Mål C‑125/18

Marc Gómez del Moral Guasch

mot

Bankia SA

(begäran om förhandsavgörande framställd av Juzgado de Primera Instancia nº 38 de Barcelona)

 Domstolens dom (stora avdelningen) av den 3 mars 2020

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Avtal om hypotekslån – Rörlig räntesats – Referensindex som grundas på hypotekslån för sparbanker – Index som följer av en bestämmelse i lag eller annan författning – Ensidigt införande av ett sådant villkor av näringsidkaren – Den nationella domstolen ska kontrollera om kravet på tydlighet har iakttagits – Följderna av att villkoret har fastställts vara oskäligt”

1.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter undantas – Villkor, i vilket det fastställs en rörlig räntesats som grundar sig på ett referensindex som anges i en bestämmelse i nationell lagstiftning, vilken inte är bindande – Tillämpning av direktivet

(Rådets direktiv 93/13, artikel 1.2)

(se punkterna 33–37 samt punkt 1 i domslutet)

2.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Den nationella domstolen är skyldig att pröva huruvida ett avtalsvillkor som rör avtalets huvudföremål är klart och begripligt – Räckvidd

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 4.2 och 8)

(se punkterna 44–47 samt punkt 2 i domslutet)

3.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Villkor som fastställer en rörlig räntesats – Krav på tydlighet – Räckvidd – Bedömningskriterier

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 4.2 och 5)

(se punkterna 52–54 och 56 samt punkt 3 i domslutet)

4.        Konsumentskydd – Oskäliga villkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Fastställelse av att ett villkor är oskäligt – Räckvidd – Den nationella domstolen ändrar innehållet i ett oskäligt villkor – Otillåtet – Den nationella domstolen ersätter ett oskäligt villkor med en dispositiv bestämmelse i nationell lagstiftning – Tillåtet

(Rådets direktiv 93/13, artiklarna 6.1 och 7.1)

(se punkterna 59–64 och 67 samt punkt 4 i domslutet)

Resumé

Spansk domstol ska kontrollera om ett villkor i avtal om hypotekslån, enligt vilket man ska tillämpa en rörlig räntesats baserad på indexet för spanska sparbanker, är klart och begripligt. Om spansk domstol finner att detta villkor är oskäligt kan den, för att skydda konsumenten från de mycket negativa konsekvenser som kan bli följden av en ogiltigförklaring av låneavtalet, ersätta detta index med ett dispositivt index som föreskrivs i den spanska lagstiftningen.

EU-domstolen (stora avdelningen) fastställde i domen Gómez del Moral Guasch (C‑125/18), som meddelades den 3 mars 2020, att villkoret i ett avtal om hypotekslån som har ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare, enligt vilket den räntesats som konsumenten ska betala varierar beroende på det referensindex som grundar sig på hypotekslån för spanska sparbanker (nedan kallat referensindexet), och som anges i spansk lagstiftning, omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om oskäliga villkor.(1) Detta villkor avspeglar nämligen inte bindande författningsföreskrifter i den mening som avses i artikel 1.2 i direktivet. Domstolen preciserade även att spansk domstol ska kontrollera om ett sådant avtalsvillkor är klart och begripligt. Detta gäller oavsett om den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 4.2 i direktivet om oskäliga villkor att föreskriva att bedömningen av ett avtalsvillkors oskälighet inte ska avse beskrivningen av avtalets huvudföremål, har införlivats i spansk lagstiftning. Om spansk domstol finner att detta villkor är oskäligt kan den, för att skydda konsumenten från de mycket negativa konsekvenser som kan bli följden av en ogiltigförklaring av låneavtalet, ersätta detta index med ett dispositivt index som föreskrivs i den spanska lagstiftningen.

Domen meddelades i samband med en begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia n° 38 de Barcelona (Förstainstansdomstol nr 38 i Barcelona, Spanien). Marc Gómez del Moral Guasch väckte talan vid den domstolen och gjorde gällande att ett villkor som avsåg rörlig låneränta i det avtal om hypotekslån som vederbörande hade ingått med Bankia SA var oskäligt. Enligt det villkoret varierar den räntesats som konsumenten ska betala beroende på referensindexet. Detta referensindex angavs i den nationella lagstiftningen och kunde tillämpas av kreditinstituten på hypotekslån. Den hänskjutande spanska domstolen påpekade emellertid att indexregleringen av den rörliga ränta som beräknas på grundval av referensindexet var mindre förmånlig än den som beräknas på grundval av den genomsnittliga räntesatsen på den europeiska interbankmarknaden (Euribor), som används till 90 procent vid tecknandet av hypotekslån i Spanien, och medförde en extra kostnad på omkring 18 000–21 000 euro per lån.

Domstolen påpekade för det första att avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter inte omfattas av tillämpningsområdet för direktivet.(2) Domstolen noterade emellertid att det – med förbehåll för den spanska domstolens prövning – i den nationella lagstiftning som var tillämplig i förevarande fall inte föreskrevs att ett officiellt referensindex skulle användas för lån med rörlig ränta, utan att det däri endast fastställdes villkor som ett ”referensindex eller [en] referensränta” skulle uppfylla för att kunna användas av kreditinstituten. Domstolen fann således att villkoret i ett avtal om hypotekslån, enligt vilket den räntesats som är tillämplig på lånet grundar sig på ett av de officiella referensindex som anges i den nationella lagstiftningen och som kreditinstituten kan tillämpa på hypotekslån, omfattas av direktivets tillämpningsområde i de fall då det i denna lagstiftning varken föreskrivs att tillämpningen av indexet är bindande oberoende av avtalsparternas val eller att det ska tillämpas som en dispositiv bestämmelse om inget annat har avtalats mellan dessa parter.

Domstolen har för det andra prövat den nationella domstolens behörighet vid kontrollen av huruvida ett avtalsvillkor som rör avtalets huvudföremål är tydligt. Det föreskrivs nämligen i artikel 4.2 i direktivet att bedömningen av avtalsvillkors oskälighet bland annat inte ska avse beskrivningen av avtalets huvudföremål, i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.(3) Den spanska domstolen ville få klarhet i huruvida en nationell domstol, även om denna bestämmelse inte har införlivats med nationell rätt, kan kontrollera huruvida ett villkor, såsom det omtvistade villkoret, uppfyller det krav på tydlighet som föreskrivs i direktivet. Domstolen betonade i detta sammanhang att avtalsvillkor alltid ska uppfylla kravet på att vara klart och begripligt formulerade.(4) Detta krav gäller enligt domstolen även när ett villkor omfattas av tillämpningsområdet för ovannämnda bestämmelse och även om den berörda medlemsstaten, i förevarande fall Spanien, inte har införlivat denna bestämmelse med sin rättsordning. Härav följer att en domstol i en medlemsstat alltid är skyldig att kontrollera huruvida ett avtalsvillkor som rör avtalets huvudföremål, är klart och begripligt.

Domstolen fann för det tredje att ett villkor som fastställer en rörlig räntesats i ett avtal om hypotekslån – för att uppfylla kravet på tydlighet i den mening som avses i direktivet(5) – inte bara ska vara begripligt i formellt och grammatiskt avseende, utan även ska ge en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument möjlighet att förstå hur metoden för att beräkna räntesatsen konkret fungerar och således, på grundval av klara och begripliga kriterier, bedöma de potentiellt omfattande ekonomiska konsekvenserna av ett sådant villkor för hans eller hennes finansiella förpliktelser. Följande omständigheter är särskilt relevanta i detta avseende: dels att de huvudsakliga uppgifterna avseende beräkningen av räntesatsen är lättillgängliga för alla som överväger att teckna ett hypotekslån, eftersom beräkningsmetoden för den räntesatsen har offentliggjorts i den berörda medlemsstatens officiella tidning, dels att näringsidkaren tillhandahåller konsumenten information om den tidigare utvecklingen av det index som ligger till grund för beräkningen av nämnda räntesats.

Vad för det fjärde gäller den nationella domstolens behörighet vid fastställandet av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt i den mening som avses i direktivet, erinrade EU-domstolen om att direktivet(6) inte utgör hinder för att den nationella domstolen, med tillämpning av avtalsrättens principer, ogiltigförklarar ett oskäligt villkor i ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och ersätter det med en utfyllnadsregel i nationell rätt i situationer då en ogiltigförklaring av ett oskäligt avtalsvillkor skulle tvinga den nationella domstolen att ogiltigförklara avtalet i dess helhet och konsumenten därmed skulle drabbas av mycket negativa konsekvenser. En sådan ogiltigförklaring av avtalet medför nämligen i princip att det resterande lånebeloppet omedelbart förfaller till betalning i en omfattning som riskerar att övergå konsumentens ekonomiska resurser, och därmed drabba konsumenten snarare än långivaren, och långivaren skulle således inte bli avskräckt från att införa sådana villkor i de avtal som denne erbjuder. Den spanska lagstiftaren hade i förevarande fall, efter det att det omtvistade låneavtalet hade ingåtts, infört ett ”ersättnings”-index, vilket – med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning – var dispositivt. EU-domstolen fann mot denna bakgrund att direktivet(7) inte utgjorde hinder för att den nationella domstolen, för det fall att ett oskäligt avtalsvillkor som fastställer ett referensindex för beräkningen av den rörliga räntan på ett lån är ogiltigt, ersätter detta index med nämnda ersättningsindex som ska tillämpas om inget annat har avtalats mellan parterna till avtalet, i den mån det aktuella avtalet om hypotekslån inte kan bestå om det oskäliga villkoret upphävs och en ogiltigförklaring av avtalet i dess helhet skulle medföra att konsumenten drabbas av mycket negativa konsekvenser.

1      Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2      Artikel 1.2 i direktiv 93/13.

3      Artikel 4.2 i direktiv 93/13 avser avtalsvillkor som rör avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor.

4      Artikel 5 i direktiv 93/13.

5      Artiklarna 4.2 och 5 i direktiv 93/13.

6      Artikel 6.1 i direktiv 93/13.

7      Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13.