2.4.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 90/7

(1)

Den rättsliga grunden för stödordningen till förmån för samordningscenter är det kungliga beslutet nr 187 av den 30 december 1982. Genom sina beslut av den 2 maj 1984 och den 9 mars 1987 godkände kommissionen denna stödordning, då man bedömde att den inte stred mot fördragets bestämmelser om statligt stöd.

(2)

Kommissionen har, i enlighet med sina åtaganden i uppförandekoden för företagsbeskattning (nedan kallad uppförandekoden) som antogs den 1 december 1997 (3) genom en resolution av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, granskat denna stödordning mot bakgrund av fördragets tillämpliga bestämmelser om statligt stöd och sitt meddelande om tillämpningen av reglerna om statligt stöd på åtgärder som omfattar direkt beskattning av företag (4).

(3)

Den 11 juli 2001 föreslog kommissionen lämpliga åtgärder för att senast den 31 december 2005 undanröja den påverkan stödordningen för samordningscenter hade på alla berörda företag. Belgien godkände inte dessa lämpliga åtgärder eftersom man ansåg sig ha en lagstadgad skyldighet att iaktta koncessionsperioden på tio år till dess att den löpte ut, vilket i vissa fall skedde efter den 31 december 2005.

(4)

Då Belgien inte godkände de lämpliga åtgärderna inledde kommissionen den 27 februari 2002 det formella granskningsförfarande (5) som föreskrivs i artikel 88.2 i fördraget enligt artikel 19.2 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 (numera 88) i EG-fördraget (6). Kommissionen uppmanade i detta sammanhang berörda tredje parter att inkomma med synpunkter, särskilt gällande omständigheter som kunde vara till hjälp för att fastställa om det hos berörda tredje parter fanns några berättigade förväntningar.

(5)

Kommissionen avslutade det formella granskningsförfarandet med ett slutligt negativt beslut, kommissionens beslut 2003/757/EG av den 17 februari 2003 om den stödordning som Belgien har genomfört till förmån för samordningscenter som är etablerade i Belgien (7), delgivet Belgien den 18 februari 2003. Eftersom det är fråga om ett befintligt stöd har kommissionen inte krävt att tidigare utbetalat stöd ska återbetalas. Enligt övergångsbestämmelserna i beslut 2003/757/EG hade emellertid samordningscentren rätt att dra fördel av stödordningen fram till utgången av den löpande koncessionsperioden, senast den 31 december 2010. Belgien och förbundet Forum 187, som samordningscentren är anslutna till, väckte talan inför EG-domstolen i syfte att upphäva eller ogiltigförklara hela eller delar av nämnda beslut (mål C-182/03 och mål T-140/03, numera C-217/03).

(6)

I ett beslut av den 26 juni 2003 (8) uppskjuter domstolens ordförande verkställigheten av beslut 2003/757/EG i den del Konungariket Belgien däri förbjuds att förnya de godkännanden för samordningscentren som gäller vid tiden för delgivningen av nämnda beslut. Han påpekar vidare att effekterna av eventuella förnyanden som sker med stöd av detta beslut inte kan gälla längre än till dess målet rörande huvudsaken har avgjorts.

(7)

På begäran av Belgien anser rådet i sitt beslut 2003/531/EG av den 16 juli 2003 om den belgiska regeringens beviljande av stöd till vissa samordningscentrum i Belgien (9) enligt artikel 88.2 tredje stycket i fördraget att det stöd som Belgien avser att till och med den 31 december 2005 bevilja de företag som den 31 december 2000 var godkända som samordningscentrum enligt kunglig förordning nr 187 av den 30 december 1982 och vars godkännande löper ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005 ska anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. Stödet ifråga syftade till att bibehålla de effekter stödordningen för samordningscentren hade på ovan nämnda företag. Kommissionen har väckt talan inför EG-domstolen mot beslut 2003/531/EG (mål C-399/03).

(8)

Den 16 juli 2003 kommenterade kommissionen beslut 2003/531/EG i ett pressmeddelande där man påpekade följande: Resonemanget i beslutet och själva dess ordalydelse låter antyda att stöd som beviljas på denna grund slutgiltigt ska tillfalla centren, även om domstolen senare avslår Belgiens talan i sak. (IP/03/1032).

(9)

Genom en dom av den 22 juni 2006 (10) ogiltigförklarade domstolen delar av kommissionens beslut eftersom det däri inte föreskrivs några övergångsbestämmelser för de samordningscentra vars ansökan om förlängd koncession var föremål för handläggning vid tidpunkten för delgivningen av det överklagade beslutet eller vars koncession löpte ut samtidigt med, eller kort efter, delgivningen av nämnda beslut. Samma dag ogiltigförklarade kommissionen även beslut 2003/531/EG (11).

(10)

Genom en skrivelse av den 4 juli 2006 (12) uppmanade kommissionen Belgien att lämna vissa upplysningar för att kunna fastställa lämpliga åtgärder med anledning av domstolens dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C-182/03 och C-217/03. Dessa upplysningar avsåg Belgiens genomförande av beslut 2003/757/EG som i vissa delar ogiltigförklarats genom beslutet av den 26 juni 2003. Belgien beviljades en tidsfrist på 20 vardagar – det vill säga i princip fram till den 2 augusti 2006 – för att lämna de begärda upplysningarna.

(11)

Den 23 augusti 2006 hade kommissionen fortfarande inte fått något svar och skickade då en påminnelse (13) till Belgien. Belgien beviljades en ny tidsfrist på 10 vardagar – det vill säga i princip fram till den 7 september 2006 – för att inkomma med de begärda upplysningarna.

(12)

Den 13 september 2006 skickades ett informellt e-postmeddelande med en bifogad kopia av de båda ovannämnda skrivelserna till Belgien. I en skrivelse av den 14 september 2006 hänvisade Belgien till nämnda e-postmeddelande och de bifogade skrivelserna och hävdade att man aldrig mottagit dessa skrivelser. I en skrivelse av den 29 september 2006 uppmanade kommissionen Belgien att överlämna de upplysningar som ursprungligen hade begärts den 4 juli och i detalj informera kommissionen om sina avsikter rörande samordningscentren. Kommissionen föreslog även att ett tekniskt seminarium skulle anordnas. Eftersom Belgiens svar av den 12 oktober 2006 inte innehöll några av de begärda upplysningarna påminde kommissionen än en gång i en skrivelse av den 10 november 2006 om vikten av att de begärda upplysningarna inkom och uppmanade enträget Belgien att lämna de begärda svaren senast den 22 november 2006. En sista skrivelse från Belgien av den 17 november 2006 innehöll fortfarande inga svar i sak.

(13)

Den 16 januari 2007 överlämnade Belgien de upplysningar kommissionen hade begärt. Belgien gav kompletterande uppgifter i skrivelser av den 8 och den 16 februari 2007. Dessutom anordnades tre möten mellan kommissionen och Belgien, den 5 och den 15 februari samt den 5 mars 2007.

(14)

Genom en skrivelse av den 21 mars 2007 informerade kommissionen Belgien om sitt beslut att utvidga det förfarande som inleddes den 27 februari 2002 enligt artikel 88.2 i fördraget, avseende detta stöd.

(15)

Kommissionens beslut att utvidga förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. (14) Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med synpunkter på lämpliga övergångsåtgärder som kommissionen enligt domstolens dom borde ha infört.

(16)

Kommissionen fick i detta sammanhang in synpunkter från Forum 187 (15) och tre samordningscenter. Synpunkterna överlämnades till Belgien som gavs tillfälle att kommentera dem och kommissionen mottog Belgiens kommentarer i skrivelser av den 19 och den 30 juli 2007.

(17)

Den främsta rättsliga grunden för den skatteordning som tillämpats på samordningscentren är det kungliga beslutet nr 187 av den 30 december 1982. Ett samordningscenter är ett företag som ingår i en multinationell företagsgrupp och som tillhandahåller vissa kvalificerade tilläggstjänster (inom finansiering, kapitalförvaltning, forskning och utveckling, osv.) uteslutande till andra företag inom samma företagsgrupp. Sedan 1983 har dessa företag i Belgien omfattats av en särskild skatteordning som har godkänts av kommissionen och som har givit dem ett väsentligt lägre beskattningsunderlag och diverse skattebefrielser (kapitalskatt, fastighetsskatt, skatt på kapitalinkomster). Samordningscentren har kommit i åtnjutande av skatteordningen om de uppfyllt villkoren i det kungliga beslutet nr 187 och då beviljats koncession med en löptid på tio år. Efter tio år har koncessionen kunnat förlängas på samma villkor. (16)

(18)

Den 27 december 2006 antog Belgien en lag (17) som gjorde det möjligt att fram till den 31 december 2010 förlänga koncessionstiden för alla samordningscenter som så begärde, vid behov med retroaktiv verkan. Förutom de center som fick sin koncession förlängd mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005 skulle denna möjlighet till förlängning även erbjudas de center vars koncession löpte ut mellan den 1 januari 2006 och den 31 december 2010, samt ett ospecificerat antal center vars koncession löpte ut senast den 31 december 2005, men som ännu inte ansökt om förlängning. Lagen anmäldes inte till kommissionen enligt artikel 88.3 i fördraget, men dess ikraftträdande sköts upp och villkorades av att kommissionen måste bekräfta att den inte hade några invändningar mot lagen.

(19)

Av de totalt 243 samordningscenter som var verksamma 2002 var 173 fortfarande verksamma 2007. För 27 av dessa löper koncessionstiden fram till den 31 december 2010, enligt beslut 2003/757/EG. För resterande 136 center löper koncessionen ut före den 31 december 2010 och dessa center berörs därför av den möjlighet till förlängd koncession som lagen erbjuder. Ett okänt antal samordningscenter har under tiden upphört med sin verksamhet, och även dessa tycks omfattas av den möjlighet till förlängning som föreskrivs i lagen av den 27 december 2006.

(20)

Efter beslutet av den 26 juni 2003 som upphäver rättsverkningarna av förbudet mot att förlänga koncessionen för samordningscenter efter det att koncessionstiden löpt ut, hade Belgien möjlighet att förlänga koncessionen för centren. Rättsverkningarna av den förlängda koncessionen fick emellertid inte kvarstå efter den dag då domen i sakfrågan avkunnades. Domstolens dom avkunnades den 22 juni 2006.

(21)

På grundval av tillgänglig information förväntade sig kommissionen att Belgien skulle nöja sig med att förlänga koncessionen för samordningscentren fram till slutet av 2005, enligt vad som beslutades i samband med uppförandekoden och enligt vad Belgien hade begärt. i en skrivelse av den 4 juli 2006 uppmanade kommissionen Belgien att bekräfta detta. Belgien bekräftade att den förlängning som beviljats på grundval av beslutet av den 26 juni 2003 begränsats till den 31 december 2005, utom för fyra center som fått sin koncession förlängd på obestämd tid. Belgien informerade även kommissionen om att man avsåg att utifrån sin tolkning av domstolens dom förlänga koncessionen för samtliga samordningscenter fram till slutet av 2010 och i december 2006 anta en lag i syfte att möjliggöra denna generella förlängning efter 2005, om så krävdes med retroaktiv verkan.

(22)

Den 21 mars 2007 hade parterna ännu inte enats om Belgiens tolkning av domstolens dom och kommissionen bedömde det som nödvändigt att utvidga det formella granskningsförfarandet för att föra fram sin egen tolkning av domen och offentliggöra de uppgifter den ansåg borde utgöra underlag för att fastställa den ”nya” övergångsperiod som domstolen begärt. Kommissionen ställde sig även tvekande till Belgiens framlagda tolkning av domstolens dom och till att Belgien hade för avsikt att förlänga koncessionen för samtliga samordningscenter fram till slutet av 2010.

(23)

Efter det att förfarandet utvidgades har synpunkter inlämnats av Belgien, Forum 187 samt av tre samordningscenter vars koncession löpte ut den 31 december 2003 eller den 31 december 2004 och som förlängts fram till den 31 december 2005. Det framgår av synpunkterna att Belgien och samordningscentren förordar att en övergångsperiod beviljas som upphör den 31 december 2010, och det av följande skäl:

(24)

Belgien anser att man genom lagen av den 27 december 2006 endast genomför domstolens dom och inte inför någon ny stödordning, utan bara förlänger en befintlig stödordning. Ett av samordningscentren anser också att dess begäran om förlängd koncession, som ingavs efter domstolens dom men innan lagen antogs, bygger på en förlängningsrätt som erkänns i domen och inte i lagen.

(25)

Syftet med de argument Belgien och samordningscentren lagt fram är att visa att kommissionen bör godkänna att samtliga samordningscenter kommer i åtnjutande av ordningen fram till den 31 december 2010, antingen med stöd av domstolens tillämpning av likhetsprincipen, som innebär att samtliga center måste beviljas den längsta beviljade övergångsperioden (det vill säga fram till den 31 december 2010), eller med stöd av tillämpningen av principen om berättigade förväntningar, som innebär att kommissionen måste fastställa ett annat datum än den 18 februari 2003, då domen avkunnades, som startdatum för den lämpliga övergångsperiod som domstolen kräver, nämligen datumet för detta beslut. Varken Belgien eller de berörda företagen har kunnat lägga fram några argument för att styrka att den lämpliga övergångsperioden, som av domstolen definieras som den period samordningscentren behöver för att kunna anpassa sig till den nya ordningen, bör sträcka sig från den 18 februari 2003 till den 31 december 2010, det vill säga att den bör vara drygt 7 år och 10 månader. Av de skäl som utvecklas i detta avsnitt anser kommissionen att startdatumet för övergångsperioden ska vara den 18 februari 2003 och att varaktigheten bör vara rimlig. Kommissionen anser vidare, med ledning av de uppgifter som står till dess förfogande, att den lämpliga övergångsperioden upphörde den 31 december 2005.

(26)

Domstolen förklarar i sin dom att beslut 2003/757/EG ogiltigförklaras eftersom det däri inte föreskrivs några övergångsbestämmelser för de samordningscentra vars ansökan om förlängd koncession var föremål för handläggning vid tidpunkten för delgivningen av det överklagade beslutet eller vars koncession löpte ut samtidigt med, eller kort efter, delgivningen av nämnda beslut. I punkt 163 i domen påpekar domstolen att uttrycket ”kort efter” ska i detta avseende förstås så, att det avser en tidpunkt som i tiden ligger så nära den tidpunkt när det överklagade beslutet delges, att de samordningscentra som berörs inte ges erforderlig tid för att anpassa sig till ändringarna i det ifrågavarande systemet.

(27)

Först och främst är det värt att notera att domstolen bekräftar att kommissionen i sitt beslut 2003/757/EG på goda grunder klassificerar stödordningen till förmån för samordningscenter som en stödordning som är oförenlig med den gemensamma marknaden. Denna klassificering har inför domstolen avvisats av Forum 187, men inte av Belgien. Den omfattas inte av det delvisa upphävandet och ogiltigförklarandet i nämnda beslut. Den skatteordning som tillämpats på samordningscentren är således oförenlig med gemenskapslagstiftningen från och med tidpunkten för delgivning av nämnda beslut.

(28)

Vidare tolkar kommissionen domstolens dom på så sätt att beslutet om ogiltigförklaring har sin grund i att beslut 2003/757/EG berövade vissa företag möjligheten att tillämpa lämpliga övergångsåtgärder som de borde ha beviljats för att kunna anpassa sig till den ändrade skatteordningen.

(29)

Domstolen kritiserar att det med omedelbar verkan införs ett förbud mot att förlänga samordningscentrens koncessioner, om så bara tillfälligt, eftersom det kränker de berättigade förväntningarna hos vissa samordningscenter vars ansökan om förlängd koncession var föremål för handläggning vid tidpunkten för delgivningen av det överklagade beslutet eller vars koncession löpte ut samtidigt med, eller kort efter, delgivningen av nämnda beslut. Domstolen anser att dessa center hade rätt att förvänta sig att de skulle beviljas en lämplig övergångsperiod för att kunna anpassa sig till den ändrade skatteordningen och, om så krävdes för att komma i åtnjutande av övergångsperioden, ansöka om en tillfällig förlängning av koncessionen.

(30)

Domstolens dom innebär således att kommissionen måste godkänna att koncessionerna förlängs eftersom förlängningen – som är tillfällig – är nödvändig för att respektera samordningscentrens rätt till en lämplig övergångsperiod. Kommissionen konstaterar därför att domstolen inte ogiltigförklarar alla rättsverkningar av förbudet mot en förlängning av koncessionerna, ens om den är tillfällig, såsom Belgien och Forum 187 har krävt i sina framställningar och såsom generaladvokaten föreslår i sina slutsatser. Förbudet får därför verkningar, utom i den mån de förlängda koncessionerna är nödvändiga för att följa domen i sakfrågan.

(31)

Såsom framgår av de synpunkter som inkommit kritiserar domstolen också det förhållande att företagen har beviljats olika långa övergångsperioder – från några månader till flera år – eftersom det strider mot den allmänna principen om likabehandling. Domstolen menar därför att kommissionen borde ha fastställt en och samma lämpliga övergångsperiod för samtliga berörda företag, vilket skulle ha givit dem möjlighet att anpassa sig till den förändrade skatteordningen.

(32)

Det var därför ett misstag av kommissionen att tillerkänna samordningscentren berättigade förväntningar som grundade sig på koncessionstiden (tio år) och vissa center har beviljats en för kort övergångsperiod (det vill säga en period kortare än den lämpliga övergångsperioden) medan andra center har beviljats en för lång övergångsperiod (det vill säga längre än den lämpliga övergångsperioden).

(33)

Domstolen formulerar sig emellertid på så sätt att yrkandet om ogiltigförklaring endast avser det faktum att det inte införts en lämplig övergångsperiod för vissa företag vars ansökan om förlängd koncession var föremål för handläggning vid tidpunkten för delgivningen av det överklagade beslutet eller vars koncession löpte ut samtidigt med, eller kort efter, delgivningen av nämnda beslut. Domstolen förklarar vidare i punkt 163 i domen vad som avses med uttrycket ”kort efter”.

(34)

Domstolens dom innebär därför inte att kommissionen åläggs att återinföra en fullständig likabehandling för alla samordningscenter, men däremot att kompensera vissa företag som blivit lidande av att det inte införts en lämplig övergångsperiod för verkningarna av denna särbehandling. Likabehandling innebär i detta fall att alla företag ska beviljas en övergångsperiod som ger dem möjlighet att anpassa sig till den förändrade ordningen. Domen ogiltigförklarar inte den fastställda övergångsperioden för företag som har beviljats en övergångsperiod som är längre än den övergångsperiod som är lämplig för att anpassa sig till den ändrade ordningen, och kommissionen kan således inte förkorta övergångsperioden i syfte att återställa likabehandling.

(35)

Kommissionen konstaterar emellertid att domstolen avhåller sig från att närmare ange vilken varaktighet de lämpliga åtgärderna ska ha, och inte heller antalet företag som inte beviljats lämpliga åtgärder och som därmed omfattas av ogiltigförklaringen. Framför allt sägs det inte i domen att den lämpliga övergångsperioden ifråga är den som löper ut den 31 december 2010 och kommissionen åläggs inte, såsom Belgien hävdar, att i linje med tillämpningen av likabehandlingsprincipen anpassa övergångsperioden för samtliga företag till den längsta av de övergångsperioder som beviljats genom beslut 2003/757/EG – nämligen den 31 december 2010. Domstolen tycks tvärtom mena att det hade varit lämpligt med en och samma period för alla samordningscenter, vilken enbart syftat till att ge dem möjlighet att anpassa sig till den ändrade ordningen, och att endast de vars koncession upphörde kort efter har berövats denna möjlighet.

(36)

Kommissionen anser därför att den föreskrivna övergångsperioden i beslut 2003/757/EG enbart ska ändras i den mån den berörs av domstolens ogiltigförklaring. Kommissionen anser likaså att den lämpliga övergångsperiod som åberopas av domstolen ska fastställas på grundval av uppgifter som visar på dess lämplighet, det vill säga inte bara att perioden är tillräcklig, utan även nödvändig. Beslutet om att utvidga förfarandet syftade till att ge Belgien och berörda parter möjlighet att

(37)

I detta beslut försöker kommissionen att visa att den lämpliga övergångsperiod som domstolen åberopar borde ha börjat den 18 februari 2003 och slutat den 31 december 2005 för samtliga samordningscenter, och inte den 31 december 2010. Kommissionen tar därefter upp olika situationer där den anser sig ha givit upphov till berättigade förväntningar, som medför en skyldighet att låta vissa samordningscenter omfattas av ordningen efter den 31 december 2005.

(38)

Belgiens och berörda parters synpunkter pekar på att startdatumet för den övergångsperiod kommissionen ska fastställa efter domstolens dom inte kan vara tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG. Olika tidpunkter föreslås, bland annat den dag då beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning och den dag då detta beslut delgavs.

(39)

Kommissionen anser tvärtom att den lämpliga övergångsperiod som domstolen åberopar bör löpa från tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG, det vill säga från och med den 18 februari 2003.

(40)

Den 22 juni 2006 ersattes för det första rättsverkningarna av beslutet av den 26 juni 2003 av verkningarna av domstolens dom i sakfrågan och detta med retroaktiv verkan från tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG. Domstolen beaktar i sin dom situationen för samordningscentren vid tidpunkten för delgivning av nämnda beslut. Det finns därför inga skäl att tro att domstolen skulle kräva en övergångsperiod med ett annat startdatum än tidpunkten för delgivning av det överklagade beslutet.

(41)

Till detta kommer att domstolen i sin dom uttryckligen hänvisar till denna tidpunkt, i och med att beslutet ogiltigförklaras eftersom det däri inte föreskrivs några övergångsbestämmelser för de samordningscentra vars ansökan om förlängd koncession var föremål för handläggning vid tidpunkten för delgivningen av det överklagade beslutet eller vars koncession löpte ut samtidigt med, eller kort efter det, att nämnda beslut delgavs (vår understrykning).

(42)

Vidare anser kommissionen att de berättigade förväntningar som fanns hos samordningscentren utifrån kommissionens tidigare beslut och ställningstaganden i ärendet upphörde senast vid tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG. I detta beslut betecknar nämligen kommissionen stödordningen till förmån för samordningscentren som oförenlig med den gemensamma marknaden och kräver att den ska ändras eller slopas. Denna beteckning har inte ogiltigförklarats, vilket bekräftades av domstolen i domen av den 22 juni 2006. Domen får därför verkningar från den tidpunkt då beslut 2003/757/EG delgavs Belgien. Nämnda beslut åtföljdes dessutom av ett pressmeddelande från kommissionen och blev mycket uppmärksammat i pressen. Kommissionen anser därför att tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG ska anses vara den tidpunkt då samordningscentrens berättigade förväntningar på att skatteordningen var förenlig med den gemensamma marknaden slutligen upphörde, och därmed också startdatumet för den övergångsperiod som var skälig på grund av att dessa förväntningar inte infriats. Med tanke på att de berättigade förväntningarna upphörde redan vid delgivningen av beslut 2003/757/EG, anser kommissionen att det inte är befogat att skjuta upp övergångsperiodens startdatum, inte ens till det datum då nämnda beslut offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning. Forum 187, ett förbund som företräder och representerar samordningscentren och som enligt förbundets egna uttalanden är erkänt som sådant i Belgien, väckte i slutet av april 2003 talan mot beslut 2003/757/EG inför domstolen – det vill säga innan beslutet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning – något som visar att samordningscentren, via det organ som fått i uppdrag att försvara deras intressen, hade kännedom om innehållet i nämnda beslut, och i synnerhet att stödet klassificerades som oförenligt med den gemensamma marknaden och att Belgien var skyldigt att ändra eller slopa den ifrågavarande skatteordningen.

(43)

Kommissionen konstaterar slutligen att inget samordningscenter i praktiken blivit lidande av förbudet mot att förlänga koncessionerna och att alla, antingen med stöd av beslut 2003/757/EG, eller med stöd av beslutet av den 26 juni 2003, redan den 18 februari 2003 kunde komma i åtnjutande av en övergångsperiod som gav dem möjlighet att anpassa sig till den ändrade ordning som kommissionen genomdrev. I beslutet av den 26 juni 2003 anges också uttryckligen tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG i samband med att beslutets effekter tills vidare upphävs i den del Konungariket Belgien däri förbjuds att förlänga de koncessioner för samordningscentrumen som gällde vid tiden för delgivningen av sistnämnda beslut (vår understrykning). Härigenom möjliggjordes således en förlängning av de koncessioner som löpte den 17 februari 2003 och ordningens verkningar förlängdes fram till som längst den 22 juni 2006, det datum då domen i sakfrågan avkunnades. Dessutom bekräftade kommissionen redan den 16 juli 2003 att den inte skulle kräva återbetalning av stöd som beviljats på grundval av beslutet av den 26 juni 2003, med följd att samordningscentren tryggt kunde dra fördel av hela den övergångsperiod som var en följd av beslutet att tills vidare inte verkställa effekterna.

(44)

Kommissionen anser vidare att den inte kan godta de argument som Belgien och samordningscentren framfört till stöd för sitt krav på senareläggning av den lämpliga övergångsperiodens startdatum. Domstolen har nämligen bekräftat att stödet den 17 februari 2003 klassificerades som oförenligt med den gemensamma marknaden. De berättigade förväntningar som väckts genom kommissionens beslut från 1984 och 1987 och som ligger till grund för ordningen, upphörde således senast i februari 2003. Även om samordningscentren var ovetande om tidpunkten för domstolens dom och dess innehåll, beror detta inte på kommissionens handlingar. Det rättsliga förfarandet kunde därför knappast ge upphov till berättigade förväntningar som kan göras gällande gentemot kommissionen, och som innebär att den skatteordning som tillämpats på samordningscentren är förenlig med den gemensamma marknaden. De berättigade förväntningarna var en följd av rättsmedel som inte i sig hade upphävande verkan. Att det rättsliga förfarandet dragit ut på tiden är därför inget giltigt skäl för att förlänga övergångsperioden – som samordningscentren för närvarande har beviljats sedan den 18 februari 2003 – genom att i motsvarande mån senarelägga övergångsperiodens startdatum.

(45)

I syfte att fastställa innehållet i de lämpliga övergångsåtgärderna och den lämpliga övergångsperiodens exakta längd har kommissionen utgått från tillgängliga uppgifter sådana de framgår av åtaganden som Belgien och berörda företag har ingått, krav de har framställt och av deras uttalanden före eller kort efter antagandet av beslut 2003/757/EG. Kommissionen anser nämligen att dessa uppgifter bäst kan åskådliggöra inte bara Belgiens utan även de berörda företagens ståndpunkt per den 17 februari 2003. Det faktum att de nationella myndigheterna inte reagerat på vissa formella handlingar – möjliga att bestrida – och inte heller på beslut 2003/531/EG har också tolkats som ett tecken på att de berörda företagen var införstådda.

(46)

För det första åtog sig Belgien att inom ramen för sitt arbete i gruppen för uppföljning av uppförandekoden upphäva verkningarna av den skatteordning som tillämpats på samordningscentren senast den 31 december 2005. Detta åtagande nämns i rådets slutsatser av den 26 och 27 november 2000 (21).

(47)

Dessa slutsatser offentliggjordes i ett pressmeddelande (22) som den belgiske finansministern grundade sig på när han den 20 december 2000 inför representantkammaren förklarade att samordningscenter som godkändes första gången den 31 december 2000 […] kommer att kunna fortsätta omfattas av skatteordningen fram till den 31 december 2005, antingen i skydd av den ursprungliga koncessionen eller i skydd av en förlängd koncession […] (23).

(48)

I en skrivelse till kommissionen av den 6 mars 2003 nämnde Belgien rådets slutsatser och den belgiske finansministerns meddelande och ansåg att Belgien under dessa omständigheter har ingått åtaganden gentemot sina samordningscenter vars verkningar upphör att gälla den 31 december 2005. Belgien anförde också detta argument inför domstolen (punkterna 141 och 142 i domen). Enligt domstolen har Belgiens politiska åtagande gentemot sina samordningscenter inte givit upphov till berättigade förväntningar på kommissionen, men i gengäld förefaller det ha relevans för att avgöra vilken övergångsperiod Belgien har bedömt som lämplig för centren.

(49)

För det andra uttryckte sig Belgien i samma skrivelse av den 6 mars 2003 på följande vis angående begreppet skälig tidsfrist, såsom det definieras i kommissionens beslut 2003/757/EG: Kommissionen har gjort rätt i att bevilja samordningscentren en skälig tidsfrist. Beslutet att tillåta en fullständig tillämpning av den löpande koncessionstiden är välgrundat, utom för de samordningscenter vars löpande koncession löper ut under de månader som följer på kommissionens beslut och i synnerhet före utgången av 2005, eftersom dessa center inte kommer att hinna anpassa sig till det faktum att den skatteordning som tillämpats för samordningscentren upphör i förtid. I detta fall är en skälig tidsfrist otillräcklig. Belgien uppmanade också kommissionen att ändra beslut 2003/757/EG och för de center vars löpande koncession löper ut före utgången av 2005 införa en möjlighet till förlängning av koncessionen fram till slutet av 2005 på grundval av den befintliga ordningen. Kommissionen drog återigen slutsatsen att Belgien ansåg att de samordningscenter vars koncession löpte ut före den 31 december 2005 inte hade beviljats en rimlig tidsfrist och att beviljandet av en rimlig tidsfrist för dessa samordningscenter förutsatte att den förlängdes fram till den 31 december 2005.

(50)

För det tredje delgav Belgien den 20 mars och den 26 maj 2003 kommissionen sin avsikt att bibehålla den ordning som tillämpats för de samordningscenter som fanns den 31 december 2000 och vars koncession löper ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005 fram till det senare datumet. Belgien uppmanade också rådet att på grundval av artikel 88.2 tredje stycket i fördraget anta ett beslut varigenom denna förlängning godkändes. Detta beslut, beslut 2003/531/EG, antogs av rådet den 16 juli 2003. I skäl 10 föreskrivs följande: Det planerade nya stödet är tillfälligt. Det syftar till att […] göra det möjligt för mottagarna att fortsätta sin verksamhet i Belgien åtminstone under den tidsperiod som krävs för att landet ska kunna inrätta andra åtgärder för de samordningscentrum som är etablerade på dess territorium eller för att underlätta en omorganisering av de berörda internationella företagsgruppernas investeringar och undvika att avtal plötsligt sägs upp. Belgiens begäran och beslut 2003/531/EG har behandlats i flera tidningsartiklar. Kommissionen gav sin reaktion på beslutet i ett pressmeddelande av den 16 juli 2003. Varken Forum 187 eller något av de berörda samordningscentren överklagade detta beslut eller ifrågasatte att förlängningen som längst skulle gälla fram till den 31 december 2005.

(51)

För det fjärde sammanfattar domstolen begäran från Forum 187 som följer: Forum 187 […] har yrkat att samma beslut ska ogiltigförklaras eftersom det däri inte föreskrivs några ändamålsenliga övergångsbestämmelser för de centra för vilka koncessionen löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2004, och de centra vars koncession löpte ut under åren 2003 och 2004 hade behov av en övergångsperiod på två år för att omorganisera sig eller för att i förekommande fall lämna Belgien (24). Kommissionen konstaterar att det förflöt 34 månader mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005.

(52)

För det femte förlängde Belgien koncessionen för de samordningscenter vars koncession löpte ut mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005 såsom godkändes genom beslutet av den 26 juni 2003. Med undantag för fyra samordningscenter förlängdes samtliga koncessioner för en period som löpte ut den 31 december 2005. Varken Belgien eller de berörda företagen invände mot denna uttryckliga begränsning av koncessionstiden. Inte heller verkar något av de berörda företagen ha ansökt om förlängd koncession under ytterligare en period – varken före den 31 december 2005, eller ens före juni 2006.

(53)

För det sjätte är det värt att notera följande när det gäller kravet på lämpliga övergångsåtgärder för att möjliggöra för Belgien att anpassa sin lagstiftning och för samordningscentren att anpassa sig till den nya skatteordningen:

(54)

Senast den 1 januari 2006 hade de berörda företag som beslutat att stanna i Belgien följaktligen tillgång till en ersättningsordning, som var en enkel ordning som inte krävde någon större omorganisering (29) och som därtill var attraktiv. Även i det perspektivet förefaller den 31 december 2005 därför vara ett rimligt slutdatum för den lämpliga övergångsperiod som domstolen krävde, såtillvida att det ger alla samordningscenter möjlighet att utan avbrott växla från en ordning till en annan. Kommissionen konstaterar dessutom att 70 av de 243 samordningscenter som fanns 2002 inte längre bedrev någon verksamhet i Belgien.

(55)

Av ovan redovisade skäl anser kommissionen att den av domstolen begärda lämpliga övergångsperioden borde ha löpt från den 18 februari 2003 till den 31 december 2005. För flertalet av de samordningscenter som fick sin koncession förlängd på grundval av beslutet av den 26 juni 2003 har Belgien begränsat förlängningens varaktighet till den 31 december 2005, vilket därmed överensstämmer med den lämpliga övergångsperiod som anges i avsnitt 2 och 3.

(56)

När det gäller de fyra samordningscenter som fick sin koncession förlängd på grundval av beslutet av den 26 juni 2003, förlängdes koncessionen av Belgien på obestämd tid. Kommissionen konstaterar dock att beslutet av den 26 juni 2003 uttryckligen begränsar verkningarna av sådana förlängningar till den dag då domen avkunnas i sakfrågan. Förutsatt att de berörda samordningscentren inte har avstått från den skatteordning som tillämpats på samordningscenter genom att välja att tillämpa ordningen med fiktiv inkomstränta för 2006, omfattades följaktligen dessa koncessioner av nämnda beslut fram till den 22 juni 2006.

(57)

Kommissionen anser visserligen att den lämpliga övergångsperioden upphörde den 31 december 2005, men tillstår att kommissionens pressmeddelande av den 16 juli 2003 hos de berörda samordningscentren kan ha väckt berättigade förväntningar på att återbetalning inte skulle krävas av stöd som centren kommit i åtnjutande av fram till dess att domstolen avkunnat sin dom i sakfrågan.

(58)

Slutligen är stödordningen för samordningscentren en skatteordning som tillämpas per skatteår. I många fall sammanfaller dock skatteåret med kalenderåret. Eftersom domen avkunnades mitt under 2006 anser kommissionen att principen om berättigade förväntningar för vart och ett av de berörda företagen ska gälla fram till slutet av den aktuella beskattningsperioden det år då domen avkunnades.

(59)

Kommissionen erkände i sitt beslut 2003/757/EG att det hos alla samordningscenter fanns berättigade förväntningar som grundade sig på den löpande koncessionstiden på tio år vid tidpunkten för delgivning av nämnda beslut, och tog hänsyn till detta när man fastställde den lämpliga övergångsperioden. Domstolen ansåg att den förlängda koncessionen var en ren formalitet inom ramen för en skatteordning som blivit permanent. Samordningscentrena hade därför rätt att förvänta sig att de skulle komma i åtnjutande av en lämplig övergångsperiod och när koncessionstiden närmade sig sitt slut kunde de också förvänta sig att beviljas förlängd koncession för att komma i åtnjutande av den lämpliga övergångsperioden.

(60)

Såsom anges i punkterna (31) till (34) ovan har domstolen också bedömt att det faktum att olika långa koncessionstider har beviljats beroende på när koncessionen löper ut har givit upphov till särbehandling. Kommissionen drog slutsatsen att den borde ha föreskrivit en och samma lämpliga övergångsperiod för samtliga samordningscenter.

(61)

Domstolen har emellertid endast ogiltigförklarat den fastställda övergångsåtgärd som nämns i beslut 2003/757/EG i den mån den varit otillräcklig, det vill säga kortare än den lämpliga övergångsperioden, för vissa samordningscenter vars koncession löpte ut kort efter. Kommissionen anser, som den redan har redovisat, att domstolens ogiltigförklaring enbart avser de samordningscenter vars koncession förlängdes mellan den 17 februari 2003 och den 31 december 2005 och att den lämpliga övergångsperioden upphörde den 31 december 2005.

(62)

Kommissionen anser följaktligen att domstolens dom inte innebär någon ogiltigförklaring av den övergångsperiod som fastställts i beslut 2003/757/EG för samordningscenter vars koncession löpte den 17 februari 2003 och löpte ut den 31 december 2005 eller senare. Även om kommissionen med beaktande av domstolens dom nu anser att den övergångsperiod som fastställdes för dessa samordningscenter var alltför lång, konstaterar den att beslut 2003/757/EG inte har ogiltigförklarats och således fortfarande är tillämpligt, eftersom det däri föreskrivs en övergångsperiod som för vart och ett av de berörda centren upphör i samband med att den löpande koncessionen löper ut vid tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG. Eftersom beslut 2003/757/EG fortfarande är tillämpligt kan kommissionen inte förkorta de berörda samordningscentrens övergångsperiod sådan den fastställs i detta beslut.

(63)

Varje beslut av kommissionen i syfte att för samtliga samordningscenter föreskriva en identisk övergångsperiod som upphör den 31 december 2005 skulle för övrigt sakna all praktisk betydelse på grund av de berättigade förväntningar som genom beslut 2003/757/EG har uppstått hos de samordningscenter som avses i punkt (62) ovan.

(64)

Kommissionen noterar att Belgien trots att man inte delgivit bestämmelserna i lagen av den 27 december 2006 som syftade till att möjliggöra förlängd koncession för samtliga samordningscenter fram till slutet av 2010, sköt upp lagens ikraftträdande i väntan på att kommissionen uttryckligen skulle godkänna denna ordning. Av skäl som redovisats i detta avsnitt anser sig kommissionen inte kunna godkänna dessa bestämmelser och uppmanar därför Belgien att inte tillämpa dem.

(65)

De koncessioner som förlängts på grundval av beslutet av den 26 juni 2003 löpte alla ut vid utgången av 2005, med undantag för koncessionerna för de fyra samordningscenter som behandlas i avsnitt 4. Uppenbarligen hade ingen ytterligare förlängning planerats, varken av Belgien eller av samordningscentren, fram till dess att domen avkunnades den 22 juni 2006. Den nya rättsliga grund som möjliggjorde förlängd koncession för samtliga samordningscenter fram till slutet av 2010 antogs först den 27 december 2006 – det vill säga ett år efter det att nämnda koncessioner löpte ut. Enligt lagen medges för övrigt retroaktiv tillämpning, när så är aktuellt, för företag som under tiden upphört att omfattas av skatteordningen för samordningscentren.

(66)

I motsats till Belgien anser kommissionen att lagen av den 27 december 2006 inte enbart innebär ett genomförande av domen av den 22 juni 2006 inom ramen för den befintliga åtgärden, utan istället utgör en ny ordning som om den trädde i kraft utan kommissionens förhandsgodkännande troligen skulle leda till att förfarandet vid olagligt stöd tillämpades.

(67)

I domen av den 22 juni 2006 bekräftas nämligen att skatteordningen till förmån för samordningscenter är oförenlig med den gemensamma marknaden från tidpunkten för delgivning av beslut 2003/757/EG. Senast vid tidpunkten för delgivningen upphörde ordningen att vara en befintlig stödordning och den övergångsperiod för samordningscentren inleddes under vilken de får fortsätta att omfattas av ordningen, men inte längre som tidigare kan hävda berättigade förväntningar på grundval av kommissionens beslut eller meddelanden från 1984, 1987 och 1990 (30). Överklagandena av beslutet och det faktum att domstolen först i juni 2006 bekräftade att stödet var oförenligt med den gemensamma marknaden förändrar inte detta faktum. Överklagandena har nämligen inte i sig resulterat i något uppskov med verkställigheten och beslutet av den 26 juni 2003 har inte upphävt beteckningen av stödet som oförenligt med den gemensamma marknaden. Av samma skäl upphörde Belgiens berättigade förväntningar på att stödordningen för samordningscentren är förenlig med den gemensamma marknaden senast genom beslut 2003/757/EG och Belgien hade kännedom om sakförhållandena när man på grundval av beslutet av den 26 juni 2003 begränsade de förlängda koncessionernas varaktighet till den 31 december 2005.

(68)

Kommissionen anser a fortiori att Belgiens beslut, som fattades efter domstolens dom som slutgiltigt bekräftade att ordningen var oförenlig med den gemensamma marknaden, att på begäran förlänga koncessionerna för samtliga samordningscenter fram till slutet av 2010 inte kan anses falla inom ramen för den befintliga stödordningen och inte heller omfattas av någon sorts berättigade förväntningar som kommissionen har givit upphov till. Framför allt kan inte de berättigade förväntningar som kommissionen erkänt hos de samordningscenter vars koncession förnyades på grundval av beslutet av den 26 juni 2003 utvidgas till att omfatta de förlängda koncessioner som beviljades med stöd av lagen av den 27 december 2006. De förlängda koncessionerna beviljades nämligen efter det datum då domstolen avkunnade sin dom i sakfrågan, och kan därför inte omfattas av verkningarna av beslutet av den 26 juni 2003 och kommissionens pressmeddelande av den 16 juli 2003 kan därför inte ha givit upphov till några berättigade förväntningar.

(69)

Alla förlängningar av den oförenliga stödordningen som hädanefter beviljas kommer följaktligen att betraktas som olagligt stöd, som kan bli föremål för en begäran om återbetalning.

(70)

Såsom anges i punkt (23) kräver Belgien också att principen om likabehandling ska tillämpas på skatteåtgärder som i likhet med skatteordningen till förmån för samordningscenter varit föremål för ett beslut om statligt stöd. Bland annat nämns ordningarna med holdingbolag undantagna från skatteplikt i Luxemburg, ”skattebefriade företag” i Gibraltar och den tullfria zonen på Madeira, för vilka kommissionen har beviljat övergångsåtgärder fram till 2010 och även godkänt att nya sökande omfattas av ordningen.

(71)

Kommissionen anser att varje ärende är specifikt. I vart och ett av de berörda fallen har övergångsåtgärderna fastställts med beaktande av specifika särdrag för varje ordning, för stödmottagarna och för den berörda medlemsstaten. Kommissionen anser sig ha gått till väga på samma sätt i fråga om de belgiska samordningscentren, när man i sitt beslut 2003/757/EG av skäl som tidigare redovisats fastställde att den lämpliga övergångsperioden skulle upphöra senast den 31 december 2010.

(72)

Kommissionen konstaterar särskilt att beslutet följer på en dom av domstolen som kommissionen måste verkställa. Kommissionen kan på inga villkor ersätta verkställigheten av denna dom med en ren jämförelse mellan varaktigheten på övergångsåtgärder som beviljats i andra ärenden.

(73)

Utan att här ge sig in i någon detaljerad motivering i sakfrågan, något kommissionen redan har gjort i de beslut som anges i punkt (23), konstaterar kommissionen vad gäller formfrågan att vissa beslut är gamla, andra av senare datum, att vissa medger att nya sökande omfattas, medan andra inte gör det, och att vissa är förknippade med villkor. Därutöver kan också andra parametrar, som enligt kommissionens uppfattning är lika giltiga, användas i jämförelsen. När det exempelvis gäller den nederländska ordningen för finansiering av utlandsverksamhet (Concernfinancieringsactiviteiten) som även den upphörde den 17 februari 2003 genom kommissionens beslut 2003/515/EG (31), fastställdes övergångsåtgärderna på samma sätt som för samordningscentren, beroende på när de tioåriga koncessionerna löpte ut. På liknande sätt föreskrev Belgien att de särskilda ordningarna för distributionscenter och servicecenter skulle upphöra den 31 december 2005 för samtliga företag, trots att det inte förelåg något beslut av kommissionen. I en administrativ skrivelse om den förestående slopningen av ordningen, som offentliggjordes den 20 september 2005, anges att dessa ordningar har ersatts av systemet med förhandsbeslut som inrättades den 1 januari 2003 (artikel 20 i lagen av den 24 december 2002).

(74)

Av dessa skäl anser kommissionen sig inte kunna godkänna argument som grundar sig på en jämförelse med andra ärenden.

(75)

Belgien anser att en längre övergångsperiod är motiverad på grund av den rättsliga ovisshet som uppstod till följd av att kommissionen inte förmådde fatta ett snabbt beslut om nya övergångsåtgärder när domstolen hade avkunnat sin dom.

(76)

Kommissionen anser sig inte bära ansvaret för den konstaterade förseningen.

(77)

För det första har varken Belgiens tolkning, eller därav följande planer på att förlänga koncessionen för samtliga samordningscenter fram till den 31 december 2010, delgivits kommissionen – inte ens i en informationsnot.

(78)

För det andra skickade kommissionen den 4 juli 2006 en skrivelse till Belgien i syfte att inhämta nödvändiga upplysningar för att kunna tillämpa domstolens dom och få en bekräftelse på att beslut 2003/757/EG genomförts i vederbörlig ordning, med beaktande av rättsverkningarna av beslutet av den 26 juni 2003 samt av nämnda dom. Då inget svar inkom skickades en första påminnelse den23 augusti 2006. Trots ytterligare påminnelser, såväl formella som informella, och förlängda svarsfrister lämnades de begärda upplysningarna till kommissionen först i januari 2007. Det framgår dock av motiveringen och av artikel 379 i lagen av den 27 december 2006 att finansministern redan den 20 juli 2006 fick i uppdrag att så snart som möjligt godkänna ansökningarna om förlängning av samordningscentrens koncessioner.

(79)

På grundval av de uppgifter kommissionen då förfogade över (se punkt (21)), förväntade sig kommissionen att Belgien skulle förlänga koncessionen för samtliga samordningscentrer fram till slutet av 2005, en period som enligt kommissionens åsikt motsvarade den lämpliga övergångsperiod som domstolen krävt. De uppgifter Belgien lämnade i januari 2007 visade istället att Belgien avsåg att förlänga koncessionen för samtliga samordningscenter fram till slutet av 2010 på grundval av en lag som antogs i december 2006 och som inte delgivits kommissionen. Dessa nya uppgifter föranledde kommissionen att den 21 mars 2007 fatta beslut om att utvidga förfarandet och granska de nya argument som Belgien och tredje parter lagt fram.

(80)

Svaren på kommissionens frågor av den 4 juli 2006 lämnades av Belgien den 16 januari 2007.

(81)

För det första bör kommissionen ändra beslut 2003/757EG i den del det har ogiltigförklarats genom domstolens dom av den 22 juni 2006.

(82)

Genom domstolens dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C-182/03 och C-217/03 ogiltigförklaras 2003/757/EG eftersom det däri inte föreskrivs några övergångsbestämmelser för de samordningscentra vars ansökan om förlängd koncession var föremål för handläggning vid tidpunkten för delgivningen av det överklagade beslutet eller vars koncession löpte ut samtidigt med, eller kort efter, delgivningen av nämnda beslut.

(83)

Till följd av domen bör bestämmelserna i beslut 2003/757/EG ändras på följande vis:

(84)

Beslutet bör inte ändras därutöver. Framför allt ifrågasätter inte kommissionen de övergångsperioder som beviljats genom beslut 2003/757/EG eftersom vissa samordningscenter genom detta beslut ges möjlighet att komma i åtnjutande av det oförenliga stödet fram till dess att deras löpande koncession löper ut, och senast fram till den 31 december 2010. Denna aspekt av kommissionens beslut har inte ogiltigförklarats av domstolen och är därför fortfarande tillämplig.

(85)

För det andra bör kommissionen också erkänna att pressmeddelandet av den 16 juli 2003 hos de fyra samordningscenter vars koncession förlängdes på grundval av beslutet av den 26 juni 2003, och detta på obestämd tid, kan ha givit upphov till berättigade förväntningar om att centren skulle fortsätta att omfattas av det oförenliga stödet fram till dess att domstolen hade avkunnat sin dom i sakfrågan. Domen avkunnades den 22 juni 2006 och med tanke på åtgärdens skattekaraktär bör de berättigade förväntningarnas räckvidd utvidgas så att samordningscentren kan omfattas av den oförenliga stödordningen fram till slutet av den ordinarie beskattningsperioden det år då domen avkunnades.

(86)

För det tredje bör kommissionen uppmana Belgien att avstå från att sätta i kraft bestämmelserna i lagen av den 27 december 2006 om att förlänga koncessionen för samtliga samordningscenter fram till den 31 december 2010, eftersom dessa bestämmelser är oförenliga med den gemensamma marknaden.