31999D0687

KOMMISSIONENS BESLUT

av den 8 september 1999

om ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget

(IV/34.010 Nederlandse Vereniging van Banken (GSA-avtal 1991), IV/33.793 Nederlandse Postorderbond, IV/34.234 Verenigde Nederlandse Uitgeversbedrijven och IV/34.888 Nederlandse Organisatie van Tijdschriften Uitgevers/Nederlandse Christelijke Radio Vereniging)

[delgivet med nr K(1999) 2056]

(Endast den nederländska texten är giltig)

(1999/687/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen,

med beaktande av rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, Första förordningen om tillämpning av fördragets artiklar 85 och 86(1), senast ändrad genom förordning (EG) nr 1216/1999(2), särskilt artikel 2 i denna,

med beaktande av den ansökan om icke-ingripandebesked och den anmälan enligt artiklarna 2 och 4 i förordning nr 17 som inlämnades den 10 juli 1991,

med beaktande av de klagomål som inlämnades den 21 januari 1991, den 7 juni 1991, den 13 september 1991, den 10 februari 1992 och den 31 oktober 1993 enligt artikel 3 i förordning nr 17,

med beaktande av kommissionens beslut av den 11 juni 1993 att inleda ett förfarande om detta ärende,

efter att de berörda parterna fått tillfälle att yttra sig över kommissionens anmärkningar enligt artikel 19.1 i förordning nr 17 och kommissionens förordning nr 99/63/EEG av den 25 juli 1963 om sådana förhör som avses i artikel 19.1 och 19.2 i rådets förordning nr 17(3),

efter att de berörda parterna fått tillfälle att framföra sina synpunkter(4) enligt artikel 19.3 i förordning nr 17 när det gäller kommissionens positiva ståndpunkt rörande det anmälda kontraktet,

efter samråd med Rådgivande kommittén för kartell- och monopolfrågor, och

av följande skäl:

I. FAKTA

Anmälan

1. Den 10 juli 1991 anmälde Nederlandse Vereniging van Banken (nedan kallat NVB) å sina medlemmars vägnar ett avtal (nedan kallat GSA-avtalet) om gemensamma förfaranden för inbetalningar och gireringar med förtryckta giroblanketter (acceptgiro) och begärde ett icke-ingripandebesked eller ett undantag enligt artikel 81.3 i EG-fördraget(5). Acceptgiro är ett betalsystem som ofta används av företag (betalningsmottagarna) för regelbundet återkommande kundbetalningar, t.ex. energi- och telefonräkningar, försäkringspremier och abonnemang.

2. Anmälan avser en ändrad version av ett tidigare GSA-avtal från 1985. En interbankavgift har nu införts för bearbetning av förtryckta giroblanketter med 0,30 gulden (0,14 enro) per bearbetad blankett. Interbankavgiften skall enligt GSA-avtalet betalas av den krediterande banken till den debiterande banken. Avgiften är avsedd att täcka en del av den debiterande bankens kostnader för bearbetningen av de förtryckta acceptgiroblanketterna.

Klagomålen

3. Under perioden 1991-1993 mottog kommissionen ett antal klagomål från storanvändare av acceptgirosystemet, nämligen från en branschorganisation för postorderföretag (de Nederlandse Postorderbond)(6), ett förbund som tillvaratar vägtrafikanternas intressen och tillhandahåller tjänster till sina medlemmar (ANWB), en paraplyorganisation för välgörenhetsorganisationer med övervägande inhemsk verksamhet (Centraal Bureau Fondsenwerving), ett företag som ger ut tidskrifter och facktidskrifter (Verenigde Nederlandse Uitgeversbedrijven, VNU)(7), en organisation som företräder de nederländska tidskriftsförlagens intressen (Nederlandse Organisatie van Tijdschriften Uitgevers, NOTU) samt en radiokanal (Nederlandse Christelijke Radio Vereniging, NCRV)(8).

4. Klagomålen avser framförallt de konkurrensbegränsande effekterna av den överenskomna interbankavgiften i GSA-avtalet, vilken enligt anmälarna, i enlighet med artikel 81.1, bör betraktas som ett prisavtal mellan bankerna. Några av de klagande anser att de krediterande bankernas systematiska sätt att vidarebelasta interbankavgiften till företagskunder som utnyttjar giroblanketter är att likställa med ett samordnat förfarande av det slag som avses i denna artikel. Vissa av anmälarna anser förfarandet vara en överträdelse enligt artikel 82 i fördraget eftersom de stora bankerna skulle kunna missbruka sin egen och kollektiva maktställning genom att ålägga företagskunderna som använder acceptgiro oskäliga avgifter.

Parterna i det anmälda avtalet

5. GSA-avtalet är undertecknat av ABN AMRO Bank NV, Coöperatieve Centrale Raiffeisen-Boerenleenbank BA, ING Bank NV (tidigare NMB Postbank Groep NV), Postbank NV (som sedan 1992 utgör en del av ING Bank men agerar under eget namn), Nederlandse Spaarbankbond och Interpay/BankGiroCentrale (tidigare BankGiroCentrale). Därutöver har ett stort antal banker (58 stycken i slutet av 1997) skrivit under en anslutningsdeklaration (toetredingsverklaring) i vilken de förklarar sig beredda att uppfylla samtliga de rättigheter och skyldigheter som följer av GSA-avtalet gentemot såväl avtalets ursprungliga signatärer som alla övriga banker som har skrivit under anslutningsdeklarationen. Namnen på de banker som deltar i GSA-avtalet återfinns i bilaga I.

6. ABN AMRO Bank NV (nedan kallat ABN AMRO) är ett helägt dotterbolag till ABN AMRO Holding N.V. som uppstod i samband med en sammanslagning av Algemene Bank Nederland NV (ABN Bank) och Amsterdam-Rotterdam Bank NV. (AMRO Bank). År 1998 uppgick antalet girokonton till ca 3,85 miljoner varav ungefär 270000 var företagskonton. ABN AMRO:s balansomslutning uppgick 1997 till 836,4 miljarder gulden (380,2 miljoner euro). Därmed är ABN AMRO mätt i balansomslutning den största nederländska banken(9).

7. Coöperative Centrale Raiffeisen-Boerenleenbank B.A. (nedan kallat Rabobank) är ett kooperativ där 445 banker innehar andelar. Var och en av dessa banker är juridiskt sett en kooperativ förening, i vilka de företag som tecknar lån automatiskt är medlemmar. Privatpersoner kan också bli medlemmar i dessa kooperativ. Antalet kontoinnehavare vid Rabobank var 1998 ca 6,1 miljoner varav 0,6 miljoner var företagskunder. Balansomslutningen uppgick 1998 till 423 miljarder gulden (192,3 miljoner euro). Mätt i balansomslutning är Rabobank Nederländernas näst största bank(10).

8. ING Bank bildades den 1 januari 1992 genom en sammanslagning mellan försäkringsbolaget Nationale Nederlanden NV och NMB-Postbank-Groep. Den senare uppstod genom en sammanslagning tre år tidigare av Nederlandsche Middenstandsbank NV (nedan kallat NMB) och Postbank, ett f.d. statligt företag. Antalet privata kontoinnehavare vid ING Bank uppgick 1998 till ungefär 1,2 miljoner och antalet företagskunder till ca 205000. Postbank som utgör en del av ING Bank, men som agerar under eget namn och har ett eget girosystem, hade 7,1 miljoner privata kontoinnehavare och 560000 företagskunder år 1998. ING Banks konsoliderade balansomslutning låg 1998 (inklusive BBL) på runt 630 miljarder gulden (286,5 miljarder euro)(11).

9. Nederlandse Spaarbankbond är en sammanslutning av sparbanker. De fem anslutna (spar)bankerna Fortis bank, SNS bank Nederland, Samenwerkende Groninger Bondsspaarbanken, Stichting Nutsspaarbank och Stichting Bondsspaarbank är självständiga. Sparbanksförbundet undertecknade GSA-avtalet från 1991 på sina anslutna bankers vägnar. Antalet kontohavare är ungefär 2,5 miljoner. Den totala balansomslutningen för de anslutna sparbankerna var 1998 ungefär 115 miljarder gulden (52,3 miljarder euro)(12).

10. Interpay Nederland (nedan kallat Interpay) är en inrättning för betalningstransaktioner mellan bankerna och giroinstituten som bl.a. har hand om den centraliserade bearbetningen av överföringsuppdrag. Interpay är ett samriskföretag som omfattar nästan alla allmänna banker, Rabobank samt medlemmarna Nederlandse Spaarbanksbond. Interpay uppstod den 1 januari 1994 då BankGiroCentrale (nedan kallat BGC) (som förvaltar gireringarna mellan bankerna och var den ursprungliga undertecknaren av GSA-avtalet) slogs samman med BeaNet (bearbetning av transaktioner via betalautomater) och Eurocard Nederland (bearbetning av kreditkortstransaktioner). Interpay förvaltar gireringen mellan bankerna, med undantag av Postbank NV, som har ett eget system. Inom ramen för ansträngningarna att skapa ett nationellt betalsystem har kopplingen mellan Interpays system och Postbanks system förbättrats åtskilligt. År 1998 bearbetades genom Interpay BGC 2 miljarder girotransaktioner till ett sammanlagt värde av 2728 miljarder gulden (1240 miljarder euro). Antalet acceptgirotransaktioner var 217 miljoner år 1998 till ett värde av 84,9 miljarder gulden (38,6 miljarder euro). Ungefär 70 banker är anslutna till Interpay(13).

11. NVB bildades den 8 maj 1989 med målet att tillvarata de i Nederländerna verksamma kreditinstitutens intressen, såväl nationella som internationella, samt att främja den nederländska bankverksamheten i allmänhet. Nästan alla banker som är verksamma i Nederländerna är medlemmar av NBV. NBV anmälde visserligen GSA-avtalet å sina medlemmars vägnar, men är inte själv en undertecknande part i avtalet.

Acceptgirosystemet

Allmänt

12. Anmälan och klagomålen rör det nederländska acceptgirosystemet. Detta system med förtryckta giroblanketter är avsett för inrikesbetalningar, dvs. betalningar mellan gäldenärer och (kommersiella) betalningsmottagare med konto i Nederländerna. Dessa betalningar är regelbundet återkommande och av obligatorisk karaktär och uppstår i situationer där gäldenären och betalningsmottagaren inte möts direkt (distansbetalning). Exempelvis gäller detta prenumerationer, energi- och telefonräkningar, beställning på avbetalning, försäkringar och dylikt. Acceptgiro används alltså inte av detaljhandeln eller av hotell- och restaurangbranschen, där en personlig kontakt finns mellan gäldenär och betalningsmottagare.

Hur systemet fungerar

13. Acceptgirosystemet introducerades på marknaden i slutet av 70-talet som en gemensam betalprodukt från Postbank och de övriga bankerna och fungerar som följer (se schema i bilaga II). Det företag som beslutar sig för att använda acceptgirosystemet (betalningsmottagaren) tecknar ett avtal med sin bank (den krediterande banken). I avtalet fastläggs på vilka villkor företaget kan använda sig av acceptgirosystemet. Efter leverans eller samtidigt med leveransen av en produkt eller tjänst sänder företaget en acceptgiroblankett till kunden (gäldenären). Acceptgiroblanketterna kan av betalningsmottagaren i standardiserad form beställas hos banken eller direkt från ett tryckeri och den kodas så mycket som möjligt i förväg av företaget. I sin mest kodade form innehåller acceptgiroblanketten företagets kontonummer, kundens kontonummer, summan som skall betalas samt fakturanummer. Dessa upplysningar anges som sifferkoder på acceptgiroblanketten. Kunden behöver därefter endast underteckna blanketten och sända den till sin egen bank.

14. Kundens bank (den debiterande banken) konverterar koderna till elektronisk form med speciella maskiner (optiska läsare) och belastar kundens konto. Ju fler av uppgifterna på blanketten som är kodade, desto mer automatiskt kan bearbetningen ske. Uppgifter som inte är kodade måste matas in i datasystemet manuellt(14).

15. Därefter överför den debiterande banken de (elektroniska) uppgifter som behövs för i att betalningsmottagarens konto skall kunna krediteras till den aktuella bankgirocentralen, dvs. Postbanks girocentral respektive Interpay (för de övriga bankerna). Härvid görs ingen skillnad mellan intrabanktransaktioner (dvs. transaktioner där gäldenären och betalningsmottagaren har samma bank) och interbanktransaktioner. Enligt banken motverkas på detta sätt en fragmentisering av informationen. Girocentralen sorterar alla inkomna betalningstransaktioner efter kreditkonto och skickar vidare informationen till den krediterande banken, om så behövs via det andra girosystemet.

Acceptgirosystemets fördelar

16. Fördelen med acceptgirosystemet jämfört med andra betalsystem, t.ex. vanlig girering och checker, är att bearbetningen av blanketterna och effektueringen av betalningstransaktionen i hög utsträckning kan ske automatiskt. Bearbetningskostnaderna är därför relativt låga samtidigt som transaktionerna kan genomföras snabbare. Acceptgirosystemet har även administrativa fördelar för betalningsmottagande företag som arbetar med ADB-system. De kan få uppgifter om bearbetade giroblanketter från sin bank i elektronisk form (band eller disketter) och anpassa dessa uppgifter till sina egna administrativa system. Detta leder till besparingar eftersom betalningarna inte längre behöver registreras separat i företagets egen bokföring. Dessutom får betalningsmottagarna sina pengar snabbare.

Acceptgirosystemets utveckling

17. I Nederländerna är acceptgiro en mycket utbredd betalningsmetod. År 1998 genomfördes via Interpay BGC ungefär 217 miljoner sådana betalningstransaktioner till ett sammanlagt värde av ca 84,9 miljarder gulden (38,9 miljarder euro)(15). Postbanks girocentral bearbetade 1998 [...](16) betalningstransaktioner via acceptgiro till ett värde av [...]*(17). Under tidsperioden 1985-1998 steg antalet företag som tecknade avtal med sina banker om användande av förtryckta giroblanketter från 54140 till 97676(18).

18. De tre största bankerna som deltar i acceptgirosystemet är Postbank, ABN AMRO bank och Rabobank. Enligt bankernas egna uppgifter tecknades år 1998 ungefär 91 % av alla acceptgiroavtal med dessa tre banker och de genomförde 86 % av alla betalningsuppdrag samt 70 % av alla krediteringar vilket motsvarade 87 % av värdet på alla betalningarna och 50 % av värdet på alla krediteringarna(19).

Interbankavgiftens tillkomst

19. Enligt NVB, som alltså anmälde GSA-avtalet för sina medlemmars räkning, medförde samordningen av de två i Nederländerna existerande gireringssystemen, dvs. Interpays gireringssystem (ursprungligen Bank Giro Centrale) och Postbanks gireringssystem inom ramen för strävandena att skapa ett nationellt betalsystem, till en ökad användning av acceptgiro (och därmed också till en ökning av de absoluta beloppen för bearbetningskostnader)(20). För att betalsystemet skulle fungera på bästa möjliga sätt var det enligt NVB nödvändigt att den debiterande banken utförde uppgifter, nämligen elektronisk konvertering av skriftliga betalningsuppdrag, för den krediterande banken. GSA-avtalet (främst den däri medtagna enhetliga interbankavgiften) innehåller, enligt NVB, ett erkännande av att den krediterande banken profiterar på tjänster som utförs av den debiterande banken och proportionellt bidrar till ersättningen av de kostnader som uppstår till följd av dessa tjänster(21).

Det ursprungligen anmälda avtalet

20. GSA-avtalet som trädde i kraft den 1 juli 1991 och gäller tills vidare är i grund och botten en modifierad version av 1985 års GSA-avtal (inte som sådan anmäld till kommissionen). Ändringarna består främst i att en enhetlig ersättning på 0,30 gulden (0,14 euro) införts per bearbetad giroblankett, som den krediterande banken betalar till den debiterande banken för bearbetningen av acceptgiroblanketterna (interbankavgift). Därvid föreskrivs det uttryckligen att det står deltagande banker fritt att vidarebelasta kostnaderna för bearbetningen av de förtryckta giroblanketterna till andra än den krediterande banken.

21. Nivån på interbankavgiften fastlades 1991 på grundval av de faktiska kostnaderna för elektronisk konvertering av betalningsuppgifter vid den bank som, enligt NVB, hade den effektivaste bearbetningsmetoden. Eftersom bankerna anser att både den debiterande och den krediterande banken gynnas i lika hög utsträckning av att den debiterande banken bearbetar uppdragen, fastlades interbankavgiften till halva bearbetningskostnaden som den debiterande banken hade.

22. I GSA-avtalet anges vidare att deltagarna är skyldiga att använda vissa blanketter och specifikationer vid det tekniska informationsutbytet. Dessutom anges ett antal ämnen som måste omfattas av mer detaljerade regler. De relevanta specifikationerna och de närmare reglerna ingår inte i anmälan och omfattas således inte av detta förfarande.

23. Vidare ingår i den ursprungligen anmälda avtalsversionen en bestämmelse om att deltagare skall avhålla sig från att bevilja särskilda förmåner till betalningsmottagarna vid kreditering av ett visst konto. Det var även till en början förbjudet att införa en egen acceptgiroprocedur under avtalets löptid.

24. I motsats till det tidigare GSA-avtalet från 1985 är det anmälda GSA-avtalet undertecknat av de enskilda bankerna i stället för av NVB. Ett sekretariat (BGC) vakar över att avtalet efterlevs.

Ändringar som gjorts efter samråd med kommissionen i det ursprungligen anmälda avtalet

25. Vid överläggningarna i början av 1992 med de banker som omfattades av GSA-avtalet invände kommissionens tjänstegrenar mot tre konkurrensbegränsande inslag i det anmälda avtalet, som skulle göra det omöjligt att bevilja undantag. Den första invändningen gällde förbudet mot att bevilja betalningsmottagarna särskilda förmåner för en viss typ av kreditkonto (artikel 4), den andra invändningen gällde förbudet mot att införa egna acceptgiroprocedurer (artikel 14) och den tredje gällde den enhetliga interbankavgiften (artikel 5).

26. Enligt bankerna ingick de förstnämnda två bestämmelserna även i det tidigare GSA-avtalet för att koppla ihop de båda gireringssystemen (dvs. Postbanks system och BGC:s) och säkra den integrerade betalningsprodukten acceptgiro. Parterna ansåg att de båda bestämmelserna inte längre var oumbärliga varför de avskaffades fr.o.m. den 26 mars 1992.

27. Den tredje bestämmelsen om (fast interbankavgift) ändrades också den 26 mars 1992. Enskilda banker kunde nu bilateralt enas om att ta ut en lägre avgift än 0,30 gulden (0,14 euro) som ersättning för bearbetning av förtryckta giroblanketter. Den fasta interbankavgiften fick därmed karaktären av ett avgiftstak. I detta sammanhang betonades ånyo att det stod såväl den avsändande som den krediterande banken fritt att vidarebelasta kostnaderna för att bearbeta giroblanketterna till andra berörda parter. Den ändrade texten i artikel 5 lyder på följande sätt: "Som ersättning för de kostnader som uppstår hos det debiterande kreditinstitutet i samband med bearbetandet av de förtryckta giroblanketterna inom ramen för GSA-systemet, vilket även gagnar det krediterande kreditinstitutet, skall det debiterande institutet, såvida inte enskilda banker bilateralt kommer överens om ett lägre belopp, ta ut ett belopp på 0,30 gulden per bearbetad giroblankett av det krediterande institutet.

Detta belopp har beräknats på grundval av de uppmätta kostnaderna för ett så effektivt bearbetande som möjligt av förtryckta giroblanketter och kommer att justeras om det visar sig att dessa kostnader har förändrats. Ett beslut om att ändra beloppet kan fattas efter förslag från vilket institut som helst som är anslutet till GSA-avtalet, varvid förslaget skall åtföljas av ett dokument som tydligt styrker att en varaktig förändring av de ovannämnda kostnaderna har ägt rum.

I samband med kostnadsersättningen enligt denna artikel har de enskilda institut som är anslutna till GSA (debiterande och krediterande institut) frihet att välja huruvida de vill belasta andra parter med kostnaderna för att bearbeta förtryckta giroblanketter enligt detta system."

Förfarandet

Avslag av begäran om provisoriska åtgärder

28. Kommissionen avslog i sitt beslut av den 7 februari 1992 en begäran från en av anmälarna, Nederlandse Postorderbond, om att vidta provisoriska åtgärder. Kommissionen underkände bl.a. ståndpunkten att en tilllämpning av GSA-avtalet leder till allvarliga skador för medlemmarna i Nederlandse Postorderbond, eftersom uttaget av interbankavgiften beror på enskilda beslut av de berörda bankerna. Samtidigt menade kommissionen att det vid första påseende inte går att anta att de nederländska bankerna enats, eller infört ett samordnat förfarande, om att alltid ta ut interbankavgiften av betalningsmottagarna. Inte heller är det enligt kommissionen tal om allvarliga och irreparabla skador eftersom medlemmar i Nederlandse Postorderbond helt eller delvis kan vidarebelasta sina kunder för bankernas avgift eller kräva tillbaka dem via nationella domstolar om det fastställs att avgifterna är olagliga. Detta beslut har inte överklagats.

Kommissionens invändningar av den 14 juni 1993

29. Den 14 juni 1993 sände kommissionen ett meddelande om invändningar till NVB i vilket förklaras att GSA-avtalets multilateralt fastlagda interbankavgift bryter mot artikel 81.1 i EG-fördraget och att den inte uppfyller villkoren för undantag enligt artikel 81.3. Dessa invändningar återkallades av kommissionen den 20 juni 1997.

Synpunkter från berörda parter

30. I ett tillkännagivande, som offentliggjordes den 9 september 1997 i enlighet med artikel 19.3 i rådets förordning nr 17, förklarade kommissionen att den avser att inta en gynnsam ståndpunkt till det anmälda avtalet. I detta sammanhang hänvisade kommissionen särskilt till bankernas beslut att formellt informera användarna inom företagssektorn om det faktum att interbankavgiften utgör ett standardbelopp och om interbankavgifternas storlek samt eventuella ändringar av ovan nämnda interbankavgift. Vidare hänvisade kommissionen till bankernas beslut att, på kommissionens anmodan, regelbundet granska storleken av interbankavgiften i ljuset av en rapport om självkostnaden gjord av en oberoende expert genom användning av den mest effektiva bearbetningsmetoden.

I enlighet med detta offentliggjorda tillkännagivande har kommissionen mottagit (gemensamma) synpunkter från Nederlandse Postorderbond, ANWB, Centraal Bureau Fondsen Werving, Verenigde Nederlandse Uitgeversbedrijven, Nederlandse Organisatie van Tijdschriften Uitgevers och Nederlandse Christelijke Radio Vereniging (samtliga anmälare i detta ärende, se punkt 3 ovan, och nedan så benämnda)(22). Dessa synpunkter undertecknades av OverlegOrgaan Nutsvoorzieningen och Gebruikersplatform Betalingsverkeer.

31. Anmälarnas synpunkter kan sammanfattas enligt följande. Först och främst menar de att GSA-avtalets interbankavgift principiellt inte överensstämmer med Europaparlamentets och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gränsöverskridande betalningar(23) i vilket utgångspunkten är att uppdragsgivaren skall ta på sig kostnaderna för gireringar, om något annat inte överenskommits med banken. Därnäst menar anmälarna att legitima skäl saknas för att införa en interbankavgift, och särskilt inte att integrera Nederländernas båda betalsystem. Anmälarna förnekar vidare att den krediterande banken skulle profitera på tjänster som utförs av den debiterande banken. Enligt dem belastar betalningsuppdragsrelaterade bearbetningskostnader, t.ex. att göra uppdragen betalningsklara, den debiterande banken. Anmälarna visar att ett omvänt kostnadsincitament skapas genom att kostnader som hör hemma hos uppdragsgivaren flyttas över till betalningsmottagarna.

II. RÄTTSLIG BEDÖMNING

Relevant marknad

Relevant produktmarknad

32. Acceptgirosystemet utsätts endast i begränsad utsträckning för konkurrens från andra betalsystem. Eftersom acceptgiro är avsett för situationer utan direktkontakt mellan betalningsmottagare och gäldenär (distansbetalning) utgör "överdiskbetalning", t.ex. med kontanter eller betalkort som PINpas (nationella betalkort) och chipknip/chipper (elektroniska pengar som används nationellt), inte något reellt alternativ till acceptgirosystemet. Betalsystem som i princip är väl lämpade för distansbetalningar är: gireringar (enkla bankgirouppdrag), checkar, elektroniska banktjänster och autogiro. Med undantag för - i viss omfattning - autogiro kan dock dessa betalsystem inte för alla anses som reella alternativ till acceptgiro av följande skäl.

33. Enkel girering och checkar är inte något reellt alternativ eftersom bearbetningskostnaderna är relativt höga. Den elektroniska konverteringen av skriven information som möjliggör en effektuering av transaktionen med datorer är relativt dyrbar. Vidare har båda betalsystemen stora administrativa nackdelar för betalningsmottagarna jämfört med acceptgiro. Elektroniska banktjänster är heller inte något reellt alternativ, då antalet privata kontoinnehavare med lämplig utrustning (persondator med modem) ännu är relativt litet.

34. Endast autogiro är i viss omfattning ett reellt alternativ till acceptgirosystemet. Autogiro är liksom acceptgiro särdeles lämpat för regelbundet återkommande betalningar. Kunden bemyndigar betalningsmottagaren att utan föregående uppdrag direktdebitera hans konto vid vissa betalningar. Kunden kan om så erfordras återkalla sådana debiteringar i efterhand.

35. Det finns dock även skillnader mellan acceptgiro och autogiro. Banker som vänder sig till privatpersoner och mindre företag erbjuder i regel både acceptgiro och autogiro. För bankerna är dock autogirobearbetningen avsevärt billigare än acceptgireringar, eftersom relevanta uppgifter för att effektuera betalningen redan levererats elektroniskt av betalningsmottagarna. Någon ytterligare elektronisk konvertering av tryckt text behövs alltså inte. Autogirotransaktionen utförs helt och hållet elektroniskt och blanketter behövs inte alls. Det är således rimligt att bankerna kan erbjuda produkten autogiro billigare till betalningsmottagaren än produkten acceptgiro.

36. De båda betalsystemen har också andra egenskaper som kan leda till att gäldenären föredrar acceptgiro framför autogiro. Följande skäl kan här främst spela en roll. För det första måste en kund som använder acceptgiro före varje betalning lämna ett särskilt betalningsuppdrag genom att underteckna acceptgiroblanketten och sända den till sin bank. Kunden kan också bege sig direkt till sin bank med acceptgiroblanketten och kontant betala in beloppet i fråga mot en extra kostnad (t.ex. om transaktionskontots saldo uppvisar underskott). Acceptgiro ger kunden större kontroll över när och hur en betalning skall ske jämfört med autogiro, där kontrollen äger rum efteråt. Vissa kunder föredrar därför acceptgirosystemet framför autogirosystemet. En fördel med autogiro för kunden (och för betalningsmottagaren) är att betalningen alltid sker i tid, varför straffavgifter för sena betalningar undviks. Dessutom slipper kunden själv göra något.

37. För det andra kan gäldenärens val mellan båda betalsystemen bero på relationen mellan kunden och företaget. I praktiken verkar kunder främst använda sig av autogiro om de haft långvariga relationer med företag som de dessutom har stort förtroende för, t.ex. allmännyttiga företag. I andra fall där relationen är mer temporär, t.ex. vid tidskriftsabonnemang, används autogiro i avsevärt mindre omfattning. I vissa situationer, t.ex. vid månatliga hypoteksavbetalningar och räntebetalning till vissa försäkringsgivare, har kunden inget val utan måste använda autogiro.

38. Ovannämnda skillnader tyder således på att autogiro inte är utbytbart mot acceptgiro. Vid sidan av dessa olikheter är emellertid också priset en faktor att beakta(24) Skillnader i de avgifter som bankerna eller betalningsmottagarna tar ut av sina kunder (gäldenärerna) för användning av de båda betalsystemen kan vara en faktor vid kundens val mellan acceptgiro och autogiro. Kort efter GSA-avtalets tillkomst i juli 1991 övergick bankerna till att ta ut en avgift av sina kunder (betalningsmottagarna) för användning av acceptgiro. Vissa betalningsmottagare, t.ex. många postorderfirmor och tidnings- och tidskriftsutgivare, tar själva ut dessa kostnader helt eller delvis av sina egna kunder, genom att differentiera sina priser beroende på om kunden använder acceptgiro eller autogiro, t.ex. genom att ge rabatt för autogirobetalningar. Om det är billigare för kunden att betala via autogiro än acceptgiro kan det antas att ett antal kunder (gäldenärer) övervinner sina betänkligheter gentemot autogiro. Det finns dock inga kvantitativa siffror som illustrerar detta mot bakgrund av att inte alla betalningsmottagare (synbarligen) tar ut kostnaderna för användning av acceptgiro och att dessa kostnader när så sker vanligen inte är så höga.

39. Det kan konstateras att bruket av acceptgiro sedan 1992 gradvis har sjunkit något. Antalet acceptgirouppdrag (inklusive "actie-accept"-uppdrag) som bearbetades via Interpay/BGC var 1991 ungefär 237 miljoner (med ett totalt värde på 101 miljarder gulden) och 1998 cirka 217 miljoner (således en nedgång med ungefär 7,6 % på fyra år). Under samma period ökade bruket av autogiro kraftigt. År 1991 var antalet autogirouppdrag cirka 227 miljoner (till ett totalbelopp på cirka 224 miljarder gulden) och 1998 ungefär 534 miljoner (således en ökning på ungefär 135 %)(25). Den ökade användningen av autogiro kan främst tillskrivas bankernas och betalningsmottagarnas informationskampanjer (under mottot "Måttbeställd betalning") som inriktades på att främja bruket av billigare betalsystem. Enligt Interpay ökar autogiroanvändningen på bekostnad av acceptgiro, framför allt vad gäller privata gäldenärer, och på bekostnad av handskrivna överföringar(26).

40. Sammanfattningsvis kan det trots de skillnader som finns mellan acceptgiro och autogiro antas att gäldenärer i viss omfattning kommer att gå över till autogiro om acceptgiro relativt sett skulle bli dyrare än autogiro. Det faktum att användningen av acceptgiro gått ner något sedan 1992, kort efter anförandet av avgifter för acceptgiro från betalningsmottagaren och därmed eventuella avgiftsuttag av gäldenären, skulle kunna vara en antydan om detta. Av vikt är också att den kampanj "Måttbeställd betalning" som drivits av bankerna och betalningsmottagarna med uppenbar framgång har lett till en nedgång för acceptgiro till förmån för autogiro. Autogiro är således i viss omfattning att betrakta som ett substitut för acceptgiro. Acceptgiro och autogiro bör därigenom anses som relevant produktmarknad.

Relevant geografisk marknad

41. Mot bakgrund av att acceptgiro är ett inrikes betalsystem, dvs. avsett för betalningar mellan gäldenärer och betalningsmottagare med konto i en bank i Nederländerna som deltar i acceptgirosystemet, är den geografiska relevanta marknaden den nederländska marknaden.

Artikel 81.1

Avtal mellan företag

42. De banker som undertecknat GSA-avtalet respektive en anslutningsförklaring är företag i den mening som avses i artikel 81.1. GSA-avtalet är således ett avtal mellan företag i den mening som avses i artikel 81.1.

Begränsning av konkurrensen

Relationerna mellan avtalets fyra parter

43. Liksom i de flesta andra betalsystem är i princip fyra parter inblandade i acceptgirosystemet: gäldenären (uppdragsgivaren), betalningsmottagaren, gäldenärens bank och betalningsmottagarens bank(27). Varje part står i direkt relation till två andra parter. T.ex. har den krediterande banken å ena sidan en direktrelation med den debiterande banken, vilket kommer till uttryck i GSA-avtalet, och å andra sidan med betalningsmottagaren, som är fastlagt i acceptgiroavtalet. De olika relationerna i fyrpartsbetalsystemet bör ses som en helhet. Prisöverenskommelser i en av relationerna kan skapa en reaktion i de andra relationerna och därmed få följder för användningen av betalsystemet som sådant.

44. Det anmälda avtalet hänför sig vad avser avgiften för bearbetningskostnaderna för acceptgirot direkt till relationen mellan den krediterande och den debiterande banken (interbankrelation). Prisöverenskommelser mellan bankerna kan dock även få följder såväl för relationen mellan den krediterande banken och betalningsmottagaren som för relationen mellan betalningsmottagaren och gäldenären, och därmed för hur acceptgirosystem som sådant fungerar. Den krediterande banken kan ju besluta att ta ut kostnaderna för interbankavgiften genom att höja den kommission som begärs av betalningsmottagaren. Betalningsmottagaren kan i sin tur besluta sig för att ta ut dessa extra kostnader av kunder som använder sig av acceptgiro. I detta fall kan kunden besluta sig för att byta till ett annat betalsystem som den egna eller en konkurrerande bank erbjuder dem.

45. Denna potentiella ström av beslut och motbeslut är en särskiljande egenskap hos betalsystem som t.ex. acceptgirosystemet och bör beaktas vid undersökningen av förekomsten av konkurrensbegränsningar. En prisrestriktion i en av betalsystemets fyra relationer, som t.ex. en multilateral interbankavgift, kan inte beaktas på ett adekvat sätt endast genom att man studerar effekten i denna relation, utan också genom att man även studerar effekterna inom alla relationer och därmed på effekterna på betalsystemet som sådant.

Den multilaterala interbankavgiften

46. Tekniskt sett kan ett enhetligt acceptgirosystem, dvs. ett betalsystem som betalningsmottagarna och gäldenärerna kan använda sig av oavsett vilken bank de har ett konto hos, endast existera på vissa multilaterala grunder. Kollektiva överenskommelser om tekniska specifikationer och proceduraspekter av transaktionsbearbetningen är nödvändiga för att systemet skall fungera väl. Vidare måste praktiskt sett de banker som berörs av transaktionen vara ense om den eventuella ömsesidiga kostnadsavräkningen - dvs. om en avgift skall tas ut eller ej, och hur stor den eventuella avgiften skall vara. Med tanke på de speciella egenskaperna hos betalsystem, som exempelvis acceptgiro, måste förhandlingarna givetvis ske på förhand, dvs. innan betalsystemet faktiskt används av bankerna för att behandla kundernas betalningstransaktioner. Av karaktären på betalsystemet följer att gäldenären och betalningsmottagaren från det ögonblick betalningstransaktionen sätts igång måste vara säkra på att transaktionen omedelbart utförs av de berörda bankerna. Eftersom valet av bank för transaktionen bestäms av deras respektive kontoinnehavare som använder sig av produkten acceptgiro blir bankerna från detta ögonblick förpliktade parter, dvs. parter som är skyldiga att samarbeta med varandra. Prisförhandlingar är således endast reella om de sker på förhand. Om bankerna tar ut en interbankavgift kan enighet om hur stor denna skall vara i princip uppnås såväl bilateralt som multilateralt.

47. I det aktuella fallet har bankerna beslutat sig för en enhetlig multilateral avgift, som sedan 1992 är maximiavgift. Det är även möjligt att ett antal banker tar initiativ till att enas om bilaterala avgifter och att de andra bankerna sedan ansöker om anslutning hos en av dessa banker så att denna serie av bilaterala avgifter även gäller för dem(28). Bankerna kan även multilateralt enas om en viss formel för beräkningen av interbankavgiften, med olika parametrar från bank till bank(29).

48. Kommissionen anser att en överenskommelse om en bilateral interbankavgift normalt inte omfattas av artikel 81.1. En överenskommelse om en multilateral interbankavgift däremot är en begränsning av konkurrensen som omfattas av artikel 81.1, eftersom bankernas frihet att själva bestämma sin egen avgiftspolicy därigenom avsevärt begränsas(30). Härav följer att de multilateralt fastställda interbankavgifterna som avses i artikel 5 i GSA-avtalet är konkurrensbegränsande i den mening som avses i artikel 81.1, eftersom de begränsar friheten för de banker som biträtt avtalet att i bilaterala förhandlingar fastställa storleken på ersättningen för bearbetning av acceptgiroblanketter(31).

49. Praxis visar att bilaterala förhandlingar om interbankavgifter för elektronisk bearbetning av acceptgiro tekniskt är möjliga. Så fanns innan GSA-avtalet trädde i kraft bilaterala överenskommelser om ersättningar för dessa kostnader mellan vissa stora banker.

50. Visserligen kan de banker som deltar i GSA-avtalet, efter ändringen av den fasta avgiften till en maximiavgift den 26 mars 1992, bilateralt komma överens om en (lägre) interbankavgift för behandlingen av acceptgiroblanketter. Hittills har dock ingen av de deltagande bankerna gjort bruk av denna möjlighet. Ändringarna av interbankavgiften från fast avgift till maximiavgift har således inte haft någon praktisk betydelse.

51. I sitt meddelande om gränsöverskridande girosystem hänvisade kommissionen till att den begränsning av konkurrensen som den enhetliga interbankavgiften medför, sannolikt även fått till följd att bankernas beteende gentemot sina kunder påverkas negativt. I acceptgirosystemet har interbankavgiften en konkurrenshämmande effekt på relationen mellan (de krediterande) bankerna och deras kunder, eftersom den krediterande banken som måste stå för interbankavgiften systematiskt belastar sina kunder (betalningsmottagarna) med denna. De avgifter som olika banker tar ut av betalningsmottagarna för bearbetningen av acceptgiroblanketterna är visserligen inte enhetliga, men genom uttaget av interbankavgiften har avgifterna höjts nästan på samma strukturella sätt. Interbankavgiften fungerar alltså i realiteten som minsta avgift när det gäller avgifter som tas ut av kunderna.

52. Enligt svaren på en begäran om upplysningar den 23 december 1991 till de tre stora bankerna verkar det som om ingen av dessa tre banker före introduktionen av interbankavgiften (direkt) tog ut några kostnader från företagskunderna för användning av acceptgiro och att en avgift på 0,45 gulden (odokumenterad bokföring) infördes av ABN AMRO fr.o.m. den 1 juli 1991 (det datum då GSA-avtalet trädde i kraft 1991), av Rabobank fr.o.m. den 1 september 1991 (på så sätt att avgiften på 0,45 gulden gällde som minimiavgift, beroende på antal, typ och vilken information som lämnas) och av dåvarande NMB Postbank Groep fr.o.m. den 1 januari 1992(32). Därvid bekräftade NMB Postbank uttryckligen att företagskunderna fick betala hälften av kostnaderna för att elektroniskt bearbeta acceptgiron, dvs. beloppet för interbankavgiften(33). Av dokumenten i ärendet att döma verkar även Rabobank, ABN AMRO och andra deltagare i GSA-avtalet helt ha tagit ut interbankavgiften av sina kunder(34).

53. Det har inte påvisats att bankerna hade ingått en överenskommelse om att systematiskt ta ut interbankavgiften. GSA-avtalet låter dem uttryckligen själva bestämma om de skall ta ut kostnaderna. Om bankerna enskilt fattar beslut om att ta ut den berörda avgiften är detta en direkt följd av GSA-avtalets existens, eftersom detta utgör en kostnadspost för den krediterande banken som inte fanns tidigare. Utan interbankavgift skulle det inte finnas någon kostnad att ersätta. I denna mening har den överenskomna interbankavgiften en konkurrensbegränsande effekt på relationerna mellan den krediterande banken och betalningsmottagaren.

54. Den multilaterala interbankavgiftens konkurrensbegränsande effekt på relationen mellan den krediterande banken och kunden förstärks därigenom att var och en av de deltagande bankerna för acceptgirotransaktioner inom banken har infört en lika stor avgift för sina kunder (betalningsmottagarna) som för acceptgirotransaktioner mellan olika banker, även om GSA-avtalet endast avser transaktioner mellan olika banker. Härigenom blir det omöjligt för betalningsmottagare som är företag att undkomma avgiften för användning av acceptgiroblanketter. Om avgifter inte togs ut eller om de var lägre för acceptgirotransaktioner inom banken skulle kunderna ju ha kunnat öppna konton på flera banker för att utföra sina transaktioner inom banken och därigenom undvika de (högre) avgifter som tas ut för acceptgirotransaktioner mellan olika banker.

55. Konkurrensbegränsningen är märkbar eftersom alla banker som i Nederländerna deltar i acceptgirosystemet är bundna till GSA-avtalet. Avtalet är marknadstäckande. En tillräckligt stark konkurrens mellan olika system kan medföra en begränsning av interbankavgiftens effekter på de taxor som kunderna får betala, åtminstone då ingen jämförbar interbankavgift existerar i de andra systemen(35). Det enda alternativet till acceptgirosystemet, dvs. i viss omfattning - autogirot, omfattas dock även av en interbankavgift.

56. GSA-avtalet är således ett avtal som syftar till och även har till följd att konkurrensen inom EG förhindras, begränsas eller snedvrids främst genom att inköps- och försäljningspriserna fastställs direkt eller indirekt i den mening som avses i artikel 81.1 a.

I tillkännagivandet enligt artikel 19.3 i förordning nr 17, uttalade kommissionen att den avser att inta en gynnsam ståndpunkt i förhållande till GSA-avtalet. I ljuset av EG-domstolens dom av den 21 januari 1999, Bagnasco v Banca popolare di Novara (i de förenade målen C-215/96 och C-216/96)(36), har kommissionen kommit till den slutsatsen att GSA-avtalet inte faller inom tillämpningsområdet för artikel 81.1 eftersom kravet på att avtalet skall ha en märkbar effekt på handeln mellan medlemsstaterna inte är uppfyllt. Detta kan förklaras på följande sätt.

Inverkan på handeln mellan medlemsstaterna

Allmänt

57. För att ett avtal mellan företag skall inverka menligt på handeln mellan medlemsstaterna måste det, enligt fast rättspraxis, gå att med tillräckligt stor sannolikhet och på basis av objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter förutse att detta direkt, indirekt, faktiskt eller potentiellt kan påverka handeln mellan medlemsstaterna på ett sätt som hindrar målet att uppnå en inre marknad(37). Den menliga inverkan på handeln mellan medlemsstaterna är i regel följden av olika faktorer, som var för sig inte i sig behöver vara avgörande(38).

58. Det är samtidigt fast rättspraxis att artikel 81.1 i fördraget endast är tillämplig på avtal där det kan fastställas att de påtagligt kan inverka på handeln mellan medlemsstaterna(39).

59. För att besvara frågan om GSA-avtalet, och bestämmelsen om interbankavgiften i synnerhet, kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, måste mot bakgrund av EG-domstolens ovannämnda rättspraxis, följande faktorer tas i beaktande.

GSA-avtalet berör hela Nederländernas territorium

60. Man måste uppmärksamma att GSA-avtalet och särskilt interbankavgiften omfattar hela Nederländernas territorium. Alla banker som vill erbjuda acceptgirotjänster i Nederländerna är i realiteten nödsakade att underteckna GSA-avtalet. Eftersom betalningsmottagarna och gäldenärerna inte nödvändigtvis har konton i samma bank måste bankerna vara säkra på att den acceptgiroblankett som deras kund använder även accepteras av den bank som kundens motpart använder sig av.

61. I EG-domstolen har i ett antal domar fastslagit att metoder som begränsar konkurrensen och som omfattar en medlemsstats hela territorium har karaktären att de leder till en uppdelning av marknaderna på nationell basis, och därigenom lägger hinder i vägen för den ekonomiska integrering som fördraget avser att skapa(40). Dock kan man inte på grundval av detta i sig dra slutsatser om att påverkan på handeln mellan medlemsstaterna skulle vara märkbar. För att göra en bedömning måste även andra faktorer beaktas. Därvid är följande fakta viktiga(41).

Ekonomiska aktiviteter som berörs av acceptgiro

62. Deltagande i acceptgirosystemet är inte begränsat till företag (betalningsmottagare) och privata kontoinnehavare (uppdragsgivare) som är etablerade i Nederländerna, utan är öppet för var och en med konto i en bank som deltar i acceptgirosystemet. De ekonomiska aktiviteter där betalningen sker med acceptgiro är dock till största delen begränsade till Nederländernas territorium antingen genom avtalsbestämmelser eller till följd av sin karaktär, t.ex. leverans av gods och tjänster (gas, elektricitet, telefon)(42). Vad gäller efterfrågan på acceptgirosystem (dvs. kunder - betalningsmottagare och gäldenärer - som använder sig av acceptgiro som betalsystem) bör det således konstateras att acceptgirots "gränsöverskridande" karaktär är mycket liten.

Deltagande av icke nederländska banker

63. Inte endast efterfrågan utan även utbudet av acceptgiroprodukter (dvs. banker som erbjuder acceptgiro) bör beaktas. Det står klart att icke nederländska banker genom avdelningskontor (filialer)(43) och dotterbolag(44) deltar i acceptgirosystemet i stor utsträckning. Enligt uppgift från NVB deltog i slutet av 1997 58 banker i acceptgirosystemet och av dessa var 27 utländska. Av dessa utländska banker var tio banker från länder inom EU (fem dotterbolag och fem avdelningskontor). Dock är andelen av dessa utländska banker i acceptgirosystemet relativt ringa. Av de totalt nära 100000 acceptgiroavtalen 1997 var den övervägande delen (ungefär 91 %) för de stora bankernas räkning (ABN AMRO, Rabo, ING bank och Postbank). De utländska bankernas andel av antalet tecknade acceptgiroavtal uppgick till mindre än 1 %. De utländska bankernas andel av antalet bearbetade acceptgirotransaktioner är även mycket ringa: mindre än 1 % för debiteringar och mindre än 5 % för krediteringar(45).

Icke nederländska bankers deltagande i GSA-avtalet

64. I mitten av 1997 var totalt 115 banker aktiva på den nederländska marknaden. Av dessa var 68 nederländska banker och 47 utländska banker (nämligen 19 gemenskapsbanker (dvs. utländska banker från gemenskapsländer) och 28 banker från tredje land)(46). Drygt en tredjedel av de utländska banker som är aktiva i Nederländerna har alltså inte acceptgiro bland sina produkter. Vad beträffar de 28 utländska banker som erbjuder acceptgiro och som anslutit sig till GSA-avtalet kan det, med tanke på den relativt ringa betydelse som acceptgiroprodukten har för dem (se skäl 63 ovan), knappast sägas att utbudet av produkten acceptgiro är av vikt för deras beslut att ta sig in på den nederländska marknaden.

65. Det kan sammanfattningsvis med hänsyn till ovan nämnda omständigheter inte anses att GSA-avtalet på ett märkbart sätt påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

De finns på grundval av de faktauppgifter som kommissionen förfogar över inte anledning att vidta några åtgärder enligt artikel 81.1 i fördraget mot det av Nederlandse Vereniging van Banken (NVB) anmälda GSA-avtalet från 1991.

Artikel 2

Detta beslut riktar sig till: De Nederlandse Vereniging van Banken Singel 236 NL - 1016 AB Amsterdam

Utfärdat i Bryssel den 8 september 1999.

På kommissionens vägnar

Karel VAN MIERT

Ledamot av kommissionen

(1) EGT 13, 21.2.1962, s. 204/62.

(2) EGT L 148, 15.6.1999, s. 5.

(3) EGT 127, 20.8.1963, s. 2268/63.

(4) EGT C 273, 9.9.1997, s. 12.

(5) NBV har anmält GSA-avtalet 1991 på sina medlemmars vägnar, men är inte part i avtalet. NVB undertecknade GSA-avtalet 1991 med noteringen "läst".

(6) Klagomål av den 21 januari 1991, ärende IV/33.793.

(7) Klagomål av den 7 juni 1991, den 13 september 1991 respektive den 10 februari 1992, ärende IV/34.234.

(8) Gemensamt klagomål av den 21 oktober 1993, ärende IV/34.888.

(9) Brev från NVB av den 25 mars 1997 (ärende 34.010, s. 711 ) och brev från ABN AMRO av den 11 februari 1999.

(10) Brev från Rabobank av den 17 februari 1999.

(11) Brev från ING av den 17 februari 1999.

(12) Brev från Nederlandse Spaarbankbond av den 18 februari 1999.

(13) Brev från NVB:s advokat av den 27 mars 1997 och brev från Interpay av den 18 februari 1999.

(14) Flera banker håller f.n. på att förbättra den mer avancerade bildtekniken som ersättning för optisk läsning. Betalningsmottagare som önskar återfå en acceptgirohandling efter bearbetningen (användare av stora acceptgiron) har sedan början av 1996 tillsänts bildavtryck av acceptgiron som konverterats till elektronisk information (Interpays årsberättelse för 1996

(15) Brev från Interpay av den 18 februari 1999.

(16) Delar av denna text har utformats så att konfidentiella uppgifter inte skall röjas. Dessa delar omges av en hakparentes och är markerade med en asterisk.

(17) Brev från ING bank av den 17 februari 1999.

(18) Se fotnot 8, brev från Interpay av den 18 februari 1999 och brev från ING Bank av den 17 februari 1999.

(19) Se fotnot 8.

(20) 1997 avslutades kopplingen mellan bankernas betalsystem via Interpay och Postbank till ationaal Betalings Circuit (Årsberättelse NVB 1998).

(21) Förtydliganden till anmälan den 10 juli 1991 och ytterligare fdrtydliganden den 17 september 1991.

(22) Brev av den 14 oktober 1997 (ärende 33.793, s. 794).

(23) EGT L 43, 14.2.1997, s. 25.

(24) kommissionens tillkännagivande om definitionen av relevant marknad i gemenskapens konkurrenslagstiftning (EGT C 372, 9.12.1997, s. 5).

(25) BGC:s Årsberättelse 1993, Interpays årsberättelse 1996, brev från Interpay av den 18 februari 1999.

(26) Interpays årsberättelse 1996, s. 30 och 31.

(27) Gäldenären kan ha samma bank som betalningsmottagaren och då är det fråga om en "intrabanktransaktion".

(28) Såsom var fallet innan GSA-avtalet trädde i kraft 1991.

(29) Som t.ex. var fallet i Nederländerna fram till 1998 vad gäller bankomater.

(30) Meddelande om tillämpning av EG:s konkurrensregler på gränsöverskridande girosystem (EGT C 251, 27.9.1995, s. 3) punkt 40.

(31) Jfr Nederlandse Vereniging van Banken (kommissionens beslut 89/512/EEG, (EGT L 253, 30.8.1989, s. 1) skäl 56). NVB:s överklagande av detta beslut bifölls inte av förstainstansrätten den 17 september 1992 (mål T-138/89, Rec. 1992 II-2181).

(32) På grundval av svaren från olika banker på den begäran om upplysningar som gjordes den 5 augusti 1997 och den 18 januari 1999 framgår att nästan alla dessa banker 1997-1999 tog ut en standardavgift på 0,45 gulden (odokumenterad bokföring), även om undantag i praktiken från denna standardavgift är möjliga.

(33) Bilaga 8 till svaret från NMB Postbank Groep av den 29 januari 1992. Se även ING Banks brev av den 21 januari 1993 till en affärsförbindelse.

(34) Se brev till affärsförbindelser från ABN AMRO av den 18 oktober 1991 och den 24 oktober 1991, brev från ABN Bank Nederland av den 4 juli 1991, brev från Rabobank Heerlen av den 31 mars 1992, brev från Hollandse Koopmansbank av den 6 februari 1992, brev från Bank Mendes Gans NV av den 18 december 1991 och brev från Commerzbank Nederland NV av den 13 november 1993.

(35) Se i samband med detta även punkterna 41 och 42 i meddelandet om gränsöverskridande girosystem (se fotnot 29).

(36) Ännu inte offentliggjorda i rättsfallssamlingen.

(37) Se bl.a. EG-domstolens dom av den 11 juli 1985 i mål 42/84, Remia mot kommissionen, Rec. 1985, s. 2545.

(38) Se bl.a. EG-domstolens dom av den 15 december 1994 i mål C-250/92, DLG, Rec. s. I-5641, punkt 54.

(39) Se bl.a. EG-domstolens dom av den 17 juli 1997 i mål C-219/95, Ferriere Nord mot kommissionen, REG 1997, s. I-4411, punkt 19.

(40) Se bl.a. EG-domstolens domar av den 17 oktober 1972 i mål 8/72, Cementhandelaren mot kommissionen, Rec. 1972, s. 977, punkt 29, förstainstansrättens dom av den 21 februari 1995, i mål T-29/92, SPO mot kommissionen, REG 1995 s. II-289, punkt 229.

(41) Se fotnot 34.

(42) Jfr ABI, kommissionens beslut 87/103/EEG (EGT L 43, 13.2.1987, s. 51) skäl 37.

(43) Eftersom utländska moderbolag har starka finansiella bindningar med sina i Nederländerna etablerade filialer bör filialerna betraktas som en förlängning av moderbolaget, oavsett deras juridiska status. Även verksamheten i filialer måste därför ses som en del av handeln mellan medlemsstaterna. Se EG-domstolens dom av den 27 januari 1987 i mål 45/85, Verband der Sachversicherer mot kommissionen, Rec. 1987, s. 458.

(44) Nederländska riksbanken (De Nederlandsche bank) betraktar i Nederländerna etablerade dotterföretag till utländska banker som utländska banker, för såvitt utlänningar har intressen på 50 % eller mer (se DNB:s årsberättelse 1991 och svar från DNB efter begäran om upplysningar den 5 augusti 1997). NVB behandlar även själv dessa definitioner (se NVB:s årsberättelse för 1998, s. 54). Av Bagnasco-målet (se fotnot 35) framgår att EG-domstolen inte bara anser filialernas deltagande vara av vikt utan även utländska bankers dotterföretags deltagande när det gäller att fastställa om det kan vara frågan om påverkan på handeln mellan medlemsstaterna.

(45) Brev från NVB av den 25 mars 1997 och den 8 mars 1999.

(46) Detta gäller universalbanker, kooperativa banker, sparbanker och hypoteksbanker (bilaga VI till brevet från NVB av den 18 juli 1997).

BILAGA I

Översikt över de deltagande bankerna i GSA-avtalet

(31.12.1997)

1. ABN AMRO Bank NV

2. Aegon Bank NV

3. Asahi Bank (Nederland) NV

4. ASR Bank NV

5. AVCB Bank NV

6. Banco do Brasil SA

7. Banco do Estado de São Paulo SA

8. Banco Exterior de España SA

9. Bank Bercoop NV

10. Bank Brussel Lambert NV

11. Bank Insinger de Beaufort NV

12. Bank Labouchere NV

13. Bank Mendes Gans NV

14. NV Bank Nederlandse Gemeenten

15. Bank of America NT & SA

16. Bank of Tokyo-Mitsubishi (Holland) NV

17. Banque Artesia Nederland NV

18. Barclays Bank PLC

19. Chang Hwa Commercial Bank (Europe) NV

20. Citibank NA

21. Commerzbank Nederland NV

22. Crediet & Effectenbank NV

23. Dai-Ichi Kangyo Bank Nederland NV

24. NV De Indonesische Overzeese Bank

25. De Nederlandsche Bank NV

26. Delta Lloyd Bank NV

27. Demir-Halk Nederland NV

28. Deutsche Bank AG

29. F. van Lanschot Bankiers NV

30. FGH Bank NV

31. Fortis Bank Nederland NV

32. Frieslandbank NV

33. Fuji Bank Nederland NV

34. Generale Bank Nederland NV

35. GWK Bank NV

36. Hollandse Koopmansbank NV

37. ING Bank NV

38. Kas-Associatie NV

39. KBC Bank Nederland NV

40. Koçbank Nederland NV

41. Korea Exchange Bank

42. Lloyds Bank PLC

43. MeesPierson NV

44. National Bank of Greece

45. Nederlandse Waterschapsbank NV

46. OHRA Bank NV

47. OV-Bank NV

48. Postbank NV

49. Rabobank Nederland

50. Roparco NV

51. San Paolo Bank

52. SBS-Agro Bank Nederland NV

53. SNS Bank Nederland NV

54. Staal Bankiers NV

55. Theodoor Gilissen Bankiers NV

56. Tokai Bank Nederland NV

57. Triodosbank NV

58. United Garanti Bank International NV

BILAGA II

Gemensamma förfaranden för inbetalningar och gireringar med förtryckta giroblanketter (acceptgiro)

("GSA")

>PIC FILE= "L_1999271SV.004002.EPS">