29.7.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 247/141

(1)

De ekonomiska förhållandena i euroområdet kännetecknas just nu av en successiv men fortfarande skör ekonomisk återhämtning. Under 2013 och i början av 2014 minskade inflationen i euroområdet markant och förväntas öka endast mycket långsamt under den tid som prognoserna omfattar, vilket beror på befintligt manöverutrymme och pågående justeringar av relativpriserna i de sårbara ekonomierna i kombination med den tidigare apprecieringen av eurons växelkurs. Återhämtningen håller visserligen på att bli bredare, men skillnaderna mellan de medlemsstater som har euron som valuta (nedan kallade euroländerna) är fortfarande stora.

(2)

Euroområdet är mer än summan av dess medlemmar. Den ekonomiska krisen blottlade tydligt de täta sambanden i euroområdet och visade på behovet av starkare samordning av budgetpolitik, finanspolitik och strukturpolitik mellan euroländerna för att garantera en konsekvent politisk hållning för euroområdet som helhet. Euroländerna har åtagit sig att genomföra vittgående politiska reformer och politisk samordning genom att den 2 mars 2012 ingå fördraget om stabilitet, samordning och styrning inom Ekonomiska och monetära unionen. Att de förordningar som kallas tvåpacken (3) trädde i kraft 2013 har också stärkt det budgetpolitiska och ekonomiskpolitiska samarbetet i euroområdet. Euroländerna har ett särskilt ansvar för att de nya ramarna för styrning tillämpas i praktiken. Det förutsätter ett ökat grupptryck till stöd för nationella reformer och återhållsam budgetpolitik, mer omfattande bedömningar av nationella reformer utifrån ett euroområdesperspektiv, internalisering av potentiella spridningseffekter och stimulans till politiska insatser av särskild betydelse för ett väl fungerande EMU. Detta kräver även lämplig information om strategin för euroområdet.

(3)

Med tanke på hur mycket euroländerna är beroende av varandra, finns det potentiellt stora spridningseffekter när strukturreformer genomförs, och hänsyn behöver tas till dem för att man ska kunna utforma och genomföra politiken på bästa sätt, både för de enskilda euroländerna och för euroområdet som helhet. Exempelvis skulle ett mer samordnat genomförande av reformerna underlätta konvergensen mellan medlemsstaterna. Här är det särskilt viktigt att tidigt diskutera reformplaner mellan euroländerna på grundval av befintlig praxis och verklig tillämpning av förfarandet vid makroekonomiska obalanser.

(4)

En av de allvarligaste politiska utmaningarna för euroområdet är att minska statsskulden genom en differentierad, tillväxtfrämjande budgetpolitik och samtidigt stärka euroområdets tillväxtpotential samt ta itu med krisens sociala konsekvenser. Tack vare tidigare års budgetkonsolideringar har budgetläget i euroområdet förbättrats, men ett antal euroländer behöver fortfarande fortsätta sina budgetjusteringar för att få ned sina mycket höga skuldnivåer. Alla euroländer bör öka de offentliga finansernas kvalitet i syfte att stärka produktivitet och sysselsättning.

(5)

Investeringarna i euroområdet föll drastiskt under krisens inledningsskede och har ännu inte återhämtat sig till sitt långtidsmedelvärde. De trendmässigt svaga investeringarna beror på den kombinerade inverkan av den privata sektorns skuldsanering, splittring på finansmarknaden och de nödvändiga åtstramningarna av de offentliga budgetarna, vilket lett till minskade offentliga investeringar. Mer investeringar i infrastruktur och färdigheter är en förutsättning för att understödja återhämtningen och stärka tillväxtpotentialen. Investeringarna måste i mångt och mycket komma från den privata sektorn, men den offentliga sektorn kan lämna ett viktigt bidrag genom att skapa förutsättningarna.

(6)

På euroområdet är kreditflödet till den reala ekonomin fortsatt dämpat och splittringen av finansmarknaden är fortfarande hög trots ett minskat statsskuldstryck. Tillgång till finansiering, särskilt för små och medelstora företag, är fortsatt kärv i många medlemsstater, och det riskerar att äventyra den ekonomiska återhämtningen. Därför krävs initiativ för att återställa kreditflödena, fördjupa kapitalmarknaderna och stärka ekonomins finansiering på lång sikt. Åtgärder som att färdigställa reparationen av bankernas balansräkningar, vid behov stärka deras egna kapital, genomföra översyner av tillgångarnas kvalitet och stresstester för att uppspåra återstående sårbara områden och stärka förtroendet för bankväsendet som helhet. Avsevärda framsteg har gjorts med bankunionen, framför allt när det gäller upprättandet av den gemensamma tillsynsmekanismen och överenskommelsen om den gemensamma rekonstruktionsmekanismen.

(7)

Finanskrisen har blottat luckor i den ekonomiska och monetära unionens uppbyggnad. Den 28 november 2012 lade kommissionen fram en plan för en djupgående och verklig ekonomisk och monetär union i syfte att inleda en europeisk debatt. Den 5 december 2012 lade Europeiska rådets ordförande i samarbete med Europeiska kommissionens ordförande, Eurogruppens ordförande och Europeiska centralbankens ordförande fram en rapport på grundval av ett antal idéer i kommissionens plan, bland annat en tidsplan och en etappindelad väg mot färdigställandet av den ekonomiska och monetära unionen. Europaparlamentet yttrade sig i en resolution den 20 november 2012. Viktiga steg har tagits sedan dess. Europeiska rådet lämnade ytterligare synpunkter i december 2013. Att vidareutveckla EMU förutsätter en stegvis väg där disciplin förenas med solidaritet. Enligt de s.k. sexpacken och tvåpacken (4) ska genomförandet av dem ses över i slutet av 2014.

1.

I samarbete med kommissionen främja och övervaka genomförandet av strukturreformer på de områden som har störst betydelse för euroområdets funktion i syfte att främja tillväxt, konvergens och justeringar av interna och externa obalanser. Bedöma och uppmuntra till framsteg med fullgörandet av reformåtagandena i de euroländer som har alltför stora obalanser och genomförandet av reformer i de euroländer vars obalanser kräver beslutsamma åtgärder för att begränsa negativa spridningseffekter till övriga euroområdet. Uppmuntra lämplig politik i länder med stora överskott i bytesbalansen för att bidra till positiva spridningseffekter. Regelbundet hålla tematiska diskussioner om strukturreformer på arbets- och produktmarknaderna med potentiellt stora spridningseffekter, särskilt när det gäller att minska den höga skattekilen på arbete och reformera tjänstemarknaderna.

2.

Samordna euroländernas budgetpolitik i samarbete med kommissionen, särskilt vid bedömningar av utkast till budgetplaner, för att garantera en konsekvent och tillväxtfrämjande budgetpolitisk hållning i hela euroområdet. Öka de offentliga finansernas kvalitet och hållbarhet genom att prioritera materiella och immateriella investeringar nationellt och på EU-nivå. Se till att de nationella finanspolitiska ramarna, inbegripet nationella finanspolitiska råd, är starka.

3.

Se till att banksystemet är motståndskraftigt, särskilt genom att vidta nödvändiga åtgärder för att följa upp översyner av tillgångarnas kvalitet och stresstester och genom att tillämpa förordningarna om bankunionen och arbeta vidare med de ytterligare åtgärder som planeras under övergången till den gemensamma rekonstruktionsmekanismen. Stimulera den privata sektorns investeringar och öka kreditflödet till ekonomin genom åtgärder för att förbättra de små och medelstora företagens tillgång till kredit, fördjupa kapitalmarknaderna och få ny fart på värdepapperiseringsmarknaden på grundval av förslagen och tidsplanen i kommissionens meddelande om långsiktig finansiering av den europeiska ekonomin.

4.

Gå vidare med arbetet för att fördjupa den ekonomiska och monetära unionen och bidra till en förbättrad ekonomisk övervakning i samband med översynerna i slutet av 2014.