191). Ett vinstpålägg grundat på armlängdsprincipen som redovisats av SCTC för perioden från och med 2011 skulle därför uppgå till [omkring 6 %] av kostnaderna för de gröna kaffebönor som köpts av SCTC, motsvarande en bruttomarginal på upp till [omkring 9 %] av SCTC:s kostnad för sålda varor, som SCTC tagit ut av SMBV. Det genomsnittliga vinstpålägg på [omkring 18 %] på kostnaderna för de gröna kaffebönor som levererats av SCTC till SMBV som tillämpades 2011–2014 speglar således inte en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat som överensstämmer med armlängdsprincipen.

(359)

Sammanfattningsvis kan det sägas att eftersom rapporten om internprissättning inte innehåller någon undersökning eller analys av huruvida det pris som SCTC tagit ut av SMBV för de gröna kaffebönorna är grundat på armlängdsprincipen avviker den metod som föreslås i denna rapport för att fastställa SMBV:s skattepliktiga vinst från en metod som leder till en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat som överensstämmer med armlängdsprincipen. Eftersom tillämpningen av denna metod leder till en minskning av den skatt som SMBV ska betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet jämfört med icke-integrerade företag vars skattepliktiga vinst bestäms av marknaden bör SMBV:s förhandsbesked om prissättning, genom att godta denna metod, anses ge en selektiv fördel till SMBV i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(360)

Såsom konstateras i skälen 339–341 anser kommissionen att en jämförelse med jämförbara okontrollerade transaktioner, i synnerhet uppläggen för licensiering av immateriella rättigheter i flera av de avtal om rostning, tillverkning och distribution som Starbucks ingått med tredje parter, visar att det marknadsmässiga värdet på den royalty som betalats av SMBV till Alki LP för de immateriella rättigheterna avseende rostning bör vara noll. Således ger SMBV:s förhandsbesked om prissättning, genom att godta en metod för att fastställa nivån för royaltyn enligt vilken all vinst som genererats av SMBV som överstiger [9–12] % av rörelsekostnaden överförs till Alki LP (192), en selektiv fördel till SMBV i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(361)

Det faktum att rapporten om internprissättning inte innehåller någon undersökning eller analys av huruvida det pris som SCTC tagit ut av SMBV för de gröna kaffebönorna är grundat på armlängdsprincipen innebär dessutom att den metod som föreslogs i denna rapport, och som godtogs genom SMBV:s förhandsbesked om prissättning, för att fastställa SMBV:s skattepliktiga vinst i Nederländerna, ger en selektiv fördel till SMBV i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(362)

Såsom förklaras i skäl 282 är det bara om det är omöjligt att jämföra en viss koncernintern transaktion för vilken ett förhandsbesked om prissättning har begärts (med hänsyn till de utförda funktionerna) med liknande okontrollerade transaktioner som det är motiverat att använda sig av en jämförelse av utförda funktioner. Såsom förklaras i avsnitt 9.2.3.3 anser kommissionen att royaltyuppläggen i flera av de avtal om rostning, tillverkning och distribution som Starbucks ingått med tredje parter utgör oberoende transaktioner som är jämförbara med SMBV:s royaltyupplägg med Alki LP, såsom framgår av SMBV:s förhandsbesked om prissättning.

(363)

Utan att det påverkar denna slutsats om att ingen funktionell jämförelse motiverades i det aktuella fallet hävdar kommissionen vidare att analysen i rapporten om internprissättning av de utförda funktionerna i tillämpningen av nettomarginalmetoden inte resulterar i en tillförlitlig uppskattning av ett marknadsbaserat resultat som överensstämmer med armlängdsprincipen.

(364)

För att på ett korrekt sätt uppskatta en ersättning för funktioner som grundas på armlängdsprincipen skulle rapporten om internprissättning ha innehållit en jämförelse av de funktioner som utförs av varje part i de anknutna transaktionerna.

(365)

I ensidiga metoder för internprissättning såsom nettomarginalmetoden analyseras endast ersättningen för den testade parten i internprissättningssammanhang, oberoende av den resulterande ersättningen för de andra parterna i transaktionen. Grundat på antagandet att SMBV har den minst komplexa funktionen i förhållandet mellan SMBV och Alki LP betraktade Starbucks skatterådgivare SMBV som den testade parten och övervägde inte huruvida den återstående vinst som tilldelas Alki LP står i proportion till Alki LP:s funktioner, risker och tillgångar. Starbucks motiverar detta val med att SMBV inte äger några värdefulla immateriella rättigheter och inte löper betydelsefulla affärsrisker i samband med utförandet av rutinverksamheter. SMBV skulle därför vara den minst komplexa enheten i den förbindelsen (193).

(366)

Starbucks resonemang visar dock på en förväxling mellan komplexiteten hos funktioner och risker som bärs. I punkt 3.18 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 (194) anges att valet av den testade parten vid tillämpningen av nettomarginalmetoden bör stämma överens med den funktionella analysen av transaktionen (195). Som huvudregel är den part som testas den part på vilken en metod för internprissättning kan tillämpas på det mest tillförlitliga sättet och för vilken de mest tillförlitliga jämförelsetalen kan hittas. Det rör sig följaktligen oftast om den part som har den minst komplexa funktionella analysen.

(367)

Komplexitet och risk ska skiljas åt, även om risköverväganden ingår i den funktionella analysen. Komplexitet ska bedömas i relativa termer, det vill säga genom jämförelse med de andra parter som berörs av transaktionerna. Vad gäller valet av den testade parten hänvisas i punkt 3.18 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 i detta avseende till en mindre komplex funktion, snarare än en funktion som i absoluta termer inte är komplex (196). Kravet på att bedöma funktioners komplexitet i jämförelse med de andra parterna i transaktionerna återfinns även i punkterna 1.21, 1.22 och 1.23 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 1995. När nettomarginalmetoden används i internprissättningssammanhang måste funktionerna hos den andra parten i transaktionen, i detta fall Alki LP, således också analyseras. Uppgifter om Alki LP:s funktioner fanns förvisso tillgängliga för den nederländska skattemyndigheten vid tidpunkten för SMBV:s begäran om förhandsbesked om prissättning.

(368)

Men om direkta observerbara variabler kan identifieras med hänsyn till de anknutna transaktionerna ska sådana observerbara variabler användas för att fastställa ersättningen för det företag som deltar i jämförbara transaktioner (197). Förekomsten av direkta jämförelsetal för att fastställa en ersättning som grundas på armlängdsprincipen är vad kommissionen faktiskt diskuterar i avsnitt 9.2.3.3.

(369)

I följande avsnitt analyserar kommissionen likväl den relativa komplexiteten hos de koncernenheter som deltar i transaktioner med SMBV.

(370)

För det första utför SMBV flera funktioner utöver dess rostningsverksamhet. Detta faktum innebär i sig att det är svårt att hitta lämpliga jämförelsetal i internprissättningssammanhang (198). Dessutom är den rostningsfunktion som utförs av SMBV väsentlig för kaffeproducenter. SMBV genomför eller köper även marknadsundersökningar, innehar immateriella rättigheter och ingår avtal med tillverkare mot avgift. Slutligen är ansvaret för prissättning inte klart definierat och SMBV tycks ha en viss kontroll över de priser som erhålls för sålda varor.

(371)

Den rutinmässiga karaktär hos SMBV:s rostningsfunktion som Starbucks skatterådgivare gör gällande i rapporten om internprissättning motsägs av konkurrenternas inlagor, eftersom tre av de fyra konkurrenter som tog emot en begäran om marknadsinformation av kommissionen inte lägger ut rostning på underleverantörer. Två av dessa konkurrenter uppgav faktiskt att de betraktar rostningsfunktionen som väsentlig och de anser i princip därför inte att den kan läggas ut på underleverantörer (199). Att rostningsfunktionen är en viktig funktion betyder dock inte nödvändigtvis att den också är mycket komplex.

(372)

I det särskilda fallet med SMBV visar en analys av dess rörelsekostnad likväl en betydande kostnad för marknadsundersökningar (200). Dessutom är en av SMBV:s viktigaste rörelsekostnader avskrivningen av immateriella tillgångar. SMBV genomför marknadsundersökningar, innehar betydande immateriella rättigheter och förvärvade ytterligare immateriella rättigheter under 2012 till ett värde av 4 miljoner euro. En rutinmässig tillverkare bedriver inte sådan verksamhet.

(373)

Nederländerna hävdar att dessa kostnader som hänför sig till programvara och en licensbetalning för vanliga it-system inte i sig bevisar att SMBV skulle använda värdefulla immateriella rättigheter. När det gäller företag Y betalar till exempel ett företag som utsetts till tillverkare mot avgift licensavgifter för it-system (201). I fallet med SMBV avser betalningarna för avskrivningen av de immateriella rättigheterna dock inte en sådan programvaruavgift, med tanke på att programvaruavgifter redovisas i en särskild post i SMBV:s räkenskaper (202).

(374)

Sådana överväganden räcker inte för att fastställa att SMBV inte är den mindre komplexa funktionen. Komplexiteten hos de funktioner som säkerställs av Alki LP måste också bedömas för detta ändamål.

(375)

Alki LP:s verksamhet bedöms i skälen 324–329. Av denna bedömning följer att Alki LP:s operativa kapacitet är extremt begränsad eller obefintlig med tanke på att företag inte har några anställda och att ingen av dess partner har några anställda.

(376)

Kommissionen drar därför slutsatsen att Starbucks skatterådgivare inte hade rätt att utse SMBV till den mindre komplexa funktionen jämfört med Alki LP för internprissättningsanalysen.

(377)

Eftersom metoden för att fastställa SMBV:s skattebas i rapporten om internprissättning grundades på det felaktiga antagandet att SMBV bör vara den testade parten för tillämpningen av nettomarginalmetoden resulterar denna metod följaktligen inte i en tillförlitlig beräkning av ett marknadsbaserat resultat i enlighet med armlängdsprincipen. Eftersom godkännandet av denna metod i SMBV:s förhandsbesked om prissättning medför en minskning av den skatt som SMBV ska betala enligt det allmänna nederländska bolagsskattesystemet jämfört med icke-integrerade företag vars skattepliktiga vinst enligt detta system bestäms av marknaden bör detta förhandsbesked om prissättning anses ge SMBV en selektiv fördel i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(378)

I föregående avsnitt visade kommissionen att rapporten om internprissättning inte innehåller någon undersökning av huruvida den royaltybetalning som gjorts av SMBV till Alki LP för licensieringen av de immateriella rättigheterna avseende rostning, som är den koncerninterna transaktion för vilken SMBV:s förhandsbesked om prissättning begärdes och utfärdades (203), är grundad på armlängdsprincipen. Den visade därefter att rapporten om internprissättning innehöll en felaktig analys av komplexiteten hos alla koncernbolag för tillämpningen av nettomarginalmetoden. Utan att det påverkar dessa slutsatser, som i sig själva innebär att kommissionen vidare kan dra slutsatsen att SMBV:s förhandsbesked om prissättning ger SMBV en selektiv fördel genom att sänka den skatt som företaget ska betala i Nederländerna, gör kommissionen också, för fullständighetens skull, gällande att Starbucks skatterådgivare tillämpade nettomarginalmetoden felaktigt i rapporten om internprissättning.

(379)

I internprissättningssammanhang fastställs valet av internprissättningsmetod och urvalet av jämförelsetal på grundval av den funktionella analysen av det företag för vilket ett förhandsbesked om prissättning begärs. Enligt den funktionella analys som utfördes av Starbucks skatterådgivare berör SMBV:s främsta funktionella bidrag till Starbuckskoncernen rostnings-/tillverkningsverksamhet (204). På grundval av detta antagande betraktar skatterådgivaren SMBV som en kaffetillverkare med låg risk som utför rutinfunktioner och därmed är den minst komplexa enheten vid tillämpning av nettomarginalmetoden.

(380)

I beslutet om att inleda förfarandet uttryckte kommissionen tvivel om huruvida Nederländerna gjorde fel i att godta SMBV:s klassificering som tillverkare mot avgift med låg risk i rapporten om internprissättning (205).

(381)

På grundval av de uppgifter som lämnats av Nederländerna och Starbucks under granskningen anser kommissionen att skatterådgivaren felaktigt betecknade SMBV som en tillverkare med låg risk. Närmare bestämt visar de uppgifter som lämnats om SMBV:s intäkter att rostning inte är SMBV:s huvudsakliga inkomstskälla. Såsom visas i tabell 2 motsvarade inkomsten från försäljningen av rostat kaffe såsom den redovisas i posten REV PACKAGED COFFEE (206) endast [15–20] % av SMBV:s intäkter under 2013 och 2014. 2007, det vill säga när SMBV:s förhandsbesked om prissättning utfärdades, låg denna andel i stort sett på samma nivå på [15–20] %.

(382)

Istället får SMBV majoriteten av den del av dess vinst som redovisas i Nederländerna från en annan verksamhet än rostning. SMBV:s återförsäljningsfunktion, som Nederländerna och Starbucks hänvisar till som tillhandahållande av logistiska och administrativa tjänster (207), framstår som viktigare än dess rostningsverksamhet och svarade för [80–85] % av SMBV:s intäkter 2013 och 2014. På grundval av uppgifter som fanns tillgängliga när SMBV:s förhandsbesked om prissättning begärdes låg denna andel under 2007 på [75–80] %. Vid den tidpunkten arbetade dessutom [10–30] av SMBV:s [40–60] anställda inom den verksamheten. SMBV förvaltade även tre avtalsförhållanden avseende distribution och logistik.

(383)

I motsats till Nederländernas påstående om att kostnaderna för icke-kaffeprodukter är pass-through-kostnader för SMBV (208) redovisar SMBV faktiskt en marginal på återförsäljningen av icke-kaffeprodukter. Dessutom utgör SMBV:s återförsäljningsfunktion inte bara SMBV:s huvudsakliga inkomstkälla, utan också SMBV:s enda källa till vinst sedan 2010, med tanke på att SMBV:s rostningsverksamhet har gått med förlust sedan det året (209), oavsett om dessa förluster på rostningsverksamheten orsakades av felaktig prissättning av de gröna kaffebönorna eller inte (210).

(384)

Nederländerna hävdar vidare att landet inte behövde begära mer information från Starbucks än vad som lämnats till landets skattemyndighet vid tidpunkten för begäran om förhandsbeskedet om prissättning eftersom Nederländerna kände till SMBV:s verksamhet, med tanke på att förhandsbeskedet prissättning var en förlängning av ett tidigare besked (211). Det faktum att Nederländerna inte kände till att majoriteten av SMBV:s inkomst härrör från återförsäljning av icke-kaffeprodukter står dock i klar motsats till påståendet om att dess skattemyndighet kände till SMBV:s verksamhet (212).

(385)

Även om det faktum att SMBV säljer vidare produkter som köpts från tredje parter till butikerna medges i rapporten om internprissättning tas ingen hänsyn till denna funktion vid valet av jämförelsetal och en indikator på vinstnivå för tillämpningen av nettomarginalmetoden. Starbucks skatterådgivare underlät följaktligen att genomföra en kritisk bedömning för att identifiera SMBV:s huvudfunktioner för internprissättningsanalysen (213).

(386)

SMBV:s huvudfunktion identifierades således på ett otillräckligt sätt av Starbucks skatterådgivare i rapporten om internprissättning och godtogs med orätt av den nederländska skattemyndigheten som grundval för beräkningen av den ersättning som godtogs i SMBV:s förhandsbesked om prissättning.

(387)

I punkt 2.87 i OECD:s riktlinjer för internprissättning från 2010 anges att försäljnings- eller distributionsrörelsekostnader vanligtvis och med förbehåll för omständigheterna i det aktuella fallet kan vara en lämplig bas för distributionsverksamhet vid användning av nettomarginalmetoden (214).

(388)

Nederländerna anser att även om SMBV:s verksamhet inte fastställdes korrekt i rapporten om internprissättning är rörelsekostnader en lämplig indikator på lönsamhet vid tillämpningen av nettomarginalmetoden. Eftersom SMBV:s vinst genereras och redovisas genom en marginal för distribuerade produkter anser kommissionen dock att försäljning är en mer lämplig indikator för SMBV:s vinstgenererande återförsäljningsfunktion. Mellan 2008 och 2014 (215) har SMBV:s totala försäljning dessutom nästan tredubblats, medan bruttomarginalen har mer än fördubblats under samma period (216). Däremot ökade SMBV:s rörelsekostnader endast med 6 %, vilket innebär att rörelsekostnaderna inte kan betraktas som en lämplig indikator för SMBV:s vinstgenererande återförsäljningsverksamhet.

(389)

SMBV:s vinst från återförsäljningsverksamheten redovisas i Nederländerna och tillskrivs inte något annat företag i koncernen som förmår generera en sådan vinst. Genom utbetalningen av royalties som en återstående vinst flyttas den vinst som SMBV gör från återförsäljningen av icke-kaffeprodukter till Alki LP. Ingen av de påstådda delarna av royaltybetalningen har dock något samband med vinsten från SMBV:s återförsäljningsfunktion, med tanke på att Alki LP saknar förutsättningar att generera aktiv vinst från återförsäljningen av icke-kaffeprodukter, eftersom det inte har någon operativ kapacitet vare sig direkt eller genom sina partner (217). Att tillskriva denna vinst till Alki LP genom betalning av en royalty som är grundad på återstående vinst är därför inte förenligt med armlängdsprincipen.

(390)

Dessutom måste redovisade vinster hänföras, eftersom de är en ekonomisk verklighet som inte kan ersättas genom användningen av en ekonomisk modell eller en internprissättningsmodell vars syfte är att efterlikna ekonomisk verklighet i avsaknad av (direkta) observerbara variabler. När det gäller SMBV tillskrivs vinst från återförsäljningen av icke-kaffeprodukter inte genom en ersättning i någon form till någon annan koncernenhet eller någon tredje part som skulle ha förutsättningar att generera aktiv vinst från återförsäljningen av icke-kaffeprodukter, och därför bör den tillskrivas SMBV.

(391)

Skatterådgivaren använde således felaktigt rörelsekostnader i stället för försäljning som indikator på vinstnivå vid tillämpningen av nettomarginalmetoden.

(392)

För att illustrera effekterna av Starbucks skatterådgivares felaktiga identifiering av SMBV:s huvudfunktioner och olämpliga val av rörelsekostnader som indikator på vinstnivå gjorde kommissionen om skatterådgivarens analys med en korrigerad interngrupp av företag på grundval av SMBV:s återförsäljningsfunktion, och beräknade ett vinstpålägg på försäljningen för denna korrigerade interngrupp av företag.

(393)

Med tanke på att SMBV:s huvudsakliga affärsverksamhet identifierades felaktigt i rapporten om internprissättning var den interna grupp med jämförelsetal som användes av skatterådgivaren för att fastställa en ersättning för de funktioner som utförs av SMBV – Nace-koden med beteckningen Framställning av te och kaffe (218) – lika olämplig vid tillämpningen av nettomarginalmetoden. För att korrigera den interna gruppen utförde kommissionen en liknande analys baserad på databasen Amadeus, såsom den används i rapporten om internprissättning, genom att använda Nace-koden med beteckningen Partihandel med kaffe, te, kakao och kryddor. De övriga urvalskriterier som användes av kommissionen för att välja ut den interna gruppen var identiska med de som användes av Starbucks skatterådgivare i rapporten om internprissättning (219).

(394)

I jämförelsesyfte tog kommissionen därefter bort de företag från den korrigerade gruppen som huvudsakligen distribuerar andra produkter än kaffe och te (till exempel kryddor eller socker eller företag som enbart säljer utrustning), medan de återstående var verksamma inom rostning, vilket resulterade i tolv jämförbara företag.

(395)

Eftersom hälften av dessa tolv företag inte rapporterade några uppgifter om rörelsekostnader (220) och eftersom dessa uppgifter är känsliga för bokföringsmässiga skillnader mellan skattejurisdiktioner beräknade kommissionen ett vinstpålägg på försäljningen för företagen i den korrigerade interna gruppen. Resultatet av dessa beräkningar återges i tabell 12.

Tabell 12

Jämförelseanalys baserad på grossisthandel