Förenade målen C‑96/16 och C‑94/17

Banco Santander SA
mot
Mahamadou Demba
och
Mercedes Godoy Bonet

och

Rafael Ramón Escobedo Cortés
mot
Banco de Sabadell SA

(begäran om förhandsavgörande från Juzgado de Primera Instancia no 38 de Barcelona och Tribunal Supremo)

”Begäran om förhandsavgörande – Direktiv 93/13/EEG – Oskäliga villkor – Tillämpningsområde – Överlåtelse av fordran – Låneavtal som ingåtts med en konsument – Kriterier för att bedöma huruvida ett villkor i detta avtal, i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan fastställts, är oskäligt – Följder av oskäligheten”

Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 7 augusti 2018

1. Konsumentskydd–Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal–Direktiv 93/13–Tillämpningsområde–En näringsidkares praxis i fråga om överlåtelse eller förvärv av en fordran mot en konsument–En avtalsenlig ram för denna praxis saknas–Direktivet är inte tillämpligt–Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter omfattas inte–Avtalsvillkor som innebär att nationella bestämmelsers tillämpningsområde eller räckvidd ändras föreligger inte–Direktivet är inte tillämpligt

   (Rådets direktiv 93/13)

2. Begäran om förhandsavgörande–Upptagande till sakprövning–Gränser–Frågor som uppenbarligen saknar relevans och hypotetiska frågor som ställts i ett sammanhang som inte medger ett användbart svar

   (Artikel 267 FEUF)

3. Begäran om förhandsavgörande–Domstolens behörighet–Gränser–Tolkning av nationell rätt–Omfattas inte

   (Artikel 267 FEUF)

4. Konsumentskydd–Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal–Direktiv 93/13–Fastställande av att ett villkor är oskäligt–Räckvidd–Avtalsvillkor i ett låneavtal, i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan fastställs, som inte varit föremål för förhandling–Nationell rättspraxis som medför en orubblig presumtion för att nämnda villkor är oskäligt med anledning av att ersättningsbeloppet är oproportionerligt–Tillåtet

   (Rådets direktiv 93/13, artiklarna 3.1 och 8)

5. Konsumentskydd–Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal–Direktiv 93/13–Fastställande av att ett villkor är oskäligt–Räckvidd–Den nationella domstolens prövning av innehållet i ett oskäligt villkor–Otillåtet

   (Rådets direktiv 93/13, artikel 6.1)

6. Konsumentskydd–Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal–Direktiv 93/13–Fastställande av att ett villkor är oskäligt–Räckvidd–Avtalsvillkor i ett låneavtal, i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan fastställs, som inte varit föremål för förhandling–Nationell lagstiftning enligt vilken dröjsmålsränta helt upphör att löpa, medan låneräntan löper som vanligt–Tillåtet

   (Rådets direktiv 93/13)

1.  Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal ska tolkas så att det inte är tillämpligt på en näringsidkares praxis som innebär att denne överlåter eller förvärvar en fordran mot en konsument utan att möjligheten av en sådan överlåtelse behandlas i låneavtalet med konsumenten, utan att konsumenten i förväg informerats om eller samtyckt till överlåtelsen och utan att konsumenten getts möjlighet att infria och därmed utsläcka sin skuld genom att till förvärvaren betala det belopp som denne betalat vid överlåtelsen jämte tillämpliga avgifter, räntor och kostnader. Detta direktiv är inte heller tillämpligt på sådana nationella bestämmelser som artikel 1535 i Código Civil (civillagen) och artiklarna 17 och 540 i Ley 1/2000 de Enjuiciamiento Civil (lag 1/2000 om civilprocessen) av den 7 januari 2000, som behandlar en sådan möjlighet att infria sin skuld och reglerar förvärvarens inträde i överlåtarens ställe i pågående förfaranden.

   (se punkt 47 samt punkt 1 i domslutet)

2.  Se domen.

   (se punkterna 50–53)

3.  Se domen.

   (se punkt 57)

4.  Direktiv 93/13 ska tolkas så att det inte utgör hinder för en nationell rättspraxis, såsom den praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) som är aktuell i de nationella målen, enligt vilken ett villkor som inte varit föremål för förhandling – i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan fastställts – i ett låneavtal som ingåtts med en konsument är oskäligt, på grund av att det innebär att den konsument som är i dröjsmål med sin betalning åläggs att betala ett oproportionerligt högt ersättningsbelopp, när denna räntesats med mer än två procentenheter överstiger den låneränta som fastställts i avtalet.

   Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande kan det inte uteslutas att de högsta domstolarna i en medlemsstat, såsom Tribunal Supremo (Högsta domstolen), inom ramen för sin uppgift att främja en enhetlig tolkning av rätten och i rättssäkerhetssyfte, i enlighet med direktiv 93/13, utarbetar vissa kriterier som de lägre domstolarna bör följa när de prövar huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt. Även om den rättspraxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) som är aktuell i de nationella målen inte kan hänföras till sådana strängare bestämmelser som medlemsstaterna enligt artikel 8 i direktivet kan anta i syfte att säkerställa en högre konsumentskyddsnivå, bland annat eftersom denna rättspraxis – såsom den spanska regeringen uppgav vid den muntliga förhandlingen vid EU-domstolen – inte har karaktär av lag och inte utgör en rättskälla i den spanska rättsordningen, så är det ändå så att utarbetandet av ett kriterium i rättspraxis, såsom det som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) har utvecklat i förevarande fall, uppfyller det ändamål att skydda konsumenterna som nämnda direktiv syftar till att uppnå. Det framgår nämligen av artikel 3.1 i direktiv 93/13 och av den allmänna systematiken i direktivet att detta inte främst syftar till att tillgodose en övergripande balans mellan avtalsparternas rättigheter och skyldigheter, utan till att förhindra att det uppstår en obalans i dessa rättigheter och skyldigheter till nackdel för konsumenterna.

   (se punkterna 68, 69 och 71 samt punkt 2 i domslutet)

5.  Se domen.

   (se punkterna 73 och 74)

6.  Direktiv 93/13 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell rättspraxis, såsom den praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) som är aktuell i de nationella målen, enligt vilken följden av att ett villkor som inte varit föremål för förhandling – i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan fastställts – i ett låneavtal som ingåtts med en konsument är oskäligt, är att dröjsmålsränta helt upphör att löpa och att endast den låneränta som anges i detta avtal ska fortsätta att löpa.

   I synnerhet följer det inte av direktivet att underlåtenheten att tillämpa eller ogiltigförklaringen av ett villkor – i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan fastställts – i ett låneavtal, på grund av att detta villkor är oskäligt, även ska medföra att det villkor i avtalet, i vilket räntesatsen för den vanliga räntan fastställts, inte ska tillämpas eller ogiltigförklaras. Dessa olika avtalsvillkor ska nämligen hållas isär på ett tydligt sätt. I detta sistnämnda hänseende erinrar EU-domstolen nämligen om att dröjsmålsräntan, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande i mål C‑94/17, syftar till att sanktionera den gäldenär som underlåtit att göra avbetalningar på lånet på de förfallodagar som avtalats, att avskräcka gäldenären från att komma i dröjsmål med att fullgöra sina skyldigheter och, i förekommande fall, att ersätta långivaren för den skada denne lider till följd av den fördröjda betalningen. Låneräntan däremot fungerar som ett slags ersättning för att långivaren har ställt en summa pengar till förfogande fram till återbetalningen. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 90 i sitt förslag till avgörande gäller dessa överväganden oavsett hur det avtalsvillkor i vilket räntesatsen för dröjsmålsräntan har fastställts, och det avtalsvillkor, i vilket räntesatsen för låneräntan har fastställts, är formulerade. De gäller dessutom inte bara när räntesatsen för dröjsmålsräntan har bestämts oberoende av räntesatsen för låneräntan, i ett särskilt villkor, utan även när räntesatsen för dröjsmålsräntan är bestämd som en höjning av räntesatsen för låneräntan genom ett visst antal procentenheter. Eftersom det oskäliga villkoret i detta sistnämnda fall består i denna höjning krävs enligt direktiv 93/13 endast att höjningen ogiltigförklaras.

   (se punkterna 76, 77 och 79 samt punkt 3 i domslutet)