Mål C‑287/17

Česká pojišťovna a.s.

mot

WCZ, spol. s r.o.

(begäran om förhandsavgörande från Okresní soud v Českých Budějovicích)

”Begäran om förhandsavgörande – Bolagsrätt – Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner – Direktiv 2011/7/EU – Artikel 6.1 och 6.3 – Ersättning för kostnader för indrivning av en fordran – Kostnader i samband med påminnelser med anledning av gäldenärens sena betalning”

Sammanfattning – Domstolens dom (nionde avdelningen) av den 13 september 2018

Tillnärmning av lagstiftning – Bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner – Direktiv 2011/7 – Rätt till ersättning för indrivningskostnader – Kostnader i samband med påminnelser med anledning av gäldenärens sena betalning – Möjlighet till en skälig ersättning utöver det fasta beloppet

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7, skäl 19 och artikel 6)

Artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/7/EU av den 16 februari 2011 om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, ska tolkas så att den ger borgenären rätt att begära ersättning för indrivningskostnader avseende påminnelser till gäldenären till följd av att denne är sen med betalning och utöver ett fast belopp om 40 euro enligt punkt 1 i denna artikel, erhålla skälig ersättning enligt punkt 3 i samma artikel, för den del av kostnaderna som överstiger det fasta beloppet.

Den omständigheten att det i skäl 19 i direktiv 2011/7 anges att detta direktiv bör fastställa ett minsta fast belopp för indrivning av administrativa kostnader och ersättning för interna kostnader till följd av sena betalningar utesluter inte att skälig ersättning för dessa kostnader kan beviljas borgenären i den mån detta minsta fasta belopp är otillräckligt. Även om det är riktigt att nämnda skäl förtydligar att ersättning med ett fast belopp syftar till begränsa de administrativa och interna kostnaderna i samband med indrivning, ska detta påpekande emellertid läsas mot bakgrund av skälet i sin helhet. Av detta följer att unionslagstiftaren, med detta förtydligande, endast understryker den automatik med vilken en fast ersättning om 40 euro utgör en indikation för borgenären att begränsa sina kostnader för indrivning till detta belopp utan att för den skull utesluta att borgenären, i det enskilda fallet, kan erhålla en mer rimlig ersättning som är högre men som inte utgår automatiskt.

(se punkterna 36–38 samt domslutet)