10.12.2014   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 353/5

(1)

Europeiska unionen strävar efter att inrätta ett gemensamt rättsligt område på grundval av principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden.

(2)

Konventionen om avtal om val av domstol (nedan kallad konventionen), som ingicks den 30 juni 2005 inom ramen för Haagkonferensen för internationell privaträtt, bidrar på ett värdefullt sätt till att främja partsautonomin vid internationella affärstransaktioner och skapa större förutsebarhet vid den rättsliga prövningen av sådana transaktioner. Konventionen ger framför allt parterna den rättssäkerhet som krävs för att de ska kunna vara förvissade om att deras avtal om val av domstol kommer att respekteras och att en dom som meddelas av den valda domstolen kommer att kunna erkännas och verkställas i internationella mål.

(3)

Enligt artikel 29 i konventionen får regionala organisationer för ekonomisk integration, såsom Europeiska unionen, underteckna, godta, godkänna eller ansluta sig till den. Unionen undertecknade konventionen den 1 april 2009, med förbehåll för att denna ingås vid en senare tidpunkt, i enlighet med rådets beslut 2009/397/EG (1).

(4)

Konventionen påverkar unionens sekundärrätt om domstols behörighet som grundar sig på parternas val och om erkännande och verkställighet av de resulterande domarna, särskilt rådets förordning (EG) nr 44/2001 (2), som från och med den 10 januari 2015 ersätts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 (3).

(5)

I och med antagandet av förordning (EU) nr 1215/2012 banade unionen väg för godkännandet av konventionen på unionens vägnar genom att sörja för samstämmighet mellan unionens respektive konventionens bestämmelser om val av domstol på privaträttens område.

(6)

När unionen undertecknade konventionen, förklarade den sig, i enlighet med artikel 30 i konventionen, behörig i alla frågor som regleras av denna. Medlemsstaterna kommer följaktligen att vara bundna av konventionen i kraft av att unionen godkänner den.

(7)

Unionen bör i samband med godkännandet av konventionen dessutom avge en förklaring enligt artikel 21 om att från konventionens tillämpningsområde undanta försäkringsavtal i allmänhet, dock med vissa tydligt angivna undantag. Syftet med förklaringen är att bevara de skyddande behörighetsbestämmelser som finns tillgängliga för försäkringstagaren, den försäkrade eller en förmånstagare i fall som rör försäkringar i enlighet med förordning (EG) nr 44/2001. Undantaget bör begränsas till vad som är nödvändigt för att skydda den svagare partens intressen i försäkringsavtal. Det bör därför varken omfatta återförsäkringsavtal eller avtal som avser stora risker. Unionen bör samtidigt avge en ensidig förklaring om att den, i ett senare skede och mot bakgrund av erfarenheter som förvärvas vid tillämpningen av konventionen, kan komma att ompröva behovet av att vidhålla sin förklaring enligt artikel 21.

(8)

Förenade kungariket och Irland är bundna av förordning (EG) nr 44/2001 och deltar följaktligen i antagandet och tillämpningen av detta beslut.

(9)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.