Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1. Talan om ogiltigförklaring - Fysiska eller juridiska personer - Rättsakter som berör dem direkt och personligen - Förordning vari föreskrivs att godkännandet för försäljning av vissa fodertillsatser, bland annat virginiamycin, inom gemenskapen skall återkallas - Upptagande till sakprövning

(EG-fördraget, artikel 173.4 (nu artikel 230.4 EG i ändrad lydelse); rådets förordning nr 2821/98)

2. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Genomförande - Beaktande av kraven på hälsoskydd - Tillämpning av försiktighetsprincipen

(EG-fördraget, artikel 130r.1 och 130r.2 (nu artikel 174.1 och 174.2 EG i ändrad lydelse) och artikel 129.1 tredje stycket (nu artikel 152 EG i ändrad lydelse))

3. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning - Möjlighet att utfärda meddelanden - Domstolsprövning - Gränser

4. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Användning av virginiamycin som fodertillsats - Vetenskaplig osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av riskerna för människors hälsa - Tillämpning av försiktighetsprincipen - Omfattning - Gränser

(EG-fördraget, artikel 130r.1 och 130r.2 (nu artikel 174.1 och 174.2 EG i ändrad lydelse))

5. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Vetenskaplig riskutvärdering - Krav som sammanhänger med en hög hälsoskyddsnivå - Omfattning

(EG-fördraget, artikel 129.1 första stycket (nu artikel 152 EG i ändrad lydelse))

6. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning - Omfattning - Domstolsprövning - Gränser

7. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Tillämpning av försiktighetsprincipen - Omfattning - Gränser - Iakttagande av de i gemenskapernas rättsordning föreskrivna skyddsreglerna avseende administrativa förfaranden

8. Gemenskapsrätt - Förfaranderegler - Förfarande som skall leda till ett beslut eller en normativ rättsakt - Ett sakkunnigutlåtandes betydelse i förfarandet - Uttalande från en vetenskaplig kommitté - Den vetenskapliga kommitténs och den behöriga gemenskapsinstitutionens respektive uppgifter

9. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Gemenskapsinstitutionernas befogenhet - Möjlighet att återkalla ett godkännande av en fodertillsats, utan att i förväg ha inhämtat ett vetenskapligt utlåtande från behöriga vetenskapliga kommittéer - Särskilda omständigheter

10. Talan om ogiltigförklaring - Rättsakt mot vilken talan har väckts - Bedömning av lagenligheten på grundval av de uppgifter som fanns tillgängliga när rättsakten antogs

(EG-fördraget, artikel 173 (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse))

11. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Förordning vari föreskrivs att godkännandet för försäljning av vissa fodertillsatser, bland annat virginiamycin, inom gemenskapen skall återkallas - Institutionernas utrymme för skönsmässig bedömning

(Rådets förordning nr 2821/98; rådets direktiv 70/524, artikel 3a e)

12. Gemenskapsrätt - Principer - Proportionalitet - Institutionernas rättsakter - Proportionerlig karaktär - Bedömningskriterier - Gemenskapslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken - Domstolsprövning - Gränser

(EG-fördraget, artiklarna 40 och 43 (nu artiklarna 34 EG och 37 EG i ändrad lydelse))

13. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Gemenskapsåtgärder mot import av kött som producerats med virginiamycin som tillväxtfrämjare saknas på internationell nivå - Ogiltighet av förbudet mot att använda denna produkt på gemenskapsnivå - Föreligger inte

14. Gemenskapsrätt - Principer - Grundläggande rättigheter - Rätt att fritt utöva näringsverksamhet - Inskränkningar inom ramen för skyddet av folkhälsan - Tillåtlighet

(Rådets förordning nr 2821/98)

15. Jordbruk - Gemensam jordbrukspolitik - Underlåtenhet att agera mot användningen av andra tillsatser än virginiamycin - Åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen - Föreligger inte

16. Gemenskapsrätt - Principer - Rätten till försvar - Iakttagande inom ramen för lagstiftningsförfaranden - Gränser

Sammanfattning

1. En person är personligen berörd av en förordning när denna, med beaktande av de särskilda bestämmelserna i det enskilda fallet, innebär att en bestämd rättighet som personen i fråga kunde göra gällande har åsidosatts.

Genom förordning nr 2821/98 avbröts - i vart fall tillfälligt - det förfarande som hade inletts på ansökan av en ekonomisk aktör, som avsåg ett nytt godkännande av virginiamycin som fodertillsats och som gav aktören processrättsligt skydd. I förordningen föreskrivs att godkännandet för försäljning av vissa fodertillsatser, bland annat virginiamycin, inom gemenskapen skall återkallas och den angår således nämnda aktör på grund av en rättslig och faktisk situation som särskiljer aktören från alla andra personer. Denna omständighet gör också aktören personligen berörd i den mening som avses i artikel 173 fjärde stycket i fördraget (nu artikel 230 fjärde stycket EG).

( se punkterna 98-100 och 104 )

2. Enligt artikel 130r.2 i fördraget (nu artikel 174.2 EG i ändrad lydelse) är försiktighetsprincipen en av de principer som gemenskapens miljöpolitik skall bygga på. Denna princip är även tillämplig när gemenskapens institutioner vidtar skyddsåtgärder för människors hälsa inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Det framgår nämligen av artikel 130r.1 och 130r.2 i fördraget att ett av målen för gemenskapens miljöpolitik är att skydda människors hälsa, att denna politik, som är avsedd att hålla en hög skyddsnivå, bygger på bland annat försiktighetsprincipen och att de krav som denna politik ställer skall integreras i utformningen och genomförandet av gemenskapens övriga politik. Vidare framgår det av artikel 129.1 tredje stycket i fördraget (nu artikel 152 EG i ändrad lydelse) och av fast rättspraxis att hälsoskyddskraven skall ingå som ett led i gemenskapens övriga politik och att dessa således skall beaktas när gemenskapens institutioner genomför den gemensamma jordbrukspolitiken.

( se punkt 114 )

3. Gemenskapens institutioner kan fastställa vägledande regler för hur de skall utöva sin befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar genom rättsakter som inte anges i artikel 189 i fördraget (nu artikel 249 EG), bland annat genom meddelanden, förutsatt att dessa meddelanden innehåller bestämmelser om den inriktning som gemenskapsinstitutionerna avser att följa och inte avviker från normerna i fördraget. Under sådana omständigheter skall gemenskapsdomstolen med tillämpning av principen om likabehandling kontrollera om den omtvistade rättsakten är förenlig med de vägledande regler som institutionerna har fastställt för sig själva genom att anta och offentliggöra dessa meddelanden.

( se punkt 119 )

4. När det råder vetenskaplig osäkerhet om förekomsten eller omfattningen av de risker som människors hälsa utsätts för, får gemenskapens institutioner enligt försiktighetsprincipen vidta skyddsåtgärder utan att behöva vänta på att det fullt ut visas att riskerna faktiskt förekommer och hur allvarliga de är.

Härav följer inledningsvis att gemenskapens institutioner med stöd av försiktighetsprincipen enligt artikel 130r.2 i fördraget (nu artikel 174.2 EG i ändrad lydelse) fick vidta en förebyggande åtgärd avseende användningen av virginiamycin som fodertillsats, även om det på grund av den vetenskapliga osäkerheten inte fullt ut hade visats att de risker för människors hälsa som sådan användning ansågs vara förenad med faktiskt förekom och hur allvarliga de var. Dessutom följer det härav att gemenskapens institutioner inte var tvungna att vänta på att de skadliga verkningarna av användningen av denna produkt som tillväxtfrämjare skulle inträffa för att få agera förebyggande. Vid tillämpning av försiktighetsprincipen, som per definition svarar mot ett sammanhang där vetenskaplig osäkerhet råder, kan det inte heller krävas att slutsatserna av en riskutvärdering måste ge gemenskapens institutioner vetenskapliga bevis för att risken faktiskt förekommer och för hur allvarliga de potentiella skadliga verkningarna skulle bli om risken förverkligades.

En förebyggande åtgärd kan emellertid inte med giltig verkan motiveras med en rent hypotetisk inställning till en risk, som endast grundas på antaganden som ännu inte har belagts vetenskapligt. Det framgår tvärtom av försiktighetsprincipen, såsom den har tolkats av gemenskapsdomstolarna, att en förebyggande åtgärd endast får vidtas om risken, utan att dess förekomst och omfattning "fullt ut" har visats genom avgörande vetenskapliga uppgifter, framstår som tillräckligt dokumenterad på grundval av de vetenskapliga uppgifter som finns att tillgå vid den tidpunkt då denna åtgärd vidtas.

På området för tillsatser i djurfoder skulle det vara särskilt olämpligt att vidta åtgärder - även förebyggande sådana - med stöd av en rent hypotetisk inställning till risken. På ett sådant område kan det nämligen inte finnas någon nollrisknivå, eftersom det inte går att bevisa vetenskapligt att det inte är förenat med den minsta, nuvarande eller framtida, risk att tillsätta antibiotika till djurfoder. En sådan inställning skulle för övrigt vara särskilt olämplig i en situation där det i lagstiftningen redan föreskrivs ett förfarande för godkännande i förväg av produkterna i fråga som ett av de möjliga uttrycken för försiktighetsprincipen.

Försiktighetsprincipen kan således endast tillämpas när det föreligger en risk, särskilt för människors hälsa, som, utan att grundas på rent hypotetiska icke vetenskapligt belagda antaganden, ännu inte fullt ut har kunnat bevisas.

I ett sådant sammanhang motsvarar således begreppet risk graden av sannolikhet för att användningen av en produkt eller en process ger upphov till skadliga verkningar för ett rättsligt skyddat intresse.

Riskutvärderingen avser således en utvärdering av hur troligt det är att en viss produkt eller process ger upphov till skadliga verkningar för människors hälsa och hur allvarliga dessa potentiella verkningar är.

( se punkterna 139-148 )

5. Vid riskutvärderingen ankommer det på gemenskapens institutioner att avgöra vilken risknivå - det vill säga den kritiska gränsen för sannolikheten för att det uppstår skadliga verkningar för människors hälsa och för hur allvarliga dessa potentiella verkningar kan bli - som inte längre framstår som acceptabel för samhället och som om den överskrids gör det nödvändigt att vidta förebyggande åtgärder för att skydda människors hälsa trots att det råder vetenskaplig osäkerhet.

Även om gemenskapens institutioner inte får ha en rent hypotetisk inställning till risken och anpassa sina beslut till en nollrisknivå, skall de dock beakta sin skyldighet enligt artikel 129.1 första stycket i fördraget (nu artikel 152 EG i ändrad lydelse) att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa, som inte nödvändigtvis behöver vara den tekniskt sett högsta möjliga för att vara förenlig med denna bestämmelse.

Fastställandet av den risknivå som anses vara oacceptabel beror på den behöriga myndighetens bedömning av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. I detta avseende kan myndigheten bland annat beakta hur allvarlig risken är för människors hälsa, inklusive de potentiella skadliga verkningarnas omfattning, huruvida dessa skador är beständiga, om de går att reparera eller om de har fördröjda effekter och i vilken utsträckning risken framstår som konkret med hänsyn till den vetenskapliga kunskap som finns att tillgå.

På området för fodertillsatser måste gemenskapens institutioner göra komplicerade tekniska och vetenskapliga bedömningar. Under sådana omständigheter är en vetenskaplig riskutvärdering en förutsättning för alla förebyggande åtgärder.

Den vetenskapliga riskutvärderingen beskrivs vanligen såväl på internationell nivå som på gemenskapsnivå som en vetenskaplig process som består i att klarlägga och beskriva en fara, att uppskatta exponeringen och att beskriva risken.

Den behöriga myndigheten skall med beaktande av tillämpliga bestämmelser överlåta den vetenskapliga riskutvärderingen åt sakkunniga vetenskapsmän, som i slutet av denna vetenskapliga process skall ge in vetenskapliga utlåtanden till myndigheten.

De sakkunniga vetenskapsmännens utlåtanden är av stor betydelse under alla stadier av utformningen och genomförandet av ny lagstiftning och tillämpningen av befintliga bestämmelser. Gemenskapens institutioners skyldighet enligt artikel 129.1 första stycket i fördraget, att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa, innebär nämligen att de skall säkerställa att de till fullo fattar sina beslut med beaktande av de bästa vetenskapliga uppgifter som finns att tillgå och att de grundar besluten på de senaste internationella forskningsresultaten.

Vidare bör vetenskapliga råd i frågor som gäller konsumenters hälsa, för att fylla sin funktion i konsumenternas och industrins intresse, grundas på principerna om kompetens, oberoende och insyn.

En fullständig riskutvärdering kan visa sig vara omöjlig att genomföra vid tillämpningen av försiktighetsprincipen på grund av att de tillgängliga vetenskapliga uppgifterna inte är tillräckliga. För att genomföra en sådan fullständig vetenskaplig utvärdering kan det nämligen vara nödvändigt att genomföra en mycket djupgående och långvarig vetenskaplig studie. För att inte försiktighetsprincipen skall fråntas sin ändamålsenliga verkan, kan dock den omständigheten att det är omöjligt att genomföra en fullständig vetenskaplig riskutvärdering inte få hindra den behöriga myndigheten från att vidta förebyggande åtgärder, om nödvändigt med mycket kort varsel, i fall där sådana åtgärder framstår som oundgängliga med hänsyn till att risknivån för människors hälsa enligt myndighetens bedömning är oacceptabel för samhället.

Det ankommer på den behöriga offentliga myndigheten att göra en avvägning mellan sina skyldigheter och att antingen besluta att vänta på att resultaten av en mer djupgående vetenskaplig studie skall bli tillgängliga eller handla med utgångspunkt i tillgängliga vetenskapliga kunskaper. Vad beträffar åtgärder som syftar till att skydda människors hälsa beror denna avvägning, med beaktande av de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, på den risknivå som myndigheten har fastställt som oacceptabel för samhället.

Den vetenskapliga riskbedömningen av sakkunniga vetenskapsmän skall dock ge den behöriga offentliga myndigheten tillräckligt tillförlitlig och välgrundad information för att myndigheten skall kunna överblicka innebörden av den aktuella vetenskapliga frågan i dess helhet och kunna bestämma sin politik med vetskap om sakomständigheterna. Den behöriga offentliga myndigheten skall således, för att undvika att vidta godtyckliga åtgärder som inte under några omständigheter kan rättfärdigas av försiktighetsprincipen, säkerställa att dess åtgärder, även om de är förebyggande, grundas på en så uttömmande vetenskaplig riskutvärdering som möjligt med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Denna vetenskapliga utvärdering skall, trots rådande vetenskaplig osäkerhet, göra det möjligt för den behöriga offentliga myndigheten att med utgångspunkt i de bästa tillgängliga vetenskapliga uppgifterna och de senaste internationella forskningsresultaten bedöma om den risknivå som den anser vara acceptabel för samhället har överskridits. Det är med denna utgångspunkt som myndigheten skall avgöra om förebyggande åtgärder behöver vidtas och, i förekommande fall, vilka åtgärder som framstår som lämpliga och nödvändiga för att undgå att risken förverkligas.

( se punkterna 151-163 )

6. Gemenskapens institutioner har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de fastställer vilka målsättningar som skall uppnås och vilka medel som lämpligen skall väljas inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Gemenskapsdomstolarnas prövning i sak skall i detta sammanhang begränsas till en kontroll av att det vid denna skönsmässiga bedömning inte har förekommit uppenbara fel eller maktmissbruk och att gemenskapens institutioner inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

Gemenskapens institutioner har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat vid avgörandet av vilken risknivå som betraktas som oacceptabel för samhället.

Det utrymme för skönsmässig bedömning som en gemenskapsmyndighet har när den vid utövandet av sitt uppdrag tvingas göra komplicerade bedömningar omfattar i viss mån även fastställandet av de sakomständigheter som ligger till grund för myndighetens åtgärd.

Härav följer att domstolsprövningen av gemenskapens institutioners utförande av denna uppgift skall begränsas. I detta sammanhang ankommer nämligen bedömningen av sakomständigheterna enligt fördraget endast på institutionerna, och gemenskapsdomstolen får inte ersätta gemenskapens institutioners bedömning med sin egen bedömning. Gemenskapsdomstolen skall i stället begränsa sig till en kontroll av att institutionerna vid denna skönsmässiga bedömning inte har gjort sig skyldiga till uppenbara fel eller maktmissbruk och att gemenskapens institutioner inte uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

( se punkterna 166-169 )

7. Försiktighetsprincipen ger gemenskapens institutioner rätt att med hänsyn till människors hälsa på grundval av ett ännu bristfälligt vetenskapligt underlag vidta skyddsåtgärder som till och med allvarligt kan skada skyddade rättsliga ställningar. Institutionerna har i detta avseende ett betydande utrymme för skönsmässig bedömning.

Under sådana omständigheter är det av särskilt grundläggande betydelse att de i gemenskapernas rättsordning föreskrivna skyddsreglerna för det administrativa förfarandet iakttas. Bland dessa skyddsregler återfinns bland annat den behöriga institutionens skyldighet att omsorgsfullt och opartiskt pröva alla omständigheter som är relevanta i det aktuella fallet.

Härav följer att skyldigheten att utföra en så uttömmande vetenskaplig riskutvärdering som möjligt med utgångspunkt i vetenskapliga råd grundade på principerna om kompetens, insyn och oberoende utgör en viktig processuell skyddsregel, för att säkerställa att åtgärderna är vetenskapligt objektiva och för att undvika att godtyckliga åtgärder vidtas.

( se punkterna 170-172 )

8. I ett rättsligt sammanhang där gemenskapens institution inte är bunden av det vetenskapliga utlåtandet från en behörig vetenskaplig kommitté, har en sakkunnigkommitté, såsom vetenskapliga foderkommittén, i ett förfarande som skall leda till ett beslut eller en normativ rättsakt en roll som är begränsad till att besvara den behöriga institutionens frågor, genom en motiverad analys av de relevanta omständigheterna i fallet, mot bakgrund av kunskaperna på området i syfte att ge institutionen de upplysningar om sakomständigheterna som den behöver för att med erforderlig kännedom om saken kunna fatta sitt beslut.

Det ankommer däremot på den behöriga gemenskapsinstitutionen att till sakkunnigkommittén först formulera de frågor om sakomständigheterna som behövs för att institutionen skall kunna fatta beslut och därefter bedöma kommitténs utlåtandes bevisvärde. I detta avseende skall gemenskapsinstitutionen kontrollera att resonemanget i utlåtandet är fullständigt, sammanhängande och relevant.

Om gemenskapsinstitutionen väljer att avvika från utlåtandet, är den tvungen att särskilt motivera sin bedömning jämförd med den bedömning som utlåtandet ger uttryck för och därvid ange sina skäl för att avvika från utlåtandet. Denna motivering skall hålla en vetenskaplig nivå som åtminstone är lika hög som nivån i utlåtandet i fråga.

( se punkterna 197-199 )

9. Även om gemenskapens institutioner enligt tillämplig lagstiftning kan återkalla ett godkännande av en tillsats utan att i förväg ha inhämtat ett vetenskapligt utlåtande från behöriga vetenskapliga kommittéer, är det endast i särskilda fall och när lämpliga garantier för vetenskaplig objektivitet har säkerställts, som institutionerna, när de måste bedöma särskilt komplicerade tekniska och vetenskapliga sakomständigheter, kan återkalla godkännandet av en tillsats som förebyggande åtgärd utan att ha tillgång till ett utlåtande avseende relevanta vetenskapliga uppgifter från den vetenskapliga kommitté som i detta syfte har inrättats på gemenskapsnivå.

( se punkterna 265 och 270 )

10. Vid en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 173 i fördraget (nu artikel 230 EG i ändrad lydelse) kan gemenskapens institutioners bedömning endast ifrågasättas om den framstår som felaktig mot bakgrund av de uppgifter om rättsläget och sakomständigheterna som gemenskapens institutioner hade tillgång till när den ifrågasatta rättsakten antogs.

( se punkt 324 )

11. I en talan om ogiltigförklaring av förordning nr 2821/98, vari föreskrivs att godkännandet för försäljning av vissa fodertillsatser, bland annat virginiamycin, inom gemenskapen skall återkallas, ankommer det inte på gemenskapsdomstolen att bedöma huruvida respektive anförda vetenskapliga inställning är välgrundad och att ersätta gemenskapens institutioners bedömning med sin egen bedömning, eftersom denna bedömning enligt fördraget endast ankommer på institutionerna. Eftersom gemenskapens institutioner med giltig verkan kunde göra bedömningen att de hade ett tillräckligt, vetenskapligt underlag för att påstå att det fanns ett samband mellan användningen av virginiamycin som fodertillsats och utvecklingen av streptograminresistens hos människan, räcker inte den omständigheten att det fanns vetenskapliga indikationer i motsatt riktning i sig för att visa att gemenskapens institutioner överskred gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning när de ansåg att det fanns en risk för människors hälsa.

Gemenskapens institutioner kunde tvärtom med giltig verkan anse att det i den mening som avses i artikel 3a e i direktiv 70/524 om fodertillsatser fanns betydelsefulla anledningar som rörde människors hälsa att förbehålla streptograminer medicinsk användning.

( se punkterna 393 och 402 )

12. Enligt proportionalitetsprincipen, som ingår bland gemenskapsrättens allmänna principer, krävs att gemenskapsinstitutionernas rättsakter inte går utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med reglerna i fråga, varvid gäller att man när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan skall använda sig av den åtgärd som är minst betungande och att vållade olägenheter inte får vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.

Gemenskapslagstiftaren har emellertid på den gemensamma jordbrukspolitikens område ett utrymme att företa skönsmässiga bedömningar som motsvarar det politiska ansvar som lagstiftaren har enligt artiklarna 40 och 43 i fördraget (nu artiklarna 34 EG och 37 EG i ändrad lydelse). Följaktligen kan en åtgärd på detta område vara rättsstridig endast om den är uppenbart oändamålsenlig för att uppnå det mål som den behöriga institutionen eftersträvar.

( se punkterna 411 och 412 )

13. Enbart den omständigheten att gemenskapens institutioner inte vidtog åtgärder på internationell nivå mot import av kött som har producerats med virginiamycin som tillväxtfrämjare kan inte påverka giltigheten av förbudet mot att använda denna produkt på gemenskapsnivå. Det skulle även behöva visas att den omtvistade förordningen i sig, då inga sådana åtgärder vidtogs, utgjorde en uppenbart oändamålsenlig åtgärd för att uppnå det eftersträvade målet.

( se punkt 433 )

14. Vikten av det mål som eftersträvas med förordning nr 2821/98, vari föreskrivs att godkännandet för försäljning av vissa fodertillsatser, bland annat virginiamycin, inom gemenskapen skall återkallas, det vill säga att skydda folkhälsan, kan motivera uppkomsten av negativa ekonomiska effekter, till och med betydande sådana, för vissa aktörer. I detta sammanhang måste skyddet för folkhälsan, som nämnda förordning är avsedd att säkerställa, tillmätas en avgörande betydelse i förhållande till ekonomiska hänsyn.

Även om rätten att fritt utöva näringsverksamhet ingår bland gemenskapsrättens allmänna principer, framstår den inte som en absolut rättighet, utan skall beaktas i förhållande till vilken funktion den har i samhället. Den kan följaktligen inskränkas, under förutsättning att dessa inskränkningar verkligen tillgodoser ett syfte av allmänintresse som eftersträvas av gemenskapen och att de, i förhållande till det eftersträvade syftet, inte utgör ett orimligt och oacceptabelt ingripande som påverkar själva innehållet i den sålunda garanterade rättigheten.

( se punkterna 456 och 457 )

15. Icke-diskrimineringsprincipen, som utgör en grundläggande rättsprincip, förbjuder att lika situationer behandlas olika och att olika situationer behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. Den omständigheten att inga åtgärder har vidtagits mot användningen av andra ämnen, även om den befanns vara olaglig, skulle inte i sig kunna göra förbudet mot virginiamycin rättsstridigt. Även om det hade visats att även godkännandena för andra produkter borde ha återkallats, skulle det således ändå inte ha varit styrkt att den omtvistade förordningen var rättsstridig på grund av åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen. Det kan nämligen inte finnas någon likhet i rättsstridigheten, eftersom icke-diskrimineringsprincipen inte kan ge rätt till icke-diskriminerande tillämpning av en rättsstridig behandling.

( se punkterna 478 och 479 )

16. Rätten att yttra sig inom ramen för ett administrativt förfarande som avser en särskild person, vilken skall iakttas även i avsaknad av reglering av förfarandet i fråga, kan inte överföras på ett lagstiftningsförfarande som leder till att generella bestämmelser antas. Den omständigheten att en ekonomisk aktör berörs direkt och personligen av den omtvistade förordningen förändrar inte denna slutsats.

( se punkt 487 )