29.9.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 262/4

(1)

Den 23 mars 2006 antog kommissionen förordning (EG) nr 553/2006 (2) (nedan kallad den preliminära förordningen) om införande av en preliminär antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder (nedan kallade skodon), med ursprung i Folkrepubliken Kina (nedan kallad Kina) och Vietnam.

(2)

Genom förordning (EG) nr 1472/2006 (3) införde rådet slutgiltiga antidumpningstullar från 9,7 % till 16,5 % på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och Kina under två år (nedan kallad förordning (EG) nr 1472/2006 eller den omtvistade förordningen).

(3)

Genom förordning (EG) nr 388/2008 (4) utvidgade rådet de slutgiltiga antidumpningsåtgärderna beträffande import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Kina till att omfatta import som avsänds från den särskilda administrativa regionen Macao (nedan kallad Macao), oavsett om produktens deklarerade ursprung är Macao eller inte.

(4)

Med anledning av en översyn vid giltighetstidens utgång som inleddes den 3 oktober 2008 (5) förlängde rådet antidumpningsåtgärderna med ytterligare 15 månader genom genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 (6), dvs. till den 31 mars 2011, när åtgärderna löpte ut (nedan kallad genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009).

(5)

Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd och Risen Footwear (HK) Co Ltd samt Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (nedan kallade sökandena) bestred den omtvistade förordningen i förstainstansrätten (kallas nu tribunalen). Genom domarna av den 4 mars 2010 i mål T-401/06 Brosmann Footwear (HK) m.fl. mot rådet, REU 2010, s. II-671, och av den 4 mars 2010 i de förenade målen T-407/06 och T-408/06 Zhejiang Aokang Shoes och Wenzhou Taima Shoes mot rådet, REU 2010, s. II-747, underkände tribunalen dessa bestridanden.

(6)

Sökandena överklagade dessa domar. I sina domar av den 2 februari 2012 i mål C-249/10 P Brosmann m.fl. och av den 15 november 2012 i mål C-247/10 P Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd (nedan kallade domarna Brosman och Aokang) upphävde Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen) tribunalens domar. Domstolen slog fast att tribunalen gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att fastslå att kommissionen inte var skyldig att granska ansökningar om marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b och c i grundförordningen från företag som inte ingick i urvalet (punkt 36 i domen i mål C-249/10 P och punkterna 29 och 32 i domen i mål C-247/10 P).

(7)

Domstolen meddelade sedan själv en dom i frågan. I den fastslog domstolen att ”[…] kommissionen borde ha prövat de dokumenterade ansökningar som klagandena, med stöd av artikel 2.7 b och c i grundförordningen, tillställde den för att beviljas marknadsekonomisk status inom ramen för det antidumpningsförfarande som den omtvistade förordningen avser. Domstolen konstaterar vidare att det inte kan uteslutas att en sådan prövning hade kunnat leda till att klagandena påfördes en annan slutgiltig antidumpningstull än den på 16,5 procent som är tillämplig på dem enligt artikel 1.3 i den omtvistade förordningen. Det följer nämligen av samma bestämmelse att en slutgiltig antidumpningstull på 9,7 procent påfördes den enda kinesiska aktören i urvalet som beviljats marknadsekonomisk status. Om kommissionen hade kommit fram till att marknadsekonomiska förhållanden även rådde för klagandena borde dessa, om det inte var möjligt att beräkna en individuell dumpningsmarginal, såsom framgår av punkt 38 i denna dom, emellertid också ha kommit i åtnjutande av sistnämnda antidumpningstull.” (punkt 42 i domen i mål C-249/10 P och punkt 36 i domen i mål C-247/10 P).

(8)

Som en konsekvens av detta ogiltigförklarades den omtvistade förordningen i den mån den avser sökandena.

(9)

I oktober 2013 meddelade kommissionen genom ett tillkännagivande i Europeiska unionens officiella tidning  (7) att den hade beslutat att återuppta antidumpningsförfarandet vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förutsättningar för de sökande under perioden från den 1 april 2004 till den 31 mars 2005 och uppmanade berörda parter att ge sig tillkänna.

(10)

I mars 2014 avvisade rådet genom genomförandebeslut 2014/149/EU (8) kommissionens förslag att anta en rådets genomförandeförordning om återinförande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och som tillverkas av Brosmann Footwear (HK) Ltd, Seasonable Footwear (Zhongshan) Ltd, Lung Pao Footwear (Guangzhou) Ltd, Risen Footwear (HK) Co. Ltd och Zhejiang Aokang Shoes Co. Ltd och om slutgiltigt uttag av den preliminära antidumpningstull som införts på sådan import, och avslutade förfarandet med avseende på dessa tillverkare. Rådet ansåg att importörer som hade köpt skor av de exporterande tillverkare, till vilka de berörda tullarna hade återbetalats av de behöriga nationella myndigheterna enligt artikel 236 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 (9) (nedan kallad gemenskapens tullkodex), hade förvärvat berättigade förväntningar i enlighet med artikel 1.4 i den omtvistade förordningen, vilket hade gjort bestämmelserna i gemenskapens tullkodex (10), och särskilt dess artikel 221, tillämpliga på uppbörden av tullarna.

(11)

Tre importörer av den berörda produkten, C&J Clark International Ltd (Clark), Puma SE (Puma) och Timberland Europe B.V. (Timberland) (nedan kallade de berörda importörerna) ifrågasatte antidumpningsåtgärderna på import av vissa skodon från Kina och Vietnam med åberopande av den rättspraxis som anges i skälen 5–7 inför sina nationella domstolar, som hänsköt ärendet till domstolen för förhandsavgörande.

(12)

I de förenade målen C-659/13, C&J Clark International Limited, och C-34/14, Puma SE, ogiltigförklarade domstolen förordning (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 eftersom Europeiska kommissionen inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet (nedan kallade domarna), vilket är i strid med kraven i artiklarna 2.7 b och 9.5 i rådets förordning (EG) nr 384/96 (11).

(13)

När det gäller det tredje målet C-571/14, Timberland Europe B.V. mot Inspecteur van de Belastingdienst, kantoor Rotterdam Rijnmond, beslutade domstolen den 11 april 2016 att på begäran av den hänskjutande nationella domstolen avskriva målet från vidare handläggning.

(14)

Enligt artikel 266 i EUF-fördraget ska institutionerna vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domstolens domar. I händelse av ogiltigförklarande av en rättsakt som antagits av institutionerna inom ramen för ett administrativt förfarande, såsom antidumpning, består efterlevnad av domstolens domar i att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten med en ny rättsakt, där den rättsstridighet som domstolen identifierat undanröjs (12).

(15)

Enligt domstolens rättspraxis kan förfarandet för att ersätta den ogiltigförklarade rättsakten återupptas vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde (13). Detta innebär i synnerhet att i en situation där en rättsakt som avslutar ett administrativt förfarande ogiltigförklaras påverkar ogiltigförklarandet inte nödvändigtvis de förberedande rättsakterna, såsom inledandet av antidumpningsförfarandet. I en situation där en förordning om införande av slutgiltiga antidumpningsåtgärder ogiltigförklaras är antidumpningsförfarandet fortfarande öppet efter ogiltigförklarandet, eftersom den rättsakt som avslutar antidumpningsförfarandet har försvunnit från unionens rättsordning (14), med undantag för om rättsstridigheten skedde i den inledande fasen.

(16)

Bortsett från att institutionerna inte hade prövat ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de exporterande tillverkare i Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet är alla undersökningsresultat i förordning (EG) nr 1472/2006 och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 fortfarande giltiga.

(17)

I det förevarande fallet skedde rättsstridigheten efter inledandet. Därför beslutade kommissionen att återuppta det aktuella antidumpningsförfarandet som fortfarande var öppet efter domarna vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde och undersöka om det rådde marknadsekonomiska förhållanden för de berörda exporterande tillverkarna för perioden mellan den 1 april 2004 och den 31 mars 2005, vilket utgjorde undersökningsperioden för den undersökning som ledde till införandet av de slutgiltiga tullar som anges i skälen (1) och (2) (nedan kallad den ursprungliga undersökningen). Kommissionen undersökte också, när det var tillämpligt, huruvida de berörda exporterande tillverkarna skulle beviljas individuell behandling i enlighet med artikel 9.5 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 (15) (nedan kallad grundförordningen i dess lydelse före dess ändring) (16).

(18)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1395 (17) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Clark och Puma av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Folkrepubliken Kina och som tillverkas av tretton kinesiska exporterande tillverkare som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling vid den undersökning som ledde till införandet av en slutgiltig tull (nedan kallad den ursprungliga undersökningen), men som inte ingick i urvalet vid undersökningen.

(19)

Genom kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/1647 (18) återinförde kommissionen en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av Clark, Puma och Timberland av vissa skodon med överdelar av läder med ursprung i Vietnam och som tillverkas av vissa vietnameiska exporterande tillverkare som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling vid den ursprungliga undersökningen, men som inte ingick i urvalet vid undersökningen.

(20)

Därefter har ytterligare två leverantörer av Puma i Vietnam, nämligen Diamond Vietnam Co Ltd och Ty Hung Footgearmex/Footwear Co. Ltd (nedan kallad Ty Hung Co Ltd), konstaterats ha lämnat in ansökningar om marknadsekonomisk status eller individuell behandling under den ursprungliga undersökningen. När det gäller Ty Hung Co Ltd ska det noteras att i Pumas handlingar i målet vid den nationella domstolen identifierades en av de vietnamesiska leverantörerna som ”Lac Hung Co. Ltd”, medan informationen pekar på en möjlig namnändring mellan den ursprungliga undersökningen och den ansökan som är anhängiggjord vid den nationella domstolen. Det framgick att företaget i fråga tidigare kallades ”Ty Hung Footgearmex/Footwear Co. Ltd” (Ty Hung Co Ltd).

(21)

I fråga om importen av Timberland var en av de två kinesiska leverantörerna, General Shoes Ltd, som identifierades i mål C-571/14, i verkligheten hemmahörande i Vietnam och bedömdes som ett vietnamesiskt företag. Undersökningsresultaten för detta företag offentliggjordes genom ovannämnda genomförandeförordning (EU) 2016/1647 (skäl 19). Detta ifrågasattes av Federation of the European Sporting Goods Industry (nedan kallad Fesi) som hävdade att General Shoes Ltd i själva verket var en kinesisk leverantör. Fesi ansåg att ansökningar från det kinesiska företaget General Footwear Ltd om marknadsekonomisk status och individuell behandling också borde bedömas. Kommissionen noterar att även om den relevanta ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling var tvetydig vad avser frågan huruvida företaget i fråga verkligen är kinesiskt eller vietnamesiskt, bedömdes även för fullständighetens skull ansökan från General Footwear Ltd om marknadsekonomisk status/individuell behandling.

(22)

När det gäller import av Puma och Timberland från Kina och Vietnam bedömde kommissionen ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från de relevanta ovan nämnda exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet och som ansökt om sådan status i den ursprungliga undersökningen.

(23)

Kommissionen har möjlighet att åtgärda de aspekter i den omtvistade förordningen som ledde till att den ogiltigförklarades, och samtidigt inte ändra de delar av bedömningen som inte påverkas av domen (19).

(24)

Syftet med den här förordningen är att korrigera de aspekter i den omtvistade förordningen som inte överensstämmer med grundförordningen, och som således ledde till ogiltighetsförklaringen vad gäller vissa exporterande tillverkare från Vietnam och Kina.

(25)

Alla undersökningsresultat i den omtvistade förordningen som inte ogiltigförklarades av domstolen förblir giltiga och införlivas härmed i den här förordningen.

(26)

De skäl som följer nedan är därför begränsade till den nya bedömning som är nödvändig för efterlevnaden av domarna.

(27)

Kommissionen har undersökt huruvida marknadsekonomisk status och individuell behandling rådde för de tre exporterande tillverkare, som är leverantörer av Puma och Timberland, som nämns i skälen 20 och 21 och som lämnade in ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling i den ursprungliga undersökningen under perioden från den 1 april 2004 till den 31 mars 2005. Syftet med att fastställa detta är att avgöra i vilken utsträckning de två importörerna har rätt till återbetalning av den antidumpningstull som betalades med anledning av de antidumpningstullar som betalades på export från dem.

(28)

Om det framgår av undersökningen att marknadsekonomisk status eller individuell behandling skulle ha beviljats de berörda kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare, vars export omfattades av den antidumpningstull som betalades av endera av de två berörda importörerna, skulle en individuell tullsats behöva åläggas den exporterande tillverkaren och återbetalningen av tullen inskränkas till skillnaden mellan den betalda tullen och den individuella tullsatsen, dvs. i fråga om Kina skillnaden mellan 16,5 % och den tull som fastställdes för det enda exporterande företag i urvalet som beviljades marknadsekonomisk status, dvs. Golden Step, med andra ord 9,7 %, och i fråga om Vietnam, skillnaden mellan 10 % och den individuella tullsats som beräknats för den berörda exporterande tillverkaren, i förekommande fall.

(29)

Om det däremot framgår av undersökningen av ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling att båda ansökningarna borde ha fått avslag, återbetalas ingen antidumpningstull.

(30)

Såsom förklaras i skäl 12 har domstolen ogiltigförklarat den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009 med avseende på exporten av vissa skodon från vissa kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare (nedan kallade de berörda exporterande tillverkarna), i den mån kommissionen inte prövade ansökningarna om marknadsekonomisk status och individuell behandling från berörda exporterande tillverkare.

(31)

Kommissionen har därför granskat de berörda exporterande tillverkarnas ansökningar om marknadsekonomisk status och individuell behandling för att fastställa den tullsats som ska tillämpas på deras export. Bedömningen visade att den information som lämnats inte var tillräcklig för att visa att de berörda exporterande tillverkarna var verksamma under marknadsmässiga förhållanden eller att de uppfyllde villkoren för individuell behandling (en detaljerad förklaring återfinns i skäl 32 och framåt).

(32)

Det bör påpekas att bevisbördan ligger på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status enligt artikel 2.7 b i grundförordningen. Därför anges i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen att en sådan tillverkares ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom den specificeras i den bestämmelsen, för att tillverkaren är verksam under marknadsmässiga förhållanden. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de föreskrivna villkoren för att tillerkännas sådan status. Däremot åligger det nämnda institutioner att bedöma huruvida den bevisning som lämnats av den berörda tillverkaren är tillräcklig för att bevisa att villkoren i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen för att beviljas marknadsekonomisk status är uppfyllda, och det åligger unionsdomstolen att pröva huruvida något uppenbart fel begåtts vid denna bedömning (punkt 32 i domen i mål C-249/10 P och punkt 24 i domen i mål C-247/10 P).

(33)

Enligt artikel 2.7 c i grundförordningen ska alla de fem kriterier som förtecknas i artikeln vara uppfyllda för att en exporterande tillverkare ska beviljas marknadsekonomisk status. Därför ansåg kommissionen att det räcker att ett kriterium inte är uppfyllt för att en ansökan om marknadsekonomisk status ska avslås.

(34)

Ingen av de berörda exporterande tillverkarna kunde visa att företaget uppfyllde kriterium 1 (företagens beslut). De upplysningar som tillhandahölls av var och en av de tre exporterande tillverkarna visade att företagens beslut inte fattades som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan utan ett större statligt inflytande.

(35)

Två företag (företag nr 1 och företag nr 2) uppfyllde inte kriterium 2 (redovisning). Räkenskaperna för båda företagen uppvisade brister och var inte i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer. Vissa utgifter hade exempelvis klassificerats felaktigt som en tillgång då de i stället borde bokförts som en utgift under den berörda perioden (företag nr 2), medan revisorerna i andra fall konstaterade att den ekonomiska redovisningen inte var förenlig med bokföringsregler och -principer i länder utanför det berörda landet. Företag 3 lämnade in en enda uppsättning grundläggande räkenskaper, vilka var föremål för oberoende revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer.

(36)

Beträffande kriterium 3 (tillgångar och överföringar), kunde ingen av de tre berörda exporterande tillverkarna visa att inga snedvridningar överförts från det tidigare icke-marknadsekonomiska systemet. Ingen av de exporterande tillverkarna lämnade fullständiga uppgifter (t.ex. uppgifter om hyres- eller arrendeavtal, information om villkor, pris och utbetalningar eller kapitalkontrollrapporter) som kunde visa att inga snedvridningar överförts från det icke-marknadsekonomiska systemet.

(37)

Av de anledningar som anges i skäl 32 och eftersom ingen av de exporterande tillverkarna uppfyllde kriterierna 1 och 3 och två av de exporterande tillverkarna inte uppfyllde kriterium 2, bedömdes inte kriterium 4 (lagar om konkurser och ägandeförhållanden) och 5 (valutaomräkningar).

(38)

Mot bakgrund av ovanstående drog kommissionen slutsatsen att ingen av de tre berörda exporterande tillverkarna borde beviljas marknadsekonomisk status och underrättade de berörda exporterande tillverkarna, vilka uppmanades att lämna synpunkter. Inga kommentarer mottogs från någon av de tre berörda exporterande tillverkarna.

(39)

Därför uppfyllde ingen av de tre berörda exporterande tillverkarna alla villkor som anges i artikel 2.7 c i grundförordningen och den marknadsekonomiska statusen nekas dem således alla.

(40)

Enligt artikel 9.5 i grundförordningen, i dess lydelse före dess ändring, ska emellertid i de fall där artikel 2.7 a i den förordningen är tillämplig en individuell tull fastställas för de exportörer som kan visa att de uppfyller alla kriterier för att beviljas individuell behandling som anges i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring.

(41)

Såsom anges i skäl 32 bör det påpekas att bevisbördan ligger på den tillverkare som önskar åtnjuta individuell behandling enligt artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring. I artikel 9.5 första stycket föreskrivs därför att ansökan ska vara korrekt underbyggd. Följaktligen åligger det inte unionsinstitutionerna att bevisa att exportören inte uppfyller de föreskrivna villkoren för att tillerkännas sådan status. Det är däremot unionsinstitutionernas sak att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av den berörda exportören räcker för att visa att villkoren i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring är uppfyllda för att exportören ska kunna beviljas individuell behandling.

(42)

I enlighet med artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring bör exportören på grundval av en korrekt underbyggd ansökan visa att alla de fem kriterier som anges i denna artikel är uppfyllda så att de kan beviljas individuell behandling.

(43)

Därför ansåg kommissionen att ett icke uppfyllt kriterium räckte för att avslå en ansökan om individuell behandling.

(44)

De fem kriterierna är följande:

(45)

Alla de tre berörda exporterande tillverkare som hade ansökt om marknadsekonomisk status ansökte också om individuell behandling för den händelse de inte skulle beviljas marknadsekonomisk status.

(46)

Ingen av de tre berörda exporterande tillverkarna kunde visa att de uppfyllde kriterium 2 (exportförsäljning och att priserna bestäms fritt). För två av de exporterande tillverkarna (företag nr 1 och företag nr 2) innehöll verksamhetstillståndet en begränsning av försäljningsvolymerna på specifika marknader, och för det tredje företaget (företag nr 3) föreskrev bolagsordningen en begränsning av produktionen samt en begränsning av försäljningsvolymerna på specifika marknader. De kunde därför inte visa att affärsbeslut, t.ex. exportkvantiteter, bestäms fritt och fattas som svar på marknadssignaler som återspeglar utbud och efterfrågan.

(47)

Beträffande kriterium 3 (att företagets centrala ledningsposter och aktieinnehavare är tillräckligt oberoende av statlig inblandning) kunde företag nr 1 inte visa att det betalar hyra för markanvändning, medan det i redovisningen angavs att det var undantaget från sådana betalningar under en viss period. Företag nr 2 lämnade motsägelsefulla uppgifter och bidraget från aktieägaren i fråga om fabriken, infrastruktur och de ursprungliga kostnaderna för mark var oklara. Slutligen lämnade företag nr 3 inga bevis för hyresavtalet för marken och ingen information om villkor, pris och betalningar. För alla tre företagen konstaterades dessutom att deras affärsverksamhet var begränsad. På grundval av detta kunde ingen av de tre berörda exporterande tillverkarna visa att företaget var tillräckligt oberoende i fråga om statlig inblandning.

(48)

Ingen av de tre exporterande tillverkarna uppfyllde därför de villkor som anges i artikel 9.5 i grundförordningen i dess lydelse före dess ändring, vilket de informerades om av kommissionen och uppmanades att inkomma med kommentarer. Inga kommentarer mottogs från någon av de tre berörda exporterande tillverkarna och följaktligen beviljades ingen av dem individuell behandling.

(49)

Den övriga antidumpningstull som är tillämplig på Kina bör därför införas för exporten från General Footwear Ltd och den övriga tullsatsen för Vietnam för exporten från Diamond Vietnam Co Ltd och Ty Hung Footgearmex/Footwear Co. Ltd (Ty Hung Co Ltd) under giltighetstiden för förordning (EG) nr 1472/2006. Giltighetstiden för den förordningen sträckte sig till en början mellan den 7 oktober 2006 och den 7 oktober 2008. Efter inledningen av en översyn vid giltighetstidens utgång förlängdes den 30 december 2009 giltigheten till den 31 mars 2011. Den rättsstridighet som konstaterades i domarna består i att unionsinstitutionerna underlät att fastställa huruvida de produkter som tillverkas av de berörda exporterande tillverkarna borde omfattas av den övriga tullsatsen eller en individuell tullsats. På grundval av den rättsstridighet som fastställts av domstolen finns det ingen rättslig grund för att fullständigt undanta de produkter som tillverkas av de berörda exporterande tillverkarna från betalningen av en antidumpningstull. En ny rättsakt som kommer till rätta med den rättsstridighet som fastställts av domstolen behöver endast omvärdera den tillämpliga tullsatsen för antidumpningstullen, och inte åtgärderna i sig.

(50)

Eftersom det fastslagits att den övriga tullsatsen bör återinföras i fråga om de berörda exporterande tillverkarna med samma tullsats som ursprungligen tillämpades genom den omtvistade förordningen och genomförandeförordning (EU) nr 1294/2009, krävs inga förändringar av rådets förordning (EG) nr 388/2008. Den förordningen förblir giltig.

(51)

De berörda exporterande tillverkarna och alla parter som gett sig tillkänna informerades om de viktigaste fakta och överväganden som låg till grund för avsikten att rekommendera återinförandet av den slutgiltiga antidumpningstullen på import från de fjorton berörda exporterande tillverkarna. De beviljades en period inom vilken de kunde lämna synpunkter efter meddelandet av undersökningsresultaten.

(52)

Ovanstående undersökningsresultat och slutsatser lämnades till de berörda parterna som gavs en tidsfrist för att inkomma med synpunkter. Fesi (20), samt Wolverine Europe BV, Wolverine Europe Limited, Damco Netherlands BV (21) och Skechers gav sig till känna och lämnade synpunkter.

(53)

Fesi hävdade att det fanns ett antal processuella fel i det nuvarande genomförandet. De påpekade att ansökningarna om marknadsekonomisk status från de tre berörda kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna redan hade granskats och lagts fram före domstolens dom i de förenade målen C-659/13, C & J Clark International Limited, och C-34/14, Puma SE, dvs. den 3 december 2015, och kommissionens avsikt att återinföra en slutgiltig antidumpningstull på 16,5 % respektive 10 % på import av vissa skodon. Dessa bedömningar hade därför gjorts utan rättslig grund och föregrep därmed den kommande domen från domstolen. Fesi drog slutsatsen att kommissionen hade åsidosatt EU:s grundläggande rättsliga ram och därmed missbrukat sina befogenheter.

(54)

Kommissionen motsätter sig ovanstående påståenden eftersom den endast förberedde genomförandet av en eventuell kommande dom. Syftet med denna typ av förberedelse var att säkerställa sund förvaltning av följande skäl: För det första är det oomstritt att kommissionen borde ha undersökt ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Den enda outredda frågan vid den tidpunkten i rättsprocessen var huruvida en icke-närstående importör, såsom Puma och Timberland kunde åberopa den rättsstridigheten. Eftersom det var ett val mellan ja och nej, kunde kommissionen undantagsvis förbereda sig för den händelse att domen blev ett nekande svar på frågan. För det andra var ett skyndsamt genomförande nödvändigt för att de nationella tullmyndigheterna snabbt skulle kunna behandla väntande ansökningar om återbetalning och för att skapa rättssäkerhet för alla aktörer. Eventuell inverkan på domstolens dom var uteslutet, eftersom den berörda domen rör en annan sakfråga (nämligen huruvida importörer kan hävda exporterande tillverkares rätt att få ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling bedömda).

(55)

Följaktligen avvisades alla påståenden om processuella oriktigheter.

(56)

Fesi hävdade att det inte fanns någon rättslig grund för det nuvarande genomförandet. Fesi hävdade i synnerhet att artikel 266 i EUF-fördraget inte är tillämplig på grund av att de slutgiltiga åtgärderna beträffande skodon löpte ut den 31 mars 2011 och det därför inte finns några bestående verkningar som följer av de rättsstridiga åtgärderna i fråga. Fesi hävdade att artikel 266 i EUF-fördraget inte syftar till att retroaktivt korrigera rättsstridigheter beträffande åtgärder som löpt ut. Denna uppfattning styrktes av artiklarna 263 och 265 i EUF-fördraget, som fastställer tidsfrister för att vidta åtgärder mot olagliga akter och EU-institutionernas underlåtenhet att handla. Fesi hävdade vidare att den nuvarande tillämpningen inte har något prejudikat och att kommissionen inte heller har lagt fram någon motivering eller tidigare rättspraxis till stöd för sin tolkning av artikel 266 i EUF-fördraget.

(57)

Fesi påstod också att undersökningen i det här fallet inte kan återupptas exakt vid den tidpunkt där rättsstridigheten inträffade enligt artikel 266 i EUF-fördraget, eftersom domstolen inte bara konstaterade en bristande motivering, utan rättsstridigheten gällde en grundläggande rättslig bestämmelse i grundförordningen som påverkar hela bedömningen av dumpning beträffande de berörda exporterande tillverkarna.

(58)

Fesi hävdade vidare att den retroaktiva korrigeringen av åtgärder som löpt ut strider mot principen om skyddet för berättigade förväntningar. Fesi menade för det första att parterna hade mottagit en försäkran om att åtgärderna upphörde att gälla den 31 mars 2011 och att parterna, med tanke på den tid som förflutit sedan den ursprungliga undersökningen, kunde ha berättigade förväntningar på att den ursprungliga undersökningen inte skulle återupptas. För det andra gav det faktum att ansökningar om marknadsekonomisk status i samband med den ursprungliga undersökningen inte undersöktes inom tidsfristen på tre månader de vietnamesiska och kinesiska exporterande tillverkarna rättslig säkerhet för att deras ansökningar om marknadsekonomisk status inte skulle omprövas. Slutligen hävdade dessa parter att med tanke på de långa tidsfrister som gäller, strider återupptagandet av undersökningen mot den allmänna principen om preskriptionsfrister som tillämpas i alla rättsliga sammanhang.

(59)

Fesi hävdade dessutom att varken artikel 266 i EUF-fördraget eller grundförordningen tillåter ett retroaktivt återinförande av den slutgiltiga tullen på 10 % respektive 16,5 % på import från de berörda vietnamesiska och kinesiska exporterande tillverkarna.

(60)

När det gäller påståendet att åtgärderna i fråga upphörde att gälla den 31 mars 2011 förstår kommissionen inte varför åtgärdernas upphörande skulle vara relevant för kommissionens möjlighet att anta en ny rättsakt för att ersätta den ogiltigförklarade akten efter en dom genom vilken den ursprungliga rättsakten ogiltigförklarades. Enligt domstolens rättspraxis som det hänvisas till i skäl 15 ovan, bör det administrativa förfarandet återupptas vid den tidpunkt då rättsstridigheten uppstod.

(61)

Resultatet av ogiltigförklaringen av en rättsakt om att avsluta antidumpningsförfaranden är därför att förfarandena fortfarande pågår. Kommissionen har en skyldighet att avsluta dessa förfaranden, eftersom artikel 9 i grundförordningen föreskriver att en undersökning ska avslutas genom en kommissionsrättsakt.

(62)

När det gäller kravet om retroaktivitet grundad på artikel 10 i grundförordningen och artikel 10 i WTO:s antidumpningsavtal, stadgas i artikel 10.1 i grundförordningen, som följer texten i artikel 10.1 i WTO:s antidumpningsavtal, att provisoriska åtgärder och slutgiltiga antidumpningstullar endast ska tillämpas på produkter som övergår till fri omsättning efter den tidpunkt då ett beslut fattat antingen enligt artikel 7.1 eller 9.4 i grundförordningen träder i kraft. I förevarande fall tillämpas antidumpningstullarna i fråga endast på produkter som övergick till fri omsättning efter det att den preliminära förordningen och den omtvistade (slutgiltiga) förordningen, vilka antogs i enlighet med artikel 7.1 respektive artikel 9.4 i grundförordningen, hade trätt i kraft. Retroaktiv verkan i den mening som avses i artikel 10.1 i grundförordningen hänför sig emellertid endast till en situation där varor övergått till fri omsättning innan åtgärderna infördes, såsom framgår av själva ordalydelsen i bestämmelsen liksom av undantaget enligt artikel 10.4 i grundförordningen.

(63)

Kommissionen påpekar också att det varken förekommer retroaktivitet, brott mot rättssäkerheten eller mot berättigade förväntningar i förevarande fall.

(64)

När det gäller bedömningen av huruvida en åtgärd är retroaktiv skiljer domstolen i sin rättspraxis mellan att tillämpa en ny regel på en slutgiltigt avgjord situation (kallas även för en befintlig eller slutgiltigt fastställd rättslig situation) (22) och en situation som tog sin början innan en ny regel trädde i kraft, men som ännu inte har någon slutgiltig karaktär (kallas även för en tillfällig situation) (23).

(65)

I förevarande fall har den situation för importen av de berörda produkterna som inträffade under giltighetstiden för förordning (EG) nr 1472/2006 ännu inte blivit slutgiltig, eftersom den tillämpliga antidumpningstullen, som ett resultat av ogiltigförklarandet av den omtvistade förordningen, ännu inte har fastställts slutgiltigt. Vidare varnades skodonsimportörerna för att en sådan tull skulle kunna införas genom offentliggörandet av tillkännagivandet om inledande (24) och den preliminära förordningen. Det är etablerad rättspraxis för unionens domstolar att företag inte kan tillerkännas berättigade förväntningar förrän institutionerna har antagit en rättsakt som avslutar det administrativa förfarandet och som har blivit slutgiltig (25).

(66)

Den här förordningen innebär omedelbar tillämpning på framtida verkningar av en situation som pågår, nämligen de tullar på skodon som har tagits ut av de nationella tullmyndigheterna. Till följd av att ansökningarna om återbetalning ännu inte har avgjorts slutgiltigt, är tullarna en pågående situation. I den här förordningen fastställs den tullsats som ska gälla för importen, och därmed bestämmer förordningen de framtida verkningarna av den pågående situationen.

(67)

Även om det var fråga om retroaktiv verkan i den mening som avses i unionsrätten, vilket inte är fallet, skulle en sådan retroaktiv verkan under alla omständigheter vara berättigad av följande anledning:

(68)

De materiella bestämmelserna i unionsrätten kan gälla för befintliga situationer redan före ikraftträdandet ifall det tydligt framgår av formuleringen, syftet eller det allmänna upplägget att de måste ges sådan verkan (26). I synnerhet fastställdes i mål C-337/88 Società agricola fattoria alimantare (SAFA) (27) att rättssäkerhetsprincipen visserligen i allmänhet hindrar en gemenskapsrättsakt från att börja gälla vid en tidpunkt som ligger före aktens offentliggörande, men att det undantagsvis kan förhålla sig på annat sätt, när det eftersträvade målet kräver detta och när de berörda personernas berättigade förväntningar vederbörligen respekteras.

(69)

I förevarande fall är syftet att fullgöra kommissionens skyldighet enligt artikel 266 i EUF-fördraget. Eftersom domstolen, i de domar som det hänvisas till i skäl 12 ovan, endast fann en rättsstridighet i fråga om fastställandet av den tillämpliga tullsatsen, och inte i fråga om införandet av åtgärderna i sig (dvs. i fråga om förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse), kunde de berörda exporterande tillverkarna inte rimligen ha förväntat sig att det inte skulle införas några slutgiltiga antidumpningsåtgärder alls. Därmed kan införandet, även om det hade varit retroaktivt, vilket det inte är, inte tolkas som att det står i strid med berättigade förväntningar.

(70)

Beträffande skyddet av rättssäkerheten och av berättigade förväntningar bör det dessutom först och främst påpekas att importörerna enligt rättspraxis inte kan åberopa skydd för rättssäkerheten och berättigade förväntningar om de har varnats för en nära förestående förändring av unionens handelspolitik (28). I förevarande fall varnades importörerna om att de produkter som tillverkas av de berörda exporterande tillverkarna kunde komma att omfattas av en antidumpningstull i och med offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av tillkännagivandet om inledande och den preliminära förordningen, som båda fortfarande är en del av unionens rättsordning. De exporterande tillverkarna kunde därför inte åberopa rättssäkerhet eller berättigade förväntningar.

(71)

De ekonomiska aktörerna var snarare fullt medvetna om att import av skodon från Kina och Vietnam var belagd med tull. De tog med denna tull i beräkningen när de fastställde försäljningspriser och bedömde ekonomiska risker. De förvärvade därför inte någon rättssäkerhet eller några berättigade förväntningar när det gällde tullfrihet på importen utan förpassade vanligtvis kostnaden vidare till sina kunder. Det ligger därför i unionens intresse att nu fastställa den tillämpliga tullsatsen, snarare än att ge en oväntad vinst till de berörda importörerna och därmed berika dem utan anledning.

(72)

Det föreligger således varken något åsidosättande av principerna om preskribering, rättssäkerhet och berättigade förväntningar eller något brott mot bestämmelserna i grundförordningen eller WTO:s antidumpningsavtal.

(73)

När det gäller invändningen att ansökan om marknadsekonomisk status skulle ha behandlats inom tre månader efter det att den lämnades in, erinras här om att artikel 2.7 c andra stycket i grundförordningen enligt rättspraxis inte innehåller någon uppgift om konsekvenser ifall kommissionen misslyckas med att iaktta tremånadersperioden. Så länge sökandena inte har visat att rådet skulle ha kunnat anta en annan förordning som var mer gynnsam för deras intressen än den omtvistade förordningen, om kommissionen inte hade överskridit tremånadersfristen, anser tribunalen att ett beslut om marknadsekonomisk status i ett senare skede inte påverkar giltigheten för förordningen om införande av slutgiltiga åtgärder (29). Domstolen har vidare godtagit att institutionerna kan ändra bedömningen av marknadsekonomisk status fram till dess att slutgiltiga åtgärder antas (30).

(74)

Ovannämnda rättspraxis har inte ändrats genom domarna Brosmann och Aokang som det hänvisas till i skäl 6 ovan. I de domarna hänvisar domstolen till kommissionens skyldighet att göra bedömningarna inom tre månader i syfte att visa att skyldigheten att göra bedömningen finns oberoende av om kommissionen tillämpar ett stickprovsförfarande eller inte. Domstolen uttalar sig inte i frågan om vilka rättsliga konsekvenser det får om kommissionen slutför bedömningen av marknadsekonomisk status i ett senare skede av undersökningen. Domstolen slår endast fast att institutionerna inte fullständigt kan ignorera ansökningarna om marknadsekonomisk status, utan är tvungna att bedöma dem senast när de slutgiltiga åtgärderna införs. Domarna bekräftar den rättspraxis som citeras i föregående skäl.

(75)

I förevarande fall har de berörda exporterande tillverkarna inte visat att rådet skulle ha kunnat anta en annan förordning som var mer gynnsam för deras intressen än den omtvistade förordningen om kommissionen hade genomfört bedömningen av marknadsekonomisk status inom tre månader efter det att antidumpningsförfarandet inleddes år 2005. Påståendet att en tidsgräns gäller för bedömningen av ansökan om marknadsekonomisk status avvisas därför.

(76)

Fesi hänvisade till tribunalens dom i mål T-2/95, IPS mot rådet, och betonade den formella skillnaden mellan en ”undersökning” och ett ”förfarande” samt hävdade att när ett förfarande är avslutat, som i förevarande fall, kan det inte längre återupptas.

(77)

Kommissionen kan inte se någon väsentlig skillnad mellan begreppen ”undersökning” och ”förfarande” när det gäller tillämpningen av de aktuella domarna. Domarna rör en oriktighet i fråga om en specifik undersökning som del av ett förfarande som kommissionen har skyldighet att åtgärda så som förklaras i skälen 23–31 ovan. I vilket fall som helst måste domen i mål T-2/95 tolkas mot bakgrund av domen om överklagande.

(78)

Fesi hävdade också att artikel 266 i EUF-fördraget inte tillåter ett partiellt genomförande av en dom från domstolen och, i det förevarande fallet, omvänd bevisbörda. Fesi hävdade därför att kommissionen felaktigt endast hade bedömt ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de exporterande tillverkare som var leverantörer till de importörer som lämnat in ansökningar om återbetalning. Fesi grundade sitt påstående på uppfattningen att domstolens dom i de förenade målen C-659/13, C & J Clark International Limited och C-34/14, Puma SE har allmängiltig verkan (erga omnes) och att det inte kan uteslutas att resultaten av den pågående bedömningen av ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling även påverkar den övriga tullsats som gäller alla kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare. Fesi hävdade därför att kommissionen borde ha bedömt alla ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling som lämnades in i samband med den ursprungliga undersökningen.

(79)

Dessutom ansåg Fesi inte att bevisbördan ligger på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status/individuell behandling utan hävdade att tillverkarna redan hade uppfyllt denna bevisbörda 2005 i och med att de lämnat in ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling i samband med den ursprungliga undersökningen. Fesi ifrågasatte även att domstolens dom i de förenade målen C-659/13, C & J Clark International Limited och C-34/14, Puma SE kan genomföras enbart genom en bedömning av ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de exporterande tillverkare som inte ingick i urvalet, eftersom domstolen inte uttryckligen angav att ogiltigförklaringen de facto bara omfattar denna aspekt.

(80)

Kommissionen anser att genomförandet av domen endast är nödvändig för de exporterande tillverkare för vilka inte alla importtransaktioner har blivit slutgiltiga. När den treåriga preskriptionstiden som föreskrivs i artikel 236 i gemenskapens tullkodex har löpt ut blir tullsatsen slutgiltigt fastställd, vilket domstolen har bekräftat i domarna. Eventuell påverkan på den övriga tullsatsen är utesluten eftersom ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de företag som ingår i urvalet har bedömts och det faktum att beviljandet av ett av de företag som inte ingick i urvalet marknadsekonomisk status/individuell behandling inte påverkar den övriga tullsatsen.

(81)

Det räcker inte att lämna in en ansökan för att bevisbördan ska anses vara uppfylld, utan det beror på innehållet i ansökan, som måste visa att samtliga villkor för marknadsekonomisk status/individuell behandling är uppfyllda.

(82)

Den enda rättsstridighet som identifierades i domarna är bristen på bedömning av ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Dessa påståenden avvisas därför.

(83)

Fesi hävdade att kommissionen inte borde ha tillämpat två olika rättsordningar, dvs. grundförordningen i dess lydelse före dess ändring vid bedömningen av de exporterande tillverkarnas ansökningar om individuell behandling å ena sidan (31), och den nuvarande grundförordningen (32), som införlivat ändringarna genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1168/2012 (33), och infört kommittéförfaranden när det gäller bland annat handelspolitiska skyddsåtgärder och således delegerar beslutsfattandet till kommissionen, å andra sidan.

(84)

Fesi upprepade också att det enligt artikel 266 i EUF-fördraget inte är tillåtet att införa antidumpningstullar retroaktivt, vilket också bekräftades i domstolens dom i mål C-459/98P, IPS mot rådet och i rådets förordning (EG) nr 1515/2001 (34). Fesi hävdade att kommissionen inte har lämnat någon giltig motivering till varför man avvikit från principen om förbud mot retroaktiv tillämpning och att kommissionen därför har brutit mot principen om berättigade förväntningar.

(85)

Fesi hävdade också att om en slutgiltig antidumpningstull återinfördes på importen från de kinesiska och vietnameiska exporterande tillverkare som berörs av den aktuella tillämpningen, skulle detta utgöra i) diskriminering av de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet jämfört med de importörer som berörs av genomförandet av domarna Brosmann och Aokang som det hänvisas till i skäl 6 ovan, eftersom de senare fick tillbaka sina tullutlägg för import av skodon från de fem exporterande tillverkare som berörs av dessa domar, samt ii) diskriminering av de exporterande tillverkare som berörs av det nuvarande genomförandet jämfört med de fem exporterande tillverkare som berörs av domarna Brosmann och Aokang, och som inte omfattades av någon tull efter rådets genomförandebeslut 2014/149/EU.

(86)

De hävdade att denna diskriminerande behandling återspeglade bristen på enhetlig tolkning och tillämpning av EU-rätten och att detta strider mot den grundläggande rätten till effektivt rättsligt skydd.

(87)

När det gäller påståendet att olika rättsordningar hade använts anser kommissionen att detta följer av skillnaderna i övergångsbestämmelserna i de tre förordningarna som ändrar grundförordningen.

(88)

För det första framgår det av artikel 2 i förordning (EU) nr 765/2012 (den så kallade ”fästdonsändringen” gällande individuell behandling) att den ”ska tillämpas på alla undersökningar som inleds enligt förordning (EG) nr 1225/2009 efter den här förordningens ikraftträdande”. Eftersom den nuvarande undersökningen inleddes före det datumet, ska den förordningens ändringar av grundförordningen inte tillämpas i det här ärendet.

(89)

För det andra framgår det av artikel 2 i förordning (EU) nr 1168/2012 (den så kallade ”Brosmannändringen” gällande marknadsekonomisk status) att ”denna förordning ska tillämpas på alla nya och alla pågående undersökningar från och med den 15 december 2012”. Om kommissionen hade antagit en strikt hållning, skulle det inte längre ha varit nödvändigt att bedöma ansökningarna om marknadsekonomisk status från de företag som inte ingick i urvalet eftersom de hade förlorat rätten till bedömning av marknadsekonomisk status den 15 december 2012. Kommissionen anser emellertid att en sådan behandling skulle vara svår att förena med dess skyldighet att genomföra domarna. Förordning (EU) nr 1168/2012 tycks inte heller införa ett fullständigt förbud mot att analysera ansökningar om marknadsekonomisk status från parter som inte ingår i urvalet, eftersom den tillåter en sådan granskning i fråga om individuell behandling. I analogi med detta skulle undantaget kunna tillämpas i förevarande fall. Alternativt anser kommissionen att resultatet av tillämpningen av förordning (EU) nr 1168/2012 på det förevarande fallet skulle leda till samma resultat, eftersom alla ansökningar om marknadsekonomisk status skulle avslås automatiskt, utan någon bedömning.

(90)

För det tredje och vad gäller kommittéförfarandet framgår det av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 37/2014 (35) att rådet är fortsatt behörigt för rättsakter, när kommissionen har antagit en akt, när samråd har inletts eller när kommissionen har antagit ett förslag. I förevarande fall hade inga sådana åtgärder vidtagits när det gäller genomförandet av domen innan förordning (EU) nr 37/2014 trädde i kraft.

(91)

När det gäller det retroaktiva införandet av slutgiltiga antidumpningstullar hänvisas det till de överväganden som beskrivs i skälen 62–69, där dessa påståenden redan har behandlats utförligt.

(92)

När det gäller påståendet om diskriminering konstaterar kommissionen att exporterande tillverkare och vissa importörer som berörs av den här förordningen åtnjuter rättsligt skydd vid unionsdomstolarna mot den här förordningen. Andra importörer åtnjuter sådant skydd via nationella domstolar, som tillämpar den allmänna unionsrätten.

(93)

Även påståendet om diskriminering är ogrundat. Importörer som har importerat från Brosmann och de andra fyra exporterande tillverkarna befinner sig i en annan faktisk och rättslig situation eftersom deras exporterande tillverkare beslutade att bestrida den omtvistade förordningen och eftersom de fick tillbaka sina tullutlägg, så de skyddas genom artikel 221.3 i gemenskapens tullkodex. Inget sådant överklagande och ingen sådan återbetalning har skett för andra importörer. Kommissionen började förbereda verkställandet när det gäller Clarks, Pumas och Timberlands kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare; alla andra exporterande tillverkare från Kina och Vietnam som inte ingick i urvalet och deras importörer kommer att behandlas på samma sätt i ett senare skede, enligt det förfarande som anges i denna förordning.

(94)

Fesi hävdade också att artikel 14 i grundförordningen inte kan användas som rättslig grund för att ingripa i tillämpningen av artikel 236 i gemenskapens tullkodex och att artikel 236 i gemenskapens tullkodex är oberoende av eventuella beslut som fattats enligt grundförordningen eller kommissionens skyldigheter enligt artikel 266 i EUF-fördraget.

(95)

I detta sammanhang hävdade Fesi att tillämpningen av artikel 236 i gemenskapens tullkodex faller inom de nationella tullmyndigheternas exklusiva behörighet, enligt vilken de nationella tullmyndigheterna är skyldiga att återbetala tullar som erlagts men som inte lagligen skulle ha betalats. Fesi hävdade vidare att artikel 236 i gemenskapens tullkodex inte kan villkoras av eller underordnas artikel 14 i grundförordningen, eftersom båda är sekundärlagstiftning och därför har ingen av dem företräde framför den andra. Dessutom gäller tillämpningsområdet för artikel 14 i grundförordningen särskilda bestämmelser som omfattar undersökningar och förfaranden som fastställs i grundförordningen men inte andra rättsliga instrument, t.ex. gemenskapens tullkodex.

(96)

Kommissionen konstaterar att gemenskapens tullkodex inte automatiskt tillämpas på införandet av antidumpningstullar, utan endast genom en hänvisning i förordningen om införande av antidumpningstullar. Enligt artikel 14 i grundförordningen får kommissionen besluta att inte tillämpa vissa bestämmelser i tullkodexen utan i stället införa särskilda regler. Eftersom gemenskapens tullkodex endast är tillämplig genom en hänvisning i rådets och kommissionens genomförandeförordningar, har den inte samma ställning som artikel 14 i grundförordningen, utan är underordnad och behöver inte tillämpas eller får tillämpas på ett annat sätt. Därför avvisades även detta argument.

(97)

Fesi hävdade vidare att kommissionen, i strid med artikel 296 i EUF-fördraget, inte hade lämnat någon tillräcklig motivering eller angett den rättsliga grund enligt vilken tullarna återinfördes retroaktivt eller varför de importörer som berörs av det nuvarande genomförandet blev nekade återbetalning av tull.

(98)

Den påstådda bristen på tillräcklig motivering rörde framför allt i) bristande rättslig grund och otillräcklig motivering gjorde att kommissionen kunde delvis genomföra tribunalens dom, genom att enbart bedöma ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de exporterande tillverkare vars importörer hade lämnat in ansökningar om återbetalning, ii) bristande rättslig grund för att återuppta undersökningen och för att göra en ny bedömning av ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling från de tre berörda kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna, efter det att åtgärderna löpte ut i mars 2011, iii) bristande rättslig grund för att instruera EU-tullmyndigheterna att inte återbetala de antidumpningstullar som är föremål för domstolens undersökning, iv) bristande rättslig grund för att avvika från principen om förbud mot retroaktiv tillämpning, v) bristande förklaring av användningen av lämpligt rättsligt instrument för att bedöma ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling och för att föreslå återinförande av antidumpningstullar, vi) bristande svar på dessa parters rättsliga argument efter kommissionens meddelande av uppgifter rörande bedömning av ansökningarna om marknadsekonomisk status från de berörda kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna av den 15 december 2015, respektive den 6 och 16 juni 2016.

(99)

När det gäller det partiella genomförandet av domarna beror det på en doms konkreta innehåll huruvida och i vilken omfattning institutionerna måste verkställa domen. Framför allt beror frågan om huruvida det är möjligt att bekräfta införandet av tull på import som ägde rum före domen på huruvida den rättsstridighet som fastställs i domen har verkningar på den påvisade skadevållande dumpningen i sig eller endast på uträkningen av den exakta tullsatsen. I det sistnämnda fallet, vilket är relevant i förevarande fall, finns det ingen grund för återbetalning av alla tullar. Det räcker snarare att bestämma den korrekta tullsatsen och att återbetala den eventuella skillnaden (medan det inte är möjligt att öka tullsatsen eftersom ökningen skulle utgöra retroaktiv beskattning).

(100)

Tidigare ogiltigförklaringar som de berörda parterna hänvisar till har gällt konstaterad dumpning, skada och unionens intresse (antingen med avseende på klarläggande av sakfrågan, med avseende på bedömning av sakfrågan eller med avseende på rätten till försvar).

(101)

Dessa ogiltigförklaringar har antingen varit partiella eller fullständiga.

(102)

Unionsdomstolarna använder partiella ogiltigförklaringar om de på grundval av sakinformationen i ärendet på egen hand kan dra slutsatsen att institutionerna borde ha beviljat en viss justering eller borde ha använt en annan metod för en viss beräkning, vilket skulle ha lett till att en lägre tull infördes (men undersökningsresultaten beträffande dumpning, skada och unionens intresse ifrågasätts inte). Den (lägre) tullsatsen förblir i kraft både före och efter ogiltigförklaringen (36). För att följa domen gör institutionerna en ny beräkning av tullsatsen och gör en följdenlig ändring av den förordning om införande av tull som gäller både före och efter ogiltigförklaringen. De instruerar vidare de nationella tullmyndigheterna att återbetala skillnaden, om ansökningar om återbetalning har gjorts i tid (37).

(103)

Unionsdomstolarna ogiltigförklarar i sin helhet om de på grundval av sakinformationen i ärendet inte kan fastställa på egen hand huruvida institutionerna gjorde rätt när de fann att det förelåg dumpning, skada och unionens intresse, därför att institutionerna hade varit tvungna att göra om en del av utredningen. Eftersom unionsdomstolarna inte är behöriga att göra undersökningen i kommissionens ställe ogiltigförklarade de förordningarna om införande av slutgiltiga tullar i sin helhet. Till följd av detta fastställde institutionerna förekomsten av de tre nödvändiga villkoren för införandet av åtgärder först efter en dom om ogiltigförklaring av tullen. Det är förbjudet att införa slutgiltiga tullar på import som äger rum före slutgiltigt fastställande av dumpningen, skadan och unionens intresse både enligt grundförordningen och enligt WTO:s antidumpningsavtal. Därför införs genom de rättsakter som institutionerna antar för att avsluta undersökningarna endast slutgiltiga tullar för framtiden (38).

(104)

Förevarande fall skiljer sig dock från tidigare (partiella eller fullständiga) ogiltigförklaranden, eftersom det inte berör förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse i sig, utan endast valet av lämplig tullsats. Det som ifrågasätts är därför inte själva principen för att införa tullen, utan endast tullsatsens exakta belopp (med andra ord: en modalitet). Om det blir en justering kan den dessutom bara göras neråt.

(105)

I motsats till tidigare fall av partiell ogiltigförklaring som diskuteras i skäl 103 har domstolen inte kunnat besluta om huruvida en ny (lägre) tullsats ska beviljas, eftersom det före ett sådant beslut krävs en bedömning av ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Bedömningen av marknadsekonomisk status/individuell behandling faller under kommissionens befogenheter. Domstolen kan därför inte göra den delen av undersökningen i kommissionens ställe utan att överskrida sina befogenheter.

(106)

I motsats till tidigare fall av fullständig ogiltigförklaring har undersökningsresultaten om dumpning, skada, orsakssamband och unionens intresse inte ogiltigförklarats. Därför har dumpning, skada, orsakssamband och unionens intresse fastställts slutgiltigt vid tidpunkten för antagandet av förordning (EG) nr 1472/2006. Det finns därför ingen anledning att begränsa det förnyade införandet av slutgiltiga antidumpningstullar till framtiden.

(107)

Denna förordning avviker därför inte på något sätt från institutionernas beslutspraxis; detta sagt trots att frågan saknar relevans.

(108)

När det gäller bristen på rättslig grund för att återuppta undersökningen erinrar kommissionen om den rättspraxis som citeras i skäl 15, enligt vilken den kan återuppta en undersökning vid exakt den punkt där rättsstridigheten skedde.

(109)

Enligt rättspraxis måste en bedömning av om huruvida en antidumpningsförordning är lagenlig göras i ljuset av objektiva normer i unionsrätten, och inte genom beslutspraxis, även om en sådan existerar (vilket inte är fallet här) (39). Följaktligen kan det faktum att kommissionen eventuellt tidigare i vissa fall agerade på ett annat sätt inte skapa några berättigade förväntningar. Detta gäller i ännu högre grad därför att det åberopade tidigare tillvägagångssättet inte överensstämmer med den faktiska och rättsliga situationen i förevarande fall, och skillnaderna kan förklaras med sakliga och rättsliga skillnader i jämförelse med förevarande fall.

(110)

Skillnaderna är följande: Den rättsstridighet som domstolen har påpekat gäller inte förekomsten av dumpning, skada och unionens intresse, och därigenom principen för införandet av tullen, utan endast den exakta tullsatsen. De tidigare ogiltigförklarandena som de berörda parterna åberopat gällde däremot undersökningsresultaten rörande dumpning, skada och unionens intresse. Institutionerna ansåg därför att det var lämpligare att anta nya åtgärder för framtiden.

(111)

Särskilt fanns det i förevarande fall inte någon anledning att begära ytterligare information från berörda parter. Kommissionen skulle snarare bedöma information som hade lämnats in, men inte granskats före antagandet av förordning (EG) nr 1472/2006. Under alla omständigheter utgör tidigare rutiner i andra fall inte något detaljerat och ovillkorligt åtagande för förevarande fall.

(112)

Slutligen har alla parter som förfarandet är riktat mot, dvs. de berörda exporterande tillverkarna, liksom parterna i de pågående domstolsärendena och den sammanslutning som företräder en av dessa parter, informerats genom meddelandet om uppgifter om de relevanta fakta, på grundval av vilka kommissionen avser att göra föreliggande bedömning rörande marknadsekonomisk status/individuell behandling. Därmed är deras rätt till försvar tryggad. I det avseendet bör det framför allt noteras att icke-närstående importörer inte har någon rätt att försvara sig i ett antidumpningsförfarande, eftersom förfarandet inte är riktat mot dem (40).

(113)

När det gäller det påstådda undantaget från principen om förbudet mot retroaktiv tillämpning, hänvisas det till skälen 62–69 där detta behandlas ingående.

(114)

När det gäller den påstådda tillämpningen av två olika rättsordningar inom den aktuella tillämpningen hänvisas det till skälen 87–90 där detta behandlas ingående.

(115)

Slutligen har Fesis kommentarer efter meddelandet om bedömningen av den marknadsekonomiska statusen hos de berörda kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkare behandlats ingående av kommissionen i den nuvarande förordningen i skäl 32 och 39 ovan.

(116)

Fesi hävdade att de exporterande tillverkare som berörs av det aktuella genomförandet skulle ha beviljats samma processuella rättigheter som de exporterande tillverkare som ingick i urvalet under den ursprungliga undersökningen beviljades. Fesi hävdade särskilt att de kinesiska och vietnamesiska exporterande tillverkarna inte hade fått någon möjlighet att komplettera sina ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling genom skrivelser och att inga kontrollbesök på plats hade genomförts utan endast skrivbordsanalyser. Fesi lade dessutom till att kommissionen inte hade underrättat de berörda exporterande tillverkarna om bedömningen av deras ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling.

(117)

Fesi hävdade vidare att de exporterande tillverkare som berörs av genomförandet inte gavs samma processuella garantier som normalt sett tillämpas i antidumpningsundersökningar, utan att strängare normer hade tillämpats. Fesi hävdade att kommissionen inte hade tagit hänsyn till tidsfördröjningen mellan ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling i samband med den ursprungliga undersökningen och bedömningen av dessa ansökningar. Dessutom fick exporterande tillverkare under den ursprungliga undersökningen bara 15 dagar på sig att fylla i ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling, i stället för de 21 dagar som är vanligt.

(118)

Fesi hävdade också att kommissionen de facto tillämpade tillgängliga uppgifter i enlighet med artikel 18.1 i grundförordningen, samtidigt som den inte iakttog de förfaranderegler som fastställs i artikel 18.4 i grundförordningen.

(119)

Kommissionen påpekar att enligt rättspraxis ligger bevisbördan på den tillverkare som vill erhålla marknadsekonomisk status/individuell behandling enligt artikel 2.7 b i grundförordningen. Därför anges i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen att en sådan tillverkares ansökan måste innehålla tillräcklig bevisning, såsom den specificeras i den bestämmelsen, för att tillverkaren är verksam under marknadsmässiga förhållanden. I enlighet med domstolens domar i Brosmann- och Aokangmålen är det inte institutionernas sak att bevisa att tillverkaren inte uppfyller de föreskrivna villkoren för att tillerkännas sådan status. Det är däremot kommissionens sak att bedöma huruvida de uppgifter som lämnats av den berörda tillverkaren räcker för att visa att villkoren i artikel 2.7 c första stycket i grundförordningen är uppfyllda för att tillverkaren ska kunna beviljas marknadsekonomisk status/individuell behandling (se skäl 32). Rätten att bli hörd gäller partens möjlighet att uttrycka sina åsikter och kommissionens möjlighet att beakta dem.

(120)

Det erinras här om att kommissionen inte har någon skyldighet att be den exporterande tillverkaren att komplettera ansökan om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Såsom anges i föregående skäl får kommissionen grunda sin bedömning på den information som lämnats in av den exporterande tillverkaren. Under alla omständigheter har de berörda exporterande tillverkarna inte ifrågasatt bedömningen av deras ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling och de har inte angivit vilka dokument eller vilka personer de inte längre kan hänvisa till. Påståendet är därför så abstrakt att kommissionen inte kan ta hänsyn till de svårigheterna när den bedömer ansökningarna om marknadsekonomisk status/individuell behandling. Eftersom argumentet baseras på spekulation och inte stöds av exakta uppgifter om vilka dokument och vilka personer som inte längre finns tillgängliga och vilken relevans som dessa dokument och personer har för bedömningen av ansökningen om marknadsekonomisk status/individuell behandling, måste det argumentet avvisas.

(121)

I fråga om artikel 18.1 i grundförordningen godtog kommissionen i det förevarande fallet de uppgifter som lämnats in av de berörda exporterande tillverkarna, den avvisade dem inte utan grundade sin bedömning på dem. Av den anledningen tillämpade kommissionen inte artikel 18. Därför fanns det ingen anledning att följa förfarandet enligt artikel 18.4 i grundförordningen. Förfarandet enligt artikel 18.4 följs när kommissionen har för avsikt att avvisa vissa uppgifter som berörda parter lämnat in och i stället använda tillgängliga uppgifter.

(122)

I fråga om kriterium 1 ifrågasatte Fesi kommissionens bedömning av de berörda kinesiska och vietnamesiska leverantörernas ansökan om marknadsekonomisk status. Fesi begärde att kommissionen skulle lämna mer detaljerad information om vad som låg till grund för slutsatsen att de tre kinesiska och vietnamesiska leverantörernas affärsbeslut inte fattades på grundval av marknadssignaler utan större statligt inflytande. I detta avseende erinrar Fesi om att statligt inflytande, i enlighet med kriterium 1 i artikel 2.7 c i grundförordningen, måste sträcka sig längre än till enbart inflytande.

(123)

I fråga om kriterium 2 kunde Fesi inte förstå de grundläggande skälen för att avslå ansökningarna om marknadsekonomisk status med tanke på hur vag kommissionens bedömning var.

(124)

När det gäller kriterium 3 hänvisade Fesi till domstolens dom i mål T-586/14 Xinyi OV mot kommissionen och hävdade att skatteförmåner eller förmånliga skattesystem inte tydde på någon snedvridning eller något icke-marknadsekonomiskt beteende.

(125)

På grundval av detta hävdade parterna att kommissionen gjort ett uppenbart fel i tillämpningen av artikel 2.7 c i grundförordningen och att den inte heller hade angett tillräckliga skäl för att avslå de exporterande tillverkarnas ansökningar om marknadsekonomisk status.

(126)

I fråga om begäran om mer detaljerad information i de tre kinesiska och vietnamesiska leverantörernas ansökningar om marknadsekonomisk status/individuell behandling på grundval av vilka kommissionen avvisade kriterium 1, bör man observera att sådan information lämnades till kommissionen konfidentiellt eftersom den innehöll affärshemligheter. Denna information kunde därför inte offentliggöras som sådan, utan endast en icke-konfidentiell sammanfattning kan lämnas till berörda parter.

(127)

När det gäller kriterium 3 bekräftar kommissionen att eventuella skatteförmåner eller förmånliga skattevillkor inte ansågs vara ett skäl till att avslå en ansökan om marknadsekonomisk status.

(128)

När det slutligen gäller kriterium 2 anges tydligt i artikel 2.7 c i grundförordningen att företagen ska ha en enda uppsättning räkenskaper som är föremål för en självständig revision i överensstämmelse med internationella redovisningsnormer och som tillämpas för alla ändamål. Ingen av de berörda kinesiska eller vietnamesiska leverantörerna uppfyllde dessa krav. Så som beskrivs i skäl 35 var de brister som konstaterades avsaknaden av reviderade räkenskaper eller revisors uttalande i revisionsberättelsen, allvarliga problem som tas upp i revisorns uttalande (såsom bristande efterlevnad av internationella redovisningsnormer) och inkonsekvenser när det gäller lån mellan vissa förklaringar som lämnats i ansökningsformuläret för marknadsekonomisk status och årsredovisningarna.

(129)

Alla påståenden från Fesi avvisades därför och undersökningsresultaten i skälen 32–39 bekräftades.

(130)

Fesi hävade först, med hänvisning till kriterium 2, att kommissionen inte hade visat att exportförsäljningen inte bestämdes fritt och att det var kommissionens sak att fastställa om och hur exportpriserna påverkades av statligt inflytande.

(131)

Dessutom hävdade Fesi att slutsatsen att exportförsäljningen inte bestämdes fritt strider mot slutsatserna i den ursprungliga undersökningen rörande OEM-tillverkares försäljning, där det fastslogs att importörer som t.ex. Puma och Timberland bedrev sin egen FoU och råvaruleverans när de köpte från sina leverantörer (41). På grundval av detta hävdade Fesi att Puma och Timberland hade betydande kontroll över produktionsprocessen och specifikationer, och att det därför inte fanns någon möjlighet till statligt inflytande.

(132)

Som redan nämnts i skäl 41 ligger bevisbördan på den tillverkare som vill erhålla individuell behandling. Som också förklaras i skäl 46 kunde de exporterande tillverkarna inte bevisa att deras affärsbeslut fattades utan statligt inflytande. Det bör också noteras att kriterium 2 om individuell behandling inte endast avser exportpriser, utan exportförsäljning inklusive exportpriser och exportkvantiteter i allmänhet samt andra försäljningsvillkor som bör bestämmas fritt utan statligt inflytande.

(133)

Till stöd för sitt påstående att exportpriserna bestämdes fritt hänvisade Fesi till skäl 269 i förordning (EG) nr 553/2006 (den preliminära förordningen). Detta skäl behandlade dock återförsäljningspriserna för importörerna i unionen och kan därför inte anses vara en lämplig grund för att fastställa tillförlitligheten hos de exporterande tillverkarnas exportpriser. Hänvisningarna till skäl 132 i den preliminära förordningen och skäl 135 i förordning (EG) nr 1472/2006 (den omtvistade förordningen) avser justeringar av normalvärdet i jämförelse med exportpriset och medger inga slutsatser om huruvida de vietnamesiska företagens exportförsäljning fastställdes fritt.

(134)

Fesi påstod dessutom att kommissionen inte heller har förklarat hur den kommit fram till att det skulle finnas en risk för kringgående av antidumpningsåtgärderna om de berörda exporterande tillverkarna beviljades en individuell tullsats som hur som helst skulle vara det bakomliggande syftet med kriterierna för att beviljas individuell behandling.

(135)

När det gäller risken för kringgående är detta endast ett kriterium av fem i artikel 9.5 i grundförordningen innan den ändrades. Enligt denna artikel bör den exporterande tillverkaren visa att alla fem kriterier är uppfyllda. Om ett eller flera kriterier inte är uppfyllda är detta därför tillräckligt för att avslå en ansökan om individuell behandling, utan att man behöver undersöka huruvida de övriga kriterierna var uppfyllda.

(136)

Med beaktande av de kommentarer som lämnats och analysen av dessa, drogs slutsatsen att i fråga om General Footwear Ltd bör den övriga antidumpningstull som är tillämplig på Kina, dvs. 16,5 %, och i fråga om Diamond Vietnam Co Ltd och Ty Hung Footgearmex/Footwear Co. Ltd (”Ty Hung Co Ltd”) den övriga antidumpningstull som är tillämplig på Vietnam, dvs. 10 %, därför återinföras för den omtvistade förordningens giltighetstid.

(137)

Denna förordning är förenlig med yttrandet från den kommitté som inrättats genom artikel 15.1 i förordning (EU) 2016/1036.