Mål C‑261/22

GN

mot

Procuratore generale presso la Corte di appello di Bologna

(begäran om förhandsavgörande framställd av Corte suprema di cassazione)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 21 december 2023

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Artikel 1.3 – Artikel 15.2 – Överlämnande mellan medlemsstaterna – Skäl för att vägra verkställighet – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artikel 7 – Respekt för privatlivet och familjelivet – Artikel 24.2 och 24.3 – Hänsyn till barnets bästa – Barnets rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna – Person som är mor till och sammanbor med små barn”

1. Frågor som har hänskjutits för förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor – Omständigheter som motiverar snabb handläggning – Föreligger inte – Betydande antal personer eller rättsliga situationer som potentiellt kan beröras av de hänskjutna frågorna – Ovisshet rörande följderna av den nationella domstolens beslut för den faktiska vårdnaden om sökandens barn

   (Domstolens stadga, artikel 23a; domstolens rättegångsregler, artikel 105.1)

   (se punkterna 28–30)

2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna – Rätt till respekt för privatliv och familjeliv – Hänsyn till barnens bästa – Systembrister eller allmänna brister vad gäller förhållandena under frihetsberövanden av mödrar till små barn eller förhållandena för den faktiska vårdnaden om dessa barn i den utfärdande medlemsstaten – Verklig risk att de berörda personerna får sina grundläggande rättigheter kränkta på grund av dessa förhållanden – Presumtion för att dessa rättigheter iakttas – Den verkställande rättsliga myndighetens bedömning – Räckvidd

   (Artikel 4.3 första stycket FEU; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7, 24.2 och 24.3; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1.2 och 1.3)

   (se punkterna 38–46, 52, 53, 55 och 57 samt domslutet)

Resumé

I juni 2020 utfärdade de belgiska myndigheterna en europeisk arresteringsorder mot GN för verkställighet av ett fängelsestraff för brott avseende människohandel och underlättande av olaglig invandring, som begåtts under åren 2016 och 2017.

GN greps i Bologna (Italien) den 2 september 2021. När hon greps var hon gravid, och gripandet skedde i närvaro av hennes knappt treåriga son, som bodde tillsammans med henne. Mot bakgrund av hennes situation begärde Corte d’appello di Bologna (Appellationsdomstolen i Bologna, Italien) utan framgång att de belgiska myndigheterna skulle lämna upplysningar om bland annat villkoren för verkställighet i Belgien av straff som utdöms mot mödrar som sammanbor med sina minderåriga barn och om de åtgärder som är tänkta att vidtas avseende dessa barn.

Genom dom av den 15 oktober 2021 vägrade den domstolen att överlämna GN med motiveringen att då de belgiska myndigheterna inte hade lämnat något tillfredsställande svar på dessa frågor, var det osäkert om det i belgisk rätt fanns något system för frihetsberövande jämförbart med det i Italien som skyddade rättigheterna för mödrar och små barn.

Detta avslagsbeslut överklagades till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), den hänskjutande domstolen, som har angett att varken den gällande italienska lagen ( 1 ) eller rambeslut 2002/584 ( 2 ) anger som ett skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder att den eftersökta personen är mor till små barn som sammanbor med henne. Den hänskjutande domstolen frågar sig emellertid om den kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av att ett överlämnande av en småbarnsmor till den utfärdande medlemsstaten skulle kunna undergräva hennes rätt till respekt för privatlivet och familjelivet samt barnets bästa, vilka skyddas genom artikel 7 respektive 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). ( 3 )

I sin dom slår domstolen (stora avdelningen) fast att rambeslut 2002/584, ( 4 ) jämfört med stadgan, ( 5 ) hindrar den verkställande rättsliga myndigheten från att vägra att överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder med motiveringen att denna person är mor till och sammanbor med små barn, såvida inte, för det första, myndigheten förfogar över uppgifter som visar att det finns en verklig risk för en kränkning av den personens grundläggande rätt till respekt för privatlivet och familjelivet och av dennes barns bästa på grund av systembrister eller allmänna brister vad gäller förhållandena under frihetsberövanden av småbarnsmödrar och förhållandena för insatserna för den faktiska vårdnaden av dessa barn i den utfärdande medlemsstaten, och, för det andra, att det finns grundad anledning att tro att de berörda personerna, med hänsyn till deras personliga situation, löper en sådan risk på grund av dessa förhållanden.

Domstolens bedömning

Domstolen påpekar inledningsvis att rambeslut 2002/584 inte föreskriver någon möjlighet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder enbart av det skälet att den eftersökta personen är mor till små barn som sammanbor med henne. Med hänsyn till principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna föreligger det nämligen en presumtion för att de förhållanden under vilka en mor till sådana barn är frihetsberövad och den faktiska vårdnaden om barnen i den utfärdande medlemsstaten är anpassade till en sådan situation.

Rambeslut 2002/584 ( 6 ) kan dock inte påverka skyldigheten att iaktta de grundläggande rättigheterna enligt stadgan, i detta fall mer specifikt rättigheterna enligt artiklarna 7, 24.2 och 24.3. Skyldigheten att beakta barnets bästa gäller således även i samband med en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot en mor till små barn och som, även om ordern inte riktar sig till barnen, ändå får betydande konsekvenser för dem. Vidare har varje barn rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa. Det sistnämnda måste bedömas utifrån samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Möjligheten för en förälder och dennes barn att leva tillsammans utgör för övrigt en grundläggande del av familjelivet.

Härav följer att den verkställande rättsliga myndigheten i undantagsfall kan avstå från att verkställa den europeiska arresteringsordern om det finns en verklig risk för att verkställigheten av den skulle leda till kränkning av ovannämnda grundläggande rättigheter. Det räcker dock inte för att en sådan risk ska anses styrkt att myndigheten inte är säker på att villkoren i den utfärdande medlemsstaten är jämförbara med dem i den verkställande medlemsstaten vad gäller frihetsberövande av mödrar till små barn och den faktiska vårdnaden om dessa barn. Myndigheten är skyldig att göra en prövning i två steg. Först ska den kontrollera om det föreligger systembrister eller allmänna brister vad gäller dessa villkor i den utfärdande medlemsstaten, eller brister vad gäller dessa villkor som mer specifikt påverkar en objektivt identifierbar grupp av personer. Därefter ska den pröva om det finns grundad anledning att tro att de personer som berörs av en europeisk arresteringsorder på grund av dessa förhållanden och med hänsyn till deras personliga situation löper en verklig risk att få sina grundläggande rättigheter kränkta.

Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att den inte har tillgång till alla uppgifter som är nödvändiga för att fatta ett beslut om överlämnande, ska den begära att den utfärdande rättsliga myndigheten lämnar kompletterande uppgifter, vilket den sistnämnda är skyldig att göra. För att systemet med den europeiska arresteringsordern inte ska lamslås, måste myndigheterna samarbeta lojalt. ( 7 )

Den verkställande rättsliga myndigheten ska följaktligen avstå från att följa den europeiska arresteringsordern enbart i det fallet att den bedömer att verkställigheten av den europeiska arresteringsordern kan medföra en verklig risk för att de berörda personernas grundläggande rättigheter kränks, mot bakgrund av de uppgifter som den förfogar över, inbegripet den eventuella avsaknaden av garantier från den utfärdande rättsliga myndigheten.

( 1 ) Legge n. 69 - Disposizioni per conformare il diritto interno alla decisione quadro 2002/584/GAI del Consiglio, del 13 giugno 2002, relativa al mandato d’arresto europeo e alle procedure di consegna tra Stati membri (lag nr 69 om bestämmelser för att anpassa nationell rätt till rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna) av den 22 april 2005 (GURI nr 98, av den 29 april 2005, s. 6), i den lydelse enligt lagstiftningsdekret nr 10 av den 2 februari 2021 (GURI nr 30, av den 5 februari 2021), som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet.

( 2 ) Rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

( 3 ) Artikel 7 i stadgan rör rätten till respekt för privatlivet och familjelivet, medan artikel 24.2 föreskriver att ”[vid] all åtgärder som rör barn … Ska barnets bästa komma i främsta rummet”. Enligt artikel 24.3 i stadgan har ”[v]arje barn … rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa”.

( 4 ) Artikel 1.2 och 1.3 i rambeslutet.

( 5 ) Artiklarna 7, 24.2 och 24.3 i stadgan.

( 6 ) Artikel 1.3 i detta rambeslut.

( 7 ) Principen om lojalt samarbete stadgas i artikel 4.3 första stycket FEU.