11.3.2008   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 67/3

(1)

Den 18 december 2003 mottog kommissionen en anmälan om åtgärder till förmån för Agrobanka Praha a.s. (AGB) och banken GE Capital a.s (1) (GECB) inom ramen för stödförfarandet (nedan kallat övergångsordningen) i bilaga IV.3 i akten av den 16 april 2003 om villkoren för Republiken Tjeckiens, Republiken Estlands, Republiken Cyperns, Republiken Lettlands, Republiken Litauens, Republiken Ungerns, Republiken Maltas, Republiken Polens, Republiken Sloveniens och Republiken Slovakiens anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (2) (nedan kallad anslutningsakten).

(2)

Genom en skrivelse som kommissionen mottog den 30 april 2004 återkallade Tjeckien sin anmälan. Samma dag inlämnade Tjeckien en ny anmälan i samma ärende.

(3)

Genom beslut av den 14 juli 2004 bekräftade kommissionen att större delen av de anmälda åtgärderna inte var tillämpliga efter anslutningen, men inledde dock ett förfarande enligt artikel 88.2 i EG-fördraget angående de övriga åtgärderna eftersom dessa ansågs vara tillämpliga efter anslutningen och föranledde allvarliga tvivel beträffande förenligheten med den gemensamma marknaden. Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning  (3). Kommissionen uppmanade berörda parter att inkomma med sina synpunkter på ärendet i fråga.

(4)

Sina synpunkter på beslutet om inledandet av förfarandet lämnade Tjeckien den 30 juli 2004, den 16 augusti 2004, den 22 september 2005 och den 18 maj 2006 och GECB inkom med sina synpunkter den 17 december 2004. Den 19 september 2005 och den 11 november 2005 inlämnande GECB kompletterande synpunkter. Genom en skrivelse av den 2 maj 2006 bekräftade kommissionen för GECB att fristen för att lämna in synpunkter förlängts till slutet av november 2005 i enlighet med artikel 6.1 sista meningen i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (4). Genom en skrivelse av den 10 maj 2006, registrerad den 18 maj 2006, informerade Tjeckien kommissionen om att landet mottagit synpunkter från GECB. Den 24 juni, den 29 september och den 25 oktober 2005 samt även den 11 januari och den 7 mars 2006 ägde ett möte rum mellan företrädare för Tjeckien och GECB. Den 13 mars 2007 inkom Tjeckien med ytterligare upplysningar, som registrerades den 14 mars 2007. Den 15 mars 2007 bekräftade kommissionen för Tjeckien att fristen för att lämna in synpunkter förlängts till den 14 mars 2007 i enlighet med artikel 6.1 sista meningen i rådets förordning (EG) nr 659/1999.

(5)

AGB grundades år 1990 och drevs i Tjeckien som privat allmän affärsbank. År 1995 var den Tjeckiens femte största bank och den största banken i privat ägo. Efter ekonomiska svårigheter fråntogs AGB i september 1998 sin banklicens och är för närvarande försatt i likvidation.

(6)

AGB grundandes av Československá obchodní banka a.s. (ČSOB), tjeckiska jordbruksministeriet, Agropol a.s., Agrodat státní podnik och Stavoinvest Banská Bystrica. År 1995 fick det privata företaget Motoinvest Group kontrollen över AGB.

(7)

Efter införandet av tvångsförvaltning den 17 september 1996 skapades inom AGB två separata organisatoriska enheter, AGB1 och AGB2. AGB1 drev AGB:s huvudsakliga bankverksamhet. I juni 1998 såldes AGB1 till GECB på grundval av ett avtal om övertagande av tillgångar. De återstående delarna av AGB är fortfarande försatta i likvidation.

(8)

GECB grundades år 1998 för att förvärva AGB1. Företaget verkar nu i Tjeckien som allmän bank. Från den 17 januari 2005 när GECB bytte namn till GE Money Bank a.s. ägs det helt av GE Capital International Holdings Corporation, Förenta staterna (GECIH).

(9)

AGB:s problem började redan 1993 och 1994. I mitten av 1990-talet genomgick hela den tjeckiska banksektorn en allvarlig ekonomisk kris som även berörde AGB. I samband med AGB:s snabba expansion i kombination med brister på riskhanteringsområdet och med otillräcklig internkontroll försämrades AGB:s låneportfölj gradvis. År 1993 gick AGB med en förlust på 2 miljarder tjeckiska kronor och det egna kapitalet var negativt (– 515 miljoner tjeckiska kronor).

(10)

År 1993 bestämde centralbanken Česká národní banka (ČNB) att AGB skulle utarbeta och genomföra ett konsolideringsprogram för att återställa sin kapitaltäckning. Tjeckien förklarade att nämnda konsolideringsprogram inte innehöll åtgärder som beviljades eller understöddes av staten. Det handlade snarare om att ČNB fick ökad tillsyn över AGB. År 1996 upphörde AGB med att följa villkoren i konsolideringsprogrammet, medverkade i mycket riskabla transaktioner och stod inför likviditetsproblem och fick urholkade tillgångar. Likviditetskrisen och aktieägarnas ovilja att vidta lämpliga korrigerande åtgärder ledde den 17 september 1996 till att AGB blev föremål för tvångsförvaltning.

(11)

Vad beträffar AGB:s finansiella situation visade en revision efter införandet av tvångsförvaltning på en förlust på – 8,487 miljarder tjeckiska kronor (balansräkning från den 16 september 1996) och ett återstående eget kapital på – 5,476 miljarder tjeckiska kronor. I en årlig rutinrevision med en balansräkning per den 31 december 1996 konstaterades en förlust på – 10,097 miljarder tjeckiska kronor och ett resterande eget kapital på – 6,328 miljarder tjeckiska kronor.

(12)

För att undvika negativa återverkningar i hela den tjeckiska banksektorn började Tjeckien vidta åtgärder för att undsätta och omstrukturera AGB. Men sedan ovan nämnda revisioner av AGB efter införandet av tvångsförvaltning visat på förluster som översteg bankkapitalet, beslöts att det bästa sättet att säkra AGB:s långsiktiga lönsamhet vore att skapa en särskild organisatorisk enhet, AGB1, som skulle stå för AGB:s huvudsakliga bankverksamhet. I AGB2 ingick främst villkorade lån, lån till vissa dotterföretag eller andra AGB-anknutna enheter, en fastställd tillgångsportfölj, all fast egendom och en del rörlig egendom. AGB1 skulle sedan säljas till en strategisk investerare medelst ett villkorslöst och öppet anbudsförfarande.

(13)

I april 1997 utlyste tvångsförvaltaren ett offentligt anbudsförfarande rörande försäljning av AGB1. I det efterföljande förfarandet var GE Capital Corporation den enda deltagare som var intresserad av att köpa AGB1. AGB1 såldes till GECB den 22 juni 1998 för ungefär 304 miljoner tjeckiska kronor med förbehåll för garantier, säkerheter och en säljoption. Närmare uppgifter om garantierna och säkerheterna återfinns i skäl 19–26 och om säljoptionen i skäl 27–32.

(14)

En åtgärd som inte tarvar ytterligare uppmärksamhet är den insättningsgaranti som ČNB redan hade beviljat alla AGB:s borgenärer när AGB i september 1996 för första gången hamnade i svårigheter. Insättningsgarantin omfattade AGB:s samtliga förpliktelser inklusive upplupen ränta enligt AGB:s räkenskaper per den 17 september 1996. Alla förpliktelser som skulle förfalla inom en fastställd betalningstermin garanterades till dess fordran återbetalts. Förpliktelser utan fastställd betalningstermin garanterades i 12 månader efter det att tvångsförvaltningen av AGB upphört. Förpliktelser som AGB ådragit sig efter den 17 september 1996 garanterades till respektive förfallodatum, dock högst 12 månader efter upphörandet av AGB:s tvångsförvaltning. Garantierna saknade övre gräns för garantierna gentemot AGB:s borgenärer. Från och med den 31 december 2003 fanns dock endast en insättning på 867 882 tjeckiska kronor, som potentiellt skulle kunna omfattas av insättningsgarantin (5).

(15)

I samband med försäljningen övertog GECB:s moderbolag, GECIH, ČNB:s skyldighet enligt insättningsgarantin genom en motgaranti som upphörde att gälla den 22 juni 2000. Från början fastställdes att motgarantins giltighet skulle upphöra om GECIH använde sig av säljoptionen på GECB:s aktier. Efter försäljningen av AGB1 till GECB försattes återstoden av AGB inklusive AGB2 i likvidation. I den pågående likvidationsprocessen är ČNB AGB:s enda borgenär.

(16)

Resultatet för AGB:s bankaffärer förbättrades betydligt genom GECB:s övertagande.

(17)

Tjeckien och GECB hävdar att AGB, GECB och GECIH vidtog åtgärder i syfte att begränsa statens deltagande i omstruktureringen av AGB. AGB:s kompensationsåtgärder bestod i att omsätta AGB:s egna tillgångar i likvida medel och i synnerhet att sälja vissa av AGB:s dotterföretag till Raiffeisen Bank. Detta minskade AGB:s andel av marknaden, mätt som AGB:s andel av samtliga banktillgångar eller vissa kategorier av tillgångar. Förutom detta skar AGB ned antalet anställda från ungefär 3 500 år 1996 till 2 500 år 1998.

(18)

GECB och GECIH påstås ha bidragit till omstruktureringen genom att erlägga köpesumman, genom köparens garantier och säkerheter i garantiurkunden (se skäl 20) samt motgarantin i ansvarsavtalet (skäl 20), varigenom GECIH övertog ČNB:s förpliktelser (insättningsgarantin) gentemot AGB:s borgenärer. GE-gruppen där dessutom övertygad om den hjälp som säljoptionen och även gruppens goda rykte stod för.

(19)

I sitt beslut av den 14 juli 2004 bedömde kommissionen de anmälda åtgärderna och kom till slutsatsen att de flesta av dem föll utanför tillämpningsområdet för övergångsordningen i anslutningsavtalet. Dessa åtgärder medförde inte någon ytterligare finansiell exponering för Tjeckien från och med dagen för anslutningen och var därför inte tillämpliga efter anslutningen. Två grupper av åtgärder ansågs dock vara tillämpliga efter anslutningen och eventuellt utgöra statligt stöd ej förenligt med den gemensamma marknaden: för det första garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna samt för det andra säljoptionen.

(20)

Under försäljningen av AGB1 till GECB avtalade AGB i egenskap av AGB1:s säljare om flera garantiordningar till förmån för GECB, som nämns i den urkund över garantier som undertecknades den 21 juni 1998 (nedan kallad garantiurkund). ČNB var inte part i detta avtal. AGB:s förpliktelser enligt garantiurkunden understöddes av ČNB i ansvarsavtalet som undertecknades den 22 juni 1998 och ändrades den 25 april 2004 genom ändring nr 1 av ansvarsavtalet (nedan endast kallat ansvarsavtalet) (7).

(21)

De tjeckiska myndigheterna lämnade förteckningar över garantiordningar i samband med undsättnings- och omstruktureringsplanen som ingick i anmälan.

(22)

I sin anmälan uppgav Tjeckien att förteckningen rörande garantiurkunden inte är ”fullständig”. I sina kommentarer till beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande preciserade Tjeckien dock att förteckningen innehåller en fullständig förteckning över alla eventuella anspråk. Uttrycket ”är inte fullständig” innebar endast att förteckningarna inte återger den fullständiga texten i de underliggande avtalen. GECB framförde argumentet att egentligen endast den – fullständiga – förteckningen över ansvarsavtalet är relevant, eftersom den andra förteckningen endast avser anspråken enligt garantiurkunden, som är ett avtal mellan två privata parter och därför inte kan avse en bestämmelse om statligt stöd.

(23)

Många eventuella anspråk förlorade sin giltighet redan före Tjeckiens anslutning till Europeiska unionen. Kommissionen bekräftade i sitt beslut av den 14 juli 2004 att åtgärder, vars giltighet upphörde redan före anslutningen, inte var tillämpliga efter anslutningen. För övriga åtgärder inledde kommissionen ett formellt granskningsförfarande.

(24)

Inledandet av det formella granskningsförfarandet avser även åtgärder som Tjeckien inte begärde skulle bedömas inom ramen för övergångsordningen. Det gäller främst vissa garantier, säkerheter, ansvarsförbindelser samt säljoptionen, som angavs i anmälan men inte ingick i begäran om en bedömning. I sitt beslut om inledandet av det formella granskningsförfarandet förklarade kommissionen att det inom ramen för övergångsordningen enligt bilaga IV.3 i anslutningsakten inte fanns någon skyldighet från de anslutande ländernas sida att anmäla åtgärder och att det därför i princip var möjligt att begränsa innehållet i en sådan anmälan. Kommissionen var dock övertygad om att garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna samt säljoptionen är nära knutna till de anmälda åtgärderna och att det därför är onaturligt att separera dem. Av detta skäl måste kommissionen bedöma åtgärderna i sin helhet.

(25)

Sammanfattning av de garantiordningar som avses i den granskning som kommissionen inlett:

(26)

Tabell 1

Garantier, säkerheter och ansvarsförbindelser vars giltighet upphör den 22 juni 2008

Tabell 2

Garantier, säkerheter och ansvarsförbindelser vars giltighet upphör den 22 juni 2010

Tabell 3

Garantier, säkerheter och ansvarsförbindelser vars giltighet upphör den 22 juni 2013

Tabell 4

Garantier, säkerheter och ansvarsförbindelser vars giltighet upphör 15 år efter det att avtalet slutits

(27)

Den 22 juni 1998 upprättade ČNB och GECIH en säljoptionshandling där det fastställdes att GECIH under vissa omständigheter har rätt att begära att ČNB ska köpa alla dess aktier i GECB.

(28)

I följande två fall kan GECIH utnyttja säljoptionen:

(29)

Efter förklaringar från Tjeckien och GECB anser kommissionen att det fall som anges i skäl 28 b endast gäller vid vägran att verkställa betalningar enligt § 4.1 och § 8.3 i ansvarsavtalet, som gäller talan om ogiltigförklaring av försäljningen av AGB1 till GECB (9).

(30)

I fall som föranleder utnyttjande av säljoptionen har ČNB rätt att ingripa och sätta GECB och GECIH i samma situation som de skulle ha befunnit sig i om ett sådant fall inte skulle ha inträffat. Det anges att detta kan innebära betalningar eller en överföring av tillgångar till GECB. Säljoptionen upphör att gälla den 22 juni 2008.

(31)

Det optionspris som ČNB måste betala för alla aktier i GECB växlar beroende på vilket datum som säljoptionen utnyttjas. Från juni 2003 fram till det datum när säljoptionens giltighet löper ut kommer optionspriset att vara det högsta av följande värden:

Om köpesumman bestäms enligt rimligt marknadsvärd i led c, beaktas inte de händelser som ger upphov till att säljoptionen utnyttjas.

(32)

Tjeckien informerade kommissionen om att ČNB och GECB är ense om att det under alla omständigheter krävs ett utlåtande av en oberoende marknadsaktör om fastställandet av priset om säljoptionen skulle utnyttjas och att ett sådant utlåtande är bindande för båda parter.

(33)

Tjeckien anser att de ifrågasatta åtgärderna inte är tillämpliga efter anslutningen. Ett eventuellt ansvar från statens sida skulle vara tids- och beloppsmässigt begränsat, eftersom Tjeckiens maximala bidrag har fastställts och inte kan höjas i framtiden. Förteckningen rörande garantiurkunden är likaledes fullständig. En ytterligare ingående redogörelse för de eventuella riskerna skulle inte vara nödvändig. Tjeckien inser framför allt inte vikten av att kunna förutse vem som skulle kunna komma med anspråk och på vilken grundval anspråket skulle resas. Tjeckien hänvisar även till den garanti som staten beviljat Komerční banka, där kommissionen godtog en liknande definition som tillräcklig för att anse denna åtgärd vara en åtgärd som inte är tillämplig efter anslutningen. Även i fallet Slovenská sporitelna godtog kommissionen en mindre sträng definition, eftersom det i detta fall endast var möjligt att identifiera en viss bestämd grupp av eventuella fordringsägare, men inte enskilda anspråk. Under alla omständigheter skulle de fyra fall av talan enligt § 4.1 uppfylla de krav som enligt kommissionen är nödvändiga för att betrakta åtgärden som en åtgärd som inte är tillämplig efter anslutningen. För övrigt inlämnade Tjeckien i maj 2006 en förteckning över namnen på alla aktieägare i AGB per den 30 april 2004. Tjeckien anser att kommissionens krav på specificering var uppfyllda för alla de nämnda aktieägarnas anspråk enligt § 4.1 i garantiurkunden.

(34)

Vad gäller säljoptionen är Tjeckien övertygad om att dess särskilda karaktär betyder att den inte kan bedömas inom ramen för övergångsordningen eller i det pågående förfarandet eftersom den kommer att kunna utnyttjas först i framtiden. Tjeckien förklarar sig vara beredd att anmäla säljoptionen till kommissionen för bedömning, så fort den utnyttjas. Under alla omständigheter skulle säljoptionen i förhållande till de fyra enskilda fallen av talan om ogiltighetsförklaring enligt § 4.1 uppfyller säljoptionen kommissionens krav på att åtgärden ska betraktas som en åtgärd ej tillämplig efter anslutningen. Priset när säljoptionen utnyttjas skulle beräknas med en formel som appliceras av en oberoende expert.

(35)

Dessutom vidhåller Tjeckien att åtgärderna inte utgör stöd eftersom det skulle ha varit kostsammare för staten att försätta AGB i likvidation än att vidta åtgärderna för att möjliggöra en försäljning. De aktuella åtgärderna utgör likaledes normal affärspraxis och skulle inte medföra någon ovanlig fördel och ha en obetydlig inverkan på marknaden. Eftersom AGB1 såldes genom ett villkorslöst och offentligt anbudsförfarande fick GECB inte någon fördel eftersom banken betalade marknadspriset för AGB:s bankverksamhet. Alla fördelar för säljaren av AGB borde ha upphört, eftersom AGB befinner sig i likvidation och inte längre verkar på marknaden.

(36)

Om åtgärderna skulle utgöra stöd hävdar Tjeckien att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden. Med hänsyn till den specifika situationen i Tjeckien och egenheterna i anslutningsprocessen måste kommissionen tolka bestämmelserna i avtalet och gemenskapens riktlinjer från 1994 för undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (10) (nedan kallade 1994 års riktlinjer) mer generöst än vad som var fallet i beslutet om att inleda ett formellt granskningsförfarande.

(37)

Tjeckien anser att artikel 87.2 b och artikel 87.3 b i EG-fördraget är tillämpliga i den aktuella situationen och att åtgärderna är förenliga med den gemensamma marknaden.

(38)

Vad beträffar 1994 års riktlinjer påpekar Tjeckien att det fanns ett generellt koncept för omstruktureringen av AGB:s bankverksamhet och att kommissionen i andra ärenden inte strikt har vidhållit att en omstruktureringsplan måste finnas. Tjeckien anser vidare att åtgärderna endast kan uppfattas som hjälp till AGB, men inte som stöd till GECB eller GECIH, eftersom alla åtgärder hade ett enda mål, nämligen att säkra den långsiktiga lönsamheten för AGB:s bankverksamhet. För övrigt innehöll 1994 års riktlinjer inte något förbud mot stöd till nybildade företag. Eftersom det i detta fall inte fanns någon överkapacitet borde något krav inte finnas om nedskärning eller nedläggning av kapacitet. AGB/GECB skulle inte ha lämnats med ett överskott av likvida medel, som enligt 1994 års riktlinjer skulle vara en av huvudfrågorna när det gäller proportionaliteten. Investerarnas bidrag var likaså tillräckliga. En relativt hög kapitaltäckningsgrad skulle bara vara en praktisk konsekvens av den valda metoden för kapitalbidrag.

(39)

Tjeckien anser likaså att artikel 46.2 i Europaavtalet är tillämplig i den aktuella situationen. Artikel 46.2 i Europaavtalet begränsar inte typen av åtgärd som kan tillåtas och hindrar heller inte statsstödåtgärder. Kommissionen tillämpade dessutom artikel 46.2 i Europaavtalet i ärendet Komerční banka.

(40)

Om kommissionen trots detta skulle dra slutsatsen att åtgärderna är tillämpliga efter anslutningen och utgör ej förenligt statligt stöd, bör den tillåta en adekvat stegvis utfasning av giltigheten för garantierna, säkerheterna och säljoptionen. Detta skulle motiveras av det faktum att ČNB och GE hade legitima förväntningar om att bestämmelserna var bindande.

(41)

Den 13 mars 2007 anmälde Tjeckien till kommissionen att GECIH och GECB den 28 februari 2007 ensidigt och villkorslöst frånträtt garantierna och säkerheterna enligt avsnitt 3.1 i ansvarsavtalet. Orsaken var att alla eventuella förluster till följd av att säljaren av AGB1 inte uppfyllde sina skyldigheter enligt de garantier och säkerheter som säljaren lämnat i § 5.1 a i, § 5.1 a ii, § 5.1 a iii, § 5.1 a v, § 5.1 a vi samt § 5.1 b. Dessa skyldigheter avser de garantier, säkerheter och ansvarsförbindelser som anges i skäl 26 i

(42)

Frånträdelsen trädde i kraft vid den tidpunkt nämnda garantier och säkerheter började gälla, varför dessa blir retroaktivt ogiltiga från och med dagen för avtalet. Tjeckien anmälde likaså till kommissionen att varken GECIH eller GECB fram till dagen för nämnda frånträdelse rest några anspråk på skadeersättning enligt de aktuella bestämmelserna.

(43)

GECB lägger fram liknande argument som de tjeckiska myndigheterna och ifrågasätter åtgärdernas tillämplighet efter anslutningen samt deras stödkaraktär. I det fall dessa åtgärder skulle utgöra stöd hävdar GECB att sådana vore förenliga med den gemensamma marknaden.

(44)

GECB påpekar att 6–8 år före anslutningen kunde parterna inte förutse att en övergångsordning skulle komma att införas för kontroll av statligt stöd som beviljats före anslutningen. Kommissionen borde ha beaktat detta i sin tolkning av begreppet ”tillämplighet efter anslutningen” och vid sin tillämpning av reglerna för beviljande av statligt stöd.

(45)

GECB är övertygad om att kommissionen har en alltför inskränkt tolkning av garantiernas tillämplighet efter anslutningen, som framgår av beslutet om att inleda ett förfarande. I föreliggande ärende är alla potentiella anspråk avgränsade med maximibelopp och även tidsmässigt. De anspråk om nämns i bilagda förteckningar är uttömmande i den meningen att de tar upp alla potentiella skäl för anspråk. Uttrycket ”är inte uttömmande” betyder bara att de inte avspeglar texten i de underliggande avtalen. Därtill kommer att säljoptionen inte upphäver maximibeloppet eftersom den bara avser särskilda anspråk enligt ansvarsavtalet och i sig är begränsad.

(46)

Tolkningen av begreppet ”tillämplighet efter anslutningen”, enligt kommissionens beslut av den 14 juli 2004, skulle innebära att bara en pågående eller en hotande tvist skulle kunna betraktas som ej tillämplig efter anslutningen. Men GECB anser att också om man tilllämpar denna snäva tolkning tillmötesgår de fyra fall av talan enligt § 4.1 i ansvarsavtalet helt kommissionens krav. Vidare uppfyller skattekraven enligt § 2.14 c, d och e likaså kommissionens krav, eftersom den framtida käranden (de tjeckiska myndigheterna) är känd till följd av karaktären på dessa anspråk.

(47)

Säljoptionen skulle inte heller vara tillämplig efter anslutningen, eftersom de händelser som leder till att den skulle utnyttjas var klart avgränsade och optionspriset entydigt fastställt. Med hänsyn till de händelser som leder till att den utnyttjas skulle säljoptionen vara tillräckligt avgränsad när det gäller de fyra fallen av talan om ogiltigförklaring. Vad beträffar optionspriset hänvisar GECB till ärendet Česká spořitelna, där kommissionen ansåg att efterställd skuld och sociala lån inte var tillämpliga efter anslutningen.

(48)

Om garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna samt säljoptionen alternativt skulle anses vara åtgärder tillämpliga efter anslutningen, skulle de inte utgöra statligt stöd, eftersom ČNB måste anses vara faktisk ägare av AGB och hade ett ekonomiskt intresse av att sälja AGB. Garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna samt säljoptionen avtalades likaså mellan parterna och avspeglas i det pris som GECB betalade. Dessutom var åtgärderna inte selektiva eftersom de omfattade alla intresserade. Det handlade inte om någon snedvridning av konkurrensen, eftersom GECIH efter det villkorslösa och öppna anbudsförfarandet betalade ett marknadspris och åtgärderna inte skulle haft någon som helst inverkan på handeln, eftersom ingen annan bank hade intresse i AGB:s andel av den tjeckiska detaljhandelsmarknaden.

(49)

Vad beträffar åtgärdens förenlighet anser GECB att allt stöd är förenligt i enlighet med artikel 87.2 b och artikel 87.3 b i EG-fördraget och riktlinjerna för undsättning och omstrukturering.

(50)

GECB anser att artikel 87.2 b är tillämplig i det aktuella fallet, eftersom det då fanns ett allvarligt hot mot stabiliteten i hela bankväsendet som närmade sig en naturkatastrof. Artikel 87.3 b i EG-fördraget skulle likaså vara tillämpligt, eftersom kommissionen redan bedömt en systemkris i bankväsendet som en potentiellt ”allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi”. Kravet att stödet måste utdelas på ett neutralt sätt till alla kreditinstitutioner skulle ha uppfyllts i Tjeckien, eftersom hela bankväsendet var i kris och staten hjälpte alla banker.

(51)

I fråga om 1994 års riktlinjer påpekar GECB att kommissionen skulle tänja sina befogenheter om den vid bedömningen av förenligheten inte bara beaktade de åtgärder som är tillämpliga efter anslutningen, utan också hela omstruktureringen. När det gäller stödmottagarna innehåller 1994 års riktlinjer inte någon strikt begränsning vad gäller nybildade företag. Kommissionen tillämpade heller inte något förbud mot beviljande av omstruktureringsstöd till nybildade företag i före detta Östtyskland. Detta anges uttryckligen i fotnot nr 10 i gemenskapens riktlinjer från år 1999 för statligt stöd till undsättning och omstruktureringen av företag i svårigheter (11) (nedan kallade 1999 års riktlinjer).

(52)

GECB uppger vidare att kommissionen i föreliggande ärende inte kunde begära en fullständig omstruktureringsplan, eftersom detta krav inte var möjligt att förutse när åtgärderna godkändes. Dessutom skulle det inte föreligga någon otillbörlig snedvridning av konkurrensen när det gäller det faktum att det i 1999 års riktlinjer uttryckligen anges att i stödområden, som Tjeckien, kan villkoren för godkännande av stöd vara mindre stränga vid genomförandet av kompensationsåtgärder för att ta itu med allvarliga regionala problem. GECB uppger slutligen att GECB:s kapitaltäckningsgrad i sig inte skulle leda till slutsatsen att stödet inte stod i proportion till kostnaderna för omstruktureringen och de vunna fördelarna. Den höga kapitaltäckningsgraden skulle snarare reflektera GE:s konservativa kreditpolicy.

(53)

Som framgår ovan ifrågasätter Tjeckien tillsammans med GECB kommissionens befogenhet att granska åtgärder som genomförts före anslutningen och särskilt GECB vidhåller att kommissionen då skulle tillämpa lagstiftningen retroaktivt och sålunda skapa ett undantag från den tidigare tillämpade regeln om att stöd beviljat i en anslutande medlemsstat före anslutningen bedöms som befintligt stöd.

(54)

I bilaga IV 3.1 till anslutningsakten definieras endast tre kategorier av åtgärder som befintligt stöd:

Alla åtgärder som fortfarande var tillämpliga efter dagen för anslutningen, som utgör statligt stöd och inte omfattas av någon av de tre kategorierna, betraktas efter anslutningen som nytt stöd. Kommissionen har därför befogenhet att förbjuda dessa åtgärder och ålägga återbetalning av alla belopp som otillbörligen utbetalats efter anslutningen. Denna tillämpning av statsstödsreglerna på framtida konsekvenser av åtgärder, som är fortsatt tillämpliga efter anslutningen, innebär inte någon retroaktiv tillämpning av EG-lagstiftningen om statligt stöd och överensstämmer under alla omständigheter med anslutningsakten.

(55)

I bilaga IV 3.2 till anslutningsakten regleras övergångsordningen. Här återfinns de rättsliga ramarna för bedömningen av stödordningarna och enskilda stödåtgärder som genomförts i nya medlemsstater före dagen för anslutningen och är fortsatt tillämpliga efter anslutningen.

(56)

För att en åtgärd ska betraktas som tillämplig efter anslutningen måste den kunna ge en ytterligare förmån, som vid den tidpunkt då stödet beviljades inte var tillräckligt känd eller inte alls känd. Å andra sidan får kommissionens befogenhet att granska åtgärder enligt övergångsordningen inte användas på stödåtgärder som till ett bestämt belopp redan definitivt och villkorslöst beviljats före anslutningen.

(57)

Garantiordningar förbundna med eventuella utbetalningar som sker efter anslutningen anses inte motsvara definitionen av ”tillämplighet efter anslutningen” i den mån de uppfyller följande villkor (12):

(58)

Såsom anges i beslutet av den 14 juli 2004 betraktar kommissionen alla garantier, säkerheter och ansvarsförbindelser, liksom också säljoptionen, som det formella granskningsförfarandet avsåg, som tillämpliga efter anslutningen. Eftersom kommissionen fann alla dessa åtgärder vara tillämpliga efter anslutningen, kan enligt kommissionens beslut av den 14 juli 2004 GECIH:s och GECB:s senare frånträdelse av vissa garantier samt ansvarsförbindelser inte heller upphäva deras verkan för perioden efter anslutningen.

(59)

Kommissionen vill dock understryka och bekräfta beslutets giltighet när det gäller tillämpligheten efter anslutningen för alla åtgärder som anges i tabellerna i skäl 26. Som svar på de invändningar som rests mot beslutet om att inleda ett förfarande vill kommissionen föra fram följande grundläggande anmärkningar:

(60)

Tjeckien och GECB uppger att de potentiella anspråken till fullo anges i Tjeckiens anmälan och att Tjeckiens maximala finansiella exponering definieras där. Även om förteckningarna sannolikt omfattar alla möjliga orsaker till att resa anspråk beskrivs dessa orsaker abstrakt, med några undantag som tas upp nedan. Kommissionen anser vidare att endast en övre gräns utan uppräkningar (specificering) av specifika händelser som kan föranleda skadeersättning inte knyter utbetalningar efter anslutningen till en specifik händelse som definitivt och villkorslöst definierats före anslutningen. Staten har visserligen i viss utsträckning teoretiskt begränsat sin finansiella exponering, men har inte tydligt slagit fast de konkreta omständigheter som föranleder betalning.

(61)

I motsats till vad Tjeckien och GECB hävdar, är detta även kommissionens inställning i ärendena Komerční banka  (13) och Česká spořitelna  (14). I båda dessa ärenden som förklarades vara ej tillämpliga efter anslutningen uppfyllde garantierna de ovan angivna kriterierna, eftersom de avsåg ett visst antal klart avgränsade tillgångar, som exakt och fullständigt fastställts före anslutningen och vars värde garanterades av staten. Även i ärendet Slovenská sporitelna  (15) avsåg tvistskadeersättningen specifika pågående eller hotande tvister, som uppräknades i en fullständig och rättsligt bindande förteckning.

(62)

Såsom förklaras nedan är Tjeckiens finansiella exponering inte tillräckligt klart begränsad i fråga om skadeersättning gällande försäljningens giltighet enligt § 4.1 i ansvarsavtalet och den gällande säljoptionen.

(63)

Tjeckien hävdar tillsammans med GECB att skadeersättning i skattefrågor uppfyller kommissionens krav för att åtgärden inte ska betraktas som tillämplig efter anslutningen, eftersom den framtida käranden (tjeckiska myndigheter) är känd på grund av dessa anspråks natur.

(64)

Kommissionen anser att om detta resonemang är giltigt, skulle det vara tillämpligt inte bara på skattefrågor, utan även vid skadeersättning för skyldigheter som rör tullar och punktskatter. Skadeersättningen på skatteområdet, liksom för skyldigheter som rör tullar och punktskatter enligt § 2.14 c, d och e samt § 5.1 a iv är dock inte tillräckligt avgränsad. Anspråken på skadeersättning är tillräckligt definierade om de potentiella kärandena och bakomliggande händelser som ligger till grund för anspråken beskrivs specifikt. I föreliggande ärende skulle ett obegränsat antal anspråk på skadeersättning kunna resas, varför dessa bestämmelser inte kan förstås i den meningen att de skulle definiera Tjeckiens finansiella exponering. Skadeersättningen på skatteområdet och skyldigheter som rör tullar och punktskatter betraktade kommissionen därför, och betraktar fortfarande, som tillämpliga efter anslutningen.

(65)

Anspråken enligt tabell 1 punkt 9 gäller skadeersättning vid en ogiltigförklaring av försäljningen av AGB1 till GECB. De möjliga steg som leder till detta resultat beskrivs generellt och begränsar därför inte Tjeckiens finansiella exponering. Visserligen skulle grupper av eventuella käranden – som exempelvis AGB:s aktieägare i ett visst skede – betraktas som en klart avgränsad grupp av personer. Nu är dock dessa grupper extremt stora och inbegriper även dessa personers lagliga efterträdare och de anspråk som reses av dessa grupper av personer är inte avgränsade, varför en oändlig mängd potentiella anspråk kan göras. Med hänsyn till detta faktum kan Tjeckiens risk inte anses vara exakt definierad.

(66)

Vad beträffar de fyra fallen av anspråk som rests enligt § 4.1 i ansvarsavtalet och som anges i punkterna 5, 6, 7 och 8 i tabell 1 anser kommissionen att de inte uppfyller kraven på en sammanlagd övre gräns för statens förpliktelser även om de var tillräckligt exakt avgränsade i den mening som avses i det första kriteriet ovan eftersom de avser enskilda fall av talan som inletts av konkreta käranden. Detta är fallet med alla anspråk som rests enligt § 4.1 i ansvarsavtalet och anges i tabell 1 i punkterna 5, 6, 7, 8 och 9.

(67)

ČNB:s potentiella finansiella exponering förefaller vara begränsad till 15 miljarder tjeckiska kronor för varje enskild skadeersättning enligt § 4.1 i ansvarsavtalet. Denna begränsning undanröjs dock av det faktum att GECIH kan använda säljoptionen om ČNB vägrar att verkställa utbetalningar som överstiger 2 miljarder tjeckiska kronor. Om ČNB vägrar att göra betalningar över denna gräns har GECIH rätt att använda sig av säljoptionen. För att undvika att säljoptionen utnyttjas skulle ČNB kunna tvingas att göra betalningar till och med över den övre gränsen på 15 miljarder tjeckiska kronor för de skadeersättningar som räknas upp i § 4.1 i ansvarsavtalet. Såsom beskrivs nedan var säljoptionen heller inte tillräckligt avgränsad och definierad i sig.

(68)

Kommissionen betraktar därför § 4.1 i ansvarsavtalet, som den beskrivs i punkterna 5, 6, 7, 8 och 9 i tabell 1, som tillämplig efter anslutningen.

(69)

Liksom förklarats ovan återstår i princip endast två typer av fall där säljoptionen kan utnyttjas. Det första är beslut eller domar som ogiltigförklarar försäljningen av AGB1 till GECB. Det andra fallet är om ČNB vägrar att verkställa betalningar över 2 miljarder tjeckiska kronor i samband med talan om ogiltigförklaring enligt § 4.1 i ansvarsavtalet.

(70)

Dessa möjliga fall specificeras inte alls genom hänvisning till ett begränsat antal personer som skulle kunna väcka en sådan talan för att på så sätt kunna förutse rättsliga förfaranden som skulle kunna leda till en ogiltigförklaring av försäljningen av AGB1 till GECB eller ett liknande beslut. Av detta skäl är den risk Tjeckien tar på sig inte tillräcklig avgränsad och tydligt definierad.

(71)

Dessutom begränsas inte Tjeckiens finansiella andel. I ärendet Česká spořitelna betraktade kommissionen Tjeckiens bidrag till kompensationen för sociala lån som tillräckligt avgränsat, eftersom kompensationen fastställts som skillnaden mellan ”den räntesats som avtalats för sociala lån” och räntesatsen Prague Interbank Offered Rate plus en fast procentsats plus en fast betalning per konto och år. Variabelt var dock i detta fall bara indexeringen till ett referensvärde på en enda marknaden vilket inte kunde påverkas av mottagaren.

(72)

I föreliggande ärende bestäms priset när säljoptionen utnyttjas av det högsta värdet av följande fall:

(73)

Tjeckien informerade kommissionen om att fastställandet av priset i detta fall kommer att göras av en oberoende expert, vars slutsats är bindande för alla parter.

(74)

Oavsett om en oberoende expert deltar, som på lämpligt sätt skulle kunna bedöma saken objektivare, anser kommissionen att metoden att bestämma priset inte fixerar någon övre gräns för Tjeckiens finansiella exponering. Metoderna som priset skulle bestämmas med hänvisar till parametrar som påverkas av GECIH och GECB:s ekonomiska effektivitet.

(75)

Till detta kommer att det pris som skulle betalas enligt säljoptionen fastställs genom en komplicerad uträkning med variabler vars värde var osäkra när åtgärdsavtalet ingicks, osäkra vid tidpunkten för anslutningen och fortsatt skulle ändas med tiden. Det pris som skulle betalas enligt säljoptionen berodde därför på odefinierbara variabler knutna till framtida förändringar och skulle endast kunna fastställas en viss dag efter anslutningen.

(76)

På grundval av ovan nämnda information blir ČNB:s potentiella exponering inte tillräckligt avgränsad genom en formel. Av dessa skäl betraktas säljoptionen som tillämplig efter anslutningen.

(77)

Som ett resultat av detta bekräftar kommissionen sitt beslut av den 14 juli 2004 i fråga om tillämpligheten efter anslutningen av de åtgärder, som föranlett det formella granskningsförfarandet, och betraktar alla dessa åtgärder såsom åtgärder som är tillämpliga efter anslutningen. Det rör sig om de garantier, säkerheter och ansvarsförbindelser som anges i tabellerna 1, 2, 3 och 4 samt om säljoptionen.

(78)

I artikel 87.1 i EG-fördraget föreskrivs att stöd av vilket slag det än är som ges med hjälp av statliga medel och som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen, är oförenligt med den gemensamma marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

(79)

Genom ansvarsavtalet lämnar ČNB, som offentligt organ, garantier för de förpliktelser som AGB i garantiurkunden tog på sig gentemot GECB och GECIH. Därför innehåller garantiordningen inslag av statliga medel. Inslag av statliga medel finns även i säljoptionen, eftersom ČNB förbundit sig att förvärva alla aktier i GECB om GECIH använder sig av säljoptionen.

(80)

Tjeckien hävdar tillsammans med GECB att åtgärden inte utgör stöd, eftersom det skulle vara kostsammare för staten att försätta AGB i likvidationen än att sälja företaget. ČNB skulle särskilt på grundval av insättningsgarantin enligt skäl 14 vara skyldig att ersätta alla AGB:s borgenärer. Om AGB inte omstrukturerades skulle Tjeckien tvingas till stora utgifter till följd av nämnda garanti. GECB hävdar likaså att ČNB måste betraktas som faktisk ägare av AGB, eftersom det enligt tjeckisk rätt är ČNB som utser tvångsförvaltare, som även måste vara anställd av ČNB. Förutom detta skulle garantiordningarna utgöra normal affärspraxis, vilket avspeglades i det pris som betalades för AGB1.

(81)

Kommissionen anser att ČNB vid utövandet av funktionen som tvångsförvaltare inte kan betraktas som faktisk ägare av banken. Det var snarare det tvångsförvaltade AGB som fortsatt var ägare av bankverksamheten. En tvångsförvaltare kan ha befogenhet att sälja banken, men icke desto mindre agerar han i bankens namn. ČNB verkade alltså för en försäljning av en privat bank till en annan privat bank.

(82)

Kommissionen betraktar inte köparens övertagande av insättningsgarantin som tillräckligt skäl för en rationell marknadsaktör att börja avtala om garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna samt säljoptionen. I sin anmälan bekräftade Tjeckien uttryckligen och i den medföljande bedömningen att ”ČNB aldrig räknade med att göra några betalningar till följd av garantin”. Denna åtgärd var endast avsedd som ett psykologiskt medel för att lugna allmänheten. Tjeckien medgav faktiskt också att den insättningsgaranti som lämnades av ČNB den 17 september 1996 aldrig utnyttjats, och i det ögonblick AGB1 såldes till GECB föreföll det säkert ytterst osannolikt att några anspråk skulle resas med åberopande av nämnda garanti.

(83)

I fråga om säljoptionen hävdar Tjeckien och GECB att den inte i något fall skulle innebära någon faktisk fördel och bara skulle kunna utgöra en fördel när den utnyttjas. Kommissionen är icke desto mindre av den åsikten att säljoptionen redan från den dag den beviljades utgör ett rättighet, som har ett värde för GECB. På liknande sätt som med en garanti uppstår fördelen av en säljoption inte bara när säljoptionen utnyttjas (när anspråk reses på grundval av garantin), utan redan när den beviljas (16).

(84)

Det var ČNB, GECB och GECIH som ingick ansvarsavtalet. Säljoptionshandlingens parter var ČNB och GECIH. GECB, GECIH liksom AGB i egenskap av säljare av AGB1 och AGB1:s bankverksamhet, vars ägare före den 22 juni 1998 var AGB och därmed GECB, är därför möjliga stödmottagare för dessa åtgärder.

(85)

Även om AGB i egenskap av AGB1:s säljare inte var part i dessa två avtal gynnades denna bank av dem, eftersom den fick möjlighet att sälja sin bankverksamhet – att överhuvudtaget sälja företaget eller åtminstone för ett försäljningspris som var högre än det pris, som den skulle ha fått utan de garantier och den säljoption som beviljats av ČNB. AGB betalade ingen ersättning och ČNB hade inte i något fall skyldighet gentemot någondera part att sluta ett ansvarsavtal och samtycka till köpoptionshandlingen. Med hänsyn till krisen inom Tjeckiens banksektor samtyckte ČNB snarare till dessa åtgärder i syfte att omstrukturera AGB:s bankverksamhet, för att undvika negativa effekter på hela den tjeckiska ekonomin.

(86)

Det faktum att vissa garantier och ansvarsförbindelser kan vara normala vid ingåendet av försäljnings- och köpeavtal, förändrar inte att dessa åtgärder kan medföra en fördel. Garantiurkunden som undertecknades av säljaren (AGB) och köparen (GECB/GECIH) kan vara av normal karaktär. Ansvarsavtalet, i egenskap av långtgående offentlig motgaranti, och säljoptionen beviljade i syfte att underlätta försäljningen av ett privat företag. Dessa är dock i praktiken inte normala och innebär finansiella fördelar både för säljaren och för det köpta företaget.

(87)

När det gäller säljoptionen hävdar Tjeckien och GECB att säljoptionens särskilda karaktär inte skulle möjliggöra någon bedömning av inslaget av statligt stöd i dag, eftersom det försäljningspris, som GECB skulle kunna säljas för till ČNB kommer att kunna fastställas först i framtiden. Detta handlar dock bara om en kvantifiering, vilket inte ändrar på faktumet att säljoptionen utgjorde en omedelbar ekonomisk fördel för AGB. Det är inte nödvändigt att exakt räkna ut denna fördel som i realiteten består av skillnaden mellan den köpesumma som betalades av GECB och det pris som AGB skulle ha uppnått vid en försäljning av AGB1:s bankverksamhet utan den säljoption som beviljats av ČNB.

(88)

Vad beträffar AGB:s bankverksamhet, AGB1, som såldes till GECB på grundval av avtalet om övertagande av tillgångar anser kommissionen att garantiordningarna och säljoptionen utgjorde fördelar, eftersom de gjorde det möjligt för AGB1 att fortsätta sin verksamhet. Det faktum att försäljningen av AGB1 till GECB skedde genom ett villkorslöst och offentligt anbudsförfarande undanröjde inte fördelarna, då köpesumman för AGB1 var negativ eftersom värdet på de stödåtgärder som beviljats AGB översteg försäljningssumman.

(89)

Köpesumman på 304 miljoner tjeckiska kronor kompenserade inte ČNB för de åtgärder som beviljats under omstruktureringen, eftersom ČNB inte var ägare av AGB1 och köpesumman inte utbetalades till ČNB, utan till säljaren, dvs. AGB.

(90)

Förekomsten av en motgaranti på grundval av vilken GECIH övertog ČNB:s skyldigheter enligt insättningsgarantin upphävde inte de åtgärder som ČNB tidigare beviljat AGB. Genom ansvarsavtalet förband sig GECB att ta över ČNB:s skyldigheter enligt insättningsgarantin. Insättningsgarantin är en garanti som ČNB vid införandet av tvångsförvaltning i AGB den 17 september 1996 gav AGB:s borgenärer och insättare, för att undvika massuttag från denna bank. Tjeckien anmälde denna åtgärd inom ramen för övergångsordningen och genom beslut av den 14 juli 2004 fastställde kommissionen att det rörde sig om en åtgärd som inte är tillämplig efter anslutningen. Kommissionen anser att övertagandet av ČNB:s skyldigheter enligt insättningsgarantin inte ersätter ČNB för beviljande av garantier, säkerheter och säljoptionen, eftersom dessa skyldigheter återgår till ČNB om GECIH använder sig av säljoptionen. Kommissionen anser därför att GECIH:s övertagande av skyldigheterna inte kan anses vara ett fullständigt övertagande av skyldigheterna enligt insättningsgarantin. ČNB:s potentiella finansiella exponering till följd av insättningsgarantin (beviljad den 17 september 1996) var dessutom obetydlig vid tidpunkten för försäljningen av AGB1 i juni 1998. Sannolikheten för massuttag av insättningar var nämligen minimal, då tvångsförvaltningen av AGB införts nästan två år tidigare. Tjeckien anförde själv i sin anmälan att ČNB inte förväntade sig att i framtiden vara tvungen att göra utbetalningar med anledning av insättningsgarantin. Fram till dagen för GECB:s övertagande av AGB1 verkställdes i realiteten inte någon betalning med anledning av insättningsgarantin. Eftersom ČNB:s exponering endast var teoretisk kan GECB inte hävda att man kompenserade ČNB genom att överta insättningsgarantins skyldigheter i utbyte mot garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna samt säljoptionen.

(91)

De maximibelopp för garantierna, säkerheterna och ansvarsförbindelserna som föranledde kommissionen att inleda förfarandet uppgår sammanlagt till 126 miljarder tjeckiska kronor och överstiger därför med stor marginal vilken som helst teoretisk finansiell exponering till följd av insättningsgarantin och köpesumman på 304 miljoner tjeckiska kronor. EG-domstolen förklarade i målet Tyskland mot kommissionen  (17) att ett villkorslöst och öppet anbudsförfarande inte uppfyllde kriteriet avseende en privat investerare i en marknadsekonomi och därför utgör statligt stöd i fall där företaget säljs för ett negativt pris och det skulle ha varit billigare att likvidera det. Kommissionen anser därför i det aktuella fallet att ägarnas försäljning av AGB1 för egen räkning inte undanröjde de ekonomiska fördelarna. Dessa fördelar, som därmed direkt är att anses som problematiska, övergick genom försäljningen till GECB. GECB och GECIH gynnades av ansvarsavtalet och av säljoptionen, eftersom rättigheter förvärvades på grund av dem. Dessa rättigheter förvärvades i syfte att möjliggöra omstruktureringen av AGB1.

(92)

Som ett resultat av detta utgör garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna och säljoptionen ekonomiska fördelar för säljaren – AGB – och GECB och dess moderbolag GECIH vid driften av AGB1:s bankverksamhet.

(93)

GECB hävdar att garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna och säljoptionen inte var selektiva i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget, eftersom de kunde utnyttjas av alla som var intresserade av att köpa AGB1. Detta argument kan inte godtas. De aktuella åtgärderna var konkret begränsade till köparen av AGB1 och är därför selektiva till sin karaktär. Dessutom framförhandlades ansvarsavtalet och säljoptionshandlingen separat sedan GECB blivit den enda intresserade köparen av AGB1, och i meddelandet om anbudsförfarandet nämndes inte möjligheten till statligt ansvar och heller inte att detta ansvar kunde utnyttjas av alla intresserade köpare. Dessa åtgärder är följaktligen selektiva.

(94)

Innan AGB sattes under tvångsförvaltning var företaget en av Tjeckiens största banker. Med hänsyn till det faktum att AGB befinner sig i likvidation föreligger inte längre någon snedvridning av konkurrensen vad beträffar säljaren AGB. Det förekommer dock snedvridning av konkurrensen när det gäller AGB1 som såldes till GECB. AGB1/GECB är nu verksamt i hela Tjeckien och är en del av GE-koncernen, som är en global aktör. De tjeckiska myndigheterna uppger själva att banker från EU under den aktuella perioden övervägde att göra investeringar på den tjeckiska marknaden. Om AGB1 hade försatts i likvidation skulle övriga europeiska och andra banker ha kunnat förvärva en andel av GECB:s marknadsandel. Med hänsyn till detta faktum anser kommissionen att garantiordningen och säljoptionen kan snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna (18).

(95)

Alla punkter i artikel 87.1 är uppfyllda och därför utgör enligt fördraget de delar av garantierna, säkerheterna och säljoptionen som är tillämpliga efter anslutningen statligt stöd till förmån för GECB för att denna bank ska överta AGB1.

(96)

I artikel 87.2–3 i EG-fördraget föreskrivs villkoren för när statligt stöd är eller kan anses vara förenligt med den gemensamma marknaden.

(97)

Trots GECB:s argument går det inte att hävda att det i detta fall förelåg några exceptionella händelser eller en situation som ”närmade sig en naturkatastrof”, i enlighet med artikel 87.2 b i EG-fördraget. Att allmänheten eventuellt förlorar förtroendet för bankväsendet kan inte förstås som en ”naturkatastrof” i den mening som avses med denna bestämmelse. Begreppet ”exceptionella händelser” omfattar inte ekonomiska förluster som uppstår till följd av affärsbeslut som fattas av ekonomiska aktörer. Det går inte att hävda att de händelser som ledde fram till beviljandet av stödet kan betraktas som oförutsebara och exceptionella.

(98)

Stödet kan heller inte motiveras på grundval av artikel 87.3 b. Stödet utgjorde inte en del av en plan för den aktuella sektorn som tillämpades horisontellt på samma sätt för alla tjeckiska banker (19).

(99)

Eftersom stödets huvudsakliga uppgift är att återställa lönsamheten i ett företag i svårigheter, är det endast undantaget i artikel 87.3 c i EG-fördraget som möjliggör ett godkännande av statligt stöd, som beviljas i syfte att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter, när detta stöd inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

(100)

För åtgärder som godtagits före den 9 oktober 1999 fastställs i 1994 års riktlinjer villkoren för när sådant stöd betraktas som förenligt med den gemensamma marknaden (20). Handlingarna angående garantierna, säkerheterna och säljoptionen undertecknades den 21 och 22 juni 1998 (21). Det har tidigare konstaterats att dessa åtgärder fortfarande är tillämpliga efter anslutningen och att Tjeckien ännu potentiellt skulle kunna bevilja stöd, vars karaktär och storlek inte är exakt avgränsad. Detta skulle dock ske på grundval av åtgärder som härstammar från den period då 1994 års riktlinjer ännu gällde, varför de bör bedömas mot bakgrund av dessa riktlinjer (22).

(101)

I sitt beslut av den 14 juni 2004 uttryckte kommissionen allvarliga tvivel om huruvida kraven i 1994 års riktlinjer var uppfyllda. Kommissionens allvarliga tvivel gällande främst uppfyllandet av de formella kriterierna i riktlinjerna har fortfarande inte undanröjts.

(102)

Kommissionen har endast befogenhet att granska sådana stödåtgärder som betraktas som tillämpliga efter anslutningen. För att kunna bedöma omstruktureringsstödens förenlighet är det dock nödvändigt att titta på alla omstrukturaliseringsåtgärder. Föreliggande ärende avser en hel rad ingripanden som tjeckiska myndigheter fattat beslut om. Vid bedömningen av förenligheten hos åtgärder som fortsatt är tillämpliga efter anslutningen måste alla dessa omstrukturaliseringsåtgärder bedömas i ljuset av kriterierna i 1994 års riktlinjer, dvs. att återställa lönsamheten, stödens proportionalitet samt förhindrande av otillbörlig snedvridning av konkurrensen.

(103)

Enligt 1994 års riktlinjer förstås med ett företag i svårigheter ett företag som saknar möjlighet att övervinna sina svårigheter genom egna medel eller genom att skaffa de medel det behöver från aktieägare eller genom lån.

(104)

År 1996 gick AGB med en förlust på 8,487 miljarder tjeckiska kronor och det egna kapitalet uppgick till - 5,476 miljarder tjeckiska kronor. På grundval av denna information var AGB (inklusive den bankverksamhet som senare blev AGB1) inte i stånd att övervinna svårigheterna utan ett ingripande från staten, och var därför i den mening som avses i punkt 2.1 i 1994 års riktlinjer ett företag i svårigheter. GECB och GECIH hade däremot inte ekonomiska svårigheter, varför kriterierna i 1994 års riktlinjer i det avseendet inte är uppfyllda.

(105)

I 1994 års riktlinjer beskrivs undsättningsstöd som åtgärder vilka tillfälligt upprätthåller ställningen för ett företag som står inför avsevärd försvagning av sin finansiella position. Åtgärderna skulle generellt inte användas längre än 6 månader. Eftersom garantierna, säkerheterna, ansvarsförbindelserna samt säljoptionen inte är tillfälliga åtgärder och användningen av dem i praktiken överstiger 6 månader, omfattas stödet inte av kategorin undsättningsstöd i enlighet med punkt 2.1 i 1994 års riktlinjer.

(106)

Enligt 1994 års riktlinjer måste omstruktureringsstöd vara kopplat till en livsduglig omstrukturerings-/återhämtningsplan som överlämnas till kommissionen.

(107)

Tjeckien hävdar tillsammans med GECB att kommissionen inte kan kräva en fullständig och heltäckande omstruktureringsplan, eftersom det vid den tidpunkt då åtgärderna godtogs inte gick att förutse att EU:s regler för statligt stöd skulle komma att tillämpas. Detta krav har dessutom inte tillämpats strängt i en del andra fall, i synnerhet i före detta östra Tyskland.

(108)

Den omstruktureringsplan som bifogats som en del av anmälan är daterad december 2003. År 1996 när de tjeckiska myndigheterna för första gången började ingripa i AGB:s situation fanns det inte något heltäckande omstruktureringskoncept för AGB. Kommissionen kom därför till slutsatsen att detta formella krav enligt 1994 års riktlinjer inte var uppfyllt.

(109)

Samtidigt måste det påpekas att det stöd som föranlett kommissionen att inleda ett förfarande avser försäljningen av AGB1 till GECB. I detta sammanhang är det även nödvändigt att erinra om att kommissionen vanligtvis anser det vara av grundläggande vikt att ett företag i svårigheter överförs till privata investerare för att lösa tidigare ekonomiska problem och möjliggöra en positiv ekonomisk utveckling av företaget (eller dess affärsverksamhet). Det kan antas att ett sådant företag med större sannolikhet blir långsiktigt lönsamt om det övertas av en ny privat investerare med tillräckliga medel att genomföra en väsentlig omstrukturering av det. Trots att någon omstruktureringsplan i ordets rätta bemärkelse alltså inte fanns tillgänglig när försäljningen genomfördes i juni 1998 (men borde ha skett 1996) är det klart att de prognoser som gjordes av GE för egna behov och de omstruktureringsåtgärder som planerats i detta sammanhang avsåg att säkra AGB:s långsiktiga lönsamhet. Även om GECB/GECIH, i egenskap av slutlig ägare av AGB1, inte självt var något företag i svårigheter var GECB inte ägare av AGB1 vid den tidpunkt när företaget befann sig i svårigheter och var inte ansvarig för AGB1:s förvärrade situation. Tvärtom möjliggjorde GECB:s köp av bankverksamheten AGB1 dess omstrukturering, som inte skulle ha skett om GECB/GECIH:s omstruktureringsförsök inte skulle ha understötts av stödåtgärder enligt ansvarsavtalet och säljoptionen.

(110)

Enligt 1994 års riktlinjer är det ett ytterligare villkor att åtgärder vidtas för att i möjligaste mån kompensera skadliga effekter på konkurrensen. Sådana åtgärder består vanligtvis av nedskärning eller nedläggning av företagets kapacitet. I 1994 års riktlinjer anges dock att om det på den relevanta marknad där stödmottagaren verkar inte finns något strukturellt överskott i fråga om produktion eller handelskapacitet kommer kommissionen normalt inte att kräva att det berörda företaget minskar sin kapacitet som kompensation för stödet.

(111)

För kommissionen är det tillräckligt att fastställa att det vid den tidpunkt stödet beviljades inte fanns något kapacitetsöverskott på den tjeckiska bankmarknaden. Kommissionen medger även att AGB:s överskott i likvida medel inte möjliggjorde någon utvidgning av affärskapaciteten utan bara räckte till att återställa lönsamheten. Kommissionen beaktar att Tjeckien när stödet beviljades helt skulle ha uppfyllt villkoren för att klassificeras som stödregion, vilket motiverar den mindre stränga tillämpningen av kriterierna i fråga om förhindrandet av otillbörlig snedvridning av konkurrensen. Slutligen konstaterar kommissionen att inga konkurrenter har lämnat några synpunkter sedan granskningsförfarandet inletts. Kommissionen drar därför slutsatsen att det i detta fall inte behövdes några villkor eller skyldigheter för att hindra den snedvridning av konkurrensen som uppstått genom stödet.

(112)

Stödets belopp och omfattning måste begränsas till det strikta minimum som krävs för omstruktureringen av företaget. Stödmottagarna förväntas därför lämna ett betydande bidrag till omstruktureringen av egna medel eller med medel som anskaffats genom extern kommersiell finansiering.

(113)

Tjeckien hävdade att GECB gjort ett antal investeringar och vidtagit operativa omstrukturaliseringsåtgärder. GECB utbetalade särskilt 206 miljoner tjeckiska kronor i form av avgångsvederlag. Under perioden 1998–2002 direktinvesterade GECB vidare 2,040 miljarder tjeckiska kronor. Denna investering avsåg en uppdatering av GECB:s informations- och banksystem och därmed sammanhängande utgifter för datautrustning samt även en utveckling av bankomat- och filialnätverket. GECB gjorde likaså investeringar för att optimera filialnätverket, utbilda de anställda, stödja företagsledningen samt överföra know-how.

(114)

På grundval av den information som anförts av GECB medger kommissionen att dessa utgifter sammanhänger med omstrukturaliseringen av AGB1.

(115)

Det är oerhört svårt att kvantifiera bruttobidragsekvivalenten för de stödåtgärder som ingår i garantiurkunden och ansvarsavtalet, liksom i säljoptionen (främst med hänsyn till händelser som leder fram till att den utnyttjas). Sannolikheten att dessa anspråk skulle resas är mycket små, om inte obefintliga i vissa fall (exempelvis i miljöfrågor) men högre i andra fall (se t.ex. tabell 1 punkt 9).

(116)

Det är inte desto mindre nödvändigt att erinra om att AGB1 såldes efter ett villkorslöst och öppet anbudsförfarande, vilket i det aktuella fallet inte utesluter inslag av stöd, men som dock garanterar att stödet utgjorde det minimum som krävdes för försäljningen och följaktligen för att fortsätta affärsverksamheten. GECIH var i vart fall den enda intresserade köparen som lämnade bud på AGB1. Därför föreföll försäljningen till GECB/GECIH under förutsättning av de aktuella åtgärderna som det rimligaste sättet att omstrukturera AGB1.

(117)

Kommissionen medger likaså att den höga kapitaltäckningsgrad som GECB uppnådde inte åstadkommits med garantierna, säkerheterna och ansvarsförbindelserna eller säljoptionen eftersom dessa åtgärder inte hade någon som helst inverkan på bankens eget kapital.

(118)

Kommissionen kom i detta skede till slutsatsen att även om kriterierna i riktlinjerna från 1994 inte var uppfyllda, respekterades i detta fall andan i dessa riktlinjer i princip: försäljningen till en privat ägare inriktades tydligt på att återställa bankens långsiktiga lönsamhet, det var inte nödvändigt att fastställa specifika villkor eller skyldigheter. Stödet som utdelades vid försäljningstillfället uppgick i realiteten till det minimum som krävdes för omstruktureringen med hänsyn till att försäljningen skedde inom ramen för ett villkorslöst och öppet anbudsförfarande.

(119)

Trots allt uppfylldes inte ett antal formella kriterier i 1994 års riktlinjer, som finns i 1999 års riktlinjer. För att dra slutsatser om stödens förenlighet ska de därför lämpligen bedömas mot bakgrund av gemenskapsrättens övriga bestämmelser.

(120)

Bestämmelsen i artikel 46.2 i Europaavtalet som gällde när stöden beviljades, lyder enligt följande:

”Vad beträffar de finansiella tjänster som beskrivs i bilaga XVIa hindrar detta avtal inte parterna från att anta de bestämmelser som är nödvändiga för parternas penningpolitik eller av försiktighetsskäl, för att säkra skyddet av investerare, insättare, försäkringstagare eller personer som har anförtrott sin egendom åt en förtroendeman, eller för att säkra det ekonomiska systemets integritet och stabilitet. Dessa åtgärder får inte medföra diskriminering på grund av nationalitet av den andra partens företag och medborgare i förhållande till landets egna företag och medborgare.”

(121)

Denna bestämmelse utgör i sig inte någon rättslig grund för att anse alla Tjeckiens godkända statligt stödåtgärder på denna grund som förenliga med den gemensamma marknaden. Den utgör dock en ram, som tillsammans med alla övriga rättsliga och faktiska inslag i detta ärende, har betydelse för bedömningen av de aktuella stödens förenlighet med den gemensamma marknaden.

(122)

Härvidlag måste det påpekas att detta fall inte kan förstås separat. När stödet beviljades stod den tjeckiska banksektorn inför enorma svårigheter och större delen av bankerna var nära konkurs. Detta ärende är ett av sexton fall som alla anmäldes inom ramen för övergångsordningen (23), där Tjeckien hade varit tvungen att ingripa för att undvika en fullständig kollaps av landets hela banksystem. Det handlar här om alla stora tjeckiska banker.

(123)

I denna mening inriktades de aktuella åtgärderna helt klart på att säkra det tjeckiska finanssystemets självständighet och stabilitet. De var likaså nödvändiga för stabiliteten i Tjeckiens finanssystem, eftersom bankerna utan dem skulle ha gått under. De vidtogs i realiteten av ČNB i dess roll som tillsynsorgan för finanssektorn. De täcker de flesta finansiella tjänster som nämns i bilaga XVIa till Europaavtalet. De medförde inte någon diskriminering på grundval av nationalitet.

(124)

Av det ovan anförda framgår att det stöd som beviljats i samband med försäljningen av AGB1 ingår i de långtgående åtgärder som Tjeckien systematiskt vidtog för att förekomma en kollaps av banksektorn. Även om de tjeckiska myndigheterna inte följde villkoren i 1994 års riktlinjer, beaktade de till fullo andan i dem och de grundläggande principerna. Med hänsyn till de exceptionella omständigheter som Tjeckien stod inför under den aktuella perioden och till artikel 46.2 i Europaavtalet drog kommissionen slutsatsen att stödet därför kan anses vara förenligt med artikel 87.3 c i EG-fördraget som stöd som underlättar utveckling av vissa näringsverksamheter.

(125)

På grundval av det ovan anförda, konkluderade kommissionen att de skadeersättningsanspråk som nämns i tabellerna 1 och 4 i skäl 26, liksom även säljoptionen är statligt stöd, tillämpligt efter anslutningen och förenligt med den gemensamma marknaden.