2.009.

Produktionen skall värderas och bokföras när den uppkommer i produktionsprocessen. Sålunda bokförs produktion när den produceras och inte när den betalas av köparen.

2.010.

I ENS 2010 ses produktion som en fortlöpande process där varor och tjänster omvandlas till andra varor och tjänster. Beroende på produkt kan denna process sträcka sig över olika långa perioder, som också kan överstiga en bokföringsperiod. Detta synsätt på produktionen i kombination med periodiseringsprincipen innebär därför att produktionen bokförs i form av varor i arbete. Produktionen av jordbruksprodukter ska därför enligt ENS 2010 (3.54) bokföras som kontinuerlig produktion över hela produktionsperioden (och inte endast när grödan skördas eller djuren slaktas). Växande gröda, skog på rot och bestånd av fisk eller djur som uppföds för att bli livsmedel ska behandlas som lager av produkter i arbete under produktionsprocessen och omvandlas till lager av färdiga produkter när processen är klar. I produktionen ingår inte eventuella förändringar i icke-odlade biologiska tillgångar, t.ex. tillväxt av vildlevande djur, fåglar och fisk eller naturlig tillväxt av skog, medan fångst av vildlevande djur, fåglar och fisk ingår.

2.011.

Att bokföra produktionen i form av varor i arbete är både angeläget och nödvändigt för den ekonomiska analysen i de fall när produktionsprocessen sträcker sig över en period som överstiger räkenskapernas referensperiod. På så sätt uppnås konsistens mellan bokföringen av kostnader och produktion, vilket gör det möjligt att få signifikanta uppgifter om förädlingsvärdet. Eftersom EAA utarbetas på basis av kalenderår, kan man utgå från att bokföringen av varor i arbete endast behöver komma i fråga för de produkter där produktionsprocessen inte har slutförts vid kalenderårets slut (men även i de fall där den allmänna prisnivån har genomgått hastiga förändringar under referensperioden).

2.012.

När det gäller jordbruksprodukter vars produktionscykel är kortare än referensperioden, behöver emellertid produktionen inte bokföras i form av varor i arbete. Här räcker det att bokföra produktionen som färdigvara, dvs. vid skörden (i fråga om vegetabilieproduktion), för att åstadkomma tillräcklig konsistens med produktionskostnaderna. Detta gäller för merparten av vegetabilieproduktionen i Europa, där produktionsprocessen är kortare än ett år. Det är inte heller nödvändigt att bokföra vegetabilieproduktion med kort produktionscykel, där produktionsprocessen sträcker sig över två kalenderår (se punkt 2.172.). I dessa fall behandlas inte växande gröda som lager av varor i arbete.

2.013.

I praktiken är det endast i fråga om produkter med lång produktionscykel som det blir aktuellt med bokföring i form av varor i arbete. Det rör sig här framför allt om djur, vegetabiliska produkter som vin (där lagringen utgör en integrerad del av produktionsprocessen) och planteringar. Eftersom EU:s allmänna prisutveckling normalt sett är långsam, beräknas den inte leda till att vissa produkter måste bokföras som varor i arbete (även om det kan förekomma i vissa undantagsfall, se punkt 2.172.).

2.014.

När produkter med lång produktionscykel - vilka har bokförts som varor i arbete - skördas (vegetabilieproduktion) eller slaktas (djur), är produktionsprocessen avslutad och varorna i arbete övergår till lager av färdigvaror, redo att säljas eller användas till andra ändamål. ►M6  Under produktionsprocessen kan man beräkna det värde som varje år ska bokföras som produktion från varor i arbete genom att fördela färdigvarans förväntade värde i förhållande till de omkostnader som uppstått under varje period (2008 SNA, 6.112). ◄

2.015.

Djur: Animalieproduktion tar ofta tid och det kan dröja flera bokföringsperioder innan produktionsprocessen är avslutad. Efter ett djurs födsel är det möjligt och motiverat att bokföra det för varje produktionsfas, dvs. oavsett det enskilda djurets ålder (den del av produktionsprocessen som föregår djurets födsel kan emellertid inte redovisas, eftersom den inte kan särskiljas från skötseln av moderdjuret).

2.016.

Produktionsprocessen för dragdjur slutförs formellt sett vid födseln. Från och med denna tidpunkt bokförs de som fasta tillgångar. Naturligtvis kan djuren inte redan då användas för avsett ändamål, men de individuella skillnaderna är så stora att man bara på mycket godtyckliga grunder skulle kunna fastställa en bestämd ålder som gäller för alla djur. Av praktiska orsaker har man ansett att djurets födsel är en lämplig bokföringstidpunkt, särskilt eftersom det redan då avgörs vad djuren skall användas till.

2.017.

Detta gäller inte alltid för nötkreatur, svin, får och andra djur som kan födas upp för antingen avel eller slakt. ►M6  Om det är möjligt att skilja ungdjuren efter framtida användningsområde, ska de djur som är avsedda att användas som produktionsfaktor bokföras som fasta bruttoinvesteringar redan från födseln (dvs. fasta bruttoinvesteringar för egen räkning, som bokförs när de produceras) vilket innebär att djuren behandlas som varor i arbete och uppfödningen bokförs som produktion, se ENS 2010, 3.134. ◄ Om en sådan uppdelning inte kan göras skall djuren medräknas i lagren som varor i arbete fram till den tidpunkt då de mognar och själva används som produktionsfaktorer (t.ex. för mjölkproduktion, uppfödning eller för andra produktionsändamål, t.ex. ullproduktion). I så fall skall djuren bokföras som fasta tillgångar. Djur som är avsedda för slakt eller har skilts från avelsbeståndet före slakt skall också räknas som lager och inte som fasta tillgångar.

2.018.

Särskilda regler gäller för kycklingproduktion när denna sträcker sig över två bokföringsperioder. Ägg som lämnats för kläckning i slutet av en period behandlas som kycklingproduktion och bokförs i EAA som produktion av fjäderfä (i form av varor i arbete) (se punkt 2.048.).

2.019.

Vin: Produktionen skall bokföras som varor i arbete, eftersom lagringen utgör en del av produktionsprocessen och kan sträcka sig över flera bokföringsperioder. Druvmust under jäsning, som inte längre är färsk druvmust men inte heller vin, behandlas på samma sätt som kläckningsägg i slutet av en bokföringsperiod. I EAA bokförs sådan druvmust som vin i form av varor i arbete.

2.020.

Odlade tillgångar i planteringar: Varor som är avsedda för fasta bruttoinvesteringar för egen räkning (utom djur), t.ex. planteringar som ger återkommande skörd, skall bokföras som fasta bruttoinvesteringar när de produceras.

2.021.

Varor och tjänster som används för insatsförbrukning skall bokföras vid den tidpunkt då de går in i produktionsprocessen, dvs. när de faktiskt förbrukas och inte när de köps eller förs in i lager.

2.022.

Förbrukningen av varor under en viss referensperiod motsvarar i praktiken köp eller förvärv av varor plus ingångslager minus utgående lager ( 15 ).

2.023.

Tjänster bokförs vid köptillfället. Eftersom tjänster inte kan lagras, är detta också förbrukningstillfället.

2.024.

Följande tjänster utgör ett undantag till denna regel:

2.025.

Fast bruttoinvestering bokförs när äganderätten till den fasta tillgången överförs till en enhet som avser att använda den i sin produktion. Det finns emellertid två undantag till denna regel. För det första bokförs de tillgångar som förvärvas via finansiell leasing som om användaren blir ägare när han tar varan i besittning (se punkt 2.122.). För det andra bokförs fast bruttoinvestering för egen räkning när tillgångarna i fråga produceras (med undantag av nötkreatur, svin, får och andra djur vars framtida användning inte klart kan definieras; dessa djur räknas i stället till lager i form av varor i arbete, se punkt 2.017.).

2.026.

När det gäller t.ex. anläggning av frukt- eller vinodling (fasta realkapitalvaror som produceras för egen räkning) där man i slutet av bokföringsperioden ännu inte har slutfört alla de arbeten som behövs, skall värdet av material och tjänster som har förbrukats respektive tillhandahållits under referensåret på samma sätt bokföras som fast bruttoinvestering i slutet av bokföringsperioden.

2.027.

Köp och försäljning av mark samt kostnader i samband med dessa transaktioner skall bokföras när äganderätten överförs. Nettoförvärv av mark räknas emellertid inte till fasta bruttoinvesteringar, eftersom mark är icke-producerade tillgångar. Nettoförvärv av mark (och andra icke-producerade fasta tillgångar) bokförs på kapitalkontot (”kontot för anskaffning av icke-finansiella tillgångar”).

2.028.

Lagerinvestering mäts som differensen mellan införande i lager och uttag ur lager under referensperioden.

2.029.

Införande i lager är antingen varor som är avsedda för konsumtion senare i produktionsprocessen (insatsvarulager) - tidpunkt för bokföring är i så fall när äganderätten överförs - eller också branschens egna varor som är tänkta att användas senare, för att exempelvis säljas eller ingå i de fasta tillgångarna (färdigvarulager) - i så fall bokförs produkterna som lager när dessa är färdigställda.

2.030.

När det gäller branschens varor som ännu inte är färdigställda (och som bokförs i form av varor i arbete), skall värdet av det material och de tjänster som har förbrukats respektive tillhandahållits under loppet av en referensperiod bokföras som lager även i slutet av denna period (gäller ej vegetabilieproduktion på rot med kort produktionscykel, se punkt 2.012. Detta innebär att en del material och tjänster som förbrukas respektive tillhandahålls under en viss referensperiod inte nödvändigtvis motsvaras av en ökning av lagrets värde).

2.031.

Uttag ur lager utgörs antingen av varuflöden som går in i produktionsprocessen (i fråga om insatsvarulager) eller också av varuflöden som tas ur produktionsprocessen för att säljas eller användas på annat sätt (i fråga om färdigvarulager). I det första fallet räknas uttagen från ”branschens” lager vid tidpunkten för den faktiska insatsförbrukningen i produktionsprocessen, i det andra fallet dras de från lagren när de säljs eller kommer till annan användning.

2.039.

Detta är startpunkten för de länder vars officiella skördestatistik omfattar förluster. I enlighet med branschbegreppet skall alla de produkter mätas som härrör från jordbruksaktiviteter i de jordbruksenheter som ingår i branschen (se punkterna 1.62.-1.63.). I enlighet med den konvention som nämns i punkt 1.31. (produktionen från sekundära jordbruksaktiviteter i icke-jordbruksenheter räknas som noll, eftersom man utgår från att alla jordbruksaktiviteter är särskiljbara och därför utgör huvudaktiviteten i sin egen lokala jordbruksenhet), skall hela jordbruksproduktionen bokföras, med undantag av produktionen från enheter där jordbruket endast är en fritidssysselsättning (se punkt 1.24.).

2.040.

Denna post rör återkommande lagerförluster (se följande avsnitt) och omfattar förluster på fälten, förluster i samband med skörden och andra förluster på gården (till följd av produkternas färskvarukaraktär samt väderförhållanden som frost, torka etc.). Här behandlas alltså inte förluster i olika led av saluföringen, dvs. under transporten från gården, under lagringstiden i handeln samt förluster i samband med förädling och bearbetning i förädlingsindustrin. Däremot bokförs här produkter som producenterna utbjuder till försäljning, men som inte säljs och därför förstörs (gäller framför allt frukt och grönsaker).

2.041.

Enligt ENS 2010 finns det tre typer av förluster: återkommande förluster av varor i lager (ENS 2010, 3.147), exceptionella lagerförluster (ENS 2010, 6.13 e) och förluster genom katastrofer (ENS 2010, 6.08 och 6.09).

2.042.

För att bokföra förluster av varor i lager måste man skilja på å ena sidan återkommande förluster och å andra sidan exceptionella förluster samt förlust genom katastrofer. Bokföringen av förluster beror emellertid också på respektive lands beräkningsmetoder och statistiska grundmaterial.

2.043.

När produktionen beräknas på basis av uppgifter om ingångslager och utgående lager, försäljningar och andra eventuella användningar (t.ex. fasta realkapitalvaror som har producerats för egen räkning), har återkommande förluster redan räknats från lagerinvesteringen, och om man skulle bokföra dem igen under ”Förluster” skulle detta innebära dubbel redovisning. Om beräkningen av produktionen inte baseras på uppgifter om lager utan på t.ex. faktiska födslar, skall man dock bokföra återkommande förluster av djur i samband med produktion under referensperioden i fråga samt förluster av djur som har importerats för uppfödning eller gödning eller som har fötts under tidigare referensperioder.

2.044.

Exceptionella förluster och förluster genom katastrof av varor i lager skall bokföras i kapitalbildningskontot, dvs. i kontot för ”andra volymförändringar i tillgångarna”. I produktionen inkluderas därför det fulla värdet av dessa förluster.

2.045.

Förluster (återkommande, exceptionella eller genom katastrof) av fasta tillgångar (mjölkkoboskap, avelsdjur osv.) skall bokföras i kontot för ”andra volymförändringar i tillgångarna”. De har ingen inverkan på produktionens värde. Det bör understrykas att förluster som rör redan producerande planteringar skall bokföras som antingen kapitalförslitning eller som ”andra volymförändringar i tillgångarna” beroende på typen av förlust.

2.046.

Länder vars förluster inte har räknats in i referensperiodens skördeuppgifter skall börja med denna post. Det rör sig om den produktion som under referensperioden är tillgänglig för att saluföras, användas som produktionsmedel, bearbetas av producenten, konsumeras i producentens hushåll, lagras eller eventuellt användas av producenten som fasta realkapitalvaror producerade för egen räkning.

2.047.

Detta omfattar de färdigvarulager av färdiga produkter eller varor i arbete som finns inom jordbrukets företag (dvs. hos producenterna) i början av referensåret. Lager i olika saluföringsled samt interventionslager skall inte bokföras här (se punkt 2.201. och följande när det gäller bokföring av djur).

2.048.

I det ursprungliga lagret ”Fjäderfä” skall också inkluderas ägg som lämnats för kläckning i början av referensperioden, eftersom de behandlas som fjäderfävaror i arbete (se punkt 2.018.).

2.049.

Under posten konsumtion inom enheten bokförs produkter som har producerats inom jordbruksenheten (den lokala verksamhetsenheten) och som enheten använder som insats i produktionsprocessen under samma bokföringsperiod.

2.050.

Alla jordbruksprodukter (med undantag av djur, se punkterna 2.067. och 2.208.) som säljs av en jordbruksenhet till andra producerande jordbruksenheter skall bokföras som försäljning och därefter som insatsförbrukning. Detta gäller även för varor som förädlas och bearbetas samt deras biprodukter (t.ex. återtag av skummjölk, kli, oljekakor, betmassa och blast samt av utsäde efter behandling).

2.051.

Konsumtionen inom enheten kan delas upp efter användningen av de produkter som förbrukas inom enheten:

2.052.

Produkter som förbrukas inom branschen inom ramen för samma jordbruksaktivitet (dvs. samma aktivitetsundergrupp, på 4-siffrig nivå i ►M3  Nace Rev. 2 ◄ ):

2.053.

Produkter som förbrukas inom branschen inom ramen för olika jordbruksaktiviteter (dvs. en annan aktivitetsundergrupp på 4-siffrig nivå i ►M3  Nace Rev. 2 ◄ ).

Detta rör sig i första hand om vegetabiliska produkter som används till djurfoder, men även animaliska biprodukter som används för en annan aktivitet inom produktionsprocessen (gödsel och flytgödsel som används som gödningsmedel för vegetabilisk produktion). Vegetabiliska produkter som används till djurfoder kan klassificeras efter saluföringsgrad (något som vanligtvis skattas):

2.054.

Jordbruksprodukter som förbrukas inom jordbruksenheter skall endast bokföras inom jordbrukets produktion om de uppfyller vissa kriterier. När man slog fast vilka kriterier som skulle gälla för att redovisa konsumtionen inom enheten tillgodosågs två krav. Det rör sig först och främst om ett metodiskt krav, eftersom man hade avvikit från den exakta ordalydelsen i ENS-regeln, men ändå önskade följa ”andemeningen” i denna (något man försöker uppnå genom att använda sig av två olika aktiviteter). Det rör sig emellertid också om ett praktiskt krav, eftersom de kriterier som skall fastställas måste kunna ge en exakt och jämförbar ram för att avgöra vilken konsumtion inom enheten som skall bokföras, så att denna metod för att mäta produktionen också kan användas så som det är tänkt.

2.055.

Dessa kriterier är:

▼M3

▼B

2.056.

I enlighet med urvalskriterierna för att produkter som konsumeras inom enheten skall medräknas vid mätningen av produktionen (se punkt 2.055.) skall endast vegetabiliska produkter som används i djurfoder (oavsett om detta vanligtvis saluförs eller ej) bokföras under jordbrukets produktion.

2.057.

När dessa produkter bokförs under branschens produktion, måste de också bokföras som insatsförbrukning, i enlighet med principen om att de totala kvantiteter som produceras och därefter används för en annan produktionsaktivitet under referensåret skall beaktas (se punkt 2.055.). När övergången från produktion till insatsförbrukning överskrider det aktuella referensåret, bör produktionens motsvarande kvantiteter redovisas som ”Utgående lager” för respektive produkt under referensåret.

2.058.

Animaliska biprodukter ingår inte under konsumtion inom enheten p.g.a. de praktiska svårigheterna att få fram uppgifter om kvantiteter och i synnerhet priser.

2.059.

Under posten producenternas bearbetning ska man bokföra de kvantiteter som har producerats för bearbetning av jordbruksproducenter (t.ex. mjölk som bearbetas till smör eller ost, äpplen som bearbetas till äppelmust och cider) endast om det har skett inom ramen för bearbetningsaktiviteter som kan skiljas från den primära jordbruksaktiviteten (på basis av bokföringsmaterial, se 1.26). Här ska endast de obearbetade produkterna bokföras (t.ex. opastöriserad mjölk och äpplen), inte de bearbetade produkter som erhålls från dessa råvaror (t.ex. smör, äppelmust och cider). Här tar man med andra ord inte hänsyn till det arbete som ingår i bearbetningen av jordbruksprodukter.

2.060.

Om bearbetningsaktiviteterna är ej särskiljbara icke-jordbruksaktiviteter bokförs produkten av dessa aktiviteter under värdet av jordbrukets produktion (se punkt 1.25.). De jordbruksråvaror som används som insatsförbrukning i samband med bearbetningen bokförs varken under produktion eller insatsförbrukning. Denna konvention kommer sig av att de båda aktiviteterna (produktion av jordbruksprodukter samt bearbetning av dessa produkter) inte kan skiljas åt på basis av bokföringsmaterial. Kostnaderna för dessa båda aktivitetstyper bokförs därför tillsammans och produktionen värderas som produktion av bearbetade produkter.

2.061.

Denna post omfattar följande:

2.062.

►M3  Jordbruksprodukter som bearbetas av jordbruksenheten på ett sätt som går att särskilja (dvs. så att de ger upphov till en lokal verksamhetsenhet som ej hör till jordbruket) och som konsumeras av jordbrukshushåll ska bokföras som egen slutlig konsumtion under produktionen från ”tillverkning” (avdelning C i Nace rev. 2). ◄ Jordbrukshushållens konsumtion av jordbruksprodukter som bearbetas på ett sätt som inte kan särskiljas (dvs. produktion från ej särskiljbara bearbetningsaktiviteter som ej hör till jordbruket) bokförs däremot som egen slutlig konsumtion under dessa aktiviteter (se punkt 2.080.) och ingår i jordbrukets produktion.

2.063.

Det tillräknade hyresvärdet av ägarbebodd bostad bokförs ej här, utan under ”Uthyrning och förvaltning av egna eller arrenderade fastigheter” (undergrupp 68.20 i Nace rev. 2). Uthyrning av bostäder är inte en jordbruksaktivitet utan en aktivitet som alltid anses kunna skiljas från jordbruksverksamheten.

2.064.

Denna post omfattar jordbruksenheternas försäljning av jordbruksprodukter till andra enheter (inom jordbruket eller andra branscher). Detta omfattar även försäljning till lager- och interventionscentraler, med undantag av avyttring av fasta tillgångar. Posten underindelas i försäljning inom landet till andra branscher, försäljning inom landet till andra jordbruksenheter och försäljning till utlandet.

2.065.

En viss enhets försäljning motsvarar alltså omsättningen från saluförandet av enhetens produktion. ►M6  Det bör noteras att försäljning av djur som klassificerats som fasta tillgångar och som tas ur stamdjursbesättningar (i samband med slakt eller export) inte ska redovisas som försäljning. ◄ Djur klassificerade som fasta tillgångar och som tas ur stamdjursbesättningar överförs till lager före försäljning, men försäljningen av dessa djur (vid slakt eller export) redovisas som lageruttag i räkenskaperna, vilket endast avspeglas i kapitalkontot. Motsvarande produktion hade redan tillräknats som en del av besättningarna i form av egenregiproduktion av fasta realkapitalvaror ( 17 ) och därefter bokförts på produktionskontot.

2.066.

Djur klassificerade som lager: När djur klassificerade som lager avyttras till ett annat jordbruksföretag utgör detta försäljning i enlighet med definitionen i punkt 2.064. Denna försäljning kan kvittas genom uttag ur lager om djuren var bokförda som lager i början av räkenskapsåret (i annat fall bokförs endast försäljningen).

2.067.

Anskaffning av djur räknas som införande i lager om produkterna inte säljs vidare under räkenskapsåret. Dessa djur kan emellertid inte redovisas som insatsförbrukning, eftersom varor som används som insats i produktionen per definition skall försvinna (eller åtminstone genomgå en betydande omvandling) under produktionsprocessen. Dessa djur behandlas som varor i arbete, eftersom produktionsprocessen för djuren inte är helt avslutad (produktionsprocessen slutförs vid slakten). Anskaffning av djur skall bokföras som införande i lager av varor i arbete och bokförs därför som ”negativ” försäljning och inte som insatsförbrukning. Rör det sig om handel mellan inhemska företag, tar försäljning och köp ut varandra (med undantag av kostnader i samband med överföring av äganderätten) ( 18 ). På grund av denna särbehandling av handel med levande djur mellan jordbruksenheter finns det ingen insatsförbrukning under ”Djur och animaliska produkter” ( 19 ).

2.068.

Djur klassificerade som fasta tillgångar: Handel mellan jordbruksenheter med fasta tillgångar i form av djur bokförs inte som försäljning enligt ovanstående definition, utan som handel med tillgångar (bokförs i kapitalkontot som jordbrukets fasta bruttoinvesteringar). Rör det sig om handel mellan inhemska företag tar försäljning och köp ut varandra (frånsett kostnader i samband med ägarbyte).

2.069.

Bokföring av import av levande djur (ej avsedda för omedelbar slakt): Liksom när det gäller handel mellan inhemska företag skall jordbruksenheters import av djur klassificerade som lager (utom djur avsedda för omedelbar slakt) under referensperioden bokföras som införande i lager av varor i arbete och dras från försäljningen. Djur klassificerade som fasta tillgångar (t.ex. avelsdjur) och importeras som sådana skall däremot inte dras från försäljningen.

2.070.

Eftersom det i praktiken ofta är svårt att göra en tydlig distinktion mellan de olika kategorierna av djur på basis av tillgängliga EU-källor (mellan djur klassificerade som fasta tillgångar och djur klassificerade som lager), anses emellertid all import av djur som lager och värdet av alla importerade djur (med undantag av djur avsedda för omedelbar slakt) dras därför från värdet av försäljningen. Denna bokföringsmetod innebär att utrikeshandeln med levande djur behandlas på liknande sätt som den inhemska bruttoproduktionen när denna beräknas i statistiken över animalieproduktionen.

2.071.

Denna post omfattar endast:

2.072.

Dessa är de lager av färdiga produkter eller varor i arbete som finns inom branschens företag (dvs. hos producenterna) vid referensårets slut. Lager som finns inom olika saluföringsled (framför allt lager hos återförsäljare och bearbetande enheter) samt interventionslager skall inte bokföras här.

2.073.

Här bokförs produkter som tillfälligt lagras och som vid ett senare datum förbrukas inom branschen (t.ex. foderspannmål, utsäde och förökningsmaterial), eftersom produkternas slutliga användning inte är känd när de förs in i lagret.

2.074.

Denna post utgör summan av kolumnerna 7q till 11q.

2.075.

Lagerinvesteringen inom branschen (omfattar ej lager inom olika saluföringsled) under referensåret mäts antingen som skillnaden mellan införande och uttag ur lager eller också som skillnaden mellan utgående lager och ingångslager. I det senare fallet måste andra volymförändringar och nominella kapitalvinster (med avdrag av förluster) dras av när lagerinvesteringens värde beräknas (se punkt 2.179. och följande).

2.076.

I enlighet med produktionsbegreppet och de ovannämnda reglerna för bokföring av konsumtion inom enheten (se punkt 2.049. och det följande) och bearbetning av jordbruksprodukter (se punkterna 2.059. och 2.060.) samt egen slutlig konsumtion (se punkterna 2.061., 2.062. och 2.063.) kan jordbrukets produktion beskrivas enligt följande:

2.077.

Begreppet total produktion för att mäta jordbrukets produktion omfattar även handel med jordbruksvaror och -tjänster mellan jordbruksenheterna samt konsumtion inom enheten av djurfoderprodukter (oavsett om dessa vanligtvis saluförs eller ej).

2.080.1.

Enligt ENS 2010, 3.82 är forskning och utveckling (FoU) kreativt arbete som utförs systematiskt för att öka kunskaperna och använda dessa kunskaper för att ta fram och utveckla nya produkter, inklusive förbättrade versioner av eller egenskaper hos befintliga produkter, eller för att utarbeta eller utveckla nya eller effektivare produktionsprocesser. FoU som jämfört med den primära aktiviteten har betydande omfattning ska bokföras som en lokal verksamhetsenhets sekundära aktivitet. En separat lokal verksamhetsenhet urskiljs för FoU, när så är möjligt, och tilldelas inte jordbruket. Om enheter som också har FoU-aktiviter inte kan tilldelas en separat lokal verksamhetsenhet och om det är möjligt att uppskatta FoU-utgifterna för jordbruket, ska uppskattningarna anges som jordbruksproduktion som ”Andra ej särskiljbara sekundära icke-jordbruksaktiviteter” (produktion för egen räkning) och som fasta bruttoinvesteringar.

2.118.

Fast bruttoinvestering består av inhemska producenters förvärv, minus avyttringar av fasta tillgångar under en given period, plus vissa tillägg till värdet av icke-producerade tillgångar som uppstått genom den produktiva verksamheten hos en producent eller institutionell enhet (ENS 2010, 3.125–3.129). Fasta tillgångar är producerade tillgångar som används i produktionen under mer än ett år (se ENS 2010, 3.124 och bilaga 7.1).

2.119.

Inom den totala nationella ekonomin avser fasta bruttoinvesteringar den del av bruttonationalprodukten som produceras under referensåret för att kunna användas som produktionsmedel i produktionsprocessen under en period som överstiger ett år. Man skiljer den sålunda från de privata hushållens och den offentliga sektorns slutliga konsumtion samt från export och lagerinvesteringar. Den nationella ekonomins fasta bruttoinvesteringar omfattar alltså inte de varor som får förändrad användning under denna period, även om de tidigare har producerats vid en viss tidpunkt och alltså ingår under denna rubrik i BNP. En förändring i fråga om användning eller ägarförhållanden innebär inte att dessa varor ingår i BNP en andra gång och förändrar inte heller något i fråga om den totala mängden fasta tillgångar i den nationella ekonomin som helhet. Dessa transaktioner är emellertid av intresse vid en analys gällande homogena branscher eller sektorer.

2.120.

Om ett ägarbyte resulterar i att varorna får en annan användning (dvs. om de inte längre utgör en del av de fasta tillgångarna), minskar den nationella ekonomins fasta tillgångar. De vanligaste exemplen på detta är begagnade motorfordon som hushåll köper från produktionsenheter, begagnade fartyg som säljs vidare till utlandet samt fasta realkapitalvaror som skrotas för att användas i produktionen. Eftersom den nya användningen (slutlig konsumtion, export eller någon annan användning beroende på den vara som produceras av järnskrotet) i dessa fall utgör en del av nationalprodukten, bör den fasta bruttoinvesteringen därför minskas i motsvarande grad. Det är därför som ►M6  ENS 2010 ◄ använder begreppet nettoförvärv av befintliga producerade varor för beräkningen av fasta bruttoinvesteringar, eftersom man därigenom kan ta hänsyn till avyttring av kapital, dvs. minskning av fasta tillgångar.

2.121.

Nettoförvärv av befintliga varor kan vara positiva, dvs. utgöra en ökning av den nationella ekonomins fasta tillgångar. Det gäller till exempel när begagnade fordon som redan har förts upp som slutlig konsumtion i bruttonationalinkomsten köps för att användas som fasta tillgångar. Eftersom försäljning av befintliga investeringsvaror normalt överstiger inköp, är nettoförvärven negativa för den nationella ekonomin i dess helhet. Om de fasta bruttoinvesteringarna delas upp efter användarbransch, kan emellertid nettoförvärven vara positiva för vissa branscher.

2.122.

För att bestämma olika sektorers och branschers fasta bruttoinvesteringar används ägande (förvärv, avyttring) som kriterium, inte varornas användning. Det bör noteras att fasta tillgångar som förvärvas genom finansiell leasing (men inte genom vanlig uthyrning) jämställs med hyrestagarens tillgångar (om denne är producent) och inte med uthyrarens, vars finansiella tillgång motsvarar ett lån (se 2.109 d och kapitel 15 i ENS 2010 när det gäller skillnaden mellan olika slags uthyrning av varaktiga varor) ( 21 ).

2.123.

►M6  Hur ägandekriteriet tillämpas beror på det grundläggande statistiksystem som används för att beräkna de fasta bruttoinvesteringarna. ◄ Om det är uppgifter från köparna, kommer det i teorin inte att bli några svårigheter (förutom det praktiska problemet att redovisa alla köpare). Särskilt inom jordbruket förekommer det emellertid ofta att beräkningarna görs på grundval av de uppgifter som kapitalvaruproducenterna själva lämnar om sin produktion eller försäljning. Frånsett de fall där det inte går att avgöra om en vara skall betraktas som fast realkapitalvara, är det också svårt att identifiera den verkliga köparen, eftersom fasta realkapitalvaror endast ger en antydan om vem användaren är. När det gäller jordbruket finns därför en risk att man även bokför fasta realkapitalvaror som inte har förvärvats av jordbruksföretag, utan av kommersiella företag som har för avsikt att hyra ut dessa varor utan förare.

2.124.

Förvärv av fasta tillgångar omfattar nya eller befintliga fasta tillgångar som har förvärvats (inköpts eller förvärvats genom byteshandel, kapitaltransferering in natura eller finansiell leasing), fasta tillgångar som har producerats och behållits för producentens egen användning, väsentliga förbättringar av fasta tillgångar och materiella icke-producerade tillgångar, naturlig tillväxt hos jordbrukstillgångar (djur och planteringar) samt kostnader i samband med överföring av äganderätt till icke-producerade tillgångar (se ENS 2010, 3.125 a).

2.126.

►M6  Köp eller produktion för egen räkning av varaktiga varor som behövs för en grunduppsättning utgör fast investering. ◄ Buteljlagret hos ett bryggeri eller en vinfirma (med undantag av engångsbuteljer) är t.ex. varor som skall föras till tillgångarna, även om värdet för varje butelj är obetydligt. Samma sak gäller för restaurangers stolar och bord, porslin och bestick samt för företags verktyg. Grunduppsättningen av dessa varor utgör fasta bruttoinvesteringar: någon kapitalförslitning beräknas emellertid inte i dessa fall, eftersom man antar att när lagret väl har skapats, kommer värdet att vara konstant eftersom nya delar fortlöpande köps in för att ersätta försvunna eller obrukbara delar. Fortlöpande inköp av ersättningsvaror bokförs som insatsförbrukning. Denna teoretiskt sett enkla regel kan ibland vara svår att tillämpa i praktiken, eftersom statistiska uppgifter avseende produktion eller försäljning inte alltid utvisar om varorna i fråga köps för en grunduppsättning eller för att ersätta befintliga delar.

2.127.

Varor och tjänster som införlivas i befintliga fasta realkapitalvaror för att förbättra dem, renovera dem eller öka deras livslängd eller produktionskapacitet bokförs med de fasta realkapitalvaror som de ingår i. Dessa arbeten betraktas som förvärv av nya fasta tillgångar. I princip omfattar detta alla varor och tjänster som införlivas i fasta realkapitalvaror och som ligger långt utanför vanligt löpande underhålls- och reparationsarbete. Med löpande underhåll avses alla arbeten som, sett till den fasta realkapitalvarans normala livslängd, skall genomföras med relativt korta intervall för att varan skall behålla sitt bruksvärde. Det kan t.ex. röra sig om byte av delar som snabbt slits ut, utvändig och invändig målning etc.

2.128.

Storleken på det belopp som används till underhåll utgör inte något kriterium för att avgöra om det rör sig om en investering eller fortlöpande underhåll, eftersom också underhållsarbeten kan vara mycket omfattande när det gäller värdefulla fasta realkapitalvaror (se punkt 2.109.e). Om tjänster avseende fasta realkapitalvaror skall klassificeras som ”löpande underhåll” eller ”fasta bruttoinvesteringar” avgörs strängt taget av den tidrymd som förflyter innan arbetet måste utföras på nytt. Byte av delar som normalt förbrukas på ett år, t.ex. lastbilsdäck, anses exempelvis vara löpande underhåll, medan motorbyte betraktas som en fast bruttoinvestering. Detta beror inte på att värdet i sig är högre, utan på att motorn normalt sett inte byts varje år, utan först efter flera. När sådant arbete förs upp som tillgång (dvs. som fast bruttoinvestering och inte som löpande underhåll) kan man genom kapitalförslitning fördela värdet jämnt över hela användningstiden.

2.129.

I 2008 SNA fastställs att man kan avgöra om det rör sig om förbättringar av fasta tillgångar på två sätt: antingen genom omfattningen av förändringar i de fasta tillgångarnas egenskaper – dvs. betydande förändringar i fråga om storlek, form, effektivitet, kapacitet eller beräknad livslängd – eller genom att konstatera att dessa förbättringar inte är sådant arbete som regelbundet utförs när det gäller andra fasta tillgångar av samma slag i samband med löpande underhåll och reparation (se 2008 SNA, 10.43 och 10.46).

2.130.

Avyttring av fasta tillgångar omfattar befintliga fasta tillgångar som har försålts, rivits, kasserats eller destruerats av sin ägare, lämnats vid byteshandel eller lämnats genom kapitaltransferering in natura (se ENS 2010, 3.125 b och 3.126). Avyttring av detta slag bör normalt medföra ägarbyte och ha en direkt ekonomisk användning (så att de fasta tillgångar som rivs, kasseras eller destrueras av sin ägare utan att därigenom få en annan ekonomisk användning inte ska ingå i avyttringen) (se 2008 SNA, 10.38). Viss avyttring kan emellertid ske inom samma institutionella enhet, t.ex. när djur slaktas av en jordbrukare och konsumeras av dennes familj.

2.131.

Fasta bruttoinvesteringar värderas till mottagarpriser (inklusive kostnader i samband med ägarbyte, installationsavgifter och andra kostnader i samband med ägarbyte) eller till baspris för liknande fasta tillgångar om dessa sker i egen regi (baspris utgör summan av kostnaderna). Avyttring skall bokföras till försäljningspris, vilket bör motsvara mottagarpriser minus installationsavgifter och andra kostnader i samband med ägarbyte (se punkt 2.130.).

2.132.

Kostnader i samband med ägarbyte av tillgångar räknas som köparens fasta bruttoinvesteringar, även om en del av kostnaderna betalas av säljaren. De omfattar alla kostnader i samband med leverans av tillgången (installationsavgifter, transportkostnader etc.), förrättningsavgifter och provisioner (advokater, experter etc.) och skatter som skall betalas på förmedlingstjänster i samband med ägarbyte av tillgångar.

2.133.

Köparens fasta bruttoinvesteringar omfattar värdet av de varor som förvärvats (exklusive kostnader i samband med ägarbyte) plus samtliga kostnader för ägarbyte i samband med anskaffningen. Säljarens fasta bruttoinvesteringar omfattar däremot endast värdet av de försålda varorna (exklusive kostnader i samband med ägarbyte) ( 22 ). När det gäller icke-producerade tillgångar (mark eller patent, t.ex. produktionsrättigheter) som inte ingår i de fasta bruttoinvesteringarna, bör dessa kostnader skiljas från anskaffningen/avyttringen av tillgångarna och bokföras under en särskild post som köparens fasta bruttoinvesteringar.

2.134.

En balansräkning är en redovisning, sammanställd vid en viss tidpunkt, av värdet av ägda tillgångar och utestående skulder. I balansräkningen analyseras de olika beståndsdelarna när det gäller förändringar i tillgångars värde. ►M6  Enligt den definition som ges för balansräkningen (se ENS 2010, 7.12 och 7.13) kan förändringen i en tillgångs värde mellan slutet och början av en period beskrivas på följande vis: ◄

2.135.

Nominella kapitalvinster (- förluster) motsvarar de kapitalvinster (- förluster) som uppstått under perioden som ett resultat av en förändring i priset på tillgången, vars ekonomiska och fysiska kännetecken förblir oförändrade under denna period (såväl kvantitativt som kvalitativt sett). Dessa förändringar bokförs på omvärderingskontot.

2.136.

Andra volymförändringar i tillgångar är flöden som gör det möjligt att registrera upptäckt, uttag eller kvalitetsförsämring av naturtillgångar. En annan funktion är att bokföra effekten av extraordinära, oförutsedda händelser som påverkar den ekonomiska fördel som tillgångarna kan komma att ge. När det gäller jordbruksbranschen kan dessa andra volymförändringar i tillgångarna delas in i tre huvudkategorier:

▼M7

▼B

2.137.

Fasta bruttoinvesteringar och kapitalförslitning (se punkterna 3.098.-3.106.) är alltså inte de enda element som skall beaktas vid en analys av förändringarna i tillgångars värde.

2.138.

I ENS 2010 skiljer man mellan flera typer av fast bruttoinvestering (se ENS 2010, 3.127):

2.139.

I EAA skiljer man mellan följande olika slags fasta bruttoinvesteringar:

2.140.

Fasta bruttoinvesteringar i jordbrukstillgångar omfattar två typer av tillgångar (djur och planteringar) som används upprepat och kontinuerligt för produktion av produkter som frukt, gummi, mjölk etc. Det är här fråga om planteringar med fruktträd, vinstockar, humleplantor, bärbuskar och sparris. Julgranar (som endast ger en färdigvara en gång) räknas inte som fasta tillgångar, ej heller spannmål och grönsaker. Djur klassificerade som fasta tillgångar är t.ex. avelsdjur, mjölkboskap, får som uppföds för ullens skull samt dragdjur (djur avsedda för slakt, inklusive fjäderfä, utgör däremot inte fasta tillgångar).

2.141.

Fasta bruttoinvesteringar i planteringar motsvarar enligt ENS 2010 (3.125) värdet av anskaffning minus avyttring av naturtillgångar som ger återkommande skörd (som fruktträd) när dessa tillgångar är färdigutvecklade plus naturlig tillväxt hos sådana naturtillgångar fram till den tidpunkt då de är färdigutvecklade (dvs. genererar en produkt) under det aktuella räkenskapsåret.

2.142.

Denna definition av fasta bruttoinvesteringar motsvarar:

2.143.

De båda första typerna av fasta bruttoinvesteringar i planteringar utgör jordbruksproduktion av fasta bruttoinvesteringar för egen räkning.

2.144.

Avyttring av planteringar (som bokförs som negativa fasta bruttoinvesteringar) kan ske på två sätt: en möjlighet är att planteringarna säljs på rot till en annan (jordbruks)enhet, och i så fall bokförs endast kostnaderna i samband med ägarbyte i EAA. En annan möjlighet är att planteringarna avverkas. Enligt den allmänna definitionen på avyttring ska emellertid avverkade planteringar i så fall ha en direkt ekonomisk användning, dvs. en motpost i form av en användning av varor och tjänster (t.ex. försäljning till ett företag som är specialiserat på försäljning av trä ( 23 )). I det sistnämnda fallet ska avyttringen av planteringar, som bokförs som negativa fasta bruttoinvesteringar, motsvara ett obetydligt belopp.

2.145.

I flertalet fall (dvs. frånsett det andra fallet i punkt 2.144.) skall därför värdet av avverkningen inte dras från värdet av investeringar i planteringar. Investeringar avsedda för att förnya befintliga planteringar skall betraktas som investeringar och inte som utgifter för löpande underhåll.

2.146.

Sättet att behandla avverkning av planteringar i bokföringen skall ses i samband med beräkningen av kapitalförslitning. Enligt ►M6  ENS 2010 ◄ genomgår planteringar kapitalförslitning motsvarande planteringarnas värdeminskning när dessa är färdigväxta. Avverkning ( 24 ) av planteringar kan därför tolkas på följande sätt:

2.147.

Planteringarnas värdeförändring under en räkenskapsperiod omfattar följande fyra beståndsdelar (se punkt 2.134.):

2.148.

Arbete med odlade vegetabiliska tillgångar, dvs. planteringar, redovisas antingen som försäljning genom specialiserade företag som bedriver jordbruksverksamhet mot lön eller inom ramen för ett kontrakt (markberedning, tillhandahållande av maskiner, förökningsmaterial, arbetskraft etc.) eller också som egenregiproduktion av fasta realkapitalvaror (se 1.75).

2.149.

Fasta bruttoinvesteringar i djur omfattar följande beståndsdelar:

2.150.

I enlighet med ►M6  ENS 2010 ◄ är fasta bruttoinvesteringar i djur ett mått på skillnaden mellan anskaffning (naturlig tillväxt och import) under året, inklusive egenregiproduktion, och avyttring av djur (till slakt ( 27 ), export eller annan slutlig användning), plus kostnader i samband med ägarbyte ( 28 ). Fasta bruttoinvesteringar i djur sträcker sig över hela djurets livslängd. Under den första tiden består de fasta bruttoinvesteringarna huvudsakligen av djurets naturliga tillväxt. När djuret nått vuxen ålder är de fasta bruttoinvesteringarna framför allt ett mått på avyttring (försäljning för slakt eller export). Import, export samt kostnader i samband med ägarbyte är beståndsdelar i de fasta bruttoinvesteringarna i djur som kan förekomma under djurets hela livslängd. Djurens naturliga tillväxt (och inte de totala fasta bruttoinvesteringarna) skall bokföras som jordbrukets egenregiproduktion av fasta tillgångar i djur.

2.151.

Fasta bruttoinvesteringar i djur utgör endast en beståndsdel i förändringen i tillgångars värde. Fasta bruttoinvesteringar i djur kan därför endast mätas genom förändringen i fråga om antalet djur, värderad till kalenderårets genomsnittspris för varje djurkategori om följande villkor är uppfyllda:

En annan beräkningsmetod (den direkta metoden) består i att mäta flödena av införande och uttag för varje djurkategori till motsvarande priser: med denna metod ska inte bara anskaffning och avyttring beaktas, utan även företagens införande (i synnerhet födslar) och uttag.

2.152.

Fasta bruttoinvesteringar i djur kan därför i allmänhet inte mätas genom skillnaden mellan djurens värde i slutet och början av räkenskapsåret. Beräkningsregeln för fasta bruttoinvesteringar i djur är direkt avhängig av den metod som används för att redovisa och mäta de tre beståndsdelarna i förändringar av djurens värde (frånsett fasta bruttoinvesteringar), i synnerhet när det gäller kapitalförslitning. ►M6  Detta är en avvikelse från ENS 2010. ◄

2.153.

I SNA ska teoretiskt sett kapitalförslitning beräknas även för djur ( 29 ). Kapitalförslitningen av djur är ett mått på den beräknade nedgången i djurens produktivitet när de används i produktionen, och denna nedgång avspeglas i sin tur i det uppräknade värdet av kommande intäkter från dessa djur. Men eftersom det i praktiken är svårt att beräkna kapitalförslitningen (beräkningsparametrarna fastställs genom ett komplicerat förfarande, se 3.105 och 3.106), ska kapitalförslitning inte beräknas för stamdjur.

2.154.

Fasta bruttoinvesteringar i djur kan mätas med hjälp av olika metoder. Med PI-metoden (perpetual inventory-metoden) kan man noggrant värdera de fasta bruttoinvesteringarnas olika beståndsdelar, som fastställs i punkt 2.149. (dvs. djurens naturliga tillväxt, import, försäljning till slakt och export, kostnader i samband med ägarbyte). För denna metod krävs emellertid ett stort antal uppgifter (t.ex. priset för stamdjuren under hela den period de är produktiva). Samma sak gäller för metoder som baseras på djurens produktionscykel. Därför får man tillämpa en enklare metod, även om den inte är lika noggrann.

2.155.

Den metod som rekommenderas bygger på indirekt beräkning ( 30 ). Denna metod grundas på en beräkning av förändringar i antalet djur samt på följande två antaganden:

2.156.

Fasta bruttoinvesteringar är lika med summan av följande beståndsdelar:

2.157.

Med ”nettorekryteringskostnad” avses differensen när djuren tas ur produktionsbeståndet, mellan å ena sidan livdjursvärdet (till ett pris som skulle kunna kallas ”kapitalpriset”) och å andra sidan slaktdjursvärdet (dvs. försäljningspriset till slakteriet).

2.158.

”Övriga förluster på stamdjur” omfattar två slags förluster:

2.159.

Värdet av de förluster som skall användas vid beräkningen av fasta bruttoinvesteringar motsvarar skillnaden mellan djurens värde i gällande priser vid periodens början och avyttringsvärdet för dessa djur. Avyttringen värderas till försäljningspriset i händelse av slakt (dvs. vid försäljning eller egen slutlig konsumtion) eller också till ett nollvärde om djuren inte har något ekonomiskt värde (vid destruering etc.).

2.160.

De båda begreppen ”övriga förluster på stamdjur” och ”nettorekryteringskostnad” motsvarar flöden som redovisas i balansräkningarnas konto för andra förändringar i tillgångarna. De utgör ett förbindelseled mellan de olika beståndsdelar som ingår i tillgångarnas värdeförändringar och de fasta bruttoinvesteringarna och bidrar dessutom till att skapa enhetlighet med ►M6  ENS 2010 ◄ . Om man bortsåg från dem, skulle det leda till att den verkliga nivån för fasta bruttoinvesteringar i djur undervärderades.

2.161.

Egenregiproduktion av djur, motsvarande djurens naturliga tillväxt, beräknas på grundval av den definition på fasta bruttoinvesteringar i djur som beskrivs under punkt 2.149., och tillämpas på kategorier av ännu ej fullvuxna djur:

Egenregiproduktion = fasta bruttoinvesteringar + avyttring (slakt och export) – förvärv (import) ( 31 ) – (kostnader i samband med ägarbyte).

2.162.

Fasta tillgångar (exkl. jordbrukstillgångar, dvs. planteringar och djur) omfattar följande beståndsdelar:

2.163.

De fasta bruttoinvesteringarna motsvarar anskaffning av dessa tillgångar (antingen nya tillgångar som har producerats eller importerats under räkenskapsåret eller också befintliga tillgångar) minus avyttring av tillgångarna till andra enheter (inom jordbruket eller andra branscher). Det bör noteras att om denna transaktion inbegriper två jordbruksenheter under samma räkenskapsår, tar de båda flödena ut varandra. I så fall skall endast kostnaderna i samband med ägarbytet redovisas under posten för denna fasta tillgång.

2.164.

När det gäller byggnader eller kapitalvaror (avsedda för försäljning), där produktionen sträcker sig över flera perioder, skall värdet av det arbete som utförs under produktionsperioden bokföras under producentens lagerinvestering som varor i arbete. Dessa varor (som kan vara lös eller fast egendom) skall endast bokföras som fasta bruttoinvesteringar om det rör sig om ägarbyte. Görs däremot produktionen för egen räkning, skall arbetet bokföras som fasta bruttoinvesteringar under hela produktionsperioden (se punkt 2.025.).

2.165.

Tillgångar som får en annan ekonomisk användning utan att ägarförhållandena ändras (t.ex. en jordbruksbyggnad som används till annat än jordbruksproduktion) bokförs inte som avyttring av tillgångar. Dessa förändringar bokförs på kontot för andra förändringar i tillgångar.

2.166.

Väsentliga förbättringar av fasta icke-producerade tillgångar omfattar huvudsakligen markförbättringar (ökad kvalitet och högre avkastning genom bevattning, dränering, skydd mot översvämningar etc.) och ska behandlas precis som alla andra fasta bruttoinvesteringar (ENS 2010, 3.128).

2.167.

Dessa investeringar omfattar utgifter för markförbättringar samt beredning av mark för andra produktionsändamål, med undantag av utgifter för löpande underhåll (se punkterna 2.127.-2.129.). Dessa utgifter skall i så fall jordbruksföretaget stå för eller också skall utgifterna leda fram till ett resultat som blir företagets egendom. ►M6  Det rör sig framför allt om utgifter för infrastrukturarbeten gällande röjning, nivellering, dränering, bevattning och omfördelning av mark (se ENS 2010, 3.128 och 2008 SNA, 10.79–10.81). ◄

2.168.

Kostnader i samband med ägarbyte av icke-producerade tillgångar gäller jordbruksenheters förvärv av mark och immateriella icke-producerade tillgångar (patent, produktionsrättigheter etc.). Sådana förvärv bokförs inte som fasta bruttoinvesteringar (utan under en annan rubrik i kapitalkontot, eftersom de är icke-producerade tillgångar). Endast kostnader i samband med ägarbyte bokförs som fasta bruttoinvesteringar (för köparen, men inte för säljaren).

2.168.1.

Forskning och utveckling består av värdet av utgifter för kreativt arbete som utförs systematiskt för att öka kunskaperna, och användningen av dessa kunskaper för att utforma nya tillämpningar. Om värdet inte kan uppskattas på ett rimligt sätt värderas det enligt konvention som summan av kostnaderna, inbegripet kostnader för fruktlös forskning och utveckling (se bilaga 7.1 till ENS 2010).

2.169.

Följande varor och tjänster bokförs inte som fasta bruttoinvesteringar:

▼M6

▼B

▼M6

▼B

2.170.

När det gäller fasta realkapitalvaror som samtidigt används för yrkesmässiga och privata ändamål (t.ex. motorfordon), bokförs värdet för båda dessa användningsområden; dels som fast bruttoinvestering, dels som slutlig konsumtion.

2.171.

Lager omfattar alla varor som inte är fasta tillgångar och som lagerhålls av produktionsenheterna vid en viss tidpunkt. Man skiljer mellan två typer av lager: insatsvarulager och färdigvarulager:

2.172.

Att växande gröda inte bokförs som varor i arbete motiveras med att en betydande del av grödorna inom det europeiska jordbruket har en produktionscykel som understiger ett räkenskapsår. Bokföring vid skördetillfället anses också vara tillräckligt för att skapa konsistens med produktionskostnaderna vid en analys av intäkterna från aktiviteten (se punkt 2.012.). Om skörd, markberedning och sådd inte sker under samma referensperiod, visar räkenskaperna ett bokföringsunderskott för den period när kostnaderna uppstått och ett bokföringsöverskott för den period när skörden har ägt rum. Denna bokföringsmetod kan ändå accepteras, för om förhållandena är desamma från år till år kommer skillnaderna att mer eller mindre jämnas ut. Detta innebär att utgifterna under en period balanseras av försäljningsöverskottet från föregående års skörd. Denna kompensation uteblir endast vid stora produktionsförändringar eller mycket dåliga skördar. I så fall kan det vara befogat att bokföra produktionen som varor i arbete (se även punkt 2.013.).

2.173.

Det bör noteras att tjänster inte ingår i lager, med undantag av tjänster som ingår i anskaffningsvärdet för lagerförda varor.

2.174.

I enlighet med ►M6  ENS 2010 ◄ mäts lagerinvesteringar som värdet av uppbyggnad av lager minus värdet av uttag ur lager och värdet av återkommande lagerförluster.

2.175.

Uppbyggnad av lager skall värderas vid tidpunkten för införande i lager och uttag ur lager till det pris som gällde vid tidpunkten för uttag. Tidpunkt för bokföring (och värdering) av uppbyggnad av lager och uttag skall vara konsistent med andra produkttransaktioner (produktion och insatsförbrukning).

2.176.

Baspriset är det pris som skall användas för att värdera lagerinvesteringen (uppbyggnad av lager, uttag ur lager, återkommande förlust av färdigvaror eller varor i arbete). När det gäller införande av varor i arbete skall priset beräknas med hjälp av den andel av den totala produktionskostnaden som har upparbetats i slutet av perioden, i förhållande till rådande baspris för motsvarande färdiga produkt. ►M6  Alternativt kan värdet avseende införande av varor i arbete beräknas utifrån produktionskostnaden med tillägg för beräknat driftsöverskott eller (beräknad) sammansatt förvärvsinkomst (se ENS 2010, 3.47 och 3.48). ◄

2.177.

I ►M6  ENS 2010 ◄ rekommenderas PI-metoden för bokföring av uppbyggnad av lager respektive uttag. Denna metod kan emellertid inte alltid användas, eftersom det är svårt att få tag i uppgifter om införande respektive uttag. I ett försök att inte avvika alltför mycket från PI-metoden rekommenderas i ►M6  ENS 2010 ◄ en ”kvantitativ” metod som består i att lagerinvesteringen mäts som skillnaden i lagervolym vid räkenskapsårets början och slut, värderad till genomsnittspriserna för perioden. Denna metod kan endast användas om priserna är konstanta under perioden eller när priser och lagrade kvantiteter ökar respektive minskar regelbundet under räkenskapsåret.

2.178.

Denna ”kvantitativa metod” kan emellertid inte tillämpas på vegetabilieproduktion, eftersom det förekommer fluktuationer i priser och kvantiteter till följd av produktionsprocessen samt utbuds- och efterfrågestrukturen. ►M6  Detta specifika jordbruksproblem behandlas även i ENS 2010 (se 3.153 c). ◄

2.179.

Det bör också framhållas att lagerinvesteringen, enligt definitionen i 2.174., endast är en av beståndsdelarna i förändringen av lagrets värde mellan räkenskapsårets början och slut. En grundläggande räkenskapsekvation länkar samman den ingående balansen för lagertillgångar med den utgående:

2.180.

Dessa nominella kapitalvinster och -förluster samt andra volymförändringar ( 32 ) skall inte ingå i produktionen, utan i kontot för andra förändringar i tillgångarna (omvärderingskontot respektive kontot för andra volymförändringar i tillgångarna).

2.181.

I EAA är lagerinvesteringarna svårast att värdera för vegetabiliska produkter. Dessa jordbruksprodukter är säsongsprodukter, som förs in i lager först efter skörden medan uttaget kan sträcka sig över flera månader efter skörden och ofta fortsätter in på följande räkenskapsår. Priserna kan också variera stort från ett räkenskapsår till ett annat, och även under ett och samma räkenskapsår.

2.182.

Vid värdering av förändringar i djurbeståndet spelar det inte så stor roll om djuren har fötts upp i landet sedan födseln eller om de har importerats som ungdjur för att därefter födas upp och gödas i landet. I och med att djuren övertas av ett företag som fortsätter med uppfödningen på inhemskt territorium, blir de ”naturaliserade” och anses därefter ingå i den inhemska produktionen.

2.183.

För att kunna värdera förändringar i djurbestånd i slutet av referensperioden är det nödvändigt att göra en distinktion mellan det djurbestånd som klassificeras som lager och det som klassificeras som fasta tillgångar (se punkterna 2.140. och 2.202.). Värdet till baspriser för den första kategorin av djur skall anses vara summan av produktionskostnaderna under den genomsnittliga livslängden för djur i de olika kategorierna fram till och med referensåret med tillägg för beräknat driftsöverskott eller beräknad sammansatt förvärvsinkomst (se punkt 2.176.). Om djuret har importerats till landet, kan mottagarpriset vid importen anses utgöra summan av produktionskostnaderna fram till detta datum.

2.184.

Eftersom prisutvecklingen för djur vanligtvis är regelbunden, kan lagerinvesteringen värderas med en enkel approximativ metod, där man inte tar hänsyn till nominella kapitalvinster (med avdrag för förluster). För varje kategori av djur multipliceras volymförändringen av tillgångar mellan räkenskapsårets slut och början med genomsnittspriset för räkenskapsåret.

2.185.

Den kvantitativa metoden är inte någon bra approximationsmetod när det gäller säsongsprodukter (se punkterna 2.178. och 2.181.), eftersom priser och kvantiteter ofta utvecklas oregelbundet. En kvantitativ metod skulle kunna innebära att nominella kapitalvinster/-förluster räknas med i lagerinvesteringarna. En lösning på detta problem är att lagerinvesteringen mäts under kortare perioder än referensperioden (t.ex. kvartalsvis), eftersom delperioderna kan ha en jämnare utveckling i fråga om priser och kvantiteter. Denna metod är emellertid ofta svår att använda eftersom rådata saknas.

2.186.

För att komma fram till en annan värderingsmetod för lagret av säsongsprodukter måste man undersöka prisutvecklingen för varorna i lager. Under lagringstiden kan priset på en vara variera av minst tre anledningar (2008 SNA, 6.143):

2.187.

Skillnaden mellan produkternas pris när de förs in i lager och när de tas ur lager ska återspegla värdet av den ytterligare produktion som sker under lagringstiden (2008 SNA, 6.143), eftersom produkter som tas ur lager flera månader efter skörden ekonomiskt sett är annorlunda än de produkter som fördes in i lager. En sådan ökning av produkternas värde ska inte betraktas som nominell kapitalvinst.

2.188.

Man rekommenderar här två metoder på grundval av de olika beståndsdelarna i förändringarna i lagervärdet och de faktorer som bestämmer prisändringarna för varor i lager, men också med tanke på svårigheten att helt undvika bokföring av kapitalvinster/-förluster vid värdering av säsongsproduktionen. Dessa båda metoder skiljer sig åt i fråga om tolkningen av lagringsaktiviteten samt tidpunkten för att bokföra den värdeförändring som lagringen av dessa varor innebär. Den första metoden är referensmetoden som skall användas när produktion och lagerinvestering värderas för lager av säsongsprodukter från jordbruket. Den andra metoden kan användas i vissa särfall (framför allt när det gäller produkter där det är svårt att förutsäga priset).

2.189.

Enligt referensmetoden fastställs lagerinvesteringen som skillnaden mellan värdet av årets produktion och värdet av försäljningen (och andra användningar) under samma år ( 33 ). Denna metod bygger på antagandet att det inte finns något lager kvar i slutet av marknadsåret (slutet av det första halvåret under efterföljande kalenderår). Denna metod innebär att den totala produktion som har skördats under år n värderas direkt med hjälp av det viktade genomsnittspriset för marknadsåret (n/n+1) och minskas med värdet av all försäljning (och andra användningar) under det kalenderår n som motsvarar skördeåret ( 34 ), till de priser som gällde vid tidpunkten för försäljningen (eller andra användningar).

2.190.

Enligt denna metod ses lagringsaktiviteten som en faktor som kan höja priset på varorna under lagringen. Man gör därför en distinktion mellan lagringen och dess effekter på produkternas priser. Den värdeökning som lagringen leder till beräknas ”i förskott” genom att den förs till produktionen från år n (dvs. skördeåret, även om försäljningen sprids ut över två kalenderår). Prisutvecklingen kan ändå beräknas med någorlunda säkerhet, eftersom den är ett resultat av relativt regelbundna och förutsägbara förändringar (se punkt 2.186.).

2.191.

Med den här metoden reduceras de kapitalvinster/-förluster som medräknas vid mätningen av produktionen till ett minimum. Genom denna metod säkerställs också en konsistens mellan beräkningen av produktionens värde respektive kvantiteter, samtidigt som produktionen inte behöver bokföras på grundval av varor i arbete (vilket kräver uppgifter om lagernivån i början och slutet av kalenderåret, samt motsvarande priser). Denna metod gör det också lättare att utarbeta räkenskaper i fasta priser.

2.192.

När det gäller produkter där priserna är svåra att förutsäga (t.ex. frukt, grönsaker, potatis och olivolja) och där lagringen i jordbruksföretagen uppgår till en nivå som är av ekonomisk betydelse föreslås en annan metod. Denna metod är inte lika konsekvent i fråga om att utesluta kapitalvinster/-förluster vid beräkningen av måttet av produktionen. Här betraktas lagringsaktiviteten som en förlängning av produktionsprocessen. Prisökningen för varor i lager beräknas i efterskott och förs till det år då lagringen sker.

2.193.

Enligt den här andra metoden beräknas säsongsproduktionen direkt som summan av försäljning, andra användningar samt lagerinvesteringar. Lagerinvesteringen beräknas genom värdering av lagret i början och slutet av räkenskapsåret med hjälp av de gällande priserna vid tidpunkten.

2.194.

Observera att dessa båda metoder skiljer sig åt när det gäller hur lagerinvesteringarna mäts, men inte i fråga om hur försäljningen värderas (eftersom den värderas till baspriset vid uttag ur lager).

2.195.

Vin är en produkt som vanligtvis lagras under flera år för att vinet skall åldras och mogna. Under denna lagringsperiod ändras kvaliteten. Den lagring av vinet som sker på företaget kan anses vara en förlängning av vinets produktionsprocess, då det vin som tas ur lager är annorlunda än det vin som en gång infördes. Det finns alltså anledning att behandla det lagrade vinet som en vara i arbete och den observerade värdeökningen som en produktionsökning som skall mätas löpande över tiden.

2.196.

Förändringen av vinets värde kan bero på tre faktorer: kvalitetsändring, ändringar i utbuds- och efterfrågestrukturen (dvs. prisförhållandet mellan unga och lagrade viner) och en allmän prisökning. Medan förändringar av vinets värde som orsakas av de båda första faktorerna skall ingå vid mätningen av produktionen, skall däremot ökningar av vinpriset beroende på en allmän prisökning inte ingå i produktionsvärdet utan behandlas som en kapitalvinst (som bokförs i omvärderingskontot).

2.197.

Bokföringen av vinets värdeökning i produktionsvärdet skall egentligen göras löpande allt eftersom vinet åldras. Detta skulle emellertid medföra att man måste ha en stor mängd information om vinlagrets sammansättning efter produktionsår, kvalitet och produktionsområde samt även prisutvecklingen för respektive vin. Eftersom dessa uppgifter normalt sett inte är tillgängliga i medlemsstaterna, finns två praktiska metoder som gör det möjligt att i jordbruksräkenskaperna approximera den värdestegring som beror på lagringen. Även om dessa båda metoder inte ger lika exakt resultat, är de ändå godtagbara med tanke på svårigheterna att få tillgång till uppgifter. Vilken metod en medlemsstat väljer kommer att bero på hur vinodlingen och det statistiska systemet är uppbyggda.

2.198.

Förskottsbehandling av vinets lagring: Den första metoden går ut på att man värderar uppbyggnaden av vinlager avsedda för producentens lagring med hjälp av de försäljningspriser på redan lagrade viner som har observerats under andra halvåret. Den förväntade värdestegringen p.g.a. lagringen redovisas alltså i förskott i skördeårets produktion. Det rör sig endast om en del av värdestegringen, eftersom vinerna inte värderas till sitt verkliga försäljningspris, utan till priser på andra äldre viner av samma sort. Skillnaden mellan det verkliga försäljningspriset och det pris som används för att värdera uppbyggnaden av lager bokförs inte i produktionsvärdet, då den tolkas som en kapitalvinst (lägg märke till att denna skillnad också inbegriper inflationseffekter). Eftersom man i denna metod inte gör någon skillnad mellan de lagrade vinernas skördeår och försäljningsår, antas marknaden för kvalitetsviner vara enhetlig när det gäller vinernas ålder.

2.199.

Senarelagd behandling av vinets lagring: Den andra metoden innebär att värdera uppbyggnad av lager till priset på ”olagrade” viner vid tidpunkten för skörden och bokföra värdeökningen för vinet i arbete (dvs. den prisökning som beror på lagringen, exklusive effekter av allmänna förändringar i vinpriset) först vid tidpunkten för försäljning av det lagrade vinet. Eftersom försäljningen värderas till årets genomsnittspris, tillskrivs varje värdeökning mellan skördeåret och försäljningsåret försäljningsårets produktion (och fördelas alltså inte över tiden). För denna metod krävs mer uppgifter om vinlagrets struktur, eftersom den förutsätter att man känner till lagrets sammansättning (och uttag ur lagret) efter skördeår. Den kan dock ge en exaktare bild av försäljning och lager för de olika årgångarna.

2.200.

Ingen av dessa båda praktiska metoder innebär någon möjlighet att tidsmässigt fördela den ökning av vinets värde som lagringen orsakar: den ena bokför värdestegringen i förskott och den andra i efterskott. Denna nackdel kan anses vara liten i båda fallen om man antar att produktionen av ”lagrade” viner är relativt stabil över tiden. Det förefaller som om den första metoden är att föredra då den genomsnittliga lagringstiden är kort.

2.201.

Som nämnts i punkterna 2.140. och 2.151. bokförs förändringar när det gäller antalet djur (inom jordbruksstatistiken) antingen som fasta bruttoinvesteringar eller som lagerinvesteringar beroende på vilken typ av djur det gäller.

a)

b)

1.   Djur klassificerade som fasta tillgångar:

2.   Djur klassificerade som lager:

3.   Bokföring:

c)

d)

3.037.

Följande begrepp gäller det normala mervärdesskattesystemet, men tillämpas även på system med schablonberäknad moms:

3.038.

►M6  I ENS 2010, 4.17 föreskrivs en enda metod att bokföra mervärdesskatt. ◄ Den går ut på en ”nettobokföring”, dvs. priserna på försäljning och inköp bokförs utan avdragsgill moms.

3.039.

Ur skattesynpunkt behandlas moms som en ”löpande post” hos producenterna så att den avdragsgilla moms som en producent är skyldig att betala på sina inköp inte är en faktisk kostnad i dennes kalkyler och bara skall anses som ett förskott och en väntad betalning av moms som producenten måste beräkna på sin egen omsättning, så att han inte behöver betala mer än skillnaden till skattemyndigheten. Eftersom det vanligtvis är en produkts slutliga användare som måste bära mervärdesskatten på produkten, uppfyller i själva verket produktens producent och med honom producenterna av nödvändig insatsförbrukning en skattehandläggares funktion. Och i det omvända fallet, om en producent inte har möjlighet att dra av (eller bli kompenserad för) den skatt som betalts på inköpen (ej avdragsgill moms), skall momsen i detta fall anses vara en del av kostnaden.

3.040.

För de jordbruksföretag som omfattas av ett vanligt system uppstår inga bokföringsproblem. Den moms som fakturerats på sålda eller på annat sätt överlåtna produkter beaktas inte i EAA och ingår inte i något produktpris som används för att värdera den slutliga produktionen. Den avdragsgilla momsen - som betalas på inköp av insatsförbrukning och kapitalvaror - ingår inte heller i de priser som används för att beräkna utgifterna.

3.041.

Det uppstår dock bokföringsproblem för de jordbruksföretag som omfattas av något av de två systemen för schablonberäknad moms (se punkterna 3.035. och följande). Självklart kommer den ersättning som beviljas olika jordbruksföretag sällan att exakt motsvara de momsbelopp som de har betalt för sina inköp. När det gäller system för schablonberäknad moms skall metoden för att bokföra moms vara identisk med den som används i samband med det vanliga systemet, alltså utan moms för de olika komponenterna i den slutliga produktionen och utan avdragsgill moms för de olika komponenterna i insatsförbrukningen och i de fasta bruttoinvesteringarna.

Skillnaden mellan den schablonersättning som beviljas jordbruksföretag inom system för schablonberäknad moms och den moms de skulle ha kunnat dra av om de hade omfattats av det vanliga momssystemet motsvarar över- eller underkompensation. Över- eller underkompensation skall bokföras separat i EAA.

3.042.

Metoden att bokföra över- eller underkompensation av moms inom system för schablonberäknad moms är följande:

Moms på inköp är den moms som jordbruksföretag inom system med schablonberäknad moms skulle ha kunnat dra av om de omfattades av ett vanligt momssystem.

3.043.

Denna bokföringsmetod har den fördelen att den leder till en homogen behandling av jordbruksproduktionen, insatsförbrukningen och de fasta bruttoinvesteringarna, oavsett vilket momssystem som jordbrukarna omfattas av. Dessutom leder den till en symmetrisk behandling av över- och underkompensation av moms i förhållande till förädlingsvärdet brutto till baspriser. Detta gör det möjligt att beräkna förädlingsvärde brutto till baspriser oberoende av gällande momssystem, vilket främjar harmoniseringen och jämförbarheten av medlemsstaternas EAA (se punkt 3.033.).