19.11.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 309/40

(1)

Efter att ha fått kännedom om att en lag trätt i kraft den 27 februari 2011 som innebar att lagdekret nr 225 av den 29 december 2010, genom vilket italienska mjölkproducenter fick uppskov med avbetalningen av de mjölkavgifter som ska betalas enligt den avbetalningsplan som godkändes genom rådets beslut 2003/530/EG av den 16 juli 2003 om huruvida ett stöd som Republiken Italien har för avsikt att bevilja sina mjölkproducenter är förenligt med den gemensamma marknaden (1), (2), omvandlades till lag, begärde kommissionen genom en skrivelse av den 17 mars 2011 att de italienska myndigheterna skulle ge ytterligare upplysningar om denna fråga.

(2)

De italienska myndigheterna skickade dessa ytterligare upplysningar till kommissionen genom en skrivelse av den 24 juni 2011 som diariefördes den 29 juni 2011.

(3)

Efter att ha granskat de upplysningar som lämnats av de italienska myndigheterna och eftersom betalningsuppskovet beviljades utan att i förväg ha anmälts till kommissionen och utan att kommissionen hade godkänt det, informerade kommissionen de italienska myndigheterna i ett fax av den 14 oktober 2011 om att ett ärende hade inletts avseende icke anmält stöd med referensnummer SA.33726 (2011/NN).

(4)

Genom en skrivelse av den 11 januari 2012 informerade kommissionen Italien om sitt beslut att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 i fördraget beträffande det berörda betalningsuppskovet och den avbetalningsplan som godkändes genom beslut 2003/530/EG, i planens ändrade form sedan betalningsuppskovet tillkommit, vilket utgör nytt stöd (SA.33726 (11/C)), och uppmanade de italienska myndigheterna att inom en månad inkomma med synpunkter på inledandet av detta förfarande.

(5)

Kommissionens beslut om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med synpunkter på det berörda stödet.

(6)

Kommissionen tog emot synpunkter från berörda parter och vidarebefordrade dem till de italienska myndigheterna för att ge dem möjlighet att bemöta dem.

(7)

Genom ett e-postmeddelande av den 13 februari 2012 skickade Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen en skrivelse till kommissionen från de italienska myndigheterna med en begäran om att tidsfristen för att inkomma med synpunkter på inledandet av förfarandet skulle förlängas med två månader. Förlängningen beviljades genom ett fax av den 21 februari 2012.

(8)

Genom e-postmeddelanden av den 26 april 2012 och den 27 april 2012 skickade Italiens ständiga representation vid Europeiska unionen de italienska myndigheternas svar på inledandet av förfarandet i artikel 108.2 i fördraget.

(9)

De italienska myndigheterna kommenterade inte de berörda parternas synpunkter.

(10)

I artikel 1 i beslut 2003/530/EG fastställs följande:

”Det stöd som Republiken Italien har för avsikt att bevilja mjölkproducenter genom att träda in och till gemenskapen betala det belopp som dessa producenter är skyldiga gemenskapen på grundval av tilläggsavgiften på mjölk och mjölkprodukter för perioden från 1995/1996 till 2001/2002 och genom att låta dessa producenter betala tillbaka sin skuld genom uppskjuten betalning utan ränta över ett antal år skall undantagsvis anses vara förenligt med den gemensamma marknaden, under förutsättning att

(11)

Genom lag nr 10/2011 införs i artikel 1 i lagdekret nr 225 av den 29 december 2010 punkt 12k, i vilken avbetalningen av den mjölkavgift som skulle betalas den 31 december 2010 sköts upp till den 30 juni 2011. Kostnaden för detta betalningsuppskov täcktes genom ett allmänt budgetanslag på 5 miljoner euro avsett för diverse ändamål.

(12)

I sin skrivelse av den 24 juni 2011 förklarade de italienska myndigheterna att bidragsekvivalenten för denna åtgärd skulle anses ingå i det stöd av mindre betydelse för Italien som ges med stöd av kommissionens förordning (EG) nr 1535/2007 av den 20 december 2007 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget (4) på stöd av mindre betydelse inom sektorn för produktion av jordbruksprodukter (5).

(13)

Kommissionen beslutade att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 i fördraget av följande skäl:

(14)

I sitt e-postmeddelande av den 26 april 2012 rapporterade de italienska myndigheterna först om tillämpningen av systemet med uppdelade betalningar av mjölkavgifter som godkänts genom beslut 2003/530/EG, och förklarade att systemet omfattade 11 271 stödmottagare. Av dessa hade 9 965 (dvs. 88,41 %) gjort avbetalningar på mjölkavgifterna i tid den 31 december 2010. Den förlängda tidsfristen hade utnyttjats av 1 291 stödmottagare, medan 15 stödmottagare inte hade gjort några avbetalningar alls och därför uteslutits ur programmet.

(15)

De italienska myndigheterna förklarade därefter att bidragsekvivalenten för det stöd som stödmottagarna fick genom betalningsuppskovet hade beräknats med utgångspunkt i räntan från den 1 januari fram till den dag då de avbetalningar som omfattades av betalningsuppskovet faktiskt hade betalats in, på grundval av Euriborräntan med tre månaders löptid från och med den 1 oktober 2010, plus 100 punkter (1,942 %). Resultatet av denna beräkning var en bidragsekvivalent på mellan 0,08 euro och 694,19 euro och visade även att 1 187 av de 1 291 stödmottagare som gynnades av betalningsuppskovet hade fått ett stöd på mindre än 100,00 euro. Enligt myndigheterna visar dessa siffror att betalningsuppskovet enligt lag nr 10/2011 inte påverkade den avbetalningsplan som fortfarande uppfyller bestämmelserna i beslut 2003/530/EG, vilket framgår av det faktum att bara 11,45 % av de producenter som omfattas av planen utnyttjade betalningsuppskovet.

(16)

De italienska myndigheterna slår därför fast, såsom uttrycktes i skrivelsen av den 24 juni 2011 (se punkt 13 ovan), att betalningsuppskovet avseende avgiften utgör stöd av mindre betydelse. De påpekar även att de har konstaterat att det tak för enskilt stöd som avses i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1535/2007 har respekterats fullt ut, liksom taket för Italien på 320 505 000 euro under en period av tre räkenskapsår som fastställts enligt samma förordning, och att bidragsekvivalenten för betalningsuppskovet uppgick till totalt 50 877,41 euro. De rapporterade slutligen att de höll på att kontrollera om dessa tak hade respekterats med hänsyn till de andra ordningar för stöd av mindre betydelse som beviljats under 2009, 2010 och 2011.

(17)

När det gäller kommissionens ståndpunkt att det stöd som godkändes genom beslut 2003/530/EG med tanke på dess typ och exceptionella karaktär måste betraktas som ett enskilt maximalt stöd som inte kan slås ihop med någon annan åtgärd, framhöll de italienska myndigheterna för det första att det i det berörda beslutet erkändes att det fanns exceptionella omständigheter som föranledde rådet att betrakta stödet som förenligt med artikel 107 i fördraget, förutsatt att vissa villkor uppfylldes. De underströk också att utförda kontroller hade visat att avbetalningsplanen var förenlig med bestämmelserna i beslut 2003/530/EG, eftersom alla producenter hade gjort den sjunde avbetalningen, utom 15 producenter som redan hade uteslutits från planen. De menade att de exceptionella omständigheter som hade lett till antagandet av beslut 2003/530/EG inte i sig utgjorde något hinder för att mottagare av det stöd som hade godkänts av rådet fick del av andra förmåner. Fördraget hänvisar endast till de exceptionella omständigheter som nämns ovan, utan att på något sätt begränsa typen av stöd som godkänns eller de närmare bestämmelserna om hur det genomförs. Det sägs endast att undantag från artikel 107 och de förordningar som avses i artikel 109 i fördraget ska antas genom ett enhälligt beslut i rådet. I just detta fall framgår det till fullo av det sätt på vilket beslut 2003/530/EG antogs, dvs. enhälligt, att beslutet var exceptionellt och handlade om de omständigheter som gjorde att stödet var nödvändigt snarare än om stödet i sig.

(18)

De italienska myndigheterna hävdade även att betalningsuppskovet utgör stöd av mindre betydelse och därför bör betraktas som en engångsåtgärd, med tanke på det begränsade utnyttjandet bland producenterna, de små belopp det var fråga om och att det inte innebar någon ändring av avbetalningsplanen, vars struktur är densamma, både vad gäller det totala antalet avbetalningar och förfallodag.

(19)

De italienska myndigheterna har slutligen än en gång uppgett att deltagarna i avbetalningsplanen enligt det italienska ministerdekretet av den 30 juli 2003 om genomförande av rådets beslut måste avstå från att vidta några rättsliga åtgärder avseende betalningen av avgifterna och att deltagare som inte gör avbetalningarna utesluts från programmet. De italienska myndigheterna hävdar att detta villkor förutsätter att återkravsförfaranden inleds, vilket resulterar i nya överklaganden av producenterna. Det är därför rimligt att undvika rättstvister för att återvinna mycket små belopp genom förfaranden som kostar mer än de belopp som ska återvinnas. De italienska myndigheterna vill i detta sammanhang hänvisa till artikel 32.6 i rådets förordning (EG) nr 1290/2005 av den 21 juni 2005 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (7), där det sägs att medlemsstaterna i välmotiverade fall får besluta att inte inleda återvinningsförfaranden om de kostnader som redan har uppkommit och som sannolikt kan uppkomma till följd av återvinningen överstiger det belopp som ska återvinnas. De menar att denna bestämmelse bör tillämpas analogt i detta fall. Liknande bestämmelser finns under alla omständigheter i artikel 25.4 i lag nr 289/2002 (2003 års finansieringslag), enligt vilken 12 euro betraktas som ett lågt belopp som inte ska återvinnas. Av dem som omfattades av betalningsuppskovet fick 559 ett stöd som uppgick till mindre än 12 euro.

(20)

I e-postmeddelandet av den 26 april 2012 överlämnade de italienska myndigheterna en förteckning över dem som omfattades av betalningsuppskovet och det stödbelopp som var och en av dem mottog.

(21)

Den 7 mars 2012 mottog kommissionen synpunkter från en tredje part om inledandet av förfarandet.

(22)

Den berörda parten ville i huvudsak veta varför kommissionen hade inskränkt förfarandet till att gälla det betalningsuppskov som föreskrivs i lag nr 10/2011 och inte hade utvidgat det till att omfatta bestämmelserna i artikel 40a i lag nr 122/2010, enligt vilka avbetalningar inom ramen för en annan avbetalningsplan som hade upprättats genom lag nr 33/2009 skjuts upp, och uppmanade kommissionen att utvidga förfarandet till att även omfatta detta ärende. Den berörda parten framhöll i detta sammanhang att ett klagomål rörande bestämmelserna i artikel 40a i lag nr 122/2010 redan hade lämnats in till kommissionen och att kommissionen hade avslutat detta ärende.

(23)

Den 10 mars 2012 mottog kommissionen synpunkter från en andra berörd part om inledandet av förfarandet.

(24)

Den berörda parten ville göra kommissionen uppmärksam på bestämmelserna i artikel 1.4 i lagdekret nr 16/2012, enligt vilka företag som befinner sig i ekonomiskt trångmål får betala av sin skuld genom regelbundna avbetalningar. Den berörda parten bad kommissionen ingripa och påpekade att dessa åtgärder inte är förenliga med den inre marknaden.

(25)

Den 14 mars 2012 mottog kommissionen synpunkter från en annan berörd part om inledandet av förfarandet.

(26)

I sina synpunkter hänvisade även denna berörda part till lagdekret nr 16/2012 och framhöll att det leder till att jordbrukare behandlas olika, vilket påverkar riktigheten i de uppgifter som AGEA (Agenzia per le Erogazioni in Agricoltura – det italienska utbetalningsstället) använder för att beräkna tilläggsavgiften.

(27)

I enlighet med artikel 107.1 i fördraget ska stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, anses vara oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(28)

Den berörda åtgärden, dvs. det stöd som ges genom betalningsuppskovet (som är likvärdigt med ett räntefritt lån, se punkt 13 andra strecksatsen ovan), men även det nya stöd som är en följd av överträdelsen av beslut 2003/530/EG (ingen ränta på redan gjorda årliga avbetalningar och grundbelopp och ränta som inte har betalats för resterande år före förfallodagen för avbetalningen den 31 december 2017) (nytt stöd, se punkt 13 tredje strecksatsen) faller inom ramen för följande definition:

(29)

Åtgärden kan tillskrivas staten eftersom den är en följd av en nationell lag. Den finansieras med offentliga medel i den meningen att den italienska staten genom att bevilja betalningsuppskov avseende en årlig avbetalning som fastställdes i beslut 2003/530/EG och genom att skapa ett nytt stöd genom detta betalningsuppskov under en viss tid har avstått från belopp som kunde ha använts för andra ändamål.

(30)

Denna situation gynnar vissa företag, i synnerhet mjölkproducerande jordbruksföretag.

(31)

Den kan även påverka handeln, med tanke på Italiens ställning på marknaden (8).

(32)

Den kan även snedvrida konkurrensen, eftersom de företag som gynnades av den har fått en fördel (betalningsuppskovet löper utan ränta och är därför likvärdigt med ett räntefritt lån) som de inte skulle ha haft under normala marknadsvillkor och som har gjort att berörda företag har hamnat i en mer fördelaktig konkurrensposition jämfört med företag som inte har fått del av den (9).

(33)

Mot bakgrund av de ytterligare upplysningar som de italienska myndigheterna har lämnat som svar på inledandet av förfarandet enligt artikel 108.2 i fördraget är det emellertid nödvändigt att fastställa om åtgärden i fråga kan betraktas som stöd av mindre betydelse enligt förordning (EG) nr 1535/2007 och därför inte anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i fördraget.

(34)

I sitt e-postmeddelande av den 26 april 2012 förklarade de italienska myndigheterna att den ränta som var knuten till betalningsuppskovet skulle ha uppgått till mellan 0,08 euro och 694,19 euro. De uppgav även att utförda kontroller hade visat att det tak som hade fastställts för Italien för tre räkenskapsår inte hade överskridits, men att de måste kontrollera om det fanns en risk att taket för enskilt stöd skulle överskridas om stöd av mindre betydelse under räkenskapsåren 2009, 2010 och 2011 slogs ihop.

(35)

Kommissionen kan förvisso konstatera att räntan på betalningsuppskovet i sig inte skulle överskrida de 7 500 euro som fastställs i artikel 3.2 i förordning (EG) nr 1535/2007. Kommissionen konstaterar även att det totala stödbelopp som beviljades genom betalningsuppskovet, dvs. 50 877,41 euro inte har lett till att det tak på320 505 000 euro som godkänns för Italien i bilagan till förordningen överskrids. Kommissionen har emellertid ingen ny information som visar att taket för enskilt stöd på 7 500 euro inte i något fall har överskridits, om allt stöd av mindre betydelse som samma stödmottagare har fått under de tre räkenskapsåren räknas in, eftersom kommissionen den 26 april 2012 inte hade fått någon information från de italienska myndigheter som utförde dessa kontroller. Den kan därför inte dra slutsatsen att stödtaket för enskilt stöd har respekterats i samtliga fall, i synnerhet eftersom kommissionen även måste ta hänsyn till det nya stöd som har uppstått i och med överträdelsen av beslut 2003/530/EG. Kommissionen måste i själva verket granska åtgärden i fråga i dess helhet (dvs. det stöd som var en följd av betalningsuppskovet, det stöd som var en följd av vad som kunde jämföras med ett räntefritt lån och det nya stöd som var en följd av överträdelsen av beslut 2003/530/EG): ett stort antal stödmottagare (mer än 1 250) gynnades av detta betalningsuppskov och stödbeloppet innefattade även en del av själva grundbeloppet (nämligen de årliga avbetalningar som skulle vara betalda den 31 december åren 2013, 2014, 2015, 2016 och 2017) plus ränta, vilket är betydligt mer än den ränta på betalningsuppskovet som de italienska myndigheterna utgick från som stöd för sina argument.

(36)

I artikel 3.7 i förordning (EG) nr 1535/2007 sägs även att ”[s]töd av mindre betydelse får inte kumuleras med statligt stöd för samma stödberättigande kostnader, om sådan kumulering leder till en högre stödnivå än den som gäller i varje enskilt fall enligt gemenskapslagstiftningen”.

(37)

Kommissionen har genom att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 108.2 i fördraget redan visat att detta betalningsuppskov tillkom utöver det stöd som hade godkänts av rådet och som bör betraktas som det maximala stöd som fick beviljas i detta sammanhang.

(38)

De italienska myndigheterna anser vidare att betalningsuppskovet bör betraktas som en engångsåtgärd, med tanke på det begränsade utnyttjandet bland producenterna, de små belopp det var fråga om och att det inte medförde någon ändring av avbetalningsplanen, vars struktur är densamma, både vad gäller det totala antalet avbetalningar och förfallodag.

(39)

Kommissionen delar inte denna uppfattning. Det är i själva verket tydligt att betalningsuppskovet har direkt anknytning till en återbetalning, för vilken en detaljerad avbetalningsplan godkändes i beslut 2003/530/EG. I artikel 1.1 första strecksatsen i detta beslut görs det klart att återbetalningen ska göras ”genom årliga amorteringar av lika storlek”. Betalningsuppskovet kan därför inte helt anses sakna anknytning till den avbetalningsplan som fastställdes genom beslut 2003/530/EG.

(40)

De italienska myndigheterna bestrider även att det stöd som godkändes av rådet är det maximala stöd som får beviljas mjölkproducenter. De anser att det i beslutet i fråga erkänns att det föreligger exceptionella omständigheter som motiverar ett godkännande av avbetalningsplanen, men att denna exceptionella karaktär inte i sig rättfärdigar att stödmottagarna inte ska få ta emot något annat stöd, eftersom fördraget endast hänvisar till exceptionella omständigheter och inte begränsar typen av stöd som godkänns eller de närmare bestämmelserna om hur det genomförs. I just detta fall framgår det till fullo av det sätt på vilket beslut 2003/530/EG antogs, dvs. enhälligt, att beslutet var exceptionellt och handlade om de omständigheter som gjorde att stödet var nödvändigt snarare än om stödet i sig.

(41)

Kommissionen håller inte med de italienska myndigheterna. Även om det i artikel 108.2 tredje stycket i fördraget sägs att ”rådet enhälligt [kan] besluta att stöd … ska anses vara förenligt med den inre marknaden … om ett sådant beslut är motiverat på grund av exceptionella omständigheter” och det även i skäl 8 i beslut 2003/530/EG sägs att ”det på grund av exceptionella omständigheter [är] motiverat att anse att [stödet] är förenligt med den gemensamma marknaden”, kvarstår faktum att rådet självt i beslutet fastställde att stödet ska anses vara förenligt med den gemensamma marknaden ”undantagsvis” och inte ”med hänsyn tagen till de exceptionella omständigheterna”. Termen ”undantagsvis” visar tydligt att rådet ville understryka att beviljandet av stödet var unikt, trots att det i skäl 8 hade konstaterats att det förelåg exceptionella omständigheter. Även om de italienska myndigheternas hänvisning till enhällighet förvisso kan visa att förfarandet var exceptionellt innebär det inte att stödets unika karaktär enligt beslutet kan ifrågasättas.

(42)

Det faktum att det stöd som godkändes av rådet, med tanke på dess unika karaktär, var det maximibelopp som kunde tillåtas i ett givet sammanhang, dvs. stödekvivalenten uppgick till 100 %, innebär att ett betalningsuppskov som tillkommer därutöver medför en automatisk tillämpning av bestämmelserna i artikel 3.7 i förordning (EG) nr 1535/2007 och att bidragsekvivalenten för betalningsuppskovet inte kan anses falla inom ramen för denna förordning och därför utgör statligt stöd. Dess förenlighet med den inre marknaden måste bedömas på grundval av de konkurrensregler som var i kraft när betalningsuppskovet beviljades, vilket även gäller det nya stöd som var en följd av överträdelsen av beslut 2003/530/EG.

(43)

De konkurrensregler som var i kraft när betalningsuppskovet beviljades fastställs i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruk och skogsbruk 2007–2013.

(44)

De italienska myndigheternas ståndpunkt i e-postmeddelandet av den 26 april 2012 baserades på argumentet att betalningsuppskovet bör anses ingå i en stödordning av mindre betydelse. Myndigheterna lämnade därför ingen förklaring om huruvida betalningsuppskovet eller det nya stöd som inte låg inom ramen för beslut 2003/530/EG var förenligt med den inre marknaden enligt reglerna i ovannämnda riktlinjer.

(45)

Kommissionen har därför ingen ny information som kan skingra de tvivel som den hade när den inledde det förfarande som fastställs i artikel 108.2 i fördraget. Det stöd som är knutet till betalningsuppskovet och därmed det nya stöd som uppstod till följd av överträdelsen av beslut 2003/530/EG utgör därför ensidigt stöd som endast är avsett att förbättra producenternas ekonomiska situation och inte bidrar till sektorns utveckling. Det utgör därför driftstöd som är oförenligt med den inre marknaden i den mening som avses i punkt 15 i de ovannämnda riktlinjerna.

(46)

I enlighet med fördraget och EU-domstolens rättspraxis är kommissionen, om ett stöd fastställs vara oförenligt med den inre marknaden, behörig att besluta att den berörda staten ska upphäva eller ändra stödet (10). I EU-domstolens rättspraxis fastställs även att en stats skyldighet att avskaffa stöd som kommissionen anser vara oförenligt med den inre marknaden syftar till att återställa den tidigare situationen. Domstolen har i detta sammanhang förklarat att detta mål uppnås när stödmottagaren har återbetalat de belopp som han har mottagit och därmed har förlorat den fördel han åtnjöt på marknaden i förhållande till sina konkurrenter och den situation som förelåg före utbetalningen av stödet är återställd (11).

(47)

I enlighet med denna rättspraxis fastställs i artikel 14 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (12) att om negativa beslut fattas i fall av olagligt stöd ska kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från stödmottagaren (vilket i föreliggande ärende är alla dem som har utnyttjat betalningsuppskovet).

(48)

Italien måste därför vidta alla nödvändiga åtgärder för att återvinna det oförenliga stödet från mottagarna. I enlighet med punkt 42 i kommissionens tillkännagivande Effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd  (13) har Italien fyra månader på sig efter ikraftträdandet av detta beslut att verkställa dess bestämmelser. Ränta ska betalas på de belopp som ska återvinnas och beräknas på grundval av kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (14).

(49)

Detta beslut ska genomföras utan dröjsmål, i synnerhet återvinningen av allt oförenligt enskilt stöd.

(50)

Med tanke på det mycket specifika sammanhang i vilket stödet beviljades (dvs. att stödet tillkom i en plan som ingick i ett paket som hade godkänts av rådet) och följderna av stödet (överträdelsen av beslut 2003/530/EG när det gäller dem som utnyttjade betalningsuppskovet, samtidigt som stödet undantagsvis redan hade godkänts genom beslutet) bör följande återvinnas från de parter som utnyttjade betalningsuppskovet:

(51)

Den vikt som de italienska myndigheterna fäster vid de låga belopp som ska återvinnas och risken att producenterna inkommer med nya överklaganden till de nationella domstolarna ändrar inte det faktum att statligt stöd som inte uppfyller de villkor som krävs för att omfattas av undantagen i artikel 107 i fördraget och som därför är oförenligt med den inre marknaden bör återvinnas från mottagarna för att återställa den situation som förelåg före utbetalningen av stödet. EU-domstolens rättspraxis visar i själva verket att avvecklingen av olagligt stöd som har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden är det logiska resultatet av denna olaglighet, eftersom det enda syftet med återvinningen är att återställa den tidigare situationen (15). Målet att återställa den tidigare situationen uppnås så snart det olagliga stöd som är oförenligt med den inre marknaden har återbetalats av mottagaren och denne därmed har förlorat sin tidigare fördel i förhållande till sina konkurrenter på marknaden. I sådana fall har den situation som förelåg före utbetalningen av stödet återställts (16).

(52)

När det gäller de låga belopp som ska återvinnas verkar de italienska myndigheterna dessutom inskränka återvinningen till räntan på den årliga avbetalning som är föremål för uppskovet. Återvinningen, som endast ska beröra dem som faktiskt gynnades av betalningsuppskovet, måste emellertid, utöver räntan, omfatta allt stöd som har förklarats vara oförenligt (se punkt 50 ovan).

(53)

Argumentet att producenterna kan överklaga vid de nationella domstolarna kan slutligen inte anses vara relevant, eftersom det i EU-domstolens rättspraxis fastställs att en risk att det uppstår interna svårigheter, även oövervinneliga sådana, inte i sig kan rättfärdiga att en medlemsstat underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt unionslagstiftningen (17).

(54)

Italien kan därför tillämpa reglerna om stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn för att återvinna enskilt stöd från mottagare som uppfyllde alla krav i den gällande förordningen om stöd av mindre betydelse (förordning (EG) nr 1535/2007) vid den tidpunkt då det olagliga stöd som är oförenligt med den inre marknaden beviljades. I punkt 49 i kommissionens tillkännagivande Effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd och som gäller stödordningar som förklarats olagliga och oförenliga med den inre marknaden (18), fastställs att medlemsstaterna måste göra en ingående analys av varje enskilt stöd som beviljats på grundval av stödordningen i fråga. För att kvantifiera exakt vilket stödbelopp som ska återvinnas från varje enskild mottagare måste Italien därför fastställa omfattningen av det stöd som har beviljats ett specifikt projekt, som vid den tidpunkt då stödet beviljades uppfyllde alla villkor i en gruppundantagsförordning eller i en stödordning som kommissionen godkänt. I sådana fall får medlemsstaterna även tillämpa de materiella regler om stöd av mindre betydelse som var tillämpliga vid tidpunkten för beviljandet av det olagliga eller oförenliga stöd som är föremål för beslutet om återkrav enligt artikel 2 i förordning (EG) nr 994/98 av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd (19). Enligt detta kriterium utgör enskilt stöd som beviljats inom ramen för denna åtgärd inte stöd för mottagare som när stödet beviljades uppfyllde villkoren i gällande förordning om stöd av mindre betydelse (förordning (EG) nr 1535/2007).

(55)

När det gäller den första berörda partens synpunkter (punkt 22) vill kommissionen framhålla att betalningsuppskovet enligt artikel 40a i lag nr 122/2010 beträffande en avbetalning som skulle göras enligt en annan avbetalningsplan som inrättades genom lag nr 33/2009 inte omfattas av förfarandet i detta beslut, eftersom det inte gäller den tillkommande avbetalningsplan som fastställdes genom beslut 2003/530/EG.

(56)

När det gäller de andra två berörda parternas synpunkter på lagdekret nr 16/2012 (punkterna 24 och 26) granskar kommissionen för närvarande dessa. Kommissionen anser emellertid att de av administrativa effektivitetsskäl måste granskas för sig, bl.a. därför att en sammanslagning av de två förfarandena genom en utvidgning av förfarandet och tillämpning av alla administrativa formaliteter i samband med detta väsentligt skulle försena slutförandet av förfarandet i detta beslut.

(57)

Kommissionen konstaterar att Italien olagligen har infört betalningsuppskovet i fråga, vilket innebär att även det stöd som uppskovet avser är olagligt (se punkt 13 andra strecksatsen ovan) och den nya stödordning som uppstått genom överträdelsen av beslut 2003/530/EG (se punkt 13 tredje strecksatsen). Ingen av stödåtgärderna kan därför anses vara förenlig med den inre marknaden, eftersom de italienska myndigheterna inte har lämnat några upplysningar som visar att de är förenliga med konkurrensreglerna inom jordbrukssektorn (se punkterna 43–45). (De har endast hävdat att betalningsuppskovet ska behandlas för sig, dvs. utan hänsyn till effekterna på beslut 2003/530/EG, och att det kan betraktas som en stödordning av mindre betydelse.) Kommissionen har därför inte kunnat skingra de tvivel som den uttryckte genom att inleda det förfarande som fastställs i artikel 108.2 i fördraget.

(58)

Det oförenliga stödet bör återvinnas med ränta från relevanta mottagare, dvs. från dem som faktiskt har utnyttjat det berörda betalningsuppskovet.

a)

Ränta på uppskovet med betalningen av den avgiftsdel som skulle betalas senast den 31 december 2010, plus ränta på resterande skuld fram till återvinningstidpunkten.

b)

Ränta på de årliga avbetalningar som skulle ha betalats den 31 december åren 2004, 2005, 2006, 2007, 2008 och 2009 (själva grundbeloppet betalades innan betalningsuppskovet ledde till en överträdelse av rådets beslut), plus ränta på resterande skuld fram till återvinningstidpunkten.

c)

Ränta på de årliga avbetalningar som skulle ha betalats den 31 december åren 2011 och 2012 (det finns ingen information om att grundbeloppen inte hade betalats i tid), plus dröjsmålsränta fram till återvinningstidpunkten.

d)

Grundbelopp och ränta avseende de årliga avbetalningar som skulle ha betalats den 31 december åren 2013, 2014, 2015, 2016 och 2017, som är den slutliga tidsfristen i den återbetalningsplan som upprättades i enlighet med rådets beslut.

a)

En förteckning över mottagare av stöd enligt de ordningar som avses i artikel 1 och det totala belopp som var och en av dem har fått enligt den berörda ordningen.

b)

Det totala belopp (grundbelopp och ränta) som ska återvinnas från varje mottagare som fick stöd som inte omfattas av regeln om stöd av mindre betydelse.

c)

En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits och planerats för att följa detta beslut.

d)

Handlingar som visar att mottagarna har uppmanats att återbetala stödet.