Dokument je izvleček s spletišča EUR-Lex.
Dokument C2005/281/14
Case C-328/05 P: Appeal brought on 30 August 2005 by SGL Carbon AG against the judgment of the Court of First Instance of the European Communities (Second Chamber) of 15 June 2005 in Joined Cases T-71/03,T-74/03, T-87/03 and T-91/03 Tokai and Others v Commission of the European Communities, in respect of Case T-91/03
mål C-328/05 P: Överklagande, ingivet den 30 augusti 2005 av bolaget SGL Carbon AG av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (andra avdelningen) har meddelat den 15 juni 2005 i de förenade målen T-71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03, Tokai m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission. Överklagandet avser mål T-91/03.
mål C-328/05 P: Överklagande, ingivet den 30 augusti 2005 av bolaget SGL Carbon AG av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (andra avdelningen) har meddelat den 15 juni 2005 i de förenade målen T-71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03, Tokai m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission. Överklagandet avser mål T-91/03.
EUT C 281, 12.11.2005, str. 7–8
(ES, CS, DA, DE, ET, EL, EN, FR, IT, LV, LT, HU, NL, PL, PT, SK, SL, FI, SV)
12.11.2005 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 281/7 |
Överklagande, ingivet den 30 augusti 2005 av bolaget SGL Carbon AG av den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (andra avdelningen) har meddelat den 15 juni 2005 i de förenade målen T-71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03, Tokai m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission. Överklagandet avser mål T-91/03.
(mål C-328/05 P)
(2005/C 281/14)
Rättegångsspråk: tyska
SGL Carbon AG har den 30 augusti 2005 till Europeiska gemenskapernas domstol överklagat den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (andra avdelningen) har meddelat den 15 juni 2005 i de förenade målen T-71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03, Tokai m.fl. mot Europeiska gemenskapernas kommission. Överklagandet avser mål T-91/03. Klaganden företräds av Dr. Martin Klusmann och Dr. Frederik Wiemer, Rechtsanwälte, från Freshfields Bruckhaus Deringer, Feldmühleplatz 1, DE- 40008 Düsseldorf.
Klaganden yrkar att domstolen skall
— |
delvis upphäva den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 15 juni 2005 i de förenade målen T-71/03, T-74/03, T-87/03 och T-91/03 (1) i den del klagandens talan i mål T-91/03, som riktats mot kommissionens beslut K(2002)5083, slutlig, av den 17 december 2002 angående ett förfarande enligt artikel 81 i EG-fördraget, ogillats, med förbehåll för de yrkanden som framställdes i första instans, |
— |
i andra hand göra en lämplig nedsättning av de böter som klaganden påfördes genom artikel 3 i beslutet av den 17 december 2002 samt av den fastställda dröjsmålsräntan och räntan med anledning av förfarandet, |
— |
förplikta svaranden att ersätta samtliga rättegångskostnader. |
Grunder och huvudargument
Klaganden har till stöd för sitt överklagande av förstainstansrättens dom gjort gällande att förstainstansrätten tillämpat formföreskrifter felaktigt och åsidosatt gemenskapsrätten.
1. |
Klaganden har gjort gällande att enligt principen non bis in idem, som gäller i såväl medlemsstaternas rättsordningar som gemenskapen och som även tillämpas i förhållande till tredjeland, borde förstainstansrätten ha beaktat de sanktionsåtgärder som vidtagits mot klaganden i Förenade staterna. En underlåtelse att beakta den föregående åtgärden i utlandet utgör ett åsidosättande av denna princip och därigenom saknar böterna ett sakligt berättigande, vilket innebär att förstainstansrätten och kommissionen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att överskrida sitt utrymme för skönsmässig bedömning. |
2. |
Höjningen av böternas grundbelopp med 35 procent med anledning av en påstådd ensam Ringleader-ställning saknar grund, eftersom de ostridiga omständigheterna och förstainstansrättens motsägelsefulla fastställelse av de faktiska omständigheterna inte kan läggas till grund för detta. Eftersom det av kommissionens anmärkningar uppenbarligen inte framgår att kommissionen påstått att klaganden ensam hade en ledande ställning, har förstainstansrätten åsidosatt principen om rätten att yttra sig. |
3. |
Förstainstansrätten har faktiskt inte besvarat klagandens argument att rätten till försvar på ett irreparabelt sätt åsidosatts på grund av de otillräckliga språkkunskaperna hos medlemmarna i kommissionens Case Team, trots att klaganden härvid anfört argument och bevisning i sak. |
4. |
Klagandens samarbete i utredningen har undervärderats. Eftersom klagandens samarbete måste vara minst lika mycket värt som övriga deltagare, har klaganden diskriminerats på grund av att klaganden erhållit en väsentligt mindre nedsättning av böterna jämfört med övriga deltagare. |
5. |
De påförda böterna är oproportionerligt höga, eftersom klagandens bristande prestationsförmåga vid beslutstillfället inte har beaktats. Kommissionen och förstainstansrätten borde inte ha utgått ifrån att den ekonomiska prestationsförmågan vid straffvärderingen i allmänhet inte skall beaktas. De måste i varje enskilt fall pröva huruvida den ifrågavarande sanktionsåtgärden är ekonomiskt kännbar. |
6. |
Slutligen är även den fastställda räntan felaktig. Den synnerligen höga räntan med anledning av förfarandet utgör ett särskilt tilläggsstraff som saknar rättsligt stöd. |