Mål C‑448/17

EOS KSI Slovensko s.r.o.

mot

Ján Danko
och
Margita Danková

(begäran om förhandsavgörande från Krajský súd v Prešove)

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentavtal – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga avtalsvillkor – Artiklarna 4.2 och 5 – Krav på att avtalsvillkor ska vara klart och begripligt formulerade – Artikel 7 – Talan som väcks av personer eller organisationer med ett berättigat intresse av att skydda konsumenter mot oskäliga avtalsvillkor – Nationell lagstiftning enligt vilken en konsumentskyddsförening endast får intervenera i processen med konsumentens samtycke – Konsumentkredit – Direktiv 87/102/EEG – Artikel 4.2 – Skyldighet att ange den effektiva räntan i det skriftliga avtalet – Avtal som endast innehåller en matematisk formel för att beräkna den effektiva räntan utan att alla de uppgifter som krävs för beräkningen är angivna”

Sammanfattning – Domstolens dom (åttonde avdelningen) av den 20 september 2018

1. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Grunder som syftar till att förhindra fortsatt tillämpning av oskäliga avtalsvillkor – Självbestämmanderätt i processuella frågor – Likvärdighetsprincipen – Nationell lagstiftning enligt vilken en konsumentskyddsförening endast får intervenera i processen med konsumentens samtycke – Otillåtet – Villkor

   (Rådets direktiv 93/13)

2. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Förfarande om betalningsföreläggande – Nationell lagstiftning som föreskriver att det i samband med att ett betalningsföreläggande meddelas ska prövas om ett avtal innehåller oskäliga villkor – Behörighet att meddela betalningsföreläggande för en administrativ tjänsteman utan ställning som domare – Mycket kort tidsfrist för att bestrida föreläggandet – Krav på att konsumentens bestridande ska vara motiverat – Otillåtlighet – Villkor

   (Rådets direktiv 93/13)

3. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Avtalsvillkor som avser beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor – Avtalsklausul om kostnaden för en konsumentkredit – Klart och begripligt formulerat avtalsvillkor – Bedömningskriterier – Inga uppgifter om räntesats eller effektiv ränta eller nödvändigt underlag för att beräkna dessa – Avgörande omständighet vid den nationella domstolens prövning

   (Rådets direktiv 93/13, artikel 4.2)

1.  Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal, jämförd med likvärdighetsprincipen, ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet, som inte låter en konsumentskyddsförening intervenera, i konsumentens intresse, i ett förfarande om betalningsföreläggande avseende en individuell konsument och att bestrida ett sådant föreläggande trots att konsumenten själv inte bestritt det, förutsatt att denna lagstiftning verkligen ger en intervention av konsumentskyddsföreningar i tvister som omfattas av unionsrätten mindre förmånliga villkor än de som är tillämpliga på tvister som endast omfattas av nationell rätt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

   (se punkt 43 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet som, samtidigt som den föreskriver att det vid utfärdandet av ett betalningsföreläggande mot en konsument ska prövas om konsumentavtalet innehåller oskäliga villkor, dels anförtror åt en administrativ domstolstjänsteman utan ställning som domare att utfärda detta föreläggande, dels föreskriver en frist på 15 dagar för att bestrida föreläggandet och kräver att detta bestridande ska vara motiverat i sak, förutsatt att det inte föreskrivs en sådan prövning ex officio i samband med verkställigheten av föreläggandet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

   Att den nationella lagstiftningen ger administrativa tjänstemän utan ställning som domare behörighet att utfärda betalningsförelägganden är följaktligen inte ägnat att påverka den praktiska effekten av direktiv 93/13, förutsatt att det föreskrivs att en domstolsprövning av om avtalet innehåller oskäliga villkor ska ske antingen i samband med verkställigheten av betalningsföreläggandet eller vid bestridande av föreläggandet.

   Som domstolen har erinrat om i punkt 46 ovan, räcker en sådan prövning i samband med ett bestridande för att bevara den ändamålsenliga verkan av direktiv 93/13 endast om konsumenten inte avskräcks från ett sådant bestridande.

   I den nationella lagstiftningen i fråga stadgas en frist på endast 15 dagar för konsumenten att bestrida ett betalningsföreläggande, samtidigt som det krävs att bestridandet är motiverat i sak.

   Det föreligger därför en icke försumbar risk att konsumenten inte kommer att ge in ett bestridande, vilket krävs för att en domstolsprövning av om avtalet innehåller oskäliga villkor ska kunna komma till stånd.

   (se punkterna 50–54 samt punkt 2 i domslutet)

3.  Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att när ett konsumentkreditavtal inte anger den effektiva räntan utan bara innehåller en matematisk formel för att beräkna den effektiva räntan och den beräkningen kräver uppgifter som inte angetts och inte kan fastställas utifrån avtalet, och avtalet heller inte anger räntesatsen, är det en avgörande omständighet vid den nationella domstolens prövning av huruvida ett villkor i avtalet om kreditkostnaden är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i den bestämmelsen.

   Att den effektiva räntan inte har angetts i kreditavtalet kan följaktligen vara en avgörande omständighet vid den nationella domstolens prövning av huruvida ett villkor i avtalet rörande kreditkostnaden är klart och begripligt formulerat i den mening som avses i artikel 4 i direktiv 93/13. Om så inte är fallet kan den nationella domstolen pröva huruvida villkoret är oskäligt i den mening som avses i artikel 3 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 16 november 2010, Pohotovost’, C‑76/10, EU:C:2010:685, punkterna 71 och 72).

   Det ska tilläggas att en situation som den i det nationella målet, där avtalet endast innehåller en matematisk formel för att beräkna den effektiva räntan, samtidigt som den beräkningen kräver uppgifter som inte angetts och inte kan fastställas utifrån avtalet, är jämförbar med en underlåtenhet att ange den effektiva räntan.

   I en sådan situation har konsumenten vid avtalsslutet inte full kännedom om villkoren för det framtida fullgörandet av det undertecknade avtalet, och därmed inte om alla omständigheter som kan påverka omfattningen av dennes åtaganden.

   (se punkterna 65–68 samt punkt 3 i domslutet)