Mål T‑68/09

Soliver NV

mot

Europeiska kommissionen

”Konkurrens — Konkurrensbegränsande samverkan — Europeiska marknaden för bilglas — Beslut i vilket en överträdelse av artikel 81 EG konstateras — Avtal om uppdelning av marknader och utbyte av kommersiellt känslig information — Förordning (EG) nr 1/2003 — En enda, fortlöpande överträdelse — Deltagande i överträdelsen”

Sammanfattning – Tribunalens dom (andra avdelningen) av den 10 oktober 2014

1. Unionsrätt – Principer – Grundläggande rättigheter – Oskuldspresumtion – Förfarande på konkurrensområdet – Tillämplighet – Beviskrav vad gäller kommissionens bevisning

   (Artikel 81.1 EG; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 48.1; rådets förordning nr 1/2003, artikel 2

2. Konkurrensbegränsande samverkan – Avtal och samordnade förfaranden som utgör en enda överträdelse – Företag som kan klandras för överträdelsen bestående i att ha deltagit i en övergripande överenskommelse – Kriterier – Bevisbörda

   (Artikel 81.1 EG)

3. Konkurrensbegränsande samverkan – Skadlig inverkan på konkurrensen – Bedömningskriterier – Konkurrensbegränsande syfte – Tillräckligt konstaterande – Beteende hos ett företag som haft vissa konkurrensbegränsande kontakter men inte deltagit i något möte inom ramen för den konkurrensbegränsande samverkan – Omständigheter som inte styrker att företaget har deltagit i den övergripande konkurrensbegränsande samverkan

   (Artikel 81.1 EG)

4. Talan om ogiltigförklaring – Dom om ogiltigförklaring – Räckvidd – Delvis ogiltigförklaring av en unionsrättsakt – Villkor – Ogiltigförklaring i dess helhet av ett kommissionsbeslut i vilket en övergripande konkurrensbegränsande samverkan förklaras utgöra en enda, fortlöpande överträdelse och böter åläggs, trots att sökandeföretaget deltagit i vissa konkurrensbegränsande kontakter – Beslut som inte gör det möjligt för nämnda företag att förstå anklagelserna rörande nämnda kontakter, oberoende av deltagandet i den enda, fortlöpande överträdelsen

   (Artikel 81.1 EG; artikel 264 första stycket FEUF)

1.  Se domen.

   (se punkterna 57–59)

2.  Se domen.

   (se punkterna 60–65, 101 och 105)

3.  Se domen.

   (se punkt 76)

4.  Artikel 264 första stycket FEUF ska tolkas så, att den rättsakt som har angripits genom en talan om ogiltigförklaring endast ska förklaras ogiltig i den utsträckning talan är välgrundad. Tribunalen får således inte utan vidare ogiltigförklara den angripna rättsakten i dess helhet enbart därför att den finner att sökandens talan är välgrundad utifrån en av de grunder som denne åberopat till stöd för sin talan om ogiltigförklaring. Ogiltigförklaring av rättsakten i dess helhet får nämligen inte ske om det tydligt framgår att nämnda grund endast avser en viss aspekt av den angripna rättsakten och därför endast ger stöd för att ogiltigförklara en del av densamma.

   Om ett företag har deltagit direkt i ett eller flera av de konkurrensbegränsande beteenden som tillsammans utgör en enda, fortlöpande överträdelse, men det inte har styrkts att företaget avsåg att genom sitt eget beteende bidra till att uppnå de gemensamma mål som de andra deltagarna eftersträvade och att det hade kännedom om de andra konkurrensbegränsande beteenden som planerades eller genomfördes av nämnda deltagare i strävan efter samma mål, eller att företaget rimligen kunde förutse dem och var berett att godta den risk som de innebar, har således kommissionen endast rätt att hålla företaget ansvarigt för de beteenden som det direkt har deltagit i och för de beteenden som planerades eller genomfördes av de andra deltagarna i strävan efter samma mål som det aktuella företaget och vilka det styrkts att företaget kände till eller rimligen kunnat förutse och att företaget varit berett att godta den risk som de innebar. Detta innebär emellertid inte att detta företag undgår sitt ansvar för de beteenden som det visats att det har deltagit i eller som det faktiskt kan hållas ansvarigt för.

   Det är emellertid endast möjligt att på detta sätt dela upp ett kommissionsbeslut i vilket en övergripande kartell kvalificeras som en enda, fortlöpande överträdelse om, för det första, det berörda företaget under det administrativa förfarandet gavs möjlighet att inse att inte endast deltagandet i överträdelsen lades företaget till last, utan även vissa beteenden som utgjorde denna överträdelse, och således kunde försvara sig mot dessa påståenden, och, för det andra, att det aktuella beslutet är tillräckligt tydligt i detta hänseende.

   Så är inte fallet när beslutet i fråga inte självständigt kvalificerar dessa beteenden som en överträdelse av artikel 101 FEUF, eftersom unionsdomstolen under sådana omständigheter inte själv kan göra en sådan kvalificering utan att samtidigt inkräkta på kommissionens befogenheter enligt artikel 105 FEUF.

   (se punkterna 108–113)