”BILAGA XIX

Verksamhetsspecifika riktlinjer för produktion av natriumkarbonat och natriumvätekarbonat som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG

1.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i den här bilagan ska tillämpas på utsläpp från anläggningar för produktion av natriumkarbonat och natriumvätekarbonat som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

2.   FASTSTÄLLANDE AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

I anläggningar för produktion av natriumkarbonat och natriumvätekarbonat ingår bland andra följande utsläppskällor och bränsle-/materialmängder för koldioxidutsläpp:

—	Bränslen som används i förbränningsprocesser, t.ex. i syfte att producera varmvatten eller ånga.

—	Råmaterial (t.ex. ventilationsgas från bränning av kalksten, i den mån den inte används för karbonatisering).

—	Rökgaser från tvättning eller filtrering efter karbonisering, i den mån de inte används för karbonisering.

2.1   BERÄKNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Eftersom natriumkarbonat och natriumvätekarbonat innehåller kol som härrör från processens insatsmaterial ska beräkningen av processutsläpp baseras på en massbalansmetod enligt avsnitt 2.1.1. Utsläpp från förbränning av bränslen kan antingen övervakas separat enligt avsnitt 2.1.2 eller beaktas i massbalansmetoden.

2.1.1   MASSBALANSMETODEN

Genom massbalansmetoden ska allt kol i insatsmaterial, lager och annan utförsel från anläggningen beaktas för fastställande av utsläppsnivån för växthusgaser, utom för utsläppskällor som övervakas i enlighet med avsnitt 2.1.2 i den här bilagan: Den mängd koldioxid som används för framställning av natriumvätekarbonat från natriumkarbonat ska betraktas som utsläpp. Följande ekvation ska användas:

Koldioxidutsläpp [t CO2] = (insatsmaterial – produkter – utförsel – lagerförändringar) * omvandlingsfaktor CO2/C

där:

—   Insatsmaterial [t C]: allt kol som kommer innanför anläggningens gränser.

—   Produkter [t C]: allt kol i produkter (1) och material, inklusive biprodukter, som lämnar anläggningens gränser.

—   Utförsel [t C]: kol som förs utanför anläggningens gränser i flytande och/eller fast form, t.ex. genom att det töms i avlopp eller deponeras i avfallsupplag eller genom förluster. Utförsel innefattar inte utsläpp i atmosfären av växthusgaser eller koloxid.

—   Lagerförändringar [tC]: ökat lager av kol inom anläggningens gränser.

Beräkningen ska då ske enligt följande:

Koldioxidutsläpp [t CO2] = (Σ (verksamhetsuppgifterinsatsmaterial * kolinnehållinsatsmaterial) – Σ (verksamhetsuppgifterprodukter * kolinnehållprodukter) – Σ (verksamhetsuppgifterutförsel * kolinnehållutförsel) – Σ (verksamhetsuppgifterlagerförändringar * kolinnehålllagerförändringar)) * 3,664

där:

a)    Verksamhetsuppgifter

Verksamhetsutövaren ska analysera och rapportera massflödena till och från anläggningen och motsvarande lagerförändringar för alla berörda bränslen och material separat. Om kolinnehållet i ett massflöde normalt sett är relaterat till energiinnehållet (bränslen) kan verksamhetsutövaren för beräkning av massbalansen bestämma och använda kolinnehållet i relation till energiinnehållet [t C/TJ] i respektive massflöde.

Nivå 1

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 7,5 %.

Nivå 2

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 5 %.

Nivå 3

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 4

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

b)    Kolinnehåll

Nivå 1

Kolinnehållet i in- och utgående mängder beräknas från de referensfaktorer för utsläpp som anges för bränslen och material i avsnitt 11 i bilaga I eller i andra verksamhetsspecifika bilagor i dessa riktlinjer. Kolinnehållet beräknas på följande sätt:

Kolinnehåll [t/t eller TJ] = Emissionsfaktor [t CO2/t eller TJ]/3,664 [t CO2/t C]

Nivå 2

Verksamhetsutövaren tillämpar landspecifika kolinnehållssiffror för varje bränsle och material enligt den senaste nationella inventeringsrapport som varje medlemsstat lämnat till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Nivå 3

Kolinnehållet i in- och utgående mängder ska beräknas i enlighet med bilaga I avsnitt 13 beträffande representativ provtagning av bränslen, produkter och biprodukter och fastställande av deras kolinnehåll och biomassafraktion.

2.1.2   FÖRBRÄNNINGSUTSLÄPP

Utsläpp från förbränning av bränsle ska övervakas och rapporteras i enlighet med bilaga II, om de inte beaktas i massbalansen enligt avsnitt 2.1.1.

2.2   MÄTNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Riktlinjerna för mätning i bilagorna I och XII ska tillämpas.

”BILAGA XX

Verksamhetsspecifika riktlinjer för produktion av ammoniak som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG

1.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i denna bilaga ska användas vid övervakning av utsläpp från anläggningar för framställning av ammoniak enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

Anläggningar för framställning av ammoniak kan vara en del av integrerade anläggningar inom kemi- eller raffinaderiindustrin som förorsakar ett intensivt energi- och materialutbyte. Koldioxidutsläpp kan uppstå när bränsle förbränns eller används som insatsmaterial i processen vid framställning av ammoniak. I ett antal anläggningar för framställning av ammoniak avskiljs koldioxid från produktionsprocessen och används för andra produktionsprocesser, t.ex. framställning av urea. Sådan avskild koldioxid ska bokföras som utsläppt.

2.   FASTSTÄLLANDE AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

I anläggningar för produktion av ammoniak kommer koldioxidutsläppen från följande utsläppskällor och bränsle-/materialmängder:

—	Förbränning av bränsle som ger värme för reformering eller partiell oxidation.

—	Bränsle använt som insatsmaterial i processen vid framställning av ammoniak (reformering eller partiell oxidation).

—	Bränslen som används i andra förbränningsprocesser, t.ex. i syfte att producera varmvatten eller ånga.

2.1   BERÄKNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

2.1.1   FÖRBRÄNNINGSUTSLÄPP

Utsläpp från förbränning av bränsle som inte används som insatsmaterial i processen ska övervakas och rapporteras i enlighet med bilaga II.

2.1.2   UTSLÄPP FRÅN BRÄNSLE ANVÄNT SOM INSATSMATERIAL I PROCESSEN VID AMMONIAKFRAMSTÄLLNING

Utsläpp från bränsle använt som insatsmaterial i processen ska övervakas och rapporteras i enlighet med bilaga II.

2.2   MÄTNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Riktlinjerna för mätning i bilagorna I och XII ska tillämpas.”

”BILAGA XXI

Verksamhetsspecifika riktlinjer för produktion av vätgas och syntesgas som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG

1.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i denna bilaga ska användas vid övervakning av utsläpp från anläggningar för framställning av vätgas och syntesgas enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG. Där framställningen av vätgas är tekniskt integrerad i ett mineraloljeraffinaderi ska anläggningens verksamhetsutövare tillämpa de relevanta bestämmelserna i bilaga III i stället.

Anläggningar för framställning av vätgas eller syntesgas kan vara en del av integrerade anläggningar inom kemi- eller raffinaderiindustrin som förorsakar ett intensivt energi- och materialutbyte. Koldioxidutsläpp kan uppstå när bränsle förbränns eller används som insatsmaterial i processen.

2.   FASTSTÄLLANDE AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

I anläggningar för produktion av vätgas eller syntesgas kommer koldioxidutsläppen från följande utsläppskällor och bränsle-/materialmängder:

—	Bränsle som används i produktionsprocessen för vätgas eller syntesgas (reformering eller partiell oxidation).

—	Bränslen som används i andra förbränningsprocesser, t.ex. i syfte att producera varmvatten eller ånga.

2.1   BERÄKNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

2.1.1   FÖRBRÄNNINGSUTSLÄPP

Utsläpp från förbränning av bränsle som inte används som insatsmaterial i processen vid framställning av vätgas eller syntesgas, men som används vid andra förbränningsprocesser, ska övervakas och rapporteras i enlighet med bilaga II.

2.1.2   UTSLÄPP FRÅN BRÄNSLE ANVÄNT SOM INSATSMATERIAL I PROCESSEN

Utsläpp från bränsle använt som insatsmaterial i processen vid framställning av vätgas ska beräknas med hjälp av insatsmetoden i avsnitt 2.1.2.1. För framställning av syntesgas ska en massbalansmetod enligt 2.1.2.2 tillämpas. Om vätgas och syntesgas framställs vid samma anläggning kan verksamhetsutövaren välja att beräkna respektive utsläpp från båda produktionsprocesserna med hjälp av en massbalansmetod enligt avsnitt 2.1.2.2.

2.1.2.1   PRODUKTION AV VÄTGAS

Utsläpp från bränsle använt som insatsmaterial i processen ska beräknas med formeln

koldioxidutsläpp = verksamhetsuppgifter * emissionsfaktor

där:

—	verksamhetsuppgifter uttrycks som nettoenergiinnehållet hos bränsle använt som insatsmaterial i processen [TJ] eller, om en mass- eller volymrelaterad emissionsfaktor används, som den mängd bränsle använt som insatsmaterial i processen ([t eller Nm3],

—	Emissionsfaktorn uttrycks som ton CO2/TJ eller som ton CO2/t eller ton CO2/Nm3 bränsle använt som insatsmaterial.

Följande nivåkrav ska användas:

a)    Verksamhetsuppgifter

Verksamhetsuppgifterna uttrycks i allmänhet som nettoenergiinnehållet hos det använda bränslet [TJ] under rapporteringsperioden. Bränsleanvändningens energiinnehåll ska beräknas med följande formel:

Bränsleanvändningens energiinnehåll [TJ] = förbrukat bränsle [t eller Nm3] * bränslets effektiva värmevärde [TJ/t eller TJ/Nm3]

Om en mass- eller volymrelaterad emissionsfaktor [t CO2/t eller t CO2/Nm3] används, uttrycks verksamhetsuppgifter som mängden förbrukat bränsle [t eller Nm3].

där:

a1)   Använt bränsle

Nivå 1

Mängden bränsle använt som insatsmaterial i processen [t eller Nm3] som bearbetats under rapporteringsperioden, beräknad med en största tillåten osäkerhet på ± 7,5 %.

Nivå 2

Mängden bränsle använt som insatsmaterial i processen [t eller Nm3] som bearbetats under rapporteringsperioden, beräknad med en största tillåten osäkerhet på ± 5,0 %.

Nivå 3

Mängden bränsle använt som insatsmaterial i processen [t eller Nm3] som bearbetats under rapporteringsperioden, beräknad med en största tillåten osäkerhet på ± 2,5 %.

Nivå 4

Mängden bränsle använt som insatsmaterial i processen [t eller Nm3] som bearbetats under rapporteringsperioden, beräknad med en största tillåten osäkerhet på ± 1,5 %.

a2)   Effektivt värmevärde

Nivå 1

Referensvärdena för varje bränsle används på det sätt som framgår av bilaga I avsnitt 11.

Nivå 2a

Verksamhetsutövaren tillämpar landspecifika effektiva värmevärden för varje bränsle enligt den senaste nationella inventeringsrapport som varje medlemsstat lämnat till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Nivå 2b

För kommersiella bränslen används det effektiva värmevärde som fås fram ur de inköpsregister för respektive bränsle som tillhandahålls av bränsleleverantören, under förutsättning att det fastställs på grundval av nationella eller internationella standarder.

Nivå 3

Det effektiva värmevärde som är representativt för bränslet vid en anläggning mäts av verksamhetsutövaren, ett kontrakterat laboratorium eller bränsleleverantören i enlighet med bestämmelserna i bilaga I avsnitt 13.

b)    Emissionsfaktor

Nivå 1

De referensvärden som förtecknas i dessa riktlinjers bilaga I avsnitt 11 tillämpas.

Nivå 2a

Verksamhetsutövaren tillämpar landspecifika emissionsfaktorer för varje bränsle enligt den senaste nationella inventeringsrapport som varje medlemsstat lämnat till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Nivå 2b

Verksamhetsutövaren beräknar emissionsfaktorer för bränslet utifrån närmevärden som fastställts för

—	densiteten för särskilda oljor eller gaser som är gemensamma, t.ex. för raffinaderi- och stålindustrin, och

—	nettovärmevärdet för särskilda koltyper,

i kombination med en empirisk korrelation som fastställs minst en gång per år enligt bestämmelserna i bilaga I avsnitt 13. Verksamhetsutövaren ska se till att korrelationen uppfyller kraven enligt god branschpraxis och att den endast tillämpas på närmevärden inom det område för vilket den fastställts.

Nivå 3

Användning av en verksamhetsspecifik emissionsfaktor [CO2/TJ eller CO2/t eller CO2/Nm3 tillförsel] beräknad på kolinnehållet hos använt bränsle, fastställd enligt bilaga I avsnitt 13.

2.1.2.2   FRAMSTÄLLNING AV SYNTESGAS

Eftersom en del av kolet i det bränsle som används som insatsmaterial i processen finns i den framställda syntesgasen ska beräkningen av växthusgasutsläpp baseras på en massbalansmetod.

Genom massbalansmetoden ska allt kol i insatsmaterial, lager och annan utförsel från anläggningen beaktas för fastställande av utsläppsnivån för växthusgaser, utom för utsläppskällor som övervakas i enlighet med avsnitt 2.1.1 och 2.1.2.1 i den här bilagan. Följande ekvation ska användas:

Koldioxidutsläpp [t CO2]= (insatsmaterial – produkter – utförsel – lagerförändringar) * omvandlingsfaktor CO2/C

där:

—   Insatsmaterial [t C]: allt kol som kommer innanför anläggningens gränser.

—   Produkter [t C]: allt kol i produkter och material, inklusive biprodukter, som lämnar anläggningens gränser.

—   Utförsel [t C]: kol som förs utanför anläggningens gränser, t.ex. genom att det töms i avlopp eller deponeras i avfallsupplag eller genom förluster. Utförsel innefattar inte utsläpp i atmosfären av växthusgaser eller koloxid.

—   Lagerförändringar [t C]: ökat lager av kol inom anläggningens gränser.

Beräkningen ska då ske enligt följande:

Koldioxidutsläpp [t CO2] = (Σ (verksamhetsuppgifterinsatsmaterial * kolinnehållinsatsmaterial) – Σ (verksamhetsuppgifterprodukter * kolinnehållprodukter) – Σ (verksamhetsuppgifterutförsel *kolinnehållutförsel) – Σ (verksamhetsuppgifterlagerförändringar * kolinnehålllagerförändringar)) * 3,664

där:

a)    Verksamhetsuppgifter

Verksamhetsutövaren ska analysera och rapportera massflödena till och från anläggningen och motsvarande lagerförändringar för alla berörda bränslen och material separat. Om kolinnehållet i ett massflöde normalt sett är relaterat till energiinnehållet (bränslen) kan verksamhetsutövaren för beräkning av massbalansen bestämma och använda kolinnehållet i relation till energiinnehållet [t C/TJ] i respektive massflöde.

Nivå 1

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 7,5 %.

Nivå 2

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 5 %.

Nivå 3

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 4

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

b)    Kolinnehåll

Nivå 1

Kolinnehållet i in- och utgående mängder beräknas från de referensfaktorer för utsläpp som anges för bränslen och material i avsnitt 11 i bilaga I eller i andra verksamhetsspecifika bilagor i dessa riktlinjer. Kolinnehållet beräknas på följande sätt:

Kolinnehåll [t/t eller TJ] = Emissionsfaktor [t CO2/t eller TJ]/3,664 [t CO2/t C]

Nivå 2

Verksamhetsutövaren tillämpar landspecifika kolinnehållssiffror för varje bränsle och material enligt den senaste nationella inventeringsrapport som varje medlemsstat lämnat till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Nivå 3

Kolinnehållet i in- och utgående mängder ska beräknas i enlighet med bilaga I avsnitt 13 beträffande representativ provtagning av bränslen, produkter och biprodukter och fastställande av deras kolinnehåll och biomassafraktion.

2.2   MÄTNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Riktlinjerna för mätning i bilagorna I och XII ska tillämpas.”

”BILAGA XXII

Verksamhetsspecifika riktlinjer för produktion av organiska baskemikalier som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG

1.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i denna bilaga ska användas vid övervakning av utsläpp från anläggningar för framställning av organiska baskemikalier enligt förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG. Där framställningen är tekniskt integrerad i ett mineraloljeraffinaderi ska anläggningens verksamhetsutövare tillämpa de relevanta bestämmelserna i bilaga III i stället, särskilt för utsläpp från katalytisk krackning.

Anläggningar för framställning av organiska baskemikalier kan vara en del av integrerade anläggningar inom kemi- eller raffinaderiindustrin som förorsakar ett intensivt energi- och materialutbyte. Koldioxidutsläpp kan uppstå när bränsle förbränns eller när bränsle eller material används som insatsmaterial i processen.

2.   FASTSTÄLLANDE AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Potentiella utsläppskällor för koldioxid omfattar bränsle och insatsmaterial i följande processer:

—	Krackning (katalytisk och icke-katalytisk).

—	Reformering.

—	Partiell eller fullständig oxidation.

—	Liknande processer som leder till koldioxidutsläpp från kol i kolvätebaserade insatsvaror.

—	Förbränning av rökgaser och fackling.

—	Annan förbränning av bränsle för värmeförsörjning till de ovan nämnda processerna.

2.1   BERÄKNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

För förbränningsprocesser där bränslena inte är en del av eller härrör från kemiska reaktioner för framställning av organiska baskemikalier, t.ex. för att generera processvärme eller el, ska utsläppen övervakas och rapporteras enligt avsnitt 2.1.1. I alla andra fall ska utsläppen från framställning av organiska baskemikalier beräknas med hjälp av en massbalansmetod som anges i avsnitt 2.1.2. All koloxid i rökgasen ska bokföras som koldioxid. Om en insatsbaserad metod, t.ex. enligt bilaga II och med hänsyn till bästa industripraxis, godkänts av den behöriga myndigheten, får den användas i stället för en massbalansmetod om verksamhetsutövaren kan visa att den är mer kostnadseffektiv och leder till en jämförbar noggrannhetsnivå.

2.1.1   FÖRBRÄNNINGSUTSLÄPP

Utsläpp från förbränningsprocesser ska övervakas och rapporteras i enlighet med bilaga II. Om tvättning av rökgaser sker i anläggningen och utsläppen till följd därav inte beräknas med hjälp av massbalansmetoden enligt avsnitt 2.1.2, ska de beräknas enligt bilaga II.

2.1.2   MASSBALANSMETODEN

Genom massbalansmetoden ska allt kol i insatsmaterial, lager och annan utförsel från anläggningen beaktas för att bokföra utsläppsnivån för växthusgaser, utom för utsläppskällor som övervakas i enlighet med avsnitt 2.1.1 i den här bilagan. Följande ekvation ska användas:

Utsläpp [t CO2] = (insatsmaterial – produkter – utförsel – lagerförändringar) * omvandlingsfaktor CO2/C

där:

—   Insatsmaterial [t C]: allt kol som kommer innanför anläggningens gränser.

—   Produkter [t C]: allt kol i produkter och material, inklusive biprodukter, som lämnar anläggningens gränser.

—   Utförsel [t C]: kol som förs utanför anläggningens gränser, t.ex. genom att det töms i avlopp eller deponeras i avfallsupplag eller genom förluster. Utförsel innefattar inte utsläpp i atmosfären av växthusgaser eller koloxid.

—   Lagerförändringar [t C]: ökat lager av kol inom anläggningens gränser.

Beräkningen ska då ske enligt följande:

Koldioxidutsläpp [t CO2] = (Σ (verksamhetsuppgifterinsatsmaterial * kolinnehållinsatsmaterial) – Σ (verksamhetsuppgifterprodukter * kolinnehållprodukter) – Σ (verksamhetsuppgifterutförsel * kolinnehållutförsel) – Σ (verksamhetsuppgifterlagerförändringar * kolinnehålllagerförändringar)) * 3,664

där:

a)    Verksamhetsuppgifter

Verksamhetsutövaren ska analysera och rapportera massflödena till och från anläggningen och motsvarande lagerförändringar för alla berörda bränslen och material separat. Om kolinnehållet i ett massflöde normalt sett är relaterat till energiinnehållet (bränslen) kan verksamhetsutövaren för beräkning av massbalansen bestämma och använda kolinnehållet i relation till energiinnehållet [t C/TJ] i respektive massflöde.

Nivå 1

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 7,5 %.

Nivå 2

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 5,0 %.

Nivå 3

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 4

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

b)    Kolinnehåll

Nivå 1

Kolinnehållet i in- och utgående mängder ska beräknas från de referensfaktorer för utsläpp som anges för bränslen och material i bilaga I avsnitt 11, i tabellen nedan eller i andra verksamhetsspecifika bilagor i dessa riktlinjer. Kolinnehållet beräknas på följande sätt:

Kolinnehåll [t/t eller TJ] = Emissionsfaktor [t CO2/t eller TJ]/3,664 [t CO2/t C]

För ämnen som inte förtecknas i bilaga I avsnitt 11 eller i andra verksamhetsspecifika bilagor i dessa riktlinjer får verksamhetsutövarna beräkna kolinnehållet baserat på det stökiometriska kolinnehållet i det rena ämnet och ämnets koncentration i in- och utgående mängder.

Tabell

Referensfaktorer för utsläpp  (1)

Ämne	Kolinnehåll (t C/t insatsvaror eller t C/t produkt)
Acetonitril	0,5852 tC/t
Akrylnitril	0,6664 tC/t
Butadien	0,888 tC/t
Kimrök	0,97 tC/t
Eten (etylen)	0,856 tC/t
Etylendiklorid	0,245 tC/t
Etylenglykol	0,387 tC/t
Etylenoxid	0,545 tC/t
Vätecyanid	0,4444 tC/t
Metanol	0,375 tC/t
Metan	0,749 tC/t
Propan	0,817 tC/t
Propylen	0,8563 tC/t
Vinylklorid monomer	0,384 tC/t

Nivå 2

Verksamhetsutövaren tillämpar landspecifika kolinnehållssiffror för varje bränsle och material enligt den senaste nationella inventeringsrapport som varje medlemsstat lämnat till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Nivå 3

Kolinnehållet i in- och utgående mängder ska beräknas i enlighet med bilaga I avsnitt 13 beträffande representativ provtagning av bränslen, produkter och biprodukter och fastställande av deras kolinnehåll och biomassafraktion.

2.2   MÄTNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Riktlinjerna för mätning i bilagorna I och XII ska tillämpas.”

”BILAGA XXIII

Verksamhetsspecifika riktlinjer för produktion eller bearbetning av järnmetaller och icke-järnmetaller som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG

1.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i den här bilagan ska tillämpas på utsläpp från produktion eller bearbetning av järnmetaller och icke-järnmetaller som förtecknas i bilaga I till direktiv 2003/87/EG utom för produktion av tackjärn, stål och primäraluminium.

2.   FASTSTÄLLANDE AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

I anläggningar för produktion eller bearbetning av järnmetaller och icke-järnmetaller ingår bland andra följande utsläppskällor och bränsle-/materialmängder för koldioxidutsläpp:

—	Konventionella bränslen (t.ex. naturgas, stenkol, koks och brännolja).

—	Andra bränslen (plast, t.ex. från återvinning av batterier, granulerat (organiskt) material anläggningar för hantering av fragmenterat avfall).

—	Reduktionsmedel (t.ex. koks, grafitelektroder).

—	Råmaterial (t.ex. förbränning av kalksten, dolomit och kolhaltig metallmalm och metallkoncentrat).

—	Sekundära insatsvaror (t.ex. organiskt material i skrot).

2.1   BERÄKNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

I anläggningar där kol som härrör från bränslen eller insatsmaterial som används vid anläggningen finns kvar i produkterna eller andra produktionsresultat, t.ex. för reduktion av metallmalmer, ska en massbalansmetod tillämpas (se avsnitt 2.1.1). I anläggningar där så inte är fallet ska utsläpp och processutsläpp beräknas separat (se avsnitt 2.1.2 och 2.1.3).

2.1.1   MASSBALANSMETODEN

Genom massbalansmetoden ska allt kol i insatsmaterial, lager och annan utförsel från anläggningen beaktas för fastställande av utsläppsnivån för växthusgaser. Följande ekvation ska användas:

Utsläpp [t CO2] = (insatsmaterial – produkter – utförsel – lagerförändringar) * omvandlingsfaktor CO2/C

där:

—   Insatsmaterial [t C]: allt kol som kommer innanför anläggningens gränser.

—   Produkter [t C]: allt kol i produkter och material, inklusive biprodukter, som lämnar anläggningens gränser.

—   Utförsel [t C]: kol som förs utanför anläggningens gränser, t.ex. genom att det töms i avlopp eller deponeras i avfallsupplag eller genom förluster. Utförsel innefattar inte utsläpp i atmosfären av växthusgaser eller koloxid.

—   Lagerförändringar [t C]: ökat lager av kol inom anläggningens gränser.

Beräkningen ska då ske enligt följande:

Koldioxidutsläpp [t CO2] = (Σ (verksamhetsuppgifterinsatsmaterial * kolinnehållinsatsmaterial) – Σ (verksamhetsuppgifterprodukter * kolinnehållprodukter) – Σ (verksamhetsuppgifterutförsel * kolinnehållutförsel) – Σ (verksamhetsuppgifterlagerförändringar * kolinnehålllagerförändringar)) * 3,664

där:

a)    Verksamhetsuppgifter

Verksamhetsutövaren ska analysera och rapportera massflödena till och från anläggningen och motsvarande lagerförändringar för alla berörda bränslen och material separat. Om kolinnehållet i ett massflöde normalt sett är relaterat till energiinnehållet (bränslen) kan verksamhetsutövaren för beräkning av massbalansen bestämma och använda kolinnehållet i relation till energiinnehållet [t C/TJ] i respektive massflöde.

Nivå 1

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 7,5 %.

Nivå 2

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 5 %.

Nivå 3

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 4

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

b)    Kolinnehåll

Nivå 1

Kolinnehållet i in- och utgående mängder beräknas från de referensfaktorer för utsläpp som anges för bränslen och material i avsnitt 11 i bilaga I eller i andra verksamhetsspecifika bilagor i dessa riktlinjer. Kolinnehållet beräknas på följande sätt:

Kolinnehåll [t/t eller TJ] = Emissionsfaktor [t CO2/t eller TJ]/3,664 [t CO2/t C]

Nivå 2

Verksamhetsutövaren tillämpar landspecifika kolinnehållssiffror för varje bränsle och material enligt den senaste nationella inventeringsrapport som varje medlemsstat lämnat till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Nivå 3

Kolinnehållet i in- och utgående mängder ska beräknas i enlighet med bilaga I avsnitt 13 beträffande representativ provtagning av bränslen, produkter och biprodukter och fastställande av deras kolinnehåll och biomassafraktion.

2.1.2   FÖRBRÄNNINGSUTSLÄPP

Utsläpp från förbränningsprocesser i anläggningar för produktion eller bearbetning av järnmetaller och icke-järnmetaller som inte övervakas med hjälp av en massbalansmetod ska övervakas och rapporteras enligt bilaga II.

2.1.3   PROCESSUTSLÄPP

För varje typ av använt insatsmaterial ska koldioxidmängden beräknas på följande sätt:

Koldioxidutsläpp = Σ verksamhetsuppgifterprocessinsats * emissionsfaktor * omvandlingsfaktor

där:

a)    Verksamhetsuppgifter

Nivå 1

Mängden [t] insatsmaterial och processrester som använts som insatsmaterial i processen och som inte rapporterats enligt avsnitt 2.1.2 under rapporteringsperioden ska fastställas med en maximal osäkerhet på högst ± 5,0 %.

Nivå 2

Mängden [t] insatsmaterial och processrester som använts som insatsmaterial i processen och som inte rapporterats enligt avsnitt 2.1.2 under rapporteringsperioden ska fastställas med en maximal osäkerhet på högst ± 2,5 %.

b)    Emissionsfaktor

Nivå 1

För karbonater används stökiometriska förhållanden enligt tabell nedan:

Tabell

Stökiometriska emissionsfaktorer

Karbonat	Förhållande [t CO2/t Ca-, Mg- eller annan karbonat]	Anmärkningar
CaCO3	0,440
MgCO3	0,522
Allmänt: XY(CO3)Z	Emissionsfaktor = [MCO2 ]/{Y * [Mx] + Z *[MCO3 2-]}	X= metall Mx= molekylvikt på X i [g/mol] MCO2 = molekylvikt CO2 i [g/mol] MCO3- = molekylvikt CO3 2- i [g/mol] Y= stökiometriskt tal för X Z= stökiometriskt tal för CO3 2-

Dessa värden ska justeras för fukt- respektive gångartsinnehåll i det använda karbonatmaterialet.

För processrester och andra insatsmaterial än karbonater som inte rapporterats enligt avsnitt 2.1.2 ska verksamhetsspecifika faktorer fastställas i enlighet med avsnitt 13 i bilaga I.

c)    Omvandlingsfaktor

Nivå 1

Omvandlingsfaktor: 1,0.

Nivå 2

Verksamhetsspecifika faktorer som fastställts enligt bilaga I avsnitt 13, och som fastställer kolmängden i framställd sinter, slagg eller annan relevant produktion och filtrerat stoft. Om filtrerat stoft återanvänds i processen ska den ingående kolmängden [t] inte redovisas, för att undvika dubbel beräkning.

2.2   MÄTNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Riktlinjerna för mätning i bilagorna I och XII ska tillämpas.”

”BILAGA XXIV

Verksamhetsspecifika riktlinjer för produktion eller bearbetning av primäraluminium som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG

1.   GRÄNSER OCH FULLSTÄNDIGHET

De verksamhetsspecifika riktlinjerna i den här bilagan ska tillämpas på utsläpp från anläggningar för produktion eller bearbetning av primäraluminium som ingår i förteckningen i bilaga I till direktiv 2003/87/EG.

Bilagan innehåller riktlinjer för övervakning av utsläpp från framställning av elektroder för smältning av primäraluminium, som också är tillämpliga på fristående fabriker för framställning av sådana elektroder.

2.   FASTSTÄLLANDE AV UTSLÄPP AV VÄXTHUSGASER

I anläggningar för produktion eller bearbetning av primäraluminium ingår bland andra följande utsläppskällor och bränsle-/materialmängder för växthusgasutsläpp:

—	Bränsle för produktion av värme eller ånga.

—	Anodframställning (CO2).

—	Reduktion av Al2O3 under elektrolys (CO2) i samband med elektrodförbrukning.

—	Användning av natriumkarbonat eller andra karbonater för tvättning av rökgaser (CO2).

—	Anodeffekter (perfluorkarboner) inklusive utsläppsläckage av perfluorkarboner.

2.1   BERÄKNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

2.1.1   FÖRBRÄNNINGSUTSLÄPP

Utsläpp från förbränning av bränsle, inklusive tvättning av rökgas, ska övervakas och rapporteras i enlighet med bilaga II, om de inte beaktas i massbalansen enligt avsnitt 2.1.2.

2.1.2   MASSBALANS

Processutsläpp från framställning och förbrukning av anoder ska beräknas med hjälp av en massbalansmetod. Genom massbalansmetoden ska allt kol i insatsmaterial, lager och annan utförsel från blandning, formning, bakning och återvinning av anoder beaktas, liksom från elektrodförbrukningen vid elektrolysen. Där förbakade anoder används kan antingen separata massbalanser för framställning och förbrukning tillämpas, eller en gemensam massbalans där både framställning och förbrukning av elektroder beaktas. Om Söderberg-celler används ska verksamhetsutövaren tillämpa en gemensam massbalans. Oavsett om en gemensam eller en separat massbalans tillämpas ska man fastställa nivån på växthusgasutsläppen under rapporteringsperioden med hjälp av följande ekvation:

Koldioxidutsläpp [t CO2] = (insatsmaterial – produkter – utförsel – lagerförändringar) * omvandlingsfaktor CO2/C

där:

—   Insatsmaterial [t C]: Allt kol som kommer innanför massbalansens gränser, t.ex. beck, koks, packningskoks, inköpta anoder.

—   Produkter [t C]: Allt kol i produkter och material, inklusive biprodukter och avfall, som lämnar massbalansens gränser, t.ex. sålda anoder.

—   Utförsel [t C]: Kol som förs utanför massbalansens gränser, t.ex. genom att det töms i avlopp eller deponeras i avfallsupplag eller genom förluster. Utförsel innefattar inte utsläpp i atmosfären av växthusgaser.

—   Lagerförändringar [t C]: Ökat lager av kol inom anläggningens gränser.

Beräkningen ska då ske enligt följande:

Koldioxidutsläpp [t CO2] = (Σ (verksamhetsuppgifterinsatsmaterial * kolinnehållinsatsmaterial) – Σ (verksamhetsuppgifterprodukter * kolinnehållprodukter) – Σ (verksamhetsuppgifterutförsel * kolinnehållutförsel) – Σ (verksamhetsuppgifterlagerförändringar * kolinnehålllagerförändringar)) * 3,664

där:

a)    Verksamhetsuppgifter

Verksamhetsutövaren ska analysera och rapportera massflödena till och från anläggningen och motsvarande lagerförändringar för alla berörda bränslen och material (t.ex. beck, koks, packningskoks) separat. Om kolinnehållet i ett massflöde normalt sett är relaterat till energiinnehållet (bränslen) kan verksamhetsutövaren för beräkning av massbalansen bestämma och använda kolinnehållet i relation till energiinnehållet [t C/TJ] i respektive massflöde.

Nivå 1

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 7,5 %.

Nivå 2

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 5 %.

Nivå 3

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 4

Verksamhetsuppgifter för rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

b)    Kolinnehåll

Nivå 1

Kolinnehållet i in- och utgående mängder beräknas från de referensfaktorer för utsläpp som anges för bränslen och material i avsnitt 11 i bilaga I eller i andra verksamhetsspecifika bilagor i dessa riktlinjer. Kolinnehållet beräknas på följande sätt:

Kolinnehåll [t/t eller TJ] = Emissionsfaktor [t CO2/t eller TJ]/3,664 [t CO2/t C]

Nivå 2

Verksamhetsutövaren tillämpar landspecifika kolinnehållssiffror för varje bränsle och material enligt den senaste nationella inventeringsrapport som varje medlemsstat lämnat till sekretariatet för FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Nivå 3

Kolinnehållet i in- och utgående mängder ska beräknas i enlighet med bilaga I avsnitt 13 beträffande representativ provtagning av bränslen, produkter och biprodukter och fastställande av deras kolinnehåll och biomassafraktion.

Kolinnehållet kan härledas genom direkt analys liksom från indirekt analys, dvs. genom att subtrahera det uppmätta innehållet i kända beståndsdelar (såsom svavel, väte och aska) från den totala mängden, i tillämpliga fall och efter den behöriga myndighetens godkännande.

2.2   MÄTNING AV KOLDIOXIDUTSLÄPP

Riktlinjerna för mätning i bilagorna I och XII ska tillämpas.

3.   FASTSTÄLLANDE AV PERFLUORKARBONUTSLÄPP

Utsläpp av perfluorkarboner från framställning av primäraluminium ska inkludera utsläpp av CF4 och C2F6 uttryckta som koldioxidekvivalenter:

Perfluorkarbonutsläpp [t CO2(e)] = CF4-utsläpp [t CO2(e)] + C2F6-utsläpp [t CO2(e)]

Koldioxidekvivalenter (t CO2(e)) ska beräknas med hjälp av GWP-faktorn (global uppvärmningspotential) i den andra utvärderingsrapporten från mellanstatliga panelen för klimatförändring (IPCC:s GWP-faktor 1995). Dessa är följande:

GWPCF4 = 6 500 t CO2(e)/t CF4

GWPC2F6 = 9 200 t CO2(e)/t C2F6

De totala utsläppen av perfluorkarboner beräknas från utsläpp som är mätbara i en rörledning eller skorsten (utsläpp från punktkällor) plus utsläppsläckaget med rörledningens insamlingseffektivitet:

Perfluorkarbonutsläpp (totalt) = perfluorkarbonutsläpp (rörledning)/insamlingseffektivitet

Insamlingseffektiviteten mäts när de anläggningsspecifika emissionsfaktorerna fastställs. För att fastställa den ska den senaste versionen av vägledningen enligt avsnitt 4.4.2.4 nivå 3 i 2006 års IPCC-riktlinjer användas.

Utsläpp av CF4 och C2F6 genom en rörledning eller skorsten ska beräknas med hjälp av en av följande metoder, beroende på vilken kontrollteknik som används. Beräkningsmetod A ska användas om anodeffektminuter per celldygn registreras, beräkningsmetod B ska användas om överspänningsdata avseende anodeffekten registreras.

Beräkningsmetod A – Slope-metoden

Om anodeffektminuter per celldygn mäts ska följande ekvationer tillämpas för att fastställa perfluorkarbonutsläppen:

CF4-utsläpp [t CO2(e)] = AEM × (SEFCF4 /1 000) × PrAl × GWPCF4

C2F6-utsläpp [t CO2(e)] = CF4-utsläpp * FC2F6 * GWPC2F6

där:

AEM … Anodeffektminuter/celldygn

SEFCF4 … (1) Slope-emissionsfaktor [(kg CF4/t Al som framställts)/(anodeffektminuter/celldygn)]

PrAl … Årlig produktion av primäraluminium [t]

FC2F6 … Massfraktion C2F6 (t C2F6/t CF4)

där:

Verksamhetsuppgifter

a)   Produktion av primäraluminium

Nivå 1

Produktionen av primäraluminium under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 2

Produktionen av primäraluminium under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

b)   Anodeffektminuter (AEM)

Anodeffektminuter per celldygn uttrycker anodeffekternas frekvens [antal anodeffekter/celldygn] multiplicerat med anodeffektens genomsnittliga varaktighet [anodeffektminuter/antal förekomster]:

AEM = frekvens × genomsnittlig varaktighet

Nivå 1

Frekvens och genomsnittlig varaktighet för anodeffekter under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger 2,5 %.

Nivå 2

Frekvens och genomsnittlig varaktighet för anodeffekter under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger 1,5 %.

Bränsle

Emissionsfaktorn för CF4 (slope-emissionsfaktor SEFCF4 ) uttrycker mängden [kg] CF4-utsläpp per ton framställt aluminium per anodeffektminut/celldygn. Emissionsfaktorn (massfraktion FC2F6 ) för C2F6 uttrycker mängden [t] för C2F6-utsläpp i proportion till mängden [t] CF4-utsläpp.

Nivå 1

Teknikspecifika emissionsfaktorer från tabell 1 tillämpas.

Tabell 1

Teknikspecifika emissionsfaktorer relaterade till slope-metoden

Teknik	Emissionsfaktor för CF4 (SEFCF4 ) [(kg CF4/t Al)/(AEM/celldygn)]	Emissionsfaktor för C2F6 (FC2F6 ) [t C2F6/t CF4]
Centre Worked Prebake (CWPB)	0,143	0,121
Vertical Stud Söderberg (VSS)	0,092	0,053

Nivå 2

Anläggningsspecifika emissionsfaktorer för CF4 och C2F6 som fastställts genom kontinuerliga eller intermittenta fältmätningar tillämpas. För att fastställa dessa emissionsfaktorer ska den senaste versionen av vägledningen enligt nivå 3 i avsnitt 4.4.2.4 i 2006 års IPCC-riktlinjer (2) användas. Emissionsfaktorerna ska fastställas med en högsta osäkerhet av ± 15 %.

Emissionsfaktorerna ska fastställas minst vart tredje år, eller tidigare om det krävs på grund av relevanta ändringar av anläggningen. Relevanta ändringar innebär en ändring av spridning av anodeffektens varaktighet, eller en ändring av kontrollalgoritmen som påverkar mixen av anodeffektstyper eller egenskaperna hos anodeffektens termineringsrutin.

Beräkningsmetod nivå B – överspänningsmetod

Om överspänning avseende anodeffekten mäts ska följande ekvationer tillämpas för att fastställa perfluorkarbonutsläppen:

CF4-utsläpp [t CO2(e)] = OVC × (AEO/CE) × PrAl × GWPCF4 × 0,001

C2F6-utsläpp [t CO2-eq] = CF4-utsläpp × FC2F6 × GWPC2F6

med

OVC … Överspänningskoefficient (”emissionsfaktor”) uttryckt som CF4 per ton aluminium som framställs per mV överspänning.

AEO … Överspänning avseende anodeffekten per cell [mV] fastställs som integralen av (tid × spänning som överstiger målspänningen) dividerat med tiden (varaktighet) för datainsamlingen

CE … genomsnittlig aktuell effektivitet för aluminiumframställning [%]

PrAl … Årlig produktion av primäraluminium [t]

FC2F6 … Massfraktion C2F6 (t C2F6/t CF4)

Verksamhetsuppgifter

a)   Framställning av primäraluminium

Nivå 1

Produktionen av primäraluminium under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 2

Produktionen av primäraluminium under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

b)   Anodeffektsöverspänning

Termen AEO/CE (anodeffektsöverspänning/aktuell effektivitet) uttrycker den tidsintegrerade genomsnittliga anodeffektsöverspänningen [mV överspänning] per genomsnittlig aktuell effektivitet [%].

Nivå 1

Anodeffektsöverspänning och aktuell effektivitet under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 2,5 %.

Nivå 2

Anodeffektsöverspänning och aktuell effektivitet under rapporteringsperioden ska fastställas med en högsta osäkerhet som understiger ± 1,5 %.

Bränsle

Emissionsfaktorn för CF4 (”överspänningskoefficient” OVC) uttrycker mängden [kg] CF4-utsläpp per ton aluminium framställt per millivolt överspänning [mV]. Emissionsfaktorn för C2F6 (massfraktion FC2F6 ) för C2F6 uttrycker mängden [t] för C2F6-utsläpp i proportion till mängden [t] CF4-utsläpp.

Nivå 1

Teknikspecifika emissionsfaktorer enligt tabell 2 tillämpas.

Tabell 2

Teknikspecifika emissionsfaktorer relaterade till uppgifter om överspänning

Teknik	Emissionsfaktor för CF4 [(kg CF4/t Al)/mV]	Emissionsfaktor för C2F6 [t C2F6/t CF4]
Centre Worked Prebake (CWPB)	1,16	0,121
Vertical Stud Söderberg (VSS)	Ej tillämpligt	0,053

Nivå 2

Anläggningsspecifika emissionsfaktorer för [(kg CF4/t Al)/mV] och C2F6 [t C2F6/t CF4] som fastställts genom kontinuerliga eller intermittenta fältmätningar tillämpas. För att fastställa dessa emissionsfaktorer ska den senaste versionen av vägledningen enligt nivå 3 i avsnitt 4.4.2.4 i 2006 års IPCC-riktlinjer (2) användas. Emissionsfaktorerna ska fastställas med en högsta osäkerhet av ± 15 %.

Emissionsfaktorerna ska fastställas minst vart tredje år, eller tidigare om det krävs på grund av relevanta ändringar av anläggningen. Relevanta ändringar innebär en ändring av spridning av anodeffektens varaktighet, eller en ändring av kontrollalgoritmen som påverkar mixen av anodeffektstyper eller egenskaperna hos anodeffektens termineringsrutin.