FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (tredje avdelningen)

den 28 februari 1996

Mål T-294/94

Konstantinos Dimítriadis

mot

Europeiska gemenskapernas revisionsrätt

”Tjänstemän — Biståndsskyldighet — Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna”

Fullständig text på grekiska   II-151

Saken:

Talan om för det första ogiltigförklaring av revisionsrättens beslut att avslå sökandens ansökan om bistånd med stöd av artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna, för det andra förpliktelse för revisionsrätten att ersätta den skada som sökanden påstod sig ha lidit dels på grund av det omtvistade beslutet, dels på grund av de förolämpningar som han påstod att hans överordnade har uttalat.

Utgång:

Ogillande.

Resumé av domen

Den 24 november 1993 lämnade K, som var chef för den grekiska översättningsavdelningen och sökandens överordnade, på sökandes kontor en text till honom som skulle översättas till den 9 december samma år. Den 25 november 1993 diskuterade sökanden och K översättningen av denna text. En hetsig diskussion uppstod och K uttalade två kommentarer som sökanden ansåg var förolämpande.

Den 26 november 1993 gjorde sökanden en anmälan vid den allmänna åklagarmyndigheten i Luxemburg och den 9 december 1993 inlämnade sökanden en ansökan om bistånd i enlighet med artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna).

Med stöd av artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna anmodade tillsättningsmyndigheten den 14 januari 1994 F, chef för översättningsavdelningen, att vidta en utredning. Den 19 januari 1994 hörde chefen de två parterna och de fyra vittnen som sökanden hade begärt skulle höras.

Tillsättningsmyndigheten ansåg att det fanns tecken på ett delat ansvar mellan sökanden och K och beslutade att den 28 januari 1994 i tur och ordning höra de två tjänstemännen, inom ramen för artikel 87 första stycket om det disciplinära systemet.

Den 8 mars 1994, när utredningen avslutades, beslutade tillsättningsmyndigheten att avslå sökandens ansökan om bistånd. Den grundade sig härvid på den omständigheten att det fanns ”tecken på delat ansvar” och på det allmänna sammanhanget kring händelsen (bland annat följande fakta: K hade inte förnekat att han uttalat orden i fråga, de hade uttalats under en dispyt och under förhöret hade K föreslagit att han skulle framföra en ursäkt).

Den 11 april 1994 anförde sökanden klagomål mot detta beslut i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Tillsättningsmyndigheten avslog uttryckligen detta klagomål den 1 juli 1994.

Yrkandet om ogiltigförklaring

Det föreligger en biståndsskyldighet för gemenskaperna i enlighet med artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna också när den person som har gjort sig skyldig till de i denna artikel nämnda gärningarna är en annan tjänsteman inom gemenskaperna (punkt 38).

Hänvisning till domstolenden 14 juni 1979, V mot kommissionen. 18/78, Rec. s. 2093, punkt 14.

Den institution som har att göra med en händelse som är oförenlig med verksamhetens lugn och ordning skall ingripa med all kraft som behövs och bemöta händelsen med den snabbhet och omsorg som omständigheterna i det aktuella fallet kräver, för att fastställa vad som har hänt och för att med full vetskap om alla omständigheter i fråga kunna fastställa de lämpliga följderna (punkt 39).

Hänvisning till förstainstansrättenden 21 april 1993, Tallarico mot parlamentet, T-5/92, Rec. s. II-447, punkt 31

Institutionen kan för övrigt endast vidta disciplinära påföljder mot tjänstemannen i fråga om det av den vidtagna utredningen med säkerhet framgår att den berörde tjänstemannen har uppträtt på ett sätt som skadar verksamheten eller en annan tjänstemans värdighet och rykte (punkt 39).

Hänvisningtill domstolen den 9 november 1989, Katsoufrosmotdomstolen, 55/88, Rec. s. 3579, punkt 16

I det aktuella fallet konstaterade förstainstansrätten för det första att tillsättningsmyndigheten hade vidtagit lämpliga åtgärder. Eftersom en utredning inom ramen för artikel 24 i tjänsteföreskrifterna i synnerhet har till syfte att fastställa omständigheterna, kunde inte tillsättningsmyndigheten, enligt förstainstansrätten, klandras för att den inte hade hört personer som inte hade varit närvarande under hela eller viss del av den händelse som inträffade mellan de två tjänstemännen och när inget tydde på att deras vittnesmål på ett användbart sätt skulle ha kunnat bidra till att fastställa omständigheterna (punkterna 41 och 42).

Förstainstansrätten ansåg dessutom att tillsättningsmyndigheten inte kunde klandras för att ha ingripit för sent och därigenom ha åsidosatt artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna genom ett försenat ingripande (punkt 47).

Förstainstansrätten ansåg slutligen att tillsättningsmyndigheten efter sin utredning och med full vetskap om de ifrågavarande omständigheterna hade fastställt de lämpliga följderna med hänsyn till det utrymme för skön som den har. Även om det visserligen inte hade bestritts att K hade uttalat de omtvistade kommentarerna, framkom emellertid att utredningen inte gav tillsättningsmyndigheten underlag för att avgöra respektive parts ansvar. Tillsättningsmyndigheten kunde därför enligt förstainstansrätten på goda grunder och utan att överskrida gränserna för sitt utrymme för skön avslå sökandens ansökan om bistånd och avsluta det disciplinära förfarandet som hade inletts mot K just på grund av denna dispyt, utan att utdöma några disciplinära påföljder (punkt 49).

Under dessa förhållanden fann förstainstansrätten att det inte kunde hävdas att tillsättningsmyndigheten hade åsidosatt artikel 24 första stycket i tjänsteföreskrifterna.

Yrkandet om ersättning för den påstådda ideella skadan till följd av tillsättningsmyndighetens beslut och förhållningssätt

Förstainstansrätten fann att eftersom prövningen av grunden för ogiltigförklaring inte hade givit vid handen något åsidosättande av den biståndsskyldighet som åligger revisionsrätten i enlighet med artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, skulle yrkandet om ersättning för den skada som sökanden påstod sig ha lidit till följd av beslutet att avslå hans ansökan om bistånd ogillas (punkt 61).

Yrkandet om skadestånd enligt artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna

För att en skadeståndstalan som förs av en tjänsteman med stöd av den solidariska och subsidiara skyldigheten som föreskrivs i artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna skall kunna upptas till prövning, förutsätts att de interna möjligheterna att föra talan har uttömts, i den mån de berörda enskilda genom dessa får ett verkningsfullt skydd och i den mån dessa kan leda till ersättning av den åberopade skadan. Den tjänsteman som påstår sig ha skadats skall dessutom åtminstone framlägga uppgifter av ett sådant slag att det ger upphov till allvarliga betänkligheter om huruvida det skydd som säkerställs genom de nationella möjligheterna att föra talan är verkningsfullt (punkt 68).

Hänvisning till förstainstansrätten den 26 oktober 1993, Caronna mot kommissionen, T-59/92, Rec. s. II-1129

I det aktuella fallet konstaterade förstainstansrätten att sökanden varken hade visat att de interna möjligheterna att föra talan hade uttömts eller framlagt uppgifter av sådant slag att de gav upphov till allvarliga betänkligheter om huruvida det skydd som säkerställs genom de möjligheter som finns i Luxemburg att föra talan är verkningsfullt (punkt 69).

Rättegångskostnader

Förstainstansrätten ansåg att det fanns skäl att tillämpa artikel 87.3 i rättegångsreglerna och förplikta sökanden att ersätta samtliga kostnader, med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet, och särskilt till omfattningen av händelsen som låg till grund för detta klagomål, till förfarandets förlopp och sökandens förhållningssätt och då tillsättningsmyndigheten inte med säkerhet hade kunnat fastställa omständigheterna och ansvarsfördelningen (punkt 74).

Domslut:

Talan avvisas till den del den avser yrkande om skadestånd med stöd av artikel 24 andra stycket i tjänsteföreskrifterna.

Talan ogillas i övrigt.

Sökanden skall ersätta samtliga rättegångskostnader.