31999D0657

KOMMISSIONENS BESLUT

av den 3 mars 1999

om det stöd i form av utvecklingsbistånd till Indonesien som Tyskland lämnat i samband med byggandet av två mudderverk vid Volkswerft Stralsund och försäljning av dessa till Pengerukan (Rukindo)

[delgivet med nr K(1999) 585]

(Endast den tyska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(1999/657/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 93.2 första stycket i detta,

med beaktande av rådets direktiv 90/684/EEG av den 21 december 1990 om stöd till varvsindustrin(1), senast ändrat genom förordning (EG) nr 2600/97(2), särskilt artikel 4.7 i detta,

efter att i enlighet med artikel 93 i EG-fördraget ha uppmanat berörda parter att yttra sig och med beaktande av dessa synpunkter(3), och

av följande skäl:

I. Förfarande

Europeiska mudderverksorganisationen (European Dredging Association, EuDA) meddelade kommissionen att Tyskland vid försäljningen av tre mudderverk som byggts i Tyskland lämnat ett stöd som uppenbarligen stod i strid med rådets direktiv 90/684/EEG (nedan kallat varvsdirektivet).

Genom en skrivelse av den 6 november 1996 lämnade Tyskland kompletterande uppgifter.

Genom en skrivelse av den 15 april 1997 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 93.2 i EG-fördraget avseende detta stöd.

Detta beslut offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(4). Kommissionen uppmanade de berörda parterna att yttra sig om dessa åtgärder.

Kommissionen har mottagit synpunkter från berörda parter. Den har översänt dessa synpunkter till Tyskland som givits tillfälle att bemöta dem. Dess kommentarer mottogs i skrivelser av den 18 juni 1997 och den 9 oktober 1997.

Genom en skrivelse av den 24 mars 1998 underrättade kommissionen Tyskland om sitt beslut att delvis avsluta förfarandet, nämligen i fråga om mudderverket KK Aru II. Genom en skrivelse av den 24 juni 1998 försåg Tyskland kommissionen med kompletterande uppgifter om de båda mudderverken (CD Batang Anai och FF Bali II).

II. Beskrivning av stödet

År 1994 beviljade kommissionen utbetalning av utvecklingsbistånd i samband med försäljningen av tre mudderverk från varvet Volkswerft Stralsund till Pengerukan (Rukindo), ett statligt företag i Indonesien (nedan kallat Rukindo). Genom skrivelse SG(94) D/6533 av den 17 maj 1994 underrättade kommissionen Tyskland om beviljandet. Utvecklingsbiståndet beviljades i form av ett lån från Kreditanstalt für Wiederaufbau. Lånet täckte 90 % av kontraktsvärdet under en elvaårsperiod och hade en räntesats på 3,5 %. OECD-bidragsekvivalenten uppgick till 25,35 %. Rukindo är ett offentligt aktiebolag som till 100 % ägs av finansministeriet. Låntagare är Republiken Indonesien, företrädd av sitt finansministerium.

I anmälan av stödåtgärden av den 24 mars 1994 angavs de platser i Indonesien där mudderverken skulle sättas in. I sin skrivelse till Tyskland om godkännande av stödet klargjorde kommissionen att mudderverken endast fick användas i Indonesien.

EuDA underrättade kommissionen om att mudderverken skulle sättas in i Taiwan och Thailand. Uppenbarligen deltog entreprenören för mudderverken i internationella anbudsförfaranden i konkurrens med andra företag som erbjöd muddringstjänster. Enligt EuDA gjorde stödet att anbudsgivaren kunde erbjuda ett pris som låg under det marknadsmässiga.

Tyskland bekräftade att ett av mudderverken hade använts utanför indonesiskt territorialvatten, nämligen i Malaysia. Däremot nämndes det inget om att det skulle ha använts i Taiwan och Thailand, såsom EuDA hade rapporterat.

Tyskland hävdade att mudderverken inte kunde användas med full kapacitet på indonesiskt vatten, eftersom flera av de hamnbyggnadsprojekt för vilka de ursprungligen hade förvärvats hade försenats. Användningen av mudderverk i Malaysia ingick dessutom i ett underleverantörskontrakt till ett indonesiskt företag, medan Rukindo uppgavs aldrig ha deltagit direkt i internationella anbudsinfordringar. Tyskland åtog sig att göra den indonesiska regeringen uppmärksam på att mudderverken endast fick användas för det ändamål för vilket de ursprungligen hade förvärvats.

Tyskland kunde inte lämna några uppgifter om Rukindos ekonomiska ställning, eftersom det inte fanns något konsoliderat och tillförlitligt årsbokslut för företaget, och inte heller någon direkt lånerelation till det.

Mot bakgrund av Tysklands svar bedömde kommissionen att det sätt på vilket mudderverken användes inte var förenligt med skrivelsen av den 17 maj 1994. Dessutom tvivlade kommissionen på att förfarandet kunde antas ha karaktär av utvecklingsbistånd, och frågade sig därför om åtgärderna var förenliga med artikel 4.7 i varvsdirektivet.

Kommissionen beslutade därför att inleda ett förfarande enligt artikel 93.2 i EG-fördraget.

III. Synpunkter från tredje part

Efter tillkännagivandet av att ett förfarande inletts framförde Danmark och EuDA sina synpunkter. De ansåg att användningen av mudderverken inte var förenlig med villkoren i kommissionens godkännande och att den stred mot varvsdirektivet.

IV. Tysklands synpunkter

Tyskland lämnade följande synpunkter:

Mudderverken anskaffades i samband med utbyggnaden av de viktigaste indonesiska hamnarna (Tanjung Priok, Batam, Bojonegra, Surabaya, Belawan, Semarang, Panjang och Ujang Padang) som är upp till nio meter djupa.

Till följd av oförutsebara finansieringsproblem kunde inte alla erforderliga medel för utbyggnaden ställas till förfogande, varför muddringsarbeten i hamnarna Belawan, Tanjung Priok och Surabaya endast kunde genomföras i begränsad omfattning. Då utbyggnadsprojekten genomförs både av privata företag och av den indonesiska regeringen blir förseningar svårare att förutse. Förseningarna gäller hamnutbyggnads- och landvinningsprojekt på följande orter: Bojonegra, Benoa/Bali, Maruda/Jakarta, Situbondo, Kuala Namu, Ancol Barat, Ancol Timur, Surabaya, Kapuk Naga, Pantai Mutiara, Pelabuhan Ratu, Kerawang, Ring Road/Surabaya, Betio Neoa Bali och Bali Benoa Marino. När de är tillgängliga anlitas alla Rukindos mudderverk, däribland även mudderverken KK Aru II, FF Bali II och CD Batang Anai, vid utförandet och avslutningen av projekten. Rukindo kan i dagsläget emellertid inte säga om den nuvarande krisen i Indonesien kommer att ytterligare försena projektgenomförandet.

Då kontrakten för mudderverken undertecknades och stödet beviljades var det oklart vilka andra möjligheter som fanns att använda mudderverken utanför Indonesien. Förseningen av de planerade indonesiska projekten stod klar först efter det att mudderverken levererats. Först därefter, långt efter det att stödet beviljats, försökte Rukindo finna andra uppgifter för mudderverken.

Mudderverken konstruerades särskilt för arbetet i Indonesien, vilket bland annat krävde ett större djupgående än vad de då tillbuds stående mudderverken kunde erbjuda. Mudderverken behövde ett vattendjup på omkring åtta meter för att kunna fungera effektivt. Möjligheterna att sätta in mudderverken i andra hamnar och på andra vattenvägar i Indonesien var begränsade på grund av deras djupgående. För att göra perioderna av overksamhet så korta som möjligt och täcka åtminstone en del av de fasta kostnaderna (personal, kapital osv.) såg sig Rukindo nödsakat att ställa mudderverkens tjänster till förfogande för andra muddringsföretag, som sedan satte in dem utanför Indonesien. Tyskland hävdar att mudderverken endast sattes in utomlands under perioderna av overksamhet, när hamnutvidgningsprojekten försenades, och att uthyrningen av mudderverk till utlandet skulle ses som en strävan att använda utvecklingsbiståndet effektivt genom att skaffa intäkter i utländsk valuta som tillskottskapital för infrastrukturprojektet. Dessutom menar man att den tillfälliga användningen av mudderverken i utländska vatten har gjort att overksamhetsperioderna kunnat användas för att förvärva och fördjupa know-how.

Användningen av mudderverken i utlandet stod inte i strid med huvudsyftet att utveckla den indonesiska transportinfrastrukturen. Arbetena med inhemska projekt hade liksom tidigare absolut prioritet. Rukindo använde mudderverken för de indonesiska projekten, och insatserna utomlands utgjorde undantag som inte gav någon ekonomisk vinst (CD Batang Anai: Taiwan 1995, 35 driftsdagar under cirka 130 dagar som verket fanns i Taiwan, FF Bali II: Malaysia 1995: 35 dagar, 1997: 120 dagar). De undantagsvisa insatserna i Taiwan och Malaysia är försumbara i förhållande till insatserna i Indonesien, lånets löptid på 11 år samt mudderverkets tekniska livstid.

Rukindo begärde förvisso vid två tillfällen ansökningshandlingar till anbudsinfordringar, men deltog inte i någon av dem. Rukindo deltog aldrig direkt i internationella anbudsinfordringar och konkurrerade aldrig direkt med andra internationella muddringsföretag. Rukindo hade därmed inte något direkt inflytande över priserna för den viktigaste anbudsgivarens tjänster, i synnerhet som det allmänna tillvägagångssättet var att Rukindo inledde förhandlingar med de olika muddringsföretagen först efter att ha tilldelats kontraktet. Som underleverantör respektive utdelare av underleverantörskontrakt måste Rukindo godta priserna.

Användningen av mudderverket i utlandet ledde till faktiska förluster och inte till några ekonomiska vinster. Inga vinster gjordes som skulle ha gjort beviljandet av stöd överflödigt. Under denna tidsperiod utgjorde användningen av mudderverket CD Batang Anai i Taiwan en reell förlust som var större än kostnaderna för en alternativ period av overksamhet i Indonesien.

Genom Kredietanstalt für Wiederaufbau uppmanade Tyskland det indonesiska finansministeriet att se till att de stödfinansierade mudderverken uteslutande användes i Indonesien. Tyskland tillstår emellertid att låneavtalet inte innehåller några särskilda bestämmelser i fråga om mudderverkens användningsort. I diskussionerna gjorde man det dock klart för de ansvariga indonesiska ministerierna att mudderverken endast får användas inom Indonesien och inte i utlandet. Inrikes användning utgör alltså lånets oskrivna affärsunderlag.

Tyskland vädjar om att hänsyn skall tas till effekterna av bank- och finanskrisen i Ostasien, och särskilt i Indonesien.

V. Bedömning av stödåtgärderna

År 1994 godkändes projektet i enlighet med artikel 4.7 i varvsdirektivet. Enligt detta direktiv gäller inte de maximigränser som kommissionen fastställt enligt artikel 4.2 för stöd som beviljas som utvecklingsbistånd till ett utvecklingsland. Stödet kan anses förenligt med den gemensamma marknaden, om det uppfyller de villkor som OECD:s arbetsgrupp nr 6 har fastställt på detta område i sitt avtal om tolkningen av artiklarna 6-8 i OECD-avtalet om exportkrediter för fartyg eller om det är i överensstämmelse med senare rättelser av ovan nämnda avtal.

Alla sådana individuella stödprojekt skall förhandsanmälas till kommissionen, som sedan bedömer inslaget av utveckling i projektet för att försäkra sig om att stödet omfattas av ovan nämnda avtal.

I sin dom av den 5 oktober 1994 i mål C-400/92 (Tyskland mot kommissionen)(5) fastslog Europeiska gemenskapernas domstol att kommissionen genom att bedöma detta inslag av utveckling kan säkerställa att ett stöd enligt artikel 4.7, som har till syfte att minska kostnaderna för fartyg som är avsedda för utvecklingsländer, har ett äkta utvecklingssyfte med hänsyn till de specifika omständigheter som gäller för dess användning och inte, även om det motsvarar OECD-kriterierna, utgör ett stöd till ett varv i en medlemsstat som skall omfattas av maximigränsen.

Som konstaterades i kommissionens skrivelse av den 17 maj 1994 fick de mudderverk som omfattas av Tysklands anmälan endast användas i Indonesien.

Tyskland har bekräftat att fartygen FF Bali II och CD Batang Anai II inte endast har använts i Indonesien, vilket inte överensstämmer med villkoren för beviljande av stöd. Stödet har därmed använts felaktigt.

Tyskland gör gällande att denna användning av mudderverken inte kunde förutses när fartygen beställdes och stödet beviljades. Kommissionen kan inte utesluta att så faktiskt var fallet, men på grund av förseningarna uppnåddes inte huvudsyftet med stödet helt och hållet. Det är osäkert i vilken utsträckning utvecklingsbiståndet faktiskt har gjort det möjligt för Indonesien att helt uppfylla utvecklingsmålet.

Kommissionen noterar Tysklands argument att Rukindo möjligen inte hade något inflytande på prisbuden i de internationella anbudsförfarandena och att användningen i utlandet inte var särskilt lönsam. Kommissionen utesluter ändå inte att mudderverken användes i konkurrens med andra företag utanför Indonesien och att anbudspriserna låg under marknadspriset. På grundval av den information som kommissionen har fått är det omöjligt att skilja mellan muddringsprojekt inom eller utom Indonesiens territorium på ett sätt som visar att stödet endast kommit Indonesien till godo och inte direkt till länder som i princip inte skulle komma i åtnjutande av utvecklingsstöd. Under alla omständigheter är användningen utanför Indonesiens gränser problematisk. Kommissionen kan inte godkänna Tysklands argument att användningen utanför Indonesiens gränser inte uttryckligen står i strid med det ursprungliga utvecklingsstödet för Indonesien. Det ursprungliga syftet med stödet var utvecklingsstöd i Indonesien. I och med att mudderverken användes utanför Indonesiens gränser, reducerades inte blott stödet för Indonesien genom att det inte användes i Indonesien, utan det kan också ha uppstått snedvridningar av konkurrensen på marknaden för muddring med mudderverk i något land som inte finns med på förteckningen över länder som kan beviljas utvecklingsstöd. Eftersom de mudderverk som omfattas av stödet användes utanför Indonesiens gränser och dessutom användes på rent kommersiell grund i Malaysia och Taiwan, som inte finns med på förteckningen över länder som kan beviljas utvecklingsstöd(6), kan projektets utvecklingsmål ifrågasättas.

Tyskland hävdar att användningen utanför Indonesien var försumbar i jämförelse med användningen i Indonesien. Av de tabeller som presenterats framgår emellertid att FF Bali II mellan 1994 och 1997 användes 743 dagar i Indonesien och 155 dagar i Malaysia. Mellan 1995 och 1997 användes CD Batang Anai 357 dagar i Indonesien och 35 dagar i Taiwan, där verket 1995 var stationerat minst omkring 130 dagar. Kommissionen delar inte uppfattningen att en användning av mudderverken utanför Indonesiens gränser över en period på tre till fyra år som utgör omkring 9 % respektive 17 % av den totala användningen, har skett undantagsvis eller är försumbar.

Med tanke på det stora antalet öar i Indonesien är kommissionen inte övertygad om att det är omöjligt att använda mudderverken på annat håll i Indonesien och därigenom garantera att utvecklingsmålet uppnås och att villkoren för kommissionens beviljande av stöd uppfylls. Det faktum att mudderverkens användningsort inte var fastställd i låneavtalet uppmuntrade naturligtvis knappast heller företaget att försöka använda mudderverken inom landet. Även om Tyskland informerat de indonesiska parterna om att mudderverken endast fick användas i Indonesien, var Indonesien inte rättsligt bundet att följa detta krav, eftersom det inte stod med i låneavtalet.

Tyskland var förbundet att säkerställa att lånet beviljades enligt villkoren i kommissionens godkännande av den 17 maj 1994. Därför kan det faktum att Tyskland inte nämnde detta viktiga villkor i låneavtalet och därigenom inte fullt ut respekterade villkoren för godkännandet inte tjäna som ursäkt för att stödet användes felaktigt eller att Tyskland var oförmöget att utöva inflytande på Indonesien i detta avseende. Dessutom ger utelämnandet av detta villkor upphov till misstanke om huruvida utvecklingsmålet var programmets huvudsyfte.

Om kommissionen vid tidpunkten för beviljandet (skrivelse av den 17 maj 1994) hade känt till att mudderverken inte var avsedda enbart för användning i Indonesien, utan att de faktiskt skulle användas kommersiellt i Malaysia och Taiwan, så hade den inte godkänt stödprogrammet. Följaktligen anser kommissionen att stödet användes felaktigt och att det inte uppfyllde ett verkligt utvecklingsmål.

VI. Slutsats

Enligt kommissionens uppfattning skedde en felaktig användning av det stöd som Tyskland beviljade i samband med byggandet av mudderverken FF Bali II och CD Batang Anai. Stödet kan inte betraktas som ett äkta utvecklingsbistånd enligt artikel 4.7 i varvsdirektivet. Stödet snedvrider eller riskerar att snedvrida konkurrensen på den gemensamma marknaden och påverkar handeln mellan medlemsstaterna inom varvssektorn i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Det statliga stöd som Tyskland beviljade i form av ett lån i samband med försäljningen av mudderverken FF Bali II och CD Batang Anai till Pengerukan (Rukindo), Indonesien, har använts felaktigt och är oförenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 2

Tyskland skall från mottagaren återkräva det stöd som avses i artikel 1.

Återkravet skall ske i enlighet med förfarandena i tysk lagstiftning. Det belopp som skall återkrävas löper med ränta från och med den dag då stödet betalades ut till stödmottagaren/stödmottagarna till dess att det faktiskt återbetalas. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

Artikel 3

Tyskland skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Utfärdat i Bryssel den 3 mars 1999.

På kommissionens vägnar

Karel VAN MIERT

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 380, 31.12.1990, s. 27.

(2) EGT L 351, 23.12.1997, s. 18.

(3) EGT C 192, 24.6.1997, s. 9.

(4) Se fotnot 3.

(5) REG 1994, s. I-4701, punkt 21.

(6) Skrivelse från kommissionen till medlemsstaterna SG(89) D/311 och SG(97) D/4341.