32002D0865

Kommissionens beslut

av den 30 oktober 2002

om det statliga stöd som Tyskland har genomfört till förmån för Graf von Henneberg Porzellan GmbH, Ilmenau

[delgivet med nr K(2001) 3303]

(Endast den tyska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2002/865/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

med beaktande av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, särskilt artikel 62.1 a i detta,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig(1) och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I. FÖRFARANDE

(1) Med skrivelser av den 16 november 1998 och av den 24 mars 1999 inkom besvär till kommissionen från konkurrenter som invände mot felaktigt beviljande av förment statligt stöd till förmån för Graf von Henneberg Porzellan GmbH med säte i Ilmenau, Thüringen.

(2) Den 3 och den 25 maj 1999 besvarade Tyskland kommissionens begäran om upplysningar av den 6 januari 1999. Efter ytterligare upplysningar från de klagande och ett sammanträffande mellan företrädare för kommissionen och de tyska myndigheterna den 23 september 1999 begärde kommissionen den 30 september 1999 en anmälan av åtgärderna. På skriftlig uppmaning från kommissionen av den 9 november 1999 lämnade Tyskland visserligen ytterligare upplysningar, men vägrade anmäla stödet. Den 10 november 1999 registrerades åtgärderna som icke anmält stöd NN 135/99.

(3) Genom en skrivelse av den 13 juli 2000 underrättade kommissionen Tyskland om att den inlett förfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget med avseende på detta stöd. Vid samma tidpunkt uppmanades Tyskland att lämna alla upplysningar och data som behövdes för att bedöma om ett antal stödåtgärder uppfyllde villkoren i de stödordningar enligt vilka de uppgavs ha beviljats.

(4) Kommissionens beslut om att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(2). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har mottagit synpunkter från Verband der Europäischen Keramikindustrie (Cerame-Unie) och från företaget. Den har med en skrivelse av den 18 december 2000 översänt dessa synpunkter till Tyskland, som givits tillfälle att bemöta dem.

(5) Tysklands svar på föreläggandet att lämna upplysningar mottogs i en skrivelse av den 18 september 2000, där kommissionen underrättades om ytterligare stöd till förmån för företaget som inte hade anmälts tidigare. Den 13 november 2000 ställde kommissionen frågor. Svar kom in den 19 december 2000. Den 9 januari 2001 hölls ett sammanträde med företrädare för de tyska myndigheterna. Ytterligare frågor skickades den 24 januari 2001. Svar kom in den 6 mars 2001.

(6) Kommissionen meddelade Tyskland genom en skrivelse av den 25 april 2001 att den hade utvidgat förfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget till sådant stöd som inte uppfyller kraven i de stödordningar inom ramen för vilka de enligt uppgift hade beviljats, samt till sådant stöd som inte tidigare hade meddelats till kommissionen.

(7) Kommissionens beslut om att utvidga förfarandet har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(3). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har mottagit synpunkter från såväl en av de klagande som stödmottagaren. Den har med skrivelser av den 28 och av den 30 augusti 2001 översänt dessa synpunkter till Tyskland, som givits tillfälle att bemöta dem.

(8) Den 28 juni 2001 svarade Tyskland på utvidgningen av det formella granskningsförfarandet och lämnade fullständiga upplysningar om ifrågavarande stödåtgärder.

II. DETALJERAD BESKRIVNING AV STÖDET

A. Företaget

(9) Graf von Henneberg Porzellan GmbH tillverkar prydnads- och bordsporslin. Företagets säte finns i en region där stöd enligt artikel 87.3 a i EG-fördraget är förenligt med den gemensamma marknaden. Följande upplysningar om företagets verksamhet stämmer överens med de årsredovisningar som lagts fram för kommissionen.

>Plats för tabell>

(10) Företaget bildades den 1 mars 1990 genom omvandling av det folkägda företaget Henneberg Porzellan Ilmenau till ett privatägt bolag benämnt Graf von Henneberg Porzellan GmbH (nedan kallat GvH1). Det registrerades den 23 augusti 1990 vid tingsrätten i Meiningen med nummer HRB 327.

(11) Den 23 augusti 1991 privatiserade Treuhandanstalt (nedan kallat THA) GvH1 efter ett öppet anbudsförfarande till ett försäljningspris av 7,5 miljoner tyska mark till herr Jamalian. Försäljningens ikraftträdande vilade i avvaktan på att köpeskillingen skulle betalas, men den 17 september 1992 avstod THA från denna. Den 18 september 1992 blev Jamalian företagets verkställande direktör och enda ägare.

(12) Den 7 januari 1993 reviderade THA privatiseringsavtalet och avstod därvid från den köpeskilling och andra förpliktelser som hade avtalats vid privatiseringen. Jamalian gick med på att göra en kapitalinsats på 7,5 miljoner mark. Denna kapitalökning har aldrig fullgjorts.

(13) Den 11 juli 1995 lämnade GvH1 in en konkursansökan. Vid utgången av samma månad uppdrog Thüringen Landesentwicklungsgesellschaft (nedan kallat LEG) åt ett konsultföretag, Projekt Management Eschbach (nedan kallat PME), att utarbeta en lösning för företaget där statlig medverkan ingick. Den 17 augusti 1995 inledde tingsrätten i Meiningen konkursförfarandet, och företagets namn blev nu Graf von Henneberg Porzellan i likvidation (nedan kallat GvHiA). Den 24 augusti 1995 lade PME fram sina förslag för de lokala myndigheterna och företrädare för det delstatsägda Thüringer Industriebeteiligungs GmbH & Co. KG (nedan kallat TIB), däribland Frowein, som då var anställd av TIB. Enligt upplysningar från Tyskland drev konkursförvaltaren företagets verksamhet vidare och sökte en investerare. Även om några potentiella investerare visade intresse, lade ingen in något anbud. Den 30 november 1995 sades alla anställningsavtal med personalen upp.

(14) Den 18 december 1995 bildades ett nytt företag under samma firmanamn: Graf von Henneberg Porzellan GmbH (nedan kallat GvH2). GvHiA övertog 51 % och TIB 49 % av aktierna. Aktiekapitalet i GvH2 uppgick till 1 miljon mark, varav 0,51 miljoner mark kom från GvHiA, medan TIB sköt till 0,49 miljoner mark. Enligt uppgift från Tyskland befann sig GvH2 inte längre i svårigheter. Den 1 januari 1996 övertogs flertalet anställda i GvHiA av GvH2. Den 8 januari 1996 förvärvade GvH2 anläggningstillgångarna(4) i GvHiA för 8,5 miljoner mark. Priset finansierades helt med ett lån från Thüringer Aufbaubank (nedan kallat TAB). Priset nämns i en rapport från PME, men inget nämns om hur det räknades fram. Den 18 januari 1996 skedde registrering hos tingsrätten i Meiningen med nummer HRB 3738.

(15) Enligt uppgift från Tyskland söktes en investerare sedan GvH2 bildats, men först den 28 augusti 1998 fann man en, då alla aktier i GvH2 såldes till Frowein för 0,2 miljoner mark. Det finns inga uppgifter om hur priset fastställdes. Efter denna aktieförsäljning benämner Tyskland företaget GvH3. Enligt pressmeddelanden förvärvade Frowein i september 1999 aktierna i glasbruket Schmiedefeld GmbH, en konkurrent i konkurs, och företaget med 30 anställda blev ett dotterbolag till GvH2/3.

B. Omstruktureringen

a) Omstruktureringsplaner för GvH1

(16) Den första av THA framlagda och av Jamalian reviderade planen sträckte sig från andra halvåret 1990 till 1993. Dess huvudpunkter var följande: tyngdpunkt på de nya förbundsstaterna och de östeuropeiska marknaderna, positionering av varumärket "Graf von Henneberg" i det lägre till mellersta prissegmentet, kostnadsbesparing (personal, material och energi), förbättring av effektiviteten (utbildning, införande av datorer, nya order- och försäljningssystem, återanvändning, omorganisation av lagerhållningen) samt förbättring av produktiviteten. Planen förutsatte investeringar på 22,259 miljoner mark för att täcka förluster på 44,410 miljoner mark och betala räntor på 8,927 miljoner mark. Finansieringen skulle ske genom lån på cirka 60 miljoner mark och amortering av skulder.

>Plats för tabell>

(17) Vid slutet av 1992 förlorade GvH1 order från Ryssland och Iran och hade tekniska problem med en ugnsanläggning, vilket ledde till en akut kris och en revidering av planen för perioden 1993-1996. Huvudpunkterna i denna var omstrukturering av GvH1, minskning av kostnader, personal och yta, direktförsäljning av produkter och telefonförsäljning i Tyskland samt utarbetande av en ny försäljningsstrategi för de sydeuropeiska marknaderna. Det påpekades att konkurs var oundviklig utan nytt kapital. Grunden för planen var en kapitalinsats från Jamalian på 7,5 miljoner mark, som dock aldrig gjordes.

>Plats för tabell>

b) Omstruktureringsplaner för GvH2/3

(18) Som en första plan för omstrukturering av GvH2 lades tre rapporter från PME fram. I den första rapporten beskrivs olika scenarier, bl.a. en samlad lösning för flera porslinstillverkare i Thüringen, som dock inte valdes. I en del av den andra rapporten undersöks en modell för att driva företaget vidare. Den konkretiseras i den tredje rapporten, som är en kostnadsanalys med en prognos för resultatet 1996-1997 på grundval av TIB:s delägarskap. Huvudpunkterna var: försäljning av anläggningstillgångar för 8,5 miljoner mark, 317-329 anställda (samt 8 lärlingar), avveckling av lagren av producerad porslinsmassa år 1997, 4 % prishöjning, åtgärder för omorganisation (koncentration av produktionen med utrymning av flera lokaler och minskning av ytan, energisparande, investeringar på 4,685 miljoner mark och reparationer). Beroende på olika omsättningstal prognostiserades för 1996-1997 tre möjliga resultat.

>Plats för tabell>

(19) Planen omarbetades vid Froweins övertagande. Misslyckandet med de tidigare omstruktureringarna ansågs ha flera orsaker: förvaltningsproblem, alltför optimistiska prognoser och att omstruktureringsplanerna inte genomförts. Flera åtgärder planerades för en snabb stabilisering av företaget: minskning av personalen, framförallt i ledningsfunktioner, samt inrättande av ett Profit Center för logistiken. För att snabbt konsolidera företaget valdes följande åtgärder: Utvidgning av sortimentet, direktförsäljning, samarbete med andra porslinstillverkare samt investeringar på 3 miljoner mark.

(20) Enligt den omarbetade planen räknade man med kumulerade förluster på 0,8 miljoner mark fram till juni 1998. Redan två månader senare uppgick emellertid förlusterna till 3,169 miljoner mark, och ännu hade inget samarbete med andra tillverkare kommit igång. Planen reviderades åter och utgick nu från en måttlig tillväxt baserad på utbyggnad av tillverkningen av porslin för hotell, produktionshöjning i Tyskland, stabilisering av exporten och investeringar på 1,750 miljoner mark.

>Plats för tabell>

C. Finansieringsåtgärder

(21) I följande tabeller ges en sammanfattning av alla åtgärder för finansiering av GvH1, GvHiA och GvH2/3. Det bör påpekas att belopp och tidsangivelser hämtats från de senaste uppgifterna som Tyskland har lagt fram.

a) Åtgärder för finansiering av GvH1((För att undvika dubbelräkning har borgen för lån som till hela sitt belopp ingår i totalsumman inte räknats in. Borgen i åtgärd 10 har räknats in, då ingen av de berörda krediterna verkar finnas med i tabellen.))

>Plats för tabell>

THA:s åtgärder

(22) Åtgärderna 1-3: THA har övertagit tre olika skuldbelopp: gamla skulder från tiden före den 1 juli 1990 och lån från Deutsche Bank Ilmenau.

(23) Åtgärd 9: Betalningen av köpeskillingen uppsköts flera gånger, och till slut efterskänktes den när privatiseringsavtalet reviderades.

(24) Åtgärd 10: En borgen på 8,629 miljoner mark inklusive ränta och en bearbetningsersättning.

(25) Åtgärd 11: Enligt uppgift från Tyskland beviljades dessa bidrag för att kompensera förluster på 17,5 miljoner mark till följd av förlorade beställningar från Ryssland samt 26,337 miljoner mark till följd av en defekt ugnsanläggning. THA gick från början med på att betala 25 miljoner mark. Enligt uppgift från Tyskland betalades endast 13,871 miljoner mark ut. Det utestående beloppet räknades in i borgen vid marginalnummer 24.

Fristaten Thüringens åtgärder

(26) Åtgärd 4: Investeringsbidrag på 6,812 miljoner mark.

(27) Åtgärd 13: Ett bidrag på 5 miljoner mark.

(28) Åtgärderna 15, 16 och 19: Villkorlig borgen till 90 % för lån inom åtgärderna 12, 17 och 21.

(29) Åtgärd 25: Investeringsbidrag på 1,7 miljoner mark i form av skattelättnader.

Statliga finansinstituts åtgärder

(30) Åtgärderna 5, 20 och 21: Lån från Hessische Landesbank (HeLaBa).

(31) Åtgärd 6: Borgen till 80 % från Berliner Industriebank, nu Deutsche Ausgleichsbank (DtA), på 7,68 miljoner mark.

(32) Åtgärderna 7, 8, 12, 17 och 18: Lån från Bayerische Landesbank. Åtgärd 12 var en förfinansiering av de bidrag som väntades från THA i samband med åtgärd 11.

(33) Åtgärderna 22 och 23: Lån från Sparkasse Ilmenau och Sparkasse Erfurt.

(34) Åtgärd 24: En förskottsbetalning på 2 miljoner mark för en fastighet med ett uppgivet värde av 4,6 miljoner mark, som skulle övertas av Thüringens finansministerium. Priset fastställdes av en statlig fastighetsbyrå.

Andra åtgärder

(35) Åtgärd 14: Ett ej återbetalbart bidrag för kortfristig likviditet. Tyskland uppgav att detta bidrag aldrig beviljades, varför beloppet inte tas upp i tabellen ovan.

(36) Åtgärd 26: Bidrag till forskning och utveckling (FoU) från förbundsrepublikens ekonomiministerium.

(37) Åtgärd 27: Bidrag enligt lagen om sysselsättningsfrämjande åtgärder (AFG), ett program för att förbättra sysselsättningen.

Säkerheter

(38) Lånen vid 5, 7, 8, 18, 20 och 22 säkrades genom ett säkerhetspoolavtal som de kreditgivande bankerna hade slutit. Följande säkerheter ställdes: Inteckningar i tre fastigheter tillhörande GvH1 till ett värde av 5 miljoner mark, 16 miljoner mark respektive 17,2 miljoner mark, villkorlig borgen till 80 % inom åtgärd 6 samt en överlåtelse av säkerhet i GvH1:s maskiner och anläggningar (till ett värde av 2,280 miljoner mark enligt expertutlåtanden). Dessutom övertog Jamalian hos respektive bank borgensförbindelser till ett ej närmare angivet värde.

(39) Lånen vid 12(5), 17 och 21 säkrades genom statliga borgensförbindelser som täckte 90 % av bortfallsriskerna.

b) Anmälda fordringar som ingår i konkursboet och finansieringsåtgärder till förmån för GvHiA

(40) Bayerische Landesbank anmälde fordringar på cirka 47 miljoner mark plus ränta.

(41) Bundesanstalt för vereinigungsbedingte Sonderaufgaben (BvS) anmälde cirka 1,430 miljoner mark. Enligt uppgift från Tyskland var 0,942 miljoner mark intäkter från fastighetsförsäljning (se åtgärd 30) och 0,4 miljoner mark ersättning för skada plus ränta enligt överenskommelse då privatiseringsavtalet reviderades.

(42) Förbundsrepublikens ekonomiministerium anmälde fordringar på 0,467 miljoner mark plus ränta (åtgärd 26).

(43) Hessische Landesbank anmälde fordringar på cirka 31,707 miljoner mark. Enligt uppgift från Tyskland härrörde detta belopp från åtgärderna 5, 20 och 21 med ränta.

(44) Sparkasse Ilmenau anmälde sin kredit inom åtgärd 22 inklusive ränta.

(45) Sparkasse Erfurt anmälde fordringar på cirka 1,995 miljoner mark plus ränta. I de uppgifter som överlämnats nämns enbart kreditbeloppet 1,5 miljoner mark. Följaktligen beviljades av allt att döma efter inrättandet av GvH1 ytterligare 0,4 miljoner mark. Tyskland har inte förklarat skillnaden.

(46) TAB anmälde 8,824 miljoner mark, varav cirka 2 miljoner mark motsvarade åtgärd 24 plus ränta. Enligt uppgift från Tyskland faller återstående belopp på investeringsbidraget inom åtgärd 4, som TAB har anmält till förmån för fristaten Thüringen.

(47) Vidare konstaterar kommissionen att staden Ilmenau har anmält skattefordringar på cirka 0,557 miljoner mark för tiden 1991-1995 som en del av konkursboet.

(48) På grundval av föreliggande uppgifter var staten den största borgenären i GvH1. Det finns uppgifter om att en del av beloppet indrivits inom konkursförfarandet, men av de upplysningar kommissionen har tillgång till framgår inte exakt vilket belopp som indrivits från berörda långivare.

c) Åtgärder för finansiering av GvHiA((Borgensförbindelsen i åtgärd 29 har inte tagits med, då den hänför sig till åtgärd 28 som ingår i sin helhet.))

>Plats för tabell>

(49) Åtgärd 28: Ett lån på 2 miljoner mark som enligt uppgift från Tyskland den 30 juni 1996 har återbetalats.

(50) Åtgärd 29: Den vid marginalnummer 49 nämnda krediten garanterades till 50 % genom borgen från TAB.

(51) Åtgärd 30: Enligt privatiseringsavtalet i dess reviderade lydelse från 1993 skulle en fastighet tillhörande GvH1 säljas och inflytande intäkter betalas till THA. På denna grund anmäldes 0,942 miljoner mark som en del av konkursboet - troligen 9 % av inkomsterna från försäljning av fastigheten, som inte övertogs av GvH2. BvS avstod under konkursförfarandet från denna fordran.

d) Åtgärder för finansiering av GvH2/GvH3((Beloppet från åtgärd 43 har inte räknats in i totalbeloppet, då det hänför sig till lån som i sin helhet har beaktats i totalbeloppet.))

>Plats för tabell>

Statliga finansinstituts åtgärder

(52) Åtgärd 31: Medverkan från TIB i startkapital för GvH2.

(53) Åtgärd 32: Ett lån från TIB på 0,5 miljoner mark. Enligt uppgift från Tyskland återbetalades lånet med ränta under samma månad som det beviljades.

(54) Åtgärd 33: Ett lån från TAB för förvärv av anläggningstillgångar. Tyskland angav att en del av lånet återbetalades genom investeringsbidrag (se åtgärd 36).

(55) Åtgärderna 34, 35, 37 och 38: Lån från TAB.

(56) Den 27 augusti 1998 erbjöd sig TAB att efterskänka lån på 11,467 miljoner mark, om i gengäld framtida vinster åren 1998-2002 begränsades till 2 miljoner mark (återbetalning av efterskänkta lån vid framtida vinster). Erbjudandet har ännu inte antagits och tas därför inte med i uppskattningen.

(57) Åtgärd 41: För att förhindra betalningsoförmåga efterskänker TAB sin fordran enligt borgenärsförteckningen för lån inom åtgärderna 33 och 35.

Fristaten Thüringens åtgärder

(58) Åtgärd 36: Investeringsbidrag.

(59) Åtgärd 40: Investeringsbidrag på 0,090 miljoner mark i form av skattelättnader fram till 1998. Kommissionen har inga uppgifter om de ytterligare 0,023 miljoner mark som begärdes för 1999 har betalats ut.

Andra åtgärder

(60) Åtgärd 39: GvH2 fick som GvH1:s rättsövertagare bidrag på 2,044 miljoner mark i samband med programmet för främjande av sysselsättningen.

(61) Åtgärd 42: Ett antal bidrag beviljade under åren 1996-2000.

(62) Åtgärd 43: FoU-bidrag beviljat under åren 1997-2000.

D. Marknaden

(63) Graf von Henneberg GmbH tillverkar porslinsprodukter för hushållsbruk och yrkesmässigt bruk, särskilt för hotell, samt för prydnadsändamål (NACE 26.21). Produkterna exporteras också.

(64) Inom sektorn för bordsporslin och prydnadskeramik är handeln intensiv mellan medlemsstaterna. Prydnadskeramik tillverkas i hela Europa, medan däremot produktionen av bordsporslin framförallt är koncentrerad till Nordbayern (Tyskland), Staffordshire (Förenade Kungariket) och Limousin (Frankrike). Förutom ett flertal medelstora tillverkare i Europa finns det också en rad stora företag. Till dessa hör Villeroy & Boch (Tyskland/Luxemburg), Hutschenreuther och Rosenthal (Tyskland) samt Royal Doulton och Wedgewood (Förenade Kungariket), som tillsammans svarar för med än en tredjedel av den totala produktionen i gemenskapen. Hotell- och värdshusnäringens speciella krav har lett till att en gren uppstått för "Hotellporslin", särskilt utformat, motståndskraftigt porslin. Viktiga producenter och avnämare är Förenade Kungariket, Tyskland och Italien. Särskilda kännetecken på denna ytterst arbetsintensiva bransch med dess stora produktspektrum är en nära relation till slutförbrukaren och ständig konkurrens när det gäller design. Värdemässigt överstiger försäljningen till tredje land importen till Europa, men kvantitativt sett är importen större, framförallt till följd av de extremt låga priserna vid införsel från Kina(6).

(65) Det råder överkapacitet i porslinsbranschen. Tillväxten i tillverkningen och förbrukningen stannade av mellan 1984 och 1991 och följdes av bakslag under 1992 och 1993. Den uppgång som väntades för 1994 uteblev. Handelsbalansen under de senaste åren har varit positiv, men importandelen har ökat märkbart, särskilt när det gäller hushållsporslin. Tillväxten i exporten kan inte kompensera konkurrenstrycket i sektorn. Dessutom skärptes det ansträngda konkurrensläget i förening med överskottskapaciteten ytterligare genom att nya aktörer från Sydostasien och Östeuropa (framförallt Tjeckien och Ungern), som drar fördel av sina handelsavtal med gemenskapen, uppträdde på marknaden(7).

III. SKÄL FÖR INLEDNINGEN AV DET FORMELLA GRANSKNINGSFÖRFARANDET

(66) När det formella granskningsförfarandet inleddes, undersökte kommissionen finansieringsåtgärderna till förmån för GvH1, GvHiA och GvH2 mot bakgrund av artikel 87.1 i EG-fördraget och artikel 61.1 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Kommissionen konstaterade att finansiering med statliga medel har skett och hyste allvarliga tvivel huruvida finansieringsåtgärderna var förenliga med den gemensamma marknaden.

(67) Kommissionen hyste också allvarliga tvivel huruvida vissa stödåtgärder uppfyllde kraven i de godkända stödordningar enligt vilka de påstås ha beviljats. Därför har kommissionen utfärdat ett föreläggande om inlämnande av upplysningar inom ramen för det formella granskningsförfarandet.

(68) På grund av de upplysningar som Tyskland efter inledningen av det formella granskningsförfarandet lagt fram, fann kommissionen att fakta i många åtgärder ännu inte hade anmälts. De upplysningar som lämnats kunde inte undanröja kommissionens tvivel om visst stöd som enligt uppgift beviljats enligt godkända stödordningar var förenligt med dessa stödordningar. Därför har kommissionen utvidgat det formella granskningsförfarandet till ovannämnda åtgärder.

IV. SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(69) Sedan det formella granskningsförfarandet inleddes har kommissionen mottagit synpunkter från Verband der Europäischen Keramikindustrie (Cerame-Unie) och från GvH3. Dessa synpunkter översändes med skrivelse av den 18 december 2000 till Tyskland, som givits tillfälle att bemöta dem.

(70) Sedan kommissionen beslutat utvidga det formella granskningsförfarandet har den mottagit synpunkter från en av de klagande, av vilka framgår att han uteslutits från att lämna anbud på GvH1:s anläggningstillgångar. Dessutom har synpunkter mottagits från stödmottagaren. Dessa synpunkter översändes till Tyskland med skrivelser av den 28 och av den 30 augusti 2000.

V. KOMMENTARER FRÅN TYSKLAND

(71) Tyskland yttrade sig över såväl inledningen som utvidgningen av det formella granskningsförfarandet och hänvisade till att beträffande GvH1 och GvH2 rörde det sig om två olika företag och inte om någon fortsatt affärsverksamhet, och att de skulle behandlas i skilda förfaranden. Tyskland anförde vidare att de finansiella åtgärderna till förmån för GvH1 utgjorde antingen inget stöd eller befintligt stöd. Beträffande GvH2 uppgav Tyskland att företaget inte befann sig i svårigheter, då finansieringsåtgärderna till dess förmån varken var stöd eller befintligt stöd eller skulle behandlas som "försumbart stöd".

(72) Tyskland har inte yttrat sig över de synpunkter som inkommit från parterna sedan det formella granskningsförfarandet inleddes. Beträffande de synpunkter som inkommit sedan det formella granskningsförfarandet utvidgades, har Tyskland i sina svar av den 5 och av den 21 september 2001 bekräftat de upplysningar företaget lämnat, och förnekar att konkurrenter uteslutits från försäljningen.

VI. BEDÖMNING AV STÖDET

A. Stöd enligt artikel 87.1 i EG-fördraget

(73) GvH1, GvHiA och GvH2/3 beviljades finansiellt stöd av allmänna medel som gav dessa företag fördelar gentemot deras konkurrenter. Då porslinsmarknaden är utsatt för stark konkurrens i Europa och lider av överkapacitet, hotar finansiella fördelar för ett företag gentemot dess konkurrenter att snedvrida konkurrensen och påverka handeln mellan medlemsstaterna.

(74) När det formella granskningsförfarandet utvidgades, drog kommissionen den slutsatsen att åtgärd 1 inte utgör stöd. De övriga åtgärderna betraktas däremot som statligt stöd. Tyskland har inte bestridit den uppfattning kommissionen uttalade då det formella granskningsförfarandet inleddes och utvidgades att GvH1 och GvHiA var företag i svårigheter. Tyskland hävdar dock att en del av åtgärderna till förmån för dessa företag inte var stöd. Härmed motiverar kommissionen på nytt sin uppfattning.

(75) Åtgärderna 9 och 11: Tyskland hävdade till att börja med att åtgärderna omfattades av den dåvarande THA-ordningen. Då kommissionen fann det uppenbart att åtgärderna inte faller under denna stödordning, invände Tyskland att de inte utgjorde stöd. Enligt upplysningar från Tyskland hade THA nödgats stå för de förluster som uppstått genom bortfall av uppdrag från Ryssland och den förlust en defekt ugn hade vållat. Enligt Tysklands uppfattning riskerade THA större förluster vid en rättegång mot Jamalian, då denne hotade med att upphäva privatiseringsavtalet i stället för att erkänna revideringen av detta. Tyskland hävdade att inledandet av dessa åtgärder kunde tillskrivas en privat investerares beteende.

(76) Privatiseringsavtalet innehöll ingen skadeståndsplikt för bortfall av uppdrag. I slutet av 1992, då det konstaterades att uppdrag fallit bort, var privatiseringen till förmån för Jamalian redan fullbordad. Därför kan det inte försvaras att THA skulle stå för dessa förluster eller att Jamalian kunde häva privatiseringsavtalet på denna grund. Beträffande skadeståndet för den defekta ugnen föreskrevs i privatiseringsavtalet att varje garantiansvar begränsas till 10 % av köpeskillingen och att THA:s ansvar upphör att gälla tre månader efter det att felet konstaterats, och senast den 31 december 1992. Kommissionen har inte fått någon uppgift om när felet fastställdes eller vid vilken tidpunkt rättsliga åtgärder inleddes mot Jamalian. Det fanns inga beräkningar eller rapporter som på ett trovärdigt sätt kunde visa att det faktiskt betalade beloppet kan härledas till någon rättvis skadeståndsreglering. Dessutom gjordes överenskommelsen sedan THA:s garantiansvar upphört att gälla, och skadeståndsbeloppet överskred den övre gräns som fastställs i privatiseringsavtalet. Därför kunde kommissionen inte dra slutsatsen att ovannämnda åtgärder inte utgör stöd.

(77) Beträffande åtgärd 9 gjordes avståendet från köpeskillingen till förmån för Jamalian, varför kommissionen inte betraktar denna åtgärd som stöd till GvH1.

(78) Åtgärd 10: Beträffande THA:s borgen hävdades först att den faller under den dåvarande THA-ordningen. Då kommissionen fann att åtgärderna uppenbart inte faller under den stödordningen, invände Tyskland att de inte utgjorde stöd. Tyskland angav att GvH1 på grund av sina fastighetstillgångar skulle ha garanterat företagets likviditet gentemot bankerna. Fastighetstillgångarna stod emellertid inte omedelbart till förfogande utan belastning på grund av dröjsmål på myndighetsnivå vid överlåtelse av egendomen som inte kunde förutses, och THA ställde borgen för att garantera GvH1:s likviditet.

(79) Kommissionen noterar dock att privatiseringsavtalet inte ålade THA att garantera GvH1:s likviditet. Vidare innebar THA:s ansvar inte skadeståndsskyldighet till följd av dröjsmål på myndighetsnivå. Kommissionen konstaterade att det inte finns någon avtalsenlig grund för borgensåtagandet, varför det inte går att granska dess syfte eller omfattning. Dessutom noterades att denna borgen kan tas i anspråk först sedan fastighetstillgångarna frisläppts, dock senast 1994. Därför har kommissionen betraktat denna åtgärd som ytterligare en förmån för GvH1, som inte vilar på någon rättslig förpliktelse och som inte stämmer överens med det från början avsedda syftet eller med en privat investerares beteende.

(80) Åtgärderna 5, 7, 12, 17, 18, och 20-23 från statliga finansinstitut: Tyskland hävdar att de nämnda åtgärderna inte utgör stöd. Som kommissionen förklarar redan i sina beslut att inleda och utvidga det formella granskningsförfarandet, utgår den från att GvH1 befann sig i svårigheter och hade allvarliga problem med skulder. Följaktligen är det enligt kommissionens uppfattning högst tvivelaktigt om en privat investerare ens på marknadsmässiga villkor skulle ha lämnat sådant finansiellt stöd. Dessutom visar föreliggande uppgifter att dessa lån inte beviljades på marknadsmässiga villkor.

(81) Lånen inom åtgärderna 17, 18, 20 och 21 var amorteringsfria i två år. Som framgår av följande tabell lämnades några lån till en ränta som understeg referensräntesatsen, som enligt kommissionens meddelande av den 9 september 1997 om metoden för fastställande av referens- och diskonteringsränta(8) för företag i svårigheter måste höjas med minst 4. Alltså beviljades inget av dessa lån till marknadsmässig ränta.

>Plats för tabell>

(82) Lånen till åtgärderna 5, 7, 8, 18, 20 och 22 garanterades inom ramen för den säkerhetspool som nämns vid marginalnummer 38. Beträffande den presterade säkerheten noterar kommissionen att samma fastighet senare belastats till olika värden, som inte bekräftats genom någon opartisk värdering. Vidare togs dessa inteckningar ut enbart för Hessische Landesbank. Det värde som fastställts för de maskinella anläggningarna och den fasta inredningen är otillräckligt för att kunna gälla som en betryggande säkerhet. Dessutom kan det konstateras att nämnda anläggningstillgångar direkt eller indirekt finansierats från stöd som lämnats efter privatiseringen. Jamalians privata borgensförbindelser av obestämd storlek kunde tas i anspråk först sedan inga andra säkerheter kunde utnyttjas. Enligt upplysningar från Tyskland har finansinstituten efter försäljningen av GvH1:s anläggningstillgångar erhållit cirka 7 miljoner mark (17 % av lånen). Detta belopp motsvarar en del av TAB-lånen inom åtgärd 33. Kommissionen anser att det indrivna lägre beloppet endast är ett tecken på att de säkerheter ett företag i svårigheter kan prestera har ringa värde och inte ändrar sakförhållandet att GvH1 har erhållit en fördel som andra privata investerare inte skulle ha beviljats.

(83) Lånen inom åtgärderna 12, 17 och 21 garanterades genom en villkorlig borgen från staten till 90 %. Härigenom övertog staten 90 % av bortfallsriskerna för dessa lån till företag i svårigheter. Kommissionen konstaterar att förekomsten av dessa borgensförbindelser var ett avgörande skäl till att bankerna kunde lämna dessa lån. Återstående bortfallsrisk i ett svårt skuldsatt företag övertogs av offentligrättsliga kreditinstitut utan att ytterligare säkerheter ställdes. Därför kan kommissionen inte dra slutsatsen att offentligrättsliga kreditinstitut agerat som privata investerare.

(84) Inga upplysningar har lämnats om på vilka villkor lånet till åtgärd 23 beviljades. Därför anser kommissionen att lånet inte beviljats till marknadsmässig räntesats. Nämnda lån beviljades först utan att någon säkerhet ställdes, vilket inte motsvarar en privat investerares beteende, särskilt med hänsyn till företagets finansiella situation vid denna tidpunkt. På begäran av banken den 17 augusti 1994 tog företaget ut inteckningar till ett värde av 1,6 miljoner mark. Det finns inga ytterligare uppgifter om att dessa inteckningar tagits ut. Därför kan kommissionen inte utesluta att de avser samma anläggningstillgångar som ställdes som säkerhet inom ramen för säkerhetspoolen. Kommissionen anser inte att anskaffandet av inteckning påverkar sakförhållandet att lånet beviljades till ett företag i svårigheter på okända villkor och på ett år utan säkerhet. Sedan konkursförfarandet avslutats, fick sparbanken tillbaka 0,75 miljoner mark. Som tidigare nämnts avsåg inteckningen anläggningstillgångar som direkt eller indirekt finansierats genom statligt stöd till förmån för GvH1. En delåterbetalning inom konkursförfarandet ändrar inte ex post lånets status.

(85) Mot bakgrund av företagets allvarliga svårigheter, räntesatsen och avsaknaden av godtagbara privata säkerheter kan kommissionen endast dra slutsatsen att dessa lån, möjligen i sin helhet, utgjorde stöd. För att undvika dubbelräkning har de statliga borgensförbindelserna inte räknats som nytt stöd.

(86) Åtgärd 24: TAB:s förskottsbetalning av en fastighet som skulle förvärvas av en offentlig institution, uppges inte utgöra stöd. Kommissionen anser dock i analogi med sitt meddelande av den 10 juli 1997 om inslag av stöd vid statliga myndigheters försäljning av mark och byggnader(9) att priset för fastigheten inte fastställdes av någon oberoende expert. Dessutom kan kommissionen inte utgå från att en investerare på marknadsmässiga villkor skulle ha gjort någon förskottsbetalning av denna storleksordning på ett nästan konkursmässigt företag, vars alla tillgångar redan belastats, utan att underteckna något avtal eller kräva någon säkerhet. Därför kan kommissionen inte utesluta att denna förskottsbetalning utgör stöd.

(87) Åtgärd 28: Som förklarades redan när det formella granskningsförfarandet inleddes, bedöms detta lån från en statlig bank till ett företag i konkurs i dess helhet som stöd. Kommissionen anser inte att en privat investerare skulle ha beviljat något lån till ett företag i konkurs utan att kräva ytterligare säkerheter utöver en statlig borgen. Det faktum att krediten med ränta återbetalades i dess helhet påverkar inte denna bedömning, då företaget hade fått en fördel som det inte skulle ha fått av privata investerare på marknadsmässiga villkor.

(88) Åtgärd 30: Enligt upplysningar från Tyskland bestred konkursförvaltaren skulden som en oprioriterad fordran. Tyskland besvärade sig inte över detta beslut, då konkursförvaltaren meddelade att oprioriterade fordringar inte fick någon utdelning. Kommissionen fastställer dock att oprioriterade fordringar faktiskt fick utdelning. Tyskland kunde inte styrka att de troliga kostnaderna för besvär skulle ha blivit högre än den utdelning Tyskland skulle ha fått om fordran hade klassats som prioriterad. Dessutom har Tyskland inte beaktat möjligheten till ett framgångsrikt överklagande. Kommissionen kan därför inte dra slutsatsen att detta avstående följde principen för privata borgenärer. Följaktligen utgör beloppet stöd.

(89) Tyskland hävdar att GvH2/3 inte vid någon tidpunkt var ett företag i svårigheter och att olika åtgärder för att finansiera företaget därför inte utgjorde stöd. Såväl när det formella granskningsförfarandet inleddes som när det utvidgades betraktas GvH2 alltsedan det bildades som ett företag i svårigheter. Kommissionen hänvisar på denna punkt till sin utförliga analys, såväl när det formella granskningsförfarandet inleddes som när det utvidgades, och påpekar att det entydigt framgår av den tillgängliga årsberättelsen att GvH2/3:s skulder överstiger tillgångarna och att företaget trots skuldsanering, följd av statliga kapitaltillskott, har gått med förlust sedan det bildades. Åtgärderna för att finansiera företaget med statliga medel betraktas därför fortfarande som stöd. Kommissionen hänvisar till sin bedömning av de enskilda bestridna åtgärderna.

(90) Åtgärderna 31 och 32: Tyskland redovisade rapporter framställda av PME som skulle styrka att GvH2 inte befunnit sig i svårigheter sedan företaget bildades och att TIB följaktligen har handlat som en privat investerare med vinstsyfte. Som redan förklarats, tar rapporten av den 15 december 1995 i prognosen för företagets resultat 1996 och 1997 uteslutande hänsyn till TIB:s medverkan med 49 %. Prognoserna i rapporten har anförts ovan.

(91) Kommissionen anser att de prognostiserade omsättningstalen är orealistiska, då de inte var underbyggda med någon lämplig marknadsanalys. Mot bakgrund av företagets tidigare prestation, och med hänsyn till det faktum att porslinsbranschen sedan 1992 lider av överkapacitet, är det inte realistiskt att tro att ens de för det minst gynnsamma fallet antagna omsättningstalen kan uppnås. Dessutom omstrukturerades inte GvH1 framgångsrikt, varför det måste ha stått klart att en omfattande omstrukturering, så att arbetet blev effektivare, var en förutsättning för en fortsatt affärsverksamhet. Det kan betvivlas att en sådan process skulle kunna genomföras på endast två år, och dessutom skulle en betydande finansiell insats ha krävts från ägaren. Som ovan nämnts skulle inte ens de mest optimistiska resultaten ha kunnat ge staten någon vinst. Kommissionen kan därför inte utgå från att TIB har handlat som en investerare på marknadsmässiga villkor.

(92) Åtgärderna 33-35, 37 och 38 från statliga banker: Oavsett Tysklands påståenden konstaterar kommissionen att GvH2:s finansiella resultat visar att företaget befann sig i svårigheter vid den tidpunkt då åtgärderna beviljades. Det är högst tvivelaktigt om en privat investerare ens på marknadsmässiga villkor skulle ha gett företaget ett sådant finansiellt stöd. Som framgår av följande tabell lämnades dessutom inget av lånen till marknadsmässig räntesats.

>Plats för tabell>

(93) Som säkerhet för dessa lån från TAB låg olika panträtter i företagets anläggningstillgångar. Kommissionen hänvisar än en gång till att GvH1:s förmögenhetsobjekt inte hade förvärvats genom något öppet, transparent och villkorslöst anbudsförfarande. Dessa förmögenhetsobjekt finansierades direkt genom stöd och kan inte anses vara privata säkerheter. Dessutom har värdet på mark, byggnader och fast inredning i ett expertutlåtande från 1998 angivits till 3,560 miljoner mark. Detta belopp kan med hänsyn till lånens storlek inte anses vara godtagbar säkerhet. Vidare styrker TAB:s avstående från sin position i borgenärsförteckningen (åtgärd 41) att tillhandahållandet av säkerhet var av rent formell art, och att det inte fanns någon avsikt att utnyttja den.

(94) Mot bakgrund av företagets allvarliga svårigheter, räntesatsen och avsaknaden av godtagbar privat säkerhet, kan kommissionen endast dra slutsatsen att dessa lån utgjorde stöd, möjligen i sin helhet.

(95) Åtgärd 41: TAB:s avstående från sin position i borgenärsförteckningen. Denna åtgärd gav företaget en fördel, då det inte genast behövde betala tillbaka dessa lån, och bör därför anses utgöra stöd. För att undvika dubbel redovisning beaktas beloppet inte.

B. Stöd som enligt uppgift omfattas av godkända stödordningar

(96) En del av stödet till förmån för GvH1, GvHiA och GvH2/3 uppges ha beviljats enligt godkända stödordningar. Då kommissionen hyste allvarliga tvivel på att stödet uppfyllde kraven i de stödordningar enligt vilka de sades ha beviljats, utfärdade den ett föreläggande om att lämna upplysningar enligt artikel 10.3 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget(10), innebärande att allt underlag och alla data och upplysningar som behövdes för bedömningen skulle överlämnas.

(97) När det formella granskningsförfarandet utvidgades, fastställde kommissionen att enligt de upplysningar den hade tillgång till uppfyllde åtgärderna 2, 3 och 4 villkoren i de godkända stödordningar enligt vilka de hade beviljats. Dessa åtgärder betraktades därför som befintligt stöd, som kommissionen inte behövde bedöma på nytt. Kommissionen konstaterade vidare att den inte på grundval av tillgängliga upplysningar kunde dra slutsatsen att åtgärderna 6, 8, 13, 15, 16, 19, 25, 26, 36, 40 och 43 uppfyllde kraven i de godkända stödordningar enligt vilka de sades ha beviljats. Denna bedömning ändras delvis mot bakgrund av de upplysningar som förelåg sedan det formella granskningsförfarandet utvidgats.

(98) Åtgärd 6: En borgen för 7,68 miljoner mark från DtA, som enligt uppgift beviljades enligt en godkänd stödordning(11). Oavsett Tysklands påståenden vidhåller kommissionen sin bedömning att borgen överskrider den övre gräns på 1 miljon mark som fastställs i den godkända stödordningen och bortser från kumuleringsregeln. Alltså utgår kommissionen från att denna borgen uppenbart inte täcks av stödordningen, utan skall betraktas som engångsstöd.

(99) Åtgärd 8: Ett lån på 1 miljon mark som beviljades enligt en godkänd stödordning(12). På grundval av de upplysningar kommissionen har tillgång till utgår den från att lånet uppenbart omfattades av den stödordning enligt vilken det beviljades och därför skall betraktas som befintligt stöd.

(100) Åtgärd 13: Kommissionen hänvisar än en gång till att denna åtgärd beviljades inom ramen för en stödordning mot vilken kommissionen har inlett ett formellt granskningsförfarande på grund av oriktig tillämpning(13). Kommissionen hänvisar vidare till att denna stödordning endast var avsedd för små och medelstora företag (SMF) som inte befann sig i svårigheter(14). Utifrån överlämnade data kunde GvH1 inte vid någon tidpunkt betraktas som SMF och befann sig vid tidpunkten för beviljandet av detta bidrag i svårigheter. Följaktligen utgår kommissionen från att bidraget uppenbart inte omfattades av den stödordning inom ramen för vilken det enligt uppgift beviljades och därför skall betraktas som engångsstöd.

(101) Åtgärderna 15, 16 och 19: Tyskland hävdar att kommissionen kände till den stödordning enligt vilken dessa borgensförbindelser ingicks, och att dessa därför borde anses vara befintligt stöd(15). Kommissionen konstaterar dock att man av en registrering som icke anmält stöd inte får dra slutsatsen att stödordningen var godkänd, varför dessa borgensförbindelser skall betraktas som engångsstöd.

(102) Åtgärd 25: Enligt uppgift ett enligt godkända regionala stödordningar beviljat investeringsbidrag i form av skattelättnader(16). Efter att ha granskat de upplysningar Tyskland ställt till förfogande drar kommissionen slutsatsen att åtgärderna beviljats med beaktande av de övre gränser som fastställs i de stödordningar enligt vilka investeringsbidragen i form av skattelättnader beviljats, och att bidragen därför utgör befintligt stöd.

(103) Åtgärd 26: Kommissionen har kontrollerat att bidragen till forskning och utveckling enligt tillgängliga uppgifter uppfyllde kraven i den stödordning enligt vilka de beviljats(17), och särskilt kraven på högsta tillåtna stödbelopp per år och intensitet. Följaktligen utgör de befintligt stöd.

(104) Åtgärd 27: Som angavs när det formella granskningsförfarandet utvidgades, uppfyller bidragen till främjande av sysselsättningen uppenbart inte villkoren i den stödordning enligt vilken de beviljades(18). Kommissionen hänvisar till att sådana åtgärder enligt stödordningen inte betraktas som stöd, då de inte gynnar ett visst företag. Privatiserade företag kan alltså inte göra anspråk på sådana åtgärder, då de utvecklade projekten efter privatiseringen tjänade det egna intresset och inte det gemensamma intresset. Tillgängliga uppgifter visar att projektet främst gick ut på att befria en del av GvH1:s anläggningar från gamla maskiner och anläggningar. Projektet genomfördes alltså i eget intresse. Därför kan kommissionen inte dra slutsatsen att projektet inte innebar någon ekonomisk fördel för GvH1. Dessutom hänvisar kommissionen till att privatiserade företag inte tillåts delta i sådana projekt, och att bidrag delvis hade beviljats av delstaten Thüringen, även om Bundesanstalt für Arbeit som enda institution är bemyndigad att bevilja sådana bidrag. Därför står kommissionen fast vid sin bedömning att dessa bidrag utgör stöd som skall betraktas som engångsstöd.

(105) Åtgärd 36: Direktinvesteringsbidrag som enligt uppgift beviljats enligt en regional stödordning(19) upp till övre gränsen för SMF enligt kommissionens rekommendation 96/280/EG av den 3 april 1996 om definitionen på små och medelstora företag(20). Som kommissionen förklarade redan när det formella granskningsförfarandet utvidgades, var GvH2 vid den tidpunkt då bidraget beviljades inget SMF. Därför vidhåller kommissionen, oavsett Tysklands invändning att den avgörande tidpunkten skall vara datum för inlämnande av stödansökan, att stödet uppenbart inte uppfyller villkoren för stödordningen utan skall betraktas som engångsstöd(21).

(106) Åtgärd 39: Kommissionen omprövar delvis sin bedömning med hänsyn till de bidrag som beviljats efter 1997. De bidrag på cirka 686000 mark som beviljades år 1996 grundades enligt uppgift på samma stödordning som åtgärd 27 och uppfyller av samma skäl inte villkoren i denna stödordning. Å andra sidan grundades de år 1997 beviljade bidragen på cirka 1,358 miljoner mark på en annan godkänd stödordning(22). Enligt föreliggande uppgifter uppfylldes villkoren i denna stödordning. Följaktligen utgör sistnämnda belopp befintligt stöd.

(107) Åtgärd 40: Sedan kommissionen bedömt de upplysningar Tyskland ställt till förfogande, drar den slutsatsen att de maximigränser som föreskrivs i stödordningen enligt föreliggande uppgifter beaktats i dessa skatteåterbäringar på investeringar(23). Dessa bidrag utgör alltså befintligt stöd.

(108) Åtgärd 43: Bidrag till forskning och utveckling som beviljades under åren 1997-2000, och som då granskningsförfarandet utvidgades bedömdes uppenbart falla utanför motsvarande stödordning för SMF(24). Enligt årsredovisningarna låg GvH2 år 2000 under tröskelvärdena för SMF, men de anställda i glasbruket Schmiedefeld räknas tydligen inte med i redovisningarna. Dessutom betraktas ett företag som SMF endast om detta fenomen upprepas under två på varandra följande räkenskapsår, och följaktligen skall dessa bidrag fortfarande betraktas som nytt stöd.

(109) Mot bakgrund av det beskrivna sakförhållandet utgör åtgärderna 2, 3, 4, 8, 25, och 26 samt delar av åtgärderna 39 och 40 enligt föreliggande upplysningar befintligt stöd. Beloppet skall beaktas när proportionaliteten bedöms.

C. Försumbart stöd

(110) Tyskland hävdar att åtgärderna 15, 16, 21 och 42 omfattas av regeln för försumbart stöd. Enligt denna regel är den övre gränsen för försumbart stöd 100000 euro under en treårsperiod efter det att det första försumbara stödet beviljats. Den övre gränsen gäller för hela det offentliga stöd som betraktas som försumbart stöd. Möjligheten för mottagaren att få stöd enligt andra av kommissionen godkända stödordningar påverkas inte av detta.

(111) När det gäller borgensförbindelserna i åtgärderna 15, 16 och 21 anser kommissionen att man inte av det faktum att beloppen inte beaktas för att undvika dubbelregistrering kan dra slutsatsen att de inte utgör stöd. I kommissionens tillkännagivande av den 11 mars 2000 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget på statligt stöd i form av garantier(25) heter det: "Om det vid den tidpunkt då lånet beviljas finns en stor sannolikhet för att låntagaren inte kommer att betala tillbaka lånet, t.ex. på grund av att låntagaren befinner sig i ekonomiska svårigheter, kan garantins värde vara lika högt som det belopp som den faktiskt täcker." Detta innebär att stödinslaget i dessa borgensförbindelser utgör 90 % av de lån borgensförbindelserna avser. Därmed faller de uppenbart utanför regeln för försumbart stöd.

(112) Beträffande åtgärd 42 beviljades åren 1996-2000 och 1999-2000 bidrag som faller under regeln för försumbart stöd. Tyskland har uppgivit att villkoren för tillämpning av denna regel var uppfyllda. Därför utgår kommissionen från att dessa belopp omfattas av regeln för försumbart stöd.

D. Undantag från förbudet mot stöd enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget

(113) Mot bakgrund av denna redogörelse måste kommissionen betrakta stöd på cirka 139,399 miljoner mark som engångsstöd. I artikel 87.2 och 87.3 i EG-fördraget regleras undantag från det principiella förbudet mot stöd i artikel 87.1.

(114) Undantagsbestämmelserna i artikel 87.2 i EG-fördraget är inte tillämpliga på detta fall, då stödåtgärderna varken är av social karaktär eller ges till enskilda konsumenter eller för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser, och inte heller ges till näringslivet i vissa områden i Förbundsrepubliken Tyskland.

(115) Ytterligare undantag från förbudet mot stöd medges i artikel 87.3 a och 87.3 c i EG-fördraget. Då huvudsyftet med stödet inte är regional utveckling utan återställande av den långsiktiga lönsamheten hos ett företag i svårigheter, kan endast undantagsbestämmelserna i artikel 87.3 c i EG-fördraget tillämpas. Enligt artikel 87.3 c godkänns statligt stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. För bedömning av undsättnings- och omstruktureringsstöd har kommissionen uppställt särskilda riktlinjer. Efter sin granskning utgår kommissionen från att inga av gemenskapens övriga riktlinjer, t.ex. för stöd till forskning och utveckling, miljö, små och medelstora företag eller sysselsättning och utbildning, är tillämpliga på detta fall.

(116) Då stödet enligt tillgängliga uppgifter beviljades före den 30 april 2000, är riktlinjerna för bedömning av statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter av den 23 december 1994(26) (nedan kallade riktlinjerna) tillämpliga(27). Kommissionen hänvisar till att dessa riktlinjer kodifierar kommissionens praxis för bedömning av undsättnings- och omstruktureringsstödets förenlighet med den gemensamma marknaden. Därför är riktlinjerna också tillämpliga på stöd som beviljats före 1994, eftersom de representerar kommissionens mångåriga praxis.

a) Återställande av lönsamheten

(117) Beviljande av omstruktureringsstöd kräver en realistisk, sammanhängande och vittgående omstruktureringsplan för att återställa företagets långsiktiga lönsamhet inom rimlig tid och på grundval av realistiska antaganden. Omstruktureringsstöd bör i regel beviljas endast en gång.

(118) I det aktuella fallet har GvH1, GvHiA och GvH2/3 fortlöpande tagit emot stöd som troligen beviljats i omstruktureringssyfte på grundval av en serie planer som överlämnats till kommissionen. Alla planer har helt slagit fel, och det är svårt att fastställa vilka steg som faktiskt genomförts. Kommissionen urskiljer två huvudsakliga omstruktureringsperioder: 1990-1995 och efter 1995. GvH1:s konkurs och bytet av investerare innebar en klar vändpunkt för omstruktureringsprocessen. Icke desto mindre skedde viktiga förändringar under båda perioderna.

Den första omstruktureringsperioden

(119) Under den första planen bekräftades att marknaden var mättad, och en nedläggning av 50-70 % av kapaciteten i Thüringen och Sachsen prognostiserades. Likväl utgick GvH1 från en fördubbling av sin avsättning inom två år och satsade då på de positiva effekterna av den gemensamma marknaden. Från kommissionens synpunkt verkar dessa tal alltför optimistiska, och denna första plan, som helt finansierades med statliga medel och genom redovisningsåtgärder, verkade inte vara grundad på interna åtgärder utan på yttre faktorer som företaget inte kunde påverka.

(120) I den för perioden 1993-1996 reviderade planen ingick förnyat stöd. Enligt kommissionens uppfattning skall bortfallet av order från Ryssland och Iran inte tillskrivas yttre och för företaget oförutsebara orsaker, utan felaktiga marknadsprognoser. Utbytet av en defekt ugn hade inga externa orsaker, och då investeraren reste garantianspråk gentemot THA ligger slutsatsen nära till hands att det lätt kunnat förutses vid tidpunkten för privatiseringen. Dessutom borde ett undantag från principen om beviljande av omstruktureringsstöd vid ett enda tillfälle enbart ha medgetts om en omstruktureringsplan garanterade att lönsamheten återställdes på lång sikt. Mot bakgrund av de resultat GvH1 hittills presterat, vidden av dess insolvens, marknadens mättnad och sammanbrottet för GvH1:s traditionella marknader, betvivlar kommissionen att den reviderade planen var realistisk. Prognoserna för avsättningen verkar än en gång ha varit optimistiska(28), de byggde inte på någon marknadsanalys, och även om ett trängande behov av omförhandling av skulderna påtalas, föreslås inga konkreta åtgärder. Tvivlet bekräftas av att GvH1 begärde sig i konkurs 1995.

(121) Ingen omstrukturerings- eller avvecklingsplan fanns för GvHiA:s konkursbo vid den tidpunkt då stöd beviljades till dess förmån. Som anfördes då det formella granskningsförfarandet utvidgades, uppfyller lånen inom åtgärderna 28 och 29 inte de för undsättningsstöd fastlagda kriterierna. Den allmänt godtagna perioden på sex månader överskreds med god marginal utan motivering. Tyskland har inte lagt fram några bevis för att lånen beviljades på marknadsmässiga villkor. Avståendet från fordran inom åtgärd 30 omfattar ingen likviditet. Det finns inga bevis för att kreditbeloppet begränsades till den nivå som krävdes för att driva företaget vidare. Slutligen är det med hänsyn till den allmänna överkapaciteten i porslinsbranschen osannolikt att dessa åtgärder skulle kunna genomföras utan ogynnsam inverkan på situationen för näringsgrenen i övriga medlemsstater. Då det inte finns någon omstruktureringsplan för GvHiA, uppfyller dessa åtgärder inte heller kriteriet att omstruktureringsstöd skall vara förenligt med den gemensamma marknaden.

Den andra omstruktureringsperioden

(122) Med hänsyn till GvH1:s utveckling kan det betvivlas att konkursen skulle ha varit omöjlig att förutse. Bildandet av GvH2 var knutet till det följande beviljandet av omstruktureringsstöd, som inte var försvarbart. Dessutom verkar det enligt redovisade rapporter tveksamt om den långsiktiga lönsamheten kunde återställas. I rapporten av den 15 december 1995, där läget analyseras mot bakgrund av en insats från TIB, saknas en marknadsanalys och en redovisning av omstruktureringskostnaderna (bortsett från investeringar), och man får ingen upplysning om hur omstruktureringskostnaderna skulle finansieras. Den planerade återgången till lönsamhet beskrivs enligt tre avsättningsvolymer i olika scenarier, av vilka inte alla verkar bygga på realistiska antaganden. Tar man hänsyn till att porslinsbranschen sedan 1992 lider av överkapacitet, kunde inte ens den omsättning som förutsattes i det minst gynnsamma fallet uppnås. Så hög omsättning hade aldrig tidigare nåtts, och man kunde knappast utgå från att ett företag som uppstått genom ett konkursförfarande skulle kunna göra det. Vidare hade GvH1 inte omstrukturerats framgångsrikt, varför det måste ha stått klart att en fullständig omstrukturering skulle bli nödvändig vid en fortsatt affärsverksamhet, för att driften skulle kunna bli effektiv. Det kan betvivlas att en sådan process endast skulle ta två år.

(123) Dessa tvivel bekräftas genom ett sakkunnigutlåtande för 1997 från en extern revisor, som i sin rapport av den 3 juli 1998 kommer till slutsatsen att man inte kan fastställa om det är möjligt att framgångsrikt omstrukturera GvH2. Som främsta motiv till denna bedömning anförs en i förhållande till den begränsade orderstocken alltför optimistisk prognos över omsättningens utveckling.

(124) Planen omarbetades 1998, när Frowein övertog företaget, och förutsatte ett positivt driftsresultat för 1999 på 0,195 miljoner mark och för 2000 på 0,655 miljoner mark. Denna resultatprognos gjordes mot bakgrund av upplupna förluster på 0,8 miljoner mark i juni 1998. Två månader senare hade förlusterna dock redan fyrfaldigats. Planen reviderades åter. Beräkningen av det förväntade resultatet vilade på en skuldeftergift som Frowein tydligen blivit lovad vid övertagandet(29), men som av allt att döma ännu inte gjorts. Dessutom väntade sig företaget nya lån från banker, vilka inte heller getts. Tydligen drog bankerna tillbaka sitt stöd, utom TAB, som ännu 1999 inte hade gått med på att avstå från sin position i borgenärsförteckningen för att undvika insolvens. Detta betraktas som ytterligare omstruktureringsstöd som knappast kan försvaras efter det omstruktureringsstöd som redan getts. Inga motiv har lämnats för principen för "engångsstöd".

(125) Den andra revideringen av planen granskades 1999 av ett konsultföretag. I sitt utlåtande konstaterar detta att fram till den 31 december 1998 hade företaget gjort förluster på 8,166 miljoner mark som inte hade någon kapitaltäckning, och att en skuldeftergift och nya kapitaltillskott samt genomförande av investeringar var helt nödvändiga för företagets fortbestånd. Företagets solvens undersöktes uttryckligen inte i utlåtandet. Kommissionen konstaterar att företaget år 2000 enligt balansräkningen hade ett driftsresultat på 24000 mark. I lägesrapporten för det året anges dock att skulderna översteg tillgångarna med 9,298 miljoner mark. Detta bekräftar kommissionens tvivel på att lönsamheten för GvH2/3 var återställd, vilket uppgavs både när det formella granskningsförfarandet inleddes och när det utvidgades.

(126) Från denna utgångspunkt anser kommissionen att det upprepade beviljandet av stöd inte kan försvaras med yttre orsaker som inte kunde förutses. Stödet beviljades inte heller på grundval av någon omstruktureringsplan som vilade på realistiska antaganden eller ledde till att företagets långsiktiga lönsamhet återställdes.

b) Ingen oskälig snedvridning av konkurrensen

(127) Omstruktureringsplanen måste innehålla åtgärder för att kompensera ogynnsam inverkan på konkurrensen, då stödet i annat fall strider mot det gemensamma intresset och undantag inte kan medges enligt artikel 87.3 c i EG-fördraget. Visar således en bedömning av efterfrågan och utbud att strukturell överkapacitet råder på en relevant marknad inom gemenskapen där företaget verkar, måste omstruktureringsplanen ge ett bidrag till omstrukturering av branschen genom en varaktig minskning eller nedläggning av kapacitet på den berörda marknaden som står i proportion till stödet.

(128) Porslinsmarknaden är mättad och lider av överkapacitet. Därför innebär stöd som ges till ett företag i denna sektor med nödvändighet en allvarlig snedvridning av konkurrensen och negativ inverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Med hänsyn till de höga stödbeloppen i det aktuella fallet måste mottagarens bidrag till en kapacitetsminskning vara särskilt stort.

(129) De översända omstruktureringsplanerna innebär en minskning av kapaciteten beträffande såväl personal som producerad kvantitet. Enligt den första omstruktureringsplanen sysselsatte GvH1 i december 1991 626 personer och i december 1999 269 personer. Tyskland uppger att den producerade kvantiteten under den första omstruktureringsperioden minskades från 8000-6500 ton per år till 4000 ton per år. Vidare framhåller Tyskland att ersättningen av flera ugnar med en enda ugn medförde en ytterligare minskning på cirka 2300 ton per år. Tyskland uppger att ugnarna förstördes och produktionsytan demonterades.

(130) Med hänsyn till den senaste information som Tyskland lagt fram godtar kommissionen att en varaktig kapacitetsminskning faktiskt har skett.

c) Omstruktureringens kostnader och nytta

(131) Stödets omfattning och storlek måste begränsas till den lägsta nivå som krävs för omstruktureringen och stå i proportion till den nytta gemenskapen kan förvänta sig. Därför måste investerarna bidra till omstruktureringsplanen med egna medel. Dessutom måste stödet ges i sådan form att företaget inte tillförs någon överskottslikviditet som skulle kunna användas till ett aggressivt beteende som snedvrider marknaden på affärsområden som omstruktureringsprocessen inte berör.

(132) Som anfördes när det formella granskningsförfarandet utvidgades finns inte på något ställe i de olika planer som efter hand lagts fram någon exakt beräkning av omstruktureringskostnaderna. Planerna har hela tiden ändrats, och det är svårt att räkna fram kostnaderna för de omstruktureringsåtgärder som faktiskt genomförts. I avsaknad av en samlad beräkning av omstruktureringskostnaderna går det inte att konstatera om stödet inskränkte sig till ett minimum, och det är oklart vad stödet använts till.

(133) När det formella granskningsförfarandet inleddes och utvidgades, noterade kommissionen att inga upplysningar lades fram om bidrag från investeraren. När det gäller GvH1 har investeraren varken betalat köpeskillingen eller lämnat något bidrag till GvH1:s kapital, såsom var avtalat med THA i det reviderade privatiseringsavtalet. Ingen av de inom ramen för säkerhetspoolen bland andra säkerheter ingångna borgensförbindelserna kunde tas i anspråk. När det gäller GvH2/3 tillförde Frowein endast 0,2 miljoner mark som köpeskilling. Tyskland hävdar nu att en privat insättning på 6 miljoner mark skulle ha gjorts så snart det formella granskningsförfarandet avslutats. Kommissionen påpekar dock att kommissionens beslut krävs för beviljande av stöd men inte för investerarens insättning. Något stöd till företaget från investerarens sida framgår inte av detta förbehåll. Dessutom lades inget bevis fram för att detta belopp verkligen kommer att tillföras. Med hänsyn till den senaste konkursen i GvH2/3 är det högst tveksamt om några belopp någonsin kommer att betalas in.

(134) Följaktligen kan kommissionen inte konstatera att det beviljade stödet står i proportion till omstruktureringens kostnader och nytta. Det förhållandet att en betydande del av det erhållna stödet använts till att stärka likviditeten gör dessutom att man måste överväga om stödet tillfört företaget likvida medel som skulle kunna användas till ett aggressivt och marknadsstörande beteende, som t.ex. att konkurrera ut eller förvärva majoritetsandelar i konkurrerande företag. Kommissionen påpekar att de klagande speciellt har framhållit dessa båda möjligheter.

(135) Kommissionen kan på grundval av tillgängliga uppgifter inte bilda sig någon uppfattning om huruvida något företag har konkurrerats ut. Den kan dock inte utesluta att stödet till GvH2/3 användes i detta syfte när aktierna i glasbruket Schmiedefeld GmbH övertogs.

d) Fullständigt genomförande av omstruktureringsplanen

(136) Med hänsyn till de många planerna, av vilka flertalet misslyckades, och att planerna hela tiden ändrades, anser kommissionen inte att denna förutsättning i riktlinjerna uppfyllts.

VII. SLUTSATSER

(137) Kommissionen konstaterar att Tyskland olagligen har genomfört stödet i fråga i strid med artikel 88.3 i fördraget. Dessutom är stödet inte förenligt med den gemensamma marknaden och måste återkrävas från mottagaren. Enligt kommissionens gängse praxis och EG-domstolens rättspraxis måste ett stöd krävas tillbaka från det företag som faktiskt gynnats av stödet. Med beaktande av ändringarna beträffande stödmottagaren anser kommissionen det lämpligt att fastställa omfattningen av förpliktelsen att återkräva stödet.

(138) I sitt beslut att inleda och utvidga det formella granskningsförfarandet fann kommissionen att GvH2 fortsatte GvH1:s affärsverksamhet. Båda företagen ägde samma anläggningstillgångar, verkade på samma produktmarknader under samma firma och tillverkade liknande produkter med samma anläggningar och personal (även om personalen minskades). Dessutom fanns det ingen uppgift om att tredje man var medveten om den nya konstellationen.

(139) Kommissionen accepterar att GvH1 och GvH2 var olika rättssubjekt. GvH1:s affärsverksamhet fortsatte emellertid under konkursförfarandet, och anläggningstillgångar såldes under pågående affärsverksamhet till GvH2. Kommissionen konstaterade vidare att försäljningen av anläggningstillgångar från GvHiA till GvH2 inte skedde genom ett öppet och villkorslöst anbudsförfarande. Det föregivna sökandet efter en investerare varade endast fyra månader. Enligt uppgifter som lades fram redan innan det formella granskningsförfarandet inleddes, sökte delstaten Thüringen t.o.m. innan konkursförfarandet inleddes genom LEG en lösning för GvHiA där statlig medverkan ingick, vilken sedan också förverkligades. Därför kan kommissionen inte gå med på att de nya investerarna i GvH2 - GvHiA och TIB - valdes ut som de bästa anbudsgivarna efter ett öppet och villkorslöst anbudsförfarande. Även om Tyskland har förklarat att förhandlingar inleddes med flera potentiella investerare, har kommissionen fått svar från en konkurrent som uppger att han uteslutits från att lämna anbud.

(140) Vid kontrollen konstaterade kommissionen en överensstämmelse mellan GvH1 och GvH2, som formellt till 51 % ägdes av GvHiA - GvH1:s konkursbo. Vidare finansierades startkapitalet i GvH2 med medel från GvH1:s konkursbo. Återstående 0,49 miljoner mark och priset på 8,5 miljoner mark, som betalades för anläggningstillgångarna, tillfördes av staten, som var huvudborgenär i GvH1. Efter försäljningen respektive avträdandet av anläggningstillgångarna stannade pengar, anläggningstillgångar och kontroll över det nya rättssubjektet kvar hos samma ägare.

(141) Enligt kommissionens gängse praxis får säljaren behålla nyttan av stödet vid en försäljning av ett stödmottagande företag till marknadsvärdet. Då inget villkorslöst anbudsförfarande tillämpats i det aktuella fallet, kan kommissionen däremot inte betrakta den för GvH1:s anläggningstillgångar erlagda köpeskillingen som ett marknadsmässigt pris. Därför drog även köparen, GvH2, fördel av det stöd som beviljats till GvH1.

(142) Dessutom borde staten, som huvudborgenär i företaget under avveckling, ha betett sig som en privat borgenär för att utesluta att dess agerande kunde leda till beviljandet av statligt stöd. En privat borgenär skulle troligen ha avvecklat företaget, såvida inte ett nytt företag hade bildats och anläggningstillgångarna sedan överförts med sikte på en försäljning till den bästa anbudsgivaren, för att uppnå bästa pris och tillgodose borgenärens anspråk. Kommissionen anser inte att detta har skett, eftersom staten tydligen själv övertog 49 % av företaget, finansierade köpet av anläggningstillgångarna och först två år senare sålde aktierna till ett väsentligt lägre pris än den själv hade betalat.

(143) Slutligen påpekar kommissionen i sitt beslut att utvidga det formella granskningsförfarandet beträffande GvH3, att förändringar av ägarförhållanden i företag inte leder till nya rättssubjekt som är befriade från fordringar. Köpare kan skydda sig genom att agera med den omsorg som brukas i affärsförbindelser. Detta gäller särskilt Frowein, som kände till företagets situation sedan konkursförfarandet inletts. Därför måste GvH3 betraktas som samma företag som GvH2(30). Dessutom bör det noteras att Frowein inte valdes ut genom ett öppet, villkorslöst och transparent anbudsförfarande.

(144) Kommissionen drar slutsatsen att Tyskland måste agera som en omsorgsfull privat borgenär för att korrekt genomföra det aktuella beslutet. Nationell rätt får inte användas på ett diskriminerande sätt, så att indrivning blir omöjlig eller ytterst svår. Detta innebär i princip att Tyskland måste sträva efter att genast driva in skulderna och använda alla tillgängliga medel för detta. Ingen princip i nationell rätt får hindra en fullständig tillämpning av europeisk rätt(31).

(145) För att förhindra att beslutets positiva effekter äventyras och snedvridningen av marknaden fortsätter, kan kommissionen tvingas kräva att återkravet inte begränsas till det ursprungliga företaget utan vidgas till att även gälla det företag som fortsätter det ursprungliga företagets verksamhet och använder de överförda produktionsmedlen, om vissa omständigheter i överföringen tyder på en ekonomisk kontinuitet mellan de båda företagen(32).

(146) Kommissionen anser att GvH2/3, utöver det stöd som mottagits direkt, även drar nytta av stödet till överlåtaren. För att vederbörligen rätta sig efter detta beslut måste Tyskland därför agera inte endast mot den direkta stödmottagaren, utan också mot dess rättsinnehavare. Därför skall GvH2/3 inte endast betala tillbaka det i dess eget namn erhållna olagliga stödet, utan även solidariskt återbetala det olagliga stöd som beviljats GvH1, inklusive det stöd som beviljades under konkursförfarandet. Tyskland måste dessutom agera mot andra företag som kan dra nytta av överföringen av ifrågasatta förmögenhetsobjekt och därmed kan bidra till att verkan av detta beslut kringgås(33).

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Det statliga stöd som Tyskland har beviljat Graf von Henneberg Porzellan GmbH är oförenligt med den gemensamma marknaden.

2. Det i punkt 1 nämnda oförenliga stödet omfattar följande åtgärder till förmån för Graf von Henneberg Porzellan GmbH, grundat 1990, som senare blev Graf von Henneberg i likvidation:

a) Ett lån från Hessische Landesbank inom åtgärderna 5, 20 och 21 som från början uppgick till sammanlagt 28,530 miljoner mark.

b) Ett lån från Bayerische Landesbank inom åtgärderna 7, 12, 17 och 18, som från början uppgick till sammanlagt 43,023 miljoner mark.

c) En borgen från Treuhandanstalt (THA) inom åtgärd 10 på 8,629 miljoner mark.

d) Bidrag från THA inom åtgärd 11 på 13,871 miljoner mark.

e) Ett bidrag inom åtgärd 13 på 5 miljoner mark.

f) Ett lån från Sparkasse Ilmenau inom åtgärd 22, som från början uppgick till 3,2 miljoner mark.

g) Ett lån från Sparkasse Erfurt inom åtgärd 23, som från början uppgick till 1,5 miljoner mark.

h) En förskottsbetalning från Thüringer Aufbaubank (TAB) inom åtgärd 24 på 2 miljoner mark.

i) Bidrag inom åtgärd 27 till främjande av sysselsättningen på 2,077 miljoner mark.

Det oförenliga stödet omfattar dessutom följande åtgärder till förmån för Graf von Henneberg Porzellan GmbH, grundat 1995 och fortfarande verksamt på marknaden:

a) Ett lån från Hessische Landesbank på 2 miljoner mark inom åtgärd 28.

b) En skuldeftergift från Bundesanstalt für vereinigungsbedingte Sonderaufgaben inom åtgärd 30 på 0,940 miljoner mark.

c) En ägarandel från Thüringer Industriebeteiligungs GmbH & Co KG (TIB) i startkapitalet för GvH2 på 0,490 miljoner mark inom åtgärd 31.

d) Ett aktieägarlån från TIB på 0,490 miljoner mark inom åtgärd 32.

e) Lån från TAB inom åtgärderna 33, 34, 35, 37 och 38, som från början uppgick till sammanlagt 20,521 miljoner mark.

f) Direktinvesteringsbidrag inom åtgärd 36 på 5,981 miljoner mark.

g) Det belopp på 0,686 miljoner mark som fram till 1996 betalades från bidragen till främjande av sysselsättningen inom åtgärd 39.

h) Bidrag till forskning och utveckling inom åtgärd 43 på 0,451 miljoner mark.

Artikel 2

1. Tyskland skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagaren återkräva det stöd som avses i artikel 1 och som olagligen redan utbetalats till stödmottagaren, med undantag av det stöd som redan återbetalats med ränta från datum för beviljandet.

2. Återkravet skall ske utan dröjsmål och i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa detta beslut. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten i regionalstöd.

3. Begreppet "mottagare" i punkt 2 avser Graf von Henneberg Porzellan GmbH, grundat 1990 och för närvarande i konkurs, Graf von Henneberg Porzellan GmbH, grundat 1995, som också ansvarar för det stöd som beviljats till överlåtaren, och alla andra företag till vilka de nämnda juridiska personernas förmögenhetsobjekt överlåtits eller kommer att överlåtas på ett sådant sätt att verkan av detta beslut kringgås.

Artikel 3

Tyskland skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 4

Detta beslut riktar sig till Förbundsrepubliken Tyskland.

Utfärdat i Bryssel den 30 oktober 2001.

På kommissionens vägnar

Mario Monti

Ledamot av kommissionen

(1) EGT C 272, 23.9.2000, s. 30.

(2) Se fotnot 1.

(3) EGT C 211, 28.7.2001, s. 27.

(4) Med undantag av en fastighet som enligt uppgift från Tyskland hade sålts.

(5) Detta lån var en förskottsbetalning på bidragen från THA i åtgärd 11. Det ställdes till förfogande i sin helhet. Tydligen ställdes inga återkrav, då bidragen avkortades innan de två månader förflutit för vilka lånet beviljats. Å andra sidan förlängdes lånet på minst 6 månader.

(6) Uppgifter från Cerame-Unies webbplats (http://www.cerameunie.org).

(7) Panorama der EU-Industrie 1997, 9-20; NACE (revision 1). Se även kommissionens beslut 1999/157/EG i mål C 35/97, Triptis Porzellan GmbH (EGT L 52, 27.2.1999, s. 48).

(8) EGT C 273, 9.9.1997, s. 3.

(9) EGT C 209, 10.7.1997, s. 3.

(10) EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.

(11) N 591/90, SG (90) D/91620, 20.12.1990.

(12) N 318/90, SG (90) D/27178, 14.11.1990.

(13) C 69/98, ex N 408/93.

(14) Enligt stödordningen har små och medelstora företag högst 250 anställda och antingen en omsättning på 40 miljoner mark eller anläggningstillgångar till ett värde av 20 miljoner mark.

(15) NN 25/95.

(16) Lagarna om investeringsbidrag i form av skattelättnader 1991 (C 59/91, SG (92) D/8068, 18.6.1993) och 1993 (N 561/92, SG (92) D/16623, 24.11.1992). I dessa stödordningar fastställs olika stödnivåer för stora och små företag. Dessutom skall bestämmelser om kumulering med andra regionalstöd iakttas.

(17) N 477/91, SG (91) D/22704, 25.11.1991.

(18) NN 117/92, SG (95) D/341, 13.1.1995.

(19) Den tjugofjärde översiktsplanen för förbundsstatens och delstaternas gemensamma stödordning för förbättring av den regionala näringsstrukturen. N 531/95, (EGT C 291, 4.10.1996, s. 4).

(20) EGT L 107, 30.4.1996, s. 4.

(21) Se kommissionens förordning (EG) nr 69/2001: "Stödet i fråga bör anses ha beviljats vid den tidpunkt då stödmottagaren tilldelats laglig rätt till stödet" (EGT L 10, 13.1.2001, s. 30). Se även bilaga II i kommissionens förordning (EG) nr 70/2001, där det alltid hänvisas till beviljande av stöd (EGT L 10, 13.1.2001, s. 33). Se även förordning (EG) nr 659/1999, där begreppet "bevilja" stöd genomgående används (fotnot 13).

(22) NN 107/97, i kraft sedan den 1 april 1997, godkänd genom skrivelse SG (98) 1049, 6.2.1993.

(23) I lagen om investeringsbidrag i form av skattelättnader från 1996 fastställs olika stödnivåer för små och stora företag (N 494/95, SG (95) D/17154, 27.12.1995).

(24) N 331/96, SG (97) D/482, 23.1.1997.

(25) EGT C 71, 11.3.2000, s. 14, punkt 3.2.

(26) EGT C 368, 23.12.1994, s. 12.

(27) I punkt 7.5 i riktlinjerna från 1999 heter det: "Kommissionen kommer att granska förenligheten med den gemensamma marknaden av alla undsättnings- eller omstruktureringsstöd som beviljas utan kommissionens godkännande [...] på grundval av de riktlinjer som var i kraft när stödet beviljades" (EGT C 288, 9.10.1999, s. 2).

(28) Utan någon som helst motivering utgick man från en ökning av omsättningen på ett år från 14 miljoner mark till över 40 miljoner mark.

(29) Enligt en skrivelse från Frowein av den 3 januari 1998 som finns i kommissionens ägo.

(30) Företaget är fortfarande skyldigt att återbetala stödet vid ett aktieköp. Se t.ex. EG-domstolens dom av den 21 mars 1991 i mål C-303/88, Italien mot kommissionen, Rec. 1991, s. I-1433.

(31) Se fotnot 33 och skäl 60.

(32) Kommissionens beslut 2000/536/EG, Seleco SpA (EGT L 227, 7.9.2000, s. 24).

(33) Jämför kommissionens beslut 2000/567/EG, SMI (EGT L 238, 22.9.2000, s. 50) och 2000/796/EG, CDA (EGT L 318, 16.12.2000, s. 62).