Mål C‑365/21

MR

mot

Generalstaatsanwaltschaft Bamberg

(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Bamberg)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 23 mars 2023

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Konvention om tillämpning av Schengenavtalet – Artikel 54 – Principen ne bis in idem – Artikel 55.1 b – Undantag från principen ne bis in idem – Brott mot medlemsstatens säkerhet eller andra väsentliga intressen – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Principen ne bis in idem – Artikel 52.1 – Begränsningar av principen ne bis in idem – Huruvida en nationell förklaring som föreskriver ett undantag från principen ne bis in idem är förenlig med dessa bestämmelser – Kriminell organisation – Förmögenhetsbrott”

1. Straffrättsligt samarbete – Protokollet om införlivande av Schengenregelverket – Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet – Principen ne bis in idem – Tillämpningsvillkor – Samma faktiska omständigheter – Begrepp – Identiska faktiska omständigheter – Bedömningen av huruvida det är fråga om samma faktiska omständigheter ankommer på de nationella domstolarna

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 50; konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artikel 54)

   (se punkterna 31–39)

2. Straffrättsligt samarbete – Protokollet om införlivande av Schengenregelverket – Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet – Principen ne bis in idem – Undantag – Brott mot medlemsstatens säkerhet eller andra väsentliga intressen – Begränsning – Villkor – Lagstadgad begränsning – Förenlighet med den principens väsentliga innehåll – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Giltighet sett till artikel 50 i stadgan

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 50 och 52.1; konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artiklarna 54, 55.1 b och 56)

   (se punkterna 46–50, 52, 53 och 56–67 samt punkt 1 i domslutet)

3. Straffrättsligt samarbete – Protokollet om införlivande av Schengenregelverket – Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet – Principen ne bis in idem – Förklaring från en medlemsstat om att den inte är bunden av den principen vid brott mot medlemsstatens säkerhet eller andra väsentliga intressen – Förklaringen inkluderar deltagande i en kriminell organisation som enbart begått förmögenhetsbrott – Tillåtet – Villkor

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 50 och 52.1; konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, artiklarna 54 och 55.1)

   (se punkterna 74–81 och 83 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

I september 2020 dömdes MR, israelisk medborgare och senast bosatt i Österrike, av en österrikisk domstol till fyra års fängelse för grovt bedrägeri som begåtts yrkesmässigt, samt penningtvätt. Efter att delvis ha avtjänat detta straff och därefter blivit villkorligt frigiven för resten av tiden häktades han i Österrike för att en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot honom den 11 december 2020 av en tysk domstol för bildande av en kriminell organisation samt bedrägeri i samband med penningplaceringar skulle kunna verkställas.

MR:s talan mot den europeiska arresteringsordern ogillades genom beslut i mars 2021 med motiveringen att de två förfarandena avsåg olika gärningar, varför principen ne bis in idem, som stadfästs i tillämpningskonventionen, ( 1 ) inte var tillämplig. I andra hand angavs att MR hade åtalats för ett brott som omfattades av den förklaring som Förbundsrepubliken Tyskland hade avgett vid tidpunkten för ratificeringen av tillämpningskonventionen. På grund av denna förklaring är medlemsstaten inte bunden av principen ne bis in idem i situationer där den gärning som avses i den utländska domen utgör ett brott mot tyska statens säkerhet eller andra lika väsentliga intressen. ( 2 )

Under dessa omständigheter vill den hänskjutande domstolen, som har att ta ställning till en begäran om omprövning av detta beslut, få klarlagt om den möjlighet som Schengenkonventionen ger medlemsstaterna att avge en sådan förklaring är förenlig med artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), där principen ne bis in idem stadfästs. Om så är fallet undrar den hänskjutande domstolen om denna förklaring även kan omfatta kriminella organisationer som uteslutande ägnar sig åt förmögenhetsbrott.

Domstolen besvarar dessa båda frågor jakande och preciserar på vilka villkor en sådan förklaring kan omfatta denna typ av kriminell organisation.

Domstolens bedömning

För det första konstaterar domstolen, samtidigt som den bekräftar giltigheten av den bestämmelse i tillämpningskonventionen som föreskriver en möjlighet att avge den berörda förklaringen ( 3 ) mot bakgrund av artikel 50 i stadgan, för det första att den förstnämnda bestämmelsen utgör en begränsning av den grundläggande rättighet som garanteras i sistnämnda artikel. En sådan begränsning kan dock vara motiverad om den föreskrivs i lag och är förenlig med den rättighetens väsentliga innehåll. ( 4 ) Dessutom får begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. ( 5 )

I detta sammanhang erinrar domstolen om att en begränsning av principen ne bis in idem är förenlig med det väsentliga innehållet i artikel 50 i stadgan när begränsningen endast består i att göra det möjligt att beivra och på nytt bestraffa samma gärningar för att uppnå ett annat mål. Det undantag från denna princip som föreskrivs i tillämpningskonventionen ( 6 ) gäller endast om den gärning som avses i den utländska domen omfattar brott mot statens säkerhet eller andra intressen som är lika väsentliga för den medlemsstat som avser att tillämpa detta undantag. Med beaktande av att begreppet ”statens säkerhet” ligger nära begreppet ”nationell säkerhet”, ( 7 ) understryker domstolen att målet att skydda den nationella säkerheten motsvarar det grundläggande intresset av att skydda statens väsentliga funktioner och samhällets grundläggande intressen. Av detta följer att de brott för vilka det enligt tillämpningskonventionen är tillåtet att göra undantag från nämnda princip ska påverka denna medlemsstat själv. Detsamma gäller överträdelser som riktar sig mot medlemsstatens övriga intressen. Den omtvistade bestämmelsen i tillämpningskonventionen ( 8 ) är följaktligen förenlig med det väsentliga innehållet i principen ne bis in idem, i den mån den möjliggör för nämnda medlemsstat att bestraffa brott som påverkar medlemsstaten själv och därigenom eftersträva mål som med nödvändighet skiljer sig från dem för vilka den tilltalade redan har dömts i en annan medlemsstat.

När det sedan gäller proportionalitetsprincipen ska möjligheten att motivera en begränsning av principen ne bis in idem bedömas mot bakgrund av hur allvarligt det ingrepp är som en sådan begränsning innebär, varvid det ska kontrolleras att betydelsen av det mål av allmänt samhällsintresse som eftersträvas med begränsningen står i proportion till hur allvarligt ingreppet är. Den möjlighet som föreskrivs i ovannämnda bestämmelse i tillämpningskonventionen ( 9 ) är ägnad att uppnå det mål av allmänintresse som är att en medlemsstat ska kunna beivra angrepp på statens säkerhet eller andra för medlemsstaten lika väsentliga intressen.

Slutligen är, med hänsyn till arten och den särskilda svårighetsgraden av sådana angrepp, detta mål av allmänintresse av större betydelse än bekämpandet av brottslighet i allmänhet, även allvarlig sådan. Det målet kan således motivera åtgärder som innebär mer långtgående ingrepp i de grundläggande rättigheterna än vad som skulle kunna motiveras för att lagföra och bestraffa brott i allmänhet.

För det andra konstaterar domstolen att tillämpningskonventionen, ( 10 ) jämförd med stadgan, ( 11 ) inte utgör hinder för att domstolarna i en medlemsstat tolkar denna stats förklaring enligt tillämpningskonventionen om staten inte är bunden av dess bestämmelser där principen ne bis in idem stadfästs, ( 12 ) med avseende på brottet bildandet av en kriminell organisation, när den kriminella organisation som den berörda personen deltagit i uteslutande har ägnat sig åt förmögenhetsbrott, i den mån åtgärderna mot denne, vad gäller organisationens verksamhet, syftar till att bestraffa brott mot den medlemsstatens säkerhet eller andra lika väsentliga intressen.

Domstolen påpekar i detta avseende för det första att det undantag som föreskrivs i tillämpningskonventionen ( 13 ) i första hand omfattar brott såsom spioneri, högförräderi, eller allvarliga angrepp mot myndigheters verksamhet, vilka till sin natur är knutna till den berörda medlemsstatens säkerhet eller andra för den berörda medlemsstaten lika väsentliga intressen. Av detta följer emellertid inte för den skull att tillämpningsområdet för detta undantag nödvändigtvis är begränsat till sådana brott. Det kan nämligen inte uteslutas att lagföring på grund av brott vilkas rekvisit inte specifikt omfattar ett angrepp på medlemsstatens säkerhet eller andra för medlemsstaten lika väsentliga intressen också kan omfattas av detta undantag när det, med hänsyn till de omständigheter under vilka brottet begicks, på vederbörligt sätt kan fastställas att syftet med lagföringen för gärningarna i fråga är att bestraffa angrepp på medlemsstatens säkerhet eller andra för medlemsstaten lika väsentliga intressen.

För det andra ska åtal för en överträdelse som avses i en förklaring om genomförande av den möjlighet som föreskrivs i samma bestämmelse i tillämpningskonventionen ( 14 ) avse gärningar som särskilt allvarligt påverkar den berörda medlemsstaten själv. Varje kriminell organisation påverkar inte nödvändigtvis och som sådan den berörda medlemsstatens säkerhet eller andra för den berörda medlemsstaten lika väsentliga intressen. Brottet vid bildandet av en kriminell organisation kan således endast leda till lagföring med stöd av det undantag från principen ne bis in idem för organisationer vilkas handlingar, på grund av omständigheter som kännetecknar dem, kan anses utgöra sådana angrepp.

Vad gäller vilken betydelse det ska tillmätas att en kriminell organisation uteslutande ägnar sig åt förmögenhetsbrott, preciserar domstolen att för att en sådan organisation med nödvändighet ska anses skada den berörda medlemsstatens säkerhet eller andra för medlemsstaten lika väsentliga intressen, ska svårhetsgraden av den skada som dess verksamhet har orsakat medlemsstaten beaktas. Dessutom måste dessa gärningar, oberoende av organisationens faktiska avsikt och de hot mot allmän ordning som varje brott innebär, påverka medlemsstaten själv.

( 1 ) Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19) (nedan kallad tillämpningskonventionen). Principen ne bis in idem slås fast i artikel 54 i Schengenkonventionen, som stadgar att ”[e]n person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part [inte] får åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum”.

( 2 ) Möjligheten att avge en sådan förklaring föreskrivs i artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.

( 3 ) Se artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.

( 4 ) Se artikel 52.1 första meningen i stadgan.

( 5 ) Se artikel 52.1 andra meningen i stadgan.

( 6 ) Se särskilt artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.

( 7 ) Detta begrepp finns inskrivet i artikel 4.2 FEU.

( 8 ) Se artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.

( 9 ) Se artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.

( 10 ) Domstolen hänvisar då till artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.

( 11 ) Se artiklarna 50 och 52.1 i stadgan.

( 12 ) Se artikel 54 i tillämpningskonventionen.

( 13 ) Se artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.

( 14 ) Se artikel 55.1 b i tillämpningskonventionen.