31997Y0228(01)

METOD FÖR BERÄKNING AV VITE ENLIGT ARTIKEL 171 I EG-FÖRDRAGET (97/C 63/02)

1. INLEDNING

Detta dokument skall läsas tillsammans med det meddelande om genomförandet av artikel 171 i EG-fördraget (1) som antogs av kommissionen den 5 juni 1996, nedan kallat "meddelandet", till vilket det utgör en förlängning och en komplettering.

De penningsanktioner som kommissionen föreslår Europeiska gemenskapernas domstol måste vara möjliga att förutse för medlemsstaterna och beräknas enligt en metod som tar hänsyn till såväl proportionalitetsprincipen som principen om likabehandling mellan medlemsstaterna. Metoden måste också vara klar och enhetlig, eftersom kommissionen måste motivera inför domstolen hur det föreslagna beloppet bestämts.

Den metod som läggs fram här, inskränker sig till beräkningen av vite, vilket kommissionen bedömer som det lämpligaste medlet för att snarast möjligt uppnå överensstämmelse. Kommissionen avser att använda sig av artikel 171.2 andra stycket för att förmå medlemsstaten i fråga att vidta rättelse. Det innebär dock inte att kommissionen frånhänder sig möjligheten att begära att ett standardbelopp åläggs (2), eller att i berättigade fall avstå från att begära att någon sanktion åläggs (3).

Meddelandet utgör ett "första steg på vägen" (4) för de normer som kommissionen avser att utveckla löpande vid tillämpningen av artikel 171.2 andra stycket. På motsvarande sätt utgör den metod som här framläggs en första etapp i utformningen av de allmänna kriterierna för fastställande av vitesbeloppet, och som kommissionen kommer att vidareutveckla fall för fall.

Vitet som skall erläggas av medlemsstaten uppgår till summan av sanktionsbeloppen för varje dags försening av genomförandet av domstolens dom, med början från och med den dag då domstolens andra dom meddelats den medlemsstat som begått överträdelsen, fram till dess att överträdelsen upphört.

Det definieras som en marginell och icke-typisk extrainkomst för gemenskapen.

Det dagliga vitesbeloppet beräknas på följande sätt:

- Ett enhetligt basbelopp multipliceras med en svårighets- och en varaktighetskoefficient.

- Resultatet multipliceras med en bestämd faktor per land (faktor n) som tar hänsyn dels till den berörda medlemsstatens betalningsförmåga, dels till medlemsstatens antal röster i rådet.

2. FASTSTÄLLANDE AV ETT ENHETLIGT BASBELOPP

Det enhetliga basbeloppet definieras som det fasta grundbelopp på vilket multiplikatorkoefficienterna skall tillämpas. Det utgör en sanktion mot överträdelser av legalitetsprincipen och av monopolet hos domstolens jurisdiktion, som återkommer i alla ärenden enligt artikel 171. Det har fastställts på ett sådant sätt att

- kommissionen har stort utrymme för bedömning vid tillämpningen av multiplikatorkoefficienterna,

- beloppet är rimligt och kan bäras av alla medlemsstaterna,

- beloppet är tillräckligt högt för att sätta starkt tryck på vilken som helst av medlemsstaterna.

Beloppet har fastställts till 500 ecu per dag.

3. TILLÄMPNING AV MULTIPLIKATORKOEFFICIENTERNA

Multiplikatorkoefficienterna kan indelas i två övergripande kategorier (5): Överträdelsens svårighetsgrad (punkt 3.1) och dess varaktighet (punkt 3.2). Behovet av att ge sanktionen en avskräckande verkan genom att ta med medlemsstatens betalningsförmåga i beräkningen behandlas i punkt 4 nedan.

3.1 Överträdelsens svårighetsgrad

Ur strikt juridisk synvinkel är överträdelsen alltid av samma art: Det är fråga om bristande efterlevnad av en dom av domstolen vari en underlåtelse konstateras och därmed om en överträdelse av fördragets artikel 171.1.

För att fastställa beloppet för penningsanktionen skall kommissionen enligt meddelandet ta hänsyn till betydelsen av de gemenskapsregler som var föremål för överträdelsen och som gav upphov till domstolens första dom mot fördragsbrottet (3.1.1) samt överträdelsens följder för allmän- eller individualintresset (3.1.2)

I detta skede gäller bedömningen av svårighetsgraden alltså inte det faktum att domen inte efterkommits, vilket "alltid är att anse som allvarligt" (6) och som redan tagits med i beräkningen då det enhetliga basbeloppet fastställdes.

3.1.1 Betydelsen av de gemenskapsbestämmelser som överträtts

Det är uppenbart att man vid bedömningen av svårighetsgraden hos den ursprungliga överträdelsen måste ta hänsyn till betydelsen av de gemenskapsbestämmelser som var föremål för överträdelsen. Därför tar kommissionen snarare hänsyn till arten och räckvidden av de bestämmelser som överträtts än till deras rang i normhierarkin (7).

Dessutom bör man i förekommande fall ta hänsyn till huruvida domstolens dom, som medlemsstaten underlåter att efterkomma, ingår i en redan väl etablerad rättspraxis (exempelvis domen om fördragsbrott följer på ett avgörande i samma riktning i ett mål om förhandsavgörande). Frågan om den överträdda regelns klarhet (eller tvetydighet eller oklarhet) kan vara av avgörande betydelse (8).

Slutligen måste i förekommande fall hänsyn tas till huruvida medlemsstaten i syfte att efterkomma domen vidtagit åtgärder som den bedömer som tillräckliga, men som kommissionen anser som otillfredsställande, vilket är en annan situation än om en medlemsstat underlåter att vidta några åtgärder över huvud taget. I det senare fallet föreligger det knappast några tvivel om att medlemsstaten har brutit mot fördragets artikel 171.1.

3.1.2 Överträdelsens följder för allmän- eller individualintresset

Dessa följder kommer att utvärderas i varje enskilt fall (9). Följande faktorer kan nämnas som exempel:

- Förlust av egna medel för gemenskapen.

- Överträdelsens påverkan på gemenskapens funktion.

- Allvarlig eller irreparabel skada på människors hälsa eller på miljön.

- Skadliga följder, ekonomiska eller av annan art, för enskilda personer eller ekonomiska aktörer, inräknat immateriella aspekter, såsom personlig utveckling.

- De penningbelopp som berörs av överträdelsen.

- Eventuell ekonomisk fördel för medlemsstaten till följd av bristande respekt för domstolens dom.

- Överträdelsens relativa betydelse med hänsyn till ekonomisk omsättning eller mervärde för den ekonomiska sektor som berörs i medlemsstaten i fråga.

- Befolkningsandel som berörs av överträdelsen (som skulle kunna bedömas som lindrigare om överträdelsen inte omfattar hela den berörda medlemsstaten).

- Gemenskapens ansvar gentemot tredje land.

- Huruvida överträdelsen är en enstaka handling eller om det är fråga om en upprepning (till exempel återkommande eftersläpning vid genomförandet av direktiv inom en viss sektor).

Överträdelsens svårighetsgrad skall tillämpas på basbeloppet i form av en koefficient från 1-20.

3.2. Överträdelsens varaktighet

Överträdelsens varaktighet omfattar inte tiden efter domstolens andra dom som ju varken kommissionen eller domstolen har någon kännedom om, och som ändå tas med i beräkningen eftersom det dagliga vitet löper tills medlemsstaten har upphört med sin överträdelse.

För beräkningen av vitet skall överträdelsens varaktighet beräknas från det att domstolen meddelat sin första dom. I artikel 171.2 andra stycket föreskrivs sanktioner mot en medlemsstat som "underlåter att inom den tidsfrist som kommissionen bestämt vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom".

Flera år kan förflyta mellan domen och det förfarande som avses i artikel 171.2 (10). Kommissionen kan i sitt förslag till vitesbelopp ta hänsyn till om medlemsstaten vägrat att svara eller svarat sent, det vill säga till medlemsstatens medverkan till förfarandets långvarighet. En sådan försening kommer att beaktas i form av en multiplikatorkoefficient för basbeloppet.

Överträdelsens varaktighet skall tillämpas på basbeloppet som en multiplikatorkoefficient från 1 till 3.

4. HÄNSYN TILL DEN BERÖRDA MEDLEMSSTATENS BETALNINGSFÖRMÅGA

Vitesbeloppet skall ha som effekt en sanktion som är samtidigt proportionerlig och avskräckande.

Sanktionens avskräckande verkan har två sidor. Beloppet skall vara tillräckligt högt

- för att förmå medlemsstaten att vidta rättelse och upphöra med överträdelsen (dvs. det måste överstiga den vinst som medlemsstaten får ut av överträdelsen), och

- för att förmå medlemsstaten att inte upprepa handlingen.

Om sanktionen skall vara avskräckande kan rent symboliska sanktioner inte komma i fråga (11). Vitet måste utöva ett tillräckligt tryck på medlemsstaten för att förmå denna att vidta faktisk rättelse. Sanktionen måste ha en "ändamålsenlig verkan".

Den avskräckande verkan skall beräknas med hjälp av en faktor n som är lika med ett geometriskt medeltal som grundas dels på medlemsstatens bruttonationalinkomst på röstviktningen i rådet (12). Av detta framgår att faktorn n kombinerar varje medlemsstats betalningsförmåga - uttryckt i dess BNI - med dess röstantal i rådet. Den formel som blir resultatet ger en rimlig spännvid (från 1,0 til 26,4) mellan de olika medlemsstaterna.

Faktorn n uppgår till följande:

Belgien: 6,2

Danmark: 3,9

Tyskland: 26,4

Grekland: 4,1

Spanien: 11,4

Frankrike: 21,1

Irland: 2,4

Italien: 17,7

Luxemburg: 1,0

Nederländerna: 7,6

Österrike: 5,1

Portugal: 3,9

Finland: 3,3

Sverige: 5,2

Förenade kungriket: 17,8

En medlemsstats dagliga vitesbelopp beräknas genom att multiplicera svårighets- och varaktighetskoefficienterna med den (fasta) faktorn n för medlemsstaten i fråga. Komissionen förbehåller sig dock rätten att anpassa denna faktor om betydande avvikelser från den faktiska situationen uppkommer eller om röstviktningen i rådet ändras.

Beräkningsmetoden kan således sammanfattas med följande allmänna formel:

Dv = (Bb × Sk × Vk) × n

där Dv står för dagligt vitesbelopp, Bb för basbelopp, Sk för svårighetskoefficient, Vk för varaktighetskoefficient samt n för den faktor som uttrycker medlemsstatens betalningsförmåga.

(1) EGT nr C 242, 21.8.1996, s. 6.

(2) Meddelandet, punkt 4.

(3) Ibid., punkt 3.

(4) Ibid., punkt 2.

(5) Ibid., punkt 5.

(6) Ibid., punkt 6.

(7) Ibid., punkt 6.1.

(8) Den medlemsstat som sätter sig över en tydlig regel eller en väl etablerad rättspraxis från domstolen begår en allvarligare överträdelse än den som tillämpar en oprecis eller komplicerad regel som aldrig förelagts domstolen för tolkning eller prövning. Se i denna fråga domstolens rättspraxis vad gäller medlemsstaternas ansvar i fråga om överträdelse av gemenskapsrätten, och i synnerhet domstolens dom av den 26 mars 1996, mål C-392/93, British Telecomunications, REG 1996, s. I-1631.

(9) Meddelandet, punkt 6.2.

(10) Ibid., punkt 7.

(11) Ibid., punkt 8.

(12) Genomsnittet beräknas på följande sätt: Faktorn n utgörs av ett geometriskt medeltal som beräknats genom kvadratroten av produkten av de faktorer som grundas på medlemsstaternas BNI och på röstviktningen i rådet. Det ger följande formel:

>Start Grafik>

>Slut Grafik>

där

BNI n = den berörda medlemsstatens BNI, uttryckt i miljoner ecu,

BNI min = den lägsta BNI bland de femton medlemsstaterna,

Röst n = varje medlemsstats röstantal i rådet enligt den röstviktning som fastställs i artikel 148 i fördraget,

Röst min = den minsta medlemsstatens antal röster i rådet.