Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut av kommissionen i vilket en överträdelse konstateras – Användning av interna handlingar, tillhörande ett företag som har deltagit i överträdelsen, som bevisning – Tillåtet

(Artiklarna 81 EG och 82 EG)

2. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Exklusiva inköpsavtal – Avtal som ingåtts mellan ett företag och en central inköpsorganisation

(Artikel 82 EG)

3. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Objektivt begrepp som omfattar beteenden som kan påverka strukturen hos en marknad och som har till verkan att hindra att konkurrensen upprätthålls eller utvecklas – Skyldigheter som åligger det dominerande företaget – Konkurrens på egna meriter

(Artikel 82 EG)

4. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Exklusiva inköpsavtal – Lojalitetsrabatter

(Artikel 82 EG)

5. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Rabatt som har utestängningseffekter på marknaden – Lojalitetsrabatter – Kvalificering av missbruk

(Artikel 82 EG)

6. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Mängdrabatt – Tillåtet – Villkor – Huruvida ett rabattsystem utgör missbruk – Bedömningskriterier

(Artikel 82 EG)

7. Konkurrens – Administrativt förfarande – Beslut i vilket en överträdelse konstateras – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Artiklarna 82 EG och 253 EG)

8. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Ett dominerande företag blockerar en väsentlig del av marknaden

(Artikel 82 EG)

9. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Retroaktiv rabatt – Missbruk – Bedömningskriterier

(Artikel 82 EG)

10. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Begrepp – Beteenden som antingen har till verkan eller till syfte att hindra att konkurrensen upprätthålls eller utvecklas

(Artikel 82 EG)

11. Konkurrens – Dominerande ställning – Missbruk – Exklusiva inköpsavtal – Individuella kvantitetsåtaganden som utgör missbruk

(Artikel 82 EG)

12. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Faktorer att ta med i beaktande – Höjning av den generella bötesnivån – Tillåtet – Villkor

(Rådets förordning nr 1/2003, artikel 23.2)

13. Konkurrens – Böter – Belopp – Fastställande – Kriterier – Överträdelsens allvar – Beaktande av det berörda företagets totala eller relevanta omsättning – Gränser

(Rådets förordningar nr 17, artikel 15.2 och nr 1/2003, artikel 23.2; meddelande från kommissionen 98/K 9/03)

Sammanfattning

1. Ett företags interna handlingar kan utgöra bevis på att företaget åsidosatt konkurrensreglerna. Sådana handlingar kan nämligen ge upplysningar om huruvida det fanns en avsikt att utestänga konkurrensen, eller, tvärtom, ge en annan förklaring till de undersökta metoderna. De kan till exempel göra det möjligt för kommissionen att bedöma dessa metoder i deras sammanhang och att bekräfta den bedömning den gjort av dessa metoder.

Eftersom det är just det konkurrensbegränsande beteende som kan tillskrivas företaget som det ankommer på kommissionen att styrka – emellertid utan att dölja förekomsten av andra handlingar som kastar ett annat ljus över saken – är det helt normalt att kommissionen främst tar hänsyn till detta beteende när den undersöker dessa handlingar i syfte att motivera sitt beslut, och inte till företagets i vissa interna handlingar omnämnda rättsenliga handlande.

(se punkterna 35 och 36)

2. Det är inte nödvändigt att de metoder som ett företag i dominerande ställning tillämpar binder köparna genom ett formellt krav på exklusivitet för att det ska kunna visas att metoderna utgör missbruk av den dominerande ställningen i den mening som avses i artikel 82 EG. Det räcker att metoderna ger kunderna ett incitament att inte vända sig till konkurrerande leverantörer och att de gör alla eller de flesta av sina inköp från detta företag, vilket innebär att det inte är nödvändigt att bedöma de omtvistade avtalens exklusiva karaktär mot bakgrund av tillämplig nationell lagstiftning.

Vad beträffar de avtal som ingåtts mellan ett företag och centrala inköpsorganisationer och som är bindande för parterna, beror frågan huruvida avtalen även hade någon inverkan på medlemmarnas köpbeteende inte på någon formell bedömning. Det ligger nämligen i sakens natur vid förhandlingar gällande denna typ av avtal att avtalet utgör ett incitament för inköpscentralens medlemmar att göra inköp för att uppnå det mål som uppställts, om de villkor som förhandlats fram beror på den kvantitet som inköpscentralen enligt överenskommelsen ska köpa.

(se punkterna 59, 61 och 62)

3. Begreppet missbruk är ett objektivt begrepp. Det omfattar sådana beteenden av ett företag i dominerande ställning som kan påverka strukturen hos en marknad där konkurrensen redan är försvagad just till följd av det aktuella företagets existens och som, genom att andra metoder används än sådana som räknas till normal konkurrens om varor och tjänster på grundval av de ekonomiska aktörernas prestationer, medför att hinder läggs i vägen för att den på marknaden ännu existerande konkurrensen upprätthålls eller utvecklas. Av detta följer att artikel 82 EG förbjuder ett företag i dominerande ställning att eliminera konkurrenter eller att stärka sin ställning med andra medel än dem som följer av konkurrens på egna meriter. Förbudet i den bestämmelsen motiveras även av målet att inte skada konsumenterna.

Även om konstaterandet av förekomsten av en dominerande ställning inte i sig innebär någon anmärkning mot det berörda företaget, har företaget oberoende av hur det har uppnått denna ställning ett särskilt ansvar att inte genom sitt beteende skada en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den gemensamma marknaden. Även om en dominerande ställning inte innebär att ett företag i denna ställning fråntas rätten att skydda sina ekonomiska intressen när dessa hotas och även om detta företag har möjlighet att inom rimliga gränser vidta sådana åtgärder som det anser lämpliga för att skydda sina intressen, kan sådant agerande emellertid inte godtas när det syftar till att förstärka och missbruka den dominerande ställningen.

(se punkterna 38, 206 och 207)

4. För ett företag som har en dominerande ställning på en marknad i enlighet med artikel 82 EG innebär ett missbruk av den dominerande ställningen att binda köpare genom en skyldighet eller ett löfte att göra alla eller de flesta av sina inköp uteslutande från detta företag, även om det sker på köparnas begäran och oavsett om förpliktelsen gäller utan vidare eller motsvaras av en rabatt. Så är även fallet om det dominerande företaget, utan att binda köparna genom en formell förpliktelse, antingen enligt avtal med köparna eller ensidigt, tillämpar ett system med lojalitetsrabatter, det vill säga rabatter som ges under villkor att kunden gör alla eller en betydande del av sina inköp uteslutande från företaget i dominerande ställning.

Såväl exklusiva inköpsförpliktelser av detta slag, med eller utan rabatter, som lojalitetsrabatter för att ge köparen incitament att endast köpa från företaget i dominerande ställning är nämligen oförenliga med målet att konkurrensen inom den gemensamma marknaden inte ska snedvridas. De grundar sig nämligen inte på en ekonomisk transaktion som motiverar en sådan börda eller förmån, utan syftar till att frånta eller inskränka möjligheten för köparen att välja sina inköpskällor och till att hindra andra tillverkares tillträde till marknaden.

(se punkterna 208, 209, 295 och 296)

5. En lojalitetsrabatt, som ges i utbyte mot ett åtagande från kunden att uteslutande eller i princip uteslutande göra inköp från ett företag i dominerande ställning, strider mot artikel 82 EG. En sådan rabatt innebär nämligen att företaget genom ekonomiska förmåner söker hindra sina kunder från att göra inköp från dess konkurrenter.

(se punkterna 210 och 211)

6. System med mängdrabatter som tillämpas av ett företag i dominerande ställning, som endast är knutna till inköpsvolymen från företaget, anses i allmänhet inte ha sådana utestängningseffekter som är förbjudna enligt artikel 82 EG. Om den omständigheten att företaget ökar den levererade kvantiteten medför en lägre kostnad för leverantören, har denne nämligen rätt att låta kunden komma i åtnjutande av denna kostnadsminskning genom en fördelaktigare prissättning. Mängdrabatter anses således återspegla de effektivitetsvinster och de stordriftsfördelar som företaget i dominerande ställning kan få.

Av detta följer att ett rabattsystem där rabatten ökar i takt med den volym som köps av företaget i dominerande ställning inte strider mot artikel 82 EG, om inte kriterierna och sättet för beviljandet av rabatten visar att systemet inte bygger på en ekonomiskt motiverad motprestation, utan att det i likhet med en lojalitetsrabatt och en målrabatt syftar till att hindra kunder att köpa in från konkurrerande tillverkare.

För att bedöma huruvida ett mängdrabattsystem eventuellt utgör ett fall av missbruk är det nödvändigt att bedöma samtliga omständigheter, särskilt kriterierna för och sättet för beviljandet av rabatterna, samt att undersöka huruvida syftet med rabatten, genom att ge en förmån som inte baseras på någon ekonomisk motprestation som berättigar till den, är att frånta eller inskränka köparens möjlighet att välja sina inköpskällor, att hindra konkurrenternas tillträde till marknaden, att gentemot handelspartnerna tillämpa olika villkor för likvärdiga prestationer eller att stärka den dominerande ställningen genom att snedvrida konkurrensen.

(se punkterna 212–214)

7. Den motivering som krävs enligt artikel 253 EG ska vara anpassad till rättsakten, och av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen till den vidtagna åtgärden och kan göra gällande sina rättigheter, och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Vad gäller beslut enligt artikel 82 EG, krävs enligt denna princip att det anges i det angripna beslutet vilka faktiska omständigheter som är avgörande för åtgärdens lagenlighet och de överväganden som ligger till grund för beslutet.

(se punkt 227)

8. Den omständigheten att ett dominerande företag blockerar en väsentlig del av marknaden kan inte motiveras av att det visas att den konkurrensutsatta delen av marknaden är tillräckligt stor för ett begränsat antal konkurrenter. För det första ska nämligen kunderna inom den blockerade delen av marknaden ha möjlighet att dra nytta av all den konkurrens som kan råda på marknaden, och konkurrenterna ska kunna konkurrera på egna meriter på hela marknaden och inte endast på en del av den. För det andra är det dominerande företagets roll inte att fastställa hur många lönsamma konkurrenter som ska tillåtas konkurrera om den del av efterfrågan som är öppen för konkurrens.

Det är mot bakgrund av en bedömning av de faktiska omständigheterna i målet som det är möjligt att fastställa huruvida de metoder som ett företag i dominerande ställning tillämpar kan utestänga konkurrensen. Det är emellertid inte naturligt att a priori fastställa hur stor del av marknaden som får vara bunden utan att de metoder som ett företag i dominerande ställning tillämpar kan stänga ute konkurrenterna.

(se punkterna 241 och 242)

9. Den utestängningsmekanism som utgörs av retroaktiva rabatter innebär inte att företaget i dominerande ställning behöver försaka någon vinst, eftersom kostnaden för rabatten är uppdelad på ett stort antal enheter. Vid beviljande av retroaktiva rabatter kan det genomsnittspris som företaget i dominerande ställning erbjuder mycket väl vara mycket högre än kostnaderna, och ge en hög genomsnittlig vinstmarginal. Det retroaktiva rabattsystemet innebär emellertid för kundens del att det faktiska priset för de sista enheterna blir väldigt lågt till följd av uppsugningseffekten.

(se punkt 267)

10. För att fastställa ett åsidosättande av artikel 82 EG är det nämligen inte nödvändigt att visa att det dominerande företagets missbruk har haft en konkret konkurrensbegränsande inverkan på de berörda marknaderna. Det räcker i detta sammanhang att visa att missbruket tenderar att begränsa konkurrensen eller, med andra ord, att beteendet har eller kan ha sådana verkningar.

(se punkt 289)

11. När de individuella kvantitetsåtagandena undersökts inte endast formellt och rättsligt utan även med beaktande av det specifika ekonomiska sammanhang i vilket de ingår, och det konstateras att de, även om de inte binder köparen genom ett formellt krav på exklusivitet, de facto binder och/eller ger köparen incitament att göra alla eller en stor del av sina inköp hos företaget i dominerande ställning, och att de inte grundar sig på en ekonomisk transaktion som motiverar en sådan börda eller förmån, utan syftar till att frånta eller inskränka möjligheten för köparen att välja sina inköpskällor och till att hindra andra tillverkares tillträde till marknaden, utgör de missbruk av dominerande ställning i den mening som avses i artikel 82 EG.

(se punkterna 297 och 298)

12. Vare sig skyldigheten att iaktta principen om likabehandling eller det förhållandet att kommissionen tidigare har tillämpat böter på en viss nivå för vissa typer av överträdelser hindrar den från att höja denna nivå inom de gränser som anges i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 och 82 i fördraget, om detta är nödvändigt för att genomföra gemenskapens konkurrenspolitik.

Bedömningen av hur allvarliga överträdelserna är ska göras med hänsyn till ett stort antal omständigheter, såsom de särskilda omständigheterna i målet, dess sammanhang och böternas avskräckande effekt, utan att det har fastställts någon tvingande eller uttömmande förteckning över de kriterier som absolut ska tas i beaktande. De relevanta uppgifterna, såsom marknaderna, produkterna, länderna, företagen och de aktuella perioderna skiljer sig emellertid åt i varje enskilt fall. Av detta följer att kommissionen därför inte kan vara skyldig att ålägga företag böter till ett belopp som motsvarar samma procentuella andel av deras respektive omsättning i de ärenden i vilka lika allvarliga överträdelser har begåtts.

Böterna utgör ett instrument i kommissionens konkurrenspolitik, vilket innebär att kommissionen ska ha utrymme för skönsmässig bedömning när den fastställer bötesbeloppet, för att därigenom kunna främja att företagen respekterar konkurrensreglerna.

(se punkterna 310–313)

13. Vad beträffar fastställandet av beloppet på de böter som ska påföras till följd av att de gemenskapsrättsliga konkurrensreglerna åsidosatts, med förbehåll för den övre gräns för böter som föreskrivs i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna 81 EG och 82 EG, och som är hänförlig till att det berörda företagets totala omsättning beaktas, är det tillåtet för kommissionen att vid fastställandet av bötesbeloppets storlek beakta företagets totala omsättning för att bedöma hur allvarlig överträdelsen är. Den totala omsättningen får dock inte ges en oproportionerlig betydelse i förhållande till andra bedömningskriterier.

Den beräkningsmetod som anges i riktlinjerna för beräkning av böter som döms ut enligt artikel 15.2 i förordning nr 17 och artikel 65.5 i EKSG-fördraget, enligt vilken ett stort antal faktorer ska beaktas vid bedömningen av överträdelsens allvar vid fastställande av bötesbeloppet, bland annat själva överträdelsens art, dess konkreta påverkan på marknaden i den mån den är mätbar, hur stor del av marknaden som geografiskt sett har påverkats och kravet att böterna ska ha en avskräckande effekt. Även om det i riktlinjerna inte föreskrivs att bötesbeloppet ska berä knas på grundval av de berörda företagens totala eller relevanta omsättning, utgör riktlinjerna inte hinder för att kommissionen tar dessa faktorer i beaktande då den fastställer bötesbeloppet, så att gemenskapsrättens allmänna principer iakttas och då omständigheterna så kräver.

Av detta följer att även om det inte kan förnekas att omsättningen för de aktuella produkterna kan utgöra en lämplig grund för att bedöma den skadliga inverkan på konkurrensen på marknaden för de aktuella produkterna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, utgör denna bevisning emellertid långt ifrån det enda kriterium med hjälp av vilket kommissionen ska bedöma överträdelsens allvar.

(se punkterna 316–318)