Mål C‑649/19

Brottmål

mot

IR

(begäran om förhandsavgörande från Spetsializiran nakazatelen sad)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 28 januari 2021

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Direktiv 2012/13/EU – Artiklarna 4–7 – Rättighetsinformation i bilagorna I och II – Rambeslut 2002/584/RIF – Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden – Rättighetsinformation i samband med anhållande – Rätt att bli informerad om anklagelsen – Rätt att få tillgång till material som rör målet – En person som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder i den verkställande medlemsstaten”

1. Straffrättsligt samarbete – Rätt till information vid straffrättsliga förfaranden – Direktiv 2012/13 – Rättigheter för misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats – Rätt att erhålla rättighetsinformation i samband med anhållandet – Rätt att bli informerad om anklagelsen – Rätt att få tillgång till material som rör målet – Den personkrets som omfattas av dessa rättigheter – Personer som har frihetsberövats som ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder – Omfattas inte

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13, skälen 14, 27, 39, artiklarna 1, 4.3, 5, 6.2 och 7.1, bilagorna I och II; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299)

   (se punkterna 48, 49, 53–58, 61 och 62 samt punkt 1 i domslutet)

2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Den europeiska arresteringsorderns innehåll och form – Omfattningen av den information som lämnas till personer som har frihetsberövats som ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder – Kränkning av rätten till frihet och rätten till ett effektivt rättsmedel – Föreligger inte

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 6 och 47; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 8.1 och bilagan; Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13, artiklarna 4, 6 och 7 och bilaga II)

   (se punkterna 73, 74 och 76–81 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

Spetsializirana prokuratura (Specialåklagarmyndigheten, Bulgarien) inledde ett straffrättsligt förfarande mot IR, som har anklagats för att ha deltagit i en brottsorganisation i syfte att begå skattebrott. Under det inledande skedet av det straffrättsliga förfarandet informerades IR endast om vissa av hans rättigheter i egenskap av tilltalad person. När det straffrättsliga förfarandet mot IR inleddes vid domstol i februari 2017 kunde han emellertid inte lokaliseras. I april 2017 häktade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien) IR, vilket utgjorde en nationell arresteringsorder. I maj 2017 utfärdades en europeisk arresteringsorder mot IR, som ännu inte återfunnits. Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) upphävde emellertid arresteringsordern, eftersom den inte var säker på huruvida den europeiska arresteringsordern var förenlig med unionsrätten.

Efter det att nämnda domstol beslutat att utfärda en ny europeisk arresteringsorder mot IR, önskade den erhålla preciseringar om de uppgifter som ska fogas till en sådan order, för att säkerställa att de rättigheter som ges i direktivet om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (nedan kallat direktiv 2012/13) iakttas. ( 1 ) Nämnda domstol ville i synnerhet få klarhet i huruvida personer som grips på grundval av en europeisk arresteringsorder kan göra gällande inte endast de rättigheter som de uttryckligen har enligt direktiv 2012/13, utan även de som ”misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats”, i den mening som avses i direktivet, har. För det fall denna fråga besvarades nekande undrade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) huruvida rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ( 2 ) är giltigt mot bakgrund av rätten till frihet och rätten till ett effektivt rättsmedel, vilka stadfästs i artiklarna 6 respektive 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Eftersom den information som tillhandahålls personer som har frihetsberövats som ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder, på grundval av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder, är mer begränsad än den information som tillhandahålls misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats, enligt direktiv 2012/13, frågade sig den domstolen nämligen om det inte blir omöjligt eller överdrivet svårt för förstnämnda personer att angripa de order som har utfärdats mot dem.

Domstolens bedömning

Domstolen slår först fast att de rättigheter som misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats har enligt direktiv 2012/13 inte gäller för personer som har frihetsberövats som ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder. Bland dessa rättigheter förekommer bland annat rätten för den berörda personen att erhålla skriftlig information om sina rättigheter vid anhållande. Denna rättighetsinformation ska innehålla information om möjligheten att angripa anhållandets laglighet, få till stånd en förnyad prövning av häktningsbeslutet, eller begära tillfällig frigivning. ( 3 ) Till dessa rättigheter hör även rätten att bli informerad om anklagelsen ( 4 ) och rätten att få tillgång till material som rör målet och som är väsentligt för att angripa anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet. ( 5 )

För att kunna dra den slutsatsen, vilket domstolen gör efter det att den konstaterat att en bedömning av lydelsen av de bestämmelser i direktiv 2012/13 i vilka dessa rättigheter föreskrivs i sig inte gjorde det möjligt att fastställa huruvida personer som har frihetsberövats som ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder hör till misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats i den mening som avses i detta direktiv och för vilka nämnda rättigheter gäller, prövade domstolen, för det första, det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår. Domstolen påpekade härvidlag att direktiv 2012/13 innehåller andra bestämmelser som uttryckligen avser rättigheterna för personer som har frihetsberövats som ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder. ( 6 ) En hänvisning i direktiv 2012/13 till misstänkta eller tilltalade personer som har anhållits eller häktats bör dessutom förstås som en hänvisning till varje situation där dessa misstänkta eller tilltalade personer frihetsberövas i den mening som avses i artikel 5.1 c i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). ( 7 ) En sådan situation skiljer sig från den där en person är lagligen arresterad eller på annat sätt berövad friheten som ett led i ett förfarande som rör personens utvisning eller utlämning, som även avses i Europakonventionen, ( 8 ) och motsvarar fallet med en europeisk arresteringsorder. Enligt domstolen följer det av detta att de bestämmelser som avser misstänkta eller tilltalade personer som anhållits eller häktats inte gäller för personer som har frihetsberövats som ett led i verkställandet av en europeisk arresteringsorder.

Domstolen anser för det andra att denna tolkning bekräftas av den omständigheten att direktiv 2012/13 har ett dubbelt syfte. ( 9 ) I direktivet fastställs nämligen minimiregler när det gäller information till misstänkta eller tilltalade personer, för att de ska kunna förbereda sitt försvar och för att man ska kunna garantera ett rättvist förfarande. Direktivet avser även att bevara särdragen i förfarandet för en europeisk arresteringsorder, vilket kännetecknas av en vilja att säkerställa förenkling av och snabbhet i förfarandet.

Domstolen bekräftar därefter giltigheten av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder mot bakgrund av artiklarna 6 och 47 i stadgan, i vilka rätten till frihet respektive rätten till ett effektivt rättsmedel stadfästs.

Domstolen erinrar härvidlag först och främst om att utfärdandet av en europeisk arresteringsorder kan begränsa den rätt till frihet som den berörda personen har, varför skyddet för de rättigheter som denna person ska åtnjuta, i fråga om förfarandet och grundläggande rättigheter, innebär att ett avgörande som uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd ska meddelas antingen vid utfärdandet av en nationell arresteringsorder eller vid utfärdandet av den europeiska arresteringsordern.

Domstolen betonar därefter att den person som avses med en europeisk arresteringsorder, som utfärdats för lagföring, förvärvar ställning som ”tilltalad person”, i den mening som avses i direktiv 2012/13, redan från den tidpunkt då vederbörande överlämnas. Det är därmed från den tidpunkten som personen erhåller alla de rättigheter som är knutna till denna ställning, så att han eller hon kan förbereda sitt försvar och garanteras ett rättvist förfarande.

Vad beträffar den period som föregår överlämnandet påpekade domstolen, för det första, att det i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder föreskrivs att en sådan order ska innehålla uppgifter om brottets beskaffenhet och brottsrubricering, samt en beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts. ( 10 ) Dessa uppgifter motsvarar i huvudsak dem som avses i de bestämmelser i direktiv 2012/13 som rör rätten för misstänkta eller tilltalade personer att bli informerade om anklagelsen. ( 11 ) Domstolen erinrade, för det andra, om att rätten till ett effektivt domstolsskydd inte kräver att rätten att överklaga ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder kan utövas innan den berörda personen överlämnas. Endast den omständigheten att den aktuella personen inte informeras om de rättsmedel som kan användas i den utfärdande medlemsstaten och inte får tillgång till material som rör målet förrän efter att ha överlämnats till de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten kan följaktligen inte medföra att rätten till ett effektivt domstolsskydd i något avseende har åsidosatts.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1).

( 2 ) Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet om en europeisk arresteringsorder).

( 3 ) Se artikel 4 i direktiv 2012/13, i synnerhet punkt 3.

( 4 ) Se artikel 6.2 i direktiv 2012/13.

( 5 ) Se artikel 7.1 i direktiv 2012/13.

( 6 ) Se artikel 5 i direktiv 2012/13. Se även bilaga II till direktivet, i vilken det finns en vägledande förlaga till rättighetsinformationen för personer som frihetsberövats som ett led i verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. Den förlagan skiljer sig från den vägledande förlaga till rättighetsinformationen som ska lämnas till misstänkta och tilltalade personer som har anhållits eller häktats, vilken finns i bilaga I till direktivet och avses i artikel 4 i direktiv 2012/13.

( 7 ) Se skäl 21 i direktiv 2012/13.

( 8 ) Se artikel 5.1 f i Europakonventionen.

( 9 ) Se artikel 1 i direktivet, jämförd med skälen 14, 27 och 39.

( 10 ) Se artikel 8.1 d och e i rambeslutet om en europeisk arresteringsorder.

( 11 ) Se artikel 6 i direktiv 2012/13.