FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)

den 8 juli 1998

Mål T-130/96

Gaetano Aquilino

mot

Europeiska unionens råd

”Tjänstemän — Sjukledighet — Artikel 59 i tjänsteföreskrifterna — Läkarintyg — Beslut att inte godta — Läkarundersökning anordnad av institutionen — Artikel 60 i tjänsteföreskrifterna — Otillåten frånvaro — Avdrag på tjänstemannens lön”

Fullständig text på franska   II-1017

Saken:

Talan om ogiltigförklaring av rådets beslut, som delgavs sökanden genom skrivelse av den 25 oktober 1995, om att göra avdrag på sökandens lön för 91 arbetsdagar obestyrkt frånvaro mellan den 9 mars 1994 och den 15 februari 1995.

Utgång:

Delvis ogiltigförklaring. Rådet skall till sökanden återbetala otillbörliga löneavdrag för motsvarande 58 arbetsdagar. Ogillande i övrigt.

Resumé av domen

Sökanden är tjänsteman vid rådet, i lönegrad Dl, där han arbetar som våningsvaktmästare. Han lider sedan länge av sjukdom och har i anledning av detta behövt genomgå flera behandlingar och ofta behövt vara sjukledig.

Den 20 april 1993, efter upprepad sjukfrånvaro, undersöktes sökanden av dr Simon, som är rådets läkare. Dr Simon uttryckte allvarliga tvivel om huruvida sökandens frånvaro var medicinskt styrkt.

Sökanden kallades till läkarundersökningar den 28 april, den 8 juni och den 6 juli 1993, från vilka han uteblev med motiveringen att han var gipsad och att hans läkare hade avrått honom från att företa långa bilresor, i detta fall från bostaden i regionen Mons till Bryssel. Rådet anmodade honom därför att komma till dr Goreux, en läkare som var etablerad i närheten av hans bostad, den 14 juli 1993. Dr Goreux ansåg att sökanden kunde börja arbeta igen den 26 juli 1993. Sökanden började också arbeta denna dag.

Från och med den 20 september 1993 var sökanden på nytt frånvarande av hälsoskäl. Han kallades till dr Simon den 12, den 20 och den 27 oktober 1993 för läkarundersökningar, men uteblev trots att det i hans senaste läkarintyg stod att han hade ”tillstånd att gå ut”.

Efter en läkarundersökning den 17 november 1993 hos dr Simon, skickade institutionens förtroendeläkare, dr Boussart, samma dag en skrivelse till sökandens överordnade där han uppgav att sökanden kunde börja arbeta igen den 22 november 1993 och att han var ”förmögen att arbeta som vaktmästare, men med lätta arbetsuppgifter, som inte innefattar att bära, gå långa sträckor eller stå upprätt under lång tid”. Sökanden återgick inte i tjänst förrän efter den 26 november 1993.

I en skrivelse av den 9 december 1993 bad administrationen att sökandens överordnade, Anglaret, skulle utforma sökandens arbetsuppgifter i enlighet med dr Boussarts önskemål.

I en skrivelse av den 16 mars 1994 underrättade administrationen sökanden om att dr Simon inte hade tillgång till några nya uppgifter som medicinskt kunde motivera hans frånvaro och att det senaste intyget om arbetsoförmåga, för perioden mellan den 21 februari 1994 och den 20 mars 1994, därför inte kunde godtas. Följaktligen anmodades sökanden att omedelbart återgå till sitt arbete.

Som svar på denna skrivelse erhöll dr Simon ett utlåtande över sökandens hälsotillstånd som hade utfärdats av dr Thys den 8 mars 1994. I en bilagd skrivelse av den 21 mars 1994 konstaterade dr Stockhem, som var den läkare som behandlade sökanden, följande: ”Den aktuella förlängningen av Gaetano Aquilinos arbetsoförmåga grundar sig på dr Thys, neurokirurg vid Reine Fabiola-kliniken, utlåtande att de aktuella arbetsvillkor som Gaetano Aquilino har beskrivit, med dagliga byten av arbetsuppgifter och våningsplan, inte är förenliga med hans hälsotillstånd.”

Efter en begäran från administrationen den 13 april 1994, beskrev sökandens överordnade i en skrivelse en våningsvaktmästares normala arbetsuppgifter. Efter att ha granskat Anglarets skrivelse av den 20 april 1994 tillsammans med dr Simon, kom administrationen fram till att dessa arbetsuppgifter inte avvek ifrån läkarnas rekommendationer och underrättade sökanden om detta. Följaktligen var hans frånvaro mellan den 21 mars 1994 och den 8 april 1994 samt mellan den 11 april 1994 och den 30 april 1994 obestyrkt och han skulle omedelbart återgå till sitt arbete.

Den 13 juli 1994 framställde sökanden en begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna). Han begärde att tillsättningsmyndigheten dels skulle ge skriftliga instruktioner till hans överordnade så att de skulle kunna ge honom uppgifter som var förenliga med hans hälsotillstånd, dels fastställa att samtliga läkarintyg för perioden mellan den 6 december 1993 och den 25 juni 1994 var giltiga.

I sitt svar den 27 oktober 1994 uppgav administrationen att dr Simon ansåg att all frånvaro under denna period var obestyrkt och att det inte var möjligt att hitta ett mindre krävande arbete åt honom.

Den 20 september 1994 var sökanden på en läkarundersökning hos dr Simon, som därvid konstaterade att frånvaron mellan den 31 augusti 1994 och den 11 september 1994 var styrkt. Rådets läkare ansåg emellertid fortfarande att flera perioder av tidigare frånvaro var obestyrkt.

Därefter kallades sökanden till läkarundersökningar den 25 oktober, den 13 december och den 21 december 1994 samt den 5 januari och den 14 februari 1995. Av olika skäl kom han inte till någon av dessa undersökningar.

I en skrivelse av den 8 februari 1995 anmodades sökanden även att komma till ett möte med personalchefen Tarling den 20 februari 1995 för en sammanfattning av hans situation. Han kom dock inte till detta möte, vilket Tarling beklagade i en skrivelse av den 22 mars 1995 till sökanden, i vilken sökanden erinrades om att han hade samlat på sig 90 dagar obestyrkt frånvaro.

Den 25 oktober 1995 delgav rådet sökanden sitt beslut, fattat med stöd av artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna, att med hänsyn till hans återstående semesterdagar den 10 oktober 1995 göra ett löneavdrag med motsvarande 91 arbetsdagar för obestyrkt frånvaro under perioden mellan den 9 mars 1994 och den 15 februari 1995. I beslutet beaktades sökandens ekonomiska situation genom att avdraget sträckte sig över en period om 36 månader från och med december månad 1995.

I skrivelse till administrationen den 22 november 1995 krävde sökanden att detta beslut skulle ogiltigförklaras, eftersom frånvaron hade styrkts med i vederbörlig ordning upprättade läkarintyg. I sitt svar den 17 januari 1996 ansåg Tarling att sökanden inte hade anfört några nya omständigheter och vidhöll därför sin ståndpunkt från den 25 oktober 1995.

Den 24 januári 1996 anförde sökanden formellt ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot det beslut som han hade delgivits den 25 oktober 1995 och sammanhörande beslut. Klagomålet avslogs uttryckligen i skrivelse av den 21 maj 1996.

Upptagande till sakprövning

En enbart bekräftande rättsakt kan inte betecknas som en rättsakt som går någon emot. Härav följer att en rättsakt som inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till en tidigare rättsakt som går någon emot inte kan ge upphov till en ny frist för att väcka talan för den som rättsakten är riktad till (punkt 34).

Hänvisning till domstolen den 10 december 1980, 23/80, Grasselli mot kommissionen, REG 1980, s. 3709, punkt 18; förstainstansrättenden 3 mars 1994, T-82/92, Cortes Jimenez m.fl. mot kommissionen, REGP 1994, s. II-237, punkt 14

Detta var dock enligt förstainstansrätten inte fallet med beslutet av den 25 oktober 1995, fattat med stöd av artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna, om att göra ett avdrag på sökandens lön med det antal arbetsdagar som motsvarade sökandens obestyrkta frånvaro under perioden mellan den 9 mars 1994 och den 15 februari 1995. Detta beslut innehöll uppenbarligen nya omständigheter i förhållande till beslutet av den 16 mars 1994, i vilket sökanden endast underrättades om att administrationen inte godtog ett läkarintyg för en tidigare period än den ovannämnda och anmodades att omedelbart återgå till sitt arbete (punkt 35).

Under dessa omständigheter ansåg förstainstansrätten att rådets invändning, att talan skulle avvisas på grund av att denna och klagomålet hade ingivits för sent, var ogrundad och därför skulle förkastas (punkt 36).

Huruvida yrkandena om återbetalning av belopp som har avdragits från sökandens lön och om återställande av hans semesterdagar för år 1995 kunde upptas till sakprövning

Vid talan om ogiltigförklaring kan gemenskapsdomstolen inte, utan att inkräkta på den administrativa myndighetens befogenheter, förelägga en gemenskapsinstitution att vidta de åtgärder som krävs för att följa en dom om ogiltigförklaring av ett beslut. I tvister av ekonomisk art har förstainstansrätten emellertid oinskränkt behörighet, i enlighet med artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna, vilket ger den möjlighet att förplikta svarandeinstitutionen att betala bestämda belopp, i förekommande fall jämte dröjsmålsränta (punkt 39).

Hänvisning till förstainstansrätten den 8 november 1990, T-73/89, Barbi mot kommissionen. REG 1990, s. II-619, punkt 38; förstainstansrätten den 30 november 1993, T-15/93, Vienne mot parlamentet, REG 1993, s. II-1327, punkterna41 och 42

I detta fall hade sökanden yrkat att rådet skulle förpliktas att återbetala de belopp som hade dragits av från hans lön jämte ränta från och med dagen för avdragen. För yrkanden av ekonomisk art är det ett krav att det har fastställts att de kan upptas till sakprövning i en talan som grundar sig på artikel 91 i tjänsteföreskrifterna (punkt 40).

Förstainstansrätten har däremot inte oinskränkt behörighet i fråga om yrkanden av annan än ekonomisk art. Förstainstansrätten fastslog därför att sökandens yrkande om återställande av de semesterdagar som rådet oriktigt hade räknat av skulle avvisas (punkt 41).

Prövning i sak

Åsidosättande av artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna

Skyldigheten att motivera beslut som går en tjänsteman emot, i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, har till syfte att göra det möjligt för gemenskapsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet och att ge den berörde tillräckliga upplysningar för att denne skall kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som gör det möjligt att bestrida dess lagenlighet. Vid bedömningen av om ett beslut som går någon emot uppfyller kravet på motivering i tjänsteföreskrifterna, skall inte enbart de handlingar genom vilka beslutet förmedlades beaktas, utan även de omständigheter under vilka det har fattats och meddelats den berörde. Förstainstansrätten ansåg härvid att det i synnerhet fanns anledning att undersöka om sökanden redan hade tillgång till de uppgifter som institutionen grundade sitt beslut på (punkt 45).

Hänvisning till domstolen den 23 mars 1988, 19/87, Hecq mot kommissionen, REG 1988, s. 1681, punkt 16; förstainstansrätten den 16 december 1993, T-80/92, Turner mot kommissionen, REG 1993, s. II-1465, punkt 62

I detta fall hänvisades det i själva det omtvistade beslutet till skrivelserna av den 8 februari, den 22 mars och den 29 maj 1995, i vilka administrationen redan hade uppmärksammat sökanden på det stora antal dagar obestyrkt frånvaro som han hade samlat på sig. Dessutom innehöll beslutet ett omnämnande av artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna, där det anges att konstaterad otillåten frånvaro skall dras av från tjänstemannens årliga semester och att om tjänstemannen har utnyttjat sin årliga semester skall avdrag på lönen göras för motsvarande period. Med hänsyn även till all skriftväxling mellan administrationen och sökanden angående att läkarintygen inte kunde godtas, ansåg förstainstansrätten att den berörde i stort sett hade kunnat förstå skälen till beslutet, vilket således var tillräckligt motiverat (punkt 46).

Förstainstansrätten fastslog därför att talan inte kunde bifallas på den grunden att artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna skulle ha åsidosatts (punkt 47).

Den första grundens första del: Det obefogade beslutet enligt artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna att inte godta de läkarintyg som sökanden uppvisade

Enligt artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna får en tjänstemans frånvaro endast dras av från hans årliga semester och, om tjänstemannen har utnyttjat sin årliga semester, avdrag på lönen göras för motsvarande period, om institutionen i vederbörlig ordning har konstaterat att frånvaron i fråga var otillåten. Uppvisandet av ett läkarintyg ger upphov till en presumtion om att frånvaron är i sin ordning. Administrationen kan därför inte förneka giltigheten av ett sådant intyg och dra slutsatsen att den berörde tjänstemannens frånvaro är otillåten, om den inte först har ålagt honom, i enlighet med artikel 59.1 första stycket i tjänsteföreskrifterna, att genomgå en läkarundersökning. Slutsatserna av denna läkarundersökning får verkan först från och med dagen för undersökningen. Slutsatser som en läkare har dragit före den tidpunkt då tjänstemannen för första gången anses ha varit otillåtet frånvarande innebär inte att det kan uteslutas att tjänstemannen är oförmögen att arbeta vid ett visst senare tillfälle, i detta fall några månader efter den sista undersökning som institutionen ordnade (punkterna 71, 73 och 77).

Hänvisning till domstolen den 27 april 1989, 271/87, Fedeli mot parlamentet, REG 1989, s. 993, publicerad i sammanfattning; förstainstansrätten den 26 januari 1995, T-527/93, O mot kommissionen, REGP 1995, s. II-29, punkt 37; förstainstansrätten den 6 maj 1997, T-169/95, Quijano mot kommissionen, REGP 1997, s. II-273, punkterna 38 och 39; och däri angiven rättspraxis; förstainstansrätten den 10 juli 1997, T-36/96, Gaspari mot parlamentet, REGP 1997, s. II-595, punkt 26

I detta fall började administrationen anse att sökandens frånvaro var otillåten från och med den 9 mars 1994, efter det att giltigheten av det läkarintyg som han hade uppvisat för perioden mellan den 21 februari 1994 och den 20 mars 1994 hade ifrågasatts (punkt 74).

Förstainstansrätten ansåg emellertid att den frånvaro som sökanden hade styrkt med läkarintyg kunde anses som otillåten först från och med dagen för den läkarundersökning som institutionen ordnade. Det var ostridigt mellan parterna att den första gången som sökanden kallades till en läkarundersökning under den omtvistade perioden, deţ vill säga mellan den 9 mars 1994 och den 15 februari 1995, var den 20 september 1994 (punkt 76).

Under dessa omständigheter fastslog förstainstansrätten att den otillåtna frånvaro som sökanden hade anklagats för under perioden mellan den 9 mars 1994 och den 20 september 1994 inte i vederbörlig ordning hade konstaterats av svarandeinstitutionen. Följaktligen skulle denna frånvaro, om totalt 58 arbetsdagar, varken ha dragits av från sökandens årliga semester eller från hans lön för motsvarande period (punkt 78).

Vad beträffar den återstående omtvistade frånvaron, det vill säga under perioden mellan den 29 september 1994 och den 15 februari 1995, ansåg däremot förstainstansrätten att rådet hade fog för att anse att denna var otillåten (punkt 79).

Skyldigheten för gemenskapsinstitutionerna att anordna läkarundersökningar medför oundvikligen en motsvarande skyldighet för berörda tjänstemän att genomgå dessa undersökningar eller uppvisa intyg där det tillräckligt klart och tydligt framgår att de inte kan förflytta sig, annars skulle bestämmelserna i artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna förlora sin verkan (punkt 83).

Hänvisning till förstainstansrätten den 20 november 1996, T-135/95, Z mot kommissionen, REGP 1996, s. II-1413, punkt 34

Förstainstansrätten ansåg att sökanden i detta fall uppenbarligen inte noggrant hade rättat sig efter den skyldighet som han ålades i artikel 59.1 andra stycket i tjänsteföreskrifterna (punkt 84).

Mot bakgrund av vad som har anförts ovan fastslog förstainstansrätten att sökandens talan till viss del var välgrundad och att delar av rådets beslut av den 25 oktober 1995 därför skulle ogiltigförklaras. Beslutet skulle enbart fortsätta att gälla i den mån det anges att det skall göras ett avdrag på sökandens lön med motsvarande 33 arbetsdagar för obestyrkt frånvaro mellan den 29 september 1994 och den 15 februari 1995 (punkt 86).

Förstainstansrätten ansåg även att det följde av dess bedömning att det var onödigt att pröva den första grundens två andra delar som sökanden hade framfört. Den konstaterade att klagomålet om det ifrågasatta beslutets oberättigade retroaktiva verkan i huvudsak sammanföll med de argument som hade prövats i samband med prövningen av den första grundens första del. I fråga om administrationens påstådda åsidosättande av sin omsorgsplikt i förhållande till sökanden, ansåg förstainstansrätten att det var tillräckligt att erinra om att skyddet för tjänstemännens rättigheter och intressen begränsas av att gällande regler måste beaktas.

Hänvisning till förstainstansrätten den 27 mars 1990, T-123/89, Chomel mot kommissionen, REG 1990, s. II-131, punkt 32; förstainstansrätten den 16 mars 1993, T-33/89 och T-74/89, Blackman mot parlamentet, REG 1993, s. II-249, punkt 96

Mot bakgrund av att förstainstansrätten beslutade att delar av beslutet skulle ogiltigförklaras, fastslog den att sökandens ekonomiska yrkanden skulle bifallas till viss del och att rådet skulle förpliktas att till honom återbetala de belopp som otillbörligen hade dragits av från hans lön, motsvarande 58 arbetsdagar, jämte årlig dröjsmålsränta om 5 procent från och med dagen för avdragen, vilken förstainstansrätten fritt fastställde (punkt 88).

Domslut:

Rådets beslut av den 25 oktober 1995, om avdrag på sökandens lön med motsvarande 91 arbetsdagar för obestyrkt frånvaro mellan den 9 mars 1994 och den 15 februari 1995, ogiltigförklaras i den del det avser 58 dagars påstått otillåten frånvaro under perioden mellan den 9 mars 1994 och den 20 september 1994.

Rådet skall till sökanden återbetala otillbörliga löneavdrag, motsvarande 58 arbetsdagar, jämte årlig dröjsmålsränta om 5 procent från och med dagen för avdragen.

Talan ogillas i övrigt.